Quentin Tarantino Och Kärleken Till Blaxploitation - En Jämförande Analys Av Representationen Av Svarta Kvinnor

Home , Coffy, Jackie Brown, Pilar Savone, Switchblade Sisters

Kandidatuppsats

Quentin Tarantino och kärleken till blaxploitation - en jämförande analys av representationen av svarta kvinnor

Författare: Rebecca Rosén Handledare: Tommy Gustafsson Examinator: Anna Sofia Rossholm Termin: VT16 Ämne: Filmvetenskap Nivå: Kandidat Kurskod: 2FV30E

Abstract

Följande uppsats kommer att fokusera på relationen mellan Quentin Tarantino och blaxploitation, och syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida Tarantino väljer att representera sina svarta kvinnliga huvudkaraktärer annorlunda i sina blaxploitation- influerade filmer Jackie Brown (1997) och Django Unchained (2012) i jämförelse med representationen av svarta kvinnliga huvudkaraktärer i två av de mest kända blaxploitationfilmerna från 1970-talet, Coffy (1973) och Foxy Brown (1974). Den grundläggande teorin för uppsatsen är den feministiska filmteorin, men andra texter som berör representationen av kvinnor och specifikt svarta kvinnor på film är lika väsentliga. Mitt tillvägagångssätt för att besvara uppsatsens frågeställningar är att genom närläsning av de utvalda filmerna samt deras respektive kvinnliga karaktärer, med understöd av relevant litteratur och teorier, göra en jämförande analys. Slutresultatet visar att Tarantino i och med filmen Jackie Brown lyckas utveckla den svarta och starka kvinnliga karaktären från blaxploitation dock utan att föra vidare undergenrens problematiska sexualisering av kvinnokroppen. Däremot lyckas han inte lika bra i samband med Django Unchained, där den kvinnliga, ofta hjälplösa, huvudkaraktären främst visas som antingen någonting vackert eller någon som plågas för andras njutning.

Nyckelord

Quentin Tarantino, Pam Grier, Blaxploitation, Django Unchained, Jackie Brown, Foxy Brown, Coffy, Gender representation, Black women in film, Genusrepresentation, Svarta kvinnor i film

Tack

Jag vill inledningsvis rikta ett speciellt tack till min handledare Tommy Gustafsson som genom tips, råd och vägledning under hela skrivprocessen har hjälpt mig nå fram till mitt mål med denna uppsats. Även ett tack till alla andra vänliga människor som under denna tiden stått ut med att höra mig prata om uppsatsens ämne dygnet runt.

Innehållförteckning

Innehållförteckning ______iii

Inledning ______1 Syfte och frågeställningar ______2 Forskningsläge ______3 Teori ______7 Metod och material ______10 Avgränsning ______11

Historien om blaxploitation ______11

Pam Grier – den första kvinnliga actionhjälten ______15 Representationen av Grier i Coffy och Foxy Brown ______15 Representationen av Grier i Jackie Brown ______17 Skillnader mellan Jackie och Melanie ______20 Musikens roll i Jackie Brown ______21

Tarantinos Django Unchained och representationen av Broomhilda ______23 Musikens roll i Django Unchained ______25

Skillnader mellan Pam Griers representation i Coffy och Foxy Brown med Jackie Brown ______26

Skillnader mellan Jackie och Broomhilda ______28

Problematiska framställningar av svarta kvinnor, varför? ______29

”The female action star” ______29

Slutdiskussion ______31

Källförteckning ______I

iii

Inledning

Quentin Tarantino har under hela sin karriär som filmskapare lyckats med att både skapa lite mindre filmer samt stora kommersiella succéer, fått höra stora hyllningar för din djärvhet samt en hel del kritik för hans ofta kontroversiella stil. Som den cineast han är så kan man hitta många inslag av diverse filmer och genrer i hans filmer. Tarantino inspireras av det mesta och det är ingenting som han försöker dölja utan snarare tvärtom pratar väldigt öppet kring. En av alla de filmgenrer som inspirerat Tarantino mest, och som denna uppsats behandlar, är 1970-talets blaxploitationfilmer. Exploateringsfilmer är de filmer som försöker lyckas ekonomiskt genom att exploatera en aktuell trend, en nischad genre eller beröra kontroversiella områden. Man försöker genom olika medel (exempelvis genom att utlova mycket naket och sex) locka till sig en publik för att kunna tjäna pengar på sina filmer. Denna inriktning inom film har många olika underkategorier och filmer som faller inom exploateringsfilm kan hittas i nästan alla genrer men två av de vanligaste är action- och skräckfilmer.

Blaxploitation (från engelskan, av black ”svart” och exploitation ”exploatering”) sägs ha startat med filmerna Sweet Sweetback's Baadasssss Song (Melvin Van Peebles, 1971) och Shaft (Gordon Parks, 1971), och i och med den amerikanska filmregissören Jack Hills filmer Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) introducerades Pam Grier på riktigt för världen och kom snart att bli genrens hjältinna.

Precis som flera av Tarantinos filmer anses ha uppnått mer eller mindre kultstatus, har flera filmer inom blaxploitation fått en liknande stämpel men samtidigt har de inte bara inspirerat filmhistorien och mängder av filmregissörer utan även väckt stora diskussioner bland annat gällande deras representation av kvinnor. Denna uppsats kommer att utforska och fokusera på relationen mellan Tarantino och blaxploitation, kring huruvida Tarantino väljer att representera sina kvinnor annorlunda i sina blaxploitation-influerade filmer jämförelse med blaxploitationfilmer från 1970-talet.

Syfte och frågeställningar

Sedan filmhistoriens början fram till idag har vi lärt känna olika återkommande val av porträtteringar och representationer av kvinnor. Kvinnlighet, enligt definitionen i patriarkatet, förknippas ofta med att bland annat vara liten, tyst, passiv, vårdande, svaga och beroende av någon annan1, och precis så har vi sett många kvinnor representeras på filmduken. Många kvinnor har under åren begränsats till att vara tystare passiva karaktärer som hålls i bakgrunden och som främst finns till för visuell njutning och för att finnas till för någon annan. En annan sorts kvinna som vi ibland också kan få se på filmduken är de kvinnor som tar sitt öde i egna händer, som inte vill vara ett passivt offer och som istället (ofta på grund av detta) tar sig an mer traditionella maskulina drag men som ändå behåller sin femininitet (de behöver alltså inte vara det ena eller det andre – fast ofta är det svårt att balansera detta och ofta kan exempelvis kvinnans ”feminina” sida försvinna helt i kostnad mot de maskulina dragen). Detta är någonting som denna uppsats kommer att återkomma till senare.

I och med olika exploateringsfilmer från 1970- och tidigt 1980-tal, exempelvis Foxy Brown och Switchblade Sisters (Jack Hill, 1974), tilläts kvinnor nu att aktivt styra berättelsen/handlingen och händelseförloppet i filmen. Till skillnad från tidigare filmer där kvinnor endast fick medverka då det handlade om att få en make eller moderlig befogenhet, fick kvinnor nu ta till ”manliga” egenskaper såsom att vara fysiskt starka och kunna överlista de manliga karaktärerna. Män var inte längre de viktigaste karaktärerna, de blev sekundära karaktärer som hade antingen ingen eller lite kontroll över vad som skedde i filmernas handlingar.2

Representationen av genus är någonting som länge diskuterats, och som alltid kommer att vara aktuellt för diskussion, och med tanke på utbudet av material kring genus och representation i film har jag inte haft några problem att hitta tidigare forskning. Syftet med min uppsats är att undersöka hur svarta kvinnor representeras i Tarantinos blaxploitation-influerade filmer Jackie Brown (1997) och Django Unchained (2012),

1 Harry M. Benshoff och Sean Griffin, America on film: representing race, class, gender, and sexuality 2 Jenny Platz, ”Return to the Grindhouse: Tarantino and the modernization of 1970s Exploitation Films”, Enthymema, No. 7 2002, s. 528

samt att se hur de står sig i jämförelse med två klassiska blaxploitationfilmer med en kvinnlig aktiv huvudkaraktär. Förutom att ge en bakgrund till blaxploitation kommer min uppsats att beröra ett par frågeställningar, nämligen följande:

Hur framställs Pam Griers karaktär i Jackie Brown i jämförelse med hur hennes respektive karaktärer framställs i två av hennes mest kända blaxploitationfilmer från 1970-talet vid namn Coffy (1973) och Foxy Brown (1974)?

Hur framställs Broomhilda i jämförelse med hur de svarta kvinnorna representerades i blaxploitationfilm? Vilken skillnad finns det mellan representationen av Jackie och Broomhilda? Och vad kan dessa eventuella skillnader på karaktärerna bero på?

Har Tarantino bidragit med någonting nytt till denna undergenre av exploateringsfilm, och i så fall hur har han gjort detta?

Forskningsläge

I den tidigare forskningen framkommer det att de karaktärer och filmer som diskuterats mest inom detta ämnesområde är Uma Thurmans roll i Kill Bill Vol. I och II (2003, 2004) samt Mélanie Laurents roll i Inglourious Basterds (2009). Genom näranalyser av Tarantinos filmer har de kvinnliga huvudkaraktärerna undersökts bland annat för hur de representeras, om kvinnorna deltar i händelseförloppet eller är passiva i bakgrunden, hur de ”står sig” i jämförelse med männen och om deras eventuella innehavande av mer traditionella maskulina egenskaper gör att deras ”kvinnliga” sida försvinner eller om de balanseras tillsammans för att visa en kvinnlig karaktär med flera sidor än endast en. De texterna som följer och diskuteras nedan har använt sig bland annat av dessa utgångspunkter i och med deras analyser av Tarantinos representation av kvinnliga karaktärer.

Boken Quentin Tarantino's Inglourious Basterds: A Manipulation of Metacinema innehåller tretton uppsatser som undersöker hur genus, historia och populärkultur skildras. En av uppsatserna är ”Inglourious Basterds and the Gender of Revenge” av

Heidi Schlipphacke, och hon skriver med ett fokus kring könen på huvudpersonerna samt berör temat kring hämnd och judiska kvinnor i samband med den kvinnliga huvudkaraktären Shosannas hämnd mot nazisterna. Schlipphacke har genom analyser av filmen Inglourious Basterds kunnat konstatera att, trots Bridget von Hammersmarks engagemang och involvering med ”the Basterds”, så är hela historien om man tittar på den överväldigande maskulin. Shosannas hämnd är väldigt unik inom filmens berättelse då det är den enda riktigt revolutionära hämnden av alla, hennes hämnd förekommer utanför karaktären Hans Landas förmåga att försöka kontrollera den.3 Hennes hämnd överskrider även gränserna för hennes kropp, medan ”the Basterds” form av hämnd helt bygger på den tyska kroppen, då Shosanna i filmen blir framsidan utåt för den judiska hämnden.4 Hon ger judarnas hämnd ett ansikte. Hon ser kanske liten och svag ut jämfört med männen, men hon är den i filmen som gör störst skillnad och är den av alla som upplevt ett personligt trauma som driver hennes längtan efter hämnd. Shosanna är kvinnlig och feminin, men också aktiv i händelseförloppet av filmen, hon är modig, tuff, intelligent – hon är ett exempel på att du inte behöver vara ”det ena eller det andra”. Men trots detta hamnar hon i bakgrunden bland alla de tuffa männen som skalperar nazisternas huvuden, en annan sorts (väldigt grafisk) hämnd, men som Schlipphacke skriver är den egentliga stora drivande och okontrollerbara hämnden Shosannas men trots det är filmen överväldigande maskulin. Detta är en observation av Schlipphacke som jag anser verkligen stämmer överens med min egen erfarenhet av Tarantinos Inglourious Basterds, både genom vad jag själv anser filmen lade sitt fokus på samt hur människor i min närhet reagerade på filmen och vad de mindes bäst och tog med sig efter att ha sett filmen. Trots Shosannas hämnd, trots hennes mångfacetterade och spännande karaktär som skiljde sig från resten, blev det trots allt de mer öppet och mer enskilt grafiska våldsamma tuffa männen i form av ”the Basterds” som blev de karaktärer som folk främst valde att diskutera.

