Spelmansböcker I Norden Innehåller Sju Artiklar Av Nordiska Kungl

BaksidaBaksida SpelmansböckerFramsida i Norden Perspektiv på handskrivna notböcker

Spelmansböcker i Norden innehåller sju artiklar av nordiska Kungl. Gustav Adolfs Akademien forskare som presenterar och diskuterar ett särskilt slags för svensk folkkultur i samarbete med Smålands Musikarkiv/Musik i Syd musikaliskt källmaterial: personliga, handskrivna notböck- Distribution: eddy.se Redaktörer: er som till största del innehåller dansmusik. Denna typ Box 1310, 621 24 Visby. Märta Ramsten av notböcker var huvudsakligen i bruk mellan 1600- och Tel: 0498-25 39 00 [email protected] Mathias Boström 1900-talen, bland annat i de nordiska länderna, och är en kgaa.bokorder.se Karin L. Eriksson intressant källa för forskningen kring melodiers och dansers ISSN 0065-0897 spridning i tid och rum samt mellan olika sociala samhälls- ISBN 97891-87403-35-4 Magnus Gustafsson skikt. Notböckernas innehåll har också inspirerat musiker till nya tolkningar av det historiska materialet.

Artiklarna bygger på föredrag från en konferens på Linnéuniversitetet i Växjö 2017.

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 159

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI CLIX

Spelmansböcker i Norden Perspektiv på handskrivna notböcker

Redaktörer: Märta Ramsten, Mathias Boström, Karin L. Eriksson & Magnus Gustafsson

UPPSALA & VÄXJÖ 2019

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur i samarbete med Smålands Musikarkiv/Musik i Syd Omslag: Notbilden är hämtad från Anders Petterssons (1795–1877) spelmansbok från Öja utanför Växjö, skriven 1818–1824 (Smålands Musikarkiv). Spelmannen med ﬁol och noter samt dansarna är detaljer från ett målat skrin i Næstved museum. Graﬁsk formgivning: Carita Rasmussen, Musik i Syd © Författarna och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur samt respektive bildrättsinnehavare 2019 ISSN 0065-0897 ISBN 97891-87403-35-4 Tryckeri: RK tryck, Uppsala Innehåll

Förord ...... 7

Mathias Boström – Inledning ...... 9

Jens Henrik Koudal – Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark: En indføring...... 23

Bjørn Aksdal – Det norske notebokmaterialet. En gjennomgang med vekt på typologi og kildeverdi...... 65

Magnus Gustafsson – Spelmansböcker i Sverige – en översikt...... 87

Eva Hov – Glömda kvinnoliv från tre sekler. En studie av Trondhjemska notböcker i lokalhistorisk kontext...... 121

Märta Ramsten – Hur formas bilden av en spelmans repertoar genom bevarade notböcker? ...... 157

Karin L. Eriksson – Från handskrift till låtkurs. Urval, spridningsvägar och framförandepraxis av spelmans- böckernas repertoar med låtkurser som exempel...... 173

Mathias Boström – »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier». Nils Dencker och sökandet i utlandet efter svenska folkmelodier...... 195

Personregister ...... 219

Författarna ...... 225

Förord

Spelmansböcker i Norden är en antologi som presenterar sju föredrag, om- arbetade till artiklar, från en konferens med samma namn. Konferensen hölls på Linnéuniversitetet i Växjö 21–23 november 2017 och samlade ett hundra- tal – företrädesvis nordiska – forskare, pedagoger och utövare kring temat äld- re handskrivna notböcker med dansmusik. Förutom sedvanliga föreläsningar, presentationer och paneldiskussioner erbjöds även praktiska workshops samt en festival, producerad av Smålands Musikarkiv och Musik i Syd, där nordiska ensembler framförde musik ur spelmansböcker. Denna typ av notböcker, som i varje fall på svenska ofta kallas spelmans- böcker, har under de senaste decennierna ägnats ett ökande intresse från forskare. Men framför allt har utövande spelmän och musiker inom såväl folkmusik- som konstmusikmiljöer i de nordiska länderna införlivat melodierna i sina repertoarer och på olika sätt gestaltat dem musikaliskt. Detta utforskande har ibland lyft blicken över nationsgränserna men inte sällan haft ett geografiskt snävare – regionalt eller lokalt – perspektiv. Här ser vi värdet av en bok som sammantaget presenterar en bredare bild av denna typ av musikaliskt käll- material. Spelmansböcker i Norden innehåller inledningsvis artiklar som ger en över- siktlig introduktion till det bevarade spelmansboksmaterialet i Danmark, Norge och Sverige, medan motsvarande finländska förhållande presenteras i inledningen. Därutöver innehåller antologin fallstudier som utifrån olika perspektiv närmar sig spelmansböckerna och deras användning. Samtliga bidrag är peer-review-granskade enligt vedertagen akademisk praxis. Konferensen Spelmansböcker i Norden fick direkta ekonomiska bidrag från Nordisk kulturfond, Statens kulturråd, Craafordska stiftelsen, Region Krono- berg och Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur. Utgivningen av denna publikation har ekonomiskt understötts genom Region Kronobergs bidrag till konferensen, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur samt Musik i Syd, där Carita Rasmussen givit boken en vacker grafisk formgivning. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur har även valt att låta antologin ingå i sin ACTA-serie, vilket vi redaktörer är tacksamma för. Akademiens sekreterare professor emeritus Gunnar Ternhag har personligen engagerat sig i utgivningen på ett förtjänstfullt sätt.

Stockholm, Gemla, Vislanda och Värends Nöbbele i november 2019 Märta Ramsten, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur Mathias Boström, Smålands Musikarkiv Karin L. Eriksson, Linnéuniversitet Magnus Gustafsson, Musik i Syd

8 Inledning

Mathias Boström

Texterna i denna antologi behandlar äldre handskrivna notböcker med dansmusik.¹ Det är en typ av historiska källor som idag – i varje fall i vissa folkmu- sikforskar- och spelmansmiljöer – kallas spelmansbok (på danska spillemandsbog, på norska spelmannsbok). Begreppet spelmansbok är omtvistat och inte helt vedertaget, detta gäller inte minst i nordiska forskar- och utövarmiljöer utanför Sverige. Spelmansbok är till att börja med en benämning som tillkommit efter den tid då källmaterialet skapades och först var i bruk. Ingen av de som på 1600- till 1900-talen skrev notböckerna, eller övertog ägandet, tycks ha kallat dem för »spelmansbok». »Notbok», »Note bok», »Notte bok», »Spele Note-bok» eller helt enkelt »Bok» är exempel på benämningar som förekommer i svenska böcker, vilket framgår av Magnus Gustafssons bidrag. I varje fall i svenskan tycks spelmansbok vara ett 1900-talsbegrepp. Den skånske folkmusikinsamlaren och klockaren John Enninger – som samlade in många notböcker av detta slag – sägs ha varit den som myntade begreppet spelmansbok (Gustafs- son 2016 s. 115). Men detta har varit svårt att belägga. Den som tidigast lan- serade begreppet i Sverige i tryck tycks ha varit musikforskaren Tobias Norlind. Från och med början av 1920-talet, i sitt arbete inom den statliga Folkminneskommittén (SOU 1924:26–27), kallar Norlind detta slags notböck- er för »spelmansböcker». Denna benämning återﬁnns därefter i de kom- mande översiktsverken om svensk folkmusik: Norlinds Svensk folkmusik och folkdans (1930), Jan Lings Svensk folkmusik (1964), Folkmusikboken (1980) och Dan Lundbergs & Gunnar Ternhags Folkmusik i Sverige (1996). Möjligtvis har skåningen Norlind hämtat begreppet från en kollega på andra sidan sundet, Hakon Grüner-Nielsen vid Dansk Folkemindesamling, vilken redan på 1910- talet använde spillemandsbog (exempelvis Grüner-Nielsen 1917 s. 53). I Jens Hen- rik Koudals presentation av Dansk Folkemindesamlings arkiv talas endast om »håndskrevne nodebøger» i inledningstexten om instrumentalmusiken, men

¹ Inledning har skrivits i nära samverkan med de övriga redaktörerna Märta Ramsten, Karin L. Eriksson och Magnus Gustafsson, samt med värdefulla kommentarer från Jens Henrik Koudal, Bjørn Aksdal och Piia Kleemola-Välimäki. Mathias Boström

begreppet »spillemandsbøger» används i beskrivningen av enskilda samlingar och även vid registrering av notböcker (se Koudal 2004 och den digitala katalogen REX). I Fanitullen, den norska läroboken i folkmusik (redaktörer Aksdal & Nyhus 1993), omtalas exempelvis endast »notebøker». En viktig invändning mot begreppet spelmansbok är att dess förled, »spelman», lätt leder tankarna fel: att de som skrev och använde dessa notböcker i första hand var spelmän i den romantiska meningen, det vill säga folkmu- sikutövare ur en lägre samhällsklass verksamma i en lantlig miljö. Som ﬂera av bidragsgivarna till denna antologi framhåller är i stället något av det mest utmärkande och intressanta med denna typ av källmaterial att det inte sällan visar på förbindelser och förmedling mellan musikmiljöer i städer och på landet samt mellan hov, adel, borgare, militärer, skolans och kyrkans tjänstemän, hantverkare och bönder – och dessutom över nationsgränser. I själva verket avslöjar användningen av begreppet spelmansbok mer om den sentida användaren än om materialet i sig: det tyder på att personen närmat sig materialet med en folkmusikalisk blick. Norlind skiljer exempelvis i Folkminneskommittén mellan spelmansböcker, från allmogemiljö, och herrskapsnotböcker, som hade sitt ursprung i ett annat socialt skikt; i andra sammanhang skriver han även om dans- böcker som vid sidan av noterna även innehöll dansbeskrivningar. Beträﬀande äldre notböcker av detta slag har musikhistorikerna även använt begrepp som stämbok, repertoarbok eller samlingsband (Gustafsson 2016 s. 113–116). Notbok/ notebok/nodebok/nuottikirja är annars en vanlig benämning, men det begreppet är mycket vidare i sin betydelse och innefattar materialtyper som går långt bortom den typ av källor som behandlas i den här antologin.

Spelmansböckernas avgränsning Med dessa viktiga förbehåll kommer spelmansbok, för enkelhets skull, att fort- sättningsvis användas som begrepp i denna inledning. För att få språklig variation kommer även begreppet notbok att användas, men det ska i det följande förstås i samma avgränsade betydelse som spelmansbok. Utgångspunkten är här den deﬁnition av spelmansbok som Jens Henrik Koudal gör i sitt bidrag: »en personlig, håndskrevet nodebog eller tabulaturmanuskript, der indeholder dansemusik og er anlagt til praktisk brug» (se s. 24). Spelmansböcker är personliga i den meningen att de har haft åtminstone en individuell ägare, även om de idag ofta återﬁnns i institutioners samlingar. I många fall är notböckerna tydligt märkta med den förste ägarens namn. Sam- tidigt är det emellertid vanligt att notböckerna genom historien har passerat via

10 Inledning

flera ägare, vilka även kan ha bidragit till böckernas handskrivna innehåll och sina egna namn. Det förekommer också att flera olika händer har skrivit in låtar i en spelmansbok under tiden den var i samma persons ägo. Det finns många tydliga likheter mellan spelmansböcker och handskrivna visböcker, som även de är personliga skriftartefakter, hemmahörande i samma typer av miljöer (se vidare bidragen i antologin Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker; red. Ternhag 2008). Spelmansböcker innehåller dansmusik, men det innebär inte att de uteslutande innehåller detta. Marschmelodier, signaler, visor, dikter, anteckningar i musiklära samt andra slags noteringar förekommer inte sällan i notböckerna. I äldre tid, där papper och inte minst inbundna böcker var en bristvara, kunde gamla notböcker ibland få helt andra användningsområden. Exempelvis fram- går av Eva Hovs bidrag hur en sida i systrarna Schøllers notbok från slutet av 1600-talet skrevs över med anteckningar om skörden i början på 1800-talet. Spelmansböcker är upplagda för praktiskt bruk. Det kan inte förutsättas att all musik i spelmansböckerna verkligen har spelats, men en intention bakom skapandet av spelmansböcker var en praktisk användning. På så sätt skiljer sig spelmansböcker från vissa kulturhistoriska dokumentationer där primärupp- teckningar efter spelmän samlades i notböcker som liknande spelmansböcker. Materialet i dessa koncepthäften med primäruppteckningar var dock i sig inte avsett för praktiskt bruk utan som utgångspunkt för renskrivning inför vidare arkivering och eventuell bearbetning och tryckning. Kulturhistoriskt dokumen- tationsintresse och praktiskt bruk står emellertid inte alltid i ett motsatsförhål- lande – i synnerhet spelmansböckerna från och med slutet av 1800-talet avspeglar i många fall en medvetenhet om att de nedtecknade dansmusiklåtarna kunde betraktas som »folkmusik», såsom framgår av exempelvis Aksdals, Kou- dals och Ramstens bidrag.

Spelmansböcker i tid, rum och antal Spelmansböcker i Norden är titeln på denna antologi, men detta källmaterial är inte på något sätt unikt för de nordiska länderna. Motsvarande notböcker står att ﬁnna i åtminstone stora delar av Europa, och i många fall är innehållet delvis överlappande (se Boströms och Gustafssons bidrag). Vid sidan av musikens vandring mellan olika samhällsgrupper är spridningen av melodier över tid och rum i äldre tider en av de fascinerande företeelser som spelmansböckerna kan hjälpa till att kasta ljus över.

11 Mathias Boström

De äldsta bevarade nordiska spelmansböckerna är från 1600-talet och ända in på 1900-talet var denna typ av notböcker i mer allmänt bruk. Därefter kan man anta att tryckta nothäften och pärmar med lösblad, tryckta eller mångfaldigade i kopieringsapparat, i större utsträckning ersatte spelmansbokens funktion hos utövarna. Antalet bevarade spelmansböcker i Norden är inte känt; ingen fullständig inventering och registrering har genomförts och fortfarande upptäcks äldre, tidigare okända spelmansböcker. Danmark tycks ha de största överblickbara samlingarna bevarade spelmansböcker i arkiv och bibliotek – drygt 1 750 enligt Jens Henrik Koudals uppskattning. För Sveriges del uppgår samlingarna till cir- ka 800 enligt Magnus Gustafsson. Antalet bevarade spelmansböcker från Norge och Finland är okänt, men de är sannolikt färre till antalet än de bevarade danska och svenska notböckerna.

Tidigare insamling och utgivning kring spelmansböcker i de nordiska länderna Det finns både likheter och vissa skillnader mellan hur spelmansböckerna har uppmärksammats i de nordiska länderna. Att dessa notböcker skulle kunna vara av intresse för förståelsen av folkmusiken tycks tidigast ha uppmärksam- mats i Danmark. I Andreas Peter Berggreens Danske Folke-Sange og Melodier (från och med 2 reviderade uppl., 1860) ingår flera dansmelodier hämtade ur spelmansböcker. Berggreen skriver exempelvis angående melodi nr 269: »Med- deleren, der havde udskrevet denne og de andre gennem ham erholdte danse efter Ole Christensens nodebog i Enderslev, fortalte mig, at Spillemanden, ligesom alle andre, kaldte denne dans ’Tantens hopsa’, men i hans nodebog stod ganske tydeligt: Fandens Hopsa…». I slutet av 1800-talet uppmärksammades spelmansböckerna även av storsamlaren Evald Tang Kristensen, vars samling finns i Dansk Folkemindesamling, och Svend Jørgensen, som samlade in böck- erna till Danske Folkedanseres Spillemandskreds. Tang Kristensen publicerade enstaka melodier ur sin samling med spelmansböcker i tidskriften Skattegra- veren (1884–1889) och på 1910-talet utgav Hakon Grüner-Nielsen vid Dansk Folkemindesamling melodier ur »spillemandsbøger» (Grüner-Nielsen 1917). I Sverige uppmärksammades spelmansböcker i en av de tidigaste utgåvorna av instrumental folkmusik. I A. G. Rosenbergs 160 svenska danspolskor (1879) publicerades låtar från en notbok daterad 1762 vid sidan av gehörsuppteckning- ar. Notböcker inkom också bland annat till Kungl. Musikaliska akademiens bibliotek och Musikhistoriska museet. Även den med tiden mycket inflytelserike

12 Inledning folkmusikinsamlaren Nils Andersson uppmärksammade tidigt notböckerna i Skånska melodier (1895–1916). I uppdraget för Folkmusikkommissionen, som Andersson inledningsvis ledde, ingick även att samla in spelmansböcker. Ett urval av låtar ur vissa notböcker kom sedan att ges ut i Svenska låtar (Andersson & Andersson 1922–1940). Även äldre spelmansbokmaterial, från Sveriges stor- maktstid kring år 1700, publicerades i början av 1900-talet: melodier ur Gus- taf Blidströms notbok, skriven i sibirisk krigsfångenskap i början av 1700-talet (Lantmansson 1912), och melodier ur O. F. Stålhammars notbok, daterad 1708 i Lund (Ellberg 1913). I Finland inkom spelmansböcker till samlingarna i bland annat Sibeliusmu- seum i Åbo och Svenska respektive Finska litteratursällskapet. Redan 1893 ut- gavs den ﬁnskspråkiga Samuel Rinta-Nikkolas notbok, daterad 1809, av Ilmari Krohn i tredje volymen av serien Suomen Kansan Sävelmiä, och på 1910-talet uppmärksammade Otto Andersson ett par svenskspråkiga spelmansböcker från 1800-talets första decennium (Andersson 1913 och 1917). Erik Ulrik Spoofs notbok, med melodier troligen inskrivna 1791–1825, återgavs i faksimil som en del av Eero Nallinmaas avhandling (1969), se vidare nedan om forskning. I Norge tycks intresset för spelmansböckernas innehåll ha kommit igång något senare. Ole Mørk Sandvik och Øystein Gaukstad tog med låtar ur äld- re notböcker i sina utgåvor av folkmusik på 1940-talet (Sandvik 1943, Kragemo & Gaukstad 1948) och Hampus Huldt-Nyström publicerade ett urval av polsdanser och hallingar ur spelmansböcker i en artikel 1978. Men det var först på 1980-talet som en större insamling av spelmansböcker kom igång i Norge, på initiativ av Bjørn Aksdal, som även gav ut spelmannen Smed-Jens notbok (1988). I sitt bidrag i den här antologin påpekar Aksdal att en av anledningarna till det sena intresset för spelmansböckerna var att de utgjorde ett problematiskt käll- material för folkmusikinsamlare och -utövare samt forskare:

En annen årsak til den manglende interessen fra musikkforskernes side har vært at mye av notebokmaterialet har falt mellom to stoler når det gjelder den faglige interessen. Dette materialet har på den ene siden ikke vært regnet som interessant nok som kildemateriale fra et kunstmusikalsk synspunkt, mens folkemusikkforskerne på sin side i hovedsak har vært opptatt av den levende tradisjonen og til dels det klingende kildematerialet. I tillegg har kildeverdien vært trukket i tvil av enkelte forskere. (Se s. 66.)

