Samlaren

Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 129 2008

I distribution: Swedish Science Press

Svenska Litteratursällskapet REDAKTIONSKOMMITTÉ:

Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal

Redaktörer: Otto Fischer (uppsatser) och Petra Söderlund (recensioner)

Inlagans typografi: Anders Svedin

Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet

Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 632, 751 26 Upp- sala, samt även digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till [email protected]. Sista inlämningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 1 juni 2009 och för recen- sioner 1 september 2009. Uppsatsförfattarna erhåller särtryck i pappersform samt ett digitalt underlag för särtryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil.

Abstracts har språkgranskats av Magnus Ullén.

Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo- gande som bedömare av inkomna manuskript.

Svenska Litteratursällskapet Pg: 5367–8.

Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.littvet.uu.se. isbn 978-91-87666-26-1 issn 0348-6133

Printed in Sweden by Elanders Gotab, Stockholm 2009 452 · Övriga recensioner

Även i detta sammanhang är Tideström tidigt ute. Studietidens intresse för psykoanalys, inte minst Hans kritik av de humanistiska arbetsformerna synligt i avhandlingen, kopplas exempelvis till Ti- återkommer således i Högskoleverkets senaste Ut- deströms egen genomgångna psykoanalys för ”ner- värdering av ämnena litteraturvetenskap och retorik vösa besvär” (69). Likaså talas det kortfattat om en vid svenska universitet och högskolor (2006), som på kollaps av överansträngning årsskiftet 59/60. När liknande sätt kritiserar den ”solistkultur” som do- Landgren i slutet av boken ger några egna hågkom- minerar ämnet. ster från Tideströms seminarieverksamhet i slutet En annan uppenbar undertext i Gunnar Tide- av 60-talet bränner det också till och den grundläg- ström handlar om att försvara Tideström från ”be- gande ambivalensen i skildringen går i dagen. An- skyllningen” att ha infört nykritiken i svensk litte- talet deltagare på seminarierna var förvisso högt: raturvetenskap. Landgren visar att Tideström långt ”Men diskussionen flöt ibland ganska trögt. Utö- ifrån var en ortodox nykritiker, att han tvärtom ver författaren, seminarieordföranden och de sär- hade stora svårigheter med delar av deras program. skilt utsedda opponenterna yttrade sig tämligen Ändå känns detta engagerade försvar för den upp- få, och ingen begärde vanligtvis ordet efter Tide- saliensiska ”koncilianta metodpluralismen” – ett ströms sammanfattning av diskussionen” (307). De uttryck som återkommer flera gånger – lite märk- postseminarier med rödvin och ost som arrangera- ligt. Även om inte Tideström var renlärig nykriti- des några gånger per termin var ”ofta rent ut sagt ker är det tydligt att han drog åt det estetiska, text- ganska tråkiga” (308). Med tanke på att Tideströms inriktade hållet. Fakta i målet är ju att han med an- gärning som litteraturpedagog står i centrum för tologin Lyrisk tidsspegel (1947) kom att få ett vik- biografin är det inte en alldeles smickrande bild tigt och varaktigt inflytande på den mer detaljerade som här framträder. textanalysen och närläsningen inom ämnet. Som Det var inte bättre förr, det blir tydligt när man nybliven professor 1951 reste han därtill till Prince- läser Gunnar Tideström. Trots alla skillnader mel- ton för att ”hämta hem” nykritiken. Och även om lan den tidens akademiska liv och dagens är det USA-resan kom att avskräcka Tideström från vissa ändå likheterna som främst slår en. Då som nu aspekter av nykritiken hade han även fortsättnings- var det svårt att få en fast tjänst. Då som nu kon- vis en ”air av inåtvänd estet” (270). I denna ängslan kurrerade olika metodiska och teoretiska skolor att bli utpekad som ”estetflabbare” synliggörs bo- med varandra. Då som nu var undervisningsbör- kens uppsaliensiska utgångspunkt. dan stor. Skillnader i vissa avseenden, således, lik- Detta uppsalaperspektiv framgår även i skild- heter i andra. Boken blir därmed värdefull för den ringen av Olle Holmbergs insatser i olika tillsätt- som intresserar sig för sin egen roll och sina egna ningsärenden. I minnesskrifter med lundensiskt utvecklingsmöjligheter i det svenska litteraturve- ursprung är Holmberg alltid den hyllade och vör- tenskapliga fältet. dade auktoriteten. Här intar han istället en skurk­ roll, exempelvis när han i sitt utlåtande om Tide- Torbjörn Forslid ströms avhandling ”talar