Samlaren

Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 128 2007

I distribution: Swedish Science Press

Svenska Litteratursällskapet REDAKTIONSKOMMITTÉ:

Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal

Redaktörer: Anna Williams (uppsatser) och Petra Söderlund (recensioner)

Inlagans typografi: Anders Svedin

Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet

Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 632, 751 26 Upp- sala. Uppsatserna granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall inlämnas i form av utskrift och efter antagning även digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word. Sista inläm- ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 1 juni 2008 och för recensioner 1 september 2008. Uppsatsförfattarna erhåller särtryck i pappersform samt ett digitalt underlag för särtryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil.

Abstracts har språkgranskats av Sharon Rider.

Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo- gande som bedömare av inkomna manuskript.

Svenska Litteratursällskapet Pg: 5367-8.

Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.littvet.uu.se. isbn 978-91-87666-25-4 issn 0348-6133

Printed in Sweden by Elanders Gotab, Stockholm 2007 Övriga recensioner · 417 bart som en interdisciplinär formation. Richard jag tar del av konferensvolymen Narratology Bey- Weisberg erbjöd i ett brev till PMLA (2006:547) ond Literary Criticism (redigerad av Jan Christoph ett svar med en mer optimistisk syn. Rätt och lit- Meister), som är produkten av ett kollokvium i teratur har inte försvunnit, det har förflyttats, me- Hamburg i november 2003, med liknande inter- nar han. Numer finns en ny ström av skrivande disciplinära ambitioner som det som arrangera- inom ämnet i Europa. Detta i sig är ett intressant des i Stockholm, får jag inledningsvis samma in- steg, när det uppstod var rätt och litteratur tätt tryck av att hindren för en tvärvetenskaplig nar- förknippat med amerikansk lagstiftning och de ratologi i första hand är disciplinära eller, som amerikanska juridiska och politiska systemen. I Bernard Stiegler skulle säga, organologiska. Med Frankrike, Italien, Tyskland, Storbritannien och andra ord, det sätt på vilket universitet och hög- inte minst i Norden bedrivs i dag forskning, or- skolor är organiserade betingar – och begränsar ganiseras konferenser och ges kurser i ämnet. Den – i stor utsträckning både innehåll och form för danska antologi är ett exempel på den friska fläkt kunskapsproduktion, och framför allt möjlighe- nya frågeställningar för med sig och på den vi- terna till nytänkande. talitet som finns i Europa för detta förhållande- Det bidrag i volymen som mest påtagligt adres- vis nya ämne. När utvecklingen i Amerika delvis serar denna fråga är Harald Weilnböcks artikel förlorat den dynamiska kraft den uppvisat under ”Psychodrama, Narration in the Media, and the 1980- och 90-talen har ämnet inte stagnerat utan Literary Public – and the Difficulties of Becoming fått större bredd eftersom forskningen bedrivs i Interdisciplinary”. Som framgår av titeln arbetar Europa. Att avsluta antologin med två europeiska Weilnböck själv i ett tvärvetenskapligt område inslag bekräftar på sätt och vis Weisbergs tes att som rymmer textkritik, litteraturvetenskap och nydanande rätt och litteraturforskning bedrivs i psykoanalytisk teori. I slutet av sin artikel skri- Europa och Agambens text om lagens gränsrum ver Weilnböck att fastän kollokviet i Hamburg exemplifierar rätt och litteraturs geografiska och hade som uttalad målsättning att överbrygga dis- tematiska gränslöshet. ciplinära gränser och att utforska möjligheterna till en interdisciplinär och transmedial narrato- Anna Krakus logi, så hade man under de två dagarna av sam- mankomst ”completely failed to talk and think about just how difficult the task confronting us Narratology Beyond Literary Criticism. Red. Jan is, about how challenging, sometimes even nerve- Christoph Meister. Walter de Gruyter. Berlin wrecking, it can be to go beyond the familiar and 2005; Marie-Laure Ryan, Avatars of Story. Uni- build interdisciplinary bridges.” (S. 257) Detta be- versity of Minnesota Press. Minneapolis 2006. ror naturligtvis i hög grad på att man som fors- kare är formad av sin egen disciplin, men kanske För några år sedan arrangerades vid Stockholms ännu mer på att våra akademiska discipliner (och universitet en interdisciplinär konferens om be- forskningsfinansiärer) inte uppmuntrar till eller rättande och berättarteknik. Deltagarna kom från stödjer samverkan med andra ämnen. Som Weiln- skilda akademiska discipliner – som etnologi, fi- böck också påpekar så förefaller det vara svårare losofi, lingvistik, litteraturvetenskap, nordiska för forskare som kommer från miljöer utanför de språk, slavistik, socialantropologi – men även från anglo-amerikanska länderna att bedriva interdis- tvärvetenskapliga institutioner och den i Sverige ciplinärt forskningssamarbete, detta eftersom i ännu inte institutionaliserade datorspelsforsk- dessa länder ”the borders between academic dis- ningen. Det kanske mest slående resultatet av ciplines generally seem more rigid” (s. 258). Detta denna konferens, förutom publiceringen av bi- innebär, enligt Weilnböck, att processen att bli in- dragen (i Tidskrift för litteraturvetenskap 2004: terdisciplinär med nödvändighet är en konflikt- 3–4), var att forskarna inte lyckats – eller velat – fylld process där vi slits mellan att vilja ta steget klättra upp ur sina disciplinära skyttegravar och in i det okända och att, mer eller mindre medve- att de föreföll mer intresserade av att bevaka sina tet, vilja skygga undan från att lämna den säkra egna definitioner av berättelsen än att intressera marken i våra egna akademiska discipliner: ”Our sig för berättelseforskning i andra discipliner. Det position is, as it were, an ambivalently (anti-)in- bedrevs med andra ord akademiskt krypskytte terdisciplinary one.” (S. 258) Men trots de hinder snarare än öppna och intellektuella samtal. När som står i vägen för skapande av interdisciplinära 418 · Övriga recensioner forskningssamarbeten, menar Weilnböck ändå att vistik och journalistik) så förefaller dessa forskare det är en nödvändig väg att gå. Det är genom ut- oklara över sina egna syften. Misstanken infin- byte och dialog med andra discipliner som ve- ner