Vi får anledning att återkomma till denna åsikt i avsnittet om forskningen. Ett växande intresse för spelmansböckerna och deras låtar kan skönjas i Norden från och med 1970-talet, kanske något senare i Norge och Finland. Det bör ses i ljuset av det allmänt ökande intresset för folkmusik och tidig musik

13 Mathias Boström

som växte fram under samma tid. Äldre instrument, klanger och spelsätt och inte minst repertoar eftersöktes, återskapades och levandegjordes. De häften från och med 1970-talet som Ulf Kinding ederade med låtar ur den svenska Sexdregasamlingen (från 1700- och 1800-talen) har blivit inflytelserika, vilket framgår av Karin L. Erikssons och Magnus Gustafssons båda bidrag. På 1980-talet i Danmark uppmärksammades Rasmus Storms notbok (c:a 1760) med dels en skivutgåva 1983 med gruppen Rasmus Storm, dels genom en kommenterad utgåva av notboken 1987 av Jens Henrik Koudal. Utgåvan blev i sin tur en inspiration för motsvarande projekt i andra nordiska länder. I Sverige hade låtar ur spelmansböcker börjat dyka upp i skivinspelningar på 1970-talet, såsom Bengt Löfbergs & Pelle BjörnlertsEn roliger dans (1976), på 1980-talet följt av flera inspelningar producerade av Anders Rosén med understrängade fioler respektive spelmansduetter. I Norge var Ånon Egelands & Hans Olav Gorsets cd-utgåva For borgere og bønder (1990) en utlöpare av samma intresse. Egeland kom senare även att samarbeta med Magnus Gustafsson i det svenska Höök-projektet på 1990-talet med flera rikt kommenterade cd-utgåvor. I Finland tog det musikaliska intresset för spelmansböckerna fart på 1990-talet, med Sibelius-Akade- mien som kreativt nav och med en viktig utgångspunkt i återutgåvan av Krohns publikation från 1893, nu utgiven som Vanhoja Pelimannisävelmiä (Krohn 1975). Maria Kalaniemi, Arto Järvelä och Piia Kleemola-Välimäki är exempel på musiker som intresserat sig för finländska spelmansböcker.² Under 2000-talet har lå- tar ur spelmansböcker fått en alltmer framträdande plats i folkmusik- och tidig musikmiljöer. Not- och skivutgåvor med material ur spelmansböcker har blivit så pass många att ens ett försök att överblicka dessa faller utanför omfånget för denna inledning. Vid sidan av alla artiklar, häften och böcker som publicerats med låtar ur spelmansböcker så har naturligtvis webbens möjligheter fått en stor betydelse för tillgängligheten till spelmansböckerna – och därmed i förlängningen för an- vändningen av materialet i forskning och praktiskt utövande.³ Här kan nämnas

² De fonogramutgåvor som avses är exempelvis Pelle Björnlert & Anders Rosén, Kärleksﬁol (1986); Anders Rosén & Ulf Störling, Spelmansmenuetter (1988); Höök! (1995); Höök-ensemblen, Polski Dantz (2002); Marianna Henriksson, Piia Kleemola & Petri Prauda, Rinda Nickola (2009); Arto Järvelä, Plays Fiddle. Vol. 2 (2011). ³ Folkmusikkommissionens notsamling och Musikmuseets spelmansböcker: ; Finna.ﬁ – arkivens, bibliotekens och museernas material i en samtidig sökning: ; Najsonalbibliotekets digitaliserte musikkmanuskripter: ; Det Kgl. Biblioteks databas REX: (samtliga sidor besökta 2019-09-16).

14 Inledning

Svenskt visarkivs webbpublicering av hela Folkmusikkommissionens samlingar (inklusive spelmansböckerna) och Musikmuseets spelmansböcker, Dansk Folkemindesamling/Det Kgl. Biblioteks publicering av äldre spelmansböcker, norska Najsonalbibliotekets digitaliserade musikmanuskript och Åbo akademis/Sibeliusmuseums och Svenska litteratursällskapets notböcker i Finland.

Forskning Den akademiska forskningen kring spelmansböckerna inleddes relativt sent i de nordiska länderna. En anledning till detta var synen på det problematiska källvärdet som spelmansböckerna varit behäftade med och som ovan anförts: repertoaren var inte tillräckligt avancerad för att intressera musikhistorikerna samtidigt som den inte vara otvetydigt folklig för att folkmusikforskarna skulle prioritera dessa källor. De första mer omfattande undersökningarna där innehållet i spelmans- böcker ingick i källmaterialet var kvantitativa studier från 1900-talets mitt som baserades på ett större material, i vilket notbokslåtarna endast utgjorde en liten del vid sidan av uppteckningar. Här kan nämnas svenske Carl-Allan Mobergs artikel med statistisk-geografisk bearbetning av dur/moll-frekvensen i Svenska låtar (Moberg 1950) och finske Erki Ala-Könnis doktorsavhandling Die Polska-Tänze in Finnland (1956) med kvantitativa rytm-, form- och tona- litetsanalyser. Den första större studien kring en enskild spelmansbok är finske Eero Nallinmaas avhandling med melodiundersökningar utifrån Spoofs notbok, Erik Ulrik Spoofin nuottikirja (1969). Senare exempel på liknande undersökningar av enskilda notböcker är de tidigare nämnda Henrik Koudals Rasmus Storms nodebok (1987), Bjørn Aksdals Spelmann og smed. Smed-Jens og hans notebok (1988) och Magnus Gustafssons båda utgåvor av Petter Dufvas notbok, den senare rejält utbyggd till doktorsavhandling med en undersökning av polskans historia samt melodityper och motivformer (Gustafsson 2004; 2016). Notböcker i danska stadsmusikantmiljöer undersöks i Jens Henrik Koudals omfattande avhandling For borgere og bønder (2000). Även kommentarhäften till några av de ovan nämnda skivorna innehåller viktiga forskningsresultat kring spelmansböcker. Några opublicerade studentuppsatser som behandlar spelmansböcker har ock- så blivit viktiga i senare forskning: Fleming Horns speciale om musiken i danska spelmansböcker från 1700-talet (Köpenhamns universitet, 1964), Uffe Gotveds speciale om samspelspraxis i danska notböcker 1800–1840 (Köpenhamns universitet, 1968) samt Karin Lindahls uppsats om Johannes Bryngelsons notbok (Göteborgs universitet, 1984).

15 Mathias Boström

På 2000-talet har den konstnärliga forskningen vid musikhögskolorna också kommit att omfatta spelmansböcker. Här kan nämnas norske Hans Olav Gor- sets avhandling om tolkning av musik i norska spelmansböcker från 1700-talet, »Fornøyelig Tiids-fordriv» (2011), samt Arto Järveläs och Piia Kleemola-Väli- mäkis konstnärliga utforskande kring spelmansböcker vid Sibelius-Akademien i Helsingfors (se fotnot 2 ovan). En annan typ av forskning kring spelmansböcker behandlar melodiernas användning till visor i sin samtid. På svensk botten ﬁnns här Margareta Jer- silds avhandling om melodier till visor i skillingtryck före 1800 (Jersild 1975) och James Massengales omfattande forskningar kring melodierna till C. M. Bell- mans visor (se exempelvis Bellman 1990); två exempel på undersökningar där spelmansböcker har varit viktiga källor.

Bidragen i denna antologi Bidragen i Spelmansböcker i Norden knyter på flera sätt an till den tidigare forskningens intresse för spelmansböcker som musikhistoriskt källmaterial såväl som utgångspunkter för nutida utövare, men sett utifrån dagens perspektiv och forskningsfrågor. Kanske har en allt större öppenhet att inte begränsas av gränser mellan exempelvis musikhistorisk forskning och folkmusikforskning och en ökande medvetenhet av spelmansböcker och andra källmaterials plats i en vidare nordisk och internationell musikmiljö bidragit till detta? Intresset för källmaterialet står sig stark, men betraktas här i många fall med nya ögon. Istället för att se till utsnitt av tidigare källmaterial, ställs här frågor om hur käll- materialen i Norge, Danmark och Sverige är befattade på en generell nivå. Vad är specifikt och vad är gemensamt mellan olika spelmansböcker, mellan olika länder, olika musikaliska miljöer? Vilka frågor kan dagens forskning få svar på genom att studera spelmansböcker? Hur kan de nationella samlingarna av spel- mansböcker bidra till att förstå kontakterna mellan de nordiska länderna, och mellan Norden och övriga Europa? I vilken kontext tillkom spelmansböckerna, och vad kan spelmansböckerna ge oss för inblickar i de kontexter som de var en del av? Hur har spelmansböcker betraktats under senare århundranden, som historiska källmaterial och som utgångspunkter för nutida musicerande? Fler- talet av bidragen kretsar runt ett eller flera av dessa teman, och sammantaget ger bidragen en bild av spelmansböcker som historiska källmaterial väl värda att utforska både i sin egen rätt och som en del i en vidare förståelse av historiska såväl som nutida musikaliska praktiker.

16 Inledning

Spelmansböcker i Norden inleds med tre bidrag som ger en översikt kring spel- mansböckerna i Danmark (Jens Henrik Koudal), Norge (Bjørn Aksdal) och Sve- rige (Magnus Gustafsson).⁴ Jens Henrik Koudal diskuterar i sitt bidrag bland annat spridningen av notkunnigheten i Danmark i äldre tider och visar hur socialt spridda spelmansböcker kunde vara, med danska från så vitt skilda miljöer som hovets salonger och böndernas stugor. Koudal påvisar dessutom den fascinerande stora spännvidden i spelmansböckernas olika funktioner och understryker betydelsen av källvärdesundersökningar för att kunna tolka spelmansböck- ernas innehåll. En undersökning av repertoaren i 17 danska spelmansböcker från 1700–1820 visar bland annat hur skiftningar i dansmoden kan följas i spel- mansböckerna, något som även Bjørn Aksdal och Magnus Gustafsson visar i sina bidrag kring norska respektive svenska spelmansböcker. Avslutningsvis diskuterar Koudal värdet av spelmansböcker för kulturhistorisk forskning och presenterar ett antal forskningsfrågor som undersökningar av spelmansböcker kanske skulle kunna besvara. Förutom sin översikt över spelmansböcker i Norge presenterar Bjørn Aks- dal ett par fallstudier i sitt bidrag. Här undersöker han 23 spelmansböcker och notsamlingar från Trøndelag mellan 1750 och 1900. Resultatet visar att samlingarna huvudsakligen tillhörde spelmän, amatörer och musikälskare, att repertoarerna tydligt avspeglar modedanserna för respektive tidsperiod samt att samspelet mellan musiklivet i olika samhällsskikt. Aksdal gör även en analys av källvärdet hos Smed-Jens notbok från Røros från mitten av 1800-talet. De flesta av melodierna finns i källor från samma område vilket tyder på att notbokens repertoar kan antas avspegla det lokala musiklivet rätt väl, medan notbilderna däremot ger färre svar angående dåtidens framförandepraxis. Även Magnus Gustafsson undersöker ägarna till ett urval spelmansböck- er i den svenska Folkmusikkommissionens samlingar och finner att de största kategorierna är »klockare och organister» och »bönder och torpare». Ett sär- skilt avsnitt ägnas åt spelmansböckernas ofta fascinerande inskriptioner, vilka avspeglar att notböckerna betraktades som värdefull personlig egendom. Gustafsson presenterar också statistik över låttypers representation i svenska spelmansböcker över tid och påvisar dansernas förekomst i relation till varandra och hur de benämns i notböckerna. Avslutningsvis diskuterar Gustafsson besläktade melodier, antingen utifrån melodisk utformning eller harmonisk

⁴ Dessa artiklar utgår från de key note-föredrag som respektive författare höll på konferensen Spelmans- böcker i Norden 2017. Key note-föredraget kring ﬁnska spelmansböcker hölls av dr mus. Piia Kleemo- la-Välimäki och utgick från hennes konstnärliga forskningsinriktning och har dessvärre inte varit möjligt att överföra till artikelform.

17 Mathias Boström

struktur, och ger flera exempel på besläktade låtar från svenska spelmansböcker liksom centraleuropeiska varianter. Resterande bidrag i antologin är mer avgränsade fallstudier som närmar sig spelmansböcker utifrån olika perspektiv. Eva Hovs artikel har ett kvinno- och lokalhistoriskt perspektiv. De flesta bevarade spelmansböcker tycks ha haft manliga ägare, men det finns åtskilliga notböcker som kan kopplas till kvin- nor. Hov utgår från tre notböcker från 1600-, 1700- respektive 1800-talen med kopplingar till kvinnor och Trondheim i Norge. Den sannolikt äldsta bevarade spelmansboken i Norge innehåller bland annat dansmusik i tabulaturnotation i en bok daterad 1676, som kan knytas till systrarna Ellen och Birgitte Schøl- ler. Elisabeth Schøller, ett barnbarn till systrarna Schøllers bror, ägde på mitten av 1700-talet ett exemplar av Johan Daniel Berlins bok Musicaliske Elementer med handskriven notbilaga. Slutligen studeras irländska Mary Ann Allinghams dikt- och notböcker som på 1800-talet hamnade i Trondheim, där systersonen Thoning Owesen då var bosatt. Innehållet i Allinghams notböcker avspeglar en musikmiljö på norra Irland med viss norsk påverkan. Genom att närma sig dessa kvinnors varierande livsvillkor och något av den musik de hade i sin ägo tecknar Eva Hov fascinerande bilder av en del av musiklivet i Europas utkanter, som förvisso inte kan beskrivas som en isolerad periferi. I likhet med flera av de ovan nämnda översiktsartiklarna gör Märta Ramsten en källkritisk undersökning av spelmansböcker, närmare bestämt en undersök- ning av repertoarbilden som spelmansböcker kan tyckas representera. Ramsten utgår från två spelmansböcker vars innehåll delvis publicerades i utgåvan Sven- ska låtar: »Snickar Eriks notbok» från Hälsingland respektive Per Erik Ohlssons notbok från Närke. Genom att närmare studera notböckerna visar Ramsten att »Snickar Eriks notbok» i själva verket inte kan kopplas till denne spelman, och därmed inte säger något om Snickar Eriks repertoar, utan istället bör betraktas som en (än så länge) anonym spelmansbok. Per Erik Ohlssons notbok avspeglar å sin sida utvecklingen av ett spelmansliv: från nedtecknande av den aktuella, populära spelmansrepertoaren på 1860-talet till ett alltmer medvetet kulturhistoriskt dokumenterande av landskapets folkmusiktradition från tiden kring sekelskiftet 1900, parallellt med den framväxande spelmansrörelsen i Sverige. Karin L. Erikssons artikel har ett nutida perspektiv, där hon undersöker hur låtar ur spelmansböcker används i ett särskilt slags folkmusikpedagogiskt sammanhang, nämligen låtkurser. Eriksson undersöker hur lärarna på låtkurser väljer ut låtar ur spelmansböcker, samt hur de verbalt presenterar och musikaliskt gestaltar låtarna inför kursdeltagarna. Hon noterar bland annat betydelsen

18 Inledning av hög tillgänglighet till materialet, genom ederade utgåvor av spelmansböcker eller faksimiler publicerade på webben. Urvalet av låtar ur spelmansböcker görs även i hög grad för att passa in i den samtida folkmusikmiljön, vilket framgår av den stora andelen polskor ur spelmansböcker som väljs ut jämfört med fördel- ningen av låtar hämtade ur andra skriftliga och gehörmässiga källor. I den avslutande artikeln undersöker Mathias Boström en speciell insam- lares ovanliga avskrifter ur bland annat spelmansböcker. Under närmare 40 års tid, under mitten av 1900-talet, reste Nils Dencker återkommande utomlands för att söka efter varianter till melodier som använts i Sverige – något som sticker ut i folkmusikhistoriens traditionellt nationella inramning. Boström un- dersöker Denckers intentioner med, och förutsättningar för, insamlingsresorna och framhåller den ovanligt självständiga position som Dencker hade. Med goda institutionella och vetenskapliga kontakter på området i Sverige, utan att för den skull bli ekonomiskt beroende av dem, kunde Dencker verka som fri forskare och göra såväl insamlingar av grundforskningskaraktär liksom egna vetenskapliga bearbetningar av sitt material.

Det är vår ambition att antologin Spelmansböcker i Norden ska ge läsaren en för- djupad kunskap om spelmansböckerna som fascinerande källmaterial, samt att ge inspirerande inblickar i några olika sätt som man kan närma sig dessa not- böcker. Vår förhoppning är att texterna ska inspirera till vidare undersökningar och praktiskt musicerande med utgångspunkt i spelmansböcker.

Källor och litteratur

Otryckta källor Gotved, Uﬀe, 1968: Sammenspilspraksis i dansk spillemandsmusik 1800–1840. Specialeavhandling från Köpenhamns universitet. Horn, Flemming, 1964: Danske nodebøger fra det 18. århundredes sidste halvdel. Specialeavhandling från Köpenhamns universitet. Lindahl, Karin, 1984: Johannes Bryngelssons notbok. En studie i 1700-talets svenska spelmansmusik. Uppsats från Göteborgs universitet.

Fonogram Björnlert, Pelle & Rosén, Anders, 1986: Kärleksﬁol. Hurv Krlp-8.

19 Mathias Boström

Egeland, Ånon & Gorset, Hans Olav, 1990: For borgere og bønder. Folkelig musikk fra gamle norske notebøker. NKFC 50025-2 Henriksson, Marianna, Kleemola Piia & Prauda, Petri, 2009: Rinda Nickola. Sibelius-Akatemian kansanmusiikin osasto SIBKACD085. Höök! Musik bland stadsmusikanter, krigsfångar och mästertjuvar. Drone DROCD007, 2005. Höökensemblen, 2002: Polski Dantz. 1600-talsmelodier på vandring. Drone DROCD026. Järvelä, Arto, 2011: Plays Fiddle. Vol. 2. Cross-tuned. OArt OARTCD5. Löfberg, Bengt & jörnlert,B Pelle, 1976: En roliger dans. Bordun BORLP7601. [Cd-utgåva Smålands Musikarkiv SMA CD 018, 2016] Rasmus Storm, 1983: Dansk Spillemandsmusik 1760, Olga 83005. Rosén, Anders & Ulf Störling, 1988: Spelmansmenuetter. Hurv/Folia KRK-1.

Webbsidor Folkmusikkommissionens notsamling och Musikmuseets spelmansböcker: Finna.ﬁ – arkivens, bibliotekens och museernas material i en samtidig sökning: Najsonalbibliotekets digitaliserte musikkmanuskripter: Det Kgl. Biblioteks databas REX:

Tryckta källor Aksdal, Bjørn, 1988: Spelmann og smed. Smed-Jens og hans notebok. Trondheim. Aksdal, Bjørn & Nyhus, Sven (red.), 1993: Fanitullen. Innføring i norsk og samisk folkemusikk. Oslo. Andersson, Nils, 1895–1916: Skånska melodier, musik och danser. Stockholm Andersson, Nils & Andersson, Olof, 1922–1940: Svenska låtar. Stockholm/ Lund. Andersson, Otto, 1913: »Not och Thur Book för Anders Lund.» I: Brages Års- skrift VII, 1913. S. 27–51.

20 Inledning

Andersson, Otto, 1917: »A. J. Starks notbok 1806». I: Brages Årsskrift VIII–IX, 1917. S. 31–76. Ala-Könni, Erkki, 1956: Die Polska-Tänze in Finnland: eine ethno-musikologische Untersuchung, Helsingfors. Bellman, Carl Michael, 1990: Fredmans epistlar. Text- och melodihistorisk utgå- va med musiken i reproduktion efter originaltrycket. Red: Gunnar Hillbom och James Massengale, Stockholm. Berggreen, Andreas Peter, 1860: Danske Folke-Sange og Melodier (2. meget forøgede Udg.), København. Ellberg, Ernst 1913: Carolinska Marscher upptecknade af O. J. Ståhlhammar Londini Scanorum Ao 1708. Harmoniserade för Piano eller Orgel af Ernst Ellberg. Stockholm. Folkmusikboken. Red: Jan Ling, Märta Ramsten och Gunnar Ternhag, 1980. Stockholm. Gorset, Hans Olav, 2011: »Fornøyelig Tiids-fordriv». Musikk i norske notebøker fra 1700-tallet: beskrivelse, diskusjon og musikalsk presentation i et opp- føringspraktisk perspektiv, Oslo. Gustafsson, Magnus, 2004: Notbok efter Petter Dufva!, Växjö. Gustafsson, Magnus, 2016: Polskans historia. En studie i melodityper och motivformer med utgångspunkt i Petter Dufvas notbok, Lund. (Diss.) Grüner-Nielsen, Hakon, 1917: Vore ældste Folkedanse, Langdans og Polskdans, København (Danmarks Folkeminder 16). Jersild, Margareta, 1975: Skillingtryck. Studier i svensk folklig vissång före 1800, Uppsala. (Diss.) Huldt-Nystrøm, Hampus, 1978: »Polsdanser og hallinger fra gamle norske notebøker». I: Sumlen. Årsbok för vis- och folkmusikforskning 1978. S. 24–39. Kinding, Ulf, 1974: Johannes Bryngelssons notbok. Sexdrega 1774, Göteborg. Kinding, Ulf, 1976: Anders Larsson En note bok. Sexdregasamlingen del 2, Göteborg. Kragemo, Helge & Gaukstad, Øystein, 1948: Ole Bjerke, En romerriksmusiker, Oslo.