föraktfullt om de många ’påverkningshypoteserna i en påverkningsavhand- ling’ ” (213). För en lundensare som undertecknad Efter femtio år: Aniara 1956–2006. Föredrag vid ett kan denna perspektivomkastning i synen på Holm- symposium i Kungl. Vitterhetsakademien 12 okto- berg kännas uppfriskande. Men rimligen borde det ber 2006. Red. Bengt Landgren (Kungl. Vitterhets tydliga och genomgående uppsalaperspektivet i bo- Historie och Antikvitets Akademien, Konferenser, ken lyfts fram bättre. Som det nu är ger diskussio- 67). Stockholm 2007. nen av ämnets utveckling och inriktning intrycket av att vara mer allmängiltig än vad den kanske är. Vi tycks aldrig bli klara med Aniara. I oktober 2006 Tideströms privatliv hålls i mesta möjliga mån var det dags att fira femtioårsjubileum för Harry utanför skildringen. Och det får man kanske för- Martinsons Aniara. En revy om människan i tid stå. Samtidigt är ju detta en integrerad del av och och rum, som av förstadagsrecensionerna att döma har en betydande inverkan på en akademikers ut- utkom lördagen den 13 oktober 1956. Man kunde veckling och produktion. Händelser i privatlivet tycka att det mesta vid det här laget borde vara sagt vittnar indirekt om arbetsförhållanden och karri- om Martinsons rymdepos. Efter en genomläsning ärstrategier förr i tiden. Några inblickar ges också av de föredrag som hölls i Kungl. Vitterhetsakade- i kulisserna bakom den solida professorsfasaden. mien för att högtidlighålla verkets femtioårsdag Övriga recensioner · 453 slår det en att det i själva verket återstår en hel del hindrar inte honom från att fortfarande vilja dis- att säga. Betydligt mer än vad som hinns med i den kutera nya perspektiv på verket. I sitt anförande, tunna volym på knappt hundra sidor som, vid si- ”Om metaforer och metafysik i Aniara”, vill han dan av ett förord av redaktören Bengt Landgren, testa idén om ett starkt samband mellan Martin- rymmer anföranden av (i nämnd ordning) Kjell sons metaforiska skildringar och deras metafysiska Espmark, Johan Wrede, Sara Danius, Johan Lund- innehåll: ”En huvudtanke i mitt anförande är att berg, Johan Stenström och Marie Louise Ramne- Harry Martinsons bruk av metaforer och metafo- falk. riska berättelser – inte bara i eposet Aniara utan i Som Bengt Landgren påpekar i sitt intresseväck- hans författarskap överhuvudtaget – har samband ande och faktaspäckade, men kanske lite väl korta med diktarens förhoppning att, i sin metaforiska förord går det att studera Aniara ”ur såväl recep- skildring av verkligheten, låta vårt mänskliga va- tionshistoriska och receptionsestetiska som men- ras beroende av alltet, livet, naturen uppenbaras i talitetshistoriska, idéhistoriska, intertextuella och vårt medvetande, levande, berörande och engage- interartiella och säkert också många andra perspek- rande.” (s. 19) tiv” (s. 9). Trots det kom anförandena under sym- Det kan låta lite svårfångat, och är väl det också posiet främst att kretsa kring Aniara som ”konst- bitvis, men Wrede lyckas ändå utvinna några po- närligt organiserad text” (s. 9). Detta gäller inte änger. Bland annat är det slående hur djupt Aniara minst Kjell Espmarks inledande anförande, ”Ani- speglar Martinsons brottning med personliga me- ara som konstverk”, som tar upp språket i Martin- tafysiska problem, i synnerhet immanenta sådana sons epos och vilka problem det ställt till med för (till skillnad från transcendenta), men också att det kritiker och litteraturvetare – och kanske särskilt finns en kontinuitet i det Wrede kallar Martinsons för översättare som velat tolka dikten till andra metaforiska skildringar, där Aniara rymmer ekon språk. Hur ska vi förstå att Martinson i flera par- från hela det tidigare författarskapet. Wrede efterly- tier punkterat sin storslagna vision med naiva rim, ser också fortsatt forskning kring relationerna mel- triviala ordvändningar och platta uttryck som gör lan metafysiska livsåskådningar och personliga er- att dikten ibland närmar sig en parodi eller ett pe- farenheter i Martinsons metaforer, och föreslår att koral? Ville Martinson ”balansera ett tragiskt upp- detta kunde belysas utifrån lingvistiska teorier om såt och en hotande patetik” (s. 14), eller ville han individens personliga, mentala lexikon. Det åter- att dikten skulle flyta så lätt att den skulle kunna står att se om det kan vara en fruktbar väg att gå. läsas av en stor publik, för vilken den seriösa var- Att det finns en kontinuitet i Martinsons för- ningen trots allt var ämnad? Men hur kommer det fattarskap är också något som Johan Lundberg