sig att det är ett självändamål – alternativt en tenskapen utvecklas och förnyas. De discipliner ambition att legitimera narratologin inom sam- som väljer att stå utanför samarbeten gör det på hällsvetenskapen. egen risk. Dessutom, skriver han, så satsar man En annan tydlig tendens bland bidragen är inom EU på gränsöverskridande och interdisci- den fortsatta starka betydelsen av kognitionsve- plinära forskningsprojekt. Detta är något som vi tenskap inom amerikansk och tysk narratologisk känner igen hemifrån: forskningsmedel som (po- forskning (se min artikel i Tidskrift för litteratur- litiska) styrmedel. vetenskap 2002: 2, ss. 96–101). Denna strömning Men även om Weilnböck således förefaller med­ har ännu inte fått så stort genomslag i Sverige, veten både om hinder och möjligheter för inter- där den klassiska franska narratologin (Roland disciplinaritet, så hindrar det inte att han själv, i Barthes, Claude Bremond, Gérard Genette, Paul sin egen forskningspraktik, upprepar precis de Ricœur, Tzvetan Todorov) fortfarande dominerar. mönster som han ser hos andra. I sin mycket in- Det finns dock några svenska narratologer som åt- tressanta och tankeväckande diskussion av rela- minstone till en del har anammat denna tendens, tionen mellan muntligt berättande som en del i exempelvis Göran Rossholm och Lars-Åke Ska- behandling av trauma och litterära berättelser om lin. Det kan här också nämnas att denna kogni- trauma, eller som gestaltar trauma, finner man tiva riktning inom narratologin inte har blivit så vare sig diskussion av eller referenser till ledande stark i Frankrike, kanske på grund av det tidigare amerikanska forskare inom området, såsom Ca- starka inflytandet från Jean Piagets individcentre- thy Caruth, Shoshana Felman, Dori Laub och rade och strukturalistiska kognitivism inom hu- Geoffrey Hartman. Att vara interdisciplinär får maniora, men även att man där tidigare än hos inte vara en ursäkt för att inte gå i dialog med fors- andra uppmärksammat och tillgodogjort sig Lev kare inom sitt eget fält. Det underminerar starkt Vygotskis socialkonstruktivistiska perspektiv. värdet av hans eget bidrag. Men kanske är det Det är emellertid även märkbart i flera av bi- inte förvånande att finna ett sådant beteende hos dragen till Narratology Beyond Literary Criticism en en forskare som intresserar sig för relationen mel- viss kritik av den kognitiva tendensen inom nar- lan berättande och trauma, där man just studerar ratologin. Detta både på grund av dess närmast tvångsmässiga och omedvetna upprepningar. hegemoniska karaktär (den menar sig kunna för- Konferensvolymen Narratology Beyond Literary klara allt) och på grund av dess begränsningar när Criticism är, som nämndes inledningsvis, resulta- det gäller att beskriva hur berättelser fungerar och tet av en strävan både att överbrygga disciplinära konstrueras av läsare. Ett spännande exempel är gränser och att förnya narratologin. Man finner i Alan Palmers artikel ”The Lydgate Storyworld”, boken bidrag såväl av välkända namn inom nar- som lyfter fram en blindhet för hur personer och ratologiforskningen, som David Herman, Ma- mentala aktiviteter konstrueras i skönlitterära be- rie-Laure Ryan, Werner Wolf, som av mindre rättelser. I den klassiska narratologin finns visserli- kända. Bidragsgivarna representerar ämnen och gen en väl utvecklad nomenklatur för att beskriva discipliner som bibelforskning, datorspelsforsk- såväl perception av mental aktivitet (intern foka- ning, diskursanalys, historia, medie- och kom- lisering) och representation av tal och tankar (di- munikationsvetenskap, litteraturvetenskap, mu- rekt & indirekt anföring; erlebte Rede eller fri in- sikologi, klinisk psykologi och socialpsykologi. direkt anföring; inre monolog; med mera). Men Det blir naturligtvis något spretigt och det är flera något som saknas hos Ann Banfield, Dorrit Cohn, av bidragen som uppenbart (och kanske medve- Genette och andra är en begreppslig medveten- tet) talar förbi varandra. Men man kan även ut- het om att det narrativa subjektet konstrueras lika läsa vissa tydliga tendenser, både vart narratolo- mycket genom handling som i tal, lika mycket ge- gin är på väg och var brytpunkterna finns inom nom hur det uppfattas av andra personer i berättel- den. Sålunda finns en ambition hos vissa fors- sen som hur det beskrivs av berättaren (och särskilt kare att utveckla och pröva kvantifierbara meto- om det är en autodiegetisk berättare). Dessutom der (David Herman, Vyacheslav Yevseyev), men saknas narratologiska verktyg för att beskriva in- även om detta skulle kunna vara intressant och re- tersubjektiva och kollektiva narrativa subjekt. levant i flera sammanhang (som inom datorling- Palmer undersöker i sin artikel hur en av hu- Övriga recensioner · 419 vudpersonerna i George Eliots roman Middle- Det är ytterst sällan som vi möter honom ensam march (1872), Tertius Lydgate, konstrueras som eller lyssnar på hans privata tankar. Det betyder narrativt agent och som subjekt. Som har upp- att Lydgate som person är aktivt involverad i so- märksammats av forskare om fiktionella världar ciala sammanhang. (Lubomír Dolezel, Thomas Pavel, Ruth Ronen, Enligt Palmer så utgör kontinuerligt medve- Ryan) så är dessa till skillnad från den verkliga tandeschema det verktyg som vi använder för att världen ofullständiga: romanberättelsen beskri- konstruera fiktionella personer, men dessa kon- ver endast valda delar av den fiktionella berät- struktioner ger i sin tur upphov till vad han kallar telsevärlden. För att kunna (re)konstruera den ”inbäddade berättelser” (embedded narratives), fiktionella världen så använder sig läsaren av sin en term han lånar från Ryan. De olika inbäddade kunskap om den verkliga världen för att fylla i berättelser som man finner i en roman konstitue- hålen i berättelsen. Man brukar säga att läsaren rar romanens intrig, i den utsträckning som läsare använder samma förståelsemodell eller kognitiva för samman dem till en enhet. Den huvudsakliga schema (cognitive frame). Och för att konstru- poängen med att studera dessa inbäddade berät- era romanpersoner så utgår läsaren från sina er- telser är enligt Palmer att det uppmuntrar både farenheter av verkliga människor och antar att ro- ett detaljerat och exakt, funktionellt och inklusivt manpersoner fortsätter att existera (i den fiktio- förhållningssätt till fiktionella