”Den Nye Zlatan”?

EXAMENSARBETE

Vem kan bli "den nye Zlatan"?

Fredrik Scherman

Filosofie kandidatexamen Medie- och kommunikationsvetenskap

Luleå tekniska universitet Institutionen för konst, kommunikation och lärande

Vem kan bli ”den nye Zlatan”?

Examensarbete MKV Kandidat

Fredrik Scherman, Journalistik i nya medier, vid Institutionen för konst, kommunikation och lärande i Piteå, Luleå Tekniska Universitet. Vårterminen 2011

Handledare: Seppo Luoma-Keturi

SAMMANFATTNING

Jag har i det här arbetet undersökt vilka fotbollsspelare som har blivit utsedda till ”den nye Zlatan” från 2002 och till idag, 2011. Detta har jag gjort genom att efter givna sökord i givna sökfunktioner avgränsa mig till tidningsartiklar och webbartiklar. Därefter har jag undersökt deras bakgrund och tittat efter värdeladdade ord i artiklarna och dessutom tittat på namnen till artikelförfattarna. Sedan har jag jämfört mina resultat med tidigare forskning och andra i det här arbetet refererade teorier angående svenskhet, hur invandrare beskrivs i media, skribenters roll, hjältar och idrott och diskursanalys. Dessa teorier har jag redovisat i den teoretiska delen av detta arbete, och därefter diskuterat detta i en essädel som bifogas som en bilaga. Där har jag slagit fast att det går att se stora likheter mellan de diskurser som tidigare forskning har visat existerar i tidningsartiklar rörande Zlatan Ibrahimovic även gör det när det kommer till de spelare som har blivit utsedda till ”den nye Zlatan”. Detta i form av beskrivande ord som på det stora hela gör att stigmatiseringen i förhållandet ”vi” och ”dom” snarare förstärks än försvagas.

Av de 17 spelare jag hittade efter mina angivna sökmetoder hade bara en spelare två föräldrar som var födda i Sverige, vilket gör det motiverat att å ena sidan fråga sig om en fotbollsspelare måste ha en utländsk bakgrund för att kunna bli utsedd till ”den nye Zlatan” – samtidigt om det å andra sidan är möjligt för ”Peter Larsson” att, oavsett potential och förmåga, bli kallad samma sak. Dessutom visade min undersökning att den allra största majoriteten av artikelförfattarna till de totalt 37 artiklarna jag undersökte var män med typiskt vanliga svenska förnamn, vilket också var något som tidigare forskning har visat och som mitt resultat alltså bekräftade. Vidare menar jag att då Zlatan Ibrahimovic har uppnått den hjältestatus han har gjort – ”trots” sin utländska bakgrund och att han anses som en individualist i en lagsport – så är det en väldigt talande bild av Sverige av idag. Det är mer accepterat att vara en individ i dagens samhälle och då nästan 19 procent av invånarna i Sverige 2010 hade utländsk bakgrund är det självklart att alla som är att betrakta som svenskar ska ha möjligheten att bli en svensk hjälte.

Innehåll

1 INLEDNING 5

1:1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 7

1:2 DISPOSITION 7

2 TIDIGARE FORSKNING OCH TEORETISKA RAMAR 8

2:1 ZLATAN IBRAHIMOVIC 8

2:2 FRAMSTÄLLNING AV ”INVANDRARE” I MEDIA 11

2:3 SVENSKHET 13

2:4 SKRIBENTERS ROLL 14

2:5 HJÄLTAR, IDROTT OCH MEDIA 16

2:6 DISKURSANALYS 18

3 MATERIAL OCH METOD 20

3:1 HUR HITTA ”DEN NYE ZLATAN”? 21

3:2 DISKUSSION OM SÖKORD OCH URVAL 21

3:3 AVGRÄNSNINGAR I MATERIALET 22

3:4 AVGRÄNSNINGAR I DISKURSANALYSEN 23

3:5 MOTIVERING TILL AVGRÄNSNINGARNA I DISKURSANALYSEN 23

4 RESULTAT 24

4:1 REDOVISNING AV SPELARNA 24

4:2 BETYDELSEBÄRANDE ORD I ARTIKLARNA 25

4:3 SKRIBENTER I ARTIKLARNA 26

5 INGÅNG TILL DEN GESTALTANDE DELEN 26

5:1 VARFÖR EN ESSÄ? 26

5:2 FÖRFÖRSTÅELSE 27

6 REFERENSER 28

6:1 LITTERATUR 28

6:2 ELEKTRONISKA KÄLLOR 30

7 BILAGA – DEN GESTALTANDE DELEN, ESSÄN ”VEM KAN BLI DEN NYE ZLATAN?” 32

1 INLEDNING Zlatan Ibrahimovic är svensk fotbolls stora affischnamn. Inte bara för att han är lagkapten för det svenska A-landslaget. Han har, vid dags dato, vunnit Guldbollen – det pris som sedan 1946 har delats ut av Svenska fotbollförbundet (mellan 1946 och 1965 tillsammans med Stockholms-Tidningen, därefter med Aftonbladet) till årets bästa svenska fotbollsspelare – fem gånger; 2005, 2007, 2008, 2009 och 2010 (svenskfotboll.se). Ingen annan har mottagit detta pris så många gånger, vilket gör det rimligt att bara utifrån detta kunna argumentera för att Zlatan Ibrahimovic är Sveriges kanske allra främsta fotbollsspelare genom tiderna. Även internationellt är Zlatan Ibrahimovic ett respekterat namn, då han efter att ha lämnat Malmö FF 2001, i tur och ordning, har representerat holländska AFC Ajax, italienska Juventus FC och FC Internazionale, spanska FC Barcelona och, när detta skrivs, italienska AC Milan. Samtliga klubbar hör till de allra största ur såväl ett inhemskt som europeiskt perspektiv. Och med de fyra förstnämnda har Zlatan Ibrahimovic vunnit den inhemska ligan och i slutet på den, när det här skrivs, aktuella säsongen, 2010/2011, har hans nuvarande klubblag, AC Milan, säkrat den italienska ligatiteln.

Ett annat mått på Zlatan Ibrahimovics status ges vid en sökning (110428) på sökmotorn ”Google”. Sökningen ”Zlatan Ibrahimovic” ger ”ungefär 8 340 000 resultat”, en förfining som bara gäller internetsidor som är skrivna på svenska ger motsvarande ”ungefär 2 070 000 resultat”. Som jämförelse går att ta Henrik Larsson, som också anses höra till en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom åren, och som fram tills för några år sedan var aktiv i lag som skotska Celtic FC, spanska FC Barcelona och engelska Manchester United FC. Motsvarande sökningar på ”Henrik Larsson” ger ”ungefär 875 000 resultat” och på sidor skrivna på svenska ”ungefär 292 000 resultat”.

I svensk media har Zlatan Ibrahimovic, sedan han slog igenom i början på 2000-talet, varit flitigt omskriven och omnämnd. Då han, enligt Statistiska centralbyrån, SCB, har det som definieras som ”utländsk bakgrund”1 – Zlatan Ibrahimovics föräldrar kommer från dåvarande Jugoslavien, nuvarande Kroatien och Bosnien-Hercegovina – har många uttryck och

1 Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, ska personer med ”utländsk bakgrund” definieras som personer som är; utrikes födda eller inrikes födda med två utrikes födda föräldrar. Värt att notera är att definitionen av begreppet ändrades 2003. Tidigare ingick även inrikes födda personer med en utrikes född förälder i begreppet.

beskrivningar handlat om Zlatan Ibrahimovic som ”invandrarkille” och att han är ”osvensk” och ”kaxig”. Vidare har Furvik (2004) refererat till bland annat Venhagen & Andersson (2003) som visat på att i artiklar mellan mars 2001 och april 2003 så nämndes Zlatan Ibrahimovic och Rosengård (Malmö-stadsdelen där han delvis är uppvuxen) mer än dubbelt så ofta i jämförelse med Kim Källström och Partille (centralort i Partille kommun, ingår i tätorten Göteborg, där Kim Källström, som är en fotbollsspelare som slog igenom ungefär samtidigt som Zlatan Ibrahimovic, växte upp).

Det har skrivits mängder av uppsatser och avhandlingar om hur ”invandrare”/personer med ”utländsk bakgrund/härkomst” beskrivs i medier. Därutöver om Zlatan Ibrahimovic. Dessa kommer jag kort knyta an till nedan och sedan återkomma till fylligare under avsnittet Tidigare forskning.

Jag som skriver det här har ända sedan sommaren 1994, då Sverige sensationellt tog ett VM- brons i fotboll, varit väldigt fotbollsintresserad och har med stor fascination följt Zlatan Ibrahimovic uppgång, från lovande yngling till etablerad världsstjärna – såväl hans fotbollsmässiga prestationer som sättet han blivit rapporterad i svensk media. Då jag även är journaliststuderande är jag – förutom det spännande i faktorn att förkovra mig i ett stort intresseområde i och med det här som är mitt examensarbete – självklart intresserad av det sättet medier rapporterar, då media får anses skapa och förstärka bilder och beskrivningar av och om människor och händelser.

Furvik (2004) har visat att medier i stort konstruerar bilden av Zlatan Ibrahimovic som ”en Annan” och att det går att jämföra med hur medier generellt beskriver invandrare. Lundbjörk & Wessberg (2009) har därutöver gjort en kvalitativ undersökning av TV-programmet I Zlatans fotspår, som sändes i Sveriges Television hösten 2009. De visar på att programmet dels förstärker medias behov av hjältar, men även att ungdomarna i programmet framställs på ett diskriminerande sätt och att programmakarna utgår från Zlatan Ibrahimovic som en sorts mall när de ska hitta ”den nye Zlatan”. Dessutom att programmakarna verkar ha en helt annan bakgrund än ungdomarna och att det bidrar till ovanstående resultat.

Just det uttrycket, ”den nye Zlatan”, är något som har funnits sedan Zlatan Ibrahimovic slog igenom. En mängd olika spelare har genom åren, av media, blivit kallade för det och det intresserar mig mycket. För hjältar och mytologiseringen av hjältar är återkommande teman i

media. Det innebär av naturliga skäl att det hela tiden måste komma fram nya hjältar. Vilket leder mig till det här arbetets syfte och frågeställningar.

1:1 Syfte och frågeställningar

Syftet med det här arbetet är att ta reda på vilka som genom åren har utsetts till ”den nye Zlatan”. Jag har en tes som utgår från att det bara är spelare med invandrarbakgrund som det berör – därför vill jag se om det stämmer, och därefter försöka ge tänkbara förklaringar till det. Jag är även nyfiken på att se vilka artikelförfattarna är och hur det kan påverka. Det mynnar ut i följande frågeställningar som kommer vara ledstjärnor genom arbetet.

 Vilka har målats upp som ”den nye Zlatan”?

 Vad beror det på?

 Är det en liknande diskurs som tidigare forskning om tidningsartiklar rörande Zlatan Ibrahimovic har visat?

 Vilka har skrivit dessa artiklar? Spelar bakgrund och kön någon roll?

 Varför behövs ”en ny Zlatan”?

 Varför finns hjältars mytologisering och reinkarnationer i sportjournalistiken?

1:2 Disposition

Då jag tror att ovanstående frågeställningar kommer att utvecklas och gå vidare till bredare diskussioner så har jag bestämt för att disponera mitt arbete enligt följande:

Dels kommer det innehålla en teoretisk del, där jag redogör för tidigare forskning, teorier jag kommer att ha med mig på vägen, samt med vilka metoder jag har fått fram mitt material och vilka resultat det har gett utifrån givna analysverktyg.

Jag studerar vid Institutionen för konst och kommunikation vid Luleå Tekniska Universitet i Piteå och har därmed möjligheten att kombinera ett teoretiskt avsnitt med en gestaltande del – och jag har valt att lägga upp mitt arbete precis så. Detta då det här är mitt examensarbete vid programmet Journalistik i nya medier och jag vill göra något extra av det. I mitt fall ska ovan nämnda teoretiska del mynna ut i en essä, där jag kommer diskutera mina frågeställningar, samt ytterligare frågor som dyker upp under arbetets gång. Där ska jag ”baka” in mina resultat 7

och analyser kombinerat med tidigare forskning och deras resultat och diskutera det i det lite friare formatet som en essä tillåter. En större ingång till min essä som form finns i slutet av denna teoretiska del av mitt arbete.

Men för att kunna börja studera frågeställningarna i det förra kapitlet så måste jag först undersöka det nuvarande forskningsläget kring likartade angelägenheter. Detta för att kunna hitta ytterligare frågor som väcks, kunna jämföra metoder och analyser men självklart även resultaten. En av frågeställningarna är redan påverkad av den del av den tidigare forskningen som jag har tittat på. Nedan ska jag redogöra för vad jag anser är relevant forskning och vad i resultaten som författarna till olika arbeten som jag kommer ha med mig in i mitt eget arbete.

