Stadskollegiets Utlåtanden Och Memorial Bihang 1939 Nr 3

STADSKOLLEGIETS UTLÅTANDEN OCH MEMORIAL BIHANG 1939 NR 3

REDOGÖRELSE

FÖR AV STADSFULLMÄKTIGE OCH STADSKOLLEGIET TILLSATTA

KOMMITTÉERS VERKSAMHET UNDER ÅR 1938.

Apotekskommittén (sid. 1). Omorganisationskommittén (sid. 2). .3. Skönhetsrådet (sid. 3). StadsmuseikommitNn (sid. 6). UngkarlshotellkommitMn (sid. 37). Understödskommittén (sid. 38).

APOTEKSK011111117'71P,N.

Stadskollegiets apotekskommitté får vördsamt meddela, att densamma på grund av apoteksfrågans oklara läge ej bedrivit någon verksamhet under år 1938. Stockholm den 17 juni 1939.

Erik Johansson Ordförande Artur Cedergren Sekreterare

1877 39 2 Bih. nr 3 år 1939

2. OMORGANISATIONSKOMMITTÉN. Kommunala omorganisationskommittén får härmed avgiva berättelse över sin verksamhet under år 193B. Kommittén har intill september månad 1938 haft följande sammansätt- ning: direktören Johan-Olov Johansson, ordförande, överdirektören Vilhelm Hernlund, vice ordförande, redaktören Fredrik Ström, borgarrådet Gottfrid Björklund och borgarrådet fil. d:r Yngve Larsson. Sedan herrar Hernlund och Larsson hos stadskollegiet avsagt sig uppdragen såsom ledamöter av kommittén, utsåg stadskollegiet den 1 nämnda september i stället för herr Hernlund redaktören Gustaf Ahlbin och i stället för herr Larsson direktören John Bergvall. Inom kommittén gjordes därpå den omänd- ringen, att till ordförande i stället för herr Johan-Olov Johansson, som avsagt sig detta uppdrag, valdes herr Ström och till vice ordförande herr Ahlbin. Såsom sekreterare har liksom förut tjänstgjort förste assessorn hos Stockholms rådhusrätt Torsten Ekberg. Kommittén har slutbehandlat föreliggande förslag till betänkande i om- organisationsfrågan, innehållande principerna för en omorganisation av för- valtningen jämte förslag till ändringar i vissa centrala delar av nuvarande förvaltningssystem. Betänkandet överlämnades den 28 februari 1939 till stadskollegiet. Stockholm den 12 juni 1939.

På kommitténs vägnar:

Fredrik Ström T. Ekberg Bih. nr 3 år 1939 3

3. ASKÖNHETSRÅDET.

Rådet till skydd för Stockholms skönhet får härmed överlämna redo- görelse för sin verksamhet under år 1938. Rådet har under året haft följande ledamöter, valda av stadsfullmäktige: Professorn Ragnar Östberg (representant för Kungl. Byggnadsstyrelsen), ordförande, Stadsfullmäktigen Viktor Ek, Professorn Carl Eldh (representant för Akademien för De Fria KOD sterna) , Arkitekten Wolter Gahn (representant för Svenska Arkitektföreningen), Fröken Anna Lindhagen, Professorn Martin Olsson (representant för Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien), Skriftställaren Einar Rosenborg, Professorn Rutger Sernander (representant för Svenska naturskyddsför- eningens styrelse), Professorn Otte Sköld (representant för Akademien för De Fria Konsterna), Intendenten Sigurd Wallin (representant för Samfundet Sankt Eriks styrelse), Stadsfullmäktigen Paul Magnuson (utsedd av de övriga ledamöterna). Rådets sekreterare har varit professor Martin Olsson. Rådet har under året avhållit 17 sammanträden.

Bland de under året behandlade ärendena märkas följande:

Kulturhistoriska byggnader: Rådet har fortsatt sin rådgivande och övervakande verksamhet beträf- fande stadens kulturhistoriska byggnader. Under året har sålunda behandlats frågor rörande bland annat följande byggnader: kvarteret Cadmus nr 1 (Skeppsbron 46), kvarteret Lychaon nr 4, 9, 5, 7 och 8 mellan Kolmätar- och Klockgjutargränderna inom Staden Mellan Broarna, Bengt Ekehjelmsgatan 16 och 17, paviljong på Fåfängan, f. d. Katarina sjukhus i kvarteret Tegen, Kristinehofs malmgård, Lilla Meytens gränd nr 4, Lundagatan nr 13 och 16, det s. k. Monteliuska huset, Rumpfska huset, Varvsgatan nr 2 invid Högalidskyrkan å Södermalm. I stadens ytter- områden och på lantegendomarna: Adolfsbergs huvudbyggnad invid Marie- berg, stadsägan nr 4020 i Brännkyrka, Katrinebergs herrgård vid Lilje- holmen, äldre byggnader på området Klubben, Stenbrottet å Norrbacka- området (huvudbyggnaden och »Fatburen»), Stora Nyckelvikens herrgård m. fl. Övriga byggnadsärenden: Rådet har avgivit yttrande rörande för- ändringar vid Liljevalchs konsthall, rörande radiosändare för polisen å råd- 4 Bih. nr 3 år 1939

husets torn, rörande förslag till nybyggnad på Fåfängan m. m. Rådet har vidare verkställt utredning och avgivit yttrande rörande ett 50-tal från husbyggnadsavdelningen remitterade rivningsärenden. Sekreteraren har i egenskap av rådets restaureringsexpert lämnat husbyggnadsavdelningen m. fl. myndigheter råd och upplysningar i frågor rörande restaurering och vård av stadens kulturhistoriska byggnader.

Stadsplanefrågor: Rådet har granskat och avgivit utlåtande rörande ett flertal stads- planeärenden, bland annat stadsplaner för följande områden : kvarteren Atlas, Cupido, Iris, Morpheus, Perseus och Pyramus inom Staden Mellan Broarna; kvarteren Sancta Maria å Södermalm ; en del av Kristinebergs- parken samt kvarteret Singoalla m. m. å Kungsholmen; kvarteren Blasie- holmen och Sillhovet (Grand EIötel) å Norrmalm; Bellevueområdet inom Vasastaden m. fl. Rådet har vid behandlingen av dessa ärenden gjort framställningar om omarbetning och har även dels låtit verkställa dels begärt och bidragit till detaljerade utredningar rörande vissa kvarters kulturhistoriska värde och även ombestyrt fotografering av till rivning dömda kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Gatuärenden: 'Ett tämligen stort antal gatuärenden av olika slag ha behandlats, bland annat sådana som gällt anordnande av parkeringsplatser, exempelvis vid Brunkebergstorg, omordnande av Nybroplan och Berzeliipark, förflyttning av Palmstedtska brunnen från Brunkebergstorg till Stortorget, ordnande av den s. k. Medborgarplatsen på Södermalm, förändringsarbeten vid Norrbro, förslag till uppsättande av flaggstänger vid Nationalmuseum, reklampelare å en del platser i staden m. m. Rådet har vidare behandlat en del frågor rörande ljusskyltar vid bland annat kvarteret Porslinsbruket nr 26, kvarteret Bojen nr 13 å Kungsholmen. Rådet har även hos stadskollegiet hemställt om principbehandling av frågan rörande tillstånd till fasadbelysning. Slutligen har rådet behandlat olika förslag till omordnande av Tegelbacken samt har avgivit utlåtande rörande järnvägssty- relsens förslag till provisorisk viadukt vid Tegelbacken.

Ärenden rörande stadens offentliga konstverk: Rådet har på begäran av Engelbrekts församlings kyrkoråd granskat och tillstyrkt ett förslag att framför Engelbrektskyrkan uppställa ett konstverk av skulptören Tore Strindberg »Vingårdsmannen». Angående frågan om placeringen av Carl Eldhs Strindbergsmonument har rådet under året påbörjat en utredning. Bih. nr 3 år 1939 5

Naturskyddsiirenden och parkfrågor: Stadens och Stockholmstraktens natur har som vanligt varit föremål för rådets omsorg. Rådet har gjort framställningar eller avgivit yttrande rörande Fåfängan, områdena kring Klubben intill Mälarhöjden, trädbe- ståndet på Skeppsholmen, Skinnarviksberget m. m. Rådet har vidare avgivit yttrande angående en av herrar G. Ahlbin och I. ()man väckt motion om inrättande av ett naturskyddsråd för staden (motion nr 19/1937). Sekreteraren har dessutom i ett stort antal fall på begäran under hand avgivit yttrande eller lämnat råd i park- och naturfrågor.

Inventeringar och utredningar: Den av rådet igångsatta utredningen rörande Stockholmstraktens all- mogebebyggelse har under år 1938 fortsatts liksom även den i samarbete med riksantikvarieämbetet verkställda inventeringen av Stockholmstraktens förhistoriska minnesmärken. Stockholm den 23 maj 1939.

Rådet till skydd för Stockholms skönhet:

Wolter Gahn Martin Olsson

1877 39 6 Bih. nr 3 år 1939

4. STADSMUSEIKOMMITTgiV.

StadsmuseikommiWn får härmed avlämna redogörelse för verksamheten under år 1938. Kommittén har haft följande sammansättning: Borgarrådet Oscar Larsson, ordförande, professor N. G-. Ahn.lund, riksantikvarie J. S. Curman, direktör E. G-. Eggert, överingenjör G-. H. Hultman, professor A. A. F. Lindblom (en vakant.) Som kommitténs sekreterare har stadsantikvarien fungerat. Kommittén har under året hållit 2 sammanträden.