personer i deras so- nella världen) även om de inte finns på scenen. ciala och fysiska sammanhang. Det tydliggör den Palmer använder termen ”kontinuerligt medve- process genom vilken läsaren konstruerar en serie tandeschema” (continuing consciousness frame) av möten med en fiktionell person till en berät- för att beskriva den förståelsemodell som läsaren telse som är sammanhängande och kontinuerlig. utnyttjar för att (re)konstruera en romanperson. Palmer har här identifierat ett teoretiskt hål i nar- Det innebär att läsaren samlar alla enskilda refe- ratologin mellan analys av medvetande, karaktärs- renser till en person och konstruerar ett medve- beskrivning, fokalisering och intrigen. tande som fortsättar att finnas till mellan de till- Denna blinda fläck inom narratologin vill Pal- fällen som denna person omnämns i berättelsen. mer råda bot på medelst tre stycken kognitiva Palmer visar sålunda hur de sexton tillfällen i Eli- underscheman (subframes): (1) dekonstruera dis- ots Middlemarch där romanfiguren Tertius Lyd- tinktionen mellan representation av tanke och gate själv framträder utgör ungefär en tredjedel handling; (2) ”intersubjektivt” (intermental) tän- av romanens knappt sexhundra sidor (i Norton- kande, eller delat, grupp- eller gemensamt tän- utgåvan). Ingen normal läsare skulle föreställa sig kande; (3) dubbelt inbäddade berättelser, med vil- att Lydgate upphör att existera som person i fik- ket avses att personer existerar som berättelser i tionsvärld i resten av berättelsen. andra personers medvetanden. Det första under- Eftersom Lydgates världsbild i hög grad kon- schemat borde knappast behöva någon utförlig strueras utifrån hans eget perspektiv så saknas förklaring eftersom det är ganska självklart för de det i hans värld mycket från den övriga berät- flesta att tanke och handling hänger ihop, om än telsevärlden i Middlemarch. Han har således be- inte alltid som hand i handske. Våra tankar är all- gränsad eller ingen kunskap om Dorotheas för- tid, som Edmund Husserl påpekade, riktade mot hållande med Casaubon, Ladislaw, hennes syster något, även när vi dagdrömmer. På samma sätt så Celia och Sir James Chettam; om relationerna tolkar vi människors handlingar som uttryck för mellan Mary Garth, familjen Garth, Fred Vincy intentioner, och tanklösa handlingar tolkas som och Farebrother; om Mr. Featherstone; om Raff- uttryck för tanklöshet. Det kan här nämnas att les och om Bulstrodes hemlighet; och så vidare. det finns en intressant debatt mellan Cohn och Men det skulle vara onaturligt att betrakta Lyd- Genette om hur man ska beskriva ordlösa tankar gates person som isolerad från den övriga berät- i narratologiska termer (se Genette, Nouveau dis- telsevärlden. Som Palmer understryker är berät- cours du récit, 1983), en debatt som dock Palmer telsen om hans person ”inextricably embedded in inte hänvisar till. the whole narrative of the novel” (s. 157). Palmer Mer radikalt är introduktionen av ett kollek- menar vidare att det är slående i hur hög grad be- tivt narrativt subjekt, vad Palmer beskriver som en rättelsen om Lydgate domineras både av de kon- väl avgränsad ”intersubjektiv enhet” (intermental versationer som han själv är med i och av diskus- unit) (s. 163). Detta subjekt konstitueras genom sioner om honom då han själv är frånvarande. vad som i Eliots roman kallas ”the town’s talk”, 420 · Övriga recensioner men även av en form av tal som Palmer föreslår att ren föreningar av såväl människa och djur som man kallar ”intersubjektiv fri indirekt anföring” människa och maskin (liksom av människa och (intermental free indirect discourse), med andra dator), men även föreningar av människa och na- ord vad man till vardags kallar löst prat eller skval- tur. Dessa olika typer av konfigurationer och as- ler. Men till skillnad från det slags skvaller som semblage återfinns även utanför diktens värld, man inte vill ta ansvar för och som man snarare som i Thomas Hobbes Leviathan, i Montesqui- citerar än själv utsäger, så konstituerar den inter- eus De l’Esprit des lois och förstås hos Karl Marx. subjektiva fria indirekta anföringen enligt Palmer Palmers artikel öppnar för och stimulerar till ett en kollektiv agent eller person. Men detta kollek- interdisciplinärt studium av hur olika slags narra- tiva narrativa subjekt behöver inte vara enigt (”of tiva subjekt konstrueras och förvandlas. one mind”) utan kan innehålla vad Palmer kallar Det kan tyckas ett långt steg från Palmers dis- ”intrasubjektiv oenighet” (intramental dissent). kussion av kognitiva scheman (och undersche- Detta ger upphov till en dialogisk relation både man) i Eliots Middlemarch till Daniel Fuldas dis- inom och mellan olika grupper i samhället med kussion av berättande inom historievetenskapen, avseende på hur de uppfattar Lydgate. med exempel hämtat från den hett omdebatterade Detta slags dialogiska relation mellan narra- Wehrmacht-utställningen i Tyskland (1995–1999). tiva subjekt och de berättelser som de genererar Men den centrala frågan är även här hur läsaren är i normala fall ännu mer utmärkande för Pal- konstruerar en berättelse utifrån en text, verbal el- mers tredje underschema, dubbelt inbäddade be- ler visuell. I sin artikel, som bär titeln ” ’Selective’ rättelser. Som exempel väljer Palmer paradoxalt History. Why and How ’History’ Depends on nog relationen mellan Lydgate och Rosamond, en Readerly Narrativization, with the Wehrmacht Ex- relation som är allt annat än dialogisk eller har- hibition as an Example”, inleder Fulda med att gå monisk. I Palmers läsning av Middlemarch fram- genom den inte helt okända debatten om berät- står den förstnämnde som en person som försö- telsens kunskapsteoretiska status inom historieve- ker etablera en intersubjektiv enhet, det vill säga tenskapen. Det finns ingen anledning att referera en nära och förtroendefull relation med samsyn denna debatt här, och den är inte heller avgörande som mål, men som inte fullt ut förstår villkoren för hans diskussion av Wehrmacht-utställningen, för detta. Rosamond framstår däremot som en annat än att berättelsen utgör ett både centralt och narcissistisk person som endast ser Lydgate i re- nödvändigt element i den moderna konceptionen lation till sig själv. Sammanflätningen av deras av historia, både som framställningsform och som personliga berättelsevärldar framstår därför sna- objekt. Det kan ändå