vill sig då att några av diktens centrala partier helt sak- ta fasta på, vilket framgår redan av titeln på hans nar dessa triviala inslag? infallsrika anförande ”Döden, drömmen och dik- Diskussionen är för all del knappast ny, utan ten. En linje i Harry Martinsons epik – från Näss- väcktes redan när rymdeposet lades fram på bok- lorna blomma till Aniara”. Lundberg vänder sig mot handelsdiskarna den där oktoberlördagen för drygt tidigare Martinson-läsare som menat att författa- femtio år sedan, och fortsatte dessutom utförligt i ren är idealiserande, och vill peka på att det finns Johan Wredes doktorsavhandling Sången om Ani- ett mörkt stråk i författarskapet redan i de tidiga ara (1965). (En pastisch på stilgreppet finns för verken, och kanske i synnerhet i barndomsskild- övrigt redan i Ralf Parlands dikt ”Drömcentra- ringen Nässlorna blomma (1935). Han menar att len fortsätter med Aos vaggsång” i Hymner från ”det nog är få diktare som så påtagligt som Mar- Santsche-Pi (1959): ”Sleep darling sleep / din far- tinson skriver utifrån en erfarenhet av söndring, far har en jeep. / Med den han far till Dorisburg / ångest och kris” (s. 49) och vill visa att det finns och dansar Harrys vilda yurg.”) Espmark efterlyser starka kopplingar mellan Martinsons barndoms- dock en studie som fortsätter att leta efter förkla- upplevelser, hans 30-talsestetik och Aniara. Dessa ringar till dessa inslag, och då särskilt hur de är för- blir enligt Lundberg särskilt tydliga i synen på kon- delade i eposet. Att det skulle ha rört sig om tillfäl- sten, som ofta är intimt förknippad med döden och liga konstnärliga tillkortakommanden – eller att fungerar som en provisorisk tröst i det kompakta diktaren likt den gode Homeros stundom skulle ha mörkret, som ett sätt att försöka motverka ensam- slumrat – är förstås på förhand uteslutet. heten och meningslösheten i en värld präglad av Johan Wredes nämnda avhandling har länge va- förgängelse och tomhet. Aniara blir på så vis ”en rit en milstolpe inom Aniaraforskningen, men det variation över en ständigt återkommande proble- 454 · Övriga recensioner matik i författarskapet” (s. 54), och likheterna mel- tarskap samtidigt som de relaterar verket till för- lan rymdeposet och Martinsons biografi kan tyckas fattarens biografi. Mest omständligt görs detta i vara påfallande – den totala övergivenheten sedan samlingens kanske märkligaste anförande, Marie hemmet och tryggheten slagits i spillror, och där Louise Ramnefalks ”Den inre resan”. Den inre resa även den tröst som konsten kan skänka bara blir som Ramnefalk menar att Aniara kanske går att en tillfällig lindring. tolka som skulle visserligen kunna vara läsarens Detta starka samband mellan konsten och dö- eller de fiktiva emigranternas, men Ramnefalk dis- den, vilka hos Martinson bägge innebär en rörelse kuterar hellre ”berättarens” resa, denna abstrahe- bort från den fysiska världen, får naturligtvis även rade funktion eller fantom som vi är så förtjusta i följder för hur man kan tolka miman. Det har se- att skapa, måhända för att få fritt spelrum för våra dan länge varit brukligt att förklara miman som i tolkningar. Ramnefalk betonar förstås enligt god första hand en symbol för konsten eller kulturen sed att det givetvis inte rör sig om någon berättare – så beskriver t.ex. Johan Wrede den i förbigående identisk med författaren själv, men senare rör hon som ”en sammanfattande bild av all mänsklig kul- sig ibland farligt nära en sådan koppling, i synner- tur” (s. 21). Lundberg vill modifiera detta och be- het när hon lyfter fram biografiska detaljer och -ut tonar att miman faktiskt inte återskapar minnen talanden av författaren. av livet på jorden, utan snarare, ”paradoxalt nog, I den läsning som Ramnefalk föreslår kan Ani- framträder som en symbol för en anti-mimetisk ara alltså tolkas som en inre färd, från en födelse i estetik” (s. 56). Och visst står det i den sjätte (och de första raderna (ljuset, Doris som modersgestalt), sjunde) sången att miman hämtar sina bilder ur det till ett uppbrott från hemmet och moder jord, till för emigranterna okända: ”Hon fiskar bildligt talat trösten i konsten (miman) och kvinnorna, till det sina fiskar / i andra hav än dem vi nu befara, / och skydd som språket kan skänka (de olika stilarna fångar lika bildligt sina rymdfynd / ur skog och dal och lånen), till en skuldtyngd vilsenhet i världs- i oupptäckta riken.” Som om detta inte vore nog be- rymden, till högmod, lättja, stagnation, förtvivlan tonas, vilket Lundberg också lyfter fram, i samma och besvikelse. Greppet