Undersökningar, utställningar, föreläsningar. Stadsmuseet har i samband med schaktningar, rivningar och ombyggnader inom Stockholm utfört ett stort antal undersökningar samt upp- mätningar och fotograf eringar m. m. Denna' undersökningsverksamhet har under året varit livligare än någonsin tidigare. Orsaken härtill är främst de många rivningar av äldre byggnader, som orsakats dels av nybyggnadsverksamheten inom alla stadsdelar och dels av de stora gatureglerings- arbetena på Södermalm. Dessutom ha under året omfattande röjnings- och restaureringsarbeten påbörjats på de förhistoriska gravfälten i Stockholms ytterområden. Den vegetation, som under de sista 20--30 åren fått ohämmat frodas i de gamla, nu icke längre brukade beteshagar, där gravfälten äro belägna, hotar att helt utplåna dessa gravfält. Röjningsarbetena, som planerats i samarbete med riksantikvarieämbetets fornminnesavdelning, ha kunnat komma till stånd tack vare att Stockholms arbetslöshetskommitté under sex månader ställt 20 man till förfogande. Sammanlagt ha 8 fornminnes- platser, varibland stockholmsområdets största, under året iordningställts. Samtliga är belägna inom eller intill Bromma flygfält. Vid en 1933 före- tagen sammanställning av antalet fornlämningar inom det nu undersökta området redovisades sammanlagt omkring 160 fornlämningar. Efter årets arbeten äro inom området kända 254 fornlämningar. Härtill komma 73 fornlämningar, som under åren 1933-37 borttagits vid anläggningen av flygfältet. Alla dessa ha av stadsmuseikommiWn undersökts. För att kunna återställa starkt skadade fornlämningar ha sammanlagt 10 gravar under- sökts i samband med årets arbeten.. Dessa undersökningar ha till stor del utförts av det arkeologiska seminariet vid Stockholms högskola. Intill och på två av de större gravfälten ha sammanlagt 8 husgrunder, som blottats genom röjningarna, undersökts och visat sig tillhöra vikingatiden och medeltiden. Vid ett tredje gravfält har tidigare en liknande husgrund under- sökts. Genom upptäckten av dessa förhistoriska bytomter ha för första Bih. nr 3 år 1939 7 gången påtagliga bevis erhållits för att de större gravfälten äro bygravfält. Dessa gravfält ge således tydliga anvisningar om bebyggelsegrupperingen under förhistorisk tid. För att i övrigt ge en föreställning om omfattningen av årets arbeten kan nämnas, att 3,516 stubbar från röjningar i samband med flygfältsbygget uppbrutits. StadsmuseikommittM har begärt att under år 1939 få fortsätta de påbörjade arbetena inom hela Bromma och Bränn- kyrka. De på så sätt iordningställda fornminnesplatserna, som äro lag- ligen skyddade, äro i flertalet fall belägna på mark, som reserverats för blivande parkanläggningar. Som ovan nämnts har den livliga nybyggnadsverksamheten och därav föranledda rivningar av äldre byggnader givit anledning till omfattande arbeten från museets sida. Sammanlagt ha 115 äldre byggnader blivit fullständigt uppmätta och fotograferade, medan 57 byggnader undersökts utan uppmätningar. Bland annat ha i samband med ombyggnader i kvarteret Cygnus och Andromeda betydande lämningar av medeltida hus kunnat konstateras. De mest omfattande undersökningarna ha orsakats av den nya Södergatans anläggning samt av rivningar i kvarteret Bergsgruvan på Söder- malm. På de båda sistnämnda platserna kan den äldre bebyggelsen, som nu rivits, huvudsakligen hänföras till 1700-talet. I samband med upp- görandet av restaureringsförslag har det s. k. Rumpfska huset från 1680- talet fullständigt uppmätts. En av byggnaderna i kvarteret Bergsgruvan har nermärkts för Skansens räkning. Beträffande årets arkeologiska undersökningar i samband med schaktningar inom stadsområdet hänvisas till en särskild redogörelse. Under året ha upptagits två normalfilmer, belysande dels klockgjuteri och dels garveri, samt tre smalfilmer, varav en upptagits i anledning av H. M. Konungens 80-årsdag, en av arbetet med Södergatan och en belysande gipsmakeri, den sistnämnda verkstaden var inrymd i det nu rivna kvarteret Göta Ark. Med anledning av Stockholms stadsfullmäktiges 75-årsjubileum den 20 april 1938 öppnades den 30 april 1938 i stadsmuseets lokaler, Götgatan 1, en av Stockholms stadsmuseum och Stockholms stadsarkiv gemensamt an- ordnad utställning, betitlad »Hur staden styres» och avsedd att belysa hur kommunalförvaltningen i Stockholm utvecklats genom tiderna. Jämte stadsarkivet och stadsmuseet ha följande institutioner och enskilda lämnat bidrag till utställningen: armémuseum, kungl. biblioteket, kungl. lant- mäteristyrelsen, kungl. krigsarkivet, nationalmuseum, nordiska museet, norra realläroverket, statens historiska museum, Stockholms stads brand- försäkringskontor, svenska turistföreningen, fru Nanna Salmonson samt av stadens egna institutioner följande: borgerskapets äldste, elektricitetsverket, hamnstyrelsen, hälsovårdsnämnden, fastighetskontorets husbyggnadsavdelning, magistraten, polisen, renhållningsverket, slakthuset, stadsingenjörs- kontoret, stadskollegiet, stadsplanekontoret och vattenledningsverket. Ut- ställningen stängdes den 4 juni 1938. 8 Bill. nr 3 år 1939

Den 14 juli 1938 öppnades i stadsmuseets tillfälliga utställningslokaler, Götgatan 1, en utställning kallad »Den stora silverskatten och andra märkliga fynd från Stockholm». Utställningen avsåg att i samband med exponerandet av det stora skattefyndet från Lilla Nygatan 5 år 1937 (Loheskatten, vilken för tillfället deponerats av riksantikvarieämbetet) också visa ett urval av äldre fynd från Stockholms jord och vatten. De ut- ställda föremålen voro till största delen hämtade ur museets egna samt nordiska museets och historiska museets samlingar. Följande institutioner och enskilda hade dessutom ställt föremål till förfogande: kungl. hus- gerådskammaren, kungl. lantmäteristyrelsen, skoklostersamlingarna, stads- ingenjörskontoret, verkmästare Karl Karlsson, Hjorthagen, syssloman Arvid Åhlin, epidemisjukhuset. Utställningen stängdes den 15 september 1938. Dessutom har liksom föregående år svartbrödraklostrets källare varit öppen för allmänheten vissa dagar i veckan. Sammanlagda antalet besö- kare på museets utställningar under året utgör 18,295, varav 13,792 betalande. Utställningarna ha visats av stadsmuseets och stadsarkivets tjänstemän för ett 90-tal skolklasser, studiegrupper och föreningar, där- ibland ett stort antal arbetare från gatukontoret och husbyggnadsavdelningen. På anmodan av Stockholms arbetareinstitut anordnade stadsmuseet under höstterminen 1938 en föreläsningsserie, »Stockholm, vår egen stad», avsedd att skänka en allmän överblick av huvudstadens utveckling. Inalles höllos 11 föreläsningar enligt följande program: Stadsantikvarien Gösta Selling: Staden som hembygd. — Efter före- läsningen visades en av stadsmuseets filmer över gamla hantverk i Stockholm. Andre antikvarien Hans Hansson: Stockholms förhistoria. De arkeologiska fynden berätta. Andre antikvarien Hans Hansson : Medeltidens Stockholm, den befästa staden. Amanuensen Göran Axel-Nilsson; Vasatidens Stockholm. Professor Martin Olsson: »Tre kronor», Stockholms gamla slott. Amanuensen Göran Axel-Nilsson: Storhetstidens Stockholm, Östersjö- väldets huvudstad. Intendenten Åke Setterwall: Enväldets kungaborg. Det stora slotts- bygget. Stadsantikvarien Gösta Selling: Stockholm under 1700-talet. Fil. d:r Gunnar Broman: Från idyll till storstad. Stockholms utveckling under 1800-talet. Stadsantikvarien Gösta Selling: Staden i stöpsleven. En översikt av 1900-talets utveckling. Docenten Gunnar Granberg: Stockholmsåret. Dessutom demonstrerades vid skilda tillfällen stockholmstraktens största gravfält vid platsen för den forntida Linta by vid Bromma flygfält av Bih. nr 3 år 1939 9 andre antikvarien Hans Hansson samt festvåningen i Stockholms slott av intendenten Åke Setterwall, varpå följde en rundvandring i Staden Mellan Broarna med besök bland annat i svartbrödraklostrets källare och vindraoure- lagets härbärge under ledning av stadsantikvarien Gösta Selling och amanuensen Göran Axel-Nilsson. Föreläsningarna voro väl besökta av en intresserad publik. Serien kommer att fortsättas under vårterminen 1939. Föreläsningarna voro förlagda till arbetareinstitutets lokaler vid Klara Norra Kyrkogata 8. Dessutom ha museets tjänstemän utfört ett antal visningar av Staden Mellan Broarna och kulturminnesplatser i Bromma för bland andra kon- sum tionsföreningen, samfundet S:t Erik och Bromma hembygdsförening. I samband med museets utställningar uppsnyggades vissa lokaler i byggnaden Götgatan 1 genom fastighetskontorets hyresavdelning.