nämnas att Fulda lyfter fram rare som monologisk än dialogisk. De bebor vis- dimensioner av problematiken som saknas i den serligen samma hem, men de förefaller leva i två anglo-amerikanska diskussionen, exempelvis re- olika världar som inte är sammankopplade med lationen mellan berättelsens epistemologiska sta- varandra. Denna oförmåga till samvaro till trots, tus i Hans Michael Baumgartners transcenden- väver de in den andre i sin egen berättelsevärld, tala föreställning om Historien och en historise- men det är en främmande person som lever i en rande föreställning där det finns historiskt skif- värld de inte känner som sin egen. tande historiebegrepp. Palmers kritik av frånvaron av narratologiska De frågor som Fulda vill utforska i relation till begrepp för läsarens konstruktion av personer och Wehrmacht-utställningen är dels ”[w]hat guides deras medvetanden är betydelsefull, liksom hans the identification and understanding of systems försök att råda bot på denna brist. På samma sätt of signs as narratives?” (s. 179) (eller med David är det viktigt att inte bara fokusera på enskilda Hermans formulering: ”What makes readers and personer som narrativa subjekt, och de kollektiva listeners deem stories as stories?”); dels vad är det aktörer som han urskiljer i Middlemarch är avgö- som avgör vilket slags berättelse som läsare eller rande för förståelsen av berättelsen. Man skulle betraktare konstruerar utifrån en given text. Ut- dock nästan önska att Palmer inte stannar vid att gångspunkten är alltså återigen att en berättelse analysera kollektiva narrativa subjekt i denna ro- svarar mot ett mentalt schema, som benämner man, utan även riktar blicken mot andra former både en process och resultatet av denna process. transindividuation. Förutom de individuella och Wehrmacht-utställningen handlade om den kollektiva, singulära och plurala subjekt som be- tyska försvarsmaktens roll under andra världs- folkar Eliots roman, finner man i skönlitteratu- kriget och i synnerhet dess delaktighet i naziregi- Övriga recensioner · 421 mens brottsliga handlingar. Utställningen visades en omarbetning av den. När utställningen öpp- i ett 30-tal städer i Tyskland och Österrike under nade igen år 2001 så hade den instrumentella, ar- fyra års tid, den sågs av över 800 000 personer och gumentativa karaktären ersatts av en mer traditio- debatterades intensivt såväl på insändarsidor som nell framställningsform som presenterade de sam- i tyska Bundestag, liksom förstås bland intellek- manhang som behövdes för en historisk förståelse tuella och historiker. I utställningen framfördes av materialet, med andra ord en narrativisering. den uttalade tesen att den tyska försvarsmaktens Fulda menar vidare att den första utställningen, tidigare påstådda oskuld var felaktig och att den genom sin renodlat instrumentella användning deltagit aktivt såväl i förintelsekrig (Vernichtung- av berättelseformen, för att argumentera för sin skrieg) på östfronten som samarbetat med nazis- bestämda tes, tryckte åskådaren bakåt i tiden, till terna i förföljelsen och massmordet på judar. En- en tid före den moderna konceptionen av histo- ligt Fulda var det dock inte så mycket denna tes ria, en tid när historien bestod av en samling av som gjorde människor upprörda, utan det onyan- exempla och inte av en narrativ enhet som är lika serade sätt på vilken den framfördes. Men andra självständig som den är oändlig. ord det slags argumentativa, instrumentella be- Fulda avslutar intressant nog sin artikel med rättelse som presenterade tesen. Det som särskilt att anlägga ett kritiskt perspektiv på sin egen ar- upprörde besökarna var enligt Fulda den massiva gumentation och menar att man även kan tolka användningen av historiska fotografier som avbil- den första Wehrmacht-utställningen som uttryck dade avrättningar, svältande fångar, misshandlade för ett motstånd mot de historiska berättelsernas judar och andra offer för den tyska kampanjen. dominans. I denna mening får de fotografier, som Enligt Fulda hade utställning formen av en an- kritiserades för deras felaktiga effekt och chock- klagelse, eller mer precist, dess syfte var att dra verkan, en genuin betydelse i det att de motstår Wehrmacht inför historiens domstol och omkull- historisk förklaring, som alltid bör vara berät- kasta den tidigare frikännande domen. Utställ- tande: ”While narratavism explains the origin and ningen hade därför formen av en anklagelseskrift, perpetual reproduction of History, not everything men i bilder. Det som utmärkte denna ”skrift” var that happens in it can be covered by narration.” enligt Fulda dess instrumentella karaktär, det vill (S. 190) Denna slutsats öppnar för en spännande säga urvalet av bilder var gjort på grundval av dess dialog mellan behovet av att skapa meningsfulla effekt på publiken. Det var enligt Fulda slående sammanhang i form av berättelser och andra sätt att de avbildade brotten framställdes som isole- att konstruera betydelse, såväl inom historieve- rade och utan förklaring av deras sammanhang. tenskaperna som i museivärlden. Det innebar inte bara att det inte gick att avgöra De olika bidragen i Narratology Beyond Lite- om scenerna utspelade sig nära krigsfronten eller rary Criticism exemplifierar på olika sätt hur man inte, men även att det inte alltid gick att se skillnad kan arbeta med narratologiska begrepp utanför på Wehrmacht, Schutzstaffel (SS) och Sicherheits- skönlitteraturens domäner, liksom hur nya nar- dienst (SD). Det som saknades var alltså texter ratologiska begrepp kan (och behöver) skapas för som beskrev de sammanhang som bilderna ingick att belysa företeelser i litterära texter. Det är dock i. Fulda beskriver detta i termer av att man inte egentligen endast en artikel i volymen som för- utnyttjade möjligheterna att narrativisera händel- söker ta ett samlat grepp på frågan om en trans- serna, att både särskilja och knyta samman hän- medial narratologi, och det är Marie-Laure Ry- delser, och han menar att ”the controversy sur- ans ”On the Theoretical Foundations of Trans- rounding the exhibition owes essentially to the medial Narratology”. Denna artikel är i allt vä- fact that the structure of its discourse impedes the sentligt identisk med inledningskapitlet till den narrativization, which the viewer must undertake, av Ryan redigerade volymen Narrative Across Me- in order to perceive