A Ndrej Slávik X. Tre E Tyd Er Ö Ve Re Tt Te Maav Ia Nn Is X Enak Is
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Andrej Slávik Andrej Historien börjar med en enkel scen. Vi befinner oss på Gare d’Austerlitz, en av Paris sex stora järnvägsstationer. Året är 1947 och dagen den 11 november. Tre etyder Det är jour de l’armistice, årsdagen för första världskrigets slut. Ett tåg anländer över ett tema till stationen. Det stannar långsamt upp: otåliga passagerare har redan börjat ta av Iannis Xenakis sig ned på perrongen – och mitt ibland dem en ovanligt luggsliten man, närmare X. (1922–2001) trettio än tjugo och ensam så när som på sin kappsäck. Det är alltför lockande att Tre etyder över ett tema av Iannis av tema ett över etyder Tre uppfatta denna gestalt som en sinnebild för den moderna individen: en anonym resenär, utan mål, utan historia, utan identitet. På passet i hans innerficka står det förvisso ett namn – men det säger oss inte mycket: namnet är ett falskt namn, passet förfalskat. Vi skulle lika gärna kunna kalla honom för X. Iannis Xenakis (1922–2001) betraktas årtiondet efter sin död som en av nittonhundratalets mest inflytelserika tonsättare, även känd för sina banbrytande arkitekturprojekt och storslagna audiovisuella installationer. Dessutom var Xenakis en produktiv teoretiker som formulerade sin musikalisk-filosofiska vision i en lång rad texter av skiftande slag. Det är framför allt de sistnämnda som underkastas en ingående granskning i denna bok, som inte bara är den första monografin om kompositören på svenska utan också den första studien på något språk som ger sig i kast med hans estetik i dess fulla vidd. X. Tre etyder över ett tema av Iannis Xenakis tecknar en medvetet motsägelsefull bild av tonsättaren. Å ena sidan formalisten – med sitt krav på Xenakis en originalitet gränsande till minnesförlust, sin rationalistiska betoning av logisk- matematisk abstraktion och sina banbrytande experiment med datorer som kompositionsverktyg. Å andra sidan vitalisten – med sina skakande minnen av krigsårens anarki, sin fascination inför naturens spontana organisering och sin ( 1922–200 oupphörliga åkallan av oceaniska motiv och metaforer. Men hur hänger dessa aspekter av Xenakis konstnärliga världsbild ihop? Det är den frågan som Andrej Slávik vill besvara här – i en engagerande framställning om en av det gångna seklets mest enigmatiska kompositörer, och samtidigt en vittfamnande exposé 1 över 1900-talets estetiska, filosofiska, vetenskapliga och politiska historia. ) 9 789188 348517 X. Tre etyder över ett tema av Iannis Xenakis (1922–2001) Andrej Slávik Andrej Slávik X. Tre etyder över ett tema av Iannis Xenakis (1922–2001) LIR.skrifter.3 © LIR skrifter & författaren 2013 Form: Richard Lindmark Tryck: Munkreklam, Munkedal 2013 ISBN: 978-91-88348-51-7 X. Nollpunkten Amnesi 8 En systematisk amnesi 19, Stokastisk musik 26, Musikens nollpunkt 30, En första Abstraktion 18 syntes 33, Generaliseringar 38, Konst som forskning 40 Jag bygger, alltså är jag 52, Symbolisk musik 56, Metamusik 62, Form och struktur 68, Arkitektur 46 En matematisk strukturalism 74, Tärningen är kastad 80 Abstrakta maskiner 93, Komposition och kontroll 97, Den cybernetiske kompositören 101 Automatik 86 Genombrott Anarki 110 Perceptioner 126, Intuitioner 133, Affektioner 139, Aberrationer 143, Influenser 147, Sensibilitet 124 En teoretisk sensibilitet 156 Vegetationer 165, Populationer 168, Ett inre liv 173, Ljudet blir till kött 178, En dynamisk Organisation 162 strukturalism 182, Form och morfologi 185 Atmosfärer 195, Kromatismer 197, Oceaner 201, På djupt vatten 205 Flöde 194 Vägskäl Antinomi 216 Vara och tillblivelse 238, Platon ställd på huvudet 246, Frågor och svar 252, En livets Filosofi 232 disciplin 259, ”Jag är ateist … Gud ske lov!” 269, Öst och väst 274, Uppenbarelser 280 Musikaliska metaforer 291, En abstrakt realism 299, Handlingar genom ljud 306, Dramaturgi 284 Kampen för överlevnad 314, Den förslagna människan 319 Revolutionens ande 330, Hantverkarens blick 341, Att tänka med magen 346, Rapsodi 324 Rapsodens hand 353 Noter 366 Litteratur 436 X. Nollpunkten Compositie in lijn (1916–17) © 2012 Mondrian/Holtzman Trust c/o HCR International USA Xenakis som formalist Piet Mondrian Första etyden Nollpunkten Xenakis som formalist Historien börjar med en enkel scen. Vi be!nner oss på Gare d’Austerlitz, en av Paris sex stora järnvägsstationer.1 Vad urtavlan ovanför porten visar vet jag inte – men året är "#$% och dagen den "" november. Det är jour de l’armistice, årsdagen för första världskrigets slut.2 Ett tåg anländer till stationen. Det stannar långsamt upp: otåliga passa- Amnesi gerare har redan börjat ta sig ned på perrongen. Ljudet av stål som ska- ver mot stål, av röster och skyndsamma steg, skingras i stadens tystnad. Den "" november är årsdagen för första världskrigets slut. Men