Vidare i hämndens spår hittar vi ”Revenge is Never a Straight Line”: Transgressing Heroic Boundaries: Medea and the (Fe)Male Body in ”Kill Bill” av Ian Reilly. Reilly menar att frågor gällande acceptansen kring våld som utövas av män mot andra män sällan tas upp som någonting kontroversiellt, men om kvinnor skulle delta i liknande

3 Heidi Schlipphacke, ”Inglourious Basterds and the Gender of Revenge”, i Robert Dassanovsky (red.) Quentin Tarantino's Inglourious Basterds: A Manipulation of Metacinema, London och New York: Continuum 2012, s. 128 4 Ibid.

aktiviteter skulle omfattande frågor kring våld av och mot kvinnor att förekomma. I samband med detta menar Reilly att den kvinnliga kroppen i flera av Tarantinos filmer ofta är en ”plats” för kamp genom vilken kvinnan förhandlar sin plats med i ett våldsamt patriarkalt samhälle, det är ofta en kropp som sett och upplevt våld, droger och upplevt rädsla.5

Reillys text utforskar sambandet mellan moderskap, hjältemod samt kvinnlighet och hemlivet i en jämförelse mellan Euripides Medea och Tarantinos Kill Bill. Både Beatrix och Medea har ignorerats av sina respektive män, och i Kill Bill och Medea ligger fokus på kvinnans behov och längtan efter hämnd. Reilly intresserar sig för konstruktionen av den kvinnliga kroppen och hur de samspelar i film, och med anledning av att behandlingen av moderskap har en framträdande roll i både Kill Bill och Medea, undersöker Reilly hur moderskap kompliceras av och komplicerar den kvinnliga rollen som hjälte.6 Reilly ifrågasätter varför det i Kill Bill begås så många våldshandlingar av kvinnor mot andra kvinnor. Reilly undrar ifall det är så Tarantino uppfattar ”girl power” och om det är detta han föreställer sig när han talar om att göra en feministisk skildring.7 Reilly kommer fram till att oavsett om Tarantino använder sig av kvinnors kroppar som ett medel för att skapa estetiskt våld eller om han är intresserad av att skildra kvinnor som kan slåss tillbaka mot patriarkala förtryckare, så är frågorna kring framväxten av starka och självständiga kvinnor som kan hävda sig inom annars traditionellt manliga delar/former av heroism fortfarande till stor del obesvarade.

”Volumes of Transnational Vengeance: Fixing Race and Feminism on the Way to Kill Bill” av Ruby C. Tapia är ett annat skriftligt verk som berör Kill Bill Vol. I och II, och trots att lite mer fokus fortfarande ligger på Thurmans roll som the Bride får även de andra kvinnliga karaktärerna i filmerna ta lite plats i diskussionen då Tapia skriver kring representationen av etnicitet. Förutom att skriva kring etnicitet och genus, diskuterar hon även den ”feministiska mottagligheten” i filmen, någonting som tagits upp av Tarantino själv som alltid menat att filmen är en feministisk historia.8 Allt detta diskuteras med hjälp av närläsningar och analyser av filmerna samt specifika scener ur

5 Ian Reilly, ”Revenge is Never a Straight Line”: Transgressing Heroic Boundaries: Medea and the (Fe)Male Body in ”Kill Bill”, Studies in Popular Culture Vol. 30, No. 1 2007. s. 28 6 Ibid., s. 39 7 Ibid., s. 40 8 Ruby C. Tapia, ”Volumes of Transnational Vengeance: Fixing Race and Feminism on the Way to Kill Bill”, Visual Arts Research Vol 32, No. 2 2006, s. 33-34

dem, hon använder också intervjuer, recensioner och andra artiklar till sin hjälp för diskussion.

Vid en intressant närläsning av öppningsscenen i Kill Bill Vol. I som kretsar kring Uma Thurmans karaktärs skräckslagna ansikte i svartvitt medan Bill säger ”Do you find me sadistic? […] Well, maybe towards those other... jokers, but not you. No Kiddo, at this moment, this is me at my most masochistic”, och sedan skjuter han henne i huvudet. Tapia menar att även om det skulle vara möjligt att separera åskådarens erfarenheter av filmerna från personen Tarantino så är denna möjlighet helt utesluten av hur han betonar denna scen, med en efterföljande svart bild med texten ”This is the fourth film by Quentin Tarantino”, vilket enligt Tapia visar på att vi nu ska få se Tarantino som mest masochistisk och att de tre första filmerna var honom som sadist.9 Tapia menar förenklat att Tarantino här talar till publiken genom Bill. Tapias observation är ny för mig, men när jag återigen ser öppningsscenen med hennes uppfattning i bakhuvudet känns den inte omöjlig. Precis som Tapia skriver är det ofta komplext att försöka separera själva personen och filmskaparen Tarantino från Tarantinos filmer, då de ofta är så starkt sammankopplade och integrerade. Vilket är någonting han själv säkert är medveten om och utnyttjar genom sina filmer för att nå ut till publiken genom sina karaktärer.

Tapia diskuterar och frågar sig om Kill Bill verkligen är en film av, för och om feminister under textens gång. Hon undrar också om man kan göra en smart kritik till någonting som på grund av sin överväldigande komplexitet, dess intertextuella och självrefererande blandning, inte möjligen kan komma att vara så simpelt rasistiskt som det verkar vara stundtals. Exempelvis, den svarta skådespelaren Vivica Foxs karaktär är den som dödas först i Kill Bill, är detta en humoristisk kritisk kommentar till Hollywood som ofta dödar sina svarta karaktärer först i sina filmer?10 Tapia menar att vi visserligen skulle kunna kalla Kill Bill feministiskt och som en feministisk historia, men till vilket pris och syftar då på representationen av etnicitet.11

I ”Audiophilia: Audiovisual Pleasure and Narrative Cinema in Jackie Brown” av Robert Miklitsch står en undersökning av Jackie Browns representation i fokus, dock med

9 Ibid., s. 35 10 Ibid., s. 32-33 11 Ibid., s. 36-37

utgångspunkt i hur stor roll filmens ljudspår spelar i samband med representationen av karaktärerna. Miklitsch vill visa vilken effekt Tarantinos användning av musik har, och genom närläsning av specifika scener ur filmen märker han att musiken ofta samarbetar med det visuella för att exempelvis berätta mer kring karaktärerna och deras liv och/eller situationen som råder i filmen. Musiken ger oss åskådare extra information om vi är mer uppmärksamma och vill ha den. Musiken används även frekvent för att visa på skillnader mellan filmens två kvinnliga huvudkaraktärer Jackie och Melanie, för att ytterligare understryka hur de representeras. Då Miklitschs text berör Jackie Brown på ett sätt som är aktuellt för denna uppsats, kommer jag att återkomma mer ingående till hans idéer senare.

I ”Return to the Grindhouse: Tarantino and the modernization of 1970s Exploitation” av Jenny Platz diskuteras också Jackie Brown, men andra exploateringsfilmer av Tarantino såsom Death Proof (2007), Kill Bill I och II samt Inglourious Basterds får också ta plats i diskussionen. Platz diskuterar hur Tarantino har inspirerats av olika exploateringsfilmer och hur detta syns och tar form i hans egna filmer via mise-en- scène, dialog och liknande. Platz skriver om hur Tarantino med sina filmer försökte att modernisera den aktiva kvinnan från 1970-talets exploateringsfilmer och hur han försökte omarbeta de kvinnliga karaktärernas mobilisering mot typiska könsroller och på så sätt tillskriva dem med förmåga att konkurrera och även utmana männen i ett patriarkalt samhälle. Platz plockar isär filmerna och analyserar deras respektive kvinnliga karaktärer noggrant för att kunna se samband med hur Tarantino väljer att representera sina kvinnor på film. Då Platz till stor del berör områden som denna uppsats också ska diskutera, kommer jag att återkomma mer ingående till hennes idéer senare.

Teori

Samtidigt som det existerade flera akademiska arbeten, böcker och artiklar tillägnade Tarantino och hans representationer av kvinnor i hans filmer, så fanns det inte alls en lika stor mängd tillgängliga skriftliga verk som riktade sig specifikt till de svarta kvinnornas representation, vilket är någonting jag anser borde få ta mer plats. Det är också på grund av detta som denna uppsats började ta form. Genom åren har det skrivits

mycket som skulle kunna räknas till den feministiska filmteorin, men det finns två betydande verk som publicerades i början av 1970-talet som inte bara var banbrytande under sin tid men som än idag diskuteras. Dessa två verk skiftade fokuset i feministisk filmanalys från själva innehållet (vad kvinnor kunde/ville göra inom den klassiska Hollywoodfilmen) och fokuserade istället på hur Hollywood valde att representera kvinnors oavsett vilken berättelse de hade. Den brittiske författaren och konstteoretikern John Bergers Ways of Seeing (1972) är en undersökning av visuell kultur som försökte beskriva hur det västerländska samhället lärde sina individer hur man ser på världen. Berger gör detta genom att undersöka reklamskyltar, tidningsannonser, fotografier och målningar och han drar slutsatsen att dessa målningar och konstverk inte skildrar kvinnor på ett realistiskt sätt, som komplexa och individualistiska människor.12 Vilket är någonting som inte bara sker inom det område Berger valde att undersöka, utan även inom filmen och hans tankar och iakttagelser går att applicera på filmen då denna även skapar, formar och visar ofta upp idealiserade och konstruerade bilder av kvinnor.13

Vid ungefär samma tidsperiod som Berger gjorde Ways of Seeing, skrev den feministiska filmforskaren Laura Mulvey ”Visual Pleasure and Narrative Cinema” (1975). Texten om blicken som manligt aktiv och kvinnligt passiv samt om kvinnans objektifiering, kommer, trots att den till viss del är problematisk, att appliceras på det som ska undersökas i denna uppsats då jag ska undersöka hur kvinnorna i respektive film representeras. Mulvey delar argument med Berger kring kvinnors representation men hennes utgångspunkt är istället den klassiska Hollywoodfilmen, och med hjälp av psykoanalytiska teorier undersökte hon de specifika sätt som dessa filmer ”tillverkade” och valde att representera sina olika kvinnor. Hon skriver kring narcissism och voyeurism, och en del av nöjet som härstammar från just voyeurism kommer från att titta på folk som inte är medvetna om att de blir tittade på, vilket kan ge en känsla av makt och/eller kontroll och med tanke på att filmen är baserad på tittande faller den enkelt in i voyeurism enligt Mulvey.14

