Brott I Välfärden Kriminologiska Institutionen Stockholms Universitet
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Brott i välfärden Kriminologiska institutionen Stockholms universitet Rapport 2007:1 Redaktörer: Hanns von Hofer & Anders Nilsson © Kriminologiska institutionen och författarna 2007 ISSN 1400-853X Brott i välfärden Om brottslighet, utsatthet och kriminalpolitik Festskrift till Henrik Tham Stockholm 2007 HENRIK THAM Förord KAPITEL 1. 1 Tre former for fattigdom Nils Christie KAPITEL 2. 13 Förtjänt att styra. Samhällets bästa och förtjänsttanken Robert Andersson KAPITEL 3. 37 En ny offerdiskurs? Kjersti Ericsson KAPITEL 4. 49 Den ojämlika utsattheten. Ett bidrag till forskningen om brottslighet och levnadsnivå Felipe Estrada & Anders Nilsson KAPITEL 5. 67 ”Justice is the foundation of governance”? Saddam Husseins, Barzan Ibrahim al-Tikritis och Awad al-Bandars avrättningar Hanns von Hofer KAPITEL 6. 85 Realistiske inspirasjoner. Noen grønlandske erfaringer Cecilie Høigård KAPITEL 7. 123 Psykopatfabriken. Det olyckliga äktenskapet mellan kriminalvård och psykopatforskning Magnus Hörnqvist KAPITEL 8. 145 Fortrengning av et nasjonalt traume Per Ole Johansen KAPITEL 9. 181 Vold mod kvinder. En- eller flerdimensionel? Britta Kyvsgaard & Annika Snare KAPITEL 10. 203 The Decade for Rape Karen Leander KAPITEL 11. 225 Kriminalpolitiken som partipolitiskt ”högerprojekt” – en evig självklarhet? Leif Lenke KAPITEL 12. 241 Säkerhet, effektivitet och rättvisa. Observationer om social kontroll av näringslivsverksamhet Sven-Åke Lindgren KAPITEL 13. 263 Organisert kriminalitet på alle kanter? Den norske arenaen Vanja Lundgren Sørli & Karsten O. F. Ingvaldsen KAPITEL 14. 277 Fra ”Nothing Works” til ”What Works” – Hvor stor er forskjellen? Thomas Mathiesen KAPITEL 15. 289 Samhällsutveckling och marginalisering. Exemplen vräkta och fångar Anders Nilsson & Janne Flyghed KAPITEL 16. 307 ”Modern kriminalpolitik”. Två åtgärdsmodeller mot brott tolkade ur ett modeperspektiv. Lise-Lotte Rytterbro KAPITEL 17. 321 Penge er ikke alt – eller er de? Anita Rönneling KAPITEL 18. 337 Stöld i Sverige Jerzy Sarnecki KAPITEL 19. 367 The populist exploitation of cultural trauma Heinz Steinert KAPITEL 20. 385 En bra fråga. Definitioner & validitet vid studiet av hatbrott Eva Tiby KAPITEL 21. 405 Narkotikabrottslighetens gärningsmän och offer Dag Victor KAPITEL 22. 427 Coola offer. Unga mäns balansering av brottsofferidentiteten Malin Åkerström Utdrag ur Henrik Thams CV 459 Förord Den 24 oktober 2007 fyller professor Henrik Tham 65 år. Vänner och kol- legor inom den kriminologiska disciplinen tar tillfället i akt och förärar ho- nom denna bok. Bokens titel – Brott i välfärden – anspelar på ett centralt tema i Henrik Thams forskning. Frågor om välfärdens respektive ofärdens utveckling och fördelning och deras koppling till brottslighet och kriminal- politik behandlas i flera av hans arbeten. Henriks intresse för kriminalpolitiska frågor väcktes tidigt. Fängelse- systemet utsattes under 1960- och 1970-talet för stark kritik, bl.a. från KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering), i vilket Henrik var aktiv och under en period även ordförande. Kritiken ledde fram till 1974 års kriminalvårdsreform, som byggde på principerna om minsta möjliga ingripande och om den dömdes anpassning till samhället genom bl.a. mindre slutenhet i anstaltssystemet och ökad satsning på frivården. Utvecklingen har på senare tid gått mot ”hårdare tag”. Behandlings- tänkandet har fått ge vika för ett påföljdstänkande baserat på avskräckning och straffvärde. Synen på lagöverträdarna har förändrats, från medmänni- skor som kan återanpassas till brottslingar samhället måste skydda sig ifrån. Denna utveckling har Henrik beskrivit, sökt förklaringar till och varnat för. Den kriminalpolitik han själv förordar går i riktning mot att området för kriminalpolitiken bör minskas till förmån för civila lösningar och socialpoli- tiska insatser. Humanism och mänskliga fri- och rättigheter är för honom viktiga ledstjärnor. Offer och gärningsmän bör inte spelas ut mot varandra. Bidragen i festskriften tar upp olika teman utifrån vitt skilda infalls- vinklar, vilket belyser den stora spännvidd som kännetecknar dagens krimi- nologi. Vår förhoppning är att denna bok får spridning även utanför expertkretsen och att den bidrar till en nyanserad och reflekterande diskussion om brottslighet och utsatthet. Eftersom boken är tänkt som en överraskning har Henrik inte getts möjlighet att kommentera de olika bidragen, något han annars brukar vara ivrig att göra. Därmed inte sagt att Henrik är utan ansvar för detta arbete. Tvärtom, genom att han inspirerat flera av bidragsgivarna och i några fall varit den som öppnat dörrarna till fördjupade studier i kriminologi, menar vi att han i hög grad är att betrakta som medansvarig. Hanns von Hofer och Anders Nilsson KAPITEL 1. Tre former for fattigdom Nils Christie et tales så mye om alderens besværligheter. Men med besværlighetene Dfølger også noen bekvemmeligheter. For en samfunnsforsker