saknar inte intresse, men sång flera gånger att det inte är klart varifrån bil- det är tveksamt om det i sin nuvarande, skissartade derna, landskapen och fragmenten av språk häm- form är särskilt övertygande. Trots goda föresatser tas. Med detta i åtanke kunde man kanske tolka mi- om det motsatta riskerar en sådan läsning av verket man som en symbol för den fria, spekulativa fan- att lätt glida över i ett religiöst färgat psykoanalyse- tasin och konsten snarare än den mimetiska eller rande av den gode Martinson. Författarens tragiska realistiska. Lundberg väljer dock att se den som en liv tenderar helt enkelt att lägga sig i vägen för ban- ”symbol för en konst- eller diktuppfattning med brytande verkanalyser. symbolistiska förtecken” (s. 59), men också, i för- Vi är alla vana vid att betrakta Aniara som en längningen, och i anslutning till sitt resonemang solid helhet bestående av 103 sånger. Vad vi sällan om sambandet mellan döden och konsten i Mar- tänker på är att verket är ett resultat av ett sovrings- tinsons författarskap, som ”en bild av diktverket arbete som pågick i flera år. I Johan Stenströms an- Aniara som sådant” (s. 59): ”Det är ett verk som förande ”Aniaras okända sidor” ges, efter en kort bågnar under sin egen tyngd, ett verk som nästan beskrivning av Martinsons arbetsmetod, en fasci- slits sönder – dels av diktarens motstridiga ambi- nerande inblick i några delar av Aniara som aldrig tioner, dels av de tragiska erfarenheter som förfat- kom med i det för oss välbekanta eposet, antingen taren försöker skriva in i verket, som han försöker för att de utmönstrades eller omarbetades, eller för skriva in i ett lyriskt verk som han anser egentligen, att de tillkom först efter att verket publicerats. An- på samma sätt som miman, bör frikopplas från den förandet uppehåller sig särskilt vid partier som har jordiska världens elände.” (s. 59) Mimans under- att göra med minnet och med teman som längtan gång och vad den kan tänkas symbolisera vad gäl- och skuld. Vi får glimtar av en kärnvapendrabbad ler Martinsons konstuppfattning liknas av Lund- stad som bevarats glaserad i smält sten, och som hit- berg också i förbigående vid Adornos numera gan- tas av ett arbetslag i en fjärran framtid; av en stoisk ska uttjatade oneliner om diktens omöjlighet efter kontorsarbetare som går döden till mötes i Xinom- Auschwitz. Frågan är om inte uttalandet motbevi- bra; av barnens upplevelser ombord på rymdskep- sades redan med Aniara. pet; av filosofiska reflexioner kring rymdens svår- Flera av de andra bidragen i samlingen diskute- greppbara avstånd; av psykosomatiska symtom or- rar också gärna Aniaras plats i Martinsons förfat- sakade av längtan hem till Doris dalar, och av det Övriga recensioner · 455 alternativa slut där emigranterna inte går under, med verket The Voyage of the Space Beagle (1950; utan räddas till en grönskande planet som påmin- på svenska som Uppdrag i världsrymden, 1953) – ner om jorden. som bör ha varit en av den amerikanska TV-seriens Stenström diskuterar även – bl.a. utifrån antal främsta influenser. träffar på den berömda sökmotorn Google – om Mer allvarligt blir det när det gäller vad som fö- inte Aniara (såväl eposet som operan) ingår i vårt refaller vara Danius huvudnummer, diskussionen kollektiva, kulturella minne och haft betydelse för av miman, där hon verkar mena att den framstår vår syn på oss själva och vår tid. Inte minst är det som närmast profetisk i sin aktualitet: ”Det rik- slående att Aniara passade som hand i handske för tigt märkliga med Martinsons mimetiska maskin är den roll som Sverige under efterkrigstiden hade i att denna högteknologiska uppfinning är mänskli- den internationella politiken, som världssamvete, gare – godare, visare, känsligare – än någon män- sanningssägare och varnande röst. niska i det universum som tecknas i Aniara.” (s. 46) Utöver Stenströms anförande är det nästan en- Detta är emellertid inte riktigt lika märkligt som dast i Sara Danius bidrag ”Harry Martinson och det kan tyckas: den förmänskligade artificiella livs- maskinens estetik” som några allvarligare försök formen, som trots sin konstgjordhet är mänskligare görs att blicka utanför Martinsons psyke och este- än människan själv, är en stående kliché inom sci- tik. Danius anförande är otvivelaktigt samlingens ence fiction, och har så varit sedan Mary Shelleys mest medryckande och fungerar som en utmärkt dagar. Man kunde nämna Isaac Asimovs robotar introduktion till Aniara, men dessvärre finns det och Philip K. Dicks androider för att ta några av