Texten har varit betydande för den feministiska filmteorin, men den har även väckt kritik och stora frågor kring bland annat den kvinnliga publikens roll och för att ha

12 Benshoff och Griffin, s. 230 13 Ibid., s. 232 14 Laura Mulvey, ”Visual Pleasure and Narrative Cinema”, i Leo Braudy och Marshall Cohen (red.) Film Theory and Criticism: introductory readings, New York: Oxford University Press 2009, s. 233- 234

försummat kategorier som etnicitet och för att endast ha tolkat allting utifrån ett heterosexuellt begär. Mulvey misslyckas även med att ta hänsyn till alla de diverse historiska förändringar som har inträffat i filmindustrin sedan Hollywoods klassiska tidsålder. Exempelvis finns det samtida Hollywoodfilmer där könet på den som tittar samt den som blir objektet skiljer sig från de annars traditionella föreställningarna om kvinnan som objektet och mannen som den som tittar och objektifierar.15 Mulveys artikel utgår också endast från den klassiska Hollywoodfilmen, och den tidsperioden i Hollywood präglades länge av specifika produktionsförhållanden och av självcensur. Snart började det ske olika förändringar inom den feministiska teorin och exempelvis den amerikanska författaren bell hooks började prata om en oppositionell blick och uppmuntrade svarta kvinnor att inte acceptera stereotypa representationer i film utan att istället aktivt kritisera dem.16 Trots att Mulveys teorier har brister kommer hennes idéer om blicken som manligt aktiv och kvinnligt passiv att beröras i samband med mina utvalda blaxploitationfilmer, framför allt då dessa filmer medvetet ofta var speciellt riktade till en heterosexuell manlig publik.

Molly Haskells ”From Reverence to Rape: The Treatment of Women in the Movies” (1973) undersöker kvinnornas roller i film och vad dessa roller berättar om kvinnornas plats i samhället, ändrande könsdynamik och skiftande definitioner av kärlek och familj. Haskell hävdar att kvinnorna alltmer började objektifieras och förtalades i filmer under 1960- och 70-talet. Hon menar även att den äldre litteraturen gett oss två grundtyper av kvinnor, en europeisk och en anglosaxisk. Den första är ”the superfemale”, en kvinna som, medan ytterst feminin/kvinnlig och flirtig, är alltför ambitiös och intelligent för den fogliga roll som samhället har bestämt att hon ska spela. Den andra grundtypen av kvinna är ”the superwoman”, en kvinna som i likhet med den första grundtypen har en hög grad av intelligens eller påhittighet, men istället för att utnyttja hennes femininet tar hon sig an manliga egenskaper för att njuta av manliga privilegier, eller för att överleva.17 Haskells indelning av dessa två grundtyper av kvinnor som hon ”hittat” och tagit fram ur litteraturen är ingenting som helt kan appliceras framgångsrikt på alla böcker och filmer med kvinnliga karaktärer och det blir dock alldeles för smalt att

15 Benshoff och Griffin, s. 246 16 bell hooks, ”The Oppositional Gaze: Black Female Spectators”, i Amelia Jones (red.) The Feminism and Visual Culture Reader, London: Routledge 2003, s. 94-105 17 Molly Haskell, ”From Reverence to Rape: The Treatment of Women in the Movies”, i Leo Braudy och Marshall Cohen (red.) Film Theory and Criticism: introductory readings, New York: Oxford University Press 2009, s. 505

enbart hålla sig efter Haskells uppdelning. Trots det idag fortfarande existerar ”fack” för kvinnliga karaktärer som de hamnar i, förekommer det flera indelningar som kvinnor kan hamna i beroende på exempelvis etnicitet och klasstillhörighet i samhället. Man kan även hitta olika stereotypa porträtteringar inom varje enskild filmgenre som ofta är återkommande, filmregissörer i sig kan till och med skapa egna versioner av kvinnor som är återkommande under deras filmkarriär. Platz har i samband med Tarantinos filmer upptäckt att han oftast tillåter sina starka kvinnliga karaktärer att existera i två kategorier, som en ”strong hyper-masculine female warrior” och som en ”hypersexulized female whose sexuality is her only source of power”18, någonting denna uppsats kommer att återkomma till senare och diskutera.

Metod och material

För att uppnå mitt syfte, kunna besvara mina frågeställningar och argumentera för det resultat som jag mot slutet kommer ha nått fram till, har jag som uppsatsens metod och tillvägagångssätt valt att använda mig utav närläsning av mina valda filmer samt deras karaktärer och göra en jämförande analys. I och med min undersökning av de svarta kvinnornas representation använder jag mig av Tarantinos Jackie Brown samt Django Unchained, då det är två filmer som innehåller flera element från de klassiska blaxploitation-filmerna. Även valet att i Jackie Brown låta huvudkaraktären spelas av Pam Grier, som av många ses som en ”blaxploitation-hjältinna”, gör att man kan jämföra hur Tarantino med sin blaxploitation-influerade film väljer att framställa Grier eventuellt på ett annat sätt än hur hon representerades i bland annat Coffy och Foxy Brown.

Förutom tidigare nämnda verk som jag ska återkomma till kommer även Robert Stam och Louise Spence text ”Colonialism, Racism, and Representation: An Introduction” beröras och diskuteras. De skriver att olika filmiska verktyg såsom exempelvis diegetiskt och icke-diegetiskt ljud, redigering och komposition, styr hur representationen av olika karaktärer blir. Man ser till och undersöker hur filmen talar och visar sig för åskådarna. I min undersökning av de kvinnliga karaktärernas

18 Platz, s. 531

representation kommer användningen av dessa filmiska verktyg undersökas för att se hur de hjälper till att representera de svarta kvinnorna, i samarbete med andra verk som berör representationen av etnicitet.

Avgränsning

Det viktiga är att begränsa sig, vara tydlig med det som ska undersökas och inte råka vika av ifrån detta under själva uppsatsens gång. Att använda sig utav fler filmer och därmed även fler karaktärer till min jämförande analys och diskussion hade kunnat riskera att resultera i för liten plats att verkligen kunna utforska och skriva en mer djupgående analys av de båda karaktärerna och samtidigt plats för att jämföra dem och ställa dem emot varandra. Att välja att se Coffy och Foxy Brown för att se hur Pam Grier framställdes kändes naturligt då det inte bara är två av hennes mest välkända filmer utan även två väldigt omtalade och kända blaxploitationfilmer. Urvalet av filmer och karaktärer är motiverat efter uppsatsens längd. När man tänker sig ”svarta kvinnor” i Tarantinos filmer måste man begränsa sig då det finns kvinnor som har olika stora roller och i det utrymme som man har i denna uppsats kommer man aldrig kunna beröra allting och en avgränsning behövs – därför har jag valt de karaktärer som jag har valt. Jag har valt att fokusera på Jackie från Jackie Brown och Broomhilda från Django Unchained. Båda av dem tar plats i filmer som är tydligt influerade av blaxploitationfilm men deras två kvinnliga huvudkaraktärer representeras på två väldigt olika sätt.

Historien om blaxploitation

”Gather together a group of African-American actors, set the story in the ghetto, spice up the dialogue with expletives and some ’hip’ lingo, throw in a mix of sex and violence and place the main characters in positions of power (or at least dominance) over whites. The result: a sure-fire hit.”19 Det är så Josiah Howard väljer att beskriva blaxploitation.

19 Josiah Howard, Blaxploitation Cinema: The Essential Reference Guide, Surrey, UK: FAB Press 2008, s. 11

Rasism och diskriminering är någonting som alltid har funnits i Hollywood och många filmer från Hollywood innehåller tydliga tecken på rasism och tveksamma representationer. D.W. Griffiths The Birth of a Nation (1915), en filmatisering av Thomas Dixons roman The Clansman, ses, trots filmens otvivelaktiga rasism där man exempelvis glorifierar Ku Klux Klan som hjältar, som ett mästerverk. Alltsedan utvecklingen av filmindustrin i slutet av 1800-talet har media och i synnerhet film representerat svarta på ett sätt som återspeglar deras socialpolitiska status i Amerika. Då de ansågs vara underlägsna den vita majoriteten var det även på det sättet som de i film kom att avbildas.20 Resultatet blev att under en mycket stor del av Hollywoods historia var det praktiskt taget omöjligt för etniska grupper som exempelvis afroamerikaner eller indianer att representera sig själva. Rasism fanns överallt, både inskrivet i det officiella regelsystemet (exempelvis the Hays Code och dess förbud av representationer av rasblandning), samt i mer inofficiella praktiker (Louis B. Mayers befallning att svarta endast skulle representeras som ”boothblacks” eller portvakter).21

Då Amerika förflyttades genom 1950- och 1960-talet, ändrades kraftigt det sociala, politiska och ekonomiska klimatet med mycket fokus kring medborgarrättsrörelsen samt Vietnamkriget som kastade om den nationella attityden. Efter år av försiktig optimism om kampen för lika rättigheter började den yngre generationen av aktivister tröttna på den långsamma utvecklingen av framsteg och började kräva medborgerliga rättigheter mer aggressivt.22 För Hollywood blev det en komplicerad tid då de skulle försöka hantera de sociala förändringarna som skedde. Många yngre amerikaner, svarta människor och kvinnor började nu avvisa de stereotyper som existerade i Hollywoodfilm och de började istället vända sig till mer oberoende, utländska och avant-garde filmer. Som ett resultat av detta visade det sig i slutet av årtiondet att flera av de stora amerikanska filmbolagen var på väg mot konkurs.23 Det högljudda missnöje från det svarta samhället tvingade Hollywood att långsamt flytta sig bort från de stereotypa bilderna som de traditionellt sett hade använt sig, samt med tanke på den ekonomiska situationen som hotade många stora filmstudior letade man desperat efter

20 Novotny Lawrence, Blaxploitation films of the 1970s: blackness and genre, New York: Routledge 2008, s. 1 21 Robert Stam, Film theory: an introduction, Malden, Mass: Blackwell 2004, s. 273 22 Benshoff och Griffin, s. 85 23 Ibid., s. 42

nya vägar att dra sig upp ur den ekonomiska situationen, vilket bland annat resulterade i framväxten av ”black exploitation” och ”blaxploitation films”.24

Rörelsen började med lanseringen av Cotton Comes to Harlem (1970), som sedan följdes upp av bland annat Shaft (1971) och Super Fly (1972). Dessa filmer presenterade svarta i en mängd olika tredimensionella roller och fastställde de egenskaper som senare skulle komma att definiera hela blaxploitationrörelsen.25 Sweet Sweetback's Baadasssss Song anses vara den film som startade subgenrens genombrott och genom att skapa de berättande fröna för de efterföljande filmer där svart triumf över den vita rasismen varvades med en problematisk genuspolitik. Blaxploitationfilmerna framkallade passionerad kritik, men trots allt fungerade filmernas handlingar, karaktärer och teman som en inblick in i livet för de svarta människorna under 1970-talet med många frågor om ras, kön och klass.26 I Sweet Sweetback's Baadasssss Song värderar Van Peebles på ett postivit sätt alla de egenskaper som normalt sett skulle ha varit negativa stereotyper. Van Peebles gjorde sin svarta hjälte till en professionell hingst, som framgångsrikt kommer undan från polisen med hjälp av diverse andra svarta personer som anses vara moralistisk oaccepterade av samhället, sätter eld på en polisbil, tar ut full användning av sin sexuella förmåga vid varje tillfälle han kan, och i slutändan kommer han undan med allting. Och det är just det som är så nytt, chockerande och 27 ovanligt.