2 TIDIGARE FORSKNING OCH TEORETISKA RAMAR Nedan kommer jag redogöra för tidigare forskning inom områden som jag anser relevanta för det här arbetets ramar. Det handlar om forskning om Zlatan Ibrahimovic, om hur ”invandrare” beskrivs i media, hur svenskhet framställs, om skribenters roll, om hjältar och idrott och om diskursanalys som analysverktyg.

2:1 Zlatan Ibrahimovic

Som jag har nämnt tidigare har Furvik (2004) gjort en kritisk diskursanalys av totalt 60 tidningstexter om Zlatan Ibrahimovic kopplade till två särskilda situationer under 2003. Furvik skriver i sin sammanfattning:

Jag fann att texterna om Zlatan Ibrahimovic i stort konstruerar en medial bild av honom som en Annan, och att det sätt Zlatan Ibrahimovic omtalas kan jämföras med hur invandraren generellt omtalas i svenska medier. Jag har även funnit att det sportjournalistiska textmaterialet är starkt präglat av nationalistiska diskurser, och även av diskurser som flera av de refererade teoretikerna i detta arbete placerar under en övergripande rubrik av rasism. Jag gör därtill antagandet att Zlatan Ibrahimovic placeras i en invandrarkategori i stor utsträckning på grund av sitt namn och på grund av den svenska dialekt han talar, eftersom både språk och den språkliga aspekten namn, utgör viktiga identitetsbestämmande markörer i den starkt nationalistiska kontext som sport och sportjournalistik kan anses utgöra. Jag finner även att de diskurser som dominerar i textmaterialet stämmer överens med och snarare stärker än försvagar rådande diskursordning kring svenskhet och kring den i nuvarande diskursiva och samhälleliga praktiken utbredda dikotomin svensk-invandrare, såsom den diskursordningen beskrivs av flera i detta arbete refererade teoretikerna. (Furvik, 2004, s. 6)

Här finns mycket intressant att ta med sig in i mitt arbete. Exempelvis: om Zlatan Ibrahimovic placeras i en invandrarkategori till stor del på grund av sitt namn – kan det då innebära att de

som utses till ”den nye Zlatan” också har ett namn som inte är ”typiskt svenskt”? Dessutom är följande rader intressant att peka på:

De texter och bilder som produceras om Zlatan Ibrahimovic i svenska medier bidrar alla till den mediala representationen av just honom, men de skulle också kunna ses som mera allmänna exempel på vilka diskurser som är i rörelse när det handlar om att definiera vem som är, och vem som får vara ”svensk”, och vem som är, och utses till ”invandrare”, med andra ord vilka som utgör ”vi” och vilka som utgör ”dom” i Sverige. (Furvik, 2004, s. 6)

I mitt arbete skulle det alltså vara av relevans att se om sättet som de som har omnämnts som ”den nye Zlatan”, om det bidrar till ovanstående, vilka som är ”vi” och vilka som är ”dom”.

Lundgren (2008) har gjort en etnologisk studie om hur ”media gör oss alla till mer svenska i deras beskrivning av Zlatan Ibrahimovic”, och där har han hittat ytterligare saker som visar på att Zlatan Ibrahimovic har blivit beskriven som icke svensk, som en Annan, som en av ”dom”, i motsats till ”vi”. Lundgren tar som ett exempel en artikel (oklart om det är en nyhetstext eller en mer personligt färgad krönika) från Expressen, där det svenska fotbollslandslaget med eller utan Zlatan Ibrahimovic beskrivs som två olika lag och filosofier. Dessutom jämförs Zlatan Ibrahimovic med några av sina konkurrenter i landslaget:

”Zlatan är ingen hårdjobbande Henrik Larsson, Zlatan är ingen uppoffrande Marcus Allbäck, Zlatan är ingen djupledslöpande Johan Elmander.” Detta leder till att man frågar sig vad Zlatan i såfall är? Texten ger inget svar på den frågan, förutom, kanske, att de matcher som Zlatan inte spelat har den svenska modellen på plan visat sig vara lika aktuell som vanligt. När Zlatan inte är med framställs det svenska spelet i nationella särdrag som gammaldags svensk laginsats, den svenska modellen är inte förlegad, man kan komma långt om man går ihop och jobbar tillsammans mot en övermäktig fiende. (Expressen 070303) Denna (typiskt svenska) spelmodells motsats är sålunda nydanande individualism, egoism och en utländsk modell som innebär att spelarna bara jobbar för sig själva. Det är just detta negativa spelsätt som Zlatan besitter enligt media. Zlatan får stå för och representera det egoistiska och det utländska spelsystem som inte tycks, sägs/skrivs höra hemma i Sverige, det blir ett sätt att förvandla Zlatan till icke svensk, en av ”dom” i motsats till en av ”oss”. (Lundgren, 2008, s. 26-27)

Det här är väldigt intressant att ha i åtanke. Förvisso är det fyra år sedan det skrevs. Men om det ändå är så, att Zlatan Ibrahimovic gång efter annan beskrivs som icke svensk, då kan man fråga sig vad det kommer innebära för de som ska utses till ”den nye Zlatan”. Dessutom – är det samma, eller åtminstone liknande, egenskaper en spelare måste ha för att bli kallad för ”den nye Zlatan”? Vidare menar Lundgren också att det beror på stereotyper, att det är föreställningar om att vissa länders spelstil ska vara en direkt avbild av dess människor (Lundgren, 2008): 9

Den svenska spelstilen och den svenska taktiken i fotbollssammanhang blir ett sätt att visa upp för både svenskar och för andra vilka vi är. Den förstärker vår identitet inför oss själva och i motsats till andra, både som individer och som folk. Då Zlatan anses bryta mot den svenska spelstilen bryter han också med det svenska sättet att uppfatta sig själv, den svenska självuppfattningen, den kollektiva identiteten. Därför blir han betraktad som icke svensk – både som spelare och som privatperson. Zlatans spelstil anses vara utländsk och därför blir han som människa och individ betraktad på samma vis. Han får representera motsatsen till att vara självbehärskad, lugn, ödmjuk och kollektivistisk – det som anses vara typiskt svenska egenskaper. (Lundgren, 2008, s. 27)

Sammanfattat slår Lundgren fast att ”tidningar producerar bilder av hur man bör och inte bör vara för att räknas som ”svensk”. Media gör Zlatan Ibrahimovic till motsats av ”svenskhet” och svensk nationalism” (Lundgren, 2008, s. 8).

Nixon & Rojas Johansson (2007) har gjort en interkulturell studie om individualisters socialisering inom lagidrotten och skolans idrottsämne och har döpt den till ”Zlatanfenomenet”. De slår där fast att…

Den svenska kulturen är grunden till den svenska nationalismen som det svenska samhället bygger på och som gör att det finns gemensamma förväntningar på hur man agerar i olika sociala sammanhang. Zlatan Ibrahimovic, som ofta har getts negativa egenskaper som bygger på ett osvenskt beteende, som i sin tur bygger på den invandrarbakgrunden han har och uppväxten i Rosengård. (Nixon & Rojas Johansson, 2007, s. 59)

Vidare att den svenska nationen, i och med Zlatan Ibrahimovic, har fått erfara något helt nytt – ”en ny sorts svenskhet” (Nixon & Rojas Johansson, 2007, s. 59). Och även att ”Han har med sin personlighet fått representera det nya Sverige. Det Sverige som har funnits här i många decennier, ett faktum av svensk mångfald som har varit svår att acceptera för en del av befolkningen” (Nixon & Rojas Johansson, 2007, s. 68). Även här måste man fråga sig – om Zlatan Ibrahimovic blir en sorts representant för en ny sorts svenskhet och ett nytt Sverige, innebär det då att de som blir utmålade att gå i hans fotspår måste ha en liknande bakgrund som honom, eller ha en särskild personlighet?

Lundbjörk & Wessberg (2009) har gjort en kvalitativ analys av TV-programmet ”I Zlatans fotspår” och har där, bland annat, kommit fram till att ”Zlatan Ibrahimovic framställs som den store stjärnan och hjälten, som alla unga spelare ser upp till” (2009, s. 41).

Sohl (2010) skriver om klassberättelser i dagens Sverige och citerar ett stycke från Fridolin (2009) som där återger när Zlatan Ibrahimovic köpte sitt hus i Malmö och dessutom menar att berättelser om ”killen från Rosengård som har lyckats och nu har köpt Malmös dyraste hus,

blir allt viktigare att berätta i en tid när det har blivit svårare att göra en uppåtgående klassresa (Fridolin, 2009, refererad i Sohl, 2010, s. 39). Sohl menar vidare att det även är en ”berättelse om hur svenskhet och invandrarskap konstrueras” (Sohl, 2010, s. 39).

Till sist bör det också nämnas att Blomquist & Knutsson (2006) har gjort en kandidatuppsats i marknadsföring, där de undersökt olika svenska sportstjärnors möjligheter att utvidga sina varumärken med frågan ”vem kan göra vad?”. En av sportstjärnorna som är med i studien är Zlatan Ibrahimovic. I sin analys utifrån sina fokusgrupper konstaterar de följande om Zlatan Ibrahimovic:

Hans personlighet på planen matchar ganska väl hans liv vid sidan om, som mer handlar om det ”oväntade”, det vill säga han följer inte den svenska normen. Han har inga helylleassociationer kopplade till sig och har därför en annan plats i folks associationsnätverk. Han är inte som vi andra, han är lite mer ouppnåelig. Zlatan skulle därför kunna passa bättre i fler typer av produkter, gärna med en icke-svensk stämpel. (Blomquist & Knutsson, 2006, s. 52)

2:2 Framställning av ”invandrare” i media

Först och främst ska det sägas att användningen av ordet ”invandrare” kan vara problematiskt. Lundbjörk & Wessberg (2009) beskriver i en definition av ordet att ”ordet är mångtydigt, det är svårt att veta vad som definierar en invandrare” (2009, s. 9) och hänvisar till Boréus (2005), men skriver också att de ”använder ordet för enkelhetens skull och i brist på andra, bättre ord” (Lundbjörk & Wessberg, 2009, s. 9).

Såväl Furvik (2004), Lundgren (2008) och Lundbjörk & Wessberg (2009), som jag nämnt ovan, har i sina arbeten refererat till den norska medieforskaren Ylva Brune (1998/2001, 2000, 2001 och 2006) och hennes rapporter och forskningsresultat gällande hur media framställer flyktingar och invandrare. Exempelvis redovisar Furvik (2004) följande:

Ylva Brune har visat hur medierna i Sverige skapat en konstruktion av den s.k.”invandraren”, en medial tankekonstruktion som skiljer sig från den faktiska verkligheten. Hon visar även hur medierna skapat en speciell invandrarproblematik. Brune talar om mediernas ”vetenskapliga blick” på den ”begreppslige invandraren” som kollektiv, där en människotyp som kreerats utifrån statistiska skillnader ständigt ställs i motsats till ”den svenska människotypen”, så att det i medierna ständigt pågår en implicit dikotomisering av ”vi” och ”dom”. Utgångspunkten för beskrivningarna är inte utsagda, men normerande i sin ”vithet, svenskhet och förmenta normalitet”. Dessutom tar sig journalister, enligt Brune, generellt en relativt sett mycket större rätt och makt när det gäller att beskriva ”invandraren”, än när ”svenskar” ska beskrivas och omskrivas. Den massmediala diskursen bottnar enligt Brune i behovet av att dra gränser mot

”dom”, så att ”vi” (här de ”etniska/egentliga/riktiga svenskarna”) kan definiera sig/”oss”. (Furvik, 2004, s. 43-44)

Lundbjörk & Wessberg (2007) refererar till Brunes ”Nyheter från gränsen” (2004), där hon har undersökt hur rapporteringen om flyktingar och invandrare sett ut i svenska medier under de senaste tre decennierna, och där tar hon upp teorier om representationen av ”den Andra”, som ett sätt att beskriva kulturella och sociala skillnader, och som även används som stereotypiseringar och generaliseringar av invandrare som ibland beskrevs som ett utifrån kommande hot.

Amsenius (2009), har gjort en diskursanalys av tidningsartiklar om invandring och integration, och där refererat till Brune (2006), som menar att:

Nyhetstexternas typiska ”invandrare” bidrar till konstruktionen av en idealiserad svensk nationalitet. De egenskaper, handlingar eller problem ”vi” tillskriver ”dom” är främmande eller oönskade i vår egen självbild eller framstår som ett hot mot ”oss” och ”vår” identitet (s. 91). (Amsenius, 2009, s. 13)

Amsenius (2009) pekar också på en rapport, Utredningen om makt integration och strukturell diskriminering (SOU 2006:21), som visar på att:

Medierna utgör en mycket central arena och aktör i skapandet av stigmatiserande, ofta rasistiska stereotyper av invandrare. I kontrast till detta skapas en positiv bild av Sverige och majoritetsbefolkningen. (Amsenius, 2009, s. 16)

Amsenius (2009) slutsats är att:

Svenskar och invandrare konstrueras som två sociala grupper som ofta framställs som internt homogena och sinsemellan två essentiellt olika kategorier. På det sättet skapas och reproduceras i artiklarna ett ”vi” och ”dom” där svenskarna utgör det aktiva ”vi”, medan invandrare framträder som det passiva ”dom”. (Amsenius, 2009, s. 42)

Allt ovanstående blir intressant att ta med sig och undersöka i mitt arbete, för att se om det reproduceras ett ”vi” och ”dom” i de artiklar jag ämnar titta på, om det är så att de som utses till ”den nye Zlatan” blir placerade i det passiva ”dom”-facket.