Museisamlingarna. Arbetet med märkning och katalogisering, bearbetning och fotografering av samlingarna har under året fortgått. En stor del av dessa märknings- och uppordningsarbeten har utförts som reservarbete. Under året ha sålunda i medeltal 10 man, ungefär jämt fördelade på arbetslöshetskommitténs och stadskollegiets anslag, kunnat sysselsättas med arbeten av detta slag. Bland annat ha närmare 50,000 föremål och fotografiska negativ märkts och cirka 30,000 registerkort upprättats. Magasinen ha under året genomgåtts och delvis ordnats. Bildsamlingen har i vanlig ordning hållits tillgänglig för forskare. — Huvudparten av bildarkivets värdefullare blad har under året konserverats och monterats. Ett stort antal jordfynd har under året tillförts museet. Utom de fynd, som omnämnas i den till denna berättelse knutna redogörelsen, kunna nämnas ett flertal väl bevarade husgerådsartiklar från Pauliska malmgården intill den gamla Fatburssjön, verktyg från en av de repslagarebanor, som ända sedan 1400-talets slut funnits intill denna sjö, och en samling kakel av medeltida typ från en övergiven krukmakareugn i hörnet av Repslagar- gatan och Högbergsgatan. Vid de ännu pågående ombyggnadsarbetena i kvarteret Cygnus, Staden Mellan Broarna, har tillvaratagits ett 100-tal föremål, varibland medeltida formtegel och ett antal väl bevarade skor från 1700-talet. Flertalet av dessa föremål har kommit i dagen tack vare ett intresserat och nitiskt arbete, som frivilligt utförts av byggnadsarbe- taren Olof Hedlund. I samband med den förut nämnda utställningen av äldre jordfynd ha till museet från olika givare överlämnats föremål, an- träffade vid tidigare grävningsarbeten i Stockholm, bland annat en kvader- sten med bomärke och årtalet 1613 från Svartmangatan 11 och ett ämbar av trä från Björns trädgård. Från hamnstyrelsen har museet erhållit en del vattenfynd, gjorda vid äldre kaj- och brobyggnadsarbeten i Stockholm. Dessutom har museet som deposition från statens historiska museum 10 Bih. nr 3 år 1939 mottagit fynden från de arkeologiska undersökningar i Bromma, som om- nämndes i föregående årsberättelse. Av byggnadsdetaljer, tillvaratagna vid rivningar och ombyggnadsarbeten, kunna nämnas: en stenportal från Repslagargatan 22 A, avsedd att upp- sättas i det nya medborgarhuset, ett dekorerat 1600-talstak från Stor- kyrkobrinken 4, en dekorerad väggpanel från Stigbergsgatan 5, en vägg- panel från Repslagargatan 18, ett brandförsäkringsmärke från Drottning- gatan 14 samt järnsmiden och dekorerade kakelugnar från ett flertal av stadens byggnader. Konserveringen av nyförvärvade och äldre föremål har fortgått i vanlig ordning. Under året har en förberedande hopsättning påbörjats av det 1930 anträffade riddarholmsskeppet. Den näringshistoriska avdelningen har utökats med en under året nedlagd svarvareverkstad samt ett antal verktyg från två tunnbinderiverkstäder. I samband därmed ha uppteckningar skett. Bland värdefullare stockholmsbilder, som under året förvärvats till museet, kunna nämnas: Utsikt över Stockholm, laverad och akvarellerad kopparsticksförlaga från 1700- talet, — 2 st. oljemålningar av kungliga slottet, Säfvenboms skola, 1700-talet, Haga, akvarell av P. Nordquist, 1700-talet, — Drottningholm, akvarell från omkring 1800, — Haga, gouache av A. Cederholm 1805, Borgerskapets infanteri under exercis, tuschteckning av G. L. Silfverstolpe, 1830-talet, — Utsikt över Stockholm från trakten av Marieberg, oljemålning av C. J. Fahlcrantz, 1800- talets förra hälft, — Konstberidaren Gautier, akvarell av C. A. Wetterling 1857, Utsikt vid Rålambshov, oljemålning av C. Hallberg 1857, — Krogscen, blyertsteckning av J. Malmberg 1859, — Lutternsgränd 12, oljemålning av C. A. R. (Chr. Abr. Rothstein), 1860-talet, — Blind fiolspelare, oljemålning av M-r 1864, Järnvågen, blyertsteckning av Axel Kulle 1866, — Mariedal, oljemålning av Alfr. Wiström 1868, — Norrlandsgatan och Roslagstorg, akvareller av F. W. Odel- mark, — en större samling teckningar av konstnären Hj. Eneroth, — Olje- kvarnen, kolteckning, Söderhus, oljemålning, Modern gata på Söder, oljemålning, Gata från Söder, oljemålning, 3 st. förarbeten till fresk i kol och pastell samt ett dylikt i al-fresco, för fresk i Stadshuset, Smedjan vid Pontonjärkasernen, gouache, samtliga av prins Eugen, — Diverse etsningar av Axel Fridell, II. Sall- berg m. fl., — Från mitt tak, oljemålning av Olga Lanner 1924, — Gårdsparti från Hagalund, oljemålning av Martin Åberg, — Södermalmstorg, oljemålning av Gideon Börje, — Utsikt över kvarteret Droskhästen på Söder, oljemålning av Åke Nothberg 1931, — Utsikt från Södermalm över Riddarholmen och Sta- den Mellan Broarna, oljemålning av Einar John 1937, — Kornhamnstorg, olje- målning av Hj. Strååt 1938. Från stadens olika verk och inrättningar har museet fått mottaga en del föremål, modeller m. m. samt ett antal tävlingsförslag och skisser till tävlan om väggmålning i krematoriet å Skogskyrkogården i Enskede m. m. Bland mera intressanta förvärv till föremålssamlingarna må nämnas: en hästomnibus från 1880-talet, som trafikerat linjen Norrbro—Drottning- gatan och som tillhört Stockholms Centrala Omnibuslinje, — en modell av Katarina kyrka år 1870 — en vindflöjel från stockholmskvarnen »Lilla Stampan», nu i Spånga. Bih. nr 3 år 1939 11 Bland förvärv av porträtt och föremål av personhistoriskt intresse kunna nämnas: Porträtt av »Vackra Rosen», oljemålning, — porträtt av brand- sergeanten L. G. Ljungström i Stockholms brandkårs första uniform, akvarell, — porträtt av målarmästaren Eric Bruce, oljemålning, — ett större antal porträttfotografier, — stadsfiskalen Lars Stendahls »påk» samt en samling föremål, som tillhört framlidna fröken Anna Åbergsson. I samband med den s. k. vindsröjningen hösten 1938, varvid genom stadsarkivets försorg möjligheter skapades att tillvarataga arkivalier och kulturhistoriskt värdefulla föremål, tillfördes stadsmuseet en mängd före- mål, framför allt äldre skyltar samt stockholmsbilder, kartor och dylikt. Bildsamlingen. Bildarkivet har under året ökats med omkring 1,200 fotografier förutom museets egna tagningar, vilka omfatta cirka 1,600 negativ, omkring 100 stycken teckningar, lavyrer och akvareller, omkring 200 stycken grafiska blad, ett 20-tal kartor samt omkring 200 stycken skioptikonbilder. Vidare märkas en stor samling tidningsurklipp, tryck, handskrivna manuskript, klichéavdrag, annonstryck, program, matsedlar, biljetter, album med grafiska blad samt fotografialbum m. m. Museets uppmätningsritningar ha inför- livats med arkivet samtidigt som ett stort antal äldre uppmätningsritningar, projekt och dylikt överlämnats såsom gåva. Under året ha 5 stycken filmer införlivats med arkivet. Vid inspelningen av stadsfullmäktiges jubileumsfilm, som delvis försig- gick i 1860-talsmiljö med August Blanche som deltagare, anlitades museets bildarkiv såsom hjälpkälla, varjämte museet biträdde med historiska uppgifter för filmens utarbetande. Särskilt med hjälp av reservarbete har under året samlingen av konst- närs-, kart-, ritnings-, porträtt- och topografiska uppslagsregister kunnat upprättas och kompletteras. Gåvor har museet under året mottagit från bland andra: prins Eugen, fru Bib Adelsköld, fru Ingrid Ahlberg, kamrer Eric Ahlstrand, fil. lic. Henrik Alm, fröken E. Almgren, professor E. G. Asplund, direktör Benno Beckeman, fröken Alice Beckman, fröken E. • Berg, postkontrollör Victor Berg, A/B Berns salong, fröken Svea Bodin, redaktör Nils Bohman, Albert Bonniers förlag, fil. dr Gunnar Broman, herr David Carlsson, herr G. E. Ekholm, fru Brita Ekström, arkitekt Konrad Elm&is, herr H. Enberg, konstnären Hj. Eneroth, Engelbrekts folkskola, byggmästare 011e Engkvist, herr H. Eriksson, fastighetskontorets husbyggnadsavdelning, herr David Friefeldt, kassör G. Fromm med fru, Förberg-Film, A/B Granit & Betong, ingenjör K. Hanner, antikvarie Hans Hansson, herr 0. Hedlund, byggnadsrådet Ragnar Hjorth, intendent Manne Hofgn, kommerserådet dr Martin Jansson, renhållningsarbetaren 0. Johansson, intendent Henning Julin, verkmästare K. Karlsson, professorskan 0. Kinberg, fru I. Kreiiger, hovintendenten H. Krohn, herr Staffan Kronberg, kungl. biblioteket, fru Alberta Lagergren, herr Josef Larsson, herr Gustaf Lindberg, fru Hedvig Lindhagen, inspektör N. Lovén, fröken Martha Ludwig, herr Gösta Lundqvist, 12 Bih. nr 3 år 1939 fotograf Gustaf Löwendahl, Maria polisstation, arkitekt C. Melin, fru Sigrid Möller, verkmästare A. V. Nilsson, kamrer E. Nord qvist, konstnären Åke Noth- berg, arkivarie E. Nygren, herr Albert Olsson, arkitekt Tage William-Olsson, fru Margareta Palmgren, fr. Anna Roth, fru H. Rönnlöw, samfundet S:t Erik, fru Elisabeth Schröderheim, stadsantikvarie Gösta Selling, disponent A. Siemssen, ingenjör Sture Silvander, operasångare Gustaf Sjöberg, amanuens Arthur Sjögren, A/B Stadsholmen, stadsingenjörskontoret, ffi, dr Nils Staf, arkitekt A. Stark, Stockholms högskola, Stockholms stads fattigvårdsstyrelse, fru Gerda Strömbeck, kassör Arvid Stålhane, Svenska Dagbladet, ingenjör Erhard Svensson, amanuens Folke Sällström, ingenjör Th. Thomas, arkitekt Olof Thunström, direktör 0. Wallenberg, herr Folke Wancke, kassör Torsten Westberg, postassistent Helge Wiberg, fru Blenda Widforss' stärbhus, fru Ada Wistrand, fröken Lie Wistrand, docent Nils G. Wollin, redaktör Hans Zetterström, herr Sven Zimmerman, tunn- bindarmästare Aug. Constantin Åberg, fröken Anna Åbergssons stärbhus, syssloman A. Ahlin, herr Nils Östberg. Stockholm den 20 maj 1939. För Stadsmuseikommitten :

Oscar Larsson Gösta Selling Bih. nr 3 år 1939 13

STOCKHOLM PÅ VATTNEN. Iakttagelser och undersökningar vid gatuarbeten under år 1938. Av Hans Hansson. När stadsholmen någon gång vid 1100-talets slut fick sin första mera stadigvarande bebyggelse — huvudsakligen av militär art — funnos där säkerligen inga andra banade vägar än de stigar, som kreaturen från de närmaste byarna på fastlandet kunde ha trampat upp. Det finns heller ingen anledning att tro, att den blivande stadsholmen genom broar stod i förbindelse med fastlandet. Så kostsamma företag har man knappast haft anledning att inlåta sig på förrän bebyggelsen på holmen — sannolikt genom vittgående åtgärder från dåtida svensk regeringsmakt — fick stads- karaktär någon gång vid 1200-talets mitt. Den gamla uppfattningen, att landsvägen mellan Södermanland och Attundaland (som ju var ett av Upplands tre folkland) skulle ha gått över stadsholmen redan under forn- tiden och att Stockholm uppstått i skärningspunkten mellan en vattenväg och en landsväg, kan inte längre upprätthållas. Den stora färdevägen mellan dessa trakter av Södermanland och Uppland gick på annat håll och var liksom alla större förbindelseleder på den tiden en vattenväg.. Det är Stockholm, som skapat den stora östra landsvägen mellan Söder- manland och Uppland och inte tvärtom. Likväl var det inte från början stockholmarna, som byggde och underhöllo de två viktigaste avsnitten på denna väg, broarna över Norr- och Söderström. Det var flera härader runt Mälaren, som stodo för kostnaderna härför; längre fram blev det 6 mälarstäder jämte Stockholm. Dessa förhållanden äro naturliga eftersom Stockholm ursprungligen anlades som fäste och skydd för hela Mälar- dalen. Broarna över Stockholms strömmar voro från början riksbroar, som från var sitt härad i var sitt svenskt land, Attundaland och Södermanland ledde ner till den lilla holme, som var skild från det övriga Sverige inte bara genom stadsmuren utan även genom en särskild lag. Stadslagen gällde till en början för ett område, vars gränser på ett ungefär kunna anges av Prästgatan och Baggensgatan. Men staden växte snabbt, och redan tidigt måste bebyggelsen ha trängt utanför murarna och upptagit brinkarna mellan dem och stränderna. Möjligheter till vidare utvidgningar funnos på två håll, dels på vattnen omkring holmen och dels på malmarna på andra sidan om de båda broarna över Stockholms strömmar. För oss te sig malmarna som stadens enda naturliga expansionsområden. För medeltidens stockholmare var utvecklingen över vattnen naturligare och framför allt tryggare. I viss utsträckning har man naturligtvis redan under medeltiden be- gagnat de möjligheter, som malmarna erbjödo. Men malmarna hörde icke