Filmerna visar upp en svart hjälte eller hjältinna som är både socialt och politiskt medveten, de visar att svarta inte är ”bara en sak” utan de skildras som alltifrån polisdetektiver, vigilanter och hallickar. Karaktärerna är starka eftersom de besitter förmågan att överleva och navigera i etablissemanget medan de bibehåller ”their blackness”.28 Filmerna omfattar och berör ofta teman som behandlar och talar till hur det var att vara svart i amerika under denna tidsperiod. Förtryck är någonting som ofta behandlas metaforiskt, medan frågor om farorna med droganvändning, polisbrutalitet och rasprofilering presenteras mer direkt.29 Hollywoods blaxploitationfilmer höll sig

24 Lawrence, s. 17 25 Lawrence, s. 18 26 Ashley Sauers, ”'Can You Dig It?': The Politics of Race, Gender, and Class in Blaxploitation Cinema”, Film Matters Vol. 3, Issue 1 2012, s. 15 27 Stuart Hall, ”The Spectacle of the 'Other'” i Stuart Hall (red.), Representation: cultural representations and signifying practices, London: Sage 1997, s. 270 28 Lawrence, s. 18 29 Lawrence, s. 20

inom mer traditionella genrer – gangster, kriminalthriller, skräckfilm – och deras svarta huvudkaraktärer var våldsamma, spännande och karismatiska. Den svarta publiken kom att älska filmerna eftersom svarta skådespelare inte bara fick spela de onda/elaka rollerna utan även representeras som glamorösa, goda och heroiska – och den vita publiken tog till sig filmerna eftersom de innehöll alla delarna/elementen som hittades i 30 andra populära filmgenrer. Före uppkomsten av blaxploitation hade de svarta männen vanligtvis avbildats som sexuella vildar eller sterila, medan den svarta kvinnliga sexualiteten antingen var obefintlig eller avvikande eftersom det skulle resultera i barn av blandade etniciteter. I och med dessa filmer fick de svarta nu framstå som sexuellt frigjorda karaktärer.31 Det nya var att svarta karaktärer nu fick ”kick ass” och vinna över de vita – någonting som aldrig tidigare hade varit möjligt i Hollywoodfilmer.

Man kan enkelt förstå attraktionskraften av dessa filmer, speciellt - men inte uteslutande – till den svarta filmpubliken. För första gången placerades de svarta i centrum, i ett positivt ljus, i de populära filmgenrerna. I blaxploitationfilmer är det ofta de vita som får roller som skurkarna och som får känna på de svartas vrede i jakt på rättvisa. Men även om dessa filmer skildrar hur huvudpersonen besegrar de vita skurkarna är det viktigt att förstå att konflikten fungerar som en metafor där de vita representerar det förtryckande etablissemanget.32 Medan debatten kring huruvida begreppet blaxploitation rättvist kategoriserar genrens arv fortfarande pågår, är genren rent historiskt sett betydelsefull för sin breda popularisering och framgång i att införa ”black-oriented” teman, hjältar och nya ämnen till den dominerande vita filmindustrin.33 De svarta är varken värre eller bättre än de vita, de kan vara lika rika och välvårdade som deras vita motsvarigheter. Men mycket kritik riktades mot att man utnyttjade och förstärkte stereotyper av svarta människor. Filmernas ”machoideal” väckte kritik och, då många under denna tidsperiod protesterade för mer jämställdhet, ansåg man att den svarta mannen höjdes upp (ofta på bekostnad av) den svarta kvinnan. Men filmerna har trots allt varit enormt viktiga eftersom de innebar en förändring i Hollywoods stereotypa 34 representation av svarta – kanske genom att skapa nya stereotyper.

30 Hall, s. 271-272 31 Lawrence, s. 19-20 32 Lawrence, s. 19 33 Sauers, s. 14-15 34 Benshoff och Griffin, s. 86

Pam Grier – den första kvinnliga actionhjälten Mae King skriver i ”The Politics of Sexual Stereotypes” att representationerna av svarta kvinnor historiskt sett har kretsat kring fyra centrala figurer: ”the matriarchal figure or mammy, the comical domestic servant, the tragic mulatto, and the sex object.”35 Exploateringsfilm från 1970-talet som Coffy och Foxy Brown med Pam Grier i huvudrollen var bland de första filmerna som tillät kvinnor att aktivt styra berättelsen och händelseförloppet i en film. Till skillnad från många tidigare filmer i filmhistorien som ofta gav kvinnor mer passiva roller i bakgrunden, kunde kvinnorna nu oftare få ta till ”manliga” egenskaper såsom att vara fysiskt starka och kunna överlista de manliga karaktärerna. Dessa filmer anses vara nödvändiga för att senare ha kunnat skapa den kvinnliga actionhjälten eftersom de var den första gången kvinnor kunde kontrollera händelseförloppet i en film och inneha maktdrag som annars vanligen associeras med män.36

Representationen av Grier i Coffy och Foxy Brown Coffy är historien om en kvinna som egentligen arbetar som sjuksköterska men som i mer eller mindre hemlighet söker hämnd på narkotikahandlare under sin lediga tid. När Coffys barndomsvän Carter blir svårt misshandlad infiltrerar Coffy en drog-och- prostitutions ring under ledning av polisen som ansvarar för Carters skador. Resten av filmen följer Coffy då hon utkräver hämnd på de som är ansvariga för Carters skador samt för att de har fört in droger i hennes samhälle. Handlingen i Foxy Brown är inte alltför olik, vilket inte är ovanligt då majoriteten av blaxploitationfilmerna rör sig inom samma ämnesområden. När Foxys pojkvän skjuts ner av medlemmar i ett drogsyndikat beslutar hon sig för att hämnas. Hon hittar en koppling till hennes pojkväns mördare och en ”modellagentur”, och Foxy beslutar därmed att posera som en prostituerad för att infiltrera företaget. Detta leder Foxy till en mängd olika, ofta väldigt våldsamma, händelser med allt ifrån att hon utsätts för våldtäkt och hämnas sin våldtäktsman som också är en sexslavhandlare, till att kastrera en av hennes manliga fiender och presentera hans avhuggna könsorgan för hans lika onda flickvän.

Grier har inte en fysisk kropp i den form som betecknar en traditionell maskulin fysisk styrka, istället för utbuktande hårda muskler har hon mjuka kurvor som hon självsäkert

35 Mae C. King, ”The Politics of Sexual Stereotypes”, Black Scholar 4, 1973, s. 13 36 Platz, s. 528, 530

visar upp via hennes klädval. Men trots att hon uppenbart ska visas upp som feminin i aftonklänningar och liknande, ser vi flera exempel på hur hon tar sig an mer manliga egenskaper, ofta bättre än männen själva, och vinner slagsmål och är snabbare med att avfyra ett dödligt skott än männen. Pam Grier är både i Coffy och Foxy Brown långt ifrån den avsexualiserade ”mammy”- representationerna av svarta kvinnor som tidigare hade förekommit i Hollywoodfilm, men trots att Griers karaktärer och andra starka kvinnliga karaktärer från 1970-talets blaxploitation ofta var både starkare och mer intelligenta än männen, utnyttjades deras kroppar och dessa visades upp som om de endast fick sin makt genom att spela på en extrem sexualitet. I både Coffy och Foxy Brown finns det exempel på hur Griers karaktärer använder sig av sin sexualitet för att gynna sina egna planer.

Coffy börjar med att Coffy sitter i en bil tillhörandes en stor drogleverantör och hans återförsäljare. Hon verkar till synes vara väldigt desperat och menar att hon är villig att göra vad som helst (Coffy spelar på sin sexuella lockelse och männen ser ett tillfälle att utnyttja en desperat kvinna) för att få droger, någonting som lockar den mäktige leverantören. När Coffy ber den ena mannen att släcka står hon med ett hagelgevär när han vänder sig om och han tappar bokstavligen byxorna så paff han blir. Coffy skjuter honom i huvudet och tvingar sedan hans återförsäljare att ta en dödlig dos heroin. Scenen med mannen som tappar sina byxor och står där helt oförstående skulle kunna representera alla tre filmerna med Pam Grier som denna uppsats behandlar. Ingen av männen ser det komma, men ändå är Grier och hennes respektive karaktärer alltid den som står sist kvar starkast. Griers karaktärers styrka och den otraditionella rollen som en svart kvinnliga actionhjälte som slår tillbaka borde ha en stark attraktionskraft, allra mest men kanske inte exklusivt för svarta kvinnor utan kvinnor överlag för de tillhör trots allt en minoritetsgrupp.

Men trots att dessa filmer på flera sätt ansågs vara progressiva så porträtterade de även ofta kvinnorna som sexobjekt och flera scener verkar mest finnas till för både de manliga karaktärernas njutning samt den manliga åskådarpublikens njutning. Inom Hollywoodfilmen är det väldigt vanligt att man noggrant planerar i förväg så att man ska kunna maximera sin förmåga att attrahera en sexualiserad uppmärksamhet från de heterosexuella manliga åskådarna. Även om kvinnan i en film är hjälten och den

karaktär som fokus ligger på visas hennes sexualiserade kropp ständigt upp och filmskaparna finner ofta olika sätt för att få sina skådespelare att ta av sig kläderna och visar upp dem i tajta kläder, bikini, underkläder och liknande – samt även gärna med många närbilder i fokus.37 Det finns alltid en ursäkt till att visa upp en kvinnlig kropp.

Alla karaktärerna ser Pam Griers ansikte och kropp som någonting vackert och hon åtrås av både svarta och vita män38, men det är inte bara Griers och hennes karaktärers kroppar som ska visas upp utan det gäller även andra kvinnors kroppar. Varje tillfälle som ges där man kan visa upp kvinnors bröst, oavsett om de tillhör en vit eller svart kvinna, utnyttjar man och det finns många exempel på detta i både Coffy och Foxy Brown. När tjejer börjar slåss med andra tjejer i filmerna, råkar man ofta riva upp och av varandras tröjor för att visa kvinnors bröst. Hade samma sak hänt, med denna sexuella laddning, om det varit killar som slagits mot varandra? Trots att Coffy och Foxy Brown visade upp en stark kvinna i huvudrollen så är filmerna en American International Pictures produktion och filmen innehåller många av de element som bolagets tidigare exploitationverk också innehåller. Således kompliceras Coffys position som en actionhjältinna av sin konstruktion som ett sexobjekt.39 De två filmerna gjorde Grier till en av de största stjärnorna på 1970-talet och hon ses som en popkulturikon, men trots detta skriver Donald Bogle i Blacks in Films and Television att Grier fick en skev typ av berömmelse.40 Hon ansågs inte vara en respektabel skådespelare på grund av att hon i AIP exploitationfilmer ofta hade ”klätt av sig”, visat sig mer eller mindre naken.41 Resultatet av detta blev att Grier började försöka att tona ner sin sexualitet i flera av hennes filmer, men vid den tiden så hade blaxploitationrörelsen närmat sig sitt slut och hennes stjärna började dala.