the presented events as His- dia (2004) (recenserad i Tidskrift för litteraturve- tory.” (S. 186) Med andra ord, besökaren presen- tenskap 2006: 2, ss. 94–102). Bägge dessa två tex- terades med bevis – massiva bevis – men försed- ter kan i sin tur sägas utgöra förlagor till det in- des inte med verktyg för att kunna värdera dessa ledande kapitlet i Ryans senaste bok, Avatars of och konstruera en historisk berättelse. Story. Innan jag går in på denna bör det sägas att Den stora uppståndelsen kring utställningen i Ryan, till skillnad från de flesta forskare inom hu- Tyskland ledde till att man tillsatte en kommis- maniora, inte är verksam på universitet eller hög- sion av historiker som efter fullbordat värv krävde skola och därmed saknar en fast disciplinär an- 422 · Övriga recensioner knytning. Ryan har visserligen doktorerat i litte- sidered narratively relevant if it makes an impact raturvetenskap på en avhandling om den franske on either story, discourse, or social and personal diktaren och diplomaten Saint-John Perse (ut- use of narrative.” (Avatars of Story, ss. 25–26) Med given i bokform 1977), men har därefter endast andra ord, mediet anses relevant i den utsträck- undantagsvis innehaft positioner inom universi- ning som det påverkar innehållet eller handlingen tetsvärlden. Hon har emellertid hunnit publicera (den semantiska dimensionen), framställningen sammanlagt fyra egna böcker – inklusive Avatars eller berättartekniken (den syntaktiska dimensi- of Story – samt redigerat ytterligare tre volymer. onen) och/eller användningen av berättelsen (den Denna utanförposition är på flera sätt tydlig i hen- pragmatiska dimensionen). Det innebär att me- nes angreppssätt, både i positiv och i negativ me- dialitet för Ryan är en relationell snarare än en ning. Det är å ena sidan tydligt att hon har del- absolut eller självständig egenskap. Ryan urskil- tagit i de intensiva litteraturteoretiska diskussio- jer därvid följande egenskaper hos medier som nerna under 1980- och 1990-talen endast på dis- betydelsefulla för berättelsen: spatiotemporal ut- tans och att hon saknar kontakt med den samtida sträckning (det vill säga Lessings distinktion mel- akademiska undervisningsmiljön. Det skulle an- lan rumsliga och tidsliga konstformer, och dem nars ha varit naturligt att knyta an till hur infor- som förenar dessa); kinetiska egenskaper (statiska mations- och kommunikationsteknologi (IKT) och dynamisk medier); antal semiotiska kanaler; används (och inte används) inom högre utbild- och prioritering av sensoriska kanaler. ning, liksom till de intensiva diskussioner om nya Den pragmatiska dimensionen, som alltså av- medier som pågår inom ämnen som medieteknik, ser hur medier används och förstås av sina använ- medie- och kommunikationsvetenskap och sys- dare, innebär vidare, som Ryan själv understry- temvetenskap, men detta görs ytterst sparsamt. ker, att såväl berättaren som läsaren (och forska- Ryans akademiska exil kan också vara skälet till ren) kan – så att säga – välja att ”tänka med me- att hon inte diskuterar empiriska användarstudier diet” (think with the medium) eller tänka bort och inte heller behandlar frågor om performativi- (låta bli att tänka på) mediet. Denna dubbla möj- tet, vilka bägge borde vara centrala för en trans- lighet – att både kunna ”tänka med” eller ”tänka medial narratologi. Man finner hos henne ibland bort” mediet – samexisterar i Ryans egen fram- även en snusförnuftighet som känns direkt teorifi- ställning: således är hon ibland akut medveten entlig. Å andra sidan är Ryan på många sätt befri- om mediets betydelse(r), ibland siktar hon expli- ande fjärran från disciplinärt skråtänkande, vilket cit på en ”medium-free” narratologi (s. 12). Denna är en stor tillgång i detta sammanhang. mediala ambivalens har troligen sin grund i att Ryans bok är formellt uppdelad i två delar, en Ryan som regel utgår från en version av kogni- första del om ”old media” (kapitel 1–4) och en tiv narratologi där berättelsens grund är ett men- andra del om ”new media” (kapitel 5–9). Med talt schema (hon använder beteckningen ”narra- ”nya medier” avses både digitala medier och in- tive script”) och dess mediala representation är teraktiva medier, vilka dock inte är samma sak. sekundär. Men inte sällan växlar hon över till en Ryan behandlar sålunda inte alls överföringen av mer funktionell (eller pragmatisk) konception, innehåll från gamla (analoga) medier till nya (di- där berättelsen definieras genom interaktionen gitala) och inte heller vad denna transmediering mellan mentalt schema (som kan vara individu- (som ofta också innebär såväl intermediering som ellt eller kollektivt) och medial representation. remediering) har för konsekvenser. Ryans fokus Denna senare, funktionella konception av berät- är på berättande och på relationen mellan me- telsen finner man, om än i en annan form, redan dier och berättelse. Hon är vidare inte intresse- hos Genette (”Discours du récit”, 1972), liksom rad av medieteoretiska frågor. Inte desto mindre hos filmvetaren David Bordwell. På liknande sätt måste hon naturligtvis formulera en arbetsdefi- som medier är mer eller mindre närvarande i Ry- nition på vad som konstituerar ett kommunika- ans egen förståelse av berättande och berättelser, tionsmedium. Ryan utgår från att vår förståelse så föreställer hon sig att medier har mer eller min- av medier har såväl en semiotisk, teknologisk som dre stor betydelse för berättelsen, något som beror en kulturell dimension, och eftersom dessa inte på såväl egenskaper hos den enskilda berättelsen på något enkelt eller entydigt sätt bestämmer vad som hos det enskilda mediet. som menas med ett medium, så vänder hon på I sin diskussion av berättelsen särskiljer Ryan ekvationen och säger att ”a medium will be con- mellan dess olika dimensioner (rumsliga, tempo- Övriga recensioner · 423 rala, mentala, formella och pragmatiska) och dess Den andra delen av boken inleds (kapitel 6) olika modus (extern/intern, fiktionell/icke-fik- med en diskussion av olika former av interaktivt tionell, representationell/simulationell, diegetisk/ berättande. Det är en bra genomgång av tidigare mimetisk, autotelisk/instrumentell, självständig/ forskning, där många nordiska forskare har gjort illustrativ, nedskriven/framväxande, passiv/del- betydelsefulla insatser. Ryan presenterar en ty- tagande, bestämd/obestämd, retrospektiv/sam- pologi