2:3 Svenskhet

Amsenius (2009) har gjort en diskursanalys av tidningsartiklar om invandring och integration för att ta reda på hur svenskhet framställs i media. Där försöker hon med hjälp av Daun (1998) definiera själva begreppet svenskhet:

Daun hävdar att om det över huvud taget är möjligt att uttala sig om kärnan i den nationella svenska identiteten, vore det föreställningen om modernitet, att vara delaktig i det moderna Sverige, av det avancerade, högt utvecklade, rationellt organiserade, med rättvisa och social omsorg som ledande principer. Daun menar att oavsett hur adekvat denna bild är, är det uppenbart att många svenskars perspektiv på omvärlden starkt färgas av föreställningen av att de flesta länder, i varje fall utanför Norden, är mindre långt komna i dessa avseenden (Daun, 1998, s. 173). (Amsenius, 2009, s. 7)

Amsenius fortsätter referera till Daun (1998) när det kommer till jämförelsen svenskhet kontra invandrare.

Svenskar ser sig själva som sekulariserade, oberoende av traditionellt och irrationellt tänkande. Just detta är däremot en etablerad föreställning om invandrare, vilka uppfattas som traditionella, religiösa och ickerationella. (…)Invandrare anses enligt Daun av många svenskar vara som svenskar var ”förr i tiden”. Då hjälpte männen minsann aldrig till med hushållssysslor och lärare agade sina elever. Detta traditionella samhälle fanns ”också hos oss en gång i tiden”, men det är alltså fortfarande en verklighet i andra länder, vilka anses kännetecknas av orättvisor, frånvaro av humanitet samt ovetenskaplighet. (Amsenius, 2009, s. 7)

Vidare refererar Amsenius till statsvetaren Marcus Johansson (2006) i ett avsnitt om text och innehåll. Enligt Amsenius menar Johansson att ”medier ger röst åt en föreställd svensk kultur och föreställda enhetliga svenska identiteter” (Amsenius, 2009) och att ”implicit, och emellanåt explicit, framställs den svenska majoriteten också som överordnad andra grupper” (Amsenius, 2009). I sin slutdiskussion visar Amsenius (2009) på att det svenska, i de av henne undersökta artiklarna, generellt framställs som ”bättre och stundtals som ett ideal” (s. 42) och vidare att svenskhet blir det normala då ”den svenska normen behöver varken definieras eller problematiseras” (s. 42).

Ovan nämnda resonemang kommer jag bära med mig in i arbetet, då jag ämnar titta på betydelsebärande ord i artiklarna om spelarna som har benämnts som ”den nye Zlatan”, för att se om det exempelvis finns exempel där en svensk norm eller identitet framställs som normal (och, antagligen, implicit) jämfört med en ”utländsk bakgrund” som måste definieras och framhävas som något främmande.

Tidigare nämnda Sohl (2010), tittar på hur kvinnor med utländsk bakgrund har gjort klassresor i dagens Sverige, och efter att ha studerat en intervju med en kvinna, Marta, konstaterar hon:

Svenskheten görs här till en förutsättning för klassresan; möjligheten att göra en klassresa uppstår kanske i samma ögonblick som svenskhet skapas och på samma vis görs i så fall svenskhet synonymt med möjligheten att göra en klassresa. När Marta talar om hur hennes föräldrar navigerade för att hon och hennes syster skulle bli svenskar innebär det att det inte räcker att de är födda i Sverige. Catrin Lundström visar, genom sina analyser av intervjuer med unga kvinnor med latinamerikansk bakgrund där många var födda i Sverige, att ”vara född i Sverige” och ”vara svensk” sällan överensstämde (Lundström 2007:77). Kulturgeografen Katarina Mattsson för ett liknande resonemang när hon visar på fem dimensioner för hur ”gränser kring svenskhet dras”: ”svensk” är en kategori som kan baseras på att personen är född i Sverige, har svenskt medborgarskap, att båda föräldrarna är födda i Sverige, på kultur och språk eller på utseende (Mattsson 2005:149). Mattsson menar att bestämmandet av en annan människa som ”svensk” eller ”icke‐svensk” är kopplat till privilegier, som att ha makten att bestämma vem som är vad (Mattsson 2005). Svenskhet är alltså inte något statiskt och stabilt, utan snarare något som konstrueras och upprätthålls genom olika gränsdragningar. (Sohl, 2010, s. 48)

Det här bekräftar tidigare nämnda resonemang – men det ger även en extra dimension då det berör klassresan och själva begreppen ”att vara född i Sverige” jämfört med ”att vara svensk” blir väldigt angeläget i mitt fortsatta arbete då det berör Zlatan Ibrahimovic och, frågan är,

även de som utses till ”den nye Zlatan”?

2:4 Skribenters roll

I tidigare nämnda Lundgrens (2008) etnologiska studie om hur ”media gör oss alla till mer svenska i deras beskrivning av Zlatan Ibrahimovic”, har han även diskussioner gällande skribenters roll och hur det får perspektiv, som ”vi” och ”dom”, att upprätthållas. Lundgren skriver att ”Dessutom kan det påpekas att av de 30 texter jag har analyserat är den stora majoriteten dels skrivna av män, män med ”typiska” svenska förnamn och/eller efternamn”(2008, s. 32). Vidare att:

I analysen står framför allt journalisterna/skribenterna för detta ”vi”, de får också stöd av ”experter” när de för ut de värderingar som uppfattas som typiskt svenska och som alla ”vi” förutsätts omfamna. (2008, s. 34)

Lundgren är inne på några intressanta resonemang som jag kommer ha med mig in i mitt arbete:

Hur skulle dessa texter ha sett ut, hur skulle man ha beskrivit Zlatan, om dessa texter skrivits av journalister med en liknande bakgrund som Zlatan? (…) Om majoriteten av dessa texter, 14

kring denna specifika konflikt, skrevs av skribenter med s.k. invandrarbakgrund, eller med arbetarbakgrund, med en bakgrund från Rosengård eller Rinkeby? Hur skulle dessa texter ha sett ut om de skrivits av kvinnor istället för av män? (Lundgren, 2008, s. 36)

Lundbjörk & Wessberg (2009) är i sin kvalitativa undersökning av TV-programmet ”I Zlatans fotspår” inne på liknande banor, de menar att ”Som vi upplever det kommer de som har gjort programmet från en helt annan bakgrund än de som medverkar i programmet. Det gör att det uppstår krockar i deras syn på världen” (2009, s. 37). Och vidare följande:

När berättaren använder sig av de olika beskrivningarna av spelarna gör hon det med uttryck som ger en olycklig koppling till negativa bilder och associationer. Språket speglar en betydelse som redan finns. (…) Berättarröstens beskrivningar och intervjuarens frågor beror på att de är präglade av den dominerande ideologin i samhället. Journalistik är inte en sluten process som inte formas av sin omgivning. Vissa innebörder favoriseras i texterna medan andra lämnas utanför. (Lundbjörk & Wessberg, 2009, s. 37)

Nu ska det ju sägas att det är skillnad på skribenter i tidningar, som jag ämnar titta närmare på utifrån mina frågeställningar, och en berättaröst i ett TV-program. Men det faller ändå inom samma område, en liknande diskurs. Lundbjörk & Wessberg slår också fast att de…

… har kommit fram till att de medverkande ungdomarna i programmet I Zlatans fotspår framställs på ett diskriminerande sätt. Några av dem beskrivs med egenskaper som syftar på deras färdigheter som fotbollsspelare medan andra bara beskrivs med personliga egenskaper. (Lundbjörk & Wessberg, 2009, s. 41)

I Nixons och Rojas Johanssons (2007) interkulturella studie om individualisters socialisering inom lagidrotten och skolans idrottsämne menar de att Zlatan Ibrahimovic ”… p.g.a. sin bakgrund är mer utsatt för experter och journalister som retas av hans framgångar, främlingskap och osvenska framtoning” (2007, s. 65).

Tidigare nämnda Amsenius (2009) är inne på liknande spår som de ovan refererade arbetena och hänvisar därutöver till den Integrationspolitiska maktutredningens forskningsprogram (Ds 2005:12).

Studierna tyder på att det finns mycket få personer med utländsk bakgrund inom svenska medier, särskilt på toppositioner (s. 171). Svenskheten och svenskar tillskrivs status av att vara det normala och det eftertraktade, medan invandrare i huvudsak beskrivs med utgångspunkt i vad de inte antas kunna och inte antas veta (Ds 2005:12, s. 210). (Amsenius, 2009, s. 16)

Vidare också att:

Forskning visar att medierna i stor utsträckning är etniskt homogena och dominerade av män (Ds 2005:12, s. 296 f). Genom att tillträdet till mediernas resurser är obalanserat reproduceras dominansförhållanden mellan svenskar och invandrare, kvinnor och män. (Amsenius, 2009, s. 15

42-43)

Dessa två sista resonemang kommer jag också ha med mig in i mina undersökningar. Vad kan det exempelvis betyda om det bara är personer med helsvensk bakgrund som skriver alla artiklar?

2:5 Hjältar, idrott och media

Tidigare nämnda Lundbjörk & Wessberg (2004) har i sin kvalitativa undersökning om TV- programmet I Zlatans fotspår ett avsnitt om hjältar. Där refererar de till Dahlén (2008), som menar att sportjournalistiken ”har sökt sina hjältar ända [sic] sedan den tog sin början någon gång i början av 1800-talet” (Lundbjörk & Wessberg, 2004, s. 12.). Det som kännetecknar idrottshjältarna är att de väcker ett stort intresse hos ett lands befolkning att följa deras prestationer och framgångar, men även att det handlar om att känna stolthet och samhörighet med hjältarna. För att nå statusen som idrottshjälte krävs ansenlig publicitet i media och även att hjältarna känns igen av människor som normalt sett inte är särskilt intresserade av idrott. Framgång är självklart också ett måste, men det är ”främst via media som nationella hjältar och identiteter skapas och reproduceras. Det är där sportens händelser förmedlas och hjältarna lyfts fram och blir tilldelade olika egenskaper” (Lundbjörk & Wessberg, 2004). De visar också på att Dahlén (2008, s. 430-431) har skrivit att det inte är något krav på att hjälten måste vara född i det land eller tillhöra den etniska grupp som erkänt denna hjälte.

Utifrån ovanstående kriterier för idrottshjälten resonerar sig Lundbjörk & Wessberg (2004) i sin slutdiskussion angående Zlatan Ibrahimovic och menar att han:

… uppfyller i stort sätt [sic] samtliga kriterier för den nationella idrottshjälten. (…) Så med hjälp av denna forskning anser vi att Zlatan trots sitt ursprung har blivit en svensk idrottshjälte och frågan är om vi har sett en större medialstjärna inom svensk idrott. (Lundbjörk & Wessberg, 2004, s. 40)

Fredrik Schoug (1994) har i den norska tidsskriften Samtiden skrivit om svenska nationalhjältar inom idrott och har kommit fram till följande:

De allra största sportidolerna har en genomslagskraft i det allmänna medvetandet som annars endast tillkommer politiker, kungafamiljer och synnerligen framgångsrika film- och rockstjärnor. Även om sporten i stor utsträckning måste sägas utgöra en mansdominerad värld är det påtagligt hur dess superhjältar tränger in i alla slags medier. De upptar inte bara ett stort utrymme i sportjournalistiken, utan intar därtill tätpositioner på svensktoppslistorna, skriver memoarer och uppträder som både gäster och programledare i TV. Dessutom porträtteras de i damtidningarna med samma självklarhet som kungafamiljen. De blir till celebriteter och 16

garanteras på så sätt stjärnstatus och uppmärksamhet både utanför arenan och efter karriären. (Schoug, 1994)

Och vidare att:

Ändå tycks sporten vara ett fält med förmåga att producera samlande symboler med gränsöverskridande förmåga, vad jag här benämt [sic] nationalhjältar. Detta bör tillskrivas det faktum att de mångfacetterade representationerna av dessa hjältar gör det möjligt att tillägna eller identifiera sig med dem även utanför deras sportkontext. Kändisar har ju överhuvudtaget en förmåga att locka uppmärksamhet kring sina egna personligheter även hos människor som är helt ointresserade av de egenskaper som gjort dem kända. (Schoug, 1994)

Dahlén (2008) har skrivit om filmatiseringen av den amerikanske basebollspelaren Lou Gehrigs karriär. Gehrig dog 1941 och året efter kom en film, The Pride of the Yankees, som, enligt Dahlén ”bidragit till mytologiseringen av honom som en amerikansk idrottshjälte. Med mytologisering avses här ett förstärkande av vissa för den samtida kulturen viktiga, eftersträvansvärda och förebildliga egenskaper och hållningar” (2008). Vidare menar Dahlén att ”Filmen kom 1942, mitt under andra världskriget, och man kan notera den patriotiska jämförelsen mellan basebollsportens och krigets slagfält, båda arenor där man kan uppvisa mod, tapperhet och offervilja i lagets eller nationens namn” (2008). Dahlén pekar också på det faktum att filmen blev en stor kassasuccé, vilket bland annat visade att en publik som kanske inte var så intresserade av baseball ändå kunde tänkas se filmen. Det går att sätta i samband med tidigare nämnda resonemang, att en idrottshjälte ska beröra folk även utanför den idrottsliga sfären.