Representationen av Grier i Jackie Brown Jackie Brown är en medelålders flygvärdinna för ett mexikanskt flygbolag, men för att tjäna lite extra pengar smugglar hon svarta pengar från Mexiko till vapensmugglaren Ordell Robbie. Men en dag stoppas Jackie på flygplatsen av ATF-agenten Ray, och en lokal polisdetektiv som är ute efter Ordell, vilka fått ett tips angående pengasmugglingen. Jackie har nu två alternativ: antingen så avslöjar hon Ordell, och

37 Benshoff och Griffin, s. 236, 289 38 Lawrence, s. 20 39 Lawrence, s. 82 40 Donald Bogle, Blacks in American films and television: an encyclopedia, New York: Garland 1988, s. 398 41 Ibid.

riskerar därmed att bli mördad, eller så får hon sitta i fängelse i minst ett år. Men vad de andra inte vet är att Jackie har ett eget alternativ: att lura både polisen och Ordell och dessutom ta en halv miljon dollar av Ordells pengar. När vi först får se Ordell kollar han och en annan man, Louis, på ett program som heter ”Chicks Who Love Guns”, en sorts infomercial som består av kvinnor i bikinis som visar upp och skjuter med olika vapen. Ett program som inte bara sammanfattar Ordells stora intressen utan även är en bra, dock förenklad, sammanfattning av blaxploitation och dess beskrivning av vad manlighet innebär.

I Elmore Leonards ursprungliga källa Rum Punsch heter Jackie Jackie Burke och hennes etniska bakgrund är inte nämnd, vilket mest troligt tyder på att hon är vit och inte svart. Tarantino gör ett aktivt val att vilja skapa en blaxploitation-influerad film och sägs alltid ha haft Pam Grier i bakhuvudet. Att dessutom ändra Jackies efternamn från Burke till Brown blir en tydlig referens till Griers tidigare roll som Foxy Brown (Jackie Browns font i titeltexten är dessutom precis likadan). Både Melanie och Jackie är objekt för blicken, men blicken mot Jackie är mer romantisk än sexuell. Det blir tydligt för oss åskådare via relationen till Max direkt när han ska hämta upp henne för första gången.42

Jackie är påklädd under filmens gång, inga avklädda scener eller kläder som visar upp hennes kropp för andras njutnings skull. Men hon är fortfarande klädd i feminina kläder i form av kjolar och klänningar tillsammans med passande färgkombinationer i form av sminkningen och färgglada nagellack. Hon bär ofta färger som är väldigt tydliga och inte diskreta, klara färger som tar plats vilket speglar hennes personlighet och hennes karaktär i filmen. Jackie är den intressanta och drivande aktiva karaktären i filmen, och allt detta utan att varken visa upp sin kropp för andras njutning, tappa bort sig själv eller förlora sina feminina egenskaper och sin kvinnlighet i utbyte mot maskulina för att kunna ha en chans att vinna i slutet.

Det är viktigt att inte glömma att Ordell under större delen av filmen är helt säker på att han har Jackie precis där han vill ha henne och tror sig ha full kontroll över hela situationen, men Jackie ligger dock ständigt ett steg före. Jackie hade enkelt kunnat döda Ordell när han kommer in på kontoret, hon övar till och med på hur hon skulle

42 Robert Miklitsch, ”Audiophilia: audiovisual pleasure and narrative cinema in Jackie Brown”, Screen, Vol. 45 Issue 4, Winter 2004, s. 299

göra det, men slutligen är det inte hon som blir den som dödar honom. Men skillnaden är att hon enkelt skulle kunna göra det om det skulle behövas, hon var redo för att göra det som behövdes göra för att kunna lämna detta bakom sig.43 I slutet av filmen, innan Jackie ska åka till flygplatsen, åker hon till Max och en sak hon vill understryka är att hon aldrig utnyttjade honom och att hon aldrig ljög för honom. När hon frågar honom om han är rädd för henne svarar han att han är det lite. Jackie skjuter inte vilt eller slåss med svärd, men trots det är hon respektingivande för både männen och kvinnorna och även i vissa fall en aning överväldigande (för männen som är vana vid att kvinnor kanske mer är passiva). Max är ingen match för Jackie, Jackie som är ”cool as the breeze” och ”too cool for school”.44

Richard Dyer har skrivit mycket om hur filmstjärnor relativt snabbt etablerar en specifik och unik repertoar av gester, tonfall och liknande och ger därmed ofta publiken en familjär känsla efter ett antal filmer45, och detta är någonting som jag anser verkligen passar in på Pam Grier och den typen av karaktärer som hon har fått spela under sin karriär. När man ser Grier i Jackie Brown går det inte att blunda för hennes tidigare karaktärer i exempelvis Coffy och Foxy Brown, utan det blir snarare som om Jackie Brown är en fortsättning där vi lär känna henne och hennes situation senare i livet. Trots att hon i Tarantinos film inte är lika sexualiserad får man fortfarande samma känsla av att hon är orädd, tuff (men inte på bekostnad av hennes kvinnlighet) och smartare än alla andra karaktärer. Precis som Tarantino efter ett antal filmer började skapa sin egen röda tråd och publiken kan börja känna igen sig och vet vad de har att förvänta sig av just honom och hans filmer, kan det ofta bli samma sak med skådespelare, så som Dyer menar. Vilken effekt har detta på åskådarna? En möjlig effekt är att det blir svårt för åskådarna att hålla isär olika karaktärer om en skådespelare tenderar att följa ett visst mönster, både genom den sorts karaktärer personen i fråga spelar samt i hur personen väljer att porträttera dem. Det kan därmed bli så att karaktärerna snarare flyter samman och av åskådarna mer ses som samma karaktär fast i olika tidsperioder och sammanhang.

43 Miklitsch, s. 301 44 Miklitsch, s. 295-296 45 Richard Dyer, ”Stars”, i Leo Braudy och Marshall Cohen (red.) Film theory and criticism: introductory readings, New York: Oxford University Press 2009, s. 481

Skillnader mellan Jackie och Melanie

När publiken först introduceras till Melanie så ser vi inte hela henne, inte ens hela eller någon del av hennes ansikte. Vi ser hennes fötter och halva ben medan Louis och Ordell sitter i soffan och diskuterar. När man utesluter att visa på hela den kvinnliga kroppen, eller åtminstone huvudet med ett ansikte som också kan visa en sorts reaktion, skulle man kunna se det som att kvinnans samtycke tas bort och hon finns endast med för att bli tittad på av männen i både filmen och i publiken. Melanie kan ses som den typiska kvinnan i exploateringsfilm, då hon har en kropp som ständigt visas upp genom både valet av kläder hon ska bära men också med hjälp av kamerans vinklar och närbilder.46 Hennes garderob består till mesta delen av shorts, bikiniöverdelar och korta tröjor – allt för att på ett enkelt sätt kunna visa upp hennes kropp. Den aktiva strävan, anspelningen och användningen av sex som en källa för manipulation är väldigt tydligt i exploateringsfilmer, vilket bland annat återfinns i Pam Griers blaxploitationfilmer. Till skillnad från de klassiska exploateringsfilmerna dock, där hyper-sexualitet endast straffas om den används för att förråda en annan kvinna, så straffas Melanie för sin sexualitet. Efter pengaväxlingen i köpcentret tröttnar Louis på Melanies skämt om hans ålder och sviktande minne om vart de parkerade bilen, och han skjuter henne kallblodigt. Hennes död sker off-screen, vilket kan illustrera filmens/de andra karaktärernas bristande respekt för henne samt hennes brist på makt. Melanie betyder ingenting, men att hon retade Louis och skadade hans manliga ego betydde tyvärr för Melanies del alldeles för mycket för honom.

Det är en handling som berörs så nonchalant, vilket är extra problematiskt då vi tidigare fått se i filmen hur de har umgåtts, rökt marijuana tillsammans och haft sex. Louis utnyttjar först Melanie för sin egen skull och njutning, och direkt än hon enligt honom inte längre anses vara nödvändig för honom eller hans situation så gör han sig av med henne. Han skjuter henne helt oberörd. Platz menar att Melanie måste förgöras i filmen för att hon är svag och för att hon inte besitter några manliga egenskaper för att kunna bli framgångsrik, men hon måste också förgöras för att hennes sexualitet är hotande.

46 Platz, s. 532-533

Melanie kropp (speciellt hennes fötter) är också ett starkt sexualiserade och fetischerat föremål för Louis.47

Det finns flera tillfällen i Jackie Brown då Tarantino vill visa upp skillnader mellan Jackie och Melanie, samt skillnader mellan Jackie och Max gentemot Melanie och Louis. Jackie är väldigt medveten om att hon har Max precis där hon vill ha honom samtidigt som Louis, till skillnad från Ordell, inte alls kan styra Melanie, vilket kommer föra med sig katastrofala följder för dem båda. I valet av musik som spelas i scener med Jackie är det svarta R&B artister såsom Bobby Womack och Randy Crawford, medan Melanie istället associeras med vita pop-rockband som Guess Who och The Grass Roots.48

Musikens roll i Jackie Brown Samtidigt som ”A Film by Quentin Tarantino” syns i bild i stark gul färg kommer en lugn Pam Grier in i bilden på ett rullband á la Benjamin Braddock i The Graduate (1968) och via en medium-shot följer vi henne i profil medan hon tar sig igenom flygplatsen till hennes arbete vid Cabo Air Lines. Allting till ljudet av Bobby Womacks ”Across 110th Street” i bakgrunden, en icke-diegetisk låt med en text som om man är uppmärksam kan ge oss information om Jackies rådande situation i livet. Som åskådare får man en känsla av att Jackie äger scenen, nästan hela sekvensen filmas lite lätt underifrån vilket ger en känsla av att vi tittar upp mot henne. Hon ser lugn och professionell ut även när hon börjar inse att hon är lite sen och börjar jogga.

I was the third brother of five Doing whatever I had to do to survive I'm not saying what I did was alright Trying to break out of the ghetto was a day to day fight Been down so long, getting up didn't cross my mind I knew there was a better way of life that I was just trying to find You don't know what you'll do until you're put under pressure Across 110th Street is a hell of a tester49

47 Platz, s. 533 48 Miklitsch, s. 300 49 Bobby Womack, ”Across 110th Street”, 1972

Låtens text visar på att hon, trots att hon inte är någon ”brother” i detta fall, kommer att göra vadsomhelst oavsett om det är korrekt eller ej för att överleva den situation hon satt sig själv i.50 Hon har varit fast i sin position under Ordells makt så länge, men när hon nu ser en väg ut måste hon åtminstone försöka att ta den. Hennes orörliga sidoprofil i början ger också publiken möjlighet att fokusera på låten och låtens text, vad texten vill förmedla och vad Tarantino vill ha sagt med den istället för att aktivt behöva fokusera på det som sker i bild eftersom Jackie står stilla på rullbandet utan att röra en min. Det är inte endast i början som musiken kommer att spela en stor roll i Jackie Brown, utan musiken gör en återkommande viktig roll för filmens karaktärer och deras situationer. Karaktärer som är känslomässigt investerade i musik och diverse låtar är ingenting som är nytt i filmer av Tarantino.

