BULLETIN NR 4, NOVEMBER 2018, ÅRGÅNG 26

Bill Berry A Little Giant

I detta nummer – In this issue

Ledare m.m. 2 Portrait Of A Lion 11 Ellingtonians talking 3 DESS CD#5 13 – well worth remembering 4 Duke Ellingtons minnesmärken 14 Berry’s Axe (or Berry the Hatchet) 7 och färger 16 How did Bill Berry get engaged Nya skivor 17 with Ellington? 8 Hur namngavs låtarna? 18 and 9 Kallelse 20 4-2018 Livet går vidare

Vad menar jag med det? Jo, jag menar ansluten till styrelsen såsom adjungerad ferensen skall äga rum i Georgetown, en att vi driver vår förening vidare även om ledamot. Låt mig veta om någon av er är förstad till Washington, DC. Tidpunkten medlemsantalet sakta minskar. Men med villig att ställa upp. Vi behöver få ta del är naturligtvis ännu inte fastställd men 225 betalande medlemmar finns det un- av nya idéer. man talar om september/oktober 2019 derlag för att fortsätta med att ha möten, I detta nummer av Bulletinen speglar eller mars 2020. Vi emotser med stort ge ut en tidning, hantera en kvalificerad vi Bill Berrys insatser i Duke Ellingtons intresse utvecklingen av initiativet och websida och med jämna mellanrum ge orkester. Det skall villigt erkännas att kommer att nogsamt bevaka det. ut CD-skivor. Men vi behöver yngre blod han inte kan anses vara någon av El- Med detta nummer av Bulletinen bi- i föreningen och särskilt i styrelsen. Vad lingtons stora solister, men han är ändå fogas även en CD. Vår femte i ordningen, menar jag då med yngre blod? Jag tror värd en fördjupad presentation. Hans som vi producerat i samarbete med vår inte vi kan intressera något större antal knappa två år i bandet betydde mycket engelska systerförening, DESUK. En när- av 30- och 40-åringar att bli medlemmar. för honom och hans framtida utveckling, mare presentation av innehållet kan lä- De är alla mest gripna av Rock & Roll- vilket ytterligare belyser det inflytande sas på annan plats i denna tidning. Ett in- musiken, som de växte upp med precis Duke hade på sin omgivning. Det var vår betalningskort för nästa års medlemskap som vi andra växte upp med jazzen, den medlem Jan Olsson, jazzskribent i Skån- bifogas även och jag emotser tacksamt konstform som vi älskar. Men jag tror att ska Dagbladet, som föreslog att vi skulle era bidrag till föreningens fortlevnad. det bland våra medlemmar finns 50- och studera Bill Berrys karriär och vi tackar Avslutningsvis önskar jag er alla 60-åringar som har en stark känsla för Jan för hans intressanta bidrag, som jag varmt välkomna till nästa medlemsmöte vår musikform och då i synnerhet Duke tror att ni alla kommer att uppskatta. den 26 november och jag vill också på- Ellington och den fantastiska värld som Den senaste Ellingtonkonferensen minna er om att motioner till årsmötet omgav honom. Så nu vill jag göra ett i Birmingham ägde rum i maj och de i februari skall vara styrelsen till handa upprop! De av er som anser att ni har nå- flesta av oss misstänkte att detta nog var senast den 31 december innevarande år. got att tillföra styrelsearbetet är välkom- den sista konferensen. Det har vi faktiskt na att delta i arbetet. Våra stadgar stipu- trott även om tidigare konferenser, men lerar att styrelsen skall bestå av minst sex trots det har entusiaster arrangerat ännu och högst nio ledamöter. F.n. består sty- en konferens. Nu börjar det cirkulera relsen av sju ledamöter så det finns alltså rykten om att en 26:e konferens kommer plats för ytterligare två. Skulle fler visa att arrangeras. Initiativtagare är Anna intresse finns det alltid möjlighet att vara Harwell Celenza och tanken är att kon- Leif Jönsson, ordförande i DESS

Välutforskad jazzhistoria och intressanta filmer

Höstterminens första samling av Elling- lyckanden, framträdanden i USA och tonentusiaster var som vanligt tyvärr få Europa. Genom musikinslaget If You See - av outgrundlig anledning- trots att det Duke´s Place Me Comin´ fick vi också höra Tommys gavs en allmän djuplodad jazzforskning typiska trumpetton och hans skickliga om jazzmusikens första årtionden och variationer som solist på ett givet tema. om ett par pregnanta jazzprofiler från verklighet och profiler. Denna kväll kon- Även George Brashear fick en gedi- denna tid. Ett andra ”set” med filmer centrerade han sig på två personligheter, gen genomgång av sitt liv och musika- från nätet blev också som vanligt en av trumpetaren Tommy Ladnier och den liska arbete av Bo. Georges levnadsöde kvällens s k ” höjdare” med stor musik- tidige -trombonisten och personlighet lämnade ingen lyssnare behållning. George Brashear. Bo har själv och till- oberörd. Professor emeritus från KTH och jaz- sammans med andra publicerat böcker I ett tredje avsnitt informerade Bo på zentusiasten Bo Lindström har under om bl a dessa två musiker. Han lät oss ett mycket pedagogiskt sätt om proble- många år och tillsammans med inter- under kvällen följa Tommy Ladniers liv men med att söka uppgifter och släkt- nationella musiker och forskare försökt och leverne i detalj, från barndomen och forska i USA. Alla synpunkter på ingång- fånga den tidiga jazzens vardagliga genom åren, med framgångar och miss- ar, kostnader, felgrepp och värderingar

2 av källor etc. var oerhört värdefullt att larmonie. Fin inspelning, i färg och na- få reda på, samtidigt som detta gav en turligtvis en orkester i toppform: Things djup insikt i hur Bo själv arbetat för att få Ain’t.., , Mack the Knife, Don´t fram uppgifter om bl a Tommy Ladnier Get Around.., In Triplicate, och George Brashear. När denna text lä- och ”A” Train var de melodier som pre- ses har Bo Lindströms framträdande re- senterades. dan publicerats till största delen på DESS Fats Waller får man inte glömma websida genom Ulf Lundins försorg. bort. Här presenterades ett inslag ur Kvällens sista avsnitt ”Filmtajm” filmen Stormy Weather från 1943, med med musikfilmer av skiftande slag var många kända ansikten. föreslagna av Anders Asplund, som inte Lester Young, ca 1950, här med idel kunde framträda denna kväll, utan ersat- kändisar: Buddy Rich, Bill Harris, Hank tes med den äran av Göran Axelsson. Här Jones och Ray Brown samt därefter sam- gällde att välja bland godingarna med ma komp med Coleman Hawkins och hänsyn till tillgänglig tid. Programmet Charlie Parker i kända melodier. öppnades med Artie Shaw och hans Be- Sluttonerna stod Woody Herman för gin the Beguine. En kioskvältare från 1938. med en hit från 1964, Woodchoppers Ball. I Därefter var det dags för Ellington- detta band fanns många bra solister och blocket: dryga 26 min från Berlins - musiker som Nat Pierce, Bill Chase, Phil dagar, med utdrag från tre konserter Wilson, Sal Nistico och Jake Hannah. Bo Lindström. från 1969-71-73 spelade på Berliner Phi- Thomas Harne

