Aniara 1956–2006. Föredrag Vid Ett Symposium I Kungl
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Samlaren Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 129 2008 I distribution: Swedish Science Press Svenska Litteratursällskapet REDAKTIONSKOMMITTÉ: Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal Redaktörer: Otto Fischer (uppsatser) och Petra Söderlund (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 632, 751 26 Upp- sala, samt även digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till [email protected]. Sista inlämningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 1 juni 2009 och för recen- sioner 1 september 2009. Uppsatsförfattarna erhåller särtryck i pappersform samt ett digitalt underlag för särtryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil. Abstracts har språkgranskats av Magnus Ullén. Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo- gande som bedömare av inkomna manuskript. Svenska Litteratursällskapet Pg: 5367–8. Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.littvet.uu.se. isbn 978-91-87666-26-1 issn 0348-6133 Printed in Sweden by Elanders Gotab, Stockholm 2009 452 · Övriga recensioner Även i detta sammanhang är Tideström tidigt ute. Studietidens intresse för psykoanalys, inte minst Hans kritik av de humanistiska arbetsformerna synligt i avhandlingen, kopplas exempelvis till Ti- återkommer således i Högskoleverkets senaste Ut- deströms egen genomgångna psykoanalys för ”ner- värdering av ämnena litteraturvetenskap och retorik vösa besvär” (69). Likaså talas det kortfattat om en vid svenska universitet och högskolor (2006), som på kollaps av överansträngning årsskiftet 59/60. När liknande sätt kritiserar den ”solistkultur” som do- Landgren i slutet av boken ger några egna hågkom- minerar ämnet. ster från Tideströms seminarieverksamhet i slutet En annan uppenbar undertext i Gunnar Tide- av 60-talet bränner det också till och den grundläg- ström handlar om att försvara Tideström från ”be- gande ambivalensen i skildringen går i dagen. An- skyllningen” att ha infört nykritiken i svensk litte- talet deltagare på seminarierna var förvisso högt: raturvetenskap. Landgren visar att Tideström långt ”Men diskussionen flöt ibland ganska trögt. Utö- ifrån var en ortodox nykritiker, att han tvärtom ver författaren, seminarieordföranden och de sär- hade stora svårigheter med delar av deras program. skilt utsedda opponenterna yttrade sig tämligen Ändå känns detta engagerade försvar för den upp- få, och ingen begärde vanligtvis ordet efter Tide- saliensiska ”koncilianta metodpluralismen” – ett ströms sammanfattning av diskussionen” (307). De uttryck som återkommer flera gånger – lite märk- postseminarier med rödvin och ost som arrangera- ligt. Även om inte Tideström var renlärig nykriti- des några gånger per termin var ”ofta rent ut sagt ker är det tydligt att han drog åt det estetiska, text- ganska tråkiga” (308). Med tanke på att Tideströms inriktade hållet. Fakta i målet är ju att han med an- gärning som litteraturpedagog står i centrum för tologin Lyrisk tidsspegel (1947) kom att få ett vik- biografin är det inte en alldeles smickrande bild tigt och varaktigt inflytande på den mer detaljerade som här framträder. textanalysen och närläsningen inom ämnet. Som Det var inte bättre förr, det blir tydligt när man nybliven professor 1951 reste han därtill till Prince- läser Gunnar Tideström. Trots alla skillnader mel- ton för att ”hämta hem” nykritiken. Och även om lan den tidens akademiska liv och dagens är det USA-resan kom att avskräcka Tideström från vissa ändå likheterna som främst slår en. Då som nu aspekter av nykritiken hade han även fortsättnings- var det svårt att få en fast tjänst. Då som nu kon- vis en ”air av inåtvänd estet” (270). I denna ängslan kurrerade olika metodiska och teoretiska skolor att bli utpekad som ”estetflabbare” synliggörs bo- med varandra. Då som nu var undervisningsbör- kens uppsaliensiska utgångspunkt. dan stor. Skillnader i vissa avseenden, således, lik- Detta uppsalaperspektiv framgår även i skild- heter i andra. Boken blir därmed värdefull för den ringen av Olle Holmbergs insatser i olika tillsätt- som intresserar sig för sin egen roll och sina egna ningsärenden. I minnesskrifter med lundensiskt utvecklingsmöjligheter i det svenska litteraturve- ursprung är Holmberg alltid den hyllade och vör- tenskapliga fältet. dade auktoriteten. Här intar han istället en skurk- roll, exempelvis när han i sitt utlåtande om Tide- Torbjörn Forslid ströms avhandling ”talar föraktfullt om de många ’påverkningshypoteserna i en påverkningsavhand- ling’ ” (213). För en lundensare som undertecknad Efter femtio år: Aniara 1956–2006. Föredrag vid