1877 39 3 14 Bih. nr 3 år 1939

till stadsområdet. Här funnos under hela medeltiden betydande rester bevarade av de bondbyar, som uppstått redan på förhistorisk-hednisk tid. Flera av dem kommo tidigt att höra till Sankta Klara kloster. Måhända har en tätare bosättning, ett slags förstadsbebyggelse, funnits omkring klostret. De, som ville bosätta sig på dess vidsträckta ägor mellan Brun- keberg och Klara sjö, åtnjöto i varje fall ända sedan 1288 samma för- måner som borgarna inom murarna. Men en stor del av detta område upptogs av det s. k. Klara gärde. Öster om Brunkeberg och på Söder- malm fanns endast en spridd bebyggelse bland »ointagna berg), obebyggda tomter, kålgårdar och beteshagar, där »bysens fä gick». Hit drevos också borgerskapets svin varje år vid valborgsmässa eller pingst. Och på malmarna hade åkarna sina stall. Här brände och bröto de sten till stadens gator och grunder och hit förde de orenligheten från staden. Här funnos kvarnberg, reparebanor, smedjor och andra verkstadsplatser, som krävde stora utrymmen. Här lågo bastur, kölnor och källare, och stränderna voro kantade med sälbodar. Enligt den äldsta stockholmsbilden, Väder- solstavlan från 1535, voro dessa försedda med höga skorstenar, och tran- kokerier vore kanske ett lämpligare namn. Säljakt är ett gammalt hantverk i Stockholms skärgård; säljägare ha haft sin verksamhet här tusentals år innan Stockholm kom till. Men ännu på 1300- och 1400-talen gav säljakten upphov till en av Stockholms mera betydande industrier. »Seel braendan», d. v. s. tran, omnämnes i Stadslagens köpmålabalk som en av de viktigare exportartiklarna. Överhuvudtaget får man, när man ur malmarnas synpunkt bläddrar i Stockholms äldre stadsböcker, det intrycket, att där funnos många nyttiga inrättningar av det slag, som man var glad att slippa ifrån i staden. Trots förekomsten av kapell både på Söder- och Norrmalm och uppgifter om ett och annat stenhus söker man förgäves efter tecken på en mera sam- manhängande och ordnad, fast bosättning. En sådan hann i varje fall aldrig utvecklas under den senare medeltiden, då den svenska rikshistorien gång efter annan formade sig till en kamp om Stockholms slott och stad. Hur föga rotfast bosättningen på malmarna var framgår därav, att ännu vid medeltidens slut stadens egna försvarare vid flera tillfällen brände av åtminstone Södermalm i självförsvar. Även under fredstiderna voro för- hållandena många gånger osäkra. Då och då möter oss i tänkeböckerna rubriken »rövarna på Norrmalm», som i bokstavlig mening opererade i skuggan av stadens avrättningsplatser. Medeltidens stockholmare hade således goda skäl att inte utvidga den egentliga staden utöver holmens område, i all synnerhet som man därigenom också inkräktade på de värde- fulla betesmarkerna. Stadsholmen däremot var under de många belägringarna väl skyddad mot fientliga företag. Ännu vid medeltidens slut, när kampen om Stock- holm rasade hårdast, kunde staden icke effektivt beskjutas från malmarna. Olaus Petri uppger visserligen, att kung Kristian 1 av Danmark 1471 Bih. nr 3 år 1939 15

» sköt och förargade in i staden» från Brunkeberg ; härför behöver med Brunkebergs då framskjutna läge inte ha krävts större skottvidd än ungefär 300 meter. Av andra tecken att döma kan den skadegörelse, som tidens artilleri åstadkom på detta håll, inte ha varit så betydande. Holmen var därför i första hand skyddad genom sitt läge. Dessutom var staden för- sedd med vidlyftiga försvarsanordningar. Den äldsta ringmuren (i Bag- gensgatan och Prästgatan) ersattes under 1400-talet med en annan mur utanför Öster- och Västerlånggatorna. Denna måste på flera ställen ha varit genombruten för bryggportar och gränder. Tyngdpunkten i 1400- talets försvarsverk låg i porttornen vid de två broarna, som enligt Olaus Magnus >åsamkat Danmarks konungar större omkostnader, nedlagda på misslyckade stormningsförsök, än de tio största städerna i deras eget rike». På och omkring de platser, där dessa torn stått, på Helgeands- holmen, Mynttorget, Slussplan och Karl Johans torg, ha även gjorts flera fynd av kanonkulor än på något annat ställe i Stockholm. När Kristian II 1518 belägrade Stockholm, besköt han enligt Olaus Petri från Södermalm utan större verkan yttre Söderport på nuvarande Karl Johans torg, där en mängd järnkulor också anträffades vid slussombyggnaden 1931-35. En av de platser, där Kristian haft sina bössor uppställda, torde tämligen väl kunna anges genom ett annat fynd, som gjordes hösten 1937. Uppe på berget vid Urvädersgränd anträffades då vid grundgrävningar några järnkulor i en sådan lagerföljd, att de böra hänföras till de oroliga år, som föregå Stockholms blodbad. Avståndet mellan Urvädersgränd och Slussplan — knappt 400 m i stark utförsbacke — torde ange skottvidden för Kristian Tyranns moderna artilleri 1518. Vid denna tid hade stadsbebyggelsen också trängt utanför 1400-tals- muren. Men i vattnet ett stycke utanför staden löpte i stället en pål- krans, kallad bomen, som bland annat hade till uppgift att hindra en närgången fiende från sjön. Hela anordningen framgår tydligt av Väder- solstavlan. Det var således framför allt ur försvarssynpunkt, som man under medeltiden föredrog att inskränka stadsbyggnadsverksamheten till holmen. Nya utrymmen har man skaffat genom att utvidga holmen med pålningar och utfyllnader utmed stadens stränder. Detta framgår av ett flertal samtida källor. Sålunda stadgar byggningabalken i konung Magnus Erikssons allmänna stadslag, som kort före 1350 utarbetats för Stockholms behov, följande: »Den som bygger på vatten bygge broar först av alla sina byggningar så att intet skadligt händer dem som bygga ovan honom, att de må oskadda komma till vatten». I 1400-talets tänkeloöcker finner man ibland formuleringar av samma slag som i en uppgörelse mellan Jens Hemmingsson och Ingvald guldsmed från 1477, där det talas om »en byggning och pålar, som upp- satt är på stadens jord och vatten». Och i räkenskaperna redovisas stora utlägg för pålar, stockar, balkar, hammarband och underslag till sådana 16 Bih. nr 3 år 1939 allmänningsbroar och bryggor, som staden själv var skyldig att bygga utmed och från holmens stränder. Vid ett tillfälle 1502 fick Anders i Riksten i Botkyrka socken 20 mark för 80 pålar, som var och en hade en längd av över 40 alnar, d. v. s. ungefär 24 m, en siffra som visar, att det kunde röra sig om företag av betydande mått. Men alla dessa uppgifter om utfyllnadsarbeten, som många gånger inte kunna närmare bestämmas till platsen, ge endast allmänna upplysningar. Vill man ha en påtaglig bild av utfyllningarnas omfattning och hur de århundrade efter århundrade och bit för bit omgestaltat stadsholmen för att så småningom leda fram till den nuvarande Staden Mellan Broarna, får man ta till hjälp de olika anläggningarna själva, så som de finnas bevarade under gator, gränder och gårdar. Utan hjälp av arkeologiskt material kan man aldrig räkna med att klar- lägga Stockholms äldre bebyggelsehistoriska utveckling och dra full nytta av de rikt flödande arkivaliska källorna. De försök, som gjorts, att enbart med hjälp av dem skildra stadens äldre bebyggelsehistoria ha inte alltid givit klarhet. Detta kommer naturligtvis heller aldrig att i full utsträck- ning bli möjligt med spadens och grävmaskinens hjälp. Men de senaste 10 årens undersökningar och fynd ha visat, att Stockholms jord trots många ingrepp under äldre tider ännu gömmer tillräckligt med orörda lämningar för att kunna bidraga till lösningen av många dunkla och hit- tills förbisedda punkter i stadens äldre topografi. Detta gäller för övrigt inte endast de äldre tiderna. Från och med 1600-talets början utgöra visserligen ännu bevarade kartor och ett rikt bildmaterial i förening med arki- vens hopade skatter de viktigaste källorna till kunskapen om Stockholm. De flesta äldre kartorna äro emellertid stadsplaneförslag — ofta med mot- sägande uppgifter — från en tid när Stockholm i yttre avseende genom- gick sin kanske mest genomgripande omvandlingsprocess. De visa hur man tänkte sig stadens utveckling, förslag som emellertid i många stycken aldrig blevo verklighet. Detta gäller inte minst Tillaei karta från 1733, den mest kända och använda av de gamla kartorna. 1 sådana fall kunna många gånger endast grävningar ge en riktig bild av verkligheten. En redogörelse för de kulturhistoriska resultaten av några av det sista årets grundgrävningar och gatuarbeten ger en föreställning om vad som ännu finns bevarat i Stockholms jord. Dessa schaktningsarbeten ha under det senaste året i stor utsträckning varit förlagda till platser, som, när Stock- holm började byggas, lågo under vatten. I Gamla stan ha de ägt rum huvudsakligen på stadsholmens saltsjösida och åskådliggöra äldre för- hållanden här, under det att Vädersolstavlan visar staden från Mälaren. Kärnan i stadsholmen består av samma material, sand, grus och rull- sten, som Stockholmsåsen eller Brunkeberg (Brantberget), som den i sitt förr mest framträdande parti på Norrmalm kallades. Kunde man klä av de överlagrande skikt av fyllningsmateriai, grus och orenlighet, som under tidernas lopp påförts, och dessutom fylla ut alla de gropar, som källar- Bih. nr 3 år 1939 17 byggen och gatusänkningar åstadkommit, så skulle man få fram stadsholmen sådan den tedde sig före Stockholms dagar. Det ligger i sakens natur, att ingreppen i den ursprungliga gruskärnan framför allt skola sökas på holmens övre partier och utfyllnaderna i den gamla strandkanten. För att kunna bestämma holmens naturliga strandlinje vid tiden för stadens grundläggning, måste man emellertid taga hänsyn till ännu en omständighet: den ända sedan stenåldern oavbrutet fortskridande land- höjningen. Vid schaktningar hösten 1938 för nybyggnader i kvarteret Phoebus, egendomarna nr 2 och 4 vid Packhusgränd, blottades i schaktets övre, västra del den i stort sett orörda grusåsen ungefär 3 m under grändens nuvarande nivå och på den punkt, där den nuvarande medelvattenytan träffar gruskanten. Medelvattenytan vid 1200-talets mitt har enligt fram- lidne docenten Erik Granlunds undersökningar legat minst ett par meter högre.' Strandkanten vid samma tid bör således sökas utanför och väster om schaktgropen. Grusåsens stigning i fortsättningen kan emellertid täm- ligen noggrant fastställas dels genom tidigare iakttagelser i Österlång- gatan, som delvis måste vara nergrävd i grusåsen, och dels genom under- sökningar omkring de i kvarteret Venus ännu kvarstående grundmurarna av Svartbrödraklostret, 2 grundlagt år 1336. Den profillinje, man på så sätt erhåller, är angiven på fig. 1. Med ledning härav kan strandlinjen vid 1200-talets mitt anses ha löpt 8--10 m öster om nuvarande Öster- långgatan. Därmed har för första gången en något så när säker punkt erhållits för stadsholmens ursprungliga strandlinje. Allt land mellan denna punkt och Skeppsbrobänken — ungefär 120 m — är som framgår av profilen fig. 1 utfylld mark. På profilen har av praktiska skäl Saltsjöns nuvarande medelvattenyta angivits. Även om landhöjningen sedan 1200- talets mitt uppgår till minst ett par meter, bli med den branta strand, som holmen på flera ställen haft, de landvinningar, som orsakats av land- höjningen, obetydliga i förhållande till vad som vunnits genom utfyllningar. I schaktet blottades dessutom en mängd pålar. Dessa härröra till större delen från rustbäddar till två byggnader, som uppfördes under 1600- talets senare hälvt. Här funnos för övrigt även mellan stockverket obetydliga rester efter en eller • ett par äldre byggnader, som icke ha så stort intresse i detta sammanhang. Pålarna i schaktets övre del nära den ursprungliga strandlinjen tillhörde icke rustbäddarna från 1600-talet. De voro neddrivna i den starkt sluttande grusbädden. Lagerföljden omkring dem visade tydligt, att de ingått i en anläggning, mot vilken öppet vatten fritt fått arbeta. De måste således ha anbragts före utfyllningarna öster därom och härröra med säkerhet från den första strandbebyggelsens tid på platsen.