Ellingtonians talking

Detta är rubriken på en notis i tidskriften least amount of money in music is made Crescendo Magazine och dess februari- by the man that plays it. These other nummer 1965. och Law- factions, which you never hear of and rence Brown citeras och det är intressant wouldn’t recognize, get most of the reve- att notera karaktären på deras uttalan- nue and the benefit. den. Cootie Williams är klart positiv, The fate of a band depends on how medan Lawrence Brown visar upp en för long they can make their living off you. honom typisk negativ attityd. That’s how long you’ll last. It isn’t a case COOTIE WILLIAMS: The greatest of the musician or his ability to play mu- trumpeter I ever heard is Louis Arm- sic any more. It’s the case of the fellow strong. I have all the good trumpet play- willing to play politics and go by the ers’ records, dating back to , rulings of people that aren’t musicians. right up to Dizzy and Miles. And I play Lawrence Brown. Or else you’re out. And when they put them. You get fresh ideas from listening thumbs down on you, you are out, and to people in different grooves, but you three months, then he disbands. So that you might as well throw your horn away. play them your way. That’s what music wasn’t a good thing. is anyway. So I decided to come back to my old It’s been wonderful to be back with job with Duke. And he always knows Ny the band. Like coming back home. I was what to give a man to play. That’s one out for nearly 22 years, a long time. I good thing about him. He’s a wonderful medlem kept my own band for 21 years all told. I guy. There’s not a better guy in the world DESS hälsar en ny used to have the house band at the Savoy to work for than Duke Ellington. medlem välkommen i vår Ballroom in New York City for 7 ½ years. LAWRENCE BROWN: Many years When they tore it down, I began to travel ago a certain bunch of people became illustra förening: again with small combinations, playing conscious that music is a terrific basis for Bo Lindström, Sollentuna places where I didn’t like to play. making money. Actually, if music was Benny Goodman came back from left up to people to play just as they felt Russia and asked me to go with him. I and wanted, you would probably get DESS behöver fler medlemmar. stayed with him about a month, but I more music. Inspirera Dina vänner och didn’t like that. He doesn’t keep a band. But today you have nothing but a bekanta att också vara med! He’ll just organize one for maybe two or programme for commercialism. The

3 Bill Berry – well worth remembering By Jan Olsson

Some people never get the attention they tern parts of USA. This led to Bill having sons. Not until ten years later”, said Bill. *) deserve. With some people it is the other to sleep in his father’s bass case under For a couple of years Bill toured the way round. A wonderful genuine jazz the stage during evenings and nights of Mid West with various territory bands, musician, who is worth a better reputa- the first few months of his life. but suddenly it was time for military ser- tion and to be heard more of, is the cor- vice as a musician in the US Air Force. netist Bill Berry. Today he is unfortuna- Hooked on the trumpet He liked the military life and remained tely almost forgotten. His interest in music started early. in the Air Force for the next four years. Bill, or William Richard as he was Already at the age of five he began clin- It was during this time that he switched christened, was born on September 14, king simple melodies on the piano. But from trumpet to cornet. His own expla- 1930, in Benton Harbor in Michigan. he wanted to become a trumpet player nation was that his short stature created When asked about his birth place he al- and at the age of fifteen he managed to problems for him to handle the mute. As most always answered “Cincinatti”. Be- talk his parents into buying him a used he used to say; “All cornetists are small. cause he lived in Benton Harbor for only instrument. Why it was the trumpet that Just watch Ruby Braff, Bobby Hackett his two first weeks in life as his parents caught his interest was due to Dizzy Gil- and !” happened to be just there at the time of lespie when Bill happened to listen to a After the termination of his service his entry into this world. His father was radio broadcast with Dizzy playing I with the US Air Force, Bill attended the the bassist in a band that, in the begin- Can’t Get Started. “That made me decide reputed Berklee School of Music in Bos- ning of the 1930s, travelled the Northeas- on the trumpet, but I never took any les- ton. During his studies he supplemented

4 his poor economy by playing in a big band led by the trumpeter, composer, ar- ranger and primarily pedagogue Herb Pomeroy. The Pomeroy, who after his time in Boston, would become a mem- ber of Stan Kenton’s orchestra. Off and on Bill also played with Woody Herman and he can be heard on the excellent al- bum “Woody Hernan ‘58”, named so despite it being recorded in July 1957. The next bandleader, who had the plea- sure of having Bill Berry in his trumpet section, was Maynard Ferguson, with whom he played for several years. The prime reason for Bill’s long stint with Ferguson was due to his having newly wedded Betty, and the fact that Maynard didn’t like going on the road but prefer- red to stay in the New York area for at least six months long periods.

Joining Duke Ellington On December 4, 1961, Bill Berry made his entrance into Duke Ellington’s fantastic trumpet section. According to Bill, his first meeting with Duke and his sidemen was somewhat confusing. The- re was no music and no instructions. The music he happened to find had no titles or numbers, which used to be common practice with all other bands. “Play what you like”, said . “It will su- rely turn out all right. Duke will tell you when something sounds wrong.” Bill Berry considered his three years with Duke as the zenith of his career, and the most instructive period. “The Ellington band didn’t consist of traditio- he had some other things to do. During care of his wife Betty and their two kids nal sections like with other bands”, Bill the tours of the South, afro-americans Billy and Lisa. This steady job opportu- once said. “The trumpet section didn’t were often refused service at restaurants, nity was one reason why he left Duke hold four men who were supposed to so Bill was often sent to buy hamburgers Ellington’s orchestra. When the Jones- function collectively but of four indivi- for his colleagues. Unfortunately, it se- Lewis Orchestra became so well establis- dualists whose prime task was to sound ems like this is still the case in some rural hed that they started touring, Bill formed in a personal way. It was the same thing areas in USA. a big band of his own in New York. with the trombones and the saxophone After his years with the Ellington In the fall of 1970 NBC decided to section. Bill can be heard comping tap- orchestra Bill would occasionally show move the Merv Griffin Show to Los dancer Bunny Brigs in David Danced up with the band as a guest or a substi- Angeles and Bill decided to go along from the My People album and he has a tute, but he would primarily work as a with them. It was a well payed job and long solo in a stockpile recording of King studio musician in New York giving him on the side he formed also here his own Fit The Battle of Alabam (released on Sto- spare time also to play clubs like Village big band, primarily with colleagues ryville 101 8430). He was also given the Vanguard. He played in many constel- from the Griffin Show, but also with mu- opportunity to show off in numbers like lations including the newly established sicians from the many studio orchestras Jam With Sam and Perdido. Thad Jones-Mel Lewis Jazz Orchestra. in Hollywood. Now he could spend his Bill was one of the first white musi- In the daytime he was engaged with spare time playing the music he loved cians in the Duke Ellington Orchestra, the Merv Griffin TV-show, which allo- most. In his band could be found such which meant that in addition to playing wed him a normal family life and taking celebrities as the trumpeters Blue Mit-

5 chell and Conte Candoli, the trombo- nist Jimmy Cleveland, the saxist Richie Kamuca and the pianist Dave Frishberg. Now and then Bill’s friend from his El- lington days, Cat Anderson, would sit in when he happened to spend time on the Coast. Between stints Bill would also sit in with and his band. Bellson also had his experience with the Ellington Orchestra. He also sat in with Nat Pierce’s and Frankie Capp’s Jug- gernaut Band and with Terry Gibbs’ big band. Together with the guitarist Mun- dell Lowe they started their own record company – Beez Records. The name “Beez” emanated from his initials Bill Berry. This went back to his time with Ellington when used to call him “Beez”.

Visiting Europe When free from jobs in California Bill Berry often visited Europe in the 1980s. In 1988 he appeared at the Duke Elling- ton Conference in Oldham. But already in 1983 he toured Europe and while he visited Denmark I managed, together with The Swedish Radio, to lure him over to Malmö where we quickly ar- ranged for a concert at the Skyline Hotel. Along with him came the Danish tenor almost exactly 35 years ago. Orchestra (actually Duke Ellington’s Or- saxophonist Bent Jaedig and the pianist The last time I heard about my friend chestra). He can also be heard to advan- Kenny Drew. Together with basist Mads Bill Berry was sometime in the 1990s, tage on the first album recorded by The Vinding and drummer Ed Thigpen they when he together with his wife Betty, ar- Thad Jones-Mel Lewis Jazz Orchestra. formed a temporary quintet. With a ranged a smaller jazz festival at which he He can also be heard on records by Ro- minimum of rehearsals they delivered paired American and Japanese musici- semary Clooney, Scott Hamilton, Louie ans into what he called The Pacific Jazz Bellson, Coleman Hawkins, Maynard Party. Ferguson, Capp-Pierce Juggernaut and Woody Herman. He moreover made Many recordings some excellent recordings with his own Bill Berry loved Duke Ellington’s orchestra – Bill Berry and the L.A. Big music and Duke’s way of composing, Band. Most of them may be difficult to arranging and the way he related to his find today but they are definitely worth musicians. Bill often mentioned this to looking for. anyone who wanted to hear about his ex- William Richard Berry passed away periences with Ellington. Ellington’s phi- on April 13, 2002, at his home in North losophy influenced his own methods of Hollywood. He was 71 years old. He de- working with his bands. This is very evi- serves to be remembered as the gentle unforgettable gems from the Ellingto- dent when listening to his big band re- musician he was. nian repertoire like Take The “A” Train, cordings. Those who want to listen to Bill Cotton Tail, Castle Rock, In A Mellotone Berry on record has quite a lot to choose *) A reader may possibly think that it was and Things Ain’t What They Used To Be. from. He took part in Duke’s Recollections probably Bunny Berigan that Bill heard play- The concert was recorded on tape, still in of the Big Band Era (1962) and the studio ing I Can’t Get Started, which was Berigan’s my possession, and I regularly listen to recording of My People (1963). Not to big feature and theme song, but Jan is posi- it and I can assure anyone that the music be forgotten is the 1961 recording with tive it was actually Bill heard sounds as fresh as when it was recorded and the playing the tune.