Hellström (2004), har i en artikel, som mynnade ut från en D-uppsats i historia, beskrivit de tidiga svenska idrottshjältarna. Där diskuterar han enligt följande:

Ett modernare sätt att se på hjältar betonar samhällets behov av hjältar som styrande för hjältebegreppet. Varje kultur konstruerar hjältar utifrån de behov av förebilder som finns i samhället. Det är inte egenskaperna i sig som är betydelsefulla, utan de ideal som de återspeglar. Ser man samhällets behov av förebilder som styrande för hjältebegreppet är det uppenbart att hjältebegreppet är relativt. Det ger också helt andra möjligheter till forskning om hjältar än om man utgår från hjälteidealen som eviga. Det vi kan vara överens om är att hjältar på något sätt är en avspegling av den kultur som de hör hemma i. De egenskaper som en hjälte har och de hjältedåd han eller hon utför är intimt kopplade till den sociala kontext som hjälten verkar i. Man kan säga att en hjälte förkroppsligar de ideal som en kultur eller en grupp bär på. (Hellström, 2004, s. 10)

Och vidare i en tidig exemplifiering:

Redan vid OS i Aten 1906, när Sverige för första gången deltog med en stor trupp, sågs de svenska idrottsmännen som representanter för Sverige. De olympiska spelen blev en tävling i nationell fysisk form. De främsta svenskarna bevisade med sina framgångar det svenska folkets förtjänster i konkurrens med andra nationer. I princip gäller samma förutsättningar för dagens svenska idrottsmän. Svenska framgångar i idrott ses i media och hos folk i allmänhet som tecken på svenska förtjänster. Vi identifierar oss med våra idrottsmän och känner samma lycka och stolthet som de själva gör. De allra största idrottshjältarna lever dessutom kvar i folks minne långt efter att deras karriärer tagit slut. De kan betraktas som svenska nationalhjältar eftersom deras insatser på arenan bidragit till att forma den svenska självuppfattningen och självkänslan. I många länder är Sverige synonymt med Björn Borgs hemland och för många svenskar är det något att vara väldigt stolt över. (Hellström, 2004, s. 23)

Utifrån ovanstående resonemang är det intressant att lyfta fram Jonasson (2009), vid Malmö Högskola, som skrivit en recension om ett temanummer av den norska idrottsvetenskapliga tidskriften Moving Bodies där ovan nämnda Peter Dahlén är redaktör (för just detta temanummer). Enligt Jonasson är Dahlén där inne i en diskussion om att tävlingsidrotten verkar vara en uppfinning som avser att skapa idrottshjältar. Jonasson (2009) menar att ”modern tävlingsidrott och hjältar är givet att diskutera med begrepp som nationell identitet”. Detta finner jag väldigt intressant. För det kan innebära att den svenska identiteten är i ruckning. Zlatan Ibrahimovic har, som jag varit inne på tidigare, blivit beskriven som ”en Annan” (Furvik, 2004), som osvensk. Men om han samtidigt, som Lundbjörk & Wessberg (2004) är inne på, är att betrakta som en ”nationell idrottshjälte” – då kan det betyda att det som tidigare har betraktats som något osvenskt är på väg att vinna mark och skaffa sig legitimitet i den svenska identiteten.

2:6 Diskursanalys

I ett sådant här arbete handlar det mycket om att sätta sig in i tidigare forskning. Dels innan frågeställningar skrivs, för att hitta relevanta områden att utforska. Men även under arbetets gång, för att spetsa frågeställningar och utvidga kunskapsfältet. Något jag har upptäckt i mina efterforskningar är att i många av de i det här avsnittet refererade arbetena har diskursanalys använts som analysverktyg. Därför beslutade även jag att använda mig av det, då mitt arbete får anses ligga i samma område som den tidigare forskning jag nämnt – vilket gör att jag då kan jämföra mina resultat med de tidigare. Jag har funnit det mer eller mindre självklart att om man vill gå in och studera innehållet, exempelvis ordval, i artiklar inom ett visst område är diskursanalys det allra bäst lämpade. Då det här arbetet inte kommer innehålla en ”klassisk” diskussions- och slutsatsdel anser jag att jag inte nödvändigtvis behöver sätta mig in i diskursanalysen djupare än att jag redogör för vad de tidigare refererade arbetena redovisat. 18

Och jag kommer enbart hålla mig till en mer åskådlig överblick, för att försöka förklara vad just diskursanalys är för något. Jag vidhåller att jag likväl får en bra inblick i vad diskursanalys innebär och att det ger mig nödvändiga fakta till mina analyser som det någonsin skulle gjort vid en annorlunda metod. Dessutom tror jag att jag får bredare perspektiv genom att ta del av de olika arbetena, där författarna har refererat till en mängd olika teoretiker.

Det skiljer sig i användandet av diskursanalys från arbete till arbete. När Lundbjörk & Wessberg (2009) gjorde sitt arbete, ”en kvalitativ undersökning av TV-programmet I Zlatans fotspår”, använde de sig av diskursanalys som huvudmetod. De inleder med att skriva följande:

Enligt författarna Winther Jørgensen och Philips [sic] (2000) är ordet diskurs något som rymmer en eller annan idé om att vårt språk är strukturerat i olika mönster. Dessa mönster följs när vi agerar inom olika sociala domäner i vårt liv. Inom medicin har man en medicinsk diskurs och inom sport har man en sportdiskurs. Diskurs är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen. För att sedan analysera de olika diskurserna används en så kallad diskursanalys. (Lundbjörk & Wessberg, 2009, s. 13)

Och här har vi själva kärnan i det jag är ute efter: jag vill analysera diskursen kring de fotbollsspelare som har utsetts till ”den nye Zlatan” och jämföra med tidigare analyser om diskursen king Zlatan Ibrahimovic.

Vidare så har Amsenius (2009) alltså gjort ”en diskursanalys av tidningsartiklar om invandring och integration. Där refererar hon till Börjesson & Palmblad (2007) och Börjesson (2003) och skriver bland annat:

En vanlig inledande definition på begreppet diskurs är att det är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (Börjesson & Palmblad, 2007, s. 13). Diskurser är talordningar och logiker som bestämmer gränserna för vad som är socialt och kulturellt accepterat som ”sant”, ”trovärdigt”, ”förnuftigt”, ”gott” med mera. Diskurserna bygger upp föremål, världar, sinnen och sociala relationer. Gränserna för diskursen, liksom vem som får tala och på vilket sätt, är ofta under förhandling, genom att det finns strider och kontroverser om hur ett samhällsfenomen ska definieras och förstås (Börjesson, 2003, s. 21 f). Centralt för diskursanalys blir att undersöka vad som kvalificeras som verkligt och sant i en viss tid på en viss plats (Börjesson & Palmblad, 2007, s. 11). (Refererat i Amsenius, 2009, s. 17-18)

Dessutom poängterar Amsenius (2009) att:

Det finns flera diskursanalytiska inriktningar. Gemensamt för dem är synen på att språket har en formande eller konstruerande sida eftersom sociala fenomen som identiteter och relationer i så hög grad formas av och genom språket. Språket ses som en nödvändig grund både för vad vi tänker och vad vi gör, som också påverkar synen på vilka vi själva är och vår syn på 19

omvärlden. Diskursanalys kan således relateras till makt, eftersom språket just sätter gränser för vårt sätt att tänka och handla. Att se språket som konstruerande innebär att olika tolkningar utgör grunden för vår kunskap och maktfrågan handlar om att få viss kunskap erkänd som den rätta. (Bergström & Boréus, 2005, s. 326, refererat i Amsenius, 2009, s. 18)

Såväl Amsenius (2009), som Furvik (2004) redogör även för begreppet kritisk diskursanalys, även kallat CDA. Där refererar de till en av företrädarna för kritisk diskursanalys, Norman Fairclough.

Diskurser är enligt Faircloughs synsätt ideologiskt formade av maktrelationer i sociala institutioner och i samhället som helhet. Diskurser påverkar sociala strukturer, men bestäms även av dem, och bidrar på det sättet till social kontinuitet och social förändring. (Fairclough, 2001, s. 14, refererat i Amsenius, 2009, s. 19)

Och vidare att:

Centrala begrepp i Fairclough kritiska diskursanalys är diskursiv praktik, text och social praktik. Den diskursiva praktiken avser hur texter produceras, distribueras och konsumeras och relateras till både andra diskurser och till ickediskursiva områden. Syftet är att undersöka hur relationerna ser ut mellan diskurser och sociala strukturer. På textnivån fokuserar man på diskursers begreppsliga innehåll, genom att studera hur begrepp och formuleringar används för att bygga upp identiteter och relationer. Inom CDA är det vanligt att använda sig av metoder inspirerade från lingvistiken, såsom studier av textens meningsuppbyggnad eller grammatiska struktur. Med diskurs som social praktik menas hur diskurser relateras till ideologi och makt i samhället i stort (Bergström & Boréus, 2005, s. 322 f). Diskursiv praktik, text och social praktik befinner sig i en relation av konstant och ömsesidig påverkan. (Amsenius, 2009, s.19)

Furvik (2004) redogör i arbetet ”en kritisk diskursanalys av tidningstexter om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic” för diskursanalys som begrepp väldigt utförligt. Dessutom redovisar hon att det finns motsättningar mellan nyss nämnda Winther Jørgensen & Phillips kontra Fairclough:

De avser dels de svårigheter de ser med att förstå och dra gränsen mellan vad som ska betraktas som diskursivt och vad som ska betraktas som icke-diskursivt, dels hur man rent praktiskt visar vad som påverkar vad när det är frågan om ett så intimt samspel; Fairclough understryker ju just samspelet och dialektiken mellan språk/text och social praktik – frågan Winther Jørgensen & Phillips ställer här liknar i viss mån den om hönan och ägget: ”hur kan man visa just precis var och hur det icke-diskursiva påverkar och förändrar det diskursiva – och omvänt?”. (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s.93, citerad i Furvik, 2004, s. 17-18)

3 MATERIAL OCH METOD Nedan följer en redogörelse för hur jag har gått till väga i mitt sökande efter de som någon gång har beskrivits som ”den nye Zlatan” i svenska tidningar. Jag beskriver hur jag har tänkt

och vilka källor jag har använt. Dessutom vilka gränsdragningar jag har fått göra. Sedan kommer jag beskriva den analysmetod jag har använt och varför.

3:1 Hur hitta ”den nye Zlatan”?

Jag bestämde mig för att använda två sökfunktioner – dels i mediedatabasen Retriever2 (tidigare Mediearkivet) men även sökmotorn Google. De sökord jag använde var ”nye Zlatan”, ”nya Zlatan” och ”ny Zlatan”.

3:2 Diskussion om sökord och urval

Som nämnt ovan har jag enbart letat efter nye/nya/ny ”Zlatan” – och inte brytt mig om att ta med efternamnet Ibrahimovic i exempelvis sökningar som ”nye Ibrahimovic” eller ”nya Zlatan Ibrahimovic”. Detta för att jag vill få återspeglat vad svenska tidningar skriver. När utländska tidningar skriver har jag själv sett att de har benämnt någon spelare som ”den nye Ibrahimovic” – men det är som sagt svenska tidningar och den diskursen jag är intresserad av. Furvik (2004) visade i sin genomgång av 60 texter om Zlatan Ibrahimovic och två situationer (”straffsparkssitationen” respektive ”landslagssituationen”) från 2003 att ”de tillfällen då Zlatan Ibrahimovic i de sammanlagt 60 texterna nämns vid sitt fulla namn är mycket få, det sker några enstaka gånger” (Furvik, 2004, s. 69). Furvik diskuterar därefter att sportjournalistiken förvisso brukar använda förnamnet som referens, på ett mer familjärt sätt, och att det vid den tidpunkten endast fanns en ”Zlatan” i svensk elitfotboll. Men även att en sådan namnteknik skulle kunna användas som både ett förminskande och till ett objektifierande. Vidare menar Furvik att det jämförelsevis i texter som behandlade Kim Källström så benämndes denne mer konsekvent vid sitt fulla namn – trots att det vid den tidpunkten endast fanns en ”Kim” i svensk elitfotboll också. Detta diskuterar Furvik enligt följande:

Namntekniken ger associationer till återkommande mediala diskussioner om det förminskande särskiljandet av kvinnor och ”invandrare” visavi flergenerationssvenska män genom reflexmässig användning av enbart förnamn när det gäller både “vanliga” och offentliga representanter för de förra grupperna, och reflexmässig användning av fullständigt namn när det gäller den senare gruppen. (Furvik, 2004, s. 70)

2 http://www.retriever-info.com/se/

Utifrån detta, samt en medvetenhet om att Zlatan Ibrahimovic allt som oftast benämns i rubriker och i jämförelser just bara med ”Zlatan” närvarande fann jag det allra naturligast att göra mina sökningar på ovanstående sätt. Därutöver har jag gjort några ytterligare avgränsningar som jag beskriver nedan.