visst slarv i detaljerna och bidraget tillför i slutän- de mest kända exemplen, men redan innan Mar- dan ganska lite som inte redan tidigare sagts inom tinson hösten 1953 fick besök av sin musa iklädd forskningen. rymddräkt hade det inom science fiction också fö- Den maskin som Danius titel syftar på är för- rekommit elektronhjärnor och matematikmaski- stås miman, den stora gåta som genomsyrar hela ner besläktade med miman. Iscensättningen av Martinsons epos och som lett till en rad olika tolk- ”en omkastning av människa och maskin” (s. 46) ningar, möjligen beroende på att utsagorna om den blir med andra ord inte så revolutionerande som i dikten inte bara är ganska få och diffusa, utan det kan verka, utan visar snarare på hur starkt Ani- dessutom kan tyckas motsägelsefulla. Danius vill ara ansluter till sf-traditionen och ett av dess van- liksom Lundberg rucka på den vedertagna tolk- ligaste teman. Misstaget kommer sig helt enkelt av ningen (hos forskare som Johan Wrede, Gunnar att rymdeposet endast jämförs med den litterära Tideström och Staffan Söderblom) av miman som modernism som skänkt verket en del av dess form- en entydig symbol för konsten eller kulturen. En språk snarare än den genre till vilken stora delar av maskin är alltid också en maskin och kan inte re- tematiken i första hand kan sägas ansluta – och frå- duceras till bara en symbol, tycks hon mena, och gan är förstås hur fruktbara jämförelser med förfat- ger sig djärvt i kast med att fundera lite kring sy- tare som Proust, Mann och Kafka egentligen blir nen på teknik i eposet. om man inte samtidigt tar hänsyn till att det inom Särskilt uppfriskande i Danius anförande är att science fiction funnits en relativt optimistisk tek- hon flera gånger diskuterarAniara i samband med nikdiskurs som sedan länge löpt parallellt med och en genre som Martinson själv sade sig uppskatta, ibland korsat den modernistiska, kulturpessimis- nämligen science fiction. I anförandet refereras tiska och teknikfientliga. Att Martinson med mi- dock bara till ett par av de mest kända verken, fö- man ”placerar sig mitt i vår samtid, bortom ont och reträdesvis sådana som visats på TV, vilket kan vara gott” (s. 44) torde alltså till sist bero på att han lärt förklaringen till att hennes resonemang ibland le- sig science fiction-genrens spelregler snarare än att der fel. På ett ställe liknas t.ex. Martinsons tilltag han genom en plötslig ingivelse transcenderat mo- i Aniara med att ”korsa Homeros med Star Trek” dernisternas skepsis gentemot modern teknik. (s. 36), vilket onekligen är en ganska klatschig bild, Kanske är det allmänt så att våra vetenskapliga om än möjligen en gnutta nonchalant i sin anakro- rön betydligt oftare än vi tror riskerar att bli miss- nism (Star Trek började sändas i USA i sin första visande och godtyckliga när vi endast jämför kano- inkarnation först hösten 1966). Liknelsen riskerar niserade verk med andra kanoniserade verk – eller också att dölja det riktigt intressanta i samman- gnider ”dröm mot dröm av brist på verklighet”, för hanget: att Martinson hade läst och påstått sig upp- att låna en versrad ur den åttonde sången i Aniara. skatta just en av de sf-författare – A. E. van Vogt, Få av oss har den tid och det intresse som krävs för 456 · Övriga recensioner att behärska alla genrer och perioder så väl som vi ten Galaxy. Lägg därtill att det var under denna tid kanske kunde önska, och läsningar av litterära verk som professor E. N. Tigerstedt lanserade modern kan förstås vara givande även om de görs inom glas- science fiction i Sverige, med antologinMorgonda - kupor. Men så fort vi kopplar in den litterära, poli- gens äventyr våren 1953. tiska, ideologiska, historiska och idéhistoriska kon- I Danius anförande får Olof Lagercrantz repre- texten utan att ens försöka ta hänsyn till all den sentera vad som framstår som ett i eposets sam- litteratur som inte bevarats i kulturens minne lö- tid utbrett motstånd mot vad man kanske kunde per vi en överhängande risk att komma till vilsele- kalla materialistiska reduktioner av Aniara. Men dande resultat. frågan är om inte Olof Lagercrantz var ganska en- Problemet med det höga och det låga – eller vad sam i sina hårdnackade avfärdanden, och att åsik- som snarare borde kallas problemet med vår benä- ter liknande hans faktiskt var relativt ovanliga på genhet att konstruera och upprätthålla denna gräns 1950-talet (mina egna efterforskningar tyder på – dyker för övrigt också upp senare i Sara Danius det). Tvärtom förefaller flera ansedda svenska kri- anförande. Johan