6 Berry’s Axe (or Berry the Hatchet) By Steve Voce

The nomenclature of the various brass instruments has probably caused more implacable mistrust between us and our brothers across the Atlantic than anyth- ing since the Boston Tea Party. In the United States what we call a tenor horn is an alto horn and what we call a BBb Bass is a tuba. The complexities of tubas versus sousaphones do not bear thinking about, and the more mention of a peck horn is enough to make a British brass- man switch at once to something more orthodox, like the cimbalom. I ran into a fair example in conversa- tion with Bill Berry when I asked him why he played the trumpet-cornet ins- tead of the trumpet. To us the trumpet- cornet is larger than a cornet, smaller than a trumpet and with the look of a cornet in design. A cornet is the diminu- tive version that Louis Armstrong used Bill Berry L.A. Big Band. with the Hot Five and, incidentally, in the film New Orleans. When I asked Bill “More than that! When I joined the there weren’t any to read. When I first about his trumpet-cornet he said “I play band I had a library of music, it must joined it was terrifying. One night I said just cornet. I haven’t played trumpet in have been six inches thick, none of it to Cat Anderson ‘What do I play the end about five years now.” was titled, none of it was numbered and of this?’ and he said ‘Just grab a note Accepting the American definition we didn’t play any of it anyway! I know that sounds wrong and hold on!’ of what to us is the trumpet-cornet, I as- that sounds fantastic, but it’s the truth, “As you say, in the L.A. Big Band we ked Bill why he preferred cornet. “Well, and you can ask anyone who was ever in have some of the musicians who I think for a start it’s more my size. If you no- there and they’ll tell you. There wasn’t are amongst the best jazz players in the tice a lot of smaller players use cornet. any music. We were doing a record date world. It’s a privilege to know guys like Bobby Hackett, Ruby Braff, Warren Va- one time and Duke tore off one stave that, never mind have them work in ché and so on. Thad Jones is the excep- of manuscript paper and gave us each your band. The band was originally the tion. When I was in the Ellington band a series of notes and then told us what New York Big Band, but when I moved Ray Nance used one. It makes no diffe- to do with them rhythmically, and when west it became the L.A. Big Band, and rence to your section work. I played first he got through it was another Ellington since then more than half the guys in trumpet in a television show for years piece. Amazing! Louie Bellson was tel- the New York band have moved out to using that.” ling me last night that Ray Nance sat in L.A.” Bill played for Duke for three years. the section cooking toast and someone “Of course they’re all old friends. Cat “A fantastic experience. It changed my else was shaving - on stage and opening Anderson helped me tremendously on life and my family’s life for the better of the show! But that was the way it went the Duke’s band, everyone loved Blue course, and I’m deeply grateful to those in that band, very much a family affair. Mitchell of course, and Jack Sheldon was people, Duke and his men.” I asked Bill Those people were really a bunch of cha- the other trumpet player on the TV show if it was true that the band library had racters. After I left the band I came back for all those years.” consisted of bits of charts with the bulk often as a dep because they couldn’t just of the missing parts left to the player’s hire any trumpet player, they had to hire This article was originally published in the intuition. someone who knew the parts because Jazz Journal, January, 1980.

7 How did Bill Berry get engaged with Ellington?

While Bill Berry was playing in the Merv twenty years older and twenty years Griffin Show he got the opportunity to hipper. Johnny Hodges, Paul Gonsalves, play with other bands in New York and everybody took me under their wings his reputation grew. With Maynard and showed me how to live. It was mar- Ferguson’s band they played at Birdland velous.” and Bill Berry said: “This guy came into the As many others have experienced, club almost every night and kept asking Bill Berry had the same kind of pro- me, ‘Don’t you think you should meet El- blem with finding his parts in the mu- lington?’ And I’d say, ‘Everybody should sic book. “Seated in the trumpet section meet Ellington’. On a Saturday afternoon I looked in vain for my part, finding in 1961 he accompanied the man to see the only a tattered scrap of paper with a Duke Ellington band at the Apollo Thea- few notes scribbled on it”, said Berry. tre in Harlem. After the show Berry was “What do I do?” I asked Cat Anderson. taken to Ellington’s dressing room and “Grab a note and hold on”, I was told. introduced to him: “There were about a At the end of the number, Cat leaned hundred people there, but I was gassed over and growled, “That was my note”. to be in the same room as Ellington”, said Bill saved that scrap of paper, carefully Berry. When leaving, climbing down a framed it, and it was hung proudly on narrow, winding wrought-iron stairway the wall of his study at his North Hol- from the dressing room, Berry recalled, he Bill Berry explained further: “My lywood home. was grabbed by the arm by someone who time with Ellington changed my life in Bill Berry became the “modern” turned out to be Ellington’s manager. He every respect, not only musically but so- trumpet soloist with the band. He play- asked if Berry would be interested to leave cially, philosophically, everything. One ed on innumerable Ellington recordings on tour with the band. “Yeah”, said Berry, of the reasons was that while the guys during his time with the band. He may “I’ll leave town with you. How much mo- in Woody’s and Maynard’s bands were be watched on the film “Goodyear Jazz ney?” The question was never answered about the same age as me, these guys Concert” from January 1962, where he but Berry joined anyway. were twenty years older. They were has a solo spot on Jam With Sam.

Berry’s records

8 Cotton Tail and Ben Webster By Mike Zirpolo

The saga of the relationship between Duke Ellington and Ben Webster is, as one would expect, a colorful one. El- lington, who exerted strong but benign leadership over the temperamental vir- tuosi who made up his band in the 1930s (and for decades after), was a large man, standing over six feet tall. But he was nonviolent in the extreme. His prefer- red methods of imposing order among his sidemen were indirect, oblique, and often baffling not only to outsiders, but often to the members of his band as well. Even though Ellington was a heavy drin- ker throughout the 1930s (something he cut back on greatly around 1940), alcohol did not greatly affect his behavior. His equanimity amid the strife between his sidemen was legendary.

Personality Tenor saxophonist Ben Webster was also a large man, and a strong one. He could be violent when he was drinking, and in the 1930s and 1940s he was drin- king more or less daily. He could and did pick up people and hurl them when they irritated him. When he was in a bad mood, those who knew him gave him wide berth. And when a bad mood tip- ped over into rage, those around him fled. That is why one of his nicknames was “the Brute”. Yet he had another side to his personality: extreme sensitivity. He was often moved to tears by beauti- ful music, by the kindness of others, and by children, who adored him (the feeling was mutual). The jazz pianist Jimmy Rowles, who met Webster in the 1940s, and then occa- To his astonishment, he saw Ben gently a musician of great talent, skill and crea- sionally worked with him in the 1950s in combing his grandmother’s hair. tivity. Los Angeles, frequently witnessed Ben Nevertheless, Webster could become in brawls (usually in bars). On one occa- irrationally angry. One such incident, Career sion, Rowles and Ben were scheduled to when he cut up one of Ellington’s suits Throughout the 1930s, Webster deve- make a recording session together. It was with a knife, resulted in his first depar- loped most distinguished jazz and swing agreed that Jimmy would pick up Ben, ture from the Ellington band. It is easy credentials. In 1932, he was a member of who was then living with his mother to think that Ben Webster was just a the pioneering Kansas City band led by and grandmother, who was quite aged. mercurial hard-drinking musical primi- Bennie Moten that included , When Rowles went to the door to fetch tive, who sometimes beat people up. But Walter Page, and Oran “Hot Lips” Page. Ben, Webster’s mother invited him in. there was much more to the man. He was He was then featured with a number of