De geografiska betingelserna för Stockholms uppkomst, Ymer 1930. 2 Utförda av antikvarien Tord Nordberg. 18 Bih. nr 3 år 1939

Den orörda grusbottnen blottades i maj 1939 på ett annat ställe ett gott stycke söder om Packhusgränd. Åsen kom i dagen efter rivningen av restaurant Bacci Wapen i kvarteret Cadmus mellan Norra och Södra Dryckesgränd. Materialet bestod av grovt grus och strandklapper. Ås- sluttningen var orörd till i höjd med den nuvarande medelvattenytan. Ovanför denna linje hade gruset grävts bort sannolikt redan vid medeltidens slut eller under 1500-talet; rester av medeltida murverk kunde nämligen konstateras i källarmurarna i hörnet vid Järntorgsgatan och Norra Dryckesgränd, så som framgår av fig. 2. Före stadsholmens bebyggande har stranden här liksom vid Packhusgränd sluttat tämligen brant ner i vattnet; vid ett par meters högre vattenstånd bör strandlinjen ha gått ungefär 8 m öster om nuvarande Järntorgsgatan. Utanför stranden blottades liksom vid Packhusgränd en mängd pålar. De ha tillhört två olika system. Pålgruppen i norra delen av det undersökta området härrör från en rustbädd sannolikt under en skorstensmur i en byggnad, som troligen härjats av eld. Ett par plankor, som tillhört rustbottnen och som pressats ned mellan pålarna, voro starkt eldskadade. Pålarna i undersökningsschaktets södra del ha sannolikt tillhört en strandskoning från den första strandbebyggelsens tid på denna plats. På grund av trycket från senare utfyllnader ha de pressats utåt i en lutning, som till- tager med avståndet från den gamla fasta stranden. Pålarna i den nyss nämnda rustbädden ha slagits ner under en så sen tid, att utfyllnads- lagren hunnit stabilisera sig och voro därför tämligen orubbade. Minnen från ett tidigt skede av utfyllnaderna utgöra ett antal lerkärls- fragment (fig. 3), som anträffades utanför bryggresterna bland lera, slam och huggspån nära grusbottnen. Binder man samman de båda punkter, där den orörda strandlinjen konstaterats, med en linje, som löper parallellt med Österlånggatans svängda sträckning (fig. 4), bör man erhålla en tämligen riktig bild av stadsholmens strand på saltsjösidans södra del, gällande för tiden från stadens grundläggning vid 1200-talets mitt till den tidpunkt, då strand- bebyggelsen utanför den äldsta muren nått sjökanten och utfyllningarna börjat 1 . Detta har troligen skett redan under 1300-talets förra hälft. De pålrester, som anträffades på bägge platserna, ge en klar antydan om, att den branta stranden tidigt erhållit en på pålar vilande träskoning, en verklig brobänk. På ett tämligen tidigt stadium i Stockholms bebyggelsehistoria har en sådan brobänk varit naturlig åtminstone utmed de delar av holmen, där den ursprungliga stranden haft en så stark lutning som vid Packhus- och Dryckesgränderna. Detta synes ha varit fallet även vid de norra delarna av stranden utmed Saltsjön, från och med slottshöjden till och med par-

Denna linje stämmer icke med den efter Erik Granlund av Tord Nordberg i Sam- fundet Sankt Eriks Årsbok 1932 sid. 177 fig. 5 angivna strandlinjen för tiden omedelbart före holmens bebyggande. Bih. nr 3 år 1939 1 9 tierna ett stycke söder om Brunnsgränd, där kommande undersökningar kunna väntas ge mera bestämda upplysningar. Mellersta delen av stranden mot Saltsjön nedanför Österlånggatans buktning åt väster bör däremot ha varit tämligen flack, om man skall döma av den nuvarande topografien. Vad man således på topografiska grunder med rätt stor säkerhet kan sluta sig till beträffande de äldsta lastageplatserna utmed Saltsjön — en brobänk, som också är arkeologiskt belagd, innanför den nuvarande Skepps- brons södra del och en annan innanför dess norra del — bestyrkes av bebyggelsehistoriska skäl. Båda platserna stodo i direkt förbindelse med stadens två mest betydande torg. Till den norra lastageplatsen förde Köpmangatan och Köpmanbrinkarna från Stortorget. Och den södra låg ursprungligen omedelbart nedanför Korntorget, som de Brun säkerligen riktigt förlagt till det nuvarande Järntorgets plats.' Korntorget var be- läget på holmens smalaste del, omgivet av Kornhamn på mälarsidan, där Mälardalens spannmålsskutor lade till och Kogghamn på saltsjösidan, varifrån den spannmål, som inte köptes upp för stadens egna behov, skeppades ut. »Korn», d. v. s. spannmål, upptages i stadslagens köp- målabalk som en av de viktigare exportartiklarna. Korntorget var sålunda centrum för den stockholmska spannmålshandeln och Kogghamn dess hamn åt Saltsjön. Brobänken hette under 1400-talet Koggabron och pålkransen i vattnet utanför Koggabomen. Koggen var åtminstone under den senare medeltiden ett verkligt skepp, ett storsjöfartyg, som bland annat begag- nades av hanseaterna. Som beteckning för en eller flera fartygstyper har namnet begagnats även tidigare. De byggrester, som blottats i kvarteren Phoebus och Cadmus och som tillhört Korntorgets äldsta brygga mot Saltsjön, kunna därför utan större principiella hinder tills vidare samman- föras under benämningen Koggabron. I likhet därmed kan man även för de övriga här nämnda, förmodade föregångarna till Skeppsbron — för ordningens och överskådlighetens skull — begagna de namn, under vilka de äro kända under 1400-talet, även om utfyllningarna under 1300-talet förskjutit de platser, som namnen avse. Den brobänk, som tidigt bör ha funnits nedanför Köpmanbrinkarna, kan således som under 1400-talet benämnas Stadens allmänningsbro eller Bron på samma sätt som Stortorget, med vilken den stod i förbindelse, även hette Allmänningstorget eller Torget. Den naturliga, flacka stranden mellan Allmänningsbron och Kogga,bron har troligen redan under 1200- och 1300-talen haft namnet Fiskestrand eller Strand.' För överskådlig-

Samfundet Sankt Eriks Årsbok 1922, sid. 47 Tänkeboken 2/3 1494 nämner Anders Törbos byggning i »Kraka grenden.», som »begd aer på stadzens almenninge broo». Krakagrenden är troligen identisk med nuvarande Kråkgränd från Österlånggatan till Skeppsbron. Under alla förhållanden låg gränden ((östan- till». Jfr Ivar Simonsson i Samfundet Sankt Eriks Årsbok 1920, sid. 15. De Brun har, efter att i Samfundet Sankt Eriks Årsbok 1911 ha lokaliserat Fiska- strand och Fiskatorget till södra delen av Skeppsbron, så småningom (i Samfundet Sankt Eriks Årsbok 1922, sid. 48) kommit fram till att Fiskatorget betecknade »Brunnsgränden och kvarteret närmast norr därom». 20 Bih. nr 3 år 1939

hetens skull ha namnen angivits på kartan fig. 4. De avse endast att på ett ungefär utmärka de namngivna platsernas läge i förhållande till varandra. Men utmärkningen gör icke anspråk på att vara exakt i för- hållande till den nuvarande kartbilden och bestämningarna gälla medeltiden i allmänhet. Genom utfyllningarna ha de olika platserna förskjutits inte endast utåt över vattnen utan även i sidled. Det är sålunda troligt, att Allmänningsbron låder 1400-talet begränsade delar av vad som samtidigt kallades Fiskatorget eller Fiskastrand. Hur långt utfyllningarna nått under den senare medeltiden är ännu så länge omöjligt att avgöra. Några fasta punkter ger väl den nya stadsmuren, som torde vara byggd under 1400-talets förra hälft. Enligt de undersökningar, som utförts av Hans Hildebrand 1 och Tord Nordberg 2 , har muren löpt närmare den nuvarande skeppsbroraden än Österlånggatan. Den måste således — åtminstone till större delen — ha vilat på utfylld mark. Inom områdets södra del är murens sträckning helt okänd och det kan för närvarande inte ens tillnärmelsevis fastställas, hur långt ut mot den nuvarande Skeppsbron Koggabron förskjutits från sin första före- gångare utmed den naturliga strandkanten uppe under Korntorget och Österlånggatan. De medeltida murresterna i hörnet av Järntorgsgatan och Norra Dryckesgränd visa, att bebyggelsen nu trängt in mellan torget och Koggabron och att gränderna inom denna del av området äro av medeltida ursprung. En rätt tidig etapp i utfyllnaderna inom denna del av holmen åskådlig- göres genom ett par fynd i östra delen av det förutnämnda schaktet vid Packhusgränd. Ungefär 2 1 /2 m under grändens nuvarande yta anträffades en kringvänd svinho (fig. 5) liggande på ett golv av stockar och bräder, vilka på översidan voro eldskadade. Läget är angivet på profilen fig. 1. Stockbädden hade på flera ställen förstörts genom de på 1600-talet nedslagna pålarna i den förut nämnda rustbädden. I närliggande delar av schaktet fanns på samma djup som stockbädden ett starkt kolhaltigt skikt på ett tunt gruslager, som liksom stockarna utmärker en gårds- eller gatunivå troligen från 1500-talet. På denna nivå, längst ut i schaktets västra del, lågo fyra järnkulor. Svinhon, vars användning klart framgick av de bildningar, som avlag- rats närmast omkring densamma, är ett minne från den tid, då svinskötsel räknades med bland stadsnäringarna. Vintertid var det tillåtet att ha svinen i staden inom murarna. Men vid upprepade tillfällen under 1400- och 1500-talen utfärdades förbud mot att ha svinstior i gränderna, förbud som säkerligen icke dikterats av renlighetsskäl. De ha i stället liksom det ovan anförda stadgandet i byggningabalken kommit till för att under- lätta framkomligheten i de trånga gränderna. Den nu anträffade hon har