Lundbergs tanke att miman kan tiker inte ha haft någon större beröringsskräck för betraktas som en bild eller en symbol som rymmer det vi numera gärna betraktar som den låga sf-gen- rymdeposets alla inneboende friktioner återkom- ren (t.ex. Karl Vennberg och Bengt Holmqvist, för mer nämligen också i Danius anförande, om än på att nämna två giganter). Granskar man mottagan- ett mer problematiskt sätt. Detta när hon menar att det av Cikada och Aniara ser man dessutom att de miman kan ses symbolisera hela verkets egenhet av allra flesta kritiker var överens om att Martinsons att vara en sammansmältning av två olika världar: rymdepos antingen tillhörde eller var starkt besläk- ”Orenheten i Aniara, den oheliga mixen av högt tat med science fiction (om än kanske än mer själv- och lågt, heterogeniteten, hybriditeten – allt kan i klart hösten 1953 än hösten 1956, innan kritikerna sista hand härledas till bilden av miman, en tekno- blev helt övertygade om verkets storhet). Och Mar- logi som bygger på att konstens värld redan är kor- tinson själv höjde som bekant knappast heller på sad med maskinens.” (s. 48) ögonbrynen åt genren i de intervjuer som gjordes Resonemanget är bestickande, men problemet är kring mitten av 1950-talet. att hon gör sig skyldig till en förenkling eller rentav Detta kunde ge oss anledning att fundera på om ännu en anakronism när hon helt sonika beskriver inte hela denna uppdelning mellan högt och lågt, science fiction som en ”masskulturell företeelse” och då inte bara vad gäller science fiction, är en (s. 36), och menar att en del av Martinsons stor- förlegad, modernistisk konstruktion som särskilt het ligger i djärvheten att i Aniara, ”denna sällsamt litteraturkritiker och akademiker varit betjänta av orena och heterogena diktbok” (s. 39), använda sig att upprätthålla, från Olof Lagercrantz till våra da- av dess motiv. Är det inte snarare så att science fic- gar. Men varifrån kommer, och när uppstod, detta tion ända sedan 1800-talet varit en genre som sna- vårt ständiga behov av att upprätta täta skott mel- rare än utifrån estetiska, moraliska eller distribu- lan det höga och det låga? Och varför tjänar dessa tionstekniska kriterier egentligen borde definie- konstruktioner av tydliga smakhierarkier så mycket ras utifrån dess motiv och teman, och att dessa te- oftare till att bekräfta social position snarare än att man är sådana som förekommit i allt från den av de fördjupa förståelsen av litteraturens och kulturens flesta bortglömda populärlitteraturen till några av mångförgrenade ekosystem? våra mest kända litterära verk (t.ex. den dystopiska Trots att man kan ha invändningar mot enskild- traditionen med författare som Zamjatin, Huxley, heter i Sara Danius bidrag förtar inte det intrycket Boye och Orwell)? Faktum är nämligen att denna att hennes anförande är det i samlingen som bäst blandning av högt och lågt inte bör ha varit särskilt sätter Aniara i perspektiv nu femtio år senare. Inte uppseendeväckande på 1950-talet. I Aniaras sam- minst diskuterar hon, till skillnad från de andra tid fanns det flera ansedda svenska författare som medverkande, förtjänstfullt hur verkets vitalistiska skrev berättelser som åtminstone till innehållet lik- kvinnosyn i backspegeln framstår som ytterst för- nade science fiction i det att de utspelade sig i fram- åldrad. Hennes bidrag innehåller dessutom ansat- tiden och behandlade diverse vetenskapliga speku- ser att förstå Aniara i dess samtida kontext, vilket lationer. Man kan nämna namn som Ann Margret flera av de andra medverkande valt bort till för- Dahlquist-Ljungberg, Folke Fridell, Ralf Parland mån för annat. och Nils Parling, medan vissa, som Pär Rådström, Något man gärna hade velat se mer behandlat är dessutom skrev direkt för den svenska sf-tidskrif- hur den naturvetenskapliga världsbilden ändrats Övriga recensioner · 457 sedan Aniaras 1950-tal. Kanske hade man kunnat svenske litteraturforskare som var djärv nog att på bjuda in någon kunnig idéhistoriker som berättat allvar försöka kontextualisera Aniara också med mer om dels Martinsons förhållande till den sam- hänsyn till den genre som nu, drygt femtio år efter tida naturvetenskapen, dels hur Aniara förhåller att verket tillkom, förefaller ha varit den som inspi- sig till dagens naturvetenskapliga världsbild. Som rerade Martinson mest. (Utomlands hade sådana det är nu får vi kanske nöja oss med Peter Nilsons försök gjorts åtminstone så tidigt som 1969, av Jörg korta essä i boken Rymdljus (1992), men den har Hienger i en tysk festskrift.) Faktum