av olika former av interaktivitet som ut- tidig/prospektiv, bokstavlig/metaforisk). Dessa gör ett klart framsteg i förhållande till många ti- distinktioner utgör den konceptuella kartan för digare, både konceptuellt och strukturellt. Hen- den fortsatta diskussionen i boken. Således ägnar nes typologi baserar sig på en dubbel distinktion: hon ett helt kapitel åt frågan om fiktionalitet, ett dels mellan intern och extern interaktivitet (i den kapitel som dock huvudsakligen är en snabbge- förra projicerar sig användarna som medlemmar nomgång av vad analytiska och pragmatiska filo- i den virtuella världen genom att identifiera sig sofer (John Searle, David Lewis, Gregory Currie, med en avatar; i den senare befinner sig använda- Kendall Walton) har haft att säga om fiktionsbe- ren utanför den virtuella världen); dels mellan ex- greppet. Ryan är uppenbarligen svag för Waltons plorativ och ontologisk interaktivitet (i den förra pragmatiska definition av fiktion som ”make-be- rör sig användaren i den virtuella miljön, men lieve”, även om hon har vissa invändningar mot utan att påverka denna och aktiviteten förändrar den. Det är dock litet märkligt att Ryan i förbi- inte intrigen eller utgången; i den senare påver- gående nämner Jean-Marie Schaeffers bok Pour- kar tvärtom användarens beslut och agerande så- quoi la fiction? (1999), men utan att vare sig pre- väl handling som miljö, och besluten är ontolo- sentera eller diskutera hans antropologiskt inspi- giska i det att de förändrar den virtuella världen). rerade studie av fiktion och efterhärmning. Hon Om man kombinerar dessa två distinktioner får uppmärksammar emellertid den i vår samtid allt man fyra olika typer av interaktivitet: (1) extern- vanligare hybridiseringen av fiktion och icke-fik- explorativ interaktivitet; (2) intern-explorativ in- tion, i allt från självbiografiska romaner (autofic- teraktivitet; (3) extern-ontologisk interaktivitet; tion) till reality-TV. Det sistnämnda är också te- och (4) intern-ontologisk interaktivitet. mat för bokens tredje kapitel, som exemplifieras Den extern-explorativa interaktiviteten repre- med Hollywoodfilmen The Truman Show (1998) senteras framför allt av textbaserade hypertextfik- och TV-serien Survivor (en amerikansk motsva- tioner, men det finns även visuella hypertexter. I righet till svenska Expedition Robinson). Det kan- denna typ av interaktiva texter befinner sig an- ske mest intressant i detta kapitel är att hon i vändaren utanför den virtuella världen både tids- Survivor finner ett klassiskt exempel på vad Jean ligt och rumsligt. Tiden är ingen faktor och pre- Baudrillard kallar hyperrealitet, en simulering av cis som när man läser en roman så kan man göra något som aldrig har existerat. Detta är i sin tur avbrott utan att det påverkar något i handlingen. ett klassiskt tema inom både filosofin och medie­ Interaktiviteten består väsentligen av att kunna forskning: den förföriska och förledande inver- välja vilka länkar som man ska följa. Men även kan som representationer av verkligheten har på om detta kan tyckas begränsande så erbjuder det människan. Jag beklagar här återigen att Ryan stora möjligheter, inte minst i pedagogiska sam- inte knyter an till Schaeffers diskussion om de fö- manhang. Länkarna mellan olika segment (eller reställningar om och den viktiga roll som fiktion lexia) kan vara av olika slag, och Ryan särskiljer faktiskt har i vår kultur. mellan spatiala och temporala länkar, tematiska Det fjärde kapitlet iAvatars of Story tar upp en länkar (menyer), simultana länkar (där man hop- ofta misskänd narrativ genre, det simultana be- par mellan parallella spår i berättelsen), digressiva rättandet. Exemplet för Ryans analys är en base- länkar (som även kan ge bakgrundsinformation) ballmatch – mellan Chicago Cubs och San Fran- och perspektivlänkar (som ger inblick i vad olika cisco Giants. Det är en på många sätt fascine- personer tänker och känner). rande analys av radiosportreferatet, men jag öns- I den intern-explorativa interaktiviteten för- kar att hon hade valt en sport som jag kände till flyttas användaren till en virtuell kropp inuti den bättre. Det borde dock kunna vara inspirerande virtuella världen, antingen i första- eller tredje- för andra och jag ser fram mot att läsa en narra- persons perspektiv. Men användarens handlingar tologisk analys av sportreferatet av en allsvensk har ingen direkt effekt på den virtuella miljön fotbollsmatch. eller på avatarens öde. Användare kan utforska 424 · Övriga recensioner den virtuella världen på olika sätt, gå in i hus, armen och för simulering av strid. Men i den mo- leta efter och plocka upp saker. Som Ryan på- derna krigskonsten är en simulering inte längre pekar så är denna typ av interaktiv miljö kanske bara en simulering, den är hyperreell. den minst vanliga. Efter att Ryan har gjort denna tydliga om än I den extern-ontologiska interaktiviteten leker grova uppdelning i fyra huvudtyper av interakti- användaren gud i den virtuella världen. Använda- vitet, ritar hon en kompassros som ger plats för ren kan såväl befolka som styra den virtuella värl- olika mellanformer och hybrider. En läsare av den, men befinner sig inte själv i den. Typexempel Franz Stanzels Theorie des Erzählens (1979) kom- på denna form av interaktivitet är simulationsspel mer att känna igen både cirkeln som figur och som Simcity, Simlife, Simpark och The Sims, som tanken att det är möjligt formulera en uttöm- även exemplifierar vad Ryan kallar ”framväxande” mande typologi. Ryans kompassros visar tydligt (emergent) miljöer. Den extern-ontologiska inter- att många interaktiva medier faktiskt befinner sig aktiviteten är emellertid styrd av regler precis som mellan de fyra grundtyper som hon har beskrivit. de andra formerna av interaktivitet och använda- Dessutom är bilden av kompassen en passande rens möjlighet att förändra den virtuella världen bild för en typologi av interaktivitet eftersom i begränsas av dessa. Till skillnad från den extern- de flesta interaktiva berättelser och spel så är na- explorativa interaktiviteten är tid en avgörande vigering en central aktivitet, och nästan alla spel faktori den extern-ontologiska interaktiviteten erbjuder i dag navigationsverktyg som just karta och spelmotorn generar allt från dygnscykler till och kompass. årstidsväxlingar, och glömmer man bort att vårda