21 Mathias Boström

Koudal, Jens Henrik, 1987: Rasmus Storms nodebog. En fynsk tjenestekarls dansemelodier o. 1760, København. Koudal, Jens Henrik, 2000: For borgere og bønder. Stadsmusikantvæsenet i Danmark 1660–1800, København. Koudal, Jens Henrik, 2004: Folkeminder og dagliglivets kultur. Indføring i Dansk Folkemindesamlings arkiv, København. (Folkemindesamlingens kulturstudier, 5). Krohn, Ilmari, 1975: Vanhoja Pelimannisävelmiä, Helsingfors. Lantmansson, Samuel, 1912: »Menuetter och polska dantzar. En fången karolins musikminnen.» I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1912. S. 78–125. Ling, Jan, 1964: Svensk folkmusik: bondens musik i helg och söcken, Stockholm. Moberg, Carl-Allan, 1950: »Tonalitetsproblem i svensk folkmusik.» I: Svensk tidskrift för musikforskning 1950. S. 5–25. Nallinmaa, Eero, 1969: Erik Ulrik Spooﬁn nuottikirja, Tampere. Norlind, Tobias, 1930. Svensk folkmusik och folkdans, Stockholm. Lundberg, Dan & Ternhag, Gunnar, 1996: Folkmusik i Sverige, Hedemora. Rosenberg, Anders Gustaf, 1879: 160 Svenska danspolskor från Upland, Östergöt- land, Dalarne, Sörmland och Jämtland, Stockholm. [Ny upplaga i faksimiltryck 1969.] Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Föredrag vid ett symposium på Svenskt visarkiv 6-7 februari 2008. Redaktör Gunnar Ternhag, 2008, Uppsala.

Sandvik, Ole Mørk, 1943: Østerdalsmusikken, Oslo. Skattegraveren. Et tidsskrift, 1884–1889, Kolding. SOU 1924:26–27. Betänkande med förslag till ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen, Stockholm.

Suomen Kansan Sävelmiä III, Jyväskylä, 1893.

22 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark: En indføring

Jens Henrik Koudal

Indledning Jeg stiftede for alvor bekendtskab med de håndskrevne spillemandsbøger, da jeg som nyansat på Dansk Folkemindesamling i 1980’erne arbejdede på at ud- give bondesønnen Rasmus Storms nodebog med musikhistoriske kommentarer (Koudal 1987).¹ Lige siden har håndskrevne dansenodebøger interesseret mig. De talrige bevarede dansenodebøger har i 1700- og 1800-tallet fungeret som en formidlingskanal mellem adelens, borgernes og den brede landbefolknings musikliv (Koudal 2000 s. 457–82, 500–17, 546–47). Mit arbejde med nodebøgerne har været inspireret af, at musikere og mu- sikamatører siden 1980’erne har fået øje på denne musikalske arv og har leven- degjort den. I Danmark ﬁk det stor betydning for interessen, at folk- og rock- musikeren Lars Lilholt og Rasmus-gruppen udgav en lp-plade med et udvalg af Rasmus Storms melodier; det skete i 1983. Skiven blev modtaget begejstret af nogle og fordømt af andre.² Ikke desto mindre blev udgivelsen en succes, der blev efterfulgt af Rasmus Storm #2 (2003) og et trykt hæfte, hvor de 4-stemmige arrangementer var skrevet ned på noder. Også andre spillegrupper arbejdede i 1980’erne med ældre og nyere nodebøger, typisk fra deres lokalområde, samtidig med at nogle af dem opsøgte ældre dansemusikere, der kunne demon- strere den dansemusik, de selv havde spillet i første halvdel af 1900-tallet.³ Der er siden 1980’erne publiceret næsten 20 cd’er, der i væsentlig grad bygger på

¹ En tak til Lene Halskov Hansen, Anders Chr. N. Christensen og Claus Røllum-Larsen for kommentarer til manuskriptet til artiklen. Ansvaret for den færdige tekst er alene mit eget. ² Jeg mindes for eksempel en debat i tv, hvor en kendt ungdomsoprører fra 1960’erne kritiserede musikken for at være alt andet end folkemusik, idet han betragtede Storm-cd’en som en blanding af en gammeldags spillemandskvartet, jazz og svensk skärgårdsmusik. ³ Se litteraturlisten, der medtager et udvalg af lokale nodepublikationer. Jens Henrik Koudal

Billede 1. Bondedans o. 1600. Rostgårds manuskript 66, 4o, s. 347. Håndskriftsamlingen, Det Kgl. Bibliotek. Den farvelagte tegning har tilsyneladende ingen sammenhæng med den omkringstående tekst.

håndskrevne spillemandsbøger fra Danmark. I dag udgiver selv professionelle, klassiske musikere cd’er på basis af gamle dansenodebøger fra arkiverne, for eksempel Den danske strygekvartet (Wood Works 2014; Last Leaf 2017) og den britisk-færøske gruppe Svabonio (Lost and Found 2017). Artiklen vil give et overblik over spillemandsnodebøgerne og deres indhold, brug og betydning i Danmark indtil midten af 1900-tallet. Desuden håber jeg, at artiklen kan fungere som en indføring og en inspiration for den, der selv vil gå til kilderne. Artiklen kan i bedste fald opmuntre til tvær-nationale studier. Spillemandsbøger kendes fra store dele af Europa fra de sidste 400 år; de danske nodebøger har paralleller i Norge, Sverige, Finland, Polen, Tyskland, Holland, Østrig, Tjekkiet, Slovakiet, Ungarn, Storbritannien, Irland, Frankrig – og sikkert endnu flere lande. Artiklen handler om en bestemt slags nodebøger. Jeg definerer en »spillemandsbog» som en personlig, håndskrevet nodebog eller et tabulaturmanuskript, der indeholder dansemusik og er anlagt til praktisk brug. Jeg bruger ikke »spillemand» i den ideologiske betydning af en musikant på landet, der bærer nationens særlige, gamle musiktraditioner, men anvender termen »spillemand» i bred betydning om et musicerende menneske, der spiller dansemusik. Derfor anvender jeg også begrebet »dansenodebog» (i betydningen en nodebog med dansemusik). Foruden musik til dans kan bøgerne indeholde andre instrumen- talstykker, melodier til viser, fædrelandssange, arier, salmer, militære signaler, dansebeskrivelser med mere. Mangfoldigheden er stor, men kildematerialet i denne artikel er altså fælles om, at (1) spillemandsbogen har et personligt præg ved at være håndskrevet og ved at repræsentere et subjektivt udvalg af melodier, (2) bogen rummer dansemusik, og (3) den er anlagt til praktisk brug. De fleste spillemandsbøger er enstemmige. Det er ikke afgørende for mig, hvem der har anlagt dem; det er tværtimod en pointe i artiklen at påpege forskelle og ligheder på tværs af bøgernes sociale miljøer, geografiske oprindelse og funktion. I Dan-

24 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Billede 2. Musiker spiller for to dansende par i empiredragter, Næstved-egnen 1804. Malet skrin i Næstved museum. mark kender vi siden 1600-tallet den slags bøger på landet fra lokale bondespil- lemænd, organister, skolelærere, degne og præster. I købstæderne kendes de fra dansemestre, håndværkere, borgerlige privatpersoner, musiklærere, militære musikanter, studenter, organister, stadsmusikanter og forskellige offentligt ansatte personer. Også fra adelsmiljøer og fra kongehoffet har vi enstemmige dansenodebøger og klaverbøger med dansemusik, som jeg skal vise nedenfor. Den ældste bevarede spillemandsbog fra Danmark er studenten Petrus Fabricius’ lutbog fra 1605. Det er et meget spændende manuskript med mere end 400 melodier: Viser, salmer og danse. Fabricius var fra Tønder (sydvest i Sønderjylland), og bogen blev anlagt, mens han studerede teologi på universitetet i Rostock; derefter virkede han som præst i Sønderjylland. Lutbogen blev for få år siden udgivet komplet af Ralf Jarchow med grundige kommentarer (Jar- chow 2013). De yngste spillemandsbøger er fra første halvdel af 1900-tallet, men da fik den håndskrevne nodebog for alvor konkurrence fra trykte hæfter med dansemusik og slagere. Spillemandsbøgerne rummer blandt andet musik til pardans. Det ældste billede af pardans i Danmark er ligeledes fra ca. 1600 og er fra Slesvig (billede 1). Her ses tre par bønder danse, mens nogle mere fornemt klædte musikanter spiller skalmeje og tromme til; det kan tænkes at være musikanter fra en køb- stad. De dansenodebøger, vi taler om, kan i øvrigt også ses på gamle billeder. På en bemalet kasse fra Næstved fra 1804 (billede 2) ses for eksempel fire personer

25 Jens Henrik Koudal

Billede 3. Bryllup fra slutningen af 1700-tallet. Malet panel fra bondestue i Grimstrup, Nordsjælland. Nationalmuseet, billednummer 66722.

i empiredragter, der danser til musik af en violinist, som spiller efter noder. Et særligt fascinerende billede er et bemalet panel, der har siddet på væggen i en bondegård i Grimstrup i Nordsjælland (billede 3). Billedet er fra ca. 1780. Man ser et bryllup: Gæsterne er bondeklædte, og de sidder ved bryllupsmiddagen, hvor degnen står ved bordets ene ende og præsten ved den anden. Efter midda- gen danses der til musik af fire musikanter, der spiller klarinet (eller obo), violin, cello og horn. Tre bondeklædte mænd danser en behændighedsdans, eller en slags springdans, i midten, mens fire købstadsklædte personer danser mere sti- ligt i kreds. Bemærk at hornisten står med en nodebog. Musikanterne skal mu- ligvis forestille stadsmusikanter, militærmusikere eller musikalske lakajer fra herskabshjem. Under alle omstændigheder viser billedet et kulturmøde mellem land og købstad, mellem mennesker fra bondestand og højere stand: Træk fra bondestand ses i de fleste gæsters beklædning, i violinspil og klarinetspil samt i de tre mænds behændighedsdans, mens træk fra højere stand er musikernes røde uniformer (liberi), de fire kreds-dansendes beklædning, fænomenet kreds/ kvadrilledans samt den firestemmige musikbesætning med horn.

Det bevarede kildemateriale Dansk Folkemindesamling ved Det Kgl. Bibliotek i København ejer den største samling i Danmark af dansenodebøger. Fra perioden 1700–1950 er der ca. 1100

26 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark originale, håndskrevne dansenodebøger. Dette tal bygger på Folkemindesam- lingens centrale seddelkartotek og Det Kgl. Biblioteks database REX.⁴ Tallet medtager både enstemmige bøger og ﬂerstemmige nodesæt (hvert sæt tælles som én enhed), og jeg skønner, at der er ﬂest af de første.⁵ Kronologisk fordeler manuskripterne sig således efter deres tilblivelsestidspunkt:

Dansk Folkemindesamling, originale nodebøger Før 1800: 18 [inklusive Ålholmsamlingen, der bare haves i mikroﬁlm/fotokopi] 1800–1850: ca. 260 1850–1900: ca. 700 1900–1950: ca. 140 I alt: ca. 1100

Antallet af nodebøger er størst mellem 1825 og 1900. Geograﬁsk stammer Folke- mindesamlingens bøger fra hele det område, der i dag udgør Danmark. Desuden har samlingen nogle få nodebøger fra Sydslesvig, altså den del af hertugdømmet Slesvig, der nu er en del af Forbundsrepublikken Tyskland. Jeg anslår, at der er omkring 100.000 melodier i Folkemindesamlingens håndskrevne spillemands- bøger. Der kendes eksempler på, at dansenodebøger har været bevaret som private klenodier i ﬂere generationer i »spillemandsslægter»,⁶ men hvorfor har netop statsinstitutionen Dansk Folkemindesamling så mange af disse bøger? Interes- sen for at indsamle og gemme dem har sammenhæng med den almene interesse for folkeminder i 1800-tallet (Koudal 2004). Folkeminder blev i dette århund- rede betragtet som en gammel national kultur, der bare var bevaret mundtligt på landet. Nodebøgerne var imidlertid skriftlige, og melodierne syntes ikke at være særlig gamle eller særlig nationale – derfor havde de i 1800-tallet ringe interesse for indsamlerne. I Danmark var det indtil 1900 bare privatsamleren

⁴ Der er medtaget afskrifter, der er foretaget af Foreningen til Folkedansens Fremme og Foreningen Danske Folkedansere, af private nodebøger. Sådanne afskrifter blev foretaget med henblik på praktisk brug i foreningens publikationer og praksis. Denne kategori udgør sammen med andre »samlermanu- skripter» bare få procent af materialet . ⁵ En optælling af antal enstemmige og antal stemmesæt vil kræve, at man får alle enhederne i hånden. Dette tidkrævende arbejde er ikke forsøgt her, eftersom noderne – i en blanding med alle Dansk Folke- mindesamlings øvrige manuskripter – er placeret kronologisk efter det tidspunkt, hvor de kom ind. Fol- kemindesamlingens håndskriftarkiv er p.t. inddelt i ca. 2600 arkivsignaturer (enkeltmanuskripter eller samlinger) og fylder omkring 500 meter på hylderne. ⁶ For eksempel Gunnar Køsters samling og Valdemar Kjærs samling fra Jylland, Poul Hansens samling fra Fyn og Torpelundsamlingen fra Sjælland (Koudal 2004 s. 148–52).

27 Jens Henrik Koudal

Evald Tang Kristensen og få andre lokalt interesserede, der indsamlede spille- mandsbøger ud fra den betragtning, at de hørte med, når man skulle dokumentere landbefolkningens kultur (Koudal 1993). Tang Kristensen havde et bredere kulturbegreb end folkeminde-pionererne Svend Grundtvig og A.P. Berggreen, for disse var på musikområdet primært interesseret i folkeviserne fra middelal- deren. Efter Dansk Folkemindesamlings oprettelse i 1904 testamenterede Tang Kristensen sine folkemindesamlinger til institutionen og begyndte at samar- bejde med samlingens musikarkivar Hakon Grüner-Nielsen; denne brugte spil- lemandsbøger som vigtige kilder i sine pionerværker Vore ældste Folkedanse, Langdans of Polskdans (Grüner-Nielsen 1917) og Folkelig Vals (Grüner-Nielsen 1920), og Grüner-Nielsen dokumenterede spillemandsmusik på fonografvalse (Nielsen 2012). I 1920’erne begyndte Grüner-Nielsen offentligt at efterlyse spil- lemandsnodebøger til samlingens arkiv. I 1900-tallet blev der desuden over hele Danmark oprettet folkelige foreninger, der beskæftigede sig med folkedans. Foreningen til Folkedansens Fremme (1901), landsforeningen Danske Folke- dansere (1929) og Danske Folkedanseres Spillemandskreds (1943) indsamlede naturligt også spillemandsbøger, og hovedparten af deres samlinger er senere overgået til Dansk Folkemindesamling; for Foreningen til Folkedansens Frem- mes vedkommende fungerede Folkemindesamlingen allerede fra 1915 som arkiv for foreningens noder og dansebeskrivelser (Koudal 2004 s. 143–52). Efter 1960 iværksatte Folkemindesamlingen med hjælp af båndoptager og video løbende dokumentation af dansetradition og spillemandsmusik (ved arkivarerne Thor- kild Knudsen, Svend Nielsen med flere). Derved fik man som en sidegevinst ældre nodebøger forærende. Dertil kommer i vor tid, siden 1980’erne, en ny lokal interesse for at levendegøre gamle spillemandsbøger og få dem bevaret på arkiver og museer, blandt andet fordi disse nodebøger begyndte at blive publiceret og indspillet. Denne løbende, men usystematiske indsamling gennem 1900-tallet gør, at spillemandsnodebøger i dag er ved at blive anerkendt som værdifuld kulturarv i Danmark. For 15 år siden tog artiklens forfatter initiativ til, at indholdet af 73 af nodebøgerne med 10.000 melodier fra hele landet blev affotograferet, registreret og gjort tilgængelige i en database på Internettet med søgemuligheder.⁷ Foruden i Dansk Folkemindesamling er der bevaret spillemandsbøger i andre offentlige samlinger og i privateje. Det samlede antal af bøger kan anslås således:

⁷ Databasen har været ﬂittigt brugt, men er desværre p.t. nede. Det Kgl. Bibliotek har besluttet af genoprette den, hvilket forhåbentlig vil ske i slutningen af 2019.

28 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Dansk Folkemindesamling ved Det Kgl. Bibliotek: 1100 Musiksamlingen ved Det Kgl. Bibliotek samt Nationalmuseet (herunder Musikmuseet): Mere end 50 Spillemandsmuseet i Rebild (samlinger fra Nordjylland, blandt andet Jens Frederiksens): Mere end 300⁸ Tåsinge Museum (Bent Nielsens samling): Mere end 300⁹ Originale nodebøger i lokale arkiver og museer i øvrigt: ? Originale nodebøger i privateje: ?

I alt: Mere end 1750

En meget stor del af disse bøger bærer præg af at være anlagt til praktisk brug. Derfor må vi spørge: Hvem kunne læse noder i 1700- og 1800-tallet?

Nodekundskab For at kunne forstå udviklingen, må vi kende et par træk af socialstrukturen og musiklivets organisering (Koudal 2000 s. 33–40). Danmark forstås som konge- riget plus Nordslesvig svarende til landets nuværende grænser. I perioden fra 1600-tallet til midten af 1800-tallet var Danmark karakteriseret ved mange, men små købstæder. Der var i 1700-tallet 73 købstæder med hver 300–6000 indbyggere plus den langt større hovedstad København (101.000 indbyggere år 1801). Danmark var et landbrugsland, men bybefolkningsprocenten lå indtil 1800-tallet på ca. 20 %, og det er et højt tal også set i europæisk sammenhæng. Købstæderne indtog en mellemhandlerstilling mellem landbruget og udlandet. De ﬂeste bønder havde mindre en 15 km til den nærmeste købstad, og der var tætte økonomiske relationer og kulturelle berøringsﬂader mellem by og land. I absolutismens periode 1660–1849 blev musiklivet i Danmark reguleret med privilegier: Professionelle stadsmusikanter blev udstyret med kongelige bevil- linger, der gav dem eneret til al betalt musikudøvelse hos borgere i købstæderne og hos bondebefolkningen på landet. Monopolet gjaldt groft taget alle, der ikke var rangspersoner eller på anden måde var personligt privilegeret. År 1800 be- stemtes, at når de da levende stadsmusikanter gik af, skulle musikken på landet være fri. Men bare på landet. I købstæderne blev embederne som organist og stadsmusikant efter 1800 slået sammen, når stadsmusikantembedet blev

⁸ Venligst oplyst af Anders Chr. N. Christensen, oktober 2017. ⁹ Tåsinge Museum har 231 nodebøger plus 50 uordnede kasser, der indeholder et ukendt antal spil- lemandsnodebøger, efter læreren, musikeren og folkemusiksamleren Bent Nielsen. Venligst oplyst af Anders Chr. N. Christensen, oktober 2017.

29 Jens Henrik Koudal

Horn2 I + trp. œ ˙ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ M & 4 œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ . . œ ˙ .

Horn2 II + trp. œ ˙ . . œ œ œ œ œ œ œ œ œ . & 4 œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ . . œ œ ˙ .

M Horn6 jI + trp. œ œ œ. Mœ. œ œ œ œ œ œ & 8 œ œ œ œ' œ ' ' œ ' œ. œ . . J M M Horn6 ‰ II + trp. œ œ œ. œ. œ œ j . . œ & 8 œ œj œ œ œ œ œ. œ . . J

M M j œ. j j œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ. œ œ œ œ œ œ œ œ œ & ' ' J ' ' J

. j œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ. œ œ œ œ œ & œ œ J œ œ œ Jœ œ œ

j . œ .. œ œ œ Mœ. Mœ. œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ ' œ œ œ œ œ. œ . & Jœ œ '

œ.. j œ . œ œ .. œ ‰ j œ œ œ œ œ œ . & œ œ œ œ œ œ œ Jœ œ. œ

Nodeeksempel 1–2: To eksempler på stadsmusikantmusik fra Odense-stadsmusikanternes nodebog 1740–80, hvor begge stemmer kan spilles af horn og trompet. Øverst en fanfare (duet nr. 1), dernæst et stykke uden titel (duet nr. 12). Den slags korte stykker blev for eksempel brugt fra kirketårne, når folk gik hjem efter en højmesse. For eksempel pålagde magistraten i Viborg i 1700-tallet sine stadsmusikanter, at de ved denne lejlighed skulle spille »lystige og gode stykker udi trompeter» (Koudal 2000 s. 387).