är att flera av drygt 15 år på nacken, vilket i dessa sammanhang de filosofiska och idéhistoriska diskussioner som är en mycket lång tid. Vad Nilson redan då påpe- förts kring Aniara får lite av ett löjets skimmer över kade var emellertid att Martinson grovt underskat- sig när man är medveten om att mycket av det som tade universums storlek och tomhet. ”Ett ljusår är länge ansågs vara originellt och profetiskt i Mar- en grav”, skriver Martinson som bekant i den åttio- tinsons verk hade funnits att läsa i Sverige redan andra sången. Redan med några enkla beräkningar under det tidiga 1940-talet, men då i en färgglad utifrån den hastighet som uppges i samma sång (16 publikation, Jules Verne-Magasinet (1940–1947), ljustimmar tillryggalagda på 20 år) går det att se som främst såldes i kiosker och på pressbyråer och att vår olycksdrabbade goldonder inte hinner så som fick hem och skola-föreningar att rasa mot det värst långt ut i rymden på vare sig de 24 år då den förnuftsvidriga innehållet. Som Bertil Falk har häv- fortfarande rymmer liv (19 ljustimmar eller 0,0022 dat i en längre artikel i Dagens Nyheter (28.7.2004) ljusår) eller på de 15 000 år det tar för rymdskeppet var i själva verket mycket lite av innehållet i Aniara att störta in i en stjärna (1,35 ljusår). Att det skulle särskilt originellt för den litterärt bevandrade, och finnas en stjärna på så kort avstånd från vår sol är, tematik som kärnvapenkrig, massevakueringar av som Nilson påpekar, förstås otänkbart – om nu inte jorden, generationsrymdskepp, kolonier på Mars, vårt solsystem väntar större katastrofer än till och kollisioner med asteroider, avancerade datorer och med jordens undergång. artificiella intelligenser, med mera, var vardags- Rent parentetiskt kan man också undra om inte mat inom science fiction redan på 1940-talet. Till de flesta av rymdeposets uttolkare dragit lite för råga på allt påstår Bertil Falk att Martinson läste stora och ambitiösa växlar på symboliken och Mar- just Jules Verne-Magasinet, och granskar man in- tinsons metaforer när man menar att människorna tervjuer med Martinson från mitten av 1950-talet på rymdskeppet Aniara står för hela mänsklighe- hävdar poeten själv att han sedan länge varit för- ten – att Aniara, som det ibland får heta, är ”hela trogen med science fiction och särskilt gillade den mänsklighetens gravplats” (s. 41), och att verket Ray Bradbury som flera år före både Cikada och skildrar ”den totala undergången” (s. 42). Av epo- Aniara skrev om kärnvapenkrig, evakueringar till sets första sånger framgår ju, om vi läser noga, att Mars och strandsatta rymdresenärer, som varnade en goldonderresa är en ren rutinsak och att Aniara för miljöförstöringen och som förutspådde kraft- bara var en av tusen goldondrar (i den apokryfiska fulla maskiner för att skapa virtuella verkligheter. Doriderna [1980] antyds rentav att det skulle fin- Detta är förstås saker som inte framkommer nas minst 15 000 goldondrar). Dessutom står det i något av samlingens bidrag, då Aniara fortfa- att folk emigrerar till flera planeter, och att det re- rande väntar på en uttömmande studie som förut- dan finns bosättningar på åtminstone Venus och sättningslöst utreder inte bara verkets relation till Mars. I Martinsons universum har trots allt inte den modernistiska estetiken och tekniksynen, utan hela mänskligheten gått under bara för att en av också dess dialog med tidens anglosaxiska science tusen goldondrar, låt vara att den har 8000 olyck- fiction – berättelser som visserligen kunde te sig liga emigranter, råkar haverera. estetiskt torftiga, men som idémässigt var minst Att begära att en kort samling anföranden skulle lika framsynta som Martinsons rymdepos. Att vi täcka alla tänkbara aspekter av Martinsons epos är har ett behov av en sådan studie borde stå utom förstås orimligt. Ändå är det anmärkningsvärt att allt tvivel. I själva verket är det inte förrän vi kart- en av de forskare som betytt mest för att kasta nytt lagt alla Martinsons viktiga influenser – såväl de ljus över verket lyser med sin frånvaro inte bara i höga som de låga (om vi för ett ögonblick accep- deltagarförteckningen, utan också i de olika anfö- terar denna alltför bekväma uppdelning) – som vi randena. Jag tänker förstås på Dag Hedman, som i kan få en fullgod förståelse av Martinsons inflytel- sin uppsats ”Bland fonoglober och yessertuber. Om serika epos, av Aniara som ”konstnärligt organise- Aniara och science fiction” (1996) var den förste rad text”, av det Olof Lagercrantz kallade diktarens 458 · Övriga recensioner