9 the better Afro-American bands of the sical ideas, swinging eight-note phrases 1930s including Andy Kirk’s (with Mary interspersed with long and expressive Lou Williams), ’s and Wil- held notes, some of these embellished lie Bryant’s. He made a brief appearance with passionate vibratos and shakes, to- in 1935 with Ellington’s band, recording nal colorations ranging from soft hues a marvelous solo on Duke’s recording of to hot and raspy timbres (including his Truckin’. Shortly after that he joined Cab patented ‘yodel’ effect). It is a solo of Calloway’s band. remarkable logic and craft, deviating Calloway was the top earner in Ir- (somewhat) from Gershwin’s chord ving Mills’s stable of bands in the 1930s, changes, yet ultimately abounding in which also included Duke Ellington’s memorable melodies. It has become a cli- band. Duke was not a man who showed ché to say that a jazz solo to be effective envy, not openly at least. But the fact that should tell a story. But Webster achieves Calloway always seemed to be Mills’s just that, a commanding introduction, favorite rankled him nevertheless. After followed by the development of key Ellington and Mills parted on less than phrases which lead logically to a climax.” friendly terms in 1939, Ellington felt libe- After a rhythmic ensemble passage, a rated in a number of ways that resulted brief solo by and a bit of in him bringing several new musicians stride piano by Ellington, comes the now into his band including the great pionee- famous saxophone solo. It is followed by ring bassist Jimmie Blanton, the brilliant yet more intense and rhythmic ensemble young arranger/composer Billy Stray- playing, which is set off against well-pla- horn, and Ben Webster. Webster’s arrival ced brass bursts. As Mark Tucker said: inaugurated a period in the Ellington “the orchestra could roar ahead like an band when his solos on tenor saxophone express train and stop on a dime.” The would become a major feature in Duke’s band builds in intensity with an extra- musical presentations. Prior to Webster’s ordinary control of dynamics to a dis- arrival (and indeed after it), Barney Bi- sonant climax, before a recapitulation of gard played tenor saxophone in the the main theme, played as in the begin- section, but never soloed on that instru- ning of the piece, by Williams, Webster ment. He was a great clarinetist. and Brown. After Webster left Calloway’s band What is less known about Cotton in 1937, he bounced around spending deal beneath the surface that is anything Tail is that Ben Webster composed the short spells with various bands large and but simple and straightforward. solo saxophone chorus, which sounds small, but settled down for nine months The sprightly 16-bar opening se- like one of his jazz solos scored for five in 1939 with pianist Teddy Wilson’s new quence (there is no introduction) features saxophones. Ellington masterfully set band, which he liked very much musi- Cootie Williams’s plunger and straight- Webster’s tenor saxophone solo and the cally. Unfortunately, the Wilson band muted trumpet, along with (an octave saxophone section passage in perfectly was unsuccessful commercially. When lower) Webster’s tenor saxophone and complimentary, indeed brilliantly creati- Ben became aware that the Wilson band Lawrence Brown’s agile trombone, all ve, musical settings. One of Duke’s great would soon break up in early 1940, he playing in unison. They set out the me- strengths was that he readily accepted joined Ellington. (Webster completed lody of Cotton Tail, such as it is, at first and encouraged collaboration from his his commitment to Wilson by appearing alone, and then against a mysterious musicians, and often supplemented their with Teddy’s band at a Wilson recording Ellingtonian blend of sounds that inclu- contributions with his own stimulating session in New York on January 18, 1940. ded some (or all) of the other brass in- musical ideas. But this was after Ben had started wor- struments, and Harry Carney’s baritone Although every musician in the El- king with Ellington.) saxophone, which Ellington loved to use lington band performs at the top of his to create deep, rich sonorities. Williams talent in this swing extravaganza, special Recording follows on the bridge with a typically praise must be given to bassist Jimmie Cotton Tail was recorded for RCA- swinging solo, played against surging Blanton, whose robust yet nimble play- Victor in Los Angeles on May 4, 1940. reeds. ing provides a springy rhythmic base for On the surface, Cotton Tail appears to Webster’s two chorus solo is rightly the music, and drummer , be a simple straightforward romp on celebrated as a magnificent example of whose brilliant use of his drums and the chords of George Gershwin’s I Got swinging improvisation. David Rickert cymbals provides the driving beat and Rhythm. But, as was so often the case wrote that Webster “finds a remarkable color Ellington always valued so highly. with Ellington’s music, there is a great balance between a whole world of mu- Also, don’t overlook the marvelous com-

10 ping Duke himself provides to the band and soloists throughout this performan- ce.

The influence In 1940, Cotton Tail was a startlingly modern composition, an example of mo- dern jazz before there was such a term. (Indeed, it is timeless. If any band today played Cotton Tail in a manner resemb- ling Ellington’s classic performance, it would bring an ovation.) The young jazz musicians who in the early 1940s were groping their way toward what would eventually be called bebop were strongly influenced by the record’s angular me- lody, unusual structure, and advanced harmonies. In Cotton Tail, Ellington utili- zed ninths and flatted fifths, chords that would soon be important to the develop- ment of the bebop. But perhaps more importantly, Cot- ton Tail pointed the way toward a new approach to jazz composition for El- lington that included improvisation as its central element. Prior to Cotton Tail, Ellington had often developed melodies not just as songs, but also as showcases for soloists in his band. Cotton Tail is as much of a framework for a featured solo jazz improvisation as Duke ever wrote. And with its brisk tempo, it was not ideal for dancing, except for the most acrobatic jitterbugs. It helped shape a new role for jazz that was beginning to emerge during the Swing Era: jazz didn’t have to be music strictly for dan- cing. It could exist for listening as well. Portrait Of A Lion It also presaged the many trumpet and tenor front-line jazz groups that would William Henry Joseph Bonaparte Bert- många vara ett musikaliskt geni och han come to the fore in the later 1940s and holoff ”The Lion” Smith uppträdde all- hade stor inverkan på sin omgivning. beyond. tid med en fet cigarr i mungipan och ett Inte bara Duke Ellington var påverkad Soon after the release of the Vic- plommonstop på huvudet. Plommon- av hans stil utan även en sådan gigant tor record containing Ellington’s and stopet oftast litet på sned. Han föddes som Art Tatum. Webster’s Cotton Tail, jazz would chan- i Goshen, NY, den 23 november 1897, Duke Ellington komponerade flera ge drastically, becoming more complex och han började lära sig hantera pianot melodier som hyllningar till personer rhythmically and harmonically, and it redan i tidig ålder. På den tiden var det han beundrade. Den första kompositio- would be aimed at listening rather than stride som gällde och han anammade nen i denna serie tillägnades Willie ”The the dancing audiences that had been the den stilen och kom att bli en av de le- Lion” Smith. Kompositionen Portrait Of lifeblood of swing. dande pianisterna i sällskap med Fats A Lion spelades in för Brunswick den 21 Waller och James P. Johnson. Han tycks mars 1939. Två tagningar gjordes, som This article was published on February 2, inte ha tagit särskilt många pianolektio- endast skiljer sig marginellt åt. Man 2018, on Mike Zirpolo’s website Swing & ner utan var i stort sett självlärd. Han skulle kunna vänta sig att det är ett pia- Beyond (swingandbeyond.com). We are gra- lärde sig genom att lyssna på de många nonummer, men det är det långt ifrån. teful for Mike’s letting us reprint his article pianister, som spelade på ”speakeasies” Ellington hörs visserligen i några stride- here. och ”rent parties”. Han bedömdes av liknande takter, men det är framför allt