3:3 Avgränsningar i materialet

Jag valde att begränsa mig till det som har skrivits i tidningsartiklar – vilket i det här arbetet innebär pappersform och digital form. Detta för att få en överskådligare bild och inte få för mycket material att tillhandahålla – jag tror dessutom att det här fallet ändå ger en så pass rättvis bild av vilka som har utsetts till den nye Zlatan. Genom användandet av dels Retriever – som är en databas för (tryckta) svenska tidningar – men även Google, där jag kan hitta webbversioner av artiklar, så får jag en heltäckande bild av svenska tidningar. För så är det idag, i det snabba nyhetsflödet, att alla artiklar som publiceras i nätupplagan av en tidning inte kommer med när tidningen ska tryckas – men det är likväl samma ansvarige utgivare.

Vad gäller tid har jag suttit upp en gräns från idag (2011) till och med 2002. Jag fann det naturligast med 2002, därför att då hade Zlatan Ibrahimovic varit ett år i det holländska laget AFC Ajax och precis etablerat sig i det svenska A-landslaget och därmed hade han börjat sin klättring upp mot högre höjder. Det kan ju inte gärna vara tal om ”en ny Zlatan” innan Zlatan Ibrahimovic som begrepp hade hunnit sätta sig.

Dessutom var jag intresserad av att hitta när det är rubriker och/eller löpande text som benämner någon spelare som ”den nye Zlatan” (eller något av mina andra sökord, som beskrivs ovan). Därigenom diskvalificeras Martin Mutumba, som (vad det verkade, skämtsamt) sa att han ”är den nya Zlatan” (Aftonbladet, 2009). Även Zlatan Muslimovic, som under 2005 var aktuell för det svenska A-landslaget, försvinner då det går att argumentera för att han blev beskriven som ”den nya Zlatan” (exempelvis Expressen, 2005) eftersom han också heter Zlatan i förnamn. Totalt, efter ovanstående sökord i beskrivna databaser och utifrån avgränsningarna hittade jag 17 spelare som har beskrivits som ”den nya Zlatan”, ”den nye Zlatan” eller ”en ny Zlatan”. Självklart är det med en reservation – jag kan inte garantera att det inte har förekommit någon annan spelare som jag inte har fått med.

3:4 Avgränsningar i diskursanalysen

Utifrån ovanstående fakta har jag studerat spelarnas bakgrund för att se om det bara är personer med utländsk bakgrund som kan utses till ”den nye Zlatan”. Jag har också tittat efter betydelsebärande ord i de olika tidningstexterna som dessa spelare har florerat i. Det handlar om 37 texter totalt. Detta för att se om det går att dra paralleller till tidigare forskning, som visar på vissa typer av diskurser när det rör texter om Zlatan Ibrahimovic. Men jag ska också titta på vilka skribenterna till texterna är. Varför jag har valt dessa ingångar och metoder ska jag gå in på nedan.

3:5 Motivering till avgränsningarna i diskursanalysen

Som jag nämner i teoridelen har många av de tidigare refererade arbetena använt sig av diskursanalyser när de har studerat tidningsartiklar och dylikt. Jag har hittat vissa intressanta ingångar som Furvik (2004) nämner i sitt arbete:

De ord som används i en text är helt centrala för hur den samlade texten uppfattas, därför är också noggrant studium av enskilda ordval en helt grundläggande del av kritisk diskursanalys. I en kritisk diskursanalys studeras noga och nära, samt visas, lyftas fram och betonas, vilka enskilda ord som valts för att sätta samman en eller flera texter, vilka nyckelord som används för att sätta en viss ton eller vinkel, vilka metaforer/bilder som förekommer, och också om t.ex. vissa fraser eller formuleringar återkommer på ett sätt att de tycks vara avsedda att utlösa en viss förförståelse. (Furvik, 2004, s. 55)

Detta kommer jag alltså att titta efter i artiklarna. Furvik (2004) fortsätter också med en liknande tanke, som inom diskursanalysen kallas för etos:

Det som i den kritiska diskursanalysen benämns etos, handlar om att analysera hur texter bidrar till att konstruera identiteter, alltså hur textproducenternas språk och ordval formar textkonsumenternas bild av t.ex. en viss persons identitet. (Furvik, 2004, s. 68)

Vidare om texterna, kopplat till skribenterna, citerar Furvik (2004) Polite (1998/2001) och menar att:

Om ”samma” berättelser reproduceras om och om igen, befästs intrycket av att ”det är så här det är” och att det är på det här sättet något eller någon omtalas och omskrivs. ”Om denna typ av artiklar är det enda vi skriver om unga invandrare producerar vi tillsammans en lögn” (Polite, 1998/2001, s. 125, citerat i Furvik, 2004, s. 74).

Det här kommer jag alltså ha med mig in i mina analyser och i essädelen, för att på så vis kunna jämföra tidigare resultat med vad jag har hittat.

4 RESULTAT Nedan kommer jag att redovisa mina resultat utifrån min metod och förklara hur jag har gått till väga i min analys. Viktigt att notera är att jag inte kommer redovisa källhänvisningar för tidnings- eller webbartiklarna till de direkta citaten, då jag anser att det inte är primärt vart eller när någonstans det har skrivits. Det viktiga är vad som har skrivits. Dessutom är risken att det skulle kräva för mycket utrymme samt försvåra läsningen.

4:1 Redovisning av spelarna

Utifrån de sökverktyg och sökord och avgränsningar jag har beskrivit i avsnittet Material och metod hittade jag alltså 17 stycken spelare i 37 olika artiklar, som går att se nedan. Och, som jag tidigare sagt, är det med reservation för att det några spelare kan ha undkommit, men utifrån mina sökningar är det följande namn jag har fått fram.

 Dardan Rexhepi, född 1992 i Kosovo, dåvarande Jugoslavien

 Henok Goitom, född 1984 i Husby (föräldrarna är från Eritrea)

 Marko Mitrovic, född 1992 i Malmö (föräldrarna är från Serbien)

 Erton Fejzullahu, född 1988 i Kosovo, dåvarande Jugoslavien

 Agon Mehmeti, född 1989 i Kosovo, dåvarande Jugoslavien

 Labinot Harbuzi, född 1986 i Kosovo, dåvarande Jugoslavien

 Goran Slavkovski, född 1989 i Skrävlinge (föräldrarna är från Makedonien)

 Sinan Ayranci, född 1990 i Sverige (föräldrarna är från Turkiet)

 George Mourad, född 1982 i Beirut (Libanon)

 Emra Tahirovic, född 1987 i Bosnien-Hercegovina, dåvarande Jugoslavien

 Ajesel Kujovic, född 1986 i Montenegro, dåvarande Jugoslavien

 Denni Avdic, född 1988 i Huskvarna (föräldrarna är från Bosnien-Hercegovina)

 Ola Toivonen, född 1986 i Degerfors (pappan är från Finland)

 Armin Pasagic, född 1991 (födelseplats okänd), har sina rötter i Bosnien-Hercegovina

 Dino Islamovic, född 1994 (födelseplats okänd), har sina rötter i Montenegro

 Tibor Cica, född 1993 i Sverige (föräldrar från Kroatien)

 Markus Rosenberg, född 1982 i Malmö

Jag valde alltså att redovisa, utifrån vad jag kunde ta reda på, vart spelaren är född och vilken eventuell utländsk bakgrund som förekommer. Resultatet visar alltså att åtta av spelarna är födda i Sverige. Endast Markus Rosenberg har två föräldrar som är födda i Sverige. Balkanområdet är starkt representerat när det kommer till bakgrund – men även länder som Eritrea, Turkiet, Libanon och Finland förekommer. Det är ett åldersspann på 12 år mellan den äldste (Markus Rosenberg) och den yngste (Dino Islamovic) som har utsetts till ”den nye Zlatan”.

4:2 Betydelsebärande ord i artiklarna

Det finns de jämförande beskrivningarna, dels de som jämför de som blivit utnämnda till ”den nye Zlatan” med stil, gester och utseende som finns hos Zlatan Ibrahimovic: ”fällde ut armarna (som Zlatan)”, ”Men det var inte bara dialekten, utseendet och det faktum att han spelar för Malmö FF som påminde om världsstjärnan”, ”likaledes Rosengårduppväxte”, ”rötter från Balkan”, ”från Rosengård i Malmö”, ”är en Zlatankopia och kör med samma kaxiga målgest”, ”som är en viss Zlatankopia”, ”utseendet och stilen som påminde om den svenske superstjärnan”, ”lite av Zlatans kaxighet går igen”, ”vinkade från båren (som Zlatan) när han bars ut”.

Även de rent fotbollsmässiga jämförelserna: ”lång och teknisk”, ”gör finter som knappast existerar i den svenska instruktionsboken om hur man spelar fotboll”, ”teknik utöver det vanliga”, ”stark i närkamperna, bra bollkontroll, bra på huvudet och ett målsinne av redan hög klass. Det är inte utan att tankarna går till Zlatan Ibrahimovic”.

Vidare finns det också beskrivningar som är mer generella: ”unge talangen”, ”uppvuxen i Stockholmsförorterna”, ”invandrargrabb”, ”kallas för underbarn”.

En spelare blir också beskriven med bara förnamnet ett flertal gånger i texten.

4:3 Skribenter i artiklarna

Resultaten från de totalt 37 artiklarna visade att till 32 stycken var det män som var skribenter. Endast två artiklar hade kvinnliga skribenter och till tre artiklar fanns det ingen utskriven författare.

Av de totalt 23 tilltalsnamnen bland männen (flera artikelskribenter återfinns som författare till flera artiklar och några hade samma tilltalsnamn) återfanns 22 stycken på Statistiska centralbyråns lista över de 100 vanligaste tilltalsnamnen för män3.

De två kvinnliga namnen fanns inte med på Statistiska centralbyråns lista över de 100 vanligaste tilltalsnamnen för kvinnor4.

5 INGÅNG TILL DEN GESTALTANDE DELEN Som jag skrev i inledningen kommer mina analyser och diskussioner kring de för det här arbetet angivna frågeställningarna och resultaten från min studie att behandlas i en essä, som jag bifogar som en bilaga sist i det här arbetet, efter referenslistan.

5:1 Varför en essä?

Definitionen av en essä är, enligt Nationalencyklopedin följande:

essä´, essay, uppsats eller artikel där en författare diskuterar ett ämne på ett personligt sätt och gärna med ett elegant språk. 5

Tillsammans med min handledare Seppo Luoma-Keturi har jag kommit fram till att en essä är ett ypperligt sätt att kombinera mina frågeställningar och resultat, då det ger mig mer frihet att diskutera och använda mitt språk, som jag som journaliststuderande har övat upp under mina

3 http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____286717.aspx

4 http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____31042.aspx

(SCB om statistiken: Tabellen visar de 100 vanligaste tilltalsnamnen bland män respektive kvinnor och hur vanliga namnen är i befolkningen den 31 december 2010. Olika stavningar ingår i varje namn men namnet redovisas med den vanligaste stavningen.)

5 http://www.ne.se/ess%C3%A4

år som student. Dessutom kan jag lättare använda min breda kunskapsbas inom ämnet fotboll på ett sätt som i en mer traditionell uppsats hade blivit svårare.

Dessutom ska det inte underskattas, som jag nämnde under avsnittet för Disposition, att jag får chansen att göra något extra i det här som är mitt examensarbete. Det har helt enkelt varit väldigt motiverande att få prova på något annorlunda. Som inspiration läste jag, bland annat, essän Fotboll och normer av Bo Carlsson (2001).

5:2 Förförståelse

Jag kommer att ta mig friheten att få avgöra huruvida en viss spelare legitimt kan få bli benämnd som ”en ny Zlatan” beroende på dennes spelmässiga kvaliteter. Då jag är en stor sportentusiast i allmänhet och fotbollsdito i synnerhet finner jag det berättigat, då det blir relevant att kunna göra en jämförelse och säga att spelaren X kan omöjligt vara ”en ny Zlatan” då han är en liten yttermittfältare jämfört med Zlatan Ibrahimovic som är en stor anfallare. Till exempel.

6 REFERENSER

6:1 Litteratur

Amsenius, B. (2009). Framställningar av svenskhet i media. Stockholms Universitet.

Blomquist, E. (2006). Perspektiv på utvidgning av idrottsstjärnor som varumärken. Växjö universitet.

Furvik, A. (2004). Om fotboll och dess föreställda gemenskaper. Malmö högskola.