1 Sveriges medeltid, Stockholm 1884-98, del II, sid. 729 if. 2 Samfundet Sankt Eriks Årsbok 1932, sid. 171. Bih. nr 3 år 1939 21 sannolikt legat på en gård intill Packhusgränd och begagnats under vinter- halvåret, då svinen höllos i staden. Kulorna ha troligen varit avsedda att användas mot angripare från sjö- sidan. Två av dem synas ha tillhört kedjelod, som framför allt brukades mot riggen på fartyg. Anmärkningsvärt är det stora djup, på vilket stockbädden och grus- skiktet anträffades. Vid ett vattenstånd på mindre än en meter över den nuvarande medelvattenytan borde hela anläggningen ha stått under vatten. Den vilade emellertid i sin tur på utfyllningar av svart, gyttjehaltig jord, som pressats ihop genom trycket av de mäktiga fyllnadslagren ovanför och de senare uppförda byggnaderna, som också starkt förskjutit rust- bädden under dem. Liknande iakttagelser ha gjorts på flera andra håll, där underlaget utgöres av utfyllnader. Det händer ibland, att fasta an- läggningar från äldre tid anträffas under den nuvarande medelvattenytan. Det är dessutom inte osannolikt, att beräkningarna av landhöjningens förlopp icke äga full tillämpning för senare tider. Under alla förhållan- den kunna fasta anläggningar, som vila på utfyllnader, icke tagas till utgångspunkt för sådana beräkningar. Inte heller inom områdets norra och mellersta delar kunna strandför- hållandena under 1400-talet närmare bestämmas. Om 1400-talets All- männingsbro kan man endast säga, att den måste ha gått ett stycke utan- för den yngsta muren, vars sträckning på detta ställe Hildebrand kunnat tämligen noggrant angiva (fig. 4). De sista årens undersökningar inom denna del av Skeppsbroområdet ha däremot givit vissa möjligheter att följa hur utfyllningarna försiggått. Det är möjligt, ehuru långt ifrån säkert, att man skall tolka några av de senare införda punkterna i tilläggen till 1476 års burspråk så, att stadens våg, där järnet från Bergslagen vägdes, tidigare legat vid Stor- torget men under en övergångsperiod omkring eller efter 1480 flyttats till Korn torget. 1 Namnet Järntorget synes för första gången möta oss i detta sammanhang. Järnet var den mest betydande av de produkter, som skeppades ut över Stockholm. Är den nyss anförda tolkningen riktig, bör utskepp- ningen tidigare ha skett över Allmänningsbron men från och med tiden omkring 1480 så småningom över Koggabron. En sådan tolkning skulle under alla förhållanden stämma väl överens med andra samtida uppgifter och senare iakttagelser vid schaktningar, vilka klart ange, att stora ombyggnadsarbeten vid denna tid igångsatts vid Allmänningsbron och trakten närmast däromkring, varför man i så stor utsträckning som möjligt dirigerat den vanliga trafiken vid Allmän-

1 Stockholms stads tänkeböcker 1474-1483 och Burspråk, utg. genom Emil Hilde- brand, Stockholm 1917, sid 466, punkt 84. Jfr punkterna 81 och 82 samt 1481 punkt 84 och 1482 punkt 67. De Brun har varit inne på samma tankegång (Samfundet Sankt Eriks Årsbok 1922, sid. 48). 22 Bih. nr 3 år 1939

ningsbron till andra broar. De nämnda »tippningsförbuden » gälla även stadens övriga hamnar och öppna platser, men de båda broarna utanför Korntorget Järntorget äro vid denna tid särskilt framhävda. Och 1478 har man efter uppräkningen av de förbjudna platserna tillagt »vthan före thit som merken staa vppå malraana, ok widh brone» i . Tillägget tyder på, att man vid denna tid höll på med utfyllningar utanför Allmänningsbron. Av andra uppgifter, hämtade ur tänkeböckerna, framgår det också, att stadsbebyggelsen vid denna tid nått utanför stadsmuren och ner på själva bron. 1477 bestämmes sålunda, att borgaren Magnus Erikssons änka skall ge staden 4 mark årligen för den plats »som mantolin (yttermuren) staar vppå nidan fore hennis hws wiid brone». Och 1494 står Anders Törbos nedan nämnda hus »på Stadzsens Almenninge broo » De uppgifter, som här sammanförts, få ny belysning av de uppmät- ningar och iakttagelser, som gjordes 1935, då ett brett schakt i anledning av anläggningen för avloppsvattnets renande drogs fram genom Skepps- bron tätt intill husraden (fig. 6). Längst ner i schaktet blottades vid mynningarna av Johannisgränd, Drakens gränd, Brunnsgränd och Bred- gränd rester av äldre pålningar. Dessa voro visserligen starkt skadade genom isskruvning och annan åverkan men kunde ännu tydligt bestämmas som rester efter bryggor, som haft samma riktning som gränderna. Bryggorna kunna icke dateras på arkeologisk väg. De måste emellertid ha anlagts före tillkomsten av den s. k. äldsta kartan från 1620-talets början. För närvarande förefaller det troligast, att bryggorna skola sättas i samband med de nyss anförda uppgifterna om utfyllnader utanför Allmännings- bron. Bebyggelsen har efterhand trängt allt längre ut över bron och i enlighet med stadslagens anvisningar skapat nya broar över utfyllnaderna i vattnet nedanför den gamla bron. I motsats till denna ha de nya broarna eller bryggorna fått samma riktning som gränderna. Därmed har man inte endast uppfyllt fordringarna på fritt tillträde till vattnet utan också de nödvändiga kraven på lastageplatser, samtidigt som utfyllningarna obehindrat kunde fortgå vid bryggornas inre partier. Det är rätt troligt, att bryggorna vid Skeppsbron inte endast ge en bild av utfyllningarnas förlopp vid 1400-talets slut och under 1500-talet, utan att de även ge en vink om hur utfyllningarna överhuvudtaget fort- skridit från den äldsta brobänken intill holmens ursprungliga strand, över 1400-talets Allmänningsbro och ner till den nuvarande skeppsbroraden. Brobänkarna utanför de båda stadsmurarna och bryggorna mellan och utanför dem skulle således vara det skelett, omkring vilket utfyllningarna skett, och gränderna skulle från början — även i sina övre partier —

Stockholms stads tänkeböcker 1474-1483 och Burspråk, sid. 471 punkt 21. 2 Stockholms stads tänkeböcker 1474-83, sid. 90 3 Stockholms stads tänkeböcker 1492-1500, utg. genom Joh. Ax. Almquist, Stock- holm 1930, sid. 145. Bih. nr 3 år 1939 23 ha uppstått på bryggor av samma slag som de fyra bryggorna vid Skepps- bron. Ett antal pålar, som 1938 anträffades i Nygränds mellersta del, antyder detta. Som framgår av profilen fig. 6 fanns i strandkanten mellan bryggorna och ett par meter under den nuvarande Skeppsbron plats för fiskesumpar och stockbäddar med uppdragna båtar. Dessa fasta anläggningar i kanten av den utfyllda stranden, vilka böra dateras till 1500-talet, visa att man då ännu icke fått någon riktig ersättning för den medeltida Allmännings- bron. Ännu på 1620-talet saknar åtminstone hela norra hälften av den blivande Skeppsbron brobänk. En sådan har kommit till stånd först vid århundradets mitt, efter vilken tid också den nuvarande skeppsbroraden kan anses stå färdig. I samband därmed ha stora fyrkantiga avloppstrummor av trä (fig. 6) lagts ner för att leda avloppsvattnet under den nya Skeppsbron, som var på en gång trafikled och skeppsbrygga. Trätrummor för samma ändamål ha förekommit tidigare, men de ha sannolikt varit öppna och legat i jämnhöjd med grändernas beläggning. I tän.keboken 1494 1 berättas om hur en av stadens borgare Anders Törbo på stadens Allmänningsbro låtit uppföra en byggning, från vilken det tvärs över bron och ner till hamnen gick en »trumba», genom vilken hett vatten och soda slogs ut på uppstadsborgarna, som lågo i hamnen med sina skepp. Då stockholmarna på grund av handelsutbytet hade all anledning att hålla sig väl med uppstadsborgarna, beslöto borgmästare och råd i enlighet med »menighetens önskan», att huset och trumman skulle rivas. Med »trumba» menade man annars vid denna tid och ännu på 1600-talet framför allt långa slaskrör, som från de olika våningarna förde allt rinnande avfall ner till de öppna rännstenarna på gatan. Trummornas avskaffande påbjöds 1641 för att inte den orenlighet, som kastades ur dem, skulle förorsaka sjukdomar. Anordningen kan ännu stu- deras i ett och annat hus i Gamla stan.' De öppna rännstenarna voro ofta av trä. En sådan blottades 1938 i Skeppsbron vid Nygränds mynning. Den bestod av en urskålad stock och låg omgiven av två andra stockar i en gammal gatunivå cirka 2 m under den nuvarande Skeppsbron (fig. 7). I denna nivå torde skeppsbrofyll- ningarna ha legat på denna punkt vid 1600-talets början. Troligen kort efter de ovan nämnda trummornas avskaffande 1641 har Skeppsbron höjts ungefär en meter, där en ny gatunivå är markerad i profilen. I samma höjd har man över rännstenen lagt fyra stockar, som på sidorna med jämna mellanrum stöttats med nedslagna pålar. På så sätt har man er- hållit en primitiv övertäckt trumma. En trumma av detta slag har sannolikt givit idén till de fyrkantiga helt inbyggda och väl isolerade trummor, som 1935 anträffades i de flesta

Stockholms stads tänkehöcker 1474-1483, utg. genom Emil Hildebrand, Stockholm 1917, sid. 90. T. ex. Nygränd 2. — Jfr F. U. Wrangel, Stockholmiana, Stockholm 1912, sid. 396 fe. 24 Bih. nr 3 år 1939

grändmynningarna vid Skeppsbron (fig. 6). Konstruktionen framgår av fig. 8. I Brunnsgränd och Bredgränd voro dessa trummor förfärdigade i två våningar. Trummorna i Brunnsgränd byggdes 1668, vilket framgår av stadens huvudbok detta år, som har ett särskilt konto med rubriken: »Twenne ofuertäckte Rennestenar under Bruns grändenn aff Nyo giorde». 1 Tillägget visar, att tidigare funnits liknande trummor, helt visst av samma konstruktion som den primitiva trumman i Nygränd (fig. 7). 1670 upp- tar huvud boken ytterligare en post med rubriken : »några ofwertäckte Rennestenar wed Skieps broon». Benämningen rännstenar förklaras därav, att man på 1600-talet med trummor, som ovan framhållits, menade slask- rör inomhus. Det var de öppna rännstenar, vilka stodo i förbindelse med dem, som de nu beskrivna trummorna avsåg° att ersätta. Den direkta orsaken till nedläggandet av dessa nya trummor var helt säkert Skepps- brons definitiva ordnande. Trummorna i Brunnsgränd lades ner samtidigt med att stora arbeten utfördes på Skeppsbron. Under ett år utbetalades ur stadens kassa över 5,000 daler dels för »Skieps Bryggians renoverande» och dels för »SkiepsBråbänkens aff nyo görande». Utgifterna för trummorna under Brunnsgränd belöpte sig samma år till 879 daler. Sam- tidigt stensattes Skeppsbrogatan med kullersten, som säkerligen hämtats från Brunkeberg. Gatan blottades vid de stora schaktningarna 1935. Den låg 1-1,35 m under den nuvarande gatubeläggningen. Genom att Skeppsbron definitivt reglerats, hade en gräns blivit satt för bebyggelsens vidare framträngande åt detta håll. Fastän Skeppsbron själv sedan dess utvidgats och höjts flera gånger, gäller ännu i dag den gräns, som under 1600-talet slogs fast för bebyggelsen, skeppsbroraden. Det kan i detta sammanhang ha sitt intresse att påpeka, hur man ännu i början på 1700-talet var fullt medveten om utfyllnadernas stora ut- sträckning på stadsholmen, trots att de till större delen ägt rum på 1300-, 1400- och 1500-talen. 1711 påminner Karl XII i ett brev från Turkiet Nikodemus Tessin om att fastän husen nedanför Öster- och Väster- långgatorna stå på utfylld mark, de likväl voro sunda att bebo.' På andra platser i Gamla stan skulle det dröja länge, innan de oregle- rade stränderna ordnades. 1938 blottades i ett litet, djupt schakt på Mynttorget en grundmur, på yttersidan beklädd med kvadrar av röd sand- sten. Det var fasadmuren mot Norrströms södra gren i fältmarskalken Herman Wrangels hus, troligen uppfört på 1640-talet. Huset är ett av de mindre kända av de adelspalats, som vid tiden för Sveriges nyvunna stormaktsställning växte upp omkring kungaslottet Tre kronor. 1689 upp- gives den framgrävda fasaden på stadsingenjören Johan Holms karta ligga 10 alnar innanför Strömmens buktande strandkant. Genom blottläggandet av muren är det nu möjligt att på en modern karta överföra Strömmens naturliga strandlinje 1689. Den smala strandremsan låg då 3,5-4 m