11 he called ”The Second Portrait of The Lion”. från en konsert i Rom den 22 februari This is actually a reworking of part of one of 1967 och på Pablo CD 5304-2 från Paris Duke’s most remarkable piano compositions den 10 mars 1967. “The Clothed Woman” and, like that piece, is Willie ”The Lion” Smith hade en lång derived from The Lion’s composition “Mor- ning Air”. However, Duke choses to add a long out-of-tempo section, which could have been improvised at the moment. Perhaps the whole piece was assembled that way: the re- cycling of ideas in this fashion is a time-ho- nored tradition that goes back at least as far as Bach and Mozart. Again, this is Ellington, the composer, at work at the piano. och Johnny Hodges som får I originalutgåvan (RCA LPM-3499) soloutrymme. Numret har inte gått till skriver en annan pianist, och tillika stor hävderna som något av Ellingtons större Ellingtonbeundrare, Billy Taylor följan- verk och det verkar som det inte ingick de: i repertoaren eftersom några live inspel- Duke Ellington acknowledged his debt ningar inte existerar. to, and appreciation for, Willie ”The Lion” Men Ellington nöjde sig inte med on this occasion by playing an original piece karriär, huvudsakligen som soloartist. denna version av porträtt. Han kompo- called ”The Second Portrait of the Lion” in Han ingick inte några längre perioder nerade också något han kallade The Se- which he clearly demonstrated the fact that i någon orkester. Hur fick han namnet cond Portrait Of The Lion. Första gången jazz is a wonderful way to say one thing ”The Lion”? Han ger själv olika förkla- vi stöter på denna komposition är från to an audience and something completely ringar till detta. Enligt en utsaga deltog två radioutsändningar från Trianon Ball- different to a group of pianists assembled han som menig artillerist i Europa under room i South Gate, CA., i juni 1941. Den backstage. With a brief nod to Willie’s great Första Världskriget och vid ett tillfälle senare av dessa från den 12 juni finns contribution to “stride” piano, Duke also uppträdde han så modigt att han fick utgiven (Bl.a. på RCA FXM1-7274 första commented musically on Willie´s love for tillnamnet ”The Lion”. Enligt en annan utgåvan), men nämns där som Raincheck. beautiful harmonic patterns using rubato. uppgift ville han helst bli en ”rabbi” ef- New DESOR anser dock att Ellingtons He amused the pianists with his usage of tersom han hade judiskt blod i ådrorna pianointroduktion i realiteten är The Willie’s favorite devices and fascinated the och bekände sig till den judiska tron. Second Portrait Of The Lion. Vid tillfället audience by painting this portrait with the Man kallade honom då för ”The Lion of hade troligen Ellington inte gett denna piano instead of the band as they have come Juda”, vilket sedan förkortades till en- melodislinga något namn. to expect. bart ”The Lion”. Kanske finns det fler Den 15 maj 1963 gör Ellington en se- Den 23 januari 1967 framför Elling- förklaringar. rie inspelningar för sin ”stockpile” och Vid en sökning i diskografierna fin- han gör tre tagningar av The Second Por- ner man inledningsvis Smiths namn re- trait Of The Lion som solopianist. Dessa dan 1920 som ackompanjatör åt Mamie tagningar har ännu inte getts ut, men Smith (inget släktskap). Senare deltog Storyville Records som sitter på mate- han i inspelningar med Clarence Wil- rialet kanske kommer att använda sig av liams och Mezz Mezzrow. I mitten av det i någon framtida utgåva. 1930-talet började han göra inspelningar Den 20 juni 1965 befann sig Duke under eget namn och då oftast som so- Ellington tillsammans med bl. a. Willie loartist eller tillsammans med komp. ”The Lion” Smith, , Mary Lou Senare deltog han ofta i konstellationer Williams och Billy Taylor i Pittsburgh, runt Eddie Condon och Henry ”Red” Al- PA., där de deltog i ett evenemang kallat len. När han vid olika tillfällen besökte Jazz Piano Workshop. Ellington uppmärk- Europa gjorde han inspelningar både i sammar Willie ”The Lion” Smith genom Frankrike och Tyskland. att spela sin hyllningskomposition till 1964 gav han ut sina memoarer Music honom. I inlägget till CDn Bluebird ND ton numret vid en TV-utsändning i Kö- On My Mind: The Memoirs of an American 82178 skriver pianisten Dick Katz föl- penhamn och den kan avlyssnas och be- Pianist, med förord av Duke Ellington jande: skådas i DVD Quantum Leap 0249. (Doubleday & Co. Inc.) The added presence of Willie The Lion Duke Ellington presenterade numret Willie “The Lion” Smith gick ur tiden on this occasion must have been inspiratio- vid ett antal konserter under 1967, men den 18 april 1973. nal to Duke, leading to a charming piece that endast två finns utgivna. På Jazz Up 305 Bo Haufman

12 DESS CD#5 Duke Ellington at The Holiday Ballroom 10 november 1957

Med detta nummer av Bulletinen har vi av denna Cat Andersonkomposition är en feature för Johnny Hodges. Eftersom nöjet att presenta våra medlemmar med av särskilt intresse eftersom det ger oss han är framme vid solistmikrofonen får en CD innehållande hittills outgivet ma- en sällsynt möjlighet att få höra ett solo han fortsätta med sitt glansnummer Pas- terial av Duke Ellington. Denna CD har av ventiltrombonisten John Sanders. sion Flower. Hodges är som alltid fantas- producerats i samarbete med vår engel- Happy One – Ett sällan framfört tisk, men i just detta nummer är han litet ska systerförening DESUK och deras in- bluesnummer med flera solister, bl.a. väl ”schmaltzy”. ternationellt kände skribent Roger Boyes Paul Gonsalves. Madness In Great Ones – Även detta har författat texten i skivinlägget. What Else Can You Do With A Drum – nummer ingick i Shakesperean Suite men Valet av material har gjorts av An- Ozzie Bailey framför sitt featurenummer spelades inte alltför ofta. Duke inleder ders Asplund i samarbete med Leif Jöns- ur Drum Is A Woman. framförande med att förklara bakgrun- son och undertecknad. Det härstammar In The Mood – Glenn Millers kända den till kompositionen. från en ”dance date” från Holiday Ball- nummer spelades inte ofta av Ellington. What Am I Here For? – En vacker El- room i Chicago den 10 november 1957. Här kanske han gör det på publikens lingtonkomposition som enligt DESOR Ellington hade, som han själv brukade begäran. Numret får utgöra underlag inte hade framförts på 12 år och inte säga, återfötts vid Newport Festival för flera solister och det är speciellt in- skulle få vänta ytterligare 13 år på nästa i juli året innan, och hans Columbia- tressant att få höra Russell Procope i ett framförande. Detta är troligen inte helt LP från evenemanget kom att bli en av improviserat korus. i överensstämmelse med verkligheten, hans mest sålda. Vi vet inte eftersom DESOR endast visar vem som gjort upptagningen vad som finns bevarat i inspe- från Holiday Ballroom. Enligt lat skick. DESOR rör det sig inte om Diminuendo In Blue/Wailing en radioutsändning. Upptag- Interval/Crescendo In Blue – Efter ningen är inte helt perfekt i Newport 1956 fanns det säkert alla delar. Solister och orkester ofta ett önskemål från publi- är stundtals litet ”off mike”, ken att få höra detta nummer men helhetsintrycket är ändå med Paul Gonsalves långa solo. bra. Hela upptagningen har Gonsalves spelade aldrig sitt inte rymts på denna CD var- solo helt lika från gång till gång, för vi valt ut det mest intres- Flamingo – var glans- vilket kan noteras här, där han santa och i vårt tycke bästa numren. Det nummer, men nu är det Jimmy Grissom begränsar sitt framförande till 19 takter. kanske mest intressanta med Ellingtons som får ta hand om det och han gör det Autumn Leaves – En vacker melodi framträdanden av detta slag är den nå- bra. Ellington inleder med att introduce- som Ozzie Bailey här sjunger både på got ovanliga repertoaren. Vid dylika till- ra , men han får faktiskt franska och engelska medan Ray Nance fällen tog han sig friheten att välja sällan bara glänsa i två takter. När Grissom assisterar honom med vackert violinob- spelade kompositioner och även tillmö- ändå var framme vid mikrofonen får han ligato. tesgå publikens önskemål. Några måna- fortsätta med Do Nothing Till You Hear Love You Madly – Det här numret bru- der tidigare hade Ellington presenterat From Me och sin specialare Blue Moon. kade oftast framföras av en kvinnlig vo- sin Shakesperean Suite och han framför Grissom sjöng oftast på ett yvigt och näs- kalist, men i avsaknad av dylik blir Jim- vid detta tillfälle några nummer ur svi- tan irriterande sätt, men här är han fak- my Grissom anförtrodd uppdraget. Paul ten. Nedan följer en kortare presentation tiskt njutbar. Gonsalves har några intressanta korus av skivans innehåll: Mambo Jambo – Framförs säkerligen innan vi får höra Grissom avslutningsvis – Vid den här tid- som en begäran från publiken. Det är Pe- scatsjunga, enda gången jag hört honom punkten hade Duke ännu inte börjat rez Prados hit och Ellington spelar upp göra det. koppla detta nummer med Black And Tan tre kortare versioner av numret. Inga so- Vi som valt ut materialet till denna Fantasy och , som han alltid lister förekommer. utgåva har haft stort nöje av sätta ihop skulle komma att göra framgent. Publi- – Ellington pre- det och vi hoppas att våra medlemmar kens bakgrundsorl är tydligt och ger en senterar detta nummer ur sin nyligen skall finna samma glädje i att avlyssna tydlig ”live”-upplevelse. komponerade Shakesperean Suite och denna vår femte CD. Blue Jean Beguine – Detta framförande fortsätter med Star-Crossed Lovers, som är Bo Haufman