De sjätte och sjunde kapitlen i Avatars of Story sina kreatur så kan de fara illa eller migrera. tar upp tre olika datorprogram för att producera I den intern-ontologiska interaktiviteten, slut- interaktiva berättelser: Storyspace, Flash och Di- ligen, befinner sig användaren både tidsligt och rector. Storyspace är dock både ett verktyg för rumsligt i den virtuella världen. De vanligaste for- att skapa berättelser och en plattform för att läsa merna av intern-ontologisk interaktivitet utgörs dem. Flash och Director är två olika program av aktionbaserade spel (som Doom, Quake, Half- för att skapa webbapplikationer, men som för- Life) och fantasy-spel inspirerade av J.R.R. Tol- stås även kan distribueras på andra sätt. Ryan tar kiens sagovärld (som Moorwind, EverQuest, Ul- upp flera interaktiva verk som hon både beskriver tima Online). Medan de förra i första hand är spel och analyserar ur narratologiskt perspektiv. Den som man spelar själv (single-player spel, first-per- läsare som har läst andra presentationer av inter- son shooters) är de senare online-spel som man aktiva berättelser kommer att känna igen flera av spelar tillsammans med hundratals eller tusentals exemplen, vilket beror på att det trots uppmärk- användare samtidigt (så kallade Massively Multi- samheten kring interaktiva medier ännu inte har player Online Role Playing Games, MMORPG). skapats så många intressanta verk. Nytt för mig Det är utmärkande för bägge dessa spelformer var dock Juvenate, skapat av Michelle Glaser, An- att den implicita berättelsen regelmässigt utgörs drew Hutchison och Marie-Louise Xavier, en in- av ett sökande efter något eller någon, så kallade teraktiv bildberättelse om en man som väntar på quest-spel. Det som utgör den stora attraktions- döden. Slutet på berättelsen är när mannen fin- kraften hos dessa spel förefaller dock inte vara ner vila och befrielse i döden. berättelsen, utan snarare spelaktiviteten och gra- Ett numera ganska välkänt exempel på interak- fiken. Som Ryan noterar så är en annan utmär- tiv berättelser är Façade, av Michael Mateas och kande egenskap hos dessa spel att de ofta är gan- Andrew Stern. I denna berättelse är du som an- ska våldsamma och att spelaren inte bara (passivt) vändare en gammal vän till Grace och Tripp, ett betraktar dessa scener utan själv (aktivt) deltar i attraktivt och ekonomiskt framgångsrikt par i 30- dem. Men som hon också påpekar så säger detta årsåldern. Under en kväll tillsammans i deras lä- kanske mer om vår samtida kultur och dess oför- genhet utspinner sig ett gräl mellan de två och i måga att lösa konflikter på fredliga sätt än om da- vilket du som spelare blir indragen. Vid slutet av torspelet som medium. Samtidigt kan man inte spelet har deras liv radikalt förändrats och du är låta bli att fundera över den intima relation som delaktig i denna process, vilken motiverar en att Paul Virillo menar finns mellan nya medier och spela spelet en gång till för att se om det kunde krigsföring. Våldsamma datorspel används nu- sluta annorlunda (och det kan det). Ryans analys mera både i rekryteringssyfte av den amerikanska av sitt eget – jag förutsätter att det är hennes egen Övriga recensioner · 425 användning av Façade som hon utgår ifrån – är torisk och ontologisk. Medan den förra endast fascinerande, och jag misstänker att jag själv aldrig ”öppnar ett fönster mellan” olika nivåer i en be- skulle få ut lika mycket av den som hon. rättelse, iscensätter den ontologiska metaleps en I det åttonde kapitlet går Ryan in på den nu reell kollaps av nivåer. Ett typiskt exempel på on- ganska uttjatade diskussionen om datorspel som tologisk metaleps skulle vara Woody Allens ”The berättelser. Det finns ingen anledning att ännu Kugelmass Episode”. I denna korta berättelse be- en gång referera denna debatt mellan dem som söker huvudpersonen en psykoanalytiker som er- anser att datorspel ska studeras som spel (se ex- bjuder sig att lösa hans problem med hjälp av en empelvis Jesper Juul, ”En Kamp mellem Spil og speciell maskin som förflyttar honom in i hans fa- Fortælling” (http://www.jesperjuul.net/speciale/ voritroman, vilken råkar vara Madame Bovary. Väl EnKampMellemSpilOgFortaelling.pdf), och Es- inne i Flauberts roman inleder Kugelmass strax pen Aarseths bidrag i Narrative Across Media) och en affär med Emma Bovary, vilket förstås orsakar dem som anser att datorspel väsentligen är en nar- stort huvudbry och besvär för universitetslärare i rativ genre (Janet Murray, Hamlet on the Holo- litteraturvetenskap. deck, 1997). Ryan navigerar försiktigt mellan yt- Överfört på datorernas värld så innebär den re- terligheterna och menar att vissa spel har en ut- toriska metalepsen att användaren får möjlighet talad narrativ utformning och andra har det inte. att se den underliggande koden, respektive när Go, schack och tetris är exempel på spel med li- distinktionen mellan användare och dator kol- ten narrativ karaktär. Detta gäller även sportspel, lapsar och resulterar i en cyborg. Detta fenomen men de låter sig lättare återberättas. Många ac- är betydligt mer intressant när det gestaltas i form tionspel (som first-person shooters) och quest- av existentiella transponeringar i en långfilm som spel har en mer utpräglad narrativ karaktär, men Matrix (1999) än när ens egen dator hänger sig el- detta samexisterar med det som man på spelspråk ler (ännu värre) när människor i ens närhet bryter kallar för ”gaming”. Dessutom är det uppenbarli- samman på grund av dåligt utformade datorsys- gen så, som Richard Bartle har föreslagit (”Hearts, tem. Det finns en annan aspekt av överbryggandet Clubs Diamonds and Spades: Players who Suit mellan den verkliga världen och spelvärlden som Muds” (1996), http://www.mud.co.uk/richard/ Ryan inte tar upp, men som likväl kan betecknas hcds.htm) att det finns flera olika sätt att spela som metaleps. Det är när man i online-spel sam- ett och samma spel, och man kan särskilja mel- tidig kontrollerar en figur i spelet och pratar med lan spelartyper som ”achievers”, ”killers”, ”soci- andra spelare bredvid eller via ett head-set. Medan alisers” och ”explorers”. Ryan menar att de två samtalet ibland handlar om att samordna en at- förstnämnda spelsätten utmärks både av att vara tack och ibland är fråga om vardagligt småprat, resultatinriktade och att tonvikten ligger på spel- så är det andra gånger så att ens tal både