30 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark ledigt, hvis det var muligt at finde en kvalificeret musiker. Det sammenlagte organist- og stadsmusikantembede beholdt sin eneret til betalt musikudøvelse i købstæderne, indtil den liberalt-borgerlige grundlov i 1849 afskaffede dette privilegium. Det danske musiksystem fik flere konsekvenser. For det første befordrede det en udveksling af musik, danse og musikinstrumenter mellem land og by, og det implicerede, at nogle af stadsmusikanternes lokale musikforpagtere blev nodekyndige. For det andet udelukkede det konkurrence. Det var svært for landsbyerne i 1700-tallet at holde fast i særegne, gamle musiktraditioner. Skønt det var tilladt for en landsbyspillemand at spille til fest mod at betale en afgift til stadsmusikanten, havde musik – af samme grund – svære kår som erhverv på landet. Dette blev i princippet anderledes efter musikkens frigivelse i begyndelsen af 1800-tallet. Nu kunne enhver på landet optræde som spillemand og tage betaling for sin musik, hvilket førte til forøget nodekundskab hos landsbymusikanter. Nogle spillemænd har brugt noder til at indlære musik, andre har ikke. I Danmark begynder de håndskrevne bøger med dansemusik at optræde i større tal i 1700-tallet, især hos adelige og borgere, men undtagelsesvis også hos land- bospillemænd. Fra Fyn og fra Midtjylland skal nævnes to landsbyspillemænds nodebøger, hvoraf det fremgår, at de har lært at spille efter noder, nemlig Ras- mus Storm ca. 1760 (Koudal 1987) og Erik Jensen i 1790 (Spillemandslauget Østjyderne 1986; se billede 4–5). Storms nodebog begynder med nogle skala- øvelser for violin. Jensen i Midtjylland skriver på forsiden af sin bog: »Begyndt at spille i Sveistrup anno 1790», og han tilføjer ved melodi nr. 80 inde i bogen: »Dertil [har jeg] lært den 13. august 1791 i Haarby skole hos J. Rasmussen». Han fik altså regelmæssig undervisning efter noder hos den lokale degn gennem et helt år. Den stigende mængde nodebøger hos landbospillemænd efter musikkens frigivelse år 1800 kan ses i Dansk Folkemindesamlings arkiv. Flere samtidige iagttagere har beskrevet, at kendskabet til noder stiger gennem 1800-tallet, men de er uenige om, hvornår det slår bredt igennem. Det har sikkert også vekslet fra egn til egn. En præst på Sjælland fastslog i en artikel om bøndernes forlystelser i 1836, at kendskab til noder nu var »almindeligt» blandt yngre spillemænd (Lütken 1836). En anden forfatter, Anton Nielsen, der var vokset op i Vestsjæl- land, fastslog i en kulturhistorisk artikel, at der i 1830’erne bare var få lands- byspillemænd, som kendte noder, men i 1880’erne kunne de fleste læse noder og lærte deres stykker efter dem; de spillede dog altid uden ad, når de optrådte.

31 Jens Henrik Koudal

Billede 4: Titelblad til Rasmus Storms nodebog, Sydfyn, ca. 1760. Dansk Folkemindesamling.

Billede 5: Titelblad til Erik Jensens nodebog, Boes, Østjylland, 1790–91. Dansk Folkemindesamling.

32 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Dantz C . œœœ œ# œ œœœ œ# œ . & œœœ œ œ œ œ œ œ ˙ . œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ & . œ œ# œ œœ œ ˙ .

Proportion 3 . œ œ œ# œ œ œ œ# œ . &4 œ œ œ œ œ œ œ ˙ . œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ & . œ œ# œ œ œ ˙ .

Serras # œ œ œ œ œ œ œ œ œ & # 43 . œ œ œ œ œ œ ˙ . œ # œ œ œ# œ œ œ# œ œ œ œ# œ œ œ œ# œ & # .

# œ œ œ œ œ œ œ œ œ & # œ œ œ œ œ œ ˙ .

Nodeeksempel 3: Polsk suite nr. 6–8, »Dantz-Proportion-Serras» i Rasmus Storms nodebog ca. 1760. De tre repetitioner svarer til pardansens tre dele: Gang i lige takt, omsvingsdans i tredelt takt til samme melodi og til slut en hurtig runddans i tredelt takt. Polsk-suiter forsvinder i de danske nodebøger efter ca. 1800.

Mens man i 1830’erne højst spillede tostemmigt »efter øret», så var det i 1880’erne almindeligt, at man »næsten alle Vegne» hørte god dansemusik for to, tre eller ﬁre stemmer; landsbymusikanter komponerede endda dansemusik, som de udsatte for ﬂere instrumenter i trykte udgaver til spillemænd i hele Danmark (Nielsen 1889 s. 76–77, 79).¹⁰ Ligeledes fra Sjælland fortæller folke-

¹⁰ De trykte hæfter med dansemusik er bevaret i rigt mål efter 1850’erne. De stammer fra en række musikdirektører, som på eget forlag udgav »Danse-Album» i stemmer for et mindre ensemble på 3 til 11 stemmer, og de blev udgivet i subskription, ofte til abonnenter over hele landet i oplag på ca. 300 eksemplarer (Fog 1984, 1, s. 459–78).

33 Jens Henrik Koudal

mindesamleren Christian Olsen om sin farfar, der var bonde, at han i Nordvest- sjælland lærte dansemusik efter noder omkring 1820 (Olsen 1923 s. 5). Særlig interessant er det, at almueskolelæreren og forfatteren Jacob Niel- sen¹¹ har fortalt om brug af violinnodebøger omkring 1840 i begynderunder- visning på sin barndomsegn i Midtjylland. Nielsen stammede fra små kår, idet faderen var håndværker i et lille hus på landet. Skildringen ﬁndes i bogen Den gamle Degns Erindringer, som han udgav i 1897 (Skytte 1897). I bogens forord op- lyser forfatteren, at han har ændret degnens navn til Jacob Jensen. Beretningen bygger dog utvivlsomt på Jacob Nielsens egne barndomsoplevelser i 1830’erne, og som skildring af en landsbydrengs violinundervisning er den meget sjælden i Danmark vedrørende perioden før 1850. Erindringsskriverens violinlærer, hus- manden Malte Vognsen, passede sin egen ko ude på marken samtidig med, at han underviste sin elev:

Jeg skulle saa være Spillemand, enedes Moder og jeg om, og saa stor var min Lyst til at faa begyndt paa at lære at spille, at jeg ikke kunde bie, til jeg var konfirmeret. Jeg var kun elleve Aar gammel, da Moder købte en simpel violin til mig … Min musiklærer blev den Sønderup Musikanter, Husmand Malte Vognsen, der boede i et lille fattigt Hus langt ude paa Marken. … To Timer om Ugen i Maanederne Juni og Juli fik jeg hos Malte og betalte ham derfor 8 Skilling i Timen. … Han lærte mig »at kende Noder» og viste mig, hvor Tonerne laa paa Strengene, … Naar Vejret var tørt og godt, spillede vi i det frie. … Saa snart vi var komne til Stedet, hvor Koen maatte græsse, slog Malte dens Tøjr ud og bandt det om sit højre Ben for at have begge Hænder fri, og medens den ruskede Græs i sig, stod eller gik – ligesom Koen vilde – Lærer og Elev ved siden af hinanden og spillede det ene Dansestykke efter det andet. Naar vi saaledes spillede i det frie, med Koen som eneste Tilhører, tog Malte det ikke saa nøje med Tiden, men gav mig gerne, for de samme 8 Skilling, et Par Timer oven i Købet, og som oftest blev jeg da hos ham det meste af Eftermiddagen (…). Ved disse vore »staaende» og »gaaende» Øvelser i Marken, var vi nødte til at spille udenad, »efter Gehør»; thi vel havde vi altid vore Nodebøger med, men kunde ikke gøre Brug af dem, saa længe vi spillede, da vi ikke kunne anbringe dem saaledes, at vi kunde komme til at se i dem. De fik altså lov til at blive i Lommen til vi blev trætte af at bruge Buen: saa tog vi dem frem, og til en Afveksling samtalede vi en Stund om Tegnenes Betydning, Dur og Moll og Skalaer o. s. v., idet jeg stadig var den spørgende og Malte den forklarende; men da han ikke saa sjælden tog fejl, ofte modsagde sig selv og for det meste udtalte Ordene galt – han sagde for Eksempel altid »Takst» i Steden for »Takt» og »Nodesystementet» for »Nodesystemet» – saa udartede vore »musikalske Samtaler» tit til »musikalske Mundhuggerier» og endte med, at Malte blev vred og sagde til mig, at »naar jeg var klogere end han, saa maatte jeg gerne ta’e og gaa hjem, da Timen for længst var forbi!» Der var jo saa ikke andet for, end at jeg maatte pakke sammen og forsvinde, men mødte desuagtet lige frejdig til næste Time, og Malte og jeg var de samme gode Ven- ner som før. (Skytte 1897 s. 55–59).

¹¹ Han publicerede under pseudonymet Knud Skytte.

34 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Det fremgår også, at erindringsskriveren har en håndskrevet nodebog, da han efter sin konﬁrmation virker som dansespillemand i sit lokale sogn. En præst opdager bogen hjemme hos hovedpersonen og spørger: »Hvem har skrevet disse Noder med Overskrifter?». »Jeg har skrevet det alt sammen», svarer erindringsskriveren, og det bliver begyndelsen til et bekendtskab, der fører til at hovedpersonen selv bliver ansat som degn i lokalområdet (Skytte 1897 s. 146). De samtidige iagttagere kan suppleres af et udsagn af formanden for Dan- ske Folkedanseres Spillemandskreds, Svend Jørgensen (1883–1946). Han samlede og studerede gamle spillemandsbøger siden 1890’erne, og i 1946 konkludere- de han i en artikel om 1800-tallets stigende antal spillemandsbøger:

Udviklingen er ikke sket som en eksplosion, thi den gamle spillemandsbog fra det første par ti-år af 1800 er stadig sjælden; for mit vedkommende ejer jeg kun et fåtal af bøger indenfor tidsrummet 1800-1820; men herfra og fremefter i tiden til omkring 1850-60 er stigningen særdeles voldsom, og hvad der har ligget og for den sags skyld endnu ligger af spillemandsbøger rundt om i de forskelligste gemmer i dette land, for eksempelvis perioden 1835 til 1850-60, er rent ud ufatteligt. (Citeret efter Jørgensen 1954 s. 10).

Eftersom stadsmusikanterne i købstæderne var nødt til at kunne noder, og da de som sagt ofte havde lokale musikforpagtere eller andre medhjælpere i landsognene, bidrog dette sikkert til bondespillemændenes nodekundskab i perioden ca. 1760–1848. En anden faktor vedrørende nodekundskab er de mange adelige og borgerlige godser, der ligger spredt over det meste af Danmark. På de steder, hvor godsejeren var musikinteresseret, forsøgte han stedvis at inddrage musikalske bønder og andre uden om stadsmusikantvæsenet, sådan som det blandt andet kendes fra slutningen af 1700-tallet på Fyn og Langeland (Revent- low 1983 s. 203–13). Mange godsejere udnævnte privilegerede musikanter til at forsyne bøndernes fester med musik, og den privilegerede musiker på sådan et godsområde kunne være en lokal organist, degn eller bonde (Koudal 2000 s. 298–310). De første skoleseminarier, hvor de vordende almueskolelærere un- dervistes i musik, blev i øvrigt i ﬂere tilfælde oprettet af godsejere (Reventlow 1983 s. 238–54). Det musikalske miljø omkring Valdemar Slot på Tåsinge bevir- kede, at mange af øens spillemænd efter 1800 var nodekyndige. Også skolelo- ven af 1814 medvirkede til det øgede kendskab til noder i 1800-tallet, fordi den pålagde almueskolen musikalske opgaver. Loven med titlen »Anordning for Al- mueskolevæsenet paa Landet i Danmark» indførte generel undervisningspligt for alle og bestemte, at lærerne skulle undervise børnene i sang, og dertil brugte de ofte en violin. Desuden, bestemte loven, »forventes det af Skolelæreren, at

35 Jens Henrik Koudal

han, saafrem han er musikkyndig, vil anvende Underviisning i at spille paa et eller andet Instrument som Belønning for de flittige Børn, der findes skikkede til at modtage saadan Underviisning» (Nicolajsen 2006 s. 33). Det vides dog ikke, hvor udbredt det var, at degnene underviste »flittige» skolebørn i at spille violin eller andre instrumenter. Vi kan konkludere på dette afsnit: På et mere overordnet plan har Dan- marks mange købstæder og musikinteresserede godsejere samt eksistensen af nodekyndige stadsmusikanter, lokale musikforpagtere, købstadsorganister, militærmusikere og dansemestre i 1700-/1800-tallet fremmet en skriftlig udveksling af dansemusik mellem by og land – og dermed brugen af håndskrevne dansenodebøger. Når der er bevaret så mange håndskrevne dansenodebøger i Danmark, skyldes det desuden musikprivilegiernes afskaffelse på landet efter 1800, at befolkningen efter 1814 havde en vis skrive- og læsekyndighed, at lære- re (degne) i almueskolen efter 1814 skulle undervise i sang og undtagelsesvis i instrumentalmusik, samt at der efter 1901 over hele landet fandt en aktiv indsamling af dansebeskrivelser og dansemusik sted gennem private foreninger og statsinstitutionen Dansk Folkemindesamling.

Eksempler på nodebogsejere og deres dansemusik i forskellige sociale miljøer i Danmark Mange af nodebøgerne er ikke så kendte af musikere og musikforskere, skønt de fortjener bredere interesse. Som indledning til at gå dybere ind på bøgernes indhold vil jeg bringe en liste over udvalgte nodebøger fra 1700-tallet (tabel 1). Lis- ten illustrerer, at personlige nodebøger med dansemusik har eksisteret i mange forskellige miljøer. Det er derfor nødvendigt at gå socialt på tværs i samfundet for at forstå indholdet i bøgerne, hvilket er en vigtig pointe i denne artikel. Ved hver nodebog anføres først ejer og bogens art, dernæst antal melodier og det vigtigste af indholdets art. Endelig angives en publikation eller manuskriptets ejer i skarp parentes, idet Dansk Folkemindesamling forkortes »DFS» og de øv- rige samlinger på Det Kgl. Bibliotek kaldes »KB».¹²

¹² Mere speciﬁkke signaturer ﬁndes i bilaget sidst i artiklen. Se også listen over håndskrevne nodebøger i Danmark 1660–1800 i Koudal 2000 s. 667–72.

36 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Tabel 1. Liste over udvalgte nodebøger fra 1700-tallet fra forskellige miljøer

Kongehoffet: Frederik V’s dronning Louises klaverbog (1743), 59 melodier: Menuet, march, gavotte, gigue, sange. [Biblioteca Bodmeriana, Schweitz, se Talbot 2015] Prinsesse Charlotte Amalies klaverbog (levede 1706–82, bogen er beskrevet ca. 1770– 1810), 43 melodier: Engelsk, menuet, vals, skotsk, klaverstykker med tempo- eller karakterbetegnelser, march, alla cosacca, tyske sange. [KB] Hofdanser Carl Vilhelm Barcks violinnodebog og klavernodebog med franske prosa-dansebeskrivelser (1770–1805), 48 + 96 melodier: Engelskdans, kontradans, vals. [Det Kgl. Teaters bibliotek] Hofdansemester James Prices violinnodebog med grafiske dansebeskrivelser (1780– 1805), 101 melodier: Engelskdans, kontradans, alla polacca. [Teatermuseet, i 2012 overført til KB] Hofmarschal Johan von Bülows otte nodebøger med prosa-dansebeskrivelser (1774– 92), 627 melodier: Hoffets danse. [Sorø Akademis bibliotek] Adeligt miljø: Grev Otto Ludvig Rabens syv fløjtenodebøger, Paris og Aalholm (1762–90), 2500 melodier: Danse og arier. [Kopi og mikrofilm i DFS og KB] Grev Christen Scheels klavernodebog, Østjylland (ca. 1765), 54 melodier: Menuet, engelsk, murky, polonæse, sange m.m. [privatarkiv med tilknytning til Gammel Estrup gods, Rigsarkivet] E. Reventlows violinnodebog med grafiske dansebeskrivelser (1799), 168 melodier: Engelskdans, sange. [DFS]

Borgerligt miljø: Dansk-norsk digter Edvard Storms nodebog dels for cister, dels for klaver, København (ca. 1777–80), 40 melodier: Menuet, march, arie, sange, to folkedanse. [KB] Anonymt tabulatur for hakkebræt (1753), 43 melodier: Menuet, engelskdans, march, arie. [Musikmuseet]

Gejstligt miljø: Student Petrus Fabricius’ lutbog, Rostock og Sønderjylland (1605–ca. 1615), 429 melodier: ca. 200 viser, 26 lutheranske salmer til kirkebrug, 201 danse, 3 frie instrumen- talkompositioner; dansene kaldes: Tysk dans, polsk dans, gaillarde/gagliarda, pavane og pasamezzo med efterdansen saltarello. [KB] Pastor Jens Jacob Asmussens violinnodebog, Albæk og Voer, Vendsyssel (1775–81), 17 melodier: Engelsk, arie, cotillon, menuet. [Kopi i Musikmuseet]

Universitetet: Studenterbrødrene Basts violinnodebog, København (1763–82), 350 melodier: Menuet, engelskdans, march, viser og sange. [KB] Færøsk student Jens Chr. Svabos violinnodebog, København (ca. 1775), 255 melodier: Menuet, engelskdans, viser og sange, march. [Føroya amts bokasavn, kopi i KB]

37 Jens Henrik Koudal

Købstad uden for København: Bondesøn (og landsbyspillemand?), tjenestekarl Rasmus Storms violinnodebog, Håstrup Sogn og Fåborg (ca. 1760), 71 melodier: Menuet, polsk, murky, march, arie. [DFS] Købmandsfrue Mette Maria Jacobsens violinnodebog, Fåborg (1783), 68 melodier: Engelskdanse. [Fåborg byhistoriske arkiv] Stadsmusikant Johan Jacob Rebachs nodebog med duetter for forskellige instrumenter, Odense 1740–80, 181 melodier: Menuet, polonæse, salme, march, gigue, arie. [Nationalbiblioteket, Norge] Købmandsfamilie Bertel og R.H. Ribers violinnodebog, Svendborg (1768–1825), 37 + 177 melodier: Engelskdans, skotsk, vals, sange. [DFS]

Stor landbrugsbedrift: Laurids Pedersens klaverbog, Oxenvadgård ved Haderslev, Sønderjylland (1750–80), 61 melodier: Menuet, murky, sange. [DFS]

Spillemænd på landet: Husmandssøn og krøbling Erik Jensens violinnodebog, Boes i Midtjylland (1790-91), 91 melodier Polsk, menuet, engelsk, arie. [DFS] Husmand og ﬁsker Mads Nielsens violinnodebog, Hårby på Fyn (1764–1800), 88 melodier: Menuet, engelsk, march plus et nyere lag engelsk/anglaise. [DFS] Sognedegn Laurits Rimmens otte violinnodebøger, Vrejlev i Vendsyssel (1800–39), 349 melodier: Engelsk, skotsk, vals, galopade, menuet. [DFS] Laurits Hansens violinbog, Husby, Midtvestjylland (ca. 1800 plus ca. 1862), 75 melodier: Polsk, engelsk, kontradans, arie, menuet, viser, svabisk, plus 12 melodier, der er indskrevet af læreren Evald Tang Kristensen omkring 1862: Vals, hamborger, mazurka, polka, totur. [DFS]

Generelt om nodebøgernes indhold og funktion Herefter skal jeg dokumentere mere præcist, hvilke danse man finder i 17 per- soners nodebøger, herunder en del af de ovenfor nævnte, mellem 1700 og 1820. Ved hver bog i tabel 2 er antallet af melodier anført i parentes. I dette udvalg finder man i alt 4200 melodier, og de fordeler sig således (Koudal 2000 s. 458–59; for kildehenvisninger se artiklens bilag og Koudal 2000 s. 667–72): I de tre første nodebøger indtil 1736 forekommer 1600-tals danse som allemande, courante, sarabande, gigue, bourre, gavotte og rigoudon. 1600-tals-dansen menuet findes uafbrudt gennem hele 1700-tallet og polskdanse ligeledes gennem det meste af århundredet, men efter 1800 bliver polskdanse sjældne, og også menuetten er på retur. Engelskdanse fylder meget i anden halvdel af 1700-tallet og begyndelsen af 1800-tallet, kontradanse især i 1800-tallet, og vi

38 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Tabel 2. Danse i 17 personlige nodebøger fra Danmark, 1700–1820

Diverse Menuet Polsk/ March/ Engelsk/ Arie/ Salme Andet Uden titel 1600-tals polonæse murky kontra vise dans

Anon c. 1700 (67)¹³ 37 % 36 % 9 % 9 % 3 % 6 %

Trolle 1702 (121)¹⁴ 22 % 41 % 3 % 1 % 3 % 26 % 1 % 3 %

F.L.H. 1736 (119)¹⁵ 11 % 36 % 9 % 8 % 4 % 23 % 8 % 1 %

R. Storm 1760 (71) 1 % 51 % 27 % 7 % 3 % 4 % 7 %

Raben 1762–64 (1545) 0,5 % 33 % 3 % 0,4 % 36 % 26 % 0,6 %

Nielsen 1764 (48) 58 % 6 % 19 % 17 %

B. Riber 1768 (37) 100 %

Bast 1763–82 (350) 1 % 48 % 5 % 5 % 34 % 3 % 1 % 3 %

Svabo 1775 (255) 2 % 57 % 2 % 4 % 17 % 10 % 2 % 6 %

Jacobsen 1783 (68) 100 %

Jensen 1790–91 (95) 32 % 36 % 1 % 14 % 2 % 12 % 3 %

Tåsinge 1796 (53)¹⁶ 24 % 70 % 2 % 2 % 2 %

Reventlow 1799 (168) 96 % 4 %

Laurits Hansen 1800 (74) 3 % 49 % 1 % 24 % 18 % 5 %

Claus Madsen 1805 (110)¹⁷ 5 % 31 % 14 % 50 %

Schwennesen 1805–10 3 % 2 % 4 % 50 % 5 % 24 % 12 % (295)¹⁸

Ranch 1807–08 (135)¹⁹ 19 % 1,5 % 4 % 48 % 10 % 16 % 1 %

Lars Olsen o. 1820 (570)²⁰ 1 % 0,3 % 0,7 % 56 % 32 % 10 %

¹³ KB. ¹⁴ Se Haensel 1974. ¹⁵ Musikmuseet. ¹⁶ Kopi i DFS 1986/22. ¹⁷ DFS. ¹⁸ Mikroﬁlm i DFS ¹⁹ DFS ²⁰ DFS.