13 Duke Ellingtons minnesmärken

Duke Ellington, som gick bort 1974, har lämnat mängder av spår efter sig, främst i form av skivspår, som vi nu, efter hans bortgång sedan 44 år tillbaka, kan njuta av ännu i dag. Men han lämnade även andra spår efter sig, eller kanske man snarare skall säga att vi som beundrar ho- nom har skapat spår som skall påminna våra efterkommande om hans betydelse. Jag tänker då på de olika minnesmärken som har tillkommit under årens lopp. De mest markanta är de statyer som finns av Duke Ellington på olika i platser i USA. Den kanske mest observerade är den som står i nordöstra hörnet av Cen- tral Park i New York, vid . Statyn är designad av skulptören Robert Graham och tillkom på initiativ av Bobby Short 1997. 106:e gatan, som löper mellan Central Park och Riverside Drive, har numera fått det hedrande namnet Duke Ellington Boulevard. Duke Ellingtons födelsestad Wash- ington har också hedrat sin son med en staty, som sedan 2012 står placerad utan- för Howard Theatre, en legendarisk scen där Ellington uppträtt ett flertal gånger. Statyn är utformad av skulptören Zacha- ry Oxman. I Washington finns likaledes en s.k. ”marker” placerad på väggen på det hus som nu finns på den plats där El- lington och hans familj en gång bodde. I stadsdelen Georgetown finns en bro som tidigare kallades Calvert Street Bridge men som sedan 1974 fått namnet Bridge. I Arizona finns en plats som heter Las Statyn utanför Howard Theatre i Washington. Sendas med en park med diverse statyer av kända amerikaner. Duke Ellington är privata trädgård. Av de existerande sta- på 555 Edgecombe Avenue. Denna adress representerad med en staty av skulptö- tyerna av Ellington torde denna vara den ligger i det område i Harlem som går un- ren Dan Davidson som föreställer Duke mest konstnärliga. der namnet Sugar Hill. På samma adress dansande på ett piano. Mindre statyetter av Ellington finns i bodde flera av den tidens stora namn i un- Även London har sin staty av Elling- stort antal. En av dom avbildas här vi- derhållningsvärlden. Åren 1939 till 1961 ton. Redan 1997 etablerade jazzentusi- sande Ellington med en taktpinne i han- bebodde han adressen 935 St. Nicholas asten Peter Boizot en fond för att skapa den. Ett attribut som Ellington aldrig an- Avenue, vilket observerats av staden med en staty med tanken att få den placerad vände sig av. en ”marker” på husets vägg. Enligt Brooks i Londons Soho-kvarter. Statyn skulpte- Staden New York har även uppmärk- Kerr disponerade Ellington även våningar rades av Nicholas Dimbleby, men någon sammat en av de platser där Ellingtons på följande adresser, Lincoln Towers, 140 uppgörelse kunde inte nås med stadens bodde. Under sin levnad disponerade West End Avenue, 400 Central Park West myndigheter om var den skulle placeras, Ellington flera lägenheter framför allt i Penthouse och 333 Riverside Drive. och därför står den tills vidare i Boizots Harlem. Den mest kända torde vara den Bo Haufman

14 Duke Ellington Memorial Bridge i stadsde- len Georgetown, Washington.

Staty i Las Sendas, Arizona, och en statyett föreställande Ellington med taktpinne.

New York.

Staty hos Peter Boizot i London. Vid Duke Ellington Circle, Central Park, New York.

15 Duke Ellington och färger

Duke Ellington var känslig för färger. Vissa färger tyckte han om, andra av- skydde han. En del färger betydde otur, och skrockfull som han var, så var det förbjudet för alla i orkestern att på scen uppträda med någon gult inslag i klädedräkten. Det påstås att när Duke och orkestern besökte Sverige 1939 var programmet för turnén upptryckt med grönt omslag. Det gillade inte Duke och han fick arrangören att trycka upp nya exemplar med blått och även rött om- slag.

Blått vanligt förekommande Blå färg, och alla nyanser av blått, var något som Duke gillade och det kan vi notera i mängder av kompositioner som han namngett med hänvisning till den blå färgen. T.ex. Blue Bells of Harlem, Blue Bird of Delhi, Blue Bubbles, Blue Cellop- hane, Blue Feeling, Blue Light, Blue Goose, Blue Reverie, Blue Mood, Blue Pepper, Blue Illustration av Mike Venezia. Ramble. Fler finns. För Rosemary Cloo- ney komponerade Duke den vackra Blue använde som sin radiosignatur en kort New York Philarmonic Orchestra och Rose. Kanske även titeln Lady of the La- tid. framför ett verk kallat The Golden Broom vender Mist och Transblucency kan räknas Även den röda färgen har Duke an- and the Green Apple, ett verk av symfo- in i denna kategori. Därutöver finns det vänt sig av. Sviten Toot Suite består av nisk karaktär komponerat av Duke El- otaliga kompositioner där ordet ”blues” melodierna Red Carpet, Red Garter och lington. Det uppfördes flera gånger med ingår, ett ord som härstammar från fär- Red Shoes. Även Ready-Go ingår, men ti- olika symfoniorkestrar runt om i världen gen ”blue”. teln är satt mest för att den liknar ordet och finns utgivet på skiva med Cincin- Men Duke använde sig även av ny- ”red”. Purpur torde vara en röd nyans nati Symphony Orchestra på Decca DL- anser av blått när han namngav sina och det finns kompositioner som Purple 710176. kompositioner och den mest kända torde Gazelle och Purple People. Den senare in- Om man kan anse beteckningen vara Mood Indigo. Men vi finner även tit- gick i showen My People. ”golden” vara en färg så kan man i den- lar som Azure, On A Turquoise Cloud, Vio- na lista medtaga titlar som Golden Cress let Blue och Indigo Echoes. Undvek grönt och gult och Golden Feather, båda hyllningar till Självklart undvek Duke att namnge Ellingtons medarbetare. Svart och brunt några av sina kompositioner med fär- Bo Haufman Som representant för sin ras var det gerna green eller yellow. Men faktum självklart att många kompositioner fick är att tidigt i sin karriär spelade han in titlar där olika nyanser av svart och W.C. Handys Yellow Dog Blues. Yellow brunt förekommer. Den mest kända är Dog var ett tåg som trafikerade områ- Jazz naturligtvis Black, Brown And Beige. Lika det runt Mississippideltat. Senare när In an interview känd är , men vi Ellington medverkade i en Reprise-LP HumourBill Berry told hittar också titlar som Black Beauty, Black tillsammans med spelade about the incident when Butterfly och Black Swan. När det gäller man Yellow Days, men med största säker- somebody at a recording session brun färg hittar man titlar som Brown het var det Sinatra som valde låten. Duke went up to Duke saying ”Hey Betty, Brown Penny, Brown Suede och ville inte ens arrangera numret utan det Duke, I think I got a bad note”. Brown-Skin Gal. Inte att förglömma är överläts åt Billy May. Men den 31 juli Duke replied “You’re a musi- den vackra Sepia Panorama, som Duke 1965 uppträder Duke tillsammans med cian, fix it.”