Lundbjörk, H. & Wessberg, S. (2009). Letandet efter en ny Zlatan. Linnéuniversitetet.

Lundgren, B. (2008). Zlatan gör dig svensk. Södertörns Högskola.

Nixon, E. & Rojas Johansson, A. (2007). ”Zlatanfenomenet” – ”Only God can judge me”. Södertörns Högskola.

Sohl, L. (2010). Kön, klass, plats och svenskhet: Klassberättelser i dagens Sverige, i de los Reyes, Paulina, red. Vad händer med jämställdheten? Nedslag i jämställdhetens synfält (2010).

Sekundärkällor

Bergström, G. & Boréus, K. (2005). Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Refererad i Amsenius (2009).

Boréus, Kristina (2005), Diskriminering med ord. Refererad i Lundbjörk & Wessberg (2009).

Brune, Y. (1998/2001). Tårögda flickor och kusliga män, i Brune, Ylva, red. Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Refererad i Furvik (2004).

Brune, Y. (2000). Stereotyper i förvandling. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare och flyktingar. Refererad i Furvik (2004).

Brune, Y. (2006). Den dagliga dosen. Diskriminering i Nyheterna och Bladet, i Mediernas vi och dom – mediernas betydelse för den strukturella diskrimineringen, (SOU 2006:21). Refererad i Amsenius (2009).

Börjesson, M. (2003). Diskurser och konstruktioner. En sorts metodbok. Refererad i Amsenius (2009).

Börjesson, M. & Palmblad, E. (2007). Diskursanalys i praktiken. Refererad i Amsenius (2009).

Dahlén, P. (2008). Sport och medier. Refererad i Lundbjörk & Wessberg (2009).

Daun, Å. (1998). Svensk mentalitet. Refererad i Amsenius (2009).

Fairclough, N. (2001). Language and power. Refererad i Amsenius (2009).

Johansson, M. (2006). Husbondens röst i etnifierad lokalpress, i Mediernas vi och dom mediernas betydelse för den strukturella diskrimineringen, (SOU 2006:21). Refererad i Amsenius (2009).

Lundström, C. (2007). Svenska Latinas. Ras, klass och kön i svenskhetens geografi. Citerad i Sohl (2010).

Mattsson, K. (2005). Diskrimineringens andra ansikte – svenskhet och ’det vita västerländska’, i de los Reyes, Paulina och Kamali, Masoud (red.) Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering (2005). Citerad i Sohl (2010).

Polite, O. (1998/2001). För en ny journalistisk strategi, i Brune, Ylva (red.) Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Citerad i Furvik (2004).

Venhagen, L. & Andersson, P. (2003). Zlatan är Zlatan – ett arbete om hur Zlatan bevakats av pressen. Refererad i Furvik (2004).

Winther Jørgensen, M. & Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Refererad i Lundbjörk & Wessberg (2009) samt i Furvik (2004).

6:2 Elektroniska källor

Artiklar

Dahlén, P. (2008). ”The pride of the Yankees. Den exemplariske idrottshjälten”. Hämtad 2011-05-10 från http://idrottsforum.org/sportmovies/02_the_pride_of_the_yankies/02_the_pride_of_the_yanki es.pdf

Jonasson, K. (2009). ”Latour och idrottshjältarna”. Hämtad 2011-05-10 från http://www.idrottsforum.org/reviews/printouts09/jonkal_dahlen.pdf

Hellström, J. (2004). ”Den svenska idrottshjältens historia”. Hämtad 2011-05-24 från http://www.svif.net/dokument/01 Hellstrom.pdf

Schoug, F. (1994). ”En minuts stillhet”(Översatt version från Samtiden. Tidsskrift for polittikk, litteratur og samfunnsspørsmål nr 4: s. 77–88). Hämtad 2011-05-10 från http://www.e-hem.se/FredrikSchoug/Stenmark.htm

Sökfunktioner till tidnings- och webbartiklarna

Google. http://www.google.se

Retriever. http://www.retriever-info.com/se

Övriga sidor

Nationalencyklopedin. http://www.ne.se

Svenska fotbollförbundets lista över mottagare av Guldbollen. http://svenskfotboll.se/svensk-fotboll/historia/fotbollsgalan/arkiv/svenskfotboll/2010/11/guldbollen-till-zlatan-for-femte-gangen/ (2011-04-28)

Statistiska centralbyråns definitioner. http://www.scb.se/Pages/List____261536.aspx (2011- 04-30)

Statistiska centralbyråns 100-topplista över de vanligaste svenska tilltalsnamnen, kvinnor: http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____31042.aspx (2011-05-11)

Statistiska centralbyråns 100-topplista över de vanligaste svenska tilltalsnamnen, män: http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____286717.aspx (2011-05-11)

7 BILAGA – DEN GESTALTANDE DELEN, ESSÄN ”VEM KAN BLI DEN NYE ZLATAN?”

Vem kan bli ”den nye Zlatan”? – En essä om generaliserande mediebilder, sportjournalistik och reinkarnationer av hjältar

Fredrik Scherman

INLEDNING

Den här essän skrivs som en gestaltande del i ett examensarbete och får gälla som analys- och diskussionsdel till det samma. I det mer teoretiskt betonade avsnittet av nämnda arbete har jag visat på tidigare forskning av relevans, som innehållit adekvata teorier samt gjort en egen undersökning med diskursanalys som redskap. Resultaten har dock endast redovisats utan tillhörande analys – det är, som sagt, det som den här essän är till för. Dessutom kommer jag knyta an till de frågeställningar jag hade med mig in i arbetet och resonera kring dessa. De frågor och diskussionsområden jag kommer ta upp är ett flertal. Först och främst berör det vilka svenska fotbollsspelare som mellan tidsperioden 2002 till och med 2011 i svenska tidningar, inklusive webbartiklar, har beskrivits som ”den nya/nye Zlatan” eller ”en ny Zlatan”. Och därutöver varför de har blivit det. Går det att se en liknande diskurs som tidigare forskning om tidningsartiklar rörande Zlatan Ibrahimovic har visat? Jag har även undersökt vilka skribenterna till artiklarna är och frågar mig – vad spelar kön och bakgrund för roll? Frågor som finns lite mer i bakgrunden har en smula annorlunda inriktning, det handlar om varför det egentligen behövs ”en ny Zlatan”, om hjältars mytologisering och reinkarnation i sportjournalistiken. Förutom ovan nämnda spörsmål kommer jag självklart att tangera andra, inom ämnet relevanta, frågeställningar.

NYA ZLATAN IBRAHIMOVICS

Redan innan Zlatan Ibrahimovic 2001 blev såld från Malmö FF till holländska storklubben AFC Ajax för motsvarande 7,8 miljoner Euro6, så hade han blivit omskriven i Sverige. Han var något nytt, med sin kaxighet och självsäkerhet. Tidigt slog han fast att han ville bli bäst i världen och det dröjde inte länge innan fenomenet ”att vara en Zlatan” blev något som applicerades på individualister som vågade tro på sig själva. Och alltsedan Zlatan Ibrahimovic blev Zlatan Ibrahimovic med det svenska medvetandet har ett flertal unga, lovande fotbollsspelare fått finna sig i att bli utsedda till ”den nye Zlatan”. Men det har, som jag ska visa, inte varit en problemfri process – varken för Zlatan Ibrahimovic eller för hans ”efterträdare”. Jag hade en tes med mig in i mitt arbete, som gick ut på att det enbart hade varit spelare med utländsk bakgrund som hade utnämnts till ”nye Zlatan”. Och utifrån de i min teoretiska del beskrivna metoder upptäckte jag att så också – nästan uteslutande – var fallet. Mellan 2002 och 2011 har 17 svenska spelare av svenska dagstidningar i pappers- och webbform blivit beskrivna som ”den nye Zlatan”. Av dessa är det enbart en spelare (Markus Rosenberg) som är född i Sverige av två svenska föräldrar. Markus Rosenberg förekom dessutom enbart 2002, där det hänvisades till att han hade blivit utsedd till ”den nye Zlatan” året innan, 2001. I Rosenbergs fall går det, på sätt och vis, argumentera för benämningens validitet. Han är en talang som kommit fram genom Malmö FF:s juniorlag (precis som Zlatan Ibrahimovic) och som, när han har nått seniorlaget, slagit igenom som väldigt ung. Just där och då är i alla fall min uppfattning att han blev ”den nye Zlatan” för ovan nämnda egenskaper som i förlängningen skulle kunna leda till en liknande stor försäljning som i fallet med Zlatan Ibrahimovic. För rent spelmässigt var det inga stora likheter mellan Markus Rosenberg och Zlatan Ibrahimovic; där den förstnämnde är tunnare och kvickare, och en mer utpräglad målskytt, är Zlatan Ibrahimovic mer att likna vid ett fysiskt fenomen med en teknik som är utöver det vanliga. I sammanhanget bör det faktiskt nämnas att när Markus Rosenberg sedermera blev såld så var det till just AFC Ajax, som hade köpt Zlatan Ibrahimovic fyra år tidigare, och att Malmö fick motsvarande 5,3 miljoner Euro7. Är Markus Rosenberg då undantaget som bekräftar regeln? Möjligen. I övrigt är det ett annat namn som måhända sticker ut en smula. Ola Toivonen. Han är född i Degerfors och har en finsk pappa. Den enda gången han förekommer, dock, i mina sökningar är när en Expressen-artikel berättar att Finland ville att han skulle spela för deras landslag istället. Det tolkar jag på något sätt som att det är mer legitimt att sätta stämpeln ”den nye Zlatan” på

6 http://www.transfermarkt.de/de/zlatan-ibrahimovic/transfers/spieler_3455.html

7 http://www.transfermarkt.de/de/markus-rosenberg/transfers/spieler_27505.html

någon när det finns en koppling till utlandet. Zlatan Ibrahimovic är ju född i Sverige, men hans föräldrar kommer från Kroatien respektive Bosnien-Hercegovina i det forna Jugoslavien. Den tankegången bekräftas när man tittar på övriga spelare jag hittade. Många är födda i Sverige – men föräldrarna kommer från Eritrea, Serbien, Makedonien, Turkiet, Bosnien- Hercegovina och Montenegro. Därutöver är det några som är födda i Kosovo, Bosnien- Hercegovina, Montenegro och Libanon. Tidigare forskning visar alltså, som jag har varit inne på, att Zlatan Ibrahimovic har blivit utmålad som en Annan och icke svensk. Och utifrån mina ovan nämnda resultat kan jag absolut skriva under på att det är liknande diskurser när det gäller utnämningen av ”den nye Zlatan” – det verkar helt enkelt vara så att en spelare ska ha någon sorts utländsk bakgrund för att den ska kunna bli beskriven som ”en ny Zlatan”. Ska man istället titta på spelmässiga attribut, då riskerar nog alla dessa spelare att falla. För i ärlighetens namn är Zlatan Ibrahimovic ett unikum i svensk fotboll – aldrig tidigare har det skådats en så lång, stor, tung spelare som samtidigt är så kvick, smidig och irrationell. Och som dessutom har en sådan teknik och förmåga att bjuda på fotbollskonster att Adriano, dåvarande lagkamraten i FC Internazionale, menade på att Zlatan Ibrahimovic var brasiliansk. En liknande tanke8 uttryckte även Zlatan Ibrahimovics nuvarande lagkamrat – likaledes brasilianske Robinho. Det ska med andra ord mycket till om det ska komma fram en spelare som är i närheten av Zlatan Ibrahimovics alla utmärkande egenskaper under undertecknads livsstil. Därutöver är det några spelare (Labinot Harbuzi och Ola Toivonen, exempelvis) som inte spelar som anfallare, snarare offensiva mittfältare. Särskilt Labinot Harbuzi är mer av en spelfördelare. Det gör det hela, om uttrycket tillåts, väldigt bisarrt, att det i vissa fall verkar ”räcka” att en spelare har a) utländsk bakgrund, som nästan alla ”nya Zlatans” hade, och i många fall, b) bra teknik, som fallet är med Labinot Harbuzi, för att bli benämnd som ”en ny Zlatan”. Men, Zlatan Ibrahimovic blir inte enbart bedömd för sina förehavanden på gräsmattorna runt Europa; lika mycket spelar hans uttalanden och personlighet in i den totala bilden. För att inte tala om hans bakgrund. Det har forskning visat. Och det samma gäller för de som har utsetts till hans arvtagare. Många är de nyhetsartiklar där det på en och samma gång slås fast vilka egenskaper en spelare i fråga har – samtidigt som det paradoxalt nog avpersonifierar den samme, med generella beskrivningar som gör att spelaren blir placerad i ett fack. Det är mängder av betydelsebärande ord som hjälper till att visa vad spelaren är – och det är att han inte är helt svensk, precis som diskursen kring Zlatan Ibrahimovic har varit. Det kan jämföras med Zlatan Ibrahimovic, att en spelare har agerat på ett särskilt sätt eller bara vart han kommer ifrån (”avslöjar lite av sin kaxighet”, ”fäller ut armarna”, ” utseendet och stilen som påminde om den svenske superstjärnan”, ”rötter från Balkan”, ”invandrarbakgrunden”, ”kaxig målgest”), vilket ska ge associationer till den förstnämnde. Spelmässiga jämförelser hör till de mer sällsynta. Ibland finns dock vissa försök (”lång”, ”teknisk”, ”bra målskytt”) men det motsägelsefulla faktumet att en spelare som ena sekunden beskrivs som ”en ny Zlatan” i andra sekunden – antingen med egna ord, via en intervju, eller