39 Jens Henrik Koudal

Polsch 3 # œ œ œ 3 # 3 . œ œ3 œ œ .œ œ œ œ3 œ œ .œ œ œ. œ œ œ œ œ . & 4 ˙

# œ . œ œ . œ œ œ .œ œ œ. œ œ œ. œ . œ . œ .œ œ . œ & # . œ œ œ œ .œ

3 # œ œ œ 3 # œ œ3 œ œ .œ œ œ œ3 œ .œ œ œ. œ œ œ œ œ . & œ ˙

Polsch 3 . œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ &4 œ œ œ œ œ œ

œ. œ œ œ œ 3 œ. œ œ œ œ œ œ œ 3 œ . . œ. œ œ œ œ & œ œ œ œ œ . œ œ œ œ œ œ œ œ3 œ œ œ œ œ œ œ œ 3 œ œ & œ .

Nodeeksempel 4: To enkeltstående polskdanse i tredelt takt fra Rasmus Storms nodebog, nr. 48–49. I den sidste er repetitionerne henholdsvis 5 og 6 takter lange, og den sidste repetition er grupperet i to gange 3 takter. Både den »skæve» fraselængde og den særlig tonalitet, der unddrager sig dur-mol, er træk, der forsvinder i danske spillemandsnodebøger i 1800-tallet.

Wildbasen! Pols Dans # 3 . œ œ œ œ ' œ œ œ œ œ ˙ . & 4 . œ œ œ' œ œ œ .

# & . œ œ œ œ' ' ' œ œ œ œ œ ˙ . œ œ œ œ œ œ

Nodeeksempel 5: »Wildbasen» fra Erik Jensens nodebog, nr. 7, er eksempel på en enkeltstående polskdans-melodi, der unddrager sig dur-mol-tonalitet på grund af den særlige kvintforskydning mellem de to repetitioner. Titlen vildbassen betyder et vildt svin, ordet brugtes også i overført betydning om et grumt menneske.

40 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Billede 6: Opslag i Ole Jensens nodebog fra Mørkøv, Vestsjælland, anlagt 1854. Bogen rummer 123 melodier, på dette opslag ﬁndes melodier til de tidstypiske danse hamborger, vals, totur og tretur (kvadrilledanse), mazurka og polka. Til sidst i bogen står »Saa er det forbi med det skrive- rie». Bogen blev anlagt i forbindelse med, at Ole Jensen som 14-årig ﬁk musikundervisning af en lokal musiker. (Ottosen 2010).

41 Jens Henrik Koudal

ﬁnder løbende et mindre antal marcher og arier. Enkelte bøger rummer salmemelodier. I 1800-tallet kan vi gennem disse og senere nodebøger følge, hvordan de nye pardanse slår igennem i spillemændenes nodebøger: Vals i begyndelsen af århundredet, hopsa og hamborg i 1820’erne. I 1840’erne slår polkaen eksplosivt igennem og bliver sammen med blandt andet galop og mazurka vældig populær (billede 6). Omkring Første verdenskrig markeres en ny epoke med indførelsen af amerikanske danseformer som tango og foxtrot, og de suppleres i 1930’erne med jazzmusikken. Det var tilsammen en udvikling, som ﬁk mange ældre spil- lemænd til at ophøre med at spille ude. Populære visemelodier bliver til sang- valse. Det hænder også at spillemænd, der har været ved forsvaret, indskriver militære marscher eller endda militære signaler. Andre skriver populære visemelodier eller salmer i deres nodebøger. Min pensionerede kollega, seniorforsker i Dansk Folkemindesamling Svend Nielsen har illustreret indholdet i en række nodebøger med omkring 1000 melodier, der har tilhørt musikeren Jacob Christensen i Vetterslev ved Ringsted (Sjælland).²¹ Indskrivningen er dateret, så man kan følge udviklingen. Her ser man, hvordan musikanten mellem 1844 og 1880 løbende indskrev nye dansemelodier, dog mest i begyndelsen (se billede 7a). Svend Nielsen har desuden optalt de forskellige af nodebogens dansetyper og placeret hver deres indskrivning på tidslinjen. (billede 7b). Her ser vi, at musikeren begynder med at indskrive mange valse, hamborgere og skotske; fra og med 1845 stiger antallet af polkaer og mazurkaer, mens især valsene vedbliver at være populære.

œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ []! œ œ œ œ œ œ œ œ# œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ &b 43 . J œ œ# ‰ . . J

œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ œ# œ œ œ œ &b œ# œ# ‰ .

Nodeeksempel 6: »Springedans» fra Lars Ipsens nodebog fra Bornholm, påbegyndt 1833 (denne melodi er optegnet 1834). Der er tale om en af de få melodier i det bornholmske nodebogs-melo- dimateriale, der ikke er noteret i dur. Det drejer sig sandsynligvis om en traditionel polskdans- melodi. (DFS kop 24).

²¹ Dansk Folkemindesamling, DFS 1986/41.

42 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Hvordan kan bøgerne udforskes? Jeg vil give nogle forslag til, hvordan man kan arbejde med stoffet, ud fra tre vinkler: Nodebøgernes art, nodebøgernes indhold, samt hvordan bøgerne kan bruges som kilder til kulturhistorien. Først må man indse, at nodebøgerne kan have meget forskellig funktion. Det kan dreje sig om: • Undervisningsbog for en begynder; ofte indleder den med en skala og en forklaring på violinens fire strenge, eventuelt har den lidt elementær musikteori om nodesystemet, nodeværdier og rytmer. • Nodebog med løbende nedskrivning af nye melodier til eget, praktiske brug. Dette er en af de hyppigste typer. • Komponist-manuskript, hvor ejeren løbende har indskrevet sine nye kompositioner. Således skrev den oven for nævnte sognedegn i Vrejlev, Laurits Rimmen, imellem 1800 og 1839 48 nodehæfter, hvoraf otte med kronologisk indskrivning af egne kompositioner er bevaret på Dansk Folkemin- desamling. • »Souvenir»-manuskript, hvor mange hænder har indskrevet nye melodier, som man finder det i anden halvdel af den omtalte Rasmus Storms nodebog. • Afskrift til salg, for eksempel oplysningsmanden, jurist og generalkon- duktør Christopher Hammers violinnodebog, som på titelbladet anfører, at bogen er en afskrift, der er købt i København i 1753 for fire daler. Bogen rummer primært tidens modedanse i form af noder plus dansebeskrivelser i prosa. En skribent i København nævner i 1782, at »længe har det været en herskende Brug i Publiko at laane til Forlystelser ved Dands de Toure og tilhørende Musik, som ere antagne ved Hoffet»; hvis man ville have »[…] det nyeste og meest sieldne, maatte man søge at faae Afskrifter af Hofdandsene.»²² Det kan være en sådan afskrift, Hammer har anskaffet sig. • Danselærerbog, normalt for violin, der rummer noder plus dansebeskrivelser i grafisk notation eller i prosa. • Violinnodebog for en degn og almueskolelærer; ofte genkendelig ved at rumme flere dele med henholdsvis opbyggelige sange, salmemelodier og dansemelodier, sådan som degne i Danmark kunne have brug for.

²² Citatet er fra en anmeldelse af H.H. Jacobsens Samling af de nyeste engelske Dandse, København 1780 (Anonym 1782 s. 815). Hammers nodebog beﬁnder sig i Norge, NTNU Universitetsbiblioteket, Gunne- rusbiblioteket.

43 Jens Henrik Koudal

44 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Billede 7a & 7b: Musiketnologen Svend Nielsen har illustreret det kronologiske forløb af indskrivningen af de 1008 melodier i Jacob Nielsens håndskrevne nodebog, Vetterslev ved Ringsted (Sjælland) ca. 1840–80. Den tidligste del af noderne mangler, så nummereringen starter med nr. 389 i 1844 på tidslinjen. Nielsen har desuden optalt de forskellige dansetyper i nodebogen og placeret hver deres indskrivning på tidslinjen.

45 Jens Henrik Koudal

• Nodebog for musikforpagter på landet. Sådanne er endnu ikke identificeret med sikkerhed i Danmark, men vides at have eksisteret; sandsynligvis er den sydfynske husmand og væver Rasmus Madsens nodebog med fire duetter for trompet og valdhorn (ca. 1782) en sådan forpagternodebog, for Madsen fik ifølge familietraditionen undervisning hos den fungerende stadsmusikant i Få- borg (Koudal 2000 s. 506). • Klavernodebog; let genkendelig ved at have akkolader med noder for både højre og venstre hånd. Bogen forudsætter, at ejeren har adgang til et klaverinstrument i form af et klavichord, cembalo, hammerklaver eller orgel. Bondefa- milier (gårdejere) i Danmark begyndte omkring 1880 at anskaffe sig klaverer; indtil da blev klaverbøger typisk brugt af borgerskabet og højere socialgrupper samt professionelle musikere. • Samlermanuskript, der er skabt ud fra lokalhistorisk bevidsthed og folkeminde-interesse, især efter 1870. Dansk Folkemindesamling har gode eksempler herpå fra Vestsjælland (musiker og skribent Chr. Olsen fra gården Torpelund ved Kalundborg, se Koudal 2016 s. 166–80, 232–33), Vestjylland (musikdirektør I.C. Nielsen i Ribe) og Nordjylland (Jens Peter Dam i Stenum, Vendsyssel).²³ De tre nævnte samlere var musikere, der betragtede deres eget miljøs dansemusik som en værdifuld historisk kilde til brug for samtiden og eftertiden, og især fol- kedanserforeningerne efter 1901 indsamlede og brugte denne slags nodebøger til deres publikationer. Et samlermanuskript kan godt have en dobbelt funktion som historisk kilde og brugsmanuskript til at spille efter. • Et nedskrevet, gehørsmæssigt overleveret repertoire. Interessen for ældre folkedansemusik som udtryk for national dansk kultur førte i nogle få tilfælde til, at en traditionel musiker eller en af hans sønner nedskrev musikerens repertoire; således skrev Hans Pedersen Adrian (1853–1924) på Falster alle de 136 melodier ned, som han huskede at faderen, dansemusiker Peder Adrian havde brugt.²⁴

Nodebogens art er fuldstændig afgørende for kildeværdien. Når man for eksempel støder på nodebøger fra efter 1870 med melodier til polskdans og menuet, er det vigtigt at forstå, om manuskriptet repræsenterer enten en ren samlerin- teresse eller en praktisk brugsværdi (og dermed afspejler en levende dansetradition) for nodebogsejeren.

²³ DFS 1951/5–23 (Chr. Olsens samling, mange tusinde melodier i »Torpelundsamlingen» efter faderen og andre lokale dansemusikere), DFS 1917/2 (I.C. Nielsen i Ribe, 3548 melodier nedskrevet efter danse- musikeres nodebøger fra 1800-tallet), og DFS 1954/4–13 (Jens Peter Dams 1600 melodier fra Vendsyssel nedskrevet efter skriftlige kilder og egen erindring). ²⁴ Manuskriptet ejes af DFS, 1984/2.

46 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Dernæst kan et nøjere studium af nodebøgernes indhold af melodier og danse skabe ny viden om musikken og dens brug. Der er flere interessante aspekter her: Bøgerne afslører, direkte eller indirekte, hvilke musikinstrumenter de er skrevet for. Dansk Folkemindesamlings spillemandsbøger er altovervejende for violin, idet disse anslås til at udgøre 90 % af alle énstemmige bøger. Man finder dog også enstemmige nodebøger for tværfløjte og i ringere grad for klarinet eller trompet. Blandt de flerstemmige er der tostemmige violinbøger, klaver- bøger, nogle få trestemmige sæt for typisk violin-fløjte-bas samt stemmesæt for mindre blæsergrupper eller små blandede danseorkestre på fire eller flere stemmer. Orkestre, der er firestemmige eller større, hører på landet til tiden efter ca. 1860. Nogle manuskripter fra 1700-tallet er skrevet for instrumenter, der senere gik af brug, for eksempel cister og hakkebræt. Det ovenfor anførte anonyme tabulatur for hakkebræt fra 1753 (Schickhaus 2007) synes at stamme fra borgerligt miljø; det rummer en række tidstypiske melodier med engelske, tyske, franske og danske titler. En række af melodierne – for eksempel »Drago- ner march», »The rakes of London», »Give me love and liberty», »Trompetter Stücke», »The Drömen» og »Murki» – er kendt fra andre personlige nodebøger fra Danmark (Svabo, Hammer, brødrene Bast, Rasmus Storm, stadsmusikant Rebach, grev Raben). (Se nodeeksempel 7.)

@@ " G G G K T T T T (

@ G @ (

Nodeeksempel 7: »The Drömen» er en af de i samtiden meget populære melodier i tabulatur for hakkebræt 1753 (nr. 28, gengivet efter Schickhaus 2007). Både melodi og andenstemme ﬁndes i manuskriptet. Melodien kendes for eksempel både fra Brødrene Basts nodebog (»The Drom- mer», nr. 54), Svabos nodebog (»Drømmeren», s. 50), Hammers nodebog (»The Drommer», nr. 10, s. 11b) og grev Rabens noder (»The drommer», IV, nr. 16). Den danske titel Drømmeren er tydeligvis en forvanskning af titlen på en folkemelodi fra Storbritannien, der i violinisten Niel Gows skotske nodesamling fra 1700-tallet hedder »The Drummer» (trykt i Carlin 1986 nr. 481; også kendt til den skotske sang »The Piper o’ Dundee»). Melodien blev i 1751 trykt i København som »Engloise», både enstemmigt for violin eller tværﬂøjte og i generalbasudsættelse for klaver (C.A. Thielo: Første Samling af de Oder, Som paa den Danske Skueplads udi Kiøbenhavn ere blevne opførte, s. 8).

47 Jens Henrik Koudal

{ {

{ { { {

Nodeeksempel 8: »Pohlsk dans» (Fætter Mikkel); melodien bruges stadig i Danmark til en Fætter Mikkel vise med en nyere tekst. Laurits Hansens nodebog, Husby i Vestjylland ca. 1800, nr. 83.

De fleste spillemandsbøger rummer som nævnt flere genrer. De vigtigste dansetyper i nodebøgerne er nævnt ovenfor, og en del af de ældre typer kan nær- studeres i bøgerne gennem håndskrevne dansebeskrivelser i prosa eller i grafisk notation. Her findes et kildemateriale, der kun er lidet udforsket i Danmark. Hvilke andre genrer findes, og hvad er sammenhængen mellem dem? Viser er overgået til at fungere som underlag for dansen, for eksempel de vidt udbredte »Solen virker op», »Liflig sang pokalers klang» og »Fætter Mikkel» i nodebøger efter 1760. Sanglege kan miste ordene og blive til danse, for eksempel »Haure- contillion» (i dag kaldet »Skære havre») i brødrene Basts nodebog i 1760’erne, ligesom populære dansemelodier kan blive til danserim, så man kan nøjes med at synge til dansen; for eksempel kendes flere rim til dansen »Syvspring» (Thy- regod 1931 s. 367–68). Udveksling mellem kunstmusik og dansemusik ses for eksempel i den nordtyske og danske »Fætter Mikkel»-visemelodi, der er indlagt i en symfoni af Friedrich Schwindel (1774) og derefter både bruges som vise og dans (Callen 1988). Fætter Mikkel-melodien blev endog brugt til polskdans omkring 1800 i Vestjylland, som det ses i den ovenfor omtalte Laurits Han- sens nodebog (melodi nr. 83, »Pohlsk dans»; se nodeeksempel 8). Også musik, der forbindes med militæret, for eksempel den militære tappenstreg, som blev spillet dagligt, når soldaterne om aftenen skulle begive sig i kvarter og bypor- ten lukkes, kendes som vise, nemlig »Forgangen nat forslugen kat». Melodien optræder for eksempel i grev Scheels nodebog omkring 1765 – men er ældre, idet den kendes som en engelsk folkemelodi, der blev indlagt i Tiggeroperaen (The Beggar’s Opera, 1728, musik arrangeret af J.C. Pepusch), og derfra blev den lånt til syngestykket Merlin Dragon på Grønnegadeteatret i København i 1748. Her blev melodien også indlagt i syngestykket Den første April (1750) på Det Kgl. Teater med teksten »Forgangen nat forslugen kat» og i øvrigt anvendt fra et ukendt tidpunkt som »Tappenstreg» (Krohn 1933 s. 270–72). Endnu i anden

48 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark halvdel af 1800-tallet sluttede bønderne i Kirkerup Sogn ved Roskilde deres fastelavnsgilder med at danse til »Tappenstreg»-melodien (nodeeksempel 9).²⁵

Fløjte)OXWH

{ { 3 { { { 3 { { { 3 { { 6QDUH'UXPTromme f O O OO O ± O OO O O ± O O OO O ± E O E O E O ( ( ( ( ( ( G G G )OXWHFl. G ± G ( ( ( (

O{ O{ ± O{ O{ ± O{ O O{ O{ ± O{ O{ ± O{ O{ OOO{ O O O{ O{ ± O{ O{ ± O{ O{ ± O{ 6QDUH'UXPTr. f ( ( ( ( ( (

)OFl. ( ( ( ( ( (

Tr. O O{ O{ ± O{ O{ ± O{ O{ OOO{ O O O O O O O O O{ ± O O{ OOO O{ O O O ± O 6'U f ( ( ( ( ( ( (

G Fl. )O ( ( ( ( (

O{ OO O{ O{ O OO O{ O{ O O{ O ± OOOO O{ ± OOOOO{ ± OOOO O{ ± O O{ ± O{ 6'UTr. f ( ( ( ( ( (

G )OFl.

{ { { { { { 6'UTr. O O O O O O O O O O O O O f ( ( (

Nodeeksempel 9: »Tappenstreg» som den trykkes i Eksercerreglement for Det Kgl. Danske Infanteri 1846 (efter Krohn 1933 s. 270). Melodien forekommer i mindst 20 håndskrevne spille- mandsbøger fra 1700- og 1800-tallet i Dansk Folkemindesamlings materiale.