år "#$% hade världen nyss genomlevt ett andra krig, ett krig med minst lika skräckinjagande konsekvenser – och vem erinrade sig längre de miljon- tals stupade vid Verdun och Somme när de första fasaväckande vittnes- målen från Buchenwald väl hade nått Paris? Tre år hade redan hunnit gå sedan den franska befrielsearmén under Jacques-Philippe Leclerc lycka- des driva ut de tyska styrkorna, men fortfarande var det som om ocku- pationen aldrig riktigt hade hävts. Det hopp som freden hade upptänt – ”befrielsens första strålande gryning”, som en historiker har beskrivit det – tycktes dag för dag kasta ett allt svagare ljus.3 Men vad är egentligen ett krig – och när, om någonsin, det kan sägas ha upphört? Frågan är i hög grad aktuell, också på fransk mark: det !nns de som, med anledning av de återkommande upploppen i förorter- na till Paris, Marseille och landets övriga storstäder, menar att Algeriet- kriget egentligen aldrig har upphört.4 På samma sätt är gränsen mellan 9 Amnesi kriget i Algeriet och andra världskriget svår att dra upp – och samban- den mellan andra och första världskriget, mellan första världskriget och fransk-tyska kriget "&%'–%", är i sin tur välkända. Ur det omvända per- spektivet kan vi lägga märke till att varken befrielsen eller instiftandet av en provisorisk regering under Charles de Gaulle satte punkt för terrorn. L’épuration légale, den ideologiska upprensningsaktion som nu beordra- des av den nya administrationen, skulle hjälpa det franska samhället att ta språnget ut ur krigets trollkrets, men utsträckte samtidigt dess räck- vidd: dess våld kan ses som en omedelbar förlängning av krigets våld, där särskilt kvinnliga ’kollaboratörer’ utsattes för djupt förödmjukande övergrepp.5 En exceptionell situation kräver exceptionella åtgärder, hör man ofta hävdas – men oroligheterna fortlevde även sedan vardagens normalitet åter kopplat greppet om Paris. Den "( oktober "#$) lyckades den konstituerande nationalförsamling- en, som hade upprättats av de Gaulles regering vid krigsslutet, slutligen enas om den nya författning som skulle sätta ramarna för det politiska livet i landet under de följande tolv åren. I fransk historieskrivning kallas denna turbulenta period för fjärde republiken ("#$)–*&). Under ett drygt decennium passerade allt som allt tjugofem olika regeringar revy, landet var fullkomligt utarmat efter den tyska ockupationsmaktens systematis- ka exploatering av råvaror och industriella resurser, och imperiets besitt- ningar i Afrika och Sydostasien, som under krigsåren befunnit sig utanför den franska statens kontroll, reste sig nu, en efter en, mot överheten. Kon+ikten om Indokina – det blivande Vietnam – rasade under åtta långa 10 Nollpunkten år ("#$)–*$) och slutade i en militär katastrof för de franska styrkorna vid Ðiê.n Biên Phu! . Mindre än ett halvår senare, på hösten "#*$, inleddes den blodiga revolten i Algeriet, som skulle vara i ytterligare åtta år. I båda fallen var det civilbefolkningen som först och främst blev lidande. Oroligheterna var inte heller begränsade till imperiets periferi. Även dess medelpunkt, huvudstaden, tycktes stadd i upplösning. Medan det politiska etablissemanget vacklade skakades samhällslivet av omfattan- de upplopp och demonstrationer. De utrikespolitiska kriserna återspeg- lades på hemmaplan. I båda fallen kämpade man för sina rättigheter: de som man länge hade blivit förvägrad – eller de som man länge tagit för givna, och som nu syntes hotade. Vill vi göra oss en bild av Paris under dessa efterkrigstidens första år måste vi föreställa oss en vardag präglad av arbetslöshet, fattigdom, ransonering – och av oupphörliga strejker. En av de största, organiserad av det allt starkare kommunistpartiet, ut- spelade sig vid biljätten Renaults fabriker i Boulogne-Billancourt, en av Paris sydvästra förorter. Året är "#$%. Ett tåg anländer till stationen, stannar långsamt upp. Otåliga passage- rare har redan börjat ta sig ned på perrongen, medan ljudet av deras rös- ter skingras i stadens tystnad. En tystnad som ter sig mättad av minnen. Men liksom de +esta historier har även denna en peripeti, och liksom varje reell vändpunkt är även denna i det närmaste omärklig. Det hopp som befrielsen hade väckt var ändå ett verkligt hopp, även om det länge kunde tyckas obefogat; våldet och oron spred sig som ringar på vatteny- tan, men som ringar på vattenytan mattades de också av och ebbade ut. Femtiotalet präglades av politiska kriser, men också av en gradvis åter- hämtning från det för+utna och en tilltagande optimism inför framtiden. Kriget kastade en lång skugga, och ljusningen lät vänta på sig – men den kom. Den långa processen av återuppbyggnad underlättades av Marshall- planen: näst efter Storbritannien erhöll Frankrike det största stödet, till ett värde av närmare tre miljarder amerikanska dollar. Det var en gest av solidaritet, men