är syn- regler, medan de två senare utmärks både av lek- kroniserat med vad som händer på skärmen och fullhet och av en avsaknad av kvantifierbart re- emanerar därifrån: spelaren har överbryggt klyf- sultat. Med två termer lånade från Roger Caillois tan till spelvärlden och sufflerar sin spelavatar. Jag (Les Jeux et les Hommes, 1958), kategoriserar hon skulle dock inte kalla denna metaleps vare sig re- de förra som ludus-spelare, medan de senare sägs torisk eller ontologisk, utan snarare lekfull. Den vara paidia-spelare. svenske datorspelforskaren Jonas Linderoth ger i I det sista kapitlet behandlas vad Ryan kal�- sin bok Datorspelandets mening. Bortom idén om lar ”Metaleptic machines”. Det handlar om en den interaktiva illusionen (2004) åtskilliga exem- utforskning av närvaron och betydelsen av den pel på hur datorspelande barn går in i och ut ur narratologiska figuren metaleps i datorer och da- sina avatarer på ett fullständigt självklart och na- torapplikationer. En metaleps betecknar (inom turligt sätt, detta även när det inbegriper ett över- narratologin) ett överskridande av berättarnivåer, korsande av könets gränser. mellan extradiegetisk och intradiegetisk nivå (som Avslutningsvis vill jag framhålla att Ryans Av- när berättaren i Jacques le fataliste (1796) skriver: atars of Story är en mycket välskriven och nyan- ”Qu’est-ce que peut m’empêcher de marier la serade studie av berättande i olika medier. Det är Maître et de le faire cocu”) eller mellan intradie- förstås omöjligt att täcka in alla former av berät- getisk och metadiegetisk nivå (som i Julio Cortá- tande i alla slags medier i en monografi på 275 si- zars berättelse Continuidad de los parques, 1956). dor, men Ryans bok är ändå förvånansvärt kom- Ryan menar att det finns två sorters metaleps: re- plett. Jag tror att den har stora möjligheter att er- 426 · Övriga recensioner sätta Murrays Hamlet on the Holodeck som stan- lig ton: litteraturvetaren Merete Mazzarellas frag- dardarbete för studiet av transmedialt och inter- mentariska anteckningar och läsning av Ulla-Lena aktivt berättande. Det skulle dock inte förvåna Lundbergs romaner; Göran Rosenbergs självupp- mig om Ryan inom en nära framtid kommer med tagna docerande om den enligt honom sorgligt en uppdatering av boken, en uppdatering som eftersatta balansen mellan dygderna ”plikt” och förhoppningsvis ger större utrymme både åt den ”profit”; Måns Wrangers konstprojekt ”Medel- sociala dimensionen hos nya medier och åt per- borgaren” som på ett diskutabelt sätt tänjer sta- formativitet. Jag ser fram mot att läsa Avatars of tistikens möjligheter för att kunna ifrågasätta nor- Story 2.0. maliteten. Emellertid lyses antologin upp av några tex- Leif Dahlberg ter som tillför något nytt till temat och behåller sin stringens. Där finns litteraturvetaren Patrik Mehrens jämförelse av ensamheten och blicken Den moderna ensamheten. Red. Maria Karlsson & på den ”ensamma, kärlekslösa kvinnan” i filmer av Sharon Rider. Brutus Östlings Bokförlag Sympo- Hitchcock, de Palma och Scorsese. Han visar hur sion. Stockholm/Stehag 2006. filmskaparna använder sig av bilder av gemenskap för att genom kontrastverkan gestalta ensamhe- Den moderna ensamheten innehåller tio bidrag ten, och hur en betraktare förblindas genom sina som är baserade på föredrag hållna vid en konfe- förväntningar och fördomar. rens hösten 2004. I sin inledning beskriver redak- I litteraturvetaren Maria Karlssons närläsning törerna Maria Karlsson och Sharon Rider syftet av de schablonartade kvinnoskildringarna i Hå- med det projekt som konferensen ingick i: kan Nessers deckare finns intressanta iakttagel- ser om ”talet om ensamhet” i samtiden. Nessers […] att undersöka ensamhetens begreppsliga grundläggande antaganden om vad som är”god” rötter och att analysera hur kulturens tolkningar och ”dålig” sexualitet och ”äkta” och ”artificiell” av jaget både ingått i och format uppfattningar kärlek, inklusive den fördomsfulla bilden av den och erfarenheter av vår tid. Vilken innebörd ensamme mannen som normal och den ensamma har egentligen ensamhetsbegreppet? Och hur kvinnan som en olycklig anomali, exponeras till- väl stämmer bilden av ensamhet som samhälls- forksare på senare år gett i sina anlyser med hur fredsställande här. individen uppfattar sitt liv till vardags? Filosofen Martin Gustafsson ställer i sitt bidrag frågan om ”i vilken mening filosoferandet kan sä- gas vara en ensam uppgift” och går till Russell och Det är relevanta frågor. Tyvärr får de inga svar, Husserl och deras läsningar av Descartes, Hume knappt ens början till svar, i antologin. I inled- och Kant för att närma sig svaret. Detta visar sig ningen, där läsaren hade önskat en grundlig be- ligga i tanken att ”filosofens ensamhet har sin greppsanalys inklusive en skissartad historik över grund i de filosofiska problemen snarare än i den ensamhetsidéns förvandlingar, serveras istället ett metod hon bör använda för att lösa dem.” På ett hastigt referat av bidragen, som författats av ”in- förtjänstfullt sätt närmar Gustafsson filosofin till bjudna debattörer, forskare och författare”. det närapå naiva frågandet som varje individ kan Åtskilliga av texterna präglas av hotet om att ägna sig åt i sin enslighet. ”publish or perish”: det är kollage av texter skrivna Den som på det mest övertygande sättet angri- i andra sammanhang som ofta handlar om helt per ”den moderna ensamheten” är socialantropo- andra saker. Bland dessa finns litteraturvetaren logen Don Kulick som skriver om ”onani och so- Margaretha Fahlgrens undersökning av ”FLN-lit- cialitet”. Här ställs frågorna på sin spets genom att teraturen” (Flärd, Lidelse, Njutning, också känd ensamhetsbegreppet – äntligen! – får ett åtmins- som ”tantsnusk”) och filosofen Sharon Riders re- tone antytt historiskt perspektiv. Hans bidrag är flexioner över ”individens ansvar att tänka själv- visserligen slängigt och polemiskt, men det lyckas ständigt i förhållande till de gemenskaper han el- sätta fingret på de tvetydigheter som har under- ler hon omges av”. grävt och fortsätter att undergräva idén om en- Här finns också närmast kåserande bidrag som samheten i den europeiska civilisationen. Riktigt saknar vetenskaplig reflexion och begreppsana- underhållande blir det också när han lyfter fram lys, och som ofta slår an en prästerligt uppbygg- samtidens paradoxer: å ena sidan ”nationalpanik