²⁵ Dette fortælles af en lokal mand i 1945 skriftligt til Dansk Folkemindesamling, DFS 1906/43 top. 103.

49 Jens Henrik Koudal

Ovenfor er nævnt, at der kan forekomme militærmusik i bøgerne. Den musik- kyndige oberst A.V. Arendrup har fremdraget ikke mindre end 151 marcher og 32 signaler i Det Kgl. Biblioteks og Dansk Folkemindesamlings spillemandsbøger fra hundredåret 1750–1850 (Arendrup 1965). Han fastslår, at den dansk-norske hær i 1600- og 1700-tallet ikke anvendte noder, men lod de militære spillemænd lære musikken per overlevering. Når vi i dag kender disse signaler og marcher, skyldes det de musikanter, der efter deres hjemsendelse nedsatte sig som lands- byspillemænd i deres hjemegn og dér nedskrev de kendte og populære marcher og signaler til brug ind imellem dansene (Arendrup 1965 s. 4). Militærmusikkens popularitet forklarer, at mange skillingsviser i samtiden anvendte marchmelo- dier; andre militære marcher blev indlagt i 1700-talsoperaer eller anvendt som åndelige salmer og viser. For eksempel kan en »Marche de studiose» i brødrene Basts nodebog genfindes i flere andre samtidige dansenodebøger og som »Stu- denter March» i Iver Moes nodebog fra Bergen ca. 1820; melodien har desuden været anvendt i et syngespil og en opera fra 1700-tallet som »Marche du Roi de Prusse», og den har været brugt som melodi til den pietistiske digter Hans Adolph Brorsons salme »Den store hvide flok vi se» (Arendrup 1965 s. 7; Horn 1964 s. 120–22).²⁶ Melodien har også været kendt i Skåne, nemlig i en samling af karolinske marcher, der er nedskrevet af O.F. Stålhammar i Lund i 1708 (Lund- holm 1913 nr. 5, »Marche»). Titler dukker op og forsvinder igen i nodebøger. Ved at studere dette kan man få en fornemmelse af tradition og fornyelse i danse- og vokalmusikken på en bestemt egn – hvis man vel at mærke er opmærksom på, at en melodi kan leve videre under en ny titel. Således synes mange polskdansmelodier fra 1700-tallet at leve videre som en slags engelskdans, kaldet engelsk polsk, i 1800-tallet (Koudal 2006 s. 108). En titel, for eksempel menuet, kan desuden dække over både en dans, en vise og et instrumentalstykke. Melodiernes opbygning, form og eventuelle flerstemmige udsættelser giver rig mulighed for musikanalytiske studier. Kan der påvises melodier, der er tydeligt opbygget af mindre motiver snarere end af de »wienerklassiske» 4- og 8-taktsperioder? Dette forekommer i Danmark især i visse polskdanse, mens 1800-tallets dansemelodier i nodebøgerne ofte er opdelt i repetitioner á otte takter. Er der en særlig tonalitet i visse dansemelodier? Hvordan er forholdet mellem dur og mol? I Danmark forsvinder moltonaliteten stort set i den folkelige dansemusik efter 1800, og durtonalitet bliver dominerende i de nedskrev- ne noder (Koudal 2000 s. 458–59, 461). Kan der påpeges lokalt eller nationalt særpræg? Hvorledes udvikler polskdansen sig i forskellige områder? Her har

²⁶ Melodien står i brødrene Basts nodebog på blad 30v.

50 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Magnus Gustafsson foretaget tværnationale melodistudier under inddragelse af danske spillemandsbøger, for eksempel har han demonstreret, at Rasmus Storms polonaisemelodi nr. 41 er medlem af en nordeuropæisk udbredt va- riantfamilie (Gustafsson 2003 s. 77–86, Gustafsson 2016 s. 719–23), ligesom Gustafsson og Åke Persson har udkastet den hypotese, at melodier fra de ældre dele af Fanøtraditionen »… is a mix between remnants of the polska-tradition that once was spread out through the whole of Denmark and basically the same German-Polish melodies that took a detour through Holland and Britain and appeared as ’allemandes’ in dominant dupla-forms» (Gustafsson 2003 s. 86). Er der forskellige typer af flerstemmighed? Det sidste har Uffe Gotved viet en upubliceret specialeafhandling ved Københavns Universitetet; han konklude- rer, at 2.-stemmerne i dansemusikken på landet i perioden 1800–1840 i Dan- mark normalt blev improviseret, men at man i nodebøgerne undtagelsesvis finder eksempler på akkord-ledsagelse, terts/sekst-akkompagnement og mere frie modstemmer (nodeeksempel 10). Det tolker han som eksempler på, at spillemå- de er blevet nedskrevet til en elev eller spillemandens medhjælper (Gotved 1968 s. 165–66). En nyere undersøgelse af 1900-tallets spillemandstradition synes at bekræfte, at det godt kan være rigtigt (Christensen 2011 s. 25–28). Andre vidnesbyrd om opførelsespraksis kan måske udledes af noderne i konkrete tilfælde. For eksempel har adskillige melodier i 1800-tallet nedskrevet en lille salut (der normalt har været improviseret) før en melodi, andre har indskrevet dobbeltgreb i violinstemmen, og der kan være udskrevne forsir- inger. De ganske korte musikteoretiske indledninger, der findes i et mindretal af bøgerne, kan sammenlignes med trykte lærebøger for at opspore, om der kan påvises en sammenhæng med trykt tradition. I Danmark-Norge er det oplagt at konsultere musiklærebøger af Johan Daniel Berlin (Berlin 1744), Carl August Thielo (Thielo 1746), Lorents Nicolaj Berg (Berg 1782) og de tilsvarende tyske bøger for eksempel Daniel Speer (Speer 1697), samt de kendte lærebøger af Le- opold Mozart om violinspil (Mozart 1756), Johann Joachim Quantz om fløjtespil (Quantz 1752) og C.P.E. Bach om klaverspil (Bach 1753–62). De enkelte melodiers udbredelse og spredningsveje kan i nogle tilfælde spores. Musikken er ikke blot nedskrevet efter øret, men i mange tilfælde afskrevet efter trykte og håndskrevne nodebøger. Visse af 1700-tallets trykte dansemelo- di-udgaver og visemelodi-udgaver fik international betydning, for eksempel den engelske musikforlægger John Playfords The English Dancing Master (Playford 1651–1728; Barlow 1985), den tyske viseudgiver Sperontes’ fire bind Singende Muse an der Pleisse (Sperontes 1736–45) og den franske fløjtevirtuos Michel Blavets

51 Jens Henrik Koudal

9LROLQ

9OQ

Nodeeksempel 10: Eksempel på nedskrevet flerstemmighed for to violiner i en »Allegretto» i Hans Chr. Andersens nodebog fra Agerkrog (Vestjylland) 1828. Her illustreres akkompagnement i form af akkorder, terts-sekstgang, unisono og obligat stemmeføring. Nogle lignende kan man også finde eksempler på i andre spillemandsbøger, men flerstemmigt spil var på landet normalt en improvisatorisk praksis, der ikke blev skrevet ned. Andenstemmen i allegrettoen har sikkert været spillet frem, inden den er blevet skrevet ned. Uffe Gotved, der har studeret flerstemmighed i spillemandsbøger, mener, at denne allegretto har været brugt som taffelmusik ved bondebryllup- per, når en tallerken gik rundt på bordet for at samle penge. Her gengives stykkets første to repetitioner, mens den tredje, fjerde og femte repetition er udeladt. (Gotved 1968 s. 113–17).

tre bind Receuil de Pieces Petits Airs Brunettes Menuets &ct (Blavet 1750’erne). I Danmark ﬁk musikken ved Den Danske Skueplads (dvs. det senere Kongelige Teater) og dansene fra kongehoﬀet stor betydning gennem udgaver efter 1753 af arier, sange og danse ved blandt andre Carl August Thielo, Hans Hinrich Jacobsen, Claus Schall, Niels Schiørring samt populære tidsskrifter med musik-

52 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark bilag (Fog 1984). Syngespilmelodier fra Det Kgl. Teater kan vi for eksempel ﬁnde kort efter premieren hos husmandssønnen Erik Jensen i Midtjylland, og pastor Jens Jacob Asmussen i Nordjylland indskrev en melodi i sin nodebog med titlen »Sommer Fu[g]len» kort efter, at den var trykt som »Le Papillon» i Hans Hinrich Jacobsens Samling af de nyeste Engelske Dandse (1780 bind 1, nr. 7). Et særligt eksempel på lån fra en af tidens mest fremtrædende komponister er den menuet, der afslutter Rasmus Storms nodebog omkring 1760; den genﬁndes med titlen »Menuet d’Handel», dvs. Georg Friedrich Händel, i Michel Blavets omtalte udgave fra 1750’erne, uden dog at være direkte afskrevet herfra.

Nodebøgerne som kilder til kulturhistorien Til sidst er spørgsmålet, hvad nodebøger kan bruges til af musikhistorikere og danseforskere. For forskeren er det vigtigt at få identificeret nodebogens ejer og så vidt muligt også det miljø, han færdedes i, mens han brugte bogen. På basis af håndskriften, dateringer, person- og stednavne i nodebogen samt eventuelt andre oplysninger om dens herkomst, kan identificeringen normalt finde sted ved hjælp af socialhistorisk kildemateriale som kirkebøger, folketællinger, skat- telister, forsvarets arkiver, domstolsarkiver og godsarkiver. I Rasmus Storms til- fælde, for eksempel, kender vi hans bondeslægt i landsognet, hvor han var født, og hans miljø i en købmandsgård i købstaden Fåborg, hvor han senere arbejdede i huset hos en kvindelig slægtning; desuden kan det i bogen konstateres, at samme hånd har indskrevet 28 melodier i begyndelsen af bogen (er det Storms violinlærer eller ham selv?), mens resten af indholdet er skrevet af mere end 10 forskellige hænder. Det er stadig ukendt, hvem den »Jørgen von Cappelen» er, der har skrevet sit navn bag på manuskriptet. Måske er det den etatsråd og køb- mand på Kongsberg i Norge, der levede 1715–85, i hvert fald vides Storm at have været i Norge i 1780 (Koudal 1987). Man kan gå videre med at belyse de følgende faktorer: Efter at have ud- redt bogens indhold gælder det om at blotlægge relationerne til andre personer og melodikilder for dermed at skabe et billede af det musikkulturelle netværk, som ejeren har virket i. Hvis Rasmus Storms relation til Kongsberg-købmanden von Cappelen for eksempel kan dokumenteres, sætter det nodebogen ind i et andet perspektiv, end hvis den kan dokumenteres at være blevet til på landet på Fyn. De to ting udelukker dog ikke hinanden, det kan også være både-og. Af de 71 melodier hos Storm kendes der melodi-varianter i andre kilder til de 31; alle disse melodier findes i håndskrifter fra 1700-tallet fra Danmark, Norge, Sverige, Finland og Gdansk. Desuden findes nogle af melodierne i folketradi-

53 Jens Henrik Koudal

{ Ç Ç

Ç Ç

Nodeeksempel 11–12: Erik Jensens nodebog 1790-91, nr. 51 (øverst) og 88, »Menuet». Melodien blev både brugt til at synge og danse efter, således blev den brugt til digteren Jens Baggesens vise »Skaberen skued den nyskabte klode», der blev publiceret i 1785. Melodien ﬁndes noteret hos Erik Jensen efter to forskellige kilder og illustrerer derved, at folkelige sang- og dansemelodier ændrede sig gennem brugen.

tion efter 1800 fra Danmark (8 melodier), folketradition efter 1800 fra Norge og Sverige (mindst 2 melodier), håndskrevne nodebøger fra overklassen (FLH 1740, grev Chr. Scheel ca. 1765, grev Raben 1762, Skovsgård gods 1780), håndskrevne nodebøger fra borgerlig middelklasse (brødrene Bast 1763–82, J.C. Svabo 1775), håndskrevne nodebøger fra bondestand (Mads Nielsen, 4 melodier), og endelig findes nogle melodivarianter i trykte udgaver før 1821 fra København, Leipzig, London og Paris (4 melodier). Vi kan konkludere, at Stormmelodierne aldrig er 100 % identiske med melodivarianterne i andre kendte manuskripter og tryk; desuden findes varianterne til Storms melodier især i andre samtidige kilder og er sjældent hentet som direkte afskrift efter tryk. Det synes altså at være typisk for 1700-tals-spillemandsbøger, at en del af melodierne er hentet fra andre samtidige nodemanuskripter, og at en ukendt del er overleveret gennem øret – selv om man også kan finde bøger, hvor ejeren har afskrevet en mindre del af sine melodier direkte fra trykte kilder. Studiet af bøgernes indhold i et socialt, geografisk og kronologisk perspektiv kan lede videre til at besvare mere overordnede spørgsmål som: Hvornår

54 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark dukker bestemte melodityper og danse op, og hvornår forsvinder de? Hvor er der bevaret tradition tilbage til nodebøger, som det i Danmark for eksempel er tilfældet på Fanø, Bornholm, Ærø og i Thy? Er visse melodier eller danse karak- teristiske for bestemte sociale miljøer, mens andre går på tværs af sociale skel? Bærer melodierne præg af stabile eller varierende elementer i den tidsperiode, de bliver brugt, og er der et periode-fællespræg, der kan beskrives i melodik, rytme, tonalitet, harmonik og form? Hvad bestemmer melodiernes geografiske udbredelse i de forskellige perioder; formidles de for eksempel gennem de dominerende handelsveje, militær og krige, stadsmusikantsystemet, den trykte presse, rejsende musikere, overklassens dannelsesrejser eller andet (der findes eksempler på alle seks dele)? Er der en tværnational sammenhæng mellem ud- bredelsen af bestemte musikinstrumenter og bestemte danse (for eksempel synes violinens udbredelse i købstæder og på landet i Danmark i årtierne omkring 1700 at trække et nyt repertoire af dur-tonale dansemelodier med sig i form af menuetter, engelskdanse og kontradanse)? Hvilke former for flerstemmighed kan spores i nodebøgerne? Findes der i bøgerne en folkelig kreativitet, der har fælles træk på tværs af landegrænser i Nordeuropa? Svarene på disse spørgsmål vil være forskellige efter tidsperiode, sted og socialt miljø.

Afslutning Jeg ville gerne kunne slutte med at give et samlet billede af, hvilke melodier, der er fælles for Nordeuropa i 1700-tallet, hvordan de spredte sig, og hvem der brugte dem. Men så langt er forskningen ikke nået endnu. Alligevel mener jeg, at spillemandsnodebøgerne giver forskerne en stor mulighed for at studere enkelte bøger i deres sociale og kulturelle kontekst med henblik på at forstå musikkens og dansens betydning i forskellige musikkulturer. I hvert fald er det godt, at spillemandsbøgerne er blevet samlet ind, for de er et kildemateriale til musikhistorien og et råstof for musikerne. Bag mylderet af mennesker og musik tegner der sig i Danmark tre musikalske sfærer med hver sit præg: Hof (kongehof og adelige godser), stad og land. I en bestemt periode, for eksempel 1740–80, synes der i Danmark at have været et lag af melodier, der var fælles for bondestand, borgere og adel i hele landet og til en vis grad i hele Nordeuropa (især visse polskdanse, menuetter, »engelske» og »franske» gruppeopstillingsdanse, marcher og visemelodier), og de blev formidlet gennem afskrifter, trykte udgaver, stadsmusikanternes spil m.m. I den følgende periode efter 1780 er det tidens nye melodier, der typisk skrives ind i næste generations dansenodebøger (i dette tilfælde mange valse, engelske og

55 Jens Henrik Koudal

skotske danse). Mange af 1800-tallets spillemandsbøger synes at være anlagt, da ejeren var et ungt menneske (typisk 14–20 år) og begynder ofte med tidens nye dansemelodier. Det fælles lag af melodier mellem de tre sfærer har i Danmark været forholdsvis stort, i hvert fald indtil midten af 1800-tallet, på grund af den tætte kontakt mellem købstæderne og landet. Det er tydeligt at se, at adelige, borgere og bønder i Danmark har ønsket at spille dansemelodier, som stammer fra blandt andet Storbritannien, Frankrig og Tyskland – i nogle tilfælde i 1700-tallet formidlet af trykte udgaver af blandt andet John Playford, Michel Blavet og Sperontes. I andre tilfælde er musikken blevet formidlet gennem personligt møde mellem spilleglade mennesker. Mange melodier har altså været fælles i hele Nordeuropa, og det ville være fascinerende at se nogle flere studier af den musikalske mobilitet mellem musikkulturerne – nemlig mobilitet af bøger, melodier, danse og nodebogsejere. Især vil jeg opfordre til flere studier, der tager udgangspunkt i en enkelt nodebog (som f.eks. Nallinmaa 1969, Haen- sel 1974, Koudal 1987, Aksdal 1988, Gorset 2011, Jarchow 2013, Gustafsson 2016, Boström & Gustafsson 2017). Gennem at dybdestudere en bog, der er skrevet af identificerede personer i et bestemt miljø, kan vi sammenligne den med andre bøger i andre miljøer og derved nå frem til en bedre forståelse af musikkens betydning for mennesker dengang og nu. Min erfaring med personlige nodebøger siger mig, at den folkelige dansemusik i Danmark i 1700- og 1800-tallet ofte har været et bryg, men ikke en tilfældig bryg, af ingredienser fra de tre sfærer hof, stad og land (Carl-Allan Mo- berg og Jan Lings rammende udtryk, se Ling 1979). Det er i øvrigt relevant for forsker- og musikermiljøet i Nordeuropa at diskutere, om vi skulle forsøge at skabe en registrant over spillemandsnodebøger før 1850 for at gøre kildematerialet lettere tilgængeligt. Jeg kunne ønske mig tre ting: En registrant over spillemandsbøger, en registrant over et udvalg af melodier og en database med digitale kopier af udvalgte nodebøger på Internettet. Er det mon realistisk at stræbe efter? I hvert fald er Det Kgl. Bibliotek i København i 2018 i gang med at digitalisere og på sin hjemmeside tilgængeliggøre 20 af bibliotekets personlige nodebøger fra perioden 1637–1808.²⁷

²⁷ Nodebøgerne vil efter planen kunne søges frem på Det Kgl. Biblioteks hjemmeside i slutningen af 2019.

56 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Kilder og litteratur

Trykte kilder Aksdal, Bjørn, 1988: Spelemann og smed. Smed-Jens fra Røros 1804–1888, uden sted. [Anmeldelse af] »Hans Hinrich Jacobsens Samling af de nyeste engelske Dand- se med Tourer af Hr. Pierre Laurent», København 1780. I: Kjøbenhavnske Nye Efterretninger om lærde Sager for Aaret 1782, 2. hæfte. S. 814–16. Bach, Carl Philipp Emanuel, 1753: Versuch über die wahre Art das Clavier zu spielen, Berlin. Barlow, Jeremy, 1985: The Complete Country Dance Tunes from Playford’s Dancing Master (1651–ca.1728), London. Berg, Lorents Nicolaj, 1782: Den første Prøve for Begyndere udi Instrumen- tal-Kunsten, Christiansand. Berlin, Johan Daniel, 1744: Musicaliske Elementer, Trondhiem. Blavet, Michel, uden år (1750’erne): Receuil de Pieces Petits Airs Brunettes Menu- ets &ct ... pour les Flutes travers, Violons, Par dessus de Viole etc., 1–3, Paris. Boström, Mathias & Gustafsson, Magnus, 2017: Sven Donats notbok, Växjö. Carlin, Richard, 1986: The »Gow Collection» of Scottish Dance Music, New York/London/Sydney/Cologne. Christensen, Anders Chr. N., 2001: Ole Kjær. En vestjysk spillemand. Melodisam- ling, uden sted. Danske Folkedanseres Spillemandskreds, 1984: Spillemandsmelodier fra Nord- vestjylland, samlet af Henry Mark, DFS Viborg Amt. [287 enstemmige melodier fra en række nodebøger.] Danske Folkedanseres Spillemandskreds, 2007: Spillemandsmelodier fra node- bøger efter nordjyske spillemænd. DFS’ årsudgivelse. [Fra ﬁre nodesamlinger.] Brødrene Basts nodebog, Det Kgl. Biblioteks faksimile på Nettet, http://img. kb.dk/ma/instr/bast.pdf (2019-07-02). Haensel, Uwe, 1974: Das Klavierbuch der Christiana Charlotte Amalia Trolle (1702). Eingeleitet und herausgegeben von Uwe Haensel, Neumünster. (Quellen und Studien zur Musikgeschichte Schleswig-Holsteins 3).