8 http://fotboll.expressen.se/internationellt/1.2174365/robinho-zlatan-gor-brasilianska-nummer

med skribentens beskrivningar – blir avskriven spelmässiga likheter. Och kvar finns bara kopplingen till den utländska bakgrunden. Därmed går det absolut att argumentera för att den diskurs som visar att Zlatan Ibrahimovic beskrivs som ”en Annan” förekommer i diskurserna även när det gäller de som beskrivs som ”den nye Zlatan”. För nog verkar det vara så, att det krävs av en spelare att han visar upp ett liknande beteendemönster som det som har kategoriserats som ”osvenskt”, så som Zlatan Ibrahimovic har generaliserats, för att kunna bli beskriven som ”den nye Zlatan”. Arnstberg (1989) har visat på föreställningar om vad som kännetecknar svenskhet och menar att konflikträddhet, att hämma aggressioner och inte visa känslor är svenskt – att vara ”bråkig” är det inte. Så, till tidigare nämnda ”krav”, går det att lägga till c) uppträder ”kaxigt”. Dessutom, i TV-programmet ”I Zlatans fotspår”, som Lundbjörk & Wessberg (2009) undersökte, så hade programmakarna, tillsammans med tränarna Zlatan Ibrahimovic hade som ung, gjort en sorts mall av Zlatan Ibrahimovic, som skulle följas för att få fram den spelare som var bäst lämpad. Så det går att se att en viss stereotyp bild som har följt efter Zlatan Ibrahimovic under dennes karriär fortsätter målas, med breda penslar, i spåren bakom honom. Men hur stor roll spelar namnet? Det är ju hela tiden ”den nye Zlatan” – inte ”den nye Ibrahimovic”. Furvik (2004) menar att det visserligen går att härröra till att sportjournalistiken brukar använda förnamnet, på ett lite mer familjärt sätt. Men även att det har förts diskussioner om att namntekniken att benämna kvinnor och ”invandrare” vid enbart förnamn fungerar som ett förminskande särskiljande. Det går igen i en artikel om fotbollsspelaren Henok Goitom, som ett flertal gånger enbart benämns som ”Henok”. När allt kommer omkring så var inte Zlatan Ibrahimovic den förste svensken med utländsk bakgrund att representera A-landslaget. Anders Limpar (pappa från Ungern), Martin Dahlin (pappa från Venezuela), Henrik Larsson (pappa från Kap Verde), Stefan Schwarz (pappa från Tyskland), Pascal Simpson (född i Togo) är några exempel – bara från slutet på 1980- och 1990-talet. Kanske kan det vara för att, åtminstone de tre förstnämnda, var stora stjärnor – Pascal Simpson deltog aldrig i ett VM eller EM – och de var det med ett ”vanligt” svenskt namn. Anders, Martin och Henrik – det blir nästan som om de per automatik blev betraktade som ”riktiga” svenskar genom sitt namn. Hade Zlatan hetat Stefan istället (fotbollsspelaren Stefan Selakovic föddes i Varberg av Serbiska föräldrar och hette egentligen Stevan, men bytte till det mer svenskklingande Stefan9) är jag väldigt säker på att det inte hade snackats om ”den nye Stefan”. Vilket, när allt kommer omkring, gör det i princip omöjligt för ”Peter Larsson” att, oavsett denne fingerade fotbollsspelares potentiella färdigheter, bli kallad ”den nye Zlatan”. Det läggs helt enkelt en massa värderingar på Zlatan Ibrahimovic just för att han heter Zlatan Ibrahimovic. Och när han slog sig fram i svensk fotboll blev ”att vara en Zlatan” lika med att vara en individualist – vilket var något nytt i den svenska fotbollsmodellen som alltid har varit kollektivt betonad och där laget har kommit i första, andra och tredje hand. Svenska framgångar har alltid kommit genom starka laginsatser – oavsett vilka skickliga individualister som har funnits att tillgå har de tillåtits att glänsa genom att det kollektiva arbetet har gett dem chansen. Men när Zlatan Ibrahimovic sparkade sönder dörren och klev ut

9 Tidskriften Offside, nr. 2/2010

ur huset som innehöll den svenska mentaliteten innebar det att han skrev ett nytt kapitel i den svenska fotbollshistorien, något som alltid kommer att vara en betydande del när folk om många år tittar tillbaka. Inte bara fotbollsmässigt – även när det kommer till det svenska samhället. Jag tror att spelare blir utsedda till ”den nye Zlatan” – för att de vid en anblick ser ut att vara individualister, på ett sätt som liknar Zlatan Ibrahimovic, och att det helt enkelt har blivit ett större behov av individualister i svensk fotboll. Eller i alla fall i svensk sportjournalistik. I år har det gått tio år sedan Zlatan Ibrahimovic lämnade Malmö FF för holländska AFC Ajax, och när begreppet ”Zlatan” sedan länge är implementerat i allas medvetande, då stiger också behovet efter fler som honom. Och dessutom, någon som kan ta hans plats, den dag han lägger sina fotbollsskor på hyllan. Låt mig till sist i det här avsnittet jämföra med Italien, där Zlatan Ibrahimovic har tillbringat den största delen av sin karriär. Där har han emellanåt blivit jämförd med Marco van Basten, en holländsk skyttekung i AC Milan mellan 1987 och 1993. Men det är enbart på grund av de fotbollsmässiga likheterna – sättet som de agerar på planen, i sin position, och i förmågan att ständigt utgöra en fara för motståndarlaget och att kunna göra ”omöjliga” och avgörande mål. Efterträdare till Zlatan Ibrahimovic har det också pratats om – men precis som ovan nämnda exempel utgår medier från kvaliteterna på planen. Den i Österrike födde anfallaren Marko Arnautovic jämfördes ett tag med Zlatan Ibrahimovic, då den förstnämnde var på väg att gå från sin holländska klubb FC Twente till italienska FC Internazionale. Det pratades om att Arnautovic var ”den nye Ibrahimovic” (märk att det är efternamnet som används!), på grund av att han var lång och teknisk. Visserligen kan balkanbakgrunden (Arnautovic har en pappa från Serbien) och det faktum att han, precis som Zlatan Ibrahimovic, spelade i den holländska ligan – men det gör, i mina ögon, bara jämförelsen till en mer allomfattande och, i sammanhanget, legitim.

VILKA SKRIVER ARTIKLARNA?

Att det är till största andel är män som skriver om sport i allmänhet och fotboll, som det här behandlar, i synnerhet, är ett vida vedertaget faktum. Men bara för att saker ”ska” vara på ett visst sätt, betyder det inte per automatik att det är en absolut sanning. I min undersökning visar det sig dock med en förkrossande statistik vara så. Och då 22 av de totalt 23 manliga tilltalsnamnen återfanns på Statistiska centralbyråns lista över de 100 vanligaste tilltalsnamnen i Sverige så är det inte svårt att dra slutsatsen att dessa skribenter inte kommer från en liknande bakgrund som de fotbollsspelare de slentrianmässigt utnämner till ”den nye Zlatan”. Journalisterna är påverkade av de rådande diskurserna och när de ser en fotbollsspelare som har exempelvis utländsk bakgrund och tror på sig själv, så räcker det för att det ska gå upp ett ljus för dem och att de ska tänka ”där har vi den nye Zlatan!”. Det är klart att det finns en mängd andra tänkbara förklaringar. I dagens medielandskap handlar det mer än någonsin om att vara först och ha exklusivt material. Tänk då, vilket knäck (som det heter på journalistiska) att vara den som först utnämnde någon till ”den nye Zlatan”. Ekorrhjulet snurrar allt snabbare och för skribenterna som är mitt uppe i det blir det lättare att

generalisera och förenkla, att ta en genväg, och gå i samma diskursiva fälla som andra har gjort innan. Och när diskursen om att svenskhet är något självklart (men absolut inte statiskt) som inte behöver ”definieras eller problematiseras” (Amsenius, 2009, s.42) samtidigt som den utländska bakgrunden ständigt måste finnas närvarande i artiklarna, och definieras, så att hegemonin gällande det svenska kontra det osvenska hela tiden upprätthålls. Hur mycket skulle det då förändra om exempelvis kvinnor skrev artiklarna? Eller personer med en liknande bakgrund som de som blir beskrivna? Problemet är att det finns en sportjournalistisk diskurs. Precis som det finns en diskurs kring Zlatan Ibrahimovic, kring svenskhet, kring invandrare. Normer och värderingar om hur vissa saker ska skrivas finns där och jag tror att det är lätt att bara bli en del av ett kollektiv och skriva på ett sådant sätt som det förväntas av en. Däremot, med tanke på att svenskhet, eller en diskurs, inte är något statiskt, så vore det inte en allt för vågad gissning att tro att definitionen av svenskhet är på väg att förändras och därmed kommer alla ovan nämnda diskurser att förändras. Men just nu ser det alltså ut som det gör, och jag citerar Polite (1998/2001):

”Om ”samma” berättelser reproduceras om och om igen, befästs intrycket av att ”det är så här det är” och att det är på det här sättet något eller någon omtalas och omskrivs. Om denna typ av artiklar är det enda vi skriver om unga invandrare producerar vi tillsammans en lögn”. (Polite, 1998/2001, s. 125, citerat i Furvik, 2004, s. 74)

REINKARNATION AV HJÄLTAR

På fotboll var han extrem, då han ju var bättre än alla andra. Hans liv var också extremt, då han försökte krossa basen för normalt liv. Jag tror att det var därför folk avgudade honom vad som än hände. Normalitet är inte längre det folk vill ha. Det är för lite. Idag vill alla ha mycket mer. Normalitet är ingen förutsättning för kärlek och när någon försonats med död och talar ur hjärtat som Diego gör är vägen till helgonskap nära.

Orden ovan är Emir Kusturicas och är hämtade från den serbiske dokumentärfilmarens film Maradona, som släpptes 2008. Det är en ryckig och ojämn historia – som på något sätt ändå, i sitt sammanhang, passar bra då en linjär och mer ”tråkig” dokumentär inte på något vis hade gott hand i hand med den färgstarke och excentriske Diego Armando Maradona, fotbollsvärldens kanske allra största geni och bästa spelare genom tiderna. Kusturicas resonemang bottnar förvisso i Maradonas drogproblem och att han, när han låg i koma på sjukhus, fick ett stort stöd av folket. Som han alltid fått, oavsett vad han har gjort. Men jag tror ändå att Kusturica är inne på något där, något som går att applicera på fenomenet Zlatan Ibrahimovic och den Zlatan-diskurs som uppstått kring hans persona. I Brasilien har det länge snackats om vem som ska bli ”den nye Pelé”. Och antalet små tekniska yrväder från Argentina som i unga dagar fått epitetet ”den nye Maradona” går inte att räkna på handens två fingrar. Det är, självfallet, bara två exempel, de två mest extrema exemplen. Varje land med fotbollshistoria av rang har sina giganter, som alla hoppas ska