Det finns exempel i filmen på musik som existerar som en komplettering till det vi redan ser i bild, som då Jackie åker fast och får sitta i fängelse och ”Long Time Woman” spelas i bakgrunden med textrader som ”Ninety nine years is a long long time, Well look at me, I'll never be free”. Låten framförs av Pam Grier själv och är ursprungligen från filmen The Big Doll House (Jack Hill, 1971), en kvinnofängelsefilm med Grier i huvudrollen. Efter att Max träffat Jackie skapar han ett tyckte för The Delfonics, det blir ett band som han associerar med Jackie och han börjar undersöka en helt annan sorts musik (och samtidigt kultur) som är annorlunda från det som existerar i hans vita samhälle. Det kan också handla om att Max vill minska skillnaderna mellan honom och Jackie på grund av hans känslor. Det är The Delfonics låt ”Didn't I Blow Your Mind This Time” som flera gånger återkommer i filmen för att representera Max och hans känslor. Sista tillfället då vi hör låten är mot slutet i filmen då Ordell ska möta henne på Max kontor och inte har kontroll över vilken musik som spelas. Det är uppenbart under filmens gång att Ordell anser sig själv vara väldigt olik från Max, och ser sig själv som den mest manliga av dem båda. ”Didn't I Blow Your Mind This Time” handlar om en man som inte kan lämna en kvinna, och Miklitsch menar att Ordell utsätts för Max personliga musikaliska ögonblick vid just detta tillfälle för att visa på att båda männen i själva verkar har blivit överlistade.51 Man skulle kunna se detta som en

50 Miklitsch, s. 292 51 Miklitsch, s. 295

direkt parallell kring hur Ordell, genom att gå med på att träffa Jackie har förlorat kontrollen över sitt eget öde.

I filmens sista scen ser vi återigen Jackie till ljudet av Womacks ”Across 110th Street”, denna gången i bilen på väg till flygplatsen för att lämna sitt gamla liv bakom sig. Till skillnad från första gången vi får se Jackie till ljudet av denna låt ser vi henne nu framifrån och inte i profil, och vi kan se hela hennes ansiktsuttryck och hur hon reagerar på situationen. Jackie börjar mima med i texten. Frågan om låten är diegetisk eller inte- diegetisk kan diskuteras för trots att vi ser att Jackie måste vara medveten om låten så finns det ingen källa för den i filmen. Jackie är fri från hennes tidigare liv, från det liv hon inte längre ville leva, och nu får vi se hela hennes ansikte och hennes reaktion i samband med låten och dess betydelse.52 Denna gång representerar låten snarare Jackies nyfunna frihet och att hon har lyckats lämna det gamla bakom sig, till skillnad från i öppningsscenen då låten mer kom att representera Jackies kamp och vilja att göra allt för att ändra livsstil.

Jackie ser nöjd ut, hon nästan småler en aning, men sedan börjar hon bli lite lätt tårögd. Hon biter sig i läppen med munnen stängd och ser mer fundersam ut. Jackie har lyckats överlista sina fiender under filmens gång och kommit undan med en rejäl summa pengar. Hon har kommit ifrån ”gettot” - i detta fall hennes 110th Street i hennes liv – men allting är inte positivt för Jackie och hon är inte helt egoistisk. Hon lämnar trots allt kvar Max, vilket nog berör henne lite mer än vad hon själv kanske vill erkänna, vilket kan bero på att det är just i bilen ensam som hennes känslor kommer fram när hon sjunger med i låten.

Tarantinos Django Unchained och representationen av Broomhilda

Tarantinos Django Unchained (2012), som utspelar sig två år före det amerikanska inbördeskriget, handlar om slaven Django som efter ett brutalt förflutet hos sina tidigare slavägare kommer i kontakt med och börjar arbeta med den tyska prisjägaren Dr. King

52 Miklitsch, s. 296

Schultz i utbyte mot frihet och hjälp att rädda hans fru Broomhilda. Broomhilda kan ses som en klassisk karaktär, hon är den tillfångatagna kvinnan som ska räddas av en man, av en hjälte. På många sätt kan Django Unchained ses som D.W. Griffiths The Birth of a Nation fast med omvänd handling. Det handlar om en heroisk svart man som gör allt för att rädda en oskyldig svart kvinna som hålls tillfånga av onda och grymma vita män. Det vi får se henne göra är att lida och vänta på att bli räddad eftersom hon själv är hjälplös. Trots att Broomhilda är den kvinna i filmen som får ta mest plats i filmen är hennes karaktär relativt begränsad till att visa antingen hennes utseende och skönhet eller visa scener där hon plågas. Innan vi får se Broomhilda själv får vi antingen se henne via Djangos fantasi där hennes skönhet understryks eller i tillbakablickar där vi ser henne utsättas för våld och hur hon plågas. När Django badar i en sjö ser vi hur Broomhilda uppenbarar sig och ler mot honom, och i kontrast till det får vi också se hur hon, efter ett misslyckat rymningsförsök med Django, straffas med att få ett ”R” (för rymling) inbränt på kinden samt hur piskor slås mot hennes rygg.

Stam och Spence skriver om hur olika filmiska verktyg kunde styra hur representationen av karaktärer blir, och en av frågorna de ställer handlar om bildomfattningen och varaktighet. Det är två saker som är nära relaterat till en karaktärs potentiella åskådarsympati, förståelse samt identifikation. Vilka karaktärer ges närbilder och vilka degraderas till bakgrunden?53 Att Jackie är mer aktiv och tar mer plats än Broomhilda är tydligt, men hur framställs Broomhilda? Tilldelas hon närbilder eller är hon endast i bakgrunden? Broomhilda får inte säga mycket i filmen, men när hon väl syns i bild är hon inte endast begränsad till att vara i bakgrunden. Ibland får vi se närbilder på henne och hennes ansikte, när hon väl syns får hon chansen att verkligen synas. Tyvärr dock i samband med att vi får se hennes ansikte uttrycka rädsla och smärta, men trots att det ligger så mycket fokus kring Broomhildas smärta är hon alltid vacker. Trots att hon har en piskad rygg och ett ärr på kinden, trots att de som bestämmer över henne inte anser att hon är tillräckligt fin, känns hon vackrare än alla de andra (få) kvinnorna som vi får se i filmen. Varför? För att vi ser Broomhilda genom Djangos ögon. Vi har sett hans fantasier om henne, vi vet hans längtan efter henne.

53 Robert Stam och Louise Spence, ”Colonialism, Racism, and Representation: An Introduction”, i Leo Braudy och Marshall Cohen (red.) Film theory and criticism: introductory readings, New York: Oxford University Press 2009, s. 763

Under filmens gång nämns det att Broomhilda på Candyland ska ha gett njutning till mandingos, men med en underliggande mening att det mer ska ha varit hennes önskan. Denna bild av den svarta kvinnan ger ett intryck av att de inte kan vara offer till sexuellt våld och våldtäkter eftersom de alltid önskar sex själva. I fallet med Django Unchained handlar det om en film som behandlar slaveriet, och det var såhär det var för många kvinnor under denna tid, men i många blaxploitationfilmer som går bortom själva den tidsperioden i historien finns det flera exempel på hur man utnyttjar den svart kvinnliga kroppen och ger ett intryck av att den svarta kvinnan inte har makt över sin egen kropp utan en man kan göra vad han vill med den.

Mulvey refererar till den amerikanska filmregissören Budd Boetticher som menade att: ”What counts is what the heroine provokes, or rather what she represents. She is the one, or rather the love or fear she inspires in the hero, or else the concern he feels for her, who makes him act the way he does. In herself the woman has not the slightest importance”.54 Utan Broomhilda finns det ingen film, och det finns ingen som motiverar Django till hans aktioner. Django kallar Broomhilda för ”Little Troublemaker”, vilket tillåter oss som åskådare att ha en förklaring till alla hennes ärr, till hennes bakgrund och hur hon/hennes tid med Django har varit tidigare. Hon skapade problem, fastän hon givetvis kunde ana vad resultaten skulle bli av det hon gjort/försökte göra. Vi kan bara föreställa oss vad hon har utsatts för, men trots allt så lever hon fortfarande. Hon har till och med försökt rymma mer än en gång fast hon vet vad som händer när man gör det. Broomhildas styrka ligger i att hon inte ger upp, hon dör inte. Hon är vid liv, och genom att hon fortfarande är vid liv, ger hon Django motivationen han behöver.

Musikens roll i Django Unchained

Filmmusiken är enligt Stam och Spence avgörande när det gäller vilken kulturell position åskådaren placerar sig i, då musik har en känslomässig dimension som reglerar vår medkänsla. Det är väl känt att filmmusik kan påverka och styra våra känslor inom filmens dieges på olika sätt. Den kan få oss att gråta, sympatisera med en särskild karaktär eller grupp, trigga våra rädslor eller väcka ilska.55 Med tanke på att Broomhildas ”screen time” är så begränsad hade en låt med passande text kunnat ge mer djup och åtminstone försöka lite med att ge mer information kring Broomhilda. Med en

54 Mulvey, s. 715 55 Stam och Spence, s. 764

låt kan man förmedla mer information till publiken om en karaktär eller situation, mer eller mindre tydligt för publiken. Speciellt om det, som i detta fall, handlar om en karaktär som inte får mycket egen speltid. Låten ”Freedom”, som spelas när Django tänker tillbaka på hans och Broomhildas rymningsförsök och det efterföljande piskandet/straffet som Broomhilda utsätts för, är den låt som mest inkluderar Broomhilda men det är ändå ingenting nytt vi får veta. Samtidigt som vi ser hur Broomhilda och Django försöker att fly hör vi hur det sjungs icke-diegetisk musik i bakgrunden med textrader såsom:

I am looking for freedom, looking for freedom And to find it cost me everything I have Well I am looking for freedom, looking for freedom And to find it, may take everything I have56

Under filmens gång får publiken veta att Broomhilda försökt att rymma minst två gånger, varje gång har hon varit väl medveten om vad som står på spel och vad som sker om hon misslyckas. Hon riskerar allting för minsta lilla chans hon får att försöka komma ifrån hennes situation.