57 Jens Henrik Koudal

Haugaard, Harald, 2003: Haugaard’s Great Danish Tunes. Traditional and contemporary Danish folk music edited by Harald Haugaard for two ﬁddles with chords and additional cd, Zürich. Jacobsen, Hans Hinrich, 1780–81: Samling af de nyeste Engelske Dandse, 1–3, København. Jarchow, Ralf, 2013: Petrus Fabricius Lauten- & Liederbuch. Faksimile und Tran- skription der Handschrift in der Königlichen Bibliothek Kopenhagen Signatur: Thott. 4o 840, 1–2, Hamburg. Jørgensen, Pia Brun, uden år: Brdr. Basts violinnodebog København 1763–1782 [melodiudgave], uden sted. Jørgensen, Pia Brun, uden år: E. Reventlows nodebog 1799 [melodiudgave], uden sted. Jørgensen, Pia Brun, uden år: 75 numre fra Ålholmsamlingen [melodiudgave, udsat for 2–4 stemmer], uden sted. Koudal, Jens Henrik, 1987: Rasmus Storms nodebog. En fynsk tjenestekarls dansemelodier o. 1760, København. [Faksimile med indledning og kommentarer.] Lundholm C. A. V., 1913: Carolinska Marscher upptecknade af O.F. Ståhlhammar Londini Scanorum Ao 1708. Harmoniserade för Piano eller Orgel af Ernst Ellberg, Stockholm. Lütken, Otto Diderik, 1836: »Den danske Landalmues Forlystelser». I: Dansk Folkeblad, januar. Mortensen, Ditte Fromseier, 2006: 83 bornholmske melodier. Bornholms Tidendes forlag. [Fra fem håndskrevne nodesamlinger.] Mozart, Leopold, 1756: Versuch einer gründlichen Violinschule, Augsburg. Nallinmaa, Eero, 1969: Erik Ulrik Spooﬁn nuottikirja, Tampere. [Disputats med fransk resumé og faksimilegengivelse af hele nodebogen.] Nodebog fra 1854. Ole Jensen, Bakkerup 1840–1927, uden sted [anonymt faksimile-optryk, se Ottosen 2010.] Olsen, Christian, 1923–28: Gamle Danse fra Nordvestsjælland, 1–3, Torpelund pr. Eskebjerg. Olsen, Christian, 1923: Fra Nordvestsjælland. Slægtsminder og Folkeminder, København.

58 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Ottosen, Sven E., 2010: På sporet af spillemanden Ole Jensen, Bakkerup 1840– 1927, med bilag »Nodebog fra 1854 Ole Jensen, Bakkerup, 1840–1927». Tornved Lokalhistoriske Forening og Arkiv. Playford, John, 1651[–1725]: The English Dancing Master. [Efter 1651 udkom frem til 1725 yderligere 18 oplag under titlen The Dancing Master.] Quantz, Johann Joachim, 1752: Versuch einer Anweisung die Flöte traversière zu spielen, Berlin. Schickhaus, Karl Heinz, 2007: Die Kopenhagener Hackbrett-Tabulatur von 1753, St. Oswald [Edition Tympanon]. Skytte, Knud [pseudonym for Jacob Nielsen], 1897: Den gamle Degns Erindringer, Århus. Skårup, Poul & Gertrud, 1990: Bondedans. Tekster, noder og billeder er samlet af Poul Skårup og Gertrud Skårup, Årslev. [Hæfte på 28 s. plus et kassettebånd.] Speer, Daniel, 1697: Grund-richtiger Unterricht der Musikalischen Kunst, Ulm. Sperontes [pseudonym for Johann Sigismund Scholze], 1936–45 [nyudgave]: Singende Muse an der Pleisse, 1–4, Leipzig. Spillemandslauget Østjyderne, 1982–99 [lauget har udgivet en lang række nodehæfter med musik hentet fra en eller ﬂere spillemænds nodesamlinger og med få eller mange kommentarer, blandt andet]: Spillemandsmusik fra Sydthy efter Jens Christensens Ettrup 1833–1911, Aarhus 1982. Ole Kjær. Svenske Niels, Aarhus 1985. Erik Jensen, En nodebog fra Boes, Skanderborg 1790, Aarhus 1986. Vendsysselmusik I: Niels Nielsens nodebog, Aarhus 1993. Musik fra Niels P. Willumsens nodebøger, I–II, Aarhus 1997–98. Kresten Nielsens nodebøger. Primo og Secundo, Aarhus 1999. Spillemandslauget Djursland-Mols 2009: Musik af P. Madsen og fra hans node- bøger, Mols, Grenå. Thielo, Carl August, 1746: Tanker og Regler fra Grunden af om Musiken, København.

59 Jens Henrik Koudal

Thyregod, S. Tvermose, 1931: Danmarks Sanglege, København. Weensgård, Gertrud (red.), 1987: Fryd dig ved livet. Fra Hans Rasmussens nodebog, Knarreborgbogen, Årslev. [Kassettebånd + hæfte 50 s., heri også faksimile og afskrifter.] Weensgård, Gertrud (red.), 1999: Ærømusik. Pottemager Chr. Knudsens samling, Årslev. [Uddrag fra ni nodebøger fra ca. 1880–1920.] Aabech, Tage, 1987: Spillemandsmusik på Hindsholm i 200 år, Kerteminde.

Fonogrammer Nielsen, Svend, 2012: Viser på valse. 400 historiske fonografoptagelser af dansk traditionel sang og violinspil 1907–1947 [fra Dansk Folkemindesamlings lyd- arkiv, fem cd’er med teksthæfter]. DFS 13–17. Rasmus Storm, 1983: Dansk Spillemandsmusik 1760, Olga 83005. Rasmus-gruppen, 2003: Rasmus Storm #2. Dansk 1700-tals musik. Nattergal CD03-01. Svabonio 2017: Lost and found. A musical journey to 18th-century Torshavn. tutl, FKT071. The Danish String Quartet, 2014: Wood Works. Dacapo Records, Dacapo 8.226081. The Danish String Quartet, 2017: Last Leaf. ECM Records, ECM 2550.

Litteratur Arendrup, A.V., 1965: »Militærmusik og folkemusik». I: Folkeminder 11. S. 1–32. Callen, Anneliese, 1988: »’Vetter Michel’ and the Symphony». I: Jahrbuch für Volksliedforschung 33. S. 81–87. Christensen, Anders Chr. N., 2011: Vildspil og nodespil. Traditionel spillemandsmusik i Danmark. Indspilninger fra Dansk Folkemindesamling 1909–2009, København. Fog, Dan, 1984: Musikhandel og nodetryk i Danmark efter 1750, 1–2, København. Gorset, Hans Olav, 2011: »Fornøyelig Tiids-fordriv». Musikk i norske note- bøker fra 1700-tallet: beskrivelse, diskusjon og musikalsk presentation i et opp- føringspraktisk perspektiv, Oslo.

60 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Gotved, Uﬀe, 1968: Sammenspilspraksis i dansk spillemandsmusik 1800–1840. [Utrykt specialeafhandling ved Københavns Universitet. Eksemplar i Dansk Folkemindesamling.] Grüner-Nielsen, Hakon, 1917: Vore ældste Folkedanse, Langdans og Polskdans, København (Danmarks Folkeminder 16). Grüner-Nielsen, Hakon, 1920: Folkelig vals. Sønderhoningdans, fannikedans, manøsk brudedans, vip, sæt over, jysk polonæse, springfort, svejtrit. Med melodi- bilag, København (Danmarks Folkeminder 22). Gustafsson, Magnus, 2003: »Transformations of melodies. Motifs, structure and distribution of some common polskas in Scandinavia». I: The Polish Dance in Scandinavia and Poland. Redaktør Märta Ramsten. Stockholm. S. 77–116. Gustafsson, Magnus, 2016: Polskans historia. En studie i melodityper och motivformer med utgångspunkt i Petter Dufvas notbok, Lund. Horn, Flemming, 1964: Danske nodebøger fra det 18. århundredes sidste halvdel. [Utrykt specialeafhandling ved Københavns Universitet, eksemplar i Dansk Folkemindesamling.] Jørgensen, Svend, 1954: Om spillemænd og spillemandsmusik. Fra en artikel- række i Hjemstavnsliv 1946, Roslev. Koudal, Jens Henrik, 1993: »’Det hele er for mig som en Slibesten.’ Om Evald Tang Kristensen og spillemandsmusikken». I: 12 x Tang. Artikler om den mangesidige Evald Tang Kristensen. Redaktører Else Marie Kofod & Jens Henrik Koudal. København. S. 40–52. Koudal, Jens Henrik, 2000: For borgere og bønder. Stadsmusikantvæsenet i Dan- mark ca. 1660–1800, København. [Engelsk oversættelse: For town and country. The civic music system in Denmark (1660–1800), Turnhout, Belgien, og Tours, Frankrig, 2019.] Koudal, Jens Henrik, 2004: Folkeminder og dagliglivets kultur. Indføring i Dansk Folkemindesamlings arkiv, København. (Folkemindesamlingens kulturstudier, 5). Koudal, Jens Henrik, 2006: »Den gådefulde polskdans. Polsk og polonæse i Danmark 1600–1860». I: Musikvidenskabelige kompositioner. Festskrift til Niels Krabbe. Redaktører Anne Ørbæk Jensen m.ﬂ., København. S. 93–114. (Danish Humanist Texts and Studies 34.)

61 Jens Henrik Koudal

Koudal, Jens Henrik, 2016: Skæbnesymfoni og krokodillepolka. Musikkulturen på en stor gård mellem 1880 og 1960, København. Krohn, Victor, 1933: »Den danske Hærs Signaler, deres Tekster og Historie». I: Musikhistorisk Arkiv, 1, 3. S. 187–285. Ling, Jan, 1979: »Folkmusik – en brygd». I: Fataburen 1979. S. 9–34. Nicolajsen, Lissa, 2006: Sang i landsbyskolen i 1800-tallet, Herning. Nielsen, Anton, 1889: »Musikanterne». I: Landhaandværkerne før og nu. København. S. 76–80. Reventlow, Sybille, 1983: Musik på Fyn blandt kendere og liebhavere, København. Talbot, Michael, 2015: »A Leaving Present for Princess Louisa? Handel, Barsanti and Bodmer Ms. 11461–7». I: Händel-Jahrbuch 61. S. 321–59. Urup, Henning, 2007: Dans i Danmark. Danseformerne ca. 1600 til 1950, København. Vedel, Klavs, 1946: »Landsbyspillemanden». I: Redaktører Ralph Holm & Klavs Vedel, Folkedansen i Danmark. København. S. 122–222.

Bilag Kildehenvisning til håndskrevne nodebøger, der nævnes i artiklen. Af forkortelser er brugt DFS for Dansk Folkemindesamling og KB for Det Kgl. Bibliotek.

Dansk Folkemindesamling ved Det Kongelige Bibliotek, København Hans Pedersen Adrians nodebog, Hillestrup på Falster (1915). DFS 1984/2. Jacob Christensens nodebøger, Vetterslev ved Ringsted (1844–80). DFS 1986/41. Jens Peter Dam, Vendsyssel (1934–48). DFS 1954/4–13. Laurits Hansens violinbog, Husby, Midtvestjylland (ca. 1800 plus ca. 1862). DFS 1929/40 I C:33. Poul Hansens samling af nodebøger fra Frørup, Fyn (ca. 1840–1900). DFS 1987/9. Lars Ipsens nodebøger fra Bornholm, DFS kop 23–24 (originaler i Bornholms museum og Lokalhistorisk arkiv, Rønne). Erik Jensens violinnodebog, Boes i Midtjylland (1790-91). DFS 1929/40 A:4. Valdemar Kjærs og familiemedlemmers samling af nodebøger fra Jylland (1879–1950). DFS 1997/32. Gunnar Køsters samling af nodebøger fra Jylland (1828–80). DFS 1986/2. Claus Madsen, Assens (1805). DFS 1906/36 B:25.

62 Spillemandsbøger og andre personlige dansenodebøger fra Danmark

Rasmus Madsens blæserduetter, Strandby på Sydfyn (1782). DFS kopi 1988/1 XV A:31. J.C. Nielsens dansemelodier fra Jylland, Ribe (ca. 1873–1900). DFS 1917/2. Mads Nielsens violinnodebog, Hårby på Fyn (1764–1800). DFS 1906/36 A:14. Christian Olsen, Torpelund ved Kalundborg (ca. 1850–1950). DFS 1951/5-23. Lars Olsen, Martofte, Fyn (o. 1820). DFS 1906/36 B:12. Laurids Pedersens klaverbog, Oxenvadgård ved Haderslev, Sønderjylland (1750–80). DFS 1906/36 A:15. Søren Christensen Ranch, Gerlev, Østjylland (1807–08). DFS 1906/36 B:9. Otto Ludvig Rabens syv fløjtenodebøger, Paris og Aalholm (1762–90). Kopi og mikrofilm i DFS 1991/013 og KB. E. Reventlows violinnodebog med grafiske dansebeskrivelser, ukendt sted (1799). DFS 1906/36 A:6. Bertel og R.H. Ribers violinnodebog, Svendborg (1768–1825). DFS 1987/13 A:5. Laurits Rimmens otte violinnodebøger, Vrejlev i Vendsyssel (1800–39). DFS 1929/40 I B:7. Thomas Schwennesen, Barsø, Sønderjylland (1805–10). Mikrofilm i DFS A:12–13. Rasmus Storms violinnodebog, Håstrup og Fåborg, Fyn (ca. 1760). DFS 1906/36 A:2. Tåsinge violinnodebog (1796). Kopi i DFS 1986/22 A:22.

Det Kongelige Bibliotek i øvrigt (uden for Dansk Folkemindesamling), København Anonym vise- og dansenodebog (c. 1700). KB Additamenta 396, kvart. Carl Vilhelm Barcks violinnodebog og klavernodebog med franske prosa-dansebeskrivelser (1770–1805). Det Kgl. Teaters bibliotek. Brødrene Christian Frederik og Paul Danchel Basts violinnodebog, København (1763–82). KB C II 5, kvart. Charlotte Amalies klaverbog (ca. 1770–1810). KB. Petrus Fabricius’ lutbog, Rostock og Sønderjylland (1605–ca. 1615). KB Thott 841, kvart. Otto Ludvig Rabens syv fløjtenodebøger, Paris og Aalholm (1762–90). Kopi og mikrofilm i DFS 1991/013 og KB. James Prices violinnodebog med grafiske dansebeskrivelser (1780–1805). Teatermuseet i København, i 2012 overført til KB. Edvard Storms nodebog dels for cister, dels for klaver, København (ca.1777–80). KB Collin 491 I 1, kvart. Jens Chr. Svabos violinnodebog, København (ca. 1775). Føroya amts bokasavn, kopi i KB. C.C.A. Trolles klaverbog (1702). KB Thott 292, oktav.

63 Jens Henrik Koudal

Nationalmuseet, København Anonymt tabulatur for hakkebræt (1753). Musikmuseet. Jens Jacob Asmussens violinnodebog, Albæk og Voer, Vendsyssel (1775–81). Kopi i Musikmuseet. F.L.H. (1736). Musikmuseet.

Rigsarkivet, København Christen Scheels klavernodebog, Østjylland (ca. 1765). Privatarkiv med tilknytning til Gammel Estrup gods,

Sorø Akademis bibliotek Johan von Bülows otte nodebøger med prosa-dansebeskrivelser (1774–92).

Fåborg byhistoriske arkiv Mette Maria Jacobsens violinnodebog, Fåborg (1783).

NTNU Universitetsbiblioteket i Norge, Gunnerusbiblioteket Christopher Hammers violinnodebog, København (1753).

Nasjonalbiblioteket i Norge Johan Jacob Rebachs nodebog med duetter for forskellige instrumenter, Odense (ca. 1740–80).

Sekundære kilder Ole Jensens nodebog, Mørkøv, Vestsjælland, anlagt 1854 (se litteraturlisten: Ottosen 2010).

64 Det norske notebokmaterialet En gjennomgang med vekt på typologi og kildeverdi

Bjørn Aksdal

Innledning I denne artikkelen skal jeg først se litt på historikken når det gjelder spelmanns- bøkene og de andre håndskrevne notebøkene som kilde til musikkhistorieskri- vingen i Norge. Jeg vil deretter gi en kort oversikt over det norske materialet med utgangspunkt i en typologisk tilnærming: Hvilke hovedtyper av notebøker har vi, hvem skrev ned melodiene og hvilket repertoar finner vi i disse bøkene? Jeg har gjort en regional studie av notebokmaterialet i Trøndelag fra perioden ca. 1750–1900 og vil redegjøre for hovedtrekkene i dette materialet. Jeg vil spesielt berøre spørsmålet om notebøkenes kildeverdi og diskutere tre hovedkategorier når det gjelder representativitet: a) melodityper og sjangre, b) melodimaterialet, c) selve nedtegnelsene. La meg først understreke at det eldre notebokmaterialet i Norge handler om langt mer enn det som vanligvis, og spesielt i Sverige betegnes som tradi- sjonelle spelmannsbøker. Det er først når vi kommer et stykke ut på 1800-tallet at vi finner et større antall notebøker som virkelig har tilhørt en spelmann eller hvor melodiene er nedskrevet av en bygdespelmann. Denne problemstillingen skal jeg komme tilbake til litt senere i artikkelen. I tillegg er det ofte ikke bare snakk om en enkelt notebok, men gjerne en sammensatt notesamling som både kan bestå av flere notebøker og ofte også en mengde enkeltark med notenedtegnelser.

Forskningstradisjonen I Norge var eldre håndskrevne notebøker og notesamlinger lenge et svært lite påaktet område fra musikkforskernes side. Folkemusikksamleren og musikk- forskeren, Dr. Ole Mørk Sandvik (1875–1976) hadde riktignok trukket inn noe av notebokmaterialet i ﬂere av sine artikler og bøker, mens universitetsbiblio- tekar og bestyrer ved Norsk folkemusikksamling, Øystein Gaukstad (1912–96) tok for seg innhold og dansetyper i noen eldre notebøker i sin bok om romeriks- musikeren Ole Bjerke i 1948 (Kragemo & Gaukstad 1948 s. 11 ﬀ.). I 1978 skrev Bjørn Aksdal

professor Hampus Huldt-Nystrøm (1917–95) en artikkel om polsdanser og hallinger i eldre norske notebøker som ble publisert i Sumlen, Årsbok för vis- och folkmusikforskning. Her skriver han blant annet følgende: »Når det gjelder håndskrevne notebøker fra 1700- og begynnelsen av 1800-tallet, er kilde- stoffet om ikke rikelig, så likevel noe mer omfattende enn man tidligere trodde» (Huldt-Nystrøm 1978 s. 24 ff.). Når det norske notebokmaterialet ikke har vært viet særlig interesse fra musikkforskernes side, er nok en av årsakene til dette at forskningsmiljøene i liten grad har kjent til dette materialet, som samtidig i svært liten grad har vært systematisert. Det er ikke mange innsamlere eller musikkforskere som har prioritert å samle inn skriftlige nedtegnelser av folkemusikk eller kartlegge det materialet som allerede fantes innsamlet, først og fremst hos Norsk musikksamling ved det tidligere Universitetsbiblioteket i Oslo. En stor del av det store notebokmaterialet vi i dag kjenner til er først blitt oppdaget og samlet inn fra 1980-årene og framover. En annen årsak til den manglende interessen fra musikkforskernes side har vært at mye av notebokmaterialet har falt mellom to stoler når det gjelder den faglige interessen. Dette materialet har på den ene siden ikke vært regnet som interessant nok som kildemateriale fra et kunstmusikalsk synspunkt, mens folkemusikkforskerne på sin side i hovedsak har vært opptatt av den levende tradisjonen og til dels det klingende kildematerialet. I tillegg har kildeverdien vært trukket i tvil av enkelte forskere. På 1980-tallet startet jeg et omfattende innsamlingsarbeid av eldre norske notebøker og notesamlinger. Det innsamlete materialet, som i dag finnes i enten original form eller som kopier ved arkivet til Norsk senter for folkemusikk og folkedans i Trondheim, er av betydelig størrelse. En stor inspirasjon for mitt arbeid ble Jens Henrik Koudals utgivelse av Rasmus Storms notebok i 1987. Selv ga jeg ut en kommentert utgave av noteboken til Rørosspelmannen Smed-Jens (1804–88), som ble påbegynt i 1846. Boken kom ut i tilknytning til hundreårsmakeringen av den legendariske spelmannens død i 1988, hvor etter- kommerne hadde organisert et stort slektstreff på Røros. Det var også flere andre som på denne tiden begynte å fatte interesse for de håndskrevne notebøkene som kildemateriale. Dette gjaldt både folkemusik- kutøvere og forskere. Her var særlig Ånon Egeland tidlig ute. I tillegg vil jeg trekke fram Hans Olav Gorset, Atle Lien Jenssen, Eva Hov og noe senere John Ole Morken. Felles for flere av dem var at de kombinerte studiet av de håndskrevne bøkene med sin egen virksomhet som aktive musikere, slik at deler av dette materialet også ble en del av deres utøvende repertoar. Her må spesielt Ånon Egeland og Hans Olav Gorsets CD-utgivelse For Borgere og Bønder (1990) nev-

66 Det norske notebokmaterialet nes. Senere ﬁkk vi relaterte plateprosjekter som Schodsbergs notebok med Mats Berglund og Hans Olav Gorset med ﬂere (2013) og Musicus med blant annet John Ole Morken og Olav Luksengård Mjelva (2016). Hans Olav Gorset ga i sin avhandling Fornøyelig Tiids-fordriv (2011) en nyttig oversikt over en god del av 1700-tallets notebøker og innholdet i disse, men siktemålet med Gorsets avhandling var først og fremst å se dette materialet i et oppføringspraktisk perspektiv. Samlet har den nye interessen for håndskrevne notebøker og notesamlinger brakt fram et omfattende materiale. Dette gir oss en langt bedre bakgrunn enn tidligere for å kunne vurdere hva slags kildeverdi disse notesamlingen representerer. I tillegg kan vi nå lettere se konturene av hva dette store materialet består av, både når det gjelder musikksjangre, dansetyper, kategorier av opphavsmenn og ikke minst transkripsjons- og andre nedtegningsrelaterte særtrekk.