”lysande uppfinningsförmåga”, och av vad som fak- Ett vanligt sätt att skriva teaterhistoria utgår tiskt – trots allt – är originellt och nydanande i Ani- från lång personlig teatererfarenhet komplette- ara. Att vi fortfarande, efter femtio år, saknar en så- rad med källstudier av press och kritik. Vår hittills dan studie är faktiskt en smula genant. enda större svenska teaterhistoria, Svensk Teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar Jerry Määttä (1917–18) av Georg Nordensvan i två band omfat- tande tiden 1772–1918 är av denna karaktär. Ver- ket saknar akademiska ambitioner, men är mycket Ny svensk teaterhistoria. Huvudred. Tomas Forser: användbart vad gäller empirin, trots att det tryf- Del 1: Teater före 1800. Bandred. Sven Åke Heed. ferats med starka värdeomdömen och anekdoter. Del 2: 1800-talets teater. Bandred. Ulla-Britta La- Ett långt mer ambitiöst arbete i genren är Günther gerroth & Ingeborg Nordin Hennel. Del 3: 1900- Rühles tyska Theater in Deutschland 1887–1945: talets teater. Bandred. Tomas Forser & Sven Åke seine Ereignisse – seine Menschen (2007), vilket Heed. Gidlunds förlag. Hedemora 2007. präglas av grundlig ideologisk analys och djup kän- nedom om kritik och debatt under den aktuella pe- Teatervetenskapen är behäftad med oändligt större rioden samt en fängslande och spänstig stil inspire- problem än litteraturvetenskapen. Textanalysen, rad av kritiker som Herbert Jhering och främst Al- enligt många vår egen disciplins kärna, kan bedri- fred Kerr. Rühle (född 1924) kan dessutom stödja vas med ständig återkoppling till det objekt som fö- sig på en lång egen erfarenhet som kulturjournalist. religger, precis som målningen eller skulpturen i de Dock har kritik riktats även mot detta verk för bris- flesta fall är tillgänglig för konstforskaren eller fil- tande hänvisning till teaterforskningen. men för filmforskaren. Föreställningsanalysens ob- När nu en svensk forskargrupp, bestående av jekt är däremot såväl förgånget som svårfångat i ana- medlemmar yngre än Rühle, i vissa fall betydligt lysögonblicket. Litteraturforskaren kan söka sig till yngre, offentliggör Ny svensk teaterhistoria i tre välskötta och välkatalogiserade samlingar på Kung- band, visar sig grunden för konstruktionen vara liga Biblioteket och universitetsbiblioteken, medan en helt annan, nämligen en solid förankring i egen teaterforskaren får vända sig till Sveriges Teatermu- forskning vid universiteten och en långt driven seum, beläget i Gäddviken i en avlägsen del av Stock- medvetenhet om disciplinens vetenskapliga metod- holm med begränsad öppethållning, än mer begrän- problem. Spektrum är bredare än hos Nordensvan: sad under den årstid då universitetsanställda kan ”talteater, opera, balett, musikal, fridans, revy, ra- syssla med forskning. Viktigt material som sceno- dio- och tv-teater, mim, dockteater, performance- grafier och kostymer förstörs, försäljs och försking- konst, nycirkus och ytterligare andra teaterformer” ras och de bristande resurserna för bevarande påta- (del 1, s. 7). Redaktörerna vill hellre fokusera te- las ibland i pressen, men det stannar oftast därvid. aterkonstens ögonblick, de levande mötena mel- Romantikerna, exempelvis P.D.A. Atterbom i lan scen och publik, än byggnader och pjästexter. Sverige, framhöll att poesien bl.a. konstituerades De vill, enligt huvudredaktören Tomas Forsers för- av sin egen historia. Något liknande är inte möjligt ord, ”punktbelysa scener och situationer” som för- att hävda om teaterkonsten. En nutida regissör kan svunnit. Uppenbart är att redaktionen velat följa inte hämta direkt kraft ur Stanislavskijs eller Max den allmänna trend inom disciplinen, synlig bl.a. Reinhardts arbeten så som poeten kan hämta in- hos Erika Fischer-Lichte (professor i teaterveten- spiration ur Rilke. Så snart vi sträcker oss bakom skap i Berlin), som riktas mot ’events’, ’teaterhändel- nu levande personers minnen behandlar teaterhis- ser’ eller ’performance’ / ’performativitet’, i termer- torien obönhörligen det förgångna, i motsats till nas skilda meningar. Att man inte vill ge intryck av litteraturhistorien – som bevisligen har berikats att vara obsolet i förhållande till den forskargrupp, av seklernas skilda uppfattningar om kanon. Affi- bl.a. Willmar Sauter, Karin Helander och Tiina niteten med arkeologin kan bli besvärande. Föga Rosenberg, som av uppenbart dunkel anledning underligt att dagens teatervetenskap ofta söker sig icke velat medverka i projektet, säger sig självt. till nutida ämnen, i motsats till förra seklets fors- Verket som helhet är svårt att karakterisera, kare som Heinz Kindermann, vars tiobandiga The- eftersom olika band och olika avsnitt betydligt skil- atergeschichte Europas, avslutad 1974, i sin genre är jer sig åt vad gäller fokus och kvalitet. Bandet Teater oöverträffad, och Margret Dietrich, eller i Sverige före 1800 får en mindre lyckad start. Dess första ka- Agne Beijer och Gösta M. Bergman. pitel är rent parodiskt och kan härledas ur en besyn-