16 Nya skivor: Los Angeles, Cleveland och Ann Arbor

digo, Harlem Air Shaft. From Me, Just A-Settin’ And A’Rockin’, • 30 juli 1947 – Happy Go Lucky Local, Mood Indigo, All Of Me, VIPs Boogie, Jam Minnehaha, Hiawatha, Warm Valley, With Sam och Caravan. Sedan ett år till- Beale Street Blues. baka hade Hodges, Brown och Greer • 1 augusti 1947 – It’s Kinda Lonesome lämnat bandet men här märks inget av Out Tonight, Caravan, When I Walk detta. Willie Smith har ersatts av Hilton Without You, Passion Flower, Tulip Or Jefferson och bandet, pådrivet av Louie Turnip, Stompy Jones. Bellson, spelar med entusiasm. Betty Ro- • 5 augusti 1947 – Squeeze Me, Royal ché har återkommit till fadershuset och Garden Blues, I Like The Sunrise, kan avnjutas i All Of Me. Endast några av , Brown Penny, de listade numren finns nämnda i New How Blue The Night. DESOR (5217a-d). • 6 augusti 1947 – Flippant Flurry, It’s Kipepeo är för mig ett okänt företag, Kinda Lonesome Out Tonight, Holly- men en sökning på nätet visar att man Sound Of Yester Year wood Hangover, Tulip Or Turnip. tidigare gett ut ett stort antal CD med (DSOD2100) – Duke Ellington • 7 augusti 1947 – Lady Of The Laven- Ellingtonmaterial, bl.a. en från Lieder- Live At Ciro’s 1947 der Mist, H’ya Sue, Azalea, Caravan. halle, Stuttgart, den 12 februari 1963 och en från Ellingtons konsert i Dakar den Denna dubbel-CD med radioutsänd- Delar av materialet i dessa två utgå- 9 april 1966. En sökning på ”Kipepeo ningar från Ciro’s Restaurant i Los Ang- vor har cirkulerat bland samlare. Duke Ellington” hos Amazon visar vad eles innehåller både känt material och ti- Bo Haufman som finns. Skivorna kan alltså inhandlas digare outgivet material. Inspelningarna från Amazon, och de skickas således från är gjorda mellan den 25 juli och 7 augusti USA. Utöver ett tämligen normalt pris 1947 och i de flesta fall rör det sig om för skivorna måste man betala frakten utsändningar som ingick i en serie kal�- och numera fastnar all post från USA hos lad ”AFRS Spotlight Band”. Det material Svenska Tullverket som tar ut MOMS som getts ut tidigare presenterades 1980 plus en hanteringsavgift. Det blir alltså på två Joyce-LP (4014 och 4015) men ganska dyrt och i den mån det finns möj- dessa torde vara svåra att hitta annat än lighet att inhandla skivor i Europa är det antikvariskt i dag. att föredra. Det är ett nöje att höra Duke och Bo Haufman hans solister i totalt 21 nummer, de flesta naturligtvis kända Ellington- nummer, men också en del inte alltför vanliga. Vid framträdanden av detta slag passade Ellington alltid på att lan- sera sina vokalister och vi får höra Kay Kipepeo Publishing (No#) – Davis framträda ordlöst i Minnehaha och konventionellt i bl.a. Brown Penny. Duke Ellington in Cleveland Chester Crumpler, som endast medver- 1952 kade i bandet några månader 1947, kan Den 17 september 1952 hade Duke höras i bl.a. Azalea, ett inte alltför ofta Ellington och hans orkester ett engage- framfört nummer. Skivan kan definitivt mang på Town Casino i Cleveland, och rekommenderas. Innehåll: vid tillfället gjorde NBC en radioutsänd- ning, som ligger till grund för denna ut- • 25 juli 1947 – Moon Mist, Prisoner of gåva. Skivinlägget saknar all information Love, Harlem Air Shaft, Brown Penny, bortsett från plats och datum, men an- Heading for Newport 1956 Moon Mist, Beale Street Blues, Mem- nonsören talar om att vi får höra Take The Så kallas ett CD-album utgivet av phis Blues, St. Louis Blues, Mood In- ”A” Train, Ko-Ko, Do Nothin’ Till You Hear

17 Stichting Doctor Jazz med en konsert- inspelning av Duke Ellington och hans mannar från Ann Arbor-universitetet i Hur namngavs Michigan den 2 juli 1956. Eftersom detta skedde endast några få dagar innan El- lingtons berömda framträdande i New- låtarna? port kan man kanske förledas tro att detta skulle röra sig om en generalrepeti- Hur Duke Ellington och Billy Strayhorn hos Ellingtons Tempo Music, bestämde tion inför vad som komma skulle, men namngav sina kompositioner kan ge an- man sig för titeln Smada, såsom en hyll- så är inte fallet. I stället får vi vara med ledning till många funderingar. Det finns ning till en person med namnet Adams. om en ljudmässigt utmärkt upptagning otaliga exempel ur deras produktion där Då ställer man sig frågan vem Adams med en för tiden ganska typisk repertoar man kan konstatera att en komposition var, som kompositörerna ansåg vara med solister som förefaller vara i hög- ursprungligen haft ett tidigare namn och värd en hyllning? form. Särskilt kan framhållas Jimmy Ha- i många fall t.o.m. ett flertal titlar. Oftast Joe Adams, en afro-amerikan upp- miltons solo i Clarinet Melodrama, Clark blev titeln på melodin etablerad först ef- vuxen i Los Angeles, var den förste fär- Terry i Harlem Airshaft, Britt Woodman i ter en grammofoninspelning. Flera titlar gade discjockeyn i USA. Senare hade han Theme For Trambeam och Johnny Hodges fick ett alternativt namn i och med att en även en egen TV-Show kallad Adam’s i Prelude To A Kiss. textförfattare satte text till kompositio- Alley. Detta faktum torde vara en an- Medföljande folder innehåller in- nen i fråga och därmed även gav den en ledning till att Strayhorn och Ellington siktsfulla kommentarer av Steven Voce, annan titel. T.ex blev Concerto For Cootie ville uppmärksamma honom genom att med en intressant synpunkt på Elling- senare Do Nothin’ Till You Hear From Me ge kompositionen namnet Smada. Ytter- tons manliga vokalister: ”I always felt efter det att Bob Russell satte text till me- ligare en anledning kan vara att Adams sorry for Duke’s male vocalists. These lodin. Han gjorde samma sak med Never ofta presenterade Ellingtons musik i sina unfortunate individuals, when they No Lament som blev Don’t Get Around program. Men Adams var mycket mer weren’t singing, stood haplessly on stage Much Anymore. än en discjockey. Han medverkade som knowing that that the audience couldn’t Under senare delen av sin levnad tog skådespelare i många filmer och sär- wait for them to get the hell out so that it Ellington ofta för vana att ge sina kom- skilt uppmärksammad blev han i rollen could have Johnny Hodges back. When position en titel omfattande endast fyra som Husky Miller i filmen Carmen Jones. they sang, you could see why. Jimmy bokstäver, i de flesta fall obegripliga för Redan i slutet av 1950-talet fick Adams Grissom, who sings Day In, Day Out den oinvigde. T.ex. BLEM, DEPK, EULB, kontakt med Ray Charles, vilket resulte- wasn’t the worst of them, but he brings EQUE för att nämna några i en lång rad rade i att han kom att fungera som Char- bad news for us.” Man tycker ändå att av liknande titlar. Meningen med dessa les manager fram till dennes död. Joe Grissoms insats här är helt OK, och att titlar torde vara något som endast Elling- Adams föddes 1924 och mycket tyder på arrangemanget på Day In, Day Out känns ton själv kände till. Men särskilt intres- att han fortfarande är i livet. fräscht. sant är de titlar som utgör en baklänges- Smada framfördes första gången av Låtlistan är i sin helhet: Black And Tan skrivning, oftast av ett namn på någon Duke Ellingtons orkester vid en gram- Fantasy, Stompin’ At The Savoy, Clarinet person. Det tycks för det mesta vara Billy mofoninspelning för CBS den 7 augusti Melodrama, Harlem Air Shaft, Sophisticated Strayhorn som fann ett nöje i denna om- 1951, och då med Billy Strayhorn vid Lady, Theme For Trambeam, , Take skrivning och här följer ett studium av pianot. Två tagningar gjordes och en av The A Train, Take The A Train, La Virgen De några sådana titlar: dem gavs ut på OKeh 6911. Numret in- La Macarena, Monologue, VIP’s Boogie, Jam gick därefter i Ellingtons repertoar och With Sam, The Hawk Talks, Prelude To A Smada spelades tämligen ofta med olika arrang- Kiss, Things Ain’t What They Used To Be, Smada är, som de flesta inser, Adams emang och olika solister. Day In, Day Out. baklänges. Det är en komposition av Bil- Enligt vissa uppgifter skall Strayhorn Vi publicerade faktiskt en del av ly Strayhorn, som han hade komponerat ha författat en text till sin komposition denna konsert på vår hemsida under långt innan han träffade Ellington, redan och den har då fått titeln Don’t Take My rubriken ”Ann Arbor, 2 Juli, 1956” den 1934 och då hade han naturligtvis ingen Love. Någon inspelning av denna version 6 augusti 2016, men nu kan den alltså tanke på att ge den namnet Smada. Stray- existerar dock inte. avnjutas i bättre ljudkvalitet. Den som horn hade flera alternative titlar på sin skaffar sig denna skiva lär inte bli besvi- komposition som Rickshaw, Ugly Duck- Snibor ken. lin’, och Smoky City (Troligen syftande En mycket vacker komposition av Skivan kan beställas från www.doc- på Strayhorns hemstad Pittsburgh). När Billy Strayhorn, som ursprungligen hade torjazz.nl/webshop, frågor besvaras på Strayhorn tog copyright på melodin 1944 titeln The New Look. Eftersom melodin [email protected]. var det med titeln Jennie Lou Stomp, men lanserades 1947, samma år som Chris- Anders Asplund 1951 när Strayhorn, med Ellington som tian Dior kom med sitt nya mode med medkompositör, förlade kompositionen samma namn, får man anta att det var