Skillnader mellan Pam Griers representation i Coffy och Foxy Brown med Jackie Brown bell hooks hyllar i dokumentären BaadAsssss Cinema Tarantinos representation av Grier i relation till de tidigare filmerna av 1970-talets blaxploitation på följande sätt:

I think that it is one of the more meaningful images, resisting images of a black female... and it is important that, that resisting image begins with Coffy, it doesn't begin in the Quentin Tarantino imagination. He has the capacity and ability, through love I think, through love of the image itself, through love of the character, to take that image of the strong and powerful woman, and bring it into a new generation. In sense, he erases the earlier pornography of Coffy57

56 Elayna Boynton och Anthony Hamilton, ”Freedom”, 2012 57 BaadAsssss Cinema, Isaac Julien, 2002

Allting börjar med bilden av den svarta kvinnan i Coffy, men i och med Jackie Brown får han chansen att utveckla inte bara den svarta kvinnans deltagande i en blaxploitation-influerad film utan även bilden av Pam Griers får utvecklas. Som bell hooks säger blir det som om Tarantino raderar det mer pornografiska innehållet från Griers bild i Coffy och visar en annan bild av henne. Mulvey skriver att kvinnan inte är delaktig utan blir en produkt på skärmen som skall tittas på och det är mannen som är den som aktivt tittar och objektifierar. Man talar om en kvinnas ”to-be-looked-at- ness”.58 Mulvey menar fortsättningsvis att kvinnan oftast visats upp genom två nivåer: som erotiskt objekt för karaktärerna inom berättelsen och filmen, samt som erotiskt objekt för åskådarna i publiken.59 I Coffy när Griers karaktär och Carter blir överfallna av två män sliter den ena mannen sönder hennes kläder och både vi och karaktärerna får se hennes nakna bröst. Trots den andre mannen menar att de har bråttom och bör försvinna från platsen, menar den andre att han har tid att göra detta, njuta och röra henne. Innan han slet sönder hennes kläder hade hon precis tagit emot ett slag och låg bortvänd på magen från dem, det var mannen själv som kände att han hade makten att gå dit, vända på henne, slita upp hennes kläder och röra henne. Kvinnans kropp tillhör inte kvinnan, och man kan utnyttja den på flera sätt inom filmen. De manliga karaktärerna får njuta av hennes kropp och röra den, filmbolagen lockar publik med att visa upp nakna kvinnor vilket genererar pengar, och publiken får se på det nakna. Att skapa bilder av svarta kvinnor som om de alltid önskar sex blir problematiskt och kan därigeom legitimera sexuella övergrepp, exempelvis som i Broomhildas situation som en svart kvinnlig slav bland vita män som bestämmer över henne och därmed även hennes kropp.

Den sortens sexualisering av Griers kropp känns helt otänkbar i Jackie Brown. Det märks att Tarantino personligen beundrar Grier då han behandlar henne med sådan respekt. Jackie Brown är ett kärleksbrev från Tarantino, både till 1970-talets blaxploitation men kanske allra främst till Pam Grier. Det är inte ofta en svart kvinna ensam får ta en sådan stor plats i en större film, och ännu mer ovanligt är det gäller när en medelålders svart kvinna. Vi ser både hennes bestämdhet och tuffhet, hon vill klara sig ur hennes livssituation men om det tillslut inte skulle gå hela vägen har hon åtminstone testat. Men vi får också se hennes mjukare sida, exempelvis då vi ser Jackie

58 Mulvey, s. 715 59 Mulvey, s. 716

i slutscenen när hon åkt ifrån Max. Hjältinnorna i blaxploitationfilm representerade oftast oberoende svarta kvinnor som inte behövde en man för att bli starka eller nöjda, och om Max hade följt med Jackie till Spanien hade denna del av hennes självständighet kanske tagit skada. I flera blaxploitationfilmer med kvinnliga huvudkaraktärer handlar det ofta om ett samhälle och om en gemenskap, och inte alltid om den enskilda kvinnan och hennes kamp i sig. Jackie gör allting i filmen som hon gör för sin egen skull, för att hon själv ska få en chans att få ett nytt liv och komma ifrån Ordell. Jackie får möjligheten att vara självisk och tänka på sig själv utan att bli dömd för det och hennes val, någonting man vanligtvis är mer van vid att se hos manliga huvudkaraktärer.

Skillnader mellan Jackie och Broomhilda

Jackie tar mer saken i egna händer, styr sitt eget öde och kämpar för sig själv och sitt liv – dock utan att fullständigt tappa sin kvinnlighet. Tarantino har många gånger tidigare i sin filmografi valt att låta starka mångfacetterade kvinnliga karaktärer ta plats, men sättet han väljer att framställa dem har skiljt sig åt och i Django Unchained hamnar hans Broomhilda i en väldigt passiv roll i jämförelse med andra tidigare kvinnliga karaktärer. Django Unchained berör slaveriet och i och med Broomhilda, behandlingen av kvinnor. Filmen är regisserad utav Tarantino, som är en amerikansk vit man. Har det haft någon betydelse på representationen av Broomhilda? Gör hans medfödda vita manliga blick det omöjligt för honom att spegla en svart kvinna och hennes liv på ett annat sätt än endast som någonting vackert att titta på för andra karaktärer och publiken? Med tanke på att Tarantino faktiskt tidigare i sin filmkarriär har lyckats med att se bortom allt detta och lyckats skapa kvinnliga karaktärer som både fått vara starka och feminina (exempelvis Shosanna och Jackie) är det antagligen inte här det blivit problematiskt med Broomhildas representation. Det kan snarare vara så att Tarantino väljer att visa upp Broomhilda genom den plats som man som kvinna, och i detta fall även som svart kvinna, hade under denna tidsperiod i historien och det är därför hon anses vara så mycket mer passiv och mindre stark än tidigare kvinnliga huvudkaraktärer som skapats av Tarantino. Många av de andra kvinnliga karaktärerna han har skapat hyllas ofta för deras respektive vilja för att attackera och fysiskt skydda sig själva. I Broomhilda kan vi istället snarare hitta en beslutsamhet och styrka i och med att hon fortfarande lever.

Problematiska framställningar av svarta kvinnor, varför?

Då det är en grundläggande ideologisk grundsats i patriarkatet att män och manlighet är privilegierade över kvinnor och kvinnlighet, bör det inte kommer som någon överraskning att Hollywoodfilmen alltid har privilegierat män och manliga roller över kvinnor och kvinnliga roller.60 Närbilder av kvinnors kroppsdelar förekommer upprepande gånger i Hollywoodfilm, och i flera fall så introduceras även kvinnor genom att man först endast visar en del av deras kropp, vilket vi ser i och med Melanie i Jackie Brown där vi ser delar av hennes kropp innan vi får se hennes ansikte. Genom att bryta ner den kvinnliga kroppen till enskilda delar, och värdera vissa delar mer än helheten, vägrar den patriarkala kulturen subtilt att erkänna kvinnor i sin helhet och som hela människor.61 Om publiken samt de andra karaktärerna ska kunna respektera kvinnor på film så ska de efterlikna och ta efter de männen som vi respekterar och de egenskaper som de besitter, och om de inte kan göra det så ska kvinnorna åtminstone kunna vara tillräckligt attraktiva att titta på så att de kan förlåtas för att de inte uppfyller de kraven. Melanie finns till för att vara någonting vackert att titta på, och direkt när hon börjar ifrågasätta Louis och retas gör han sig av med henne så fort han kan utan tvekan.

Enligt Susan J. Douglas kan en stor del av de problematiska framställningarna av kvinnor spåras till mediernas representation av andra vågens feminism som uppstod under 1960-talet och fortsatte till 1970- och 80-talet. Trots rörelsens flera framgångar, framställde media kvinnorna som hysteriska varelser som var ett hot mot äktenskap och familj.62 Det upplevda hotet mot manligheten resulterade inte bara i återupplivandet av ”the buddy film” men också i en större mängd bilder/sekvenser som visade aggression och våld mot kvinnor.63

”The female action star” I Tarantinos försök till att ta bort de begränsningar för kvinnliga karaktärer som majoriteten av filmer från Hollywood skapat och skapar, menar Platz att han skapar ”the female action star”, och oavsiktligt går emot det arbete exploateringsfilmerna gjorde då

60 Benshoff och Griffin, s. 203 61 Benshoff och Griffin, s. 238-239 62 Susan J. Douglas, Where the girls are: growing up female with the mass media, New York: Times Books 1994, s. 166 63 Benshoff och Griffin, s. 274

han begränsar de egenskaper som de starka kvinnorna har möjlighet att äga.64 Till kontrast och för att påvisa sitt argument, tas det under textens gång upp hur kvinnorna från exploateringsfilm från 1970-talet, trots väldigt starkt sexualiserade, kunde vara både fysiskt starka och behålla feminina identifieringar såsom rollen som hustru, mödrar, vänner och skönhetsdrottningar. Tarantino tillåter oftast sina starka kvinnliga karaktärer att existera i två kategorier som hon väljer att kalla ”strong hyper-masculine female warrior” och som ”hypersexulized female whose sexuality is her only source of power”.65 Den svagare skildringen av de hyper-sexualiserade och feminina kvinnorna kan hittas i Melanie i Jackie Brown samt den första gruppen av tjejer i Death Proof. Kvinnorna kan inte, med sina feminina drag, överleva ”in a man's world”.66 Broomhilda visas upp på ett problematiskt sätt där vi som åskådare främst får se henne utsättas för plågsamma aktioner och straffas, men trots att hon inte är speciellt aktivt lyckas hon överleva i en mans värld. Jackie, däremot, överlever inte bara i en mans värld utan hon kommer undan med att lura dem alla och få en halv miljon dollar på köpet och allt efter sin egen idé och drivkraft.

Precis som den första gruppen av sexualiserade och feminiserade kvinnor i Death Proof dödas för att de inte besitter de maskulina egenskaperna som krävs för att besegra män, är Melanies närvaro och identitet i Jackie Brown är endast kopplad till hennes sexualitet och de måste förstöras då de är sexuellt farliga och svaga.67 När Melanie börjar reta Louis vid parkeringsplatsen slår hon även hål i hans manliga ego och när en kvinna som Melanie, som han inte anser vara värt någonting, träffar en öm punkt klarar han inte av det utan dödar henne. Samtidigt som Melanie kanske inte var ett riktigt hot, ett riktigt hot så som Jackie är för männen, kände sig Louis hotad av hur hon tilltalade honom som om de var på samma nivå.

Platz menar att Tarantino ofta misslyckas med att ta bort de mer förnedrande och förödmjukande elementen ur de klassiska exploateringsfilmerna till sina egna karaktärer, men att han genom karaktärerna Jackie och Shosanna lyckas och tillåter kvinnorna att bli befullmäktiga utan att de blir sexualiserade eller maskuliniserande.68 Jackie behandlas med respekt då hon har förmågan att konkurrera och överlista alla

64 Platz, s. 529 65 Platz, s. 531 66 Platz, s. 532 67 Platz, s. 535 68 Platz, s. 537

manliga karaktärerna, samtidigt som hon behåller sin kvinnliga identitet. Hon behöver inte avvisa sina feminina drag för att bli framgångsrik eller lyckas i filmen. Hennes kropp visas inte upp på ett sexualiserat sätt, den visas inte heller upp på ett sätt som skulle visa på att hon är överdrivet stark eller har en ovanlig fysisk styrka, utan hennes överlevnad handlar främst om hennes intelligens som hon genom lyckas överlista både Ordell och polisen. Genom sin intelligens kan hon överlista både Ordell och polisen. Istället för att endast ha sin makt i samband med sin sexualitet, så har Jackie andra förmågor som gör att hon överlever och klarar sig och hon behöver aldrig utnyttja sin kropp.69 Jackie är ett exempel på att man inte behöver avvisa sina feminina egenskaper (eller spela på sin sexualitet) för att vinna över män, och det enda sättet att vinna över män är inte heller att endast ha traditionella manlig egenskaper såsom exempelvis enorm fysisk styrka.