återfödas. Och kanske kan det vara så att Sverige i och med Zlatan Ibrahimovic, sedan han tog sig upp på den allra högsta toppen av fotbollsvärlden, har fått sin stora gigant, han som det kommer talas om, minnas tillbaka till och han som de fotbollsälskande invånarna i landet önskar en riktig arvtagare till, någon som kan fylla hans skor och åter sprida den glädje som framgångar ger. Kunna ge drömmar om klackar mot Italien, övertidsmål mot Ungern, kanonskott mot Grekland. Eller, om man vill se det på ett annat vis, någon som brutit sig loss från det svenska kollektivet och visat på en helt annan fotboll, den av det mer kontinentala slaget, att han klarar sig utan tryggheten i det svenska lagbygget och på ett individuellt plan erbjuder något som ingen annan svensk tidigare har gjort. Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Kurt Hamrin, Lennart ”Nacka” Skoglund, Torbjörn Nilsson, Tomas Brolin, Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg får därmed ursäkta. Och rent krasst ekonomiskt återfinns Zlatan Ibrahimovic på en sjunde10 plats på lönelistan bland världens fotbollsspelare 2011, något som talar om hans stjärnstatus av idag. Det har ju funnits svenska idrottshjältar tidigare inom andra idrotter – medeldistanslöparen Gunder Hägg, boxaren Ingemar Johansson var de tidiga, därefter kom den alpine fantomen Ingemar Stenmark och tennislegenden Björn Borg. Men det var i individuella idrotter – när det har handlat om lagsporten fotboll så har det alltid varit just lagen som har lyfts till skyarna och fått legendstatus. Silverlaget från VM i Sverige 1958 och bronsmedaljörerna i VM 1994 är självklara i det här sammanhanget. Men att Zlatan Ibrahimovic, som en enskild idrottare i en lagidrott och dessutom med en utländsk bakgrund, har den hjältestatus han har är väldigt anmärkningsvärt och inte minst näst intill sensationellt. Det är kanske talande för tiden, att en individualist inte bara accepteras utan även framhävs som någon med eftersträvansvärda egenskaper. För Zlatan Ibrahimovic är ju knappast den förste individualisten i svensk fotboll. Tekniskt duktiga och dribblingsskickliga spelare har det funnits många innan. Men för att ta två exempel: Lennart ”Nacka” Skoglund gjorde bara elva landskamper och var ingen av de framstående spelarna i VM 1958 och i bronslaget 1994 fick Anders Limpar bara spela i den andra halvleken av den redan avgjorda bronsmatchen mot Bulgarien. Tekniker, dribbler, individualister – kalla dem vad man vill, men de har – trots att de har uppskattats emellanåt – aldrig riktigt accepterats och fått fritt spelrum inom det svenska landslagets ramar. Jämför bara med hur spelare med en förkärlek för att dribbla behandlades av pressen under tidigt 1900-tal. 2002 gav Torbjörn Andersson ut sin avhandling Kung fotboll: Den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. I ett stycke beskriver han hur AIK- spelaren Helge ”Ekis” Ekroth på 1910-talet blev omnämnd i pressen. Bland annat hette det att Ekroth var ”synnerligen ineffektiv” och att hans bollkonster mer hörde hemma på ”en varité eller cirkus än på en fotbollsplan”. Det skrevs också att ”Ekroth ansträngde sig, som vanligt, att göra sig så onyttig som möjligt genom att dansa boston med bollen”. Andersson citerar också Nordisk Familjeboks Sportlexikon från 1939, som beskrev Ekroth enligt följande:

10 http://www.futebolfinance.com/os-100-maiores-salarios-de-jogadores-de-futebol-2011

”Ekroth är en av de originellaste och tekniskt bästa spelare Sverige haft men lät sig rätt ofta förledas till ett alltför individuellt betonat spel.”11 Andra tongångar nu för tiden. Det är helt enkelt 2000-talets melodi att vara en individualist, att göra karriär och att ta sig fram på egen hand. Som jag tidigare nämnt kommer Zlatan Ibrahimovic vara en nyckelperson i framtiden – och det gäller inte bara för att han svängde om betydelsen till att han som individualist ska göra laget bättre, från det tidigare synsättet där laget kom i första hand och det skulle göra varje individ bättre, men även att han som individualist i en lagidrott blev en hjälte. Att Zlatan Ibrahimovic med sin utländska bakgrund har blivit en svensk idrottshjälte talar ändå för att det svenska samhället, trots att Sverigedemokraterna gjort sitt inträde i Riksdagen och att det på sina håll i landet finns partier med öppet rasistiska åsikter som får röster, har utvecklats och förändrats. Idag ses Zlatan Ibrahimovic av den absoluta majoriteten av invånarna i Sverige som en svensk, en svensk att vara stolt över, en svensk som sätter Sverige på kartan och representerar ”oss” i världen. Det ger en känsla av rättvisa, då Sveriges befolkning 2005 bestod av drygt 16 procent12 som hade utländsk bakgrund och den 31 december 2010 hade den siffran stigit till 19 procent13. Alltså ökar antalet invånare med utländsk bakgrund i Sverige och då är det väl inte mer än rätt att alla som räknas som svenskar har chansen att bli en svensk idrottshjälte? Allt ovanstående känner svenska tidningar – och övriga medier – av. Det är ju trots allt de som skapar hjältarna. De vet att Zlatan Ibrahimovic är en av svensk fotbolls mest inflytelserika personer genom alla tider – trots att han ännu har några år kvar att spela – och de vet att den dag han väljer att sluta så kommer ett oerhört vakuum att infinna sig. Vem ska nu ge de svenska fotbollsälskarna de upplevelser och drömmar som jag beskrivit ovan? För idrottsstjärnor kommer och går – men sportjournalistiken består, och därför måste hela tiden hjältarna reinkarneras, så att den nationella självbilden kan kvarstå. Folket behöver någon att hänga upp sina förväntningar, förhoppningar och sin tilltro på. Någon som kan visa för den övriga världen att ”vi är minsann att räkna med!”. Tidningarna rekonstruerar alltså hjältediskursen om och om igen för att de måste göra det, för sin egen skull. När de skriver om de största hjältarna, som många vill läsa om, så säljer de tidningar – och därför måste de försöka hitta nya hjältar att hänga upp glorian på. Att bara upptäcka något, om än den minsta beröringspunkt, som gör att de kan knyta samman denne nye med den gamle. De måste hitta ”den nye Zlatan”, eller åtminstone övertyga sina läsare att de gjort det, för att de själva ska kunna överleva Vad som också är intressant i sammanhanget är att det alltså skiljer 12 år mellan den äldste spelaren (Markus Rosenberg) och den yngste (Dino Islamovic) i min undersökning som har blivit utsedd till ”den nye Zlatan” – och nästan lika många år har passerat mellan

11 Andersson (2002, s. 148)

12 http://www.scb.se/Grupp/Teman/Integration/2005_Utlandsk_bakgrund.pdf

13 http://www.scb.se/Statistik/BE/BE0101/2010A01L/Utrikes_fodda.pdf

utnämningarna. Det skvallrar om det stora behovet och längtan efter att hitta ”den nye Zlatan”.

FRAMTIDENS FOTBOLL OCH DESS SUPPORTRAR

Som avslutande diskussion vill jag försöka titta i spåkulan och sia om framtiden. Det sägs att sportmärket Umbro på mitten av 1990-talet hade en reklamkampanj utanför Chelsea FC:s hemmaplan Stamford Bridge i västra London som löd något i stil med ”If she said it's Chelsea or me – would you miss her?”, vilket såklart skulle spela an på den erkänt lojala kärleken som fotbollssupportrar världen över dedicerar till respektive favoritlag. Men i takt med att fotbollsspelare, sedan Bosmandomen14 trädde i kraft 1995, byter klubbar så ofta riskerar de redan hårt prövade supportrarnas lojalitet att ansättas ännu mer. Fotbollsjournalisten Erik Niva skrev i februari 2011 ett blogginlägg15 på ämnet där han trodde på följande utveckling:

Om tio år misstänker jag att jag sitter och skriver en text som handlar om varför jag inte förstår mig på fans som regelbundet byter lag, fäktar mot en välbekant argumentationskedja. Den där andra klubben har ju större chans att vinna titlar. De har ju bättre spelare. Mer pengar. Varför skulle man inte byta och börja hålla på dem istället för det här förlorargänget som inte ser ut att kunna komma bättre än sjua?

Det genomgående temat i den här essän har varit Zlatan Ibrahimovic. Och han är även ett bra exempel på den här utvecklingen som absolut kommer vara en av hörnstenarna när 2000- talets fotboll ska sammanfattas. Så sent som för två år sedan (i maj 2009) avslutade han sin säsong med FC Internazionale. Knappt femton månader sedan skrev han på för deras lokalrivaler AC Milan – efter att ha avverkat en säsong i den spanska storklubben FC Barcelona. Det kommer säkerligen vara svårt för ungdomarna i Sverige – och i övriga Europa, för den delen – att i framtiden hålla ett lag kärt. Istället kan det inom kort vara en verklighet att allt fler håller på spelare istället för lag, och vartefter spelarna byter klubb följer supportrarna med. Fotbollsexperten Pelle Blohm skrev16 följande i en krönika angående nyss nämnda resonemang och Zlatan Ibrahimovic:

När det kommer till fotboll som är en lagsport, med supportrar som identifierar sig med en stad och en klubb, märker jag att hjärtat säger en sak medan hjärnans disciplinhörna skriker ut en annan. Jag blir ambivalent.

14 Ett utslag i EG-domstolen 1995, som kortfattat kan förklaras med att fotbollsspelare inom EU fick röra sig fritt mellan klubbar efter att kontraktet med den nuvarande klubben upphört.

15 http://blogg.aftonbladet.se/bankoniva/2011/02/my-love-is-not-for-sale

16 http://na.se/sporten/sportkronika/1.961877-darfor-har-jag-sa-svart-for-zlatan

Det är därför jag har så svårt för Zlatan. Han är en sann rebell, därför borde jag älska honom. Men han visar samtidigt ingen respekt för de som tidigare älskat honom. Zlatan är egoisten, individualisten och den sanne ensamseglaren. Jaget är viktigare än laget. Å det är just det vi i Sverige hyllar. Han bör då vara den ende individen i vårt samhälle som kommer undan med det. Egoister ogillas annars starkt. Men kanske är Zlatan dagens och framtidens sanna idrottsman. (…) Det är kanske inte en världsnyhet direkt men likväl en spännande utveckling att ungdomar idag håller på spelare istället för lag. Egofieringen och varumärkesindustrin har omvandlat de största fotbollspelarna till seriefigurer som går att köpa i plast. Som Spindelmannen eller nån annan serietidningshjälte. Jag vet att de flesta i min generation alltid sagt att spelare och tränare kommer och går medan man själv älskar klubben först och främst. Är Zlatan den svenske spelare som slagit hål på denna gamla sanning? För unga som äldre. Alla började hålla på Barcelona när han spelade där. Men fotbollsresorna som förra året drog till Katalonien i en strid ström har nu lagt om kurs mot Lombardiet i norra Italien. Nu håller vi på Zlatan i Milan.

Varför det blir så här finns det många orsaker till. Att Zlatan Ibrahimovic är en unik och banbrytande fotbollsspelare, som jag redan varit inne på, är självklart ett faktum. Han står för något nytt, något spännande. För många barn blir det en självklarhet att följa honom, oavsett lag han företräder. Jag tror inte heller att man ska underskatta den enorma exploateringen fotbollen har genomgått på en förhållandevis kort tid, särskilt jämförelsevis med hur gammal sporten är. Jag minns själv när det endast fanns engelsk och italiensk fotboll att tillgå i utbudet av TV-matcher. Idag går det, förutom ovan nämnda ligor, att se spansk, tysk, fransk, holländsk och skotsk fotboll. Och med de möjligheter internet har fört med sig finns det en mängd olika sidor som ”streamar” fotbollsmatcher från världens alla hörn. Med alla dessa godbitar lättillgängliga så tror jag att morgondagens fotbollssupportrar kommer ha svårt att nöja sig med att följa och vara trogen ett lag i ur och skur. Men till viss del har dock fotbollen sig själv att skylla. Det som närmast går att likna vid stigmatisering i förhållandet spelare och supportrar då spelarna numera tjänar miljonbelopp i veckan har nog fått många att tröttna. Fotbollslagen består inte längre av spelare som kommer från den stad de spelar i, spelarna är ingen återspegling av supportrarna på läktaren. Det finns väldigt lite kvar att känna samhörighet med. Spelarna är så skyddade av klubbar, agenter och pressansvariga att de blir helt avskärmade från det verkliga livet. Fortsätter den utvecklingen, att det enda supportrarna får läsa om sitt lags favoritspelare, är när de skriver ett inlägg på Twitter – ja, då är nog ovan nämnda utveckling inte långt borta. Det finns dock undantag, där ett lag fortfarande kan vara en avspegling av det samhälle som det existerar i. Exempelvis Athletic Club, beläget i Bilbao i Baskien som är en region i norra Spanien. De har alltid representerats av spelare med baskisk härkomst eller som, alternativt, har Athletic Club som moderklubb. Men fotbollen, precis som det övriga samhället, är känsligt för trender. På reaktioner brukar det komma motreaktioner. Så kanske kommer det i framtiden bli populärt att, som klubb, gå tillbaka till sina rötter och sin identitet och försöka få tillbaka supportrarna, att få klubben älskad igen – oavsett vilka som bär matchtröjan.

Zlatan Ibrahimovic är långt ifrån den förste spelaren att representera flera klubbar inom kort tid. Men känslan är att det är mer accepterat att byta från den ena klubben till den andra. När en spelare i ett ”mindre” lag gör bra ifrån sig börjar det genast diskuteras i media till vilket ”större” lag spelaren i fråga ska flytta. Att stanna kvar verkar inte längre vara ett alternativ. Den nya fotbollen är här och redan nu sticker lojala trotjänare som Ryan Giggs och Francesco Totti, som enbart har representerat Manchester United respektive AS Roma under sina långa karriärer, ut som närmast unikum. För bara några spelargenerationer sedan var klubbyten ovanligt – men kanske bara någon generation framåt i tiden kommer det inte finnas många spelare som inte byter lag när denne får chansen. Zlatan Ibrahimovic är därmed ett barn av sin tid. När hans karriär summeras har han kanske inte vunnit så många trofasta supportrars hjärtan, till de klubbar han har representerat – men hans eftermäle kommer alltid vara att det var han som tog klivet ut från det svenska kollektivet, där laget går först, och stod för att han var en individualist – och ändå blev accepterad för det, lagkapten som han sedan 2010 är i det svenska A-landslaget.