kan det være ganske fint å være gammel. Under den forutsetning at man fortsatt har noen åndskraft i behold, gis man det ekstraordinære fortrinn at man har et meget langt spenn av observasjoner til rådighet. Hvor andre må gå til bøkene, kan man selv gå til opplevelsene. Men så til saken. Og saken er fattigdom. Min påstand vil være at vi på sentrale områder i våre typer industrisamfunn er gått inn i nye former for fattigdom. Nye, i tillegg til enkelte av de gamle. Den materielle fattigdom Først noe om de gamle former for fattigdom. De gamle, – i en ny verden. De gamle former er der. På en måte mindre, på andre måte mer. Noe av nedgangen i den absolutte fattigdom er åpenbar. Få barn i våre land sulter. Piken med fyrstikkene har vært i sin himmel nokså lenge. Antagelig er det i Norden færre enn før som på vinterstid sover helt uten tak over hodet. Men sikkert er det ikke. Mennesker uten oppholdstillatelse i våre Nordiske para- dis lever tunge liv. Borte er heller ikke døden som avspeiling av den gam- Takk til Hedda Giertsen som er kommet med en rekke viktige innspill til denne artikkel. NILS CHRISTIE meldagse nøden. I Oslo har man sammenlignet dødeligheten innen de forskjellige bydeler. I den fattigste bydel har mennene en forventet levealder på 68,4 år, mot 80,5 i den rikeste. Rike menn gis 12 år lenger liv. For kvin- nene er forskjellene mindre, 7 år, med en forventede levealder på 76,1 i den fattige bydel, mot 83,5 i den rikeste (Dybendal og Skiri 2005). Men hovedlinjen i Norden, og sett i et verdensperspektiv, er selvfølgelig at et overveldende flertall blant oss ganske enkelt må kunne karakteriseres som rike, og nokså mange som ustyrtelig rike. Målt i inntekt, i boligflate for de fleste, i hva vi spiser, i hva vi har av ferie og hva vi gjør i denne ferie; vi lever i vår geografiske krets i og med en rikdom som er ufattelig for det meste av jordens befolkning. Men også denne rikdom har en bakside, eller mer presist; den har flere baksider. De siste års rikdom er for mange blant oss kommet meget hurtig. Men plutselige vekst kan være farlig. Emile Durkheim (1897/1978) viste det allerede i sin bok om selvmordet. Normative styringer forsvinner. Man tje- ner kanskje en million nå, mot en halv for to år siden. Men hvorfor bare én million nå? Hvorfor ikke fem eller syv, det er det mange som tjener! Når er nok, nok? Normene sprenges, normløshet setter inn. Man blir desperat over å måtte stoppe opp, blir lei seg, eller kan gripe til hittil ukjente midler for å hindre denne skjebne. Og her kommer inn det spesielle for vår tid: Vår rikdom er, bokstavelig talt, en avertert rikdom. I annonsespaltene berettes om alt det vi antas å burde eie. I reportasjene ser vi at de velstående har alt dette. På film blir det enda tydeligere. Jeg er gammel nok – her kommer mitt spesielle fortrinn – til å huske den tid hvor det knyttet seg noe negativt til det å være rik. Og spesielt var det skammelig å vise fram denne sin rikdom. Privatsjåfører var en nesten ukjent art. Statsministeren tok toget sammen med oss andre. På tredje klasse, selv- følgelig. Jeg husker statsminister Einar Gerhardsen på påsketoget, selvføl- gelig i vanlig kupé. Nå kreves egne rom på flyplassene så de viktigste folke- valgte skal skjermes fra å møte oss andre. Om gamlekongen vår, Haakon, han vi fikk fra Danmark i 1905, om ham ble det sagt at buksene hans var så slitte og blanke at man kunne speile seg i dem. Bilen hans burde for lengst vært satt på museum. Sjåføren hans også. Da kongen kom tilbake til landet 2 NILS CHRISTIE etter krigen i 1945, var sjåføren en av de første han hilste på da han steg i land. Jeg så det selv. Jeg var der, sammen med ”hele Oslo”. Og så til fattigdommen, oppe i alt dette. Den finnes stadig, i sine grelleste absolutte former, synliggjort ved utstrakte hender fra fortauskantene, eller gjennom beretningene om innvandrerne som med livet på spill forsøker å trenge seg inn i våre velstandsparadis. Vår nordiske fattigdom er i tillegg av en spesielt ubehagelig type, fordi den finnes i land som i mange år hadde som sitt mål at alle skulle få det godt. Få det omtrent like godt. Den sosiale fattigdom Og så er det den andre fattigdommen, den sosiale. Den rammer kanskje aller sterkest i middelklassen. Det henger i noen grad sammen med livsstil. Garasje i kjelleren og heis derfra til etasjen vi bor. Så behøver vi ikke møte naboene. Og så bilen til supermarkedet hvor vi forsvinner i mengden, eller til jobben et helt annet sted, eller med avlevering av barn til et tredje sted, og så kanskje – om tiden strekker til, tar vi bilen til noen venner langt vekk når kvelden stunder til. Men best er det kanskje å være hjemme. Det flimrer televisjonsblått ut av vinduene om vi rusler forbi i vintermørket. Ute er det nesten folketomt på kveldene, unntatt i kafé-strøkene hvor ungdommen prøver å finne ut av hvem de er, og hvorfor. Men så det paradoksale; de fattige på gods og gull er på dette punkt ikke alltid like sterkt rammet som de velbeslåtte. Fattigfolk har ikke bil, så de må i større grad bli hvor de er.