1 Stadsarkivets Riddarholmsdepå. 2 Ragnar Josephson. Stadsbyggnadskonst i Stockholm intill år 1800, sid. 161. Bih. nr 3 år 1939 25 under det nuvarande Mynttorget. Stranden förblev oreglerad till 1757, då det forna Wrangelska huset revs för att ge plats för det nya slottets kansliflygel. I samband därmed och med slottsomgivningarnas ordnande byggdes 1760 en ny stenkaj mot Strömmen och området innanför höjdes med material sannolikt från Brunkeberg ungefär till Mynttorgets nuvarande nivå.' Kajernas reglerande i Gamla stan är ett av de sista yttre tecknen på att man inte längre behövde räkna med, att stadens utvecklingsmöjligheter voro inskränkta till stadsholmen. Redan långt dessförinnan hade förutsättningar skapats för en ordnad bebyggelse på malmarna. Efter Gustav Vasas intåg i Stockholm midsom- marafton 1523 har staden aldrig på allvar hotats av utländsk krigsmakt. Men det skulle dröja drygt ett århundrade, innan man på allvar började sysselsätta sig med tanken att ge malmarna en ordnad bebyggelse. Under tiden växte här i fredens hägn och utan någon stadsplans hämningar fram en allt tätare bebyggelse i mycket oregelbundna kvarter och efter sling- rande gator, som helt rättade sig efter naturförhållandena. Samtiden an- märkte på otrevnad, usla kvarter och trånga gator. Med undantag för Södermalm tillhörde malmarna juridiskt sett heller inte staden. En tid i början av 1600-talet var Norrmalm en egen själv- ständig stad, som först 1635 inkorporerades med Stockholm. Följande år beslöts det kanske mest vittomfattande företaget i stadens historia : regleringen av bebyggelsen på malmarna. De nya stadsplanerna med snör- räta gator och rätvinkliga kvarter lade grunden till den stadsplan, som ännu äger bestånd för stora delar av Stockholm. Genomförandet skulle måhända inte ha lyckats, om inte riksregeringen ingripit och 1640 under vissa villkor anvisat en del av Ladugårdslandet (nuvarande Östermalm), där en ny stad skulle uppstå delvis befolkad av tomtägare, som blivit husvilla genom att deras gamla gårdar revos för de nya gatornas fram- dragande. Staden måste ju köpa, stycka eller byta ut de gamla tomterna. I stadens huvudböcker till och med 1653 förekomma »Skadeståndh för Huus riffning». Detta år torde alltså den första etappen i regleringarnas historia vara avslutad. Men dryga poster för gatornas »regulerande, sten- lägningh och fyllningh» finnas ännu långt senare i räkenskapsböckerna. Även för de nya stadsplanernas genomförande kommo brobyggen och utfyllnader att spela en stor roll. På Norrmalm synas brolägena vid de angränsande vattnen ha utgjort vissa fasta punkter för den nya stads- planen. Sålunda torde Munkalägersgatan (nuvarande Gamla Brogatan) ha utgjort den ena huvudaxeln i det nya gatusystemet på Norrmalm väster om Brunkeberg. Den andra var Stora Konungsgatan (nuvarande Drott- ninggatan). Munkalägersgatan utgjorde fortsättningen av Munkalägersbron,

Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm, II. Staden mellan broarna av S. Bergh och L. M. Bååth, sid 34 if. — L. M. Bååth, Helgeandsholmen och Norrström, Uppsala 1918, sid. 66 f. 26 13ih. nr 3 år 1939

vilken förband Norrmalm med Munkalägret (nuvarande Kungsholmen), som 1644 och 1647 med vissa undantag donerades till staden. Bron, som byggts omkring eller före 1640, gick över den lilla Blekholmen mitt i Klara sjö, så som framgår av fig. 9. 1. Vid två tillfällen ha under det senaste året delar av Munkalägersbron blottats. Den ena gången var vid grundgrävningar för den nya fiskhallen i kvarteret Blekholmen. Efterhand som schaktväggen flyttades ut mot Gamla Brogatan, kommo fyra tätt ställda pålrader i dagen. Pålarna hade på detta ställe nära landfästet vid Blekholmen slagits ner till fast berg, och största längden uppmättes till 7 in. Pålskallarna, som voro rätt starkt förmultnade, lågo knappt en meter under Brogatans nuvarande nivå. Den gamla körbanan har sannolikt brutits bort i samband med utfyllningar under 1700-talet. Samma bro blottades i ett schakt på bangårdens område ett 10-tal meter öster om Vintervägen och i Gamla Brogatans förlängning. Efter- som platsen ligger ungefär mitt i det forna vattnet mellan Blekholmen och norrmalmslandet, ha nivå- och avlagringsförhållanden sitt givna intresse i detta fall. Av profilen fig. 10 framgår, att gyttjelagrets tjocklek, cirka 80 cm, anger det vattendjup, som sjön i våra dagar skulle ha haft, om icke utfyllnader förekommit. Vill man få fram Klara sjös och Mälarens medelvattenyta vid tiden för brobygget omkring 1640, får man öka siffran, 80 cm, med siffran för landhöjningen under den mellanliggande tiden. Denna siffra kan, som ovan nämnts, inte närmare angivas. Men förutsatt att pålarna inte nämnvärt sjunkit — de voro nerslagna i orörd sand och möjligen liksom vid landfästet nära Blekholmen till fast berg — kan man tämligen noggrant ange broläggningens ursprungliga övre nivå. Den bör liksom i andra samtida broar ha legat högst två stockvarv och en eller ett par plankbredder ovanför de bevarade pålskallarna, d. v. s. drygt 1,5 m över den nuvarande medelvattenytan. Eftersom bron måste ha legat minst 0,75-1 m över sjöns dåvarande medelvattenyta, kan denna icke ha stått mer än högst 75 cm över den nuvarande. Siffran får i avvaktan på ett fylligare jämförelsematerial betraktas endast som utpångspunkt för vidare beräkningar. Vid 1600-talets mitt bör Klara sjö på denna punkt således icke ha haft större vattendjup än 1,5 m. Farleden gick då liksom nu utmed kungs- holmslandet mellan detta och Blekholmen. På det grunda vattnet på andra sidan holmen har det funnits gott om utrymme för mindre båtar. Här fanns också i det senast upptagna schaktet ett båtlås av bultlåskonstruk- Hon. Det har i en järnkätting varit fastgjort vid en av pålarna i bron.

1 1573 befallde Johan III Anders målare att »-öra färdig bron mellan Norrmalm och 1VIunckeleden (Konung Johan III:s byggnads- och befästningsföretag, meddelade av Viktor Granberg, sid. 208). Var denna bro legat, är obekant. Den ovan nämnda Munkalägersbron över Blekholmen kan ej föras längre tillbaka än till tiden omkring 1640; den omtalas 1644 som "den nya bron» (Severin Bergh i Samfundet Sankt Eriks Arsbok 1909, sid. 37). Bih. nr 3 år 1939 27

Brons läge i förhållande till den nuvarande bebyggelsen framgår av kartan fig. 11. Här äro även Blekholmens liksom Norrmalms och Kungs- holmens ungefärliga strandlinjer vid 1600-talets mitt angivna. Då de stödja sig endast på äldre kartmaterial, kan kartan i detta avseende endast — tills framtida schaktningar givit full klarhet — göra anspråk på att ge en ungefärlig bild av det verkliga förhållandet. Kartan visar även utfyllnadernas omfattning i denna trakt. Ända till 1670 var Munkalägersbron den enda broförbindelse Mun kalägret hade med Norrmalm. Detta år byggdes en ny bro över Klara sjö ungefär på det ställe, där nu stadshusbron ligger. Den var på sin tid en av Europas längsta träbroar och ett av de yngsta exemplen på stockholmarnas under 500 år uppövade färdigheter i att bygga träbroar. Sedan Munkalägret två år senare genom kungligt beslut erhållit namnet Kungsholmen, döptes de båda broarna över Klara sjö om till Gamla och Nya Kungsholmsbroarna. Redan på 1730-talet, när Petrus Tillus gjorde uppmätningarna för sin stora karta, hade vattnet mellan Blekholmen och Norrmalm närmast omkring Gamla Kungsholmsbron grundats upp, så att Blekholmen genom ett smalt näs blev landfast med Norrmalm. Under 1700-talets senare hälft ägde stora utfyllningar rum i denna trakt, så att Blekholmen omkring 1800 kom att framstå som en trubbig udde på norrmalmslandet mellan Klaraviken och Barnhusviken. Därefter ha utfyllningarna oavbrutet fortsatt, tills Klara sjö i våra dagar blivit inte stort mer än ett dike mellan Kungsholmen och Norrmalm. Över detta fanns Gamla Kungsholmsbron kvar till 1878, då den ersattes med Kungsbron i den då påbörjade Kungsgatans riktning. Därvid fick Gamla Brogatan sitt nuvarande namn. En fortsatt redogörelse för det Stockholm, som byggts på vattnen, be- lyst av arkeologiska undersökningar, skulle föra för långt. Liknande iakttagelser ha gjorts överallt utmed Stockholms stränder: på Gustav Adolfs torg, i Kungsträdgården, på Norrmalmstorg, i Berzelii park, på Stureplan och i kvarteren mellan dem. Dessa namn ange även platserna för ett eller flera fynd av fartyg från 1600-talet, vilka visa, att de allesamman en gång utgjort vikar och sund av ett och samma vatten. Denna redogörelse har givits huvudsakligen på grundval av ett års undersökningar och fynd. Den skulle från synpunkten av Stockholm på vattnen ha kunnat utökas med en redogörelse för Fatburssjön på Söder- malm, från den vidsträckta Fornfatburen, begränsad genom de torvavlag- ringar, som på flera punkter blottats vid det senaste årets schaktningar, till den delvis reglerade 1600-talssjön, vars vatten ännu ansågs lämpligt för en av Stockholms första, aldrig utförda vattenledningar, och 1700- talets sumphål, som, efter att i över 100 år verksamt ha bidragit till att Stockholm hade större dödlighet än någon annan västeuropeisk stad, äntligen 1859 helt torrlades för att ge plats åt Stockholms första järn- vägsstation. Men Fatburssjöns förvandlingar ha större sammanhang med Södermalms bebyggelsehistoria, som till stora delar kunnat avläsas i schakt- 28 Bih. nr 3 år 1939

väggarna för den nya Södergatan. En redogörelse härför får därför anstå, tills dessa arbeten slutförts. I det föregående har flera gånger hänvisats till kommande undersök- ningar. Med den takt, som nybyggnadsverksamheten nu har, är det troligt, att många ännu dunkla skeden i stadens äldre bebyggelsehistoria inom den närmaste framtiden skola bli belysta genom de undersökningar, som möjliggöras härav. Men för att de lämningar från det gamla Stockholm, som ännu finnas kvar under stadens gårdar och gator, skola komma till sin rätt, kräves välvillig förståelse från byggherrar, arbetsledare och arbetare, som först av alla komma i beröring med dessa lämningar. Under de åtta år, som stadsmuseet funnits till, ha företagare och arbetare visat stort intresse för museets verksamhet i samband med gatu- och grund- läggningsarbeten. Genom att i tid underrätta museet, ha de många gånger givit tillfälle till undersökningar av äldre anläggningar, som i annat fall kanske redan någon timme efter framgrävningen skulle ha varit spolierade utan att ett enda mått eller ett enda fotografi tagits. Det har även visat sig, att undersökningar och uppmätningar kunna ske under det fortlöpande arbetet och utan att inkräkta på detta.