18 Joe Adams. Fred Robbins. det som låg till grund för den första ti- inte ut på marknaden förrän 1968 på en att namnge kompositionen på ett sådant teln. Men namnet ändrades till Snibor, fransk LP (Columbia 62993). Ellington sätt. Hur man skall översätta Anal Renrut som är Robins rättvänt. Egentligen borde har konstigt nog behandlat denna vack- till svenska överlåter jag åt läsarna att numret heta Snibbor, eftersom det syftar ra komposition något styvmoderligt. själva fundera ut. Vad titeln Charpoy syf- på en person med namnet Robbins, när- Utöver de nämnda inspelningstillfällena tar på är okänt. Det lär vara ett indiskt mare bestämt Fred Robbins. har Ellington inte brytt sig om att spela ord som Strayhorn tog till sig under El- Fred Robbins var även han en disc- in melodin förrän det var dags att ge ut lingtons Mellanösternturné 1963. jockey och ledde ett radioprogram som hyllningsskivan … And His Mother Cal- Strayhorn uppskattade mycket. Det gick led Him Bill (RCA LPM-3906). Den vackra Oclupaca under namnet Robbins Nest. Det är mycket melodin inbjuder till dans och man kan 1968 turnerade Duke Ellington och troligt att de kände varandra och att Stray- bara anta att Ellington använt sig av hans orkester i Sydamerika och under horn därför dedikerade sin komposition numret vid flera av sina många ”dance denna turné komponerade han sin Latin- till honom. Han var emellertid inte den dates”, men beklagligtvis finns i så fall American Suite, även kallad Mexicantici- ende som hyllade Fred Robbins på detta inga av dessa bevarade. pation. Ett av numren är Oclupaca som är sätt. Alla känner vi till melodin Robbins Acapulco baklänges. Nest, komponerad av Sir Charles Thomp- Charpoy son. Faktum är att Strayhorn ursprung- Åter en Strayhornkomposition, som Ortseam ligen hade gett sin komposition namnet officiellt har titeln Charpoy, men som Detta nummer är komponerat av Robbins Nest, men Claude Thornhill hann också hade undertitlarna Francesca och Louie Bellson och det torde ha legat på före och spelade in Thompsons komposi- Lana Turner. Billy Strayhorn var mycket hyllan i åtskilliga år eftersom Ellington tion redan 1947 och Strayhorn tvingades god vän med den uppburna filmstjärnan endast spelade det en gång vid en s.k. därför ändra namnet på sin komposition Lana Turner, vilket torde vara anled- ”stockpile” session den 3 december 1968. och valde då versionen Snibor. ning till den alternativa titeln. Exakt när Louie Bellson, som var en stor beundrare Enligt vissa uppgifter skall titeln Strayhorn komponerade numret är inte av Ellington, använde sig av det tilltals- syfta på Jack Robbins, ägare till Robbins känt, men det var säkert komponerat namn han och många i orkestern använ- Music Company, som Ellington hade ett långt tidigare innan Ellington brydde sig de om Ellington, d.v.s. Maestro. kontrakt med några år efter det han läm- om att spela in numret när det var dags nat och innan han startade för LPn … And His Mother Called Him Naidni Remmus sitt eget Tempo Music. Men denna upp- Bill. Tom Whaley, Ellingtons notskrivare, En komposition av , fattning är felaktig. fick uppdraget att skriva ut stämmorna som utgör en feature för Davis tillsam- Snibor framfördes första gången vid inför inspelningen och forskarna på- mans med en flöjtspelande Norris Tur- Ellingtons konsert Carnegie Hall den 26 står att det är hans handstil där det står ney. Finns endast inspelad vid ett tillfälle december 1947 och då under titeln The skrivet Anal Renrut som titel på noterna. den 11 december 1970. Det är som man New Look. Den spelades senare in för Co- Strayhorn högaktade Lana Turner och lätt förstår en variation på Indian Summer. lumbia den 1 september 1949 men kom skulle säkerligen inte ha nedlåtit sig till Bo Haufman

19 Posttidning B

Duke Ellington Society of Sweden c/o Leif Jönsson, Anbudsvägen 15 187 50 TÄBY

Duke KALLELSE! Ellington

Duke Ellington Society of Sweden hälsar sina medlemmar Society välkomna till medlemsmöte måndagen den 26 november. of Sweden, DESS PLATS: 18.30-19.00 – PAUS med möjlighet till mingel och inköp av öl/vin 30:- ISSN 1400-8831 och wraps 40:-. Obs! Endast kontan- Franska Skolans aula, ter eller Swish. DESS Döbelnsgatan 3, Stockholm. c/o Leif Jönsson Portkod för kvällen: 2611. 19.00-20.30 – FILMTAJM. Anders Anbudsvägen 15, 187 50 TÄBY Entrén öppen från kl. 17.00. Asplund har satt ihop ett collage 08-510 503 14, 0706-22 88 16 Entréavgift: 100:- i kontanter eller av intressanta jazzfilmer. Inte bara [email protected] Swish. med Ellington utan även med an- Redaktionsgrupp: dra jazzartister. En del kända, andra Bo Haufman, Thomas Harne, mindre kända. Lars Björkman, Claes Brodda, Andreas Andersson (layout) Tidsangivelserna är ungefärliga. Hemsida: www.ellington.se NÄSTA ÅRS MÖTEN: Facebook: Duke Ellington Society of Sweden Reservera följande datum i Din al- E-postadress: manacka för nästa års medlemsmö- [email protected] ten: Bankgiro: • 18 februari – Medlemsmöte 211-3207 och tillika årsmöte. Obs! Even- PayPal account: tuella motioner skall vara sty- [email protected] relsen till handa senast den 31 december 2018. International Bank PROGRAM: • 6 maj Account • 16 september IBAN: SE95 6000 0000 0002 8408 3992 17.30-18.30 – Bo Haufman, DESS • 25 november BIC: HANDSESS vice ordförande, berättar om en av DESS medlemsavgift Duke Ellingtons mest färgstarka Per kalenderår inom solister, nämligen Cootie Williams, Norden: 300 kr och hans karriär både som en El- Membership outside of lington sideman och som egen or- Scandinavia: annual fee USD 40 kesterledare.

20