Slutdiskussion

Trots att blaxploitationfilmerna på flera vis var progressiva så porträtterade de även ofta sina kvinnor som sexobjekt och flera scener finns främst till för de manliga karaktärernas njutning samt den manliga publikens njutning. Griers kropp sexualiseras och visas upp för andras njutning vid varje tillfälle som ges. I Jackie Brown känns en sexualisering av Griers kropp otänkbar då Tarantino både har mycket respekt för Grier samt att han gärna vill försöka skapa starka och mångfacetterade kvinnliga karaktärer i samband med sina filmer. Jackie är stark, intelligent, kvinnlig och, till skillnad från de kvinnliga huvudkaraktärerna i 1970-talets blaxploitationfilmer, är hon påklädd under filmens gång. Istället för att endast ha sin identitet eller makt i samband med sin sexualitet, så har Jackie andra förmågor som gör att hon överlever i en mans värld. Jackie är ett exempel på att man inte behöver avvisa sina feminina egenskaper för att vinna över män, och inte heller behöver man endast ha traditionella manliga egenskaper såsom enorm fysisk styrka för att vinna över män. Det intressanta är att man skulle kunna påstå att Ordells maskulinitet (även den som tillhör poliserna) är en fördel till Jackie då den får dem alla att underskatta hennes förmågor. Jackie är en kvinna, och de skulle aldrig kunna tänka sig att hon skulle kunna våga och/eller lyckas lura dem.

69 Ibid.

Broomhilda är inte bara underlägsen med vita mannen utan även den svarta mannen, i flera scener ser vi hur illa betjänten Stephen behandlar och talar till henne. Svarta kan alltså ses som långt ner i samhället, men svarta kvinnor ännu lägre. I Broomhilda kan vi hitta en beslutsamhet och styrka i att trots allt hon utsätts för så lever hon fortfarande. Hon är modig, hon har försökt att rymma flera gånger trots att hon är väl medveten om riskerna och bestraffningen. ”Damsel in distress” är kvinnor i film som är passiva och alltid väntar på att bli räddade från deras situation, och då Django Unchained trots allt samtidigt även är en hyllning till den klassiska westernfilmen (och där är den sortens roll för kvinnor vanlig) och det kan vara därför Broomhilda också främst blir en version av en sådan karaktär istället för en mer aktiv karaktär som kan klara sig själv liknande Jackie.

Jackie Brown är en film som står ut lite i Tarantinos filmografi, och en film som ofta glöms bort bland hans andra rent ekonomiskt större succéer. Det är en film med en kvinnliga stark huvudkaraktär, liksom exempelvis Kill Bill-filmera, men till skillnad från Kill Bill så innehåller Jackie Brown inte samma sorts glorifierade våld utan man utgår mer från det faktum att Jackie är intelligent. Hon behöver inte ett samurajsvärd för att ta ut sin hämnd och komma ifrån den situation hon är i. Jackie Brown innehåller en av Tarantinos bästa representationer av kvinnor i form av Jackie, men ändå är det oftast hans andra filmer med kvinnor i huvudrollen som diskuteras när starka kvinnliga filmkaraktärer ska diskuteras. Är det en tillfällighet att Jackie Brown hamnar lite i bakgrunden av hans andra filmer med kvinnor i huvudrollen?

Om man som publik endast får se en viss bild eller enstaka representationer av människor kan det ge problematiska bilder av världen och det verkliga livet. Hollywoodfilm är någonting väldigt bekant för hela världen och många exponeras mer eller mindre endast för dessa filmer, vilket kan skapa en öfreställning om att det sättet som Hollywood gör film och väljer att representera människor från olika etniciteter på är det enda sättet. Om man inte representeras på film så existerar man inte heller, därför är det viktigt att visa upp olika representationer av människor i film som publiken lättare kan identifiera sig med. Filmer såsom Coffy och Foxy Brown där den kvinnliga kroppen så tydligt sexualiseras blir väldigt problematiska. Vi exponeras för sexualiserade kvinnliga kroppar dagligen i olika former av media utan att det är någonting som vi aktivt söker efter, men det är lika oroande att i film understryka att

kvinnor måste sexualiseras och endast genom deras kroppar kan de ha en chans att vinna över de manliga karaktärerna.

Tarantino lyckas i sin representation av Jackie, men med representationen av Broomhilda lyckas han inte i lika stor omfattning. Problematiken kan ligga i att samtidigt som Tarantino vill hylla och visa sin kärlek till blaxploitationfilmer och dess kännetecken, försöker han även att satirisera exempelvis de kvinnliga karaktärerna inom undergenren och hur de representeras. Det blir kanske en aning komplext till och med för Tarantino själv att hålla koll på sina representationer? Platz skrev om två typer av kvinnor inom Tarantinos filmer, den starka hyper-maskulina kvinnliga krigaren samt en hyper-sexualiserad kvinna vars sexualitet är hennes enda källa till makt70, men varken Jackie eller Broomhilda faller inom någon av de kategorierna. Varken Jackie eller Broomhilda behövde ta till sig maskulina egenskaper för att överleva, inte heller var deras sexualitet deras enda källa till makt. Båda karaktärerna är vitala och viktiga för handlingen i deras respektive filmer. Båda karaktärerna är även vackra, starka, modiga, feminina och intelligenta. De är båda målmedvetna och har en beslutsamhet om att försöka överleva och ta sig från deras utsatta position i livet. Båda karaktärerna har liknande mål och drömmar men deras respektive tillvägagångssätt för att nå dessa drömmar skiljer sig dock åt. Vilket kanske inte är så otroligt då det skiljer mer än hundra år mellan de respektive tidsperioderna som de kvinnliga karaktärerna befinner sig inom.

70 Platz, s. 531

Källförteckning

Filmer

Coffy, American International Pictures (AIP), USA 1973. producent Robert Papazian m.fl., regi Jack Hill, manus Jack Hill, foto Paul Lohmann, klipp Chuck McClelland, musik Roy Ayers, skådespelare Pam Grier (Coffy), Booker Bradshaw (Howard Brunswick), Robert DoQui (King George), William Elliott (Carter), Allan Arbus (Arturo Vitroni)

Django Unchained, The Weinstein Company och Columbia Pictures, USA 2012. producent Stacey Sher, Reginald Hudlin och Pilar Savone, regi Quentin Tarantino, manus Quentin Tarantino, foto Robert Richardson, klipp Fred Raskin, musikproducent Quentin Tarantino, skådespelare Jamie Foxx (Django), Christoph Waltz (Dr. King Schultz), Leonardo DiCaprio (Calvin Candie), Kerry Washington (Broomhilda von Shaft), Samuel L. Jackson (Stephen)

Foxy Brown, American International Pictures (AIP), USA 1974. producent Buzz Feitshans, regi Jack Hill, manus Jack Hill, foto Brick Marqurd, klipp Chuck McClelland, musik Willie Hutch, skådespelare Pam Grier (Foxy Brown), Antonio Fargas (Link Brown), Peter Brown (Steve Elias), Terry Carter (Michael Anderson), Kathryn Loder (Miss Kathryn)

Jackie Brown, A Band Apart, Mighty Mighty Afrodite Productions och Lawrence Bender Productions m.fl., USA 1997. producent Lawrence Bender, regi Quentin Tarantino, manus Quentin Tarantino, Elmore Leonard (litterär förlaga), foto Guillermo Navarro, klipp Sally Menke, musikproducenter Quentin Tarantino och Lawrence Bender, skådespelare Pam Grier (Jackie Brown), Samuel L. Jackson (Ordell Robbie), Robert Forster (Max Cherry), Bridget Fonda (Melanie Ralston), Michael Keaton (Ray Nicolette), Robert De Niro (Louis Gara)

Låtar

Bobby Womack, ”Across 110th Street”, 1972

Elayna Boynton och Anthony Hamilton, ”Freedom”, 2012

Litteratur

Benshoff, Harry M. & Griffin, Sean, America on film: representing race, class, gender, and sexuality at the movies, Blackwell, Malden, Mass., 2004

Bogle, Donald, Blacks in American films and television: an encyclopedia, New York: Garland 1988

Douglas, Susan J, Where the girls are: growing up female with the mass media, New York: Times Books 1994

Dyer, Richard. ”Stars”, 2008, ur Braudy, Leo & Cohen, Marshall (red.) (2009). Film theory and criticism: introductory readings. 7th ed. New York: Oxford University Press

Hall, Stuart (red.), Representation: cultural representations and signifying practices, Sage, London, 1997

Haskell, Molly, ”From Reverence to Rape: The Treatment of Women in the Movies”, ur Braudy, Leo och Cohen, Marshall (red.), Film Theory and Criticism: introductory readings, New York: Oxford University Press 2009 hooks, bell. “The Oppositional Gaze: Black Female Spectators.” The Feminism and Visual Culture Reader. Amelia Jones, ed. London: Routledge, 2003, pp. 94–105)

Howard, Josiah, Blaxploitation Cinema: The Essential Reference Guide, Surrey UK: FAB Press 2008

King, Mae C., ”The Politics of Sexual Stereotypes”, Black Scholar 4, 1973

Lawrence, Novotny, Blaxploitation films of the 1970s: blackness and genre, Routledge, New York, 2008

Miklitsch, Robert, ”Audiophilia: audiovisual pleasure and narrative cinema in Jackie Brown, Screen, Winter 2004, Vol. 45 Issue 4

Mulvey, Laura, ”Visual Pleasure and Narrative Cinema”, i Braudy, Leo och Cohen, Marshall (red.) Film Theory and Criticism: introductory readings, New York: Oxford University Press 2009

Platz, Jenny, ”Return to the Grindhouse: Tarantino and the modernization of 1970s Exploitation Films”, Enthymema, no. 7 2002

Reilly, Ian, ”Revenge is Never a Straight Line”: Transgressing Heroic Boundaries: Medea and the (Fe)Male Body in ’Kill Bill’”, Studies in Popular Culture Vol. 30, No. 1 2007

Sauers, Ashley, ”'Can You Dig It?': The Politics of Race, Gender, and Class in

Blaxploitation Cinema”, Film Matters Vol. 3, Issue 1 2012

Schlipphacke, Heidi, ”Inglourious Basterds and the Gender of Revenge”, i Dassanovsky, Robert (red.) Quentin Tarantino’s Inglourious Basterds: A Manipulation of Metacinema, London och New York: Continuum 2012

Stam, Robert & Spence, Louise (1983). ”Colonialism, Racism, and Representation: An Introduction”, ur Braudy, Leo & Cohen, Marshall (red.) (2009). Film theory and criticism: introductory readings. 7th ed. New York: Oxford University Press

Stam, Robert, Film theory: an introduction, Blackwell, Malden, Mass., 2000

Tapia, Ruby C., ”Volumes of Transnational Vengeance: Fixing Race and Feminism on the Way to Kill Bill”, Visual Arts Research Vol. 32, No. 2 2006

III