Bih. nr 3 år 1939 29

PLAN z

--. 4 4 JOHANN15GC2ÅN D 75. 0 0 Ö Z Ö ul Z 1, 0 Z 4

LY a Z 111 0. -7 _ 2

, 5,-,-- \ In ''-',4 .. ,-% r------, tD4cKHu5GRKNID .1-- '

tå

5KLRNING - EN NK BRI CKE NI

E .a z wo PACK H USGRÄND g . . -- — -• I II

110 160 150 0 100 90

Fig. 1. Området omkring Packhusgränd och skärning därigenom, upprättad med ledning av undersökningar, dels omkring de kvarstående partierna av Svartbrödraklostret och dels på de två mellersta tomterna norr om Packhusgränd. Den starkt sluttande grusåsen med den rekonstruerade Koggabron inlagda i förhållande till den nuvarande medelvattenytan. Siffrorna I och II ange fyndplatserna för svinho och kanonkulor. 30 Bih. nr 3 år 1939

PLAN NC312_A, DR7CI

0.49,1Cog>020,-go°099,99_ o° 5k200,nocbo—c;:0 02ag ..9,c)a.. peoce6Y(tWo d oo ,Lb 0 O u 0 000"ojo_ Z4 9rön5 för undersökl område 4 0°°684500 ...... t.;t4,3,( 9: 0 000000 . 0 O g 4 0 () : 0 e7g e :fg6 yngre rusIböcki coe e o 0 oo ° C oh co 0 On C .d,r)

—

...

5KL2NING

NOQQA D4Yet

kjliore Or-cl. GÅ" kg//are kdllore :.• sien olv pc9 der) necischoldade grusjseri . u/Miningor nov. ineciekcriferVa SKALA. ordrci sfranc/grusbckfcli •so 0 1 0.. 3 4 5N\

Fig. 2. Nordvästra delen av kvarteret Cadmus. Plan och skärning upprättad 1939 med anledning av rivningen av restaurant Bacchi Wapens hus. Pålarna i västra delen av det undersökta området — bortsett från den angivna rustbädden — tillhöra sannolikt den äldsta Koggabron intill holmens naturliga strand. Pålarna i östra delen äro troligen nedslagna i samband med senare utfyllningar. Bih. nr 3 år 1939 31

Fig. 3. I nedre raden: delar av lerkärl, anträffade i de undre fyllnadslagren nära grusåsen utanför den äldsta Koggabron vid Norra Dryckesgränd (fig. 2). a. propp av oglaserat tegelliknande lergods; b) skärva av större, troligen importerat lerkärl av rött gods med genomskinlig brun glasyr (blyglasyr) och ljusgula ornamentsband (på piplera) ; c) botten- partiet till ett krus av oglaserat, rhenskt stengods med tummad fotornering; d) del av botten till lerkärl (»jydepotta») av svartgrått, troligen ej drejat gods, möjligen inhemsk tillverkning. Att döma av fyndomständigheterna böra skärvorna ha följt med utfyllnings- material senast under 1400-talet. Teckningarna i övre raden ange några av de kärlformer, som kunna komma ifråga vid försök till rekonstruktion av de funna skärvorna. Teckningar av kandidat Bernt Einerstam. 32 Bih. nr 3 år 1939

igr

g z i < Agr;15 cg/non' e,;r2A sh-r°

' QC2> I n UDz P

Fig. 4. Kartskiss över de i texten nämnda gatorna och gränderna på stadsholmens skepps- brosida. De medeltida platserna: Korntorget med Kornhamn och Koggabron samt Fiska- strand och Allmänningsbron ungefärligt angivna. Under medeltidens lopp ha de på grund av utfyllningar förskjutits allt närmare den nuvarande Skeppsbron och utanför den yngsta ringmuren. Murarnas ungefärliga sträckning angiven efter Hildebrand och Nordberg. Inom södra delen av området är holmens ursprungliga, naturliga strand innanför Kogga- bron inlagd med ledning av det senaste årets undersökningar.

Fig. 5. Svinho av furu, funnen 1938 intill Packhusgränd (fig. 1, I) 1400- eller 1500-talet. E VE , 13 0000 .0 C. 000 DI ii n " ' 6

el 2

-- 1

im _JIM 4 . - 1

nOr3 '6 66 Fig. 6. Skeppsbroraden mellan Johannisgränd och Bredgränd. Uppmätning av Samfundet Sankt Erik 1932. Bryggor, avloppstrummor och fisksumpar inlagda efter stadsmuseets undersökningar 1935 och 1938. 34 Bih. nr 3 år 1939

58DE2 NOQ f'\-:.-coocniretnt 51(epp5bron /939 fyllning av sand och grus • øj e//er ()mkr 1G50 svor/jord (murbruk och sand) och s/om /V/v6 före

blandad SKALA sond) 10DM

Fig. 7. Primitiv trumma vid Nygränds mynning i Skeppsbron, blottad 1938. Trumman har uppkommit genom att en ursprungligen öppen avloppsränna av trä täckts med stockar, stödda av pålar. Teckningen t. v. visar den ursprungliga rännan, vars senare överbyggnad förstörts genom ett i modern tid nedlagt vattenledningsrör. Bilden t. h. visar en skärning genom den fullständigt bevarade trumman.

5TORA 1-10DAQE GEÄND ISRUNNSGRAND GENOMSKLZNING.412 VID EN 12A.AA TvIaGENo.skUNNG VID Ehl RAPA

TVA.'12GENOMSKAIbl. MELLAN RAMM,

5V41/s. IODM

Fig 8. Genomskärning av avloppstrummor i Stora Hopare- gränd och Brunnsgränd. Den förras konstruktion är typisk för de flesta på fig. 6 angivna trummorna. De voro hop- fogade utan hjälp av spik eller tränaglar och byggda av plankor omkring stockramar på ungefär 2 m avstånd från varandra. Trummorna, som vilade på grova längsgående stockar, voro utvändigt lindade med näver, vilket förklarar att de voro så väl bevarade. Trumman i Stora Hoparegränd troligen nedlagd 1670 eller kort därefter. Trumman i Brunnsgränd var av samma konstruktion men byggd i två våningar. Den lades ned 1668. Bih. nr 3 tr 1939 35

arnibiltrac'Pottn få Dontina:DontinsChrillinx Stumm, Gothorion7:iitclalortimsel4nata5Cyinx- I arPnntipi Hare ditarur,,laina tuctFinlan j dia, iStitufa 91honis, 'Cturlia150mitutlia. Cmphicarn h anc dr iinmjionfrn ik ar CrIchtrrim tr Cwita risat OCK!, 01. ini z:,wit:nc clodicat,couficrat e5rifiltin ds 'J Chiir'

Fig. 9. Delar av Kungsholmen (»Munckelägret») och' Norrmalm. Detaljbild av Sigismund v. Vogels kopparstick från omkring 1650 av Stockholm från Skinnarviksbergen. över Blek- holmen löper Munkalägersbron i nuvarande Gamla Brogatans förlängning. Jfr fig. 11. 36 Bih. nr 3 år 1939

mark9da

tylining

be_rsl_knot M95/ap/on för eraidggrungen inynig 1719

EN nuvarande InedelvaHen1pk2

klara side urenr bollen orörd sand scizakief 6oHera.

Fig. 10. Profil vid Munkalägersbron (fig. 11, II).

<4,-N

Fig. 11. Kartskiss över trakten omkring nuvarande Klara Sjö. Strandlinjerna för tiden vid 1600-talets mitt ungefärligt inlagda efter samtida kartor. Deras sträckning är icke på någon punkt styrkt genom arkeologiska undersök- ningar. Siffrorna I och II ange de platser, där Munkalägersbron, byggd omkring 1640, blottats vid det senaste årets schaktningsarbeten. Jfr fig. 9. Bih. nr 3 år 1939 37

5. UNGKARLSHOTELLKOMMITTP,N.

Den av stadskollegiet den 30 juni 1938 tillsatta kommittén för utredning rörande behovet av ungkarlshotell i Stockholm, den s. k. ungkarls- hotellkommittén, får härmed avgiva berättelse över sin verksamhet under år 1938. Kommittén har haft följande sammansättning: Tullpackhusarbetaren T. W. Sundin, ordförande, ombudsmannen S. A. Simonson, vice ordförande, direktören A. E. Ahlkn, arkitekten G. Lenk, ombudsmannen C. A. E. Lindberg, direktören W. Sjöwall och folkskolläraren E. E. Wide. Som sekreterare har sekreterare K Anderson fungerat. Kommittén har hållit fyra sammanträden. Kommittén har företagit en undersökning av ungkarlshotellklientelets sammansättning samt har inhämtat upplysningar rörande ungkarlshärbärges- frågans behandling i en del andra städer. Kommittén har vidare i samarbete med föreningen Söderhem sökt genom provisoriska åtgärder av- hjälpa det under vintern uppkomna behovet av nya logiplatser. Kom- mittén har haft frågan om uppförande av ett modernt ungkarlshem och dettas utformning under övervägande och har undersökt möjligheten att erhålla lämplig tomt för byggnaden. Stockholm den 8 mars 1939. På ungkarlshotellkommitt6ns vägnar :

T. W. Sundin Harald Anderson 38 Bih. nr 3 år 1939

6 UNDERSTÖDSKOMMITT.k.N. Den av stadskollegiet den 19 maj 1932 tillsatta kommittén för utredning av vissa understödsfrågor, den s. k. understödskommittén, får be- träffande verksamheten under år 1938 anföra, att de enligt kommitténs beslut den 16 april 1937 igångsatta, ingående läkarundersökningarna av en viss del av hemunderstödsklientelet fortgått under år 1938 och slut- förts vid årets slut. En preliminär redovisning av resultatet har lämnats för kommittén i början av innevarande år. Därjämte har under hösten 1938 igångsatts den beslutade undersökningen av understödstagarnas bostadsförhållanden. Det sålunda under år 1938 pågående utredningsarbetet har icke för- anlett något sammanträde med kommittén under nämnda år. Direktören E. W. Paues och fröken Ebba Ch. Wedberg hava under år 1938 avsagt sig uppdragen såsom ledamöter av kommittén. Stads- kollegiet beslöt den 20 oktober 1938 att i de avgångnas ställe till leda- möter av kommittn utse fil. lic. N. Hj Hedelius och fru Elisif Stockholm den 17 juni 1939.

[Victor Karlsson A. Berggren

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.