ett kan denna perspektivomkastning i synen på Holm- symposium i Kungl. Vitterhetsakademien 12 okto- berg kännas uppfriskande. Men rimligen borde det ber 2006. Red. Bengt Landgren (Kungl. Vitterhets tydliga och genomgående uppsalaperspektivet i bo- Historie och Antikvitets Akademien, Konferenser, ken lyfts fram bättre. Som det nu är ger diskussio- 67). Stockholm 2007. nen av ämnets utveckling och inriktning intrycket av att vara mer allmängiltig än vad den kanske är. Vi tycks aldrig bli klara med Aniara. I oktober 2006 Tideströms privatliv hålls i mesta möjliga mån var det dags att fira femtioårsjubileum för Harry utanför skildringen. Och det får man kanske för- Martinsons Aniara. En revy om människan i tid stå. Samtidigt är ju detta en integrerad del av och och rum, som av förstadagsrecensionerna att döma har en betydande inverkan på en akademikers ut- utkom lördagen den 13 oktober 1956. Man kunde veckling och produktion. Händelser i privatlivet tycka att det mesta vid det här laget borde vara sagt vittnar indirekt om arbetsförhållanden och karri- om Martinsons rymdepos. Efter en genomläsning ärstrategier förr i tiden. Några inblickar ges också av de föredrag som hölls i Kungl. Vitterhetsakade- i kulisserna bakom den solida professorsfasaden. mien för att högtidlighålla verkets femtioårsdag Övriga recensioner · 453 slår det en att det i själva verket återstår en hel del hindrar inte honom från att fortfarande vilja dis- att säga. Betydligt mer än vad som hinns med i den kutera nya perspektiv på verket. I sitt anförande, tunna volym på knappt hundra sidor som, vid si- ”Om metaforer och metafysik i Aniara”, vill han dan av ett förord av redaktören Bengt Landgren, testa idén om ett starkt samband mellan Martin- rymmer anföranden av (i nämnd ordning) Kjell sons metaforiska skildringar och deras metafysiska Espmark, Johan Wrede, Sara Danius, Johan Lund- innehåll: ”En huvudtanke i mitt anförande är att berg, Johan Stenström och Marie Louise Ramne- Harry Martinsons bruk av metaforer och metafo- falk. riska berättelser – inte bara i eposet Aniara utan i Som Bengt Landgren påpekar i sitt intresseväck- hans författarskap överhuvudtaget – har samband ande och faktaspäckade, men kanske lite väl korta med diktarens förhoppning att, i sin metaforiska förord går det att studera Aniara ”ur såväl recep- skildring av verkligheten, låta vårt mänskliga va- tionshistoriska och receptionsestetiska som men- ras beroende av alltet, livet, naturen uppenbaras i talitetshistoriska, idéhistoriska, intertextuella och vårt medvetande, levande, berörande och engage- interartiella och säkert också många andra perspek- rande.” (s. 19) tiv” (s. 9). Trots det kom anförandena under sym- Det kan låta lite svårfångat, och är väl det också posiet främst att kretsa kring Aniara som ”konst- bitvis, men Wrede lyckas ändå utvinna några po- närligt organiserad text” (s. 9). Detta gäller inte änger. Bland annat är det slående hur djupt Aniara minst Kjell Espmarks inledande anförande, ”Ani- speglar Martinsons brottning med personliga me- ara som konstverk”, som tar upp språket i Martin- tafysiska problem, i synnerhet immanenta sådana sons epos och vilka problem det ställt till med för (till skillnad från transcendenta), men också att det kritiker och litteraturvetare – och kanske särskilt finns en kontinuitet i det Wrede kallar Martinsons för översättare som velat tolka dikten till andra metaforiska skildringar, där Aniara rymmer ekon språk. Hur ska vi förstå att Martinson i flera par- från hela det tidigare författarskapet. Wrede efterly- tier punkterat sin storslagna vision med naiva rim, ser också fortsatt forskning kring relationerna mel- triviala ordvändningar och platta uttryck som gör lan metafysiska livsåskådningar och personliga er- att dikten ibland närmar sig en parodi eller ett pe- farenheter i Martinsons metaforer, och föreslår att koral? Ville Martinson ”balansera ett tragiskt upp- detta kunde belysas utifrån lingvistiska teorier om såt och en hotande patetik” (s. 14), eller ville han individens personliga, mentala lexikon. Det åter- att dikten skulle flyta så lätt att den skulle kunna står att se om det kan vara en fruktbar väg att gå. läsas av en stor publik, för vilken den seriösa var- Att det finns en kontinuitet i Martinsons för- ningen trots allt var ämnad? Men hur kommer det fattarskap är också något som Johan Lundberg vill sig då att några av diktens centrala partier helt sak- ta fasta på, vilket framgår redan av titeln på hans nar dessa triviala inslag? infallsrika anförande ”Döden, drömmen och dik- Diskussionen är för all del knappast ny, utan ten. En linje i Harry Martinsons epik – från Näss- väcktes redan när rymdeposet lades fram på