De eldste notebøkene En av de eldste daterte håndskrevne notebøkene vi kjenner til i Norge er datert 1679 og skal ha tilhørt en person ved navn Peter Bang i Christiania. Bokens års- tall har imidlertid vært trukket i tvil av flere, og en mer sannsynlig datering vil være ca. 1750 både når det gjelder den første og mesteparten av den andre delen av boken. Her er melodiene skrevet inn dels i tabulatur for viola da gamba og dels i noteskrift for fiolin. Resten av melodiene er trolig først skrevet inn i boken på 1800-tallet. I Trondheim finnes det bevart en håndskrevet bok hvor de første 24 sidene består av dansemelodier og sanger skrevet ned i orgeltabulatur. Boken er påført årstallet 1676 og initialene ECDS med gullskrift. Trolig er det snakk om Ellen Christoffersdatter Schøller (ca. 1623–83), som etter alt å dømme fikk boken i gave dette året og ganske snart begynte å skrive inn melodier. Det finnes også bevart en notebok datert 1722 som skal ha tilhørt en ved navn Truls Johan- nessøn Hvidt på Bragernes, som i dag er en del av Drammen. Melodiene i denne boken, som også inneholder en del duetter, er skrevet for blokkfløyte og obo. Vi har flere håndskrevne notebøker fra andre halvdel av 1700-tallet (se tabell 1). Her kan vi særlig trekke fram Martinius Calmars (d. 1760) notebok fra Kongsberg datert 1751, Hans Nielsen Balteruds (1735–1821) notebok fra Aurskog nedskrevet i årene 1758–ca. 1772, Jacob Mestmachers (1735–1810) notebok nedskrevet i Bergen trolig ca. 1755–1780, samt noteboken til organist Fredrich Prøsch (1722–1800) fra Røros fra ca. 1770. Vi må også nevne at det finnes minst tre eksemplarer av stadsmusikant Johan Daniel Berlins (1714–87) lærebok

67 Bjørn Aksdal

Tabell 1. Noen eldre norske notebøker

Ellen Schøller, Trondheim 1676– Peter Bang, Christiania 1679 (trolig ca. 1750–) Truls Hvidt, Bragernes (Drammen) 1722 Johan Daniel Berlin, Trondheim 1744, appendix ca. 1750–60 Martinus Calmar, Kongsberg 1751 Jacob Mestmacher, Bergen ca. 1755–80 Hans Nielsen Balterud, Auskog 1758–ca. 1772 Fredrich Prøsch, Røros ca. 1770 Peter Thams Buschmann, Trondheim 1780 Erik Johannensen (Skomager), Røros 1781–

»Musicaliske Elementer», skrevet i Trondheim i 1744, hvor det er bundet inn en del ekstra ark hvor Berlin eller kanskje en av sønnene hans har skrevet inn store mengder musikk en gang etter 1750. Denne boken er for øvrig den første musikalske læreboken skrevet på et skandinavisk språk. I tillegg har vi en håndskrevet notebok fra Trondheim med navnet Peter Thams Buschmann (1762–1845) påskrevet. En svært liten del av innholdet i disse notebøkene er knyttet til et folkelig mu- sikkrepertoar og det vi kan kalle spelmannsmusikk. Unntaket er noteboken til Hans Nielsen Balterud. Han var bonde, tømmermerker og spelmann og ble i 1770 lokal forpakter av musikken i Aurskog under stadsmusikant Peter Høeg (d. 1795) i Christiania. Hans bakgrunn som spelmann kommer klart fram av bokens innhold, hvor det folkelige preget på mange av melodiene er tydelig. Også Erik Johannesen Skomager (1760–1836) fra Røros var spelmann og blant annet kjent for sitt gode polsspill. I tillegg vet vi at han var valthornist i Det Rørosiske frivillige Bergkorps i 1797–98. Det ﬁnnes en notebok etter Erik Johan- nesen påskrevet årstallet 1781, men trolig for en stor del nedskrevet noe senere. Her titulerer han seg »Musicus ved Røros Værk», dvs. Røros kobberverk, som hadde omfattende gruvedrift i området. Her hadde han som oppgave å spille for de kondisjonerte når de hadde behov for musikk til sine selskapeligheter, og det er først og fremst denne musikken som er innskrevet i hans notebok (se notexempel 1). Det ﬁnnes kun et lite fragment av en polsdans i denne noteboken, hvor melodiene trolig har blitt skrevet inn gjennom en periode på mer enn ti år. Boken inneholder blant annet en marsj, som ved nærmere ettersyn viser seg å være identisk med den franske nasjonalsangen »Marseillaisen». Denne marsjen ble imidlertid først komponert av den franske ingeniøren og offiseren

68 Det norske notebokmaterialet

Notexempel 1. Fra Erik Johannesens notebok (Nasjonalbiblioteket Mus. ms. 7081). Nederst en menuett i D-dur, av noen tilskrevet Lully, og brukt av Ludvig Holberg i Jean de France, oppf. 1722.

Claude Joseph Rouget de Lisle (1760–1836) i april 1792, noe som viser at en del av innholdet i noteboken må være skrevet inn senere enn dateringen i 1781. I tillegg til de nevnte notebøkene kjenner vi til drøyt 20 andre norske håndskrevne notebøker fra siste halvdel av 1700-tallet, de ﬂeste av dem nedskrevet eller påbegynt i perioden 1780–1800. En god del av dem er omtalt i Hans Olav Gorsets avhandling fra 2011 om musikk i norske notebøker fra 1700-tallet. Denne avhandlingen vil være nyttig for den som ønsker å vite mer om dette materialet. På 1800-tallet øker mengden av håndskrevne notebøker betraktelig, og nå blir det også langt mer vanlig at det er spelmennene selv som skriver ned melodier. I tillegg ser vi en klar tendens til at spelmenn i samme distrikt skriver av melodier fra hverandres notebøker. I den neste delen av artikkelen, som delvis bygger på et prosjekt jeg arbeidet med omkring 1990, vil jeg først se nærmere på de ulike typene av henholdsvis samlere, notebøker eller samlinger og repertoar som vi ﬁnner representert i det norske notebokmaterialet. Deretter vil jeg rette søkelyset mot dette materialets kildeverdi. Når jeg i enkelte sammenhenger opererer med begrepet notesamlinger i stedet for notebøker skyldes det blant annet at enkelte nedtegnere har etterlatt seg mer enn én notebok. I tillegg har jeg i denne undersøkelsen for sammenligningens skyld valgt å ta med noen få eksempler på notebøker eller notesamlinger som er gjort klar for publisering.

69 Bjørn Aksdal

Trøndelagsmaterialet Det eldre norske notebokmaterialet er som tidligere nevnt relativt omfattende både når det gjelder mengde og utbredelse, selv om både det svenske og danske materialet er betydelig større, spesielt når det gjelder tiden før 1800. Jeg har derfor av praktiske hensyn valgt å gjøre et geografisk utvalg både for å avgrense stoffet og for å ha ulike typer av notesamlinger representert innen ett og samme område. Det området jeg har valgt er Trøndelag, dvs. de to tidligere fylkene Sør-Trøndelag og Nord-Trøndelag, som ble slått sammen til ett fylke fra 1. januar 2018. Herfra har jeg gjort et utvalg som består av 23 notebøker eller notesamlinger, nedskrevet i perioden ca. 1750–1900 (se vedlegg). I dette utvalget, som representerer anslagsvis ca. 60 % av det kjente notebokmaterialet fra Trøndelag fra denne tidsperioden, finner vi både samlinger fra bynære områder og fra tettsteder og bygder som har hatt og fremdeles har en sterk og aktiv spe- lemannstradisjon.

En typologisk tilnærming Vi kan i Norge grovt sett skille mellom fem hovedgrupper av notesamlinger (se tabell 2). Men enkelte samlinger kan likevel falle inn under mer enn én kategori. De fem gruppene er begrunnet ut fra den dokumenterte eller sannsynlige hovedintensjonen bak samlingen (Typ 1, se tabell 2). Med private samlinger me- nes samlinger hvor siktemålet synes å være å skrive opp melodier kun for egen hukommelse og bruk. Publiserte samlinger inneholder melodier i originalform som ikke er bearbeidet. Denne gruppen rommer også noen få samlinger hvor intensjonen var å publisere materialet, men at dette av en eller annen årsak ikke ble gjennomført. Bearbeidete samlinger inneholder i utgangspunktet det samme som publiserte samlinger, men her er melodiene blitt bearbeidet på en eller annen måte, som regel for kor eller et klaverinstrument. Bearbeidingen av musikken framtrer her som et hovedpoeng ved samlingen. Faglige eller forsk- ningsrelaterte samlinger er melodier skrevet ned med tanke på et faglig oppføl- gingsarbeid, for eksempel for et arkiv eller i forbindelse med en artikkel eller avhandling. Til slutt har vi gruppen med ideelle samlinger, hvor hovedhensikten har vært lokalt, regionalt, nasjonalt eller mer allmenkulturelt betinget. Tallene i tabell 2 viser hvordan de 23 undersøkte samlingene fra Trøndelag fordeler seg på disse hovedgruppene. Vi ser at hele 19 av de 23 samlingene har hatt som hovedsiktemål å fungere privat, først og fremst til eget bruk, men kanskje også innen familien eller sammen med venner. Dette er neppe spesielt for Trøndelagsmaterialet. Man får det samme hovedinntrykket også når det gjelder

70 Det norske notebokmaterialet

Tabell 2: Type samling (Typ 1) Type samling Antall samlinger 1) Private samlinger 19 2) Publiserte samlinger 2 3) Bearbeidete samlinger 1 4) Faglig relaterte samlinger 0 5) Ideelle samlinger 1 resten av landet, og det vil trolig gjelde i like stor grad for hele perioden fra ca. 1750 til 1900. Først når vi kommer noen tiår inn på 1900-tallet vil fordelingen mellom gruppene endre seg vesentlig. Også når det gjelder nedskriverne, i denne sammenheng omtalt som sam- lerne, vil vi kunne skille dem inn i ulike hovedgrupper (Typ 2, se tabell 3). Men her vil samme samler i enda større grad enn når det gjelder selve samlingene kunne knyttes til ﬂere ulike kategorier. Antallene gjelder også her de 23 samlingene fra Trøndelag: Til gruppe a) regnes spelmenn og amatørmusikere med tilknytning til et aktivt tradisjonsmiljø. Gruppe b) inneholder primært organister og profesjonelle eller halvprofesjonelle kunstmusikere, men også enkelte amatørmusikere som var relativt aktive i et urbant musikkmiljø. Noen av militærmusikerne er i tillegg plassert i denne gruppen. Men de av dem som hadde bakgrunn som spelmenn og således hadde en sterk tilknytning til et tradisjonsmiljø, er plassert i den før- ste gruppen. Gruppe c) inneholder kjente musikere og bygdekomponister som

Tabell 3: Type samling (Typ 2)

Type samler/nedskriver Antall a) Spelemenn 8 b) Kunstmusikere, organister, militære 3 c) Bygdekomponister, storgardsmusikere 0 d) Komponister (kunstmusikk) 1 e) Fagpersoner, musikkforskere 0 f) Liebhabere, musikkelskere 9 g) Forleggere 0 h) Ukjent bakgrunn 6

71 Bjørn Aksdal

blant annet hedmarkingene Anders Sørensen (1821–96) og Lars Hollo (1826– 1902) m.fl. Dette er representanter for det vi kaller kunststilen innenfor runddansmusikken, som var utbredt i spesielle deler av landet og gjerne der det fantes store gårdseiendommer og velstående bønder. Denne stilen krever en viss teknisk skolering og har flere elementer hentet fra kunstmusikkens stilidealer. Komponister av kunstmusikk hører til gruppe d), mens de som har et faglig siktemål med nedtegnelsene er plassert i gruppe e). Jeg har også opprettet en gruppe f) som jeg har kalt liebhabere. Denne gruppen består av musikkinteres- serte personer som ikke selv tok noen aktiv del som musikere i det utøvende musikklivet, men som deltok som publikum eller organisatorer. Musikkforleg- gere som bl.a. P.M. Gjærder (1862–1940) på Sunnmøre finnes i gruppe g). Til slutt har vi en gruppe h) hvor de personene som vi dessverre ikke har funnet ut noe om bakgrunnen til er samlet. Vi ser at det undersøkte Trøndelagsmaterialet hovedsakelig er nedtegnet av spelmenn, amatørmusikere og liebhabere. I tillegg finner vi enkelte kunstmusikere eller organister, samt en enkelt komponist. Ingen musikkforskere eller forleggere har vært ansvarlige for noen av disse samlingene, slik det kan være i andre deler av landet. De eldre håndskrevne notesamlingene består for det aller meste av dansemusikk, men også av andre musikktyper samt en del sanger og annen vokalmusikk. Når det gjelder dansemusikken kan vi grovt sett skille mellom fire hovedgrupper av dansemusikk i disse samlingene (Typ 3, se tabell 4). I de gjennomgåtte notesamlingene fra Trøndelag fra perioden 1750–1900 dominerer musikken til renessanse- og barokkpardanser den eldste delen fra midten av 1700-tallet, med et økende innslag av turdansmusikk framover mot 1800. I tillegg møter vi også en og annen bygdedansslått i dette materialet, mens runddansmusikken i form av valsen dukker opp fra ca. 1790. Perioden 1800–1850 domineres av turdansmusikk (feier, engelskdans etc.), men innslaget av runddansmusikk øker etter hvert sterkt. Dette gjelder utelukkende vals og de tidligste polkaformene som hoppvals, hamborger og galoppade. Vi finner fremdeles enkelte innslag av menuetter og musikk til andre re- nessansepardanser, men disse utgjør nå en svært liten del av repertoaret. Det samme gjør bygdedansslåttene, som vi finner merkelig lite av i første halvdel av 1800-årene. I perioden 1850–1900 har fremdeles musikken til turdansene en overraskende sterk stilling innenfor notebokmaterialet. Det gjelder særlig danser som feier og engelskdans. Men runddansmusikken utgjør nå i sterkt stigende grad en betydelig del av repertoaret. I tillegg til valsen og polkaformene møter vi etter

72 Det norske notebokmaterialet

Tabell 4: Hovedgrupper dansemusikk (Typ 3)

Grupper Navn Eksempler I Eldre bygdedansslåtter Halling, pols, springar II Musikk renessanse- /barokkpardanser Menuett, gavotte, gigue III Turdansmusikk Engelskdanser, ril, kontradans IV Runddansmusikk Vals, polka, masurka, reinlender

1850 for første gang masurka og reinlender. Renessanse- og barokkpardansene er nå som godt som borte, bortsett fra en og annen menuettmelodi. Dessuten ﬁnner vi i denne perioden et større innslag enn tidligere av bygdedansslåtter. Jeg har i tabell 5 satt sammen en oversikt over et noe tilfeldig utvalg av notesamlinger fra perioden ca. 1750–1920. Kriteriene bak utvalget har vært at navnet på samleren eller nedskriveren er kjent, vi har tilstrekkelige opplysninger om de aller ﬂeste samlernes liv og virke, ulike deler av landet skal være representert og utvalget skal dekke hele tidsspennet på ca. 170 år. I tabellen har jeg angitt de typologiske tilknytningene til de gruppene som er nevnt ovenfor. Typologien gjelder kun dansemusikken i samlingene, selv om disse også inneholder andre musikktyper, blant annet vokalmusikk.

Spørsmålet om kildeverdi Som jeg tidligere var inne på har nettopp tvilen om kildeverdien vært en av de viktigste årsakene til at de eldre håndskrevne notebøkene og notesamlingene i liten grad har vært viet oppmerksomhet fra forskerhold. Jeg vil hevde at denne skepsisen har vært både overdrevet og feilrettet. Disse samlingene har selvsagt verdi som kilde til forståelsen av vår musikkhistorie. Spørsmålet må heller stilles slik: Hva er det disse kildene kan fortelle oss og på hvilke områder er de rele- vante? De eldre notesamlingene kan selvsagt ikke gi noe dekkende bilde av repertoaret verken innenfor en folkelig eller kunstmusikkrelatert musikktradisjon. Det er også en rekke kritiske spørsmål som bør stilles: Kan vi stole på datering- ene? Har melodiene virkelig blitt spilt? Er det kanskje utelukkende snakk om avskrifter? Hvor nøyaktig er selve nedtegnelsene, melodinavnene og kildean- angivelsene? Disse spørsmålene må vi bære med oss i bevisstheten. Til tross for ﬂere usikre faktorer kan vi likevel med en viss rett hevde, spesielt på et generelt plan, at disse kildene kan si en god del om innføringen og spredningen av ulike

73 Bjørn Aksdal

Tabell 5: Utvalg notesamlinger

Tid Navn Geograﬁ Typ 1 Typ 2 Typ 3 1750–60 J.D. Berlin anh. Trondheim 1 b II Ca.1750 P. Bang Oslo 1 h II 1752 M. Calmar Kongsberg 1 h II 1758–72 H.N. Balterud Aurskog 1 a I, II, III 1781– E.J. Skomager Røros 1 a, b II, III 1799–1818 J.G. Ulstad Trondheim 1 c II, III 1829 L.D. Muus Snåsa 1 h III, IV 1842– A. Berggreen Norge 2, 3 b, d, g I 1846–70 Smed-Jens Røros 1 a I, III, IV 1853–67 L.M. Lindeman Norge 2, 3 b, d I 1866 L. Storrø Budalen 1 a I, III, IV 1877 P. Wessel Hemne/Orkdalen 2, 3 b I, IV 1880–90 T. Knudsen Trøndelag 1, 5 b, f I, IV 1860–72 A. Reitan Røros/Ålen 1, 5 a I 1890–96 E. Øvergaard Østerdal/Gudbr.dal 4, 5 a, b, (e) I, IV Ca.1900 K.D. Stafset Skodje 2, 5 a I 1903–09 P.M. Gjærder Sunnmøre 2 f I, IV 1907 K. Halse Nordmøre 2, 5 b, d I, IV 1919 O.M. Sandvik Gudbrandsdalen 2, 4, 5 e I, IV

slåtte- og dansetyper, samt distribusjonen av de enkelte melodiene. De kan gi et bilde av aktiviteten blant lokale bygdekomponister og de kan fortelle oss mye om hva slags og hvor mye trykt notemateriale som har vært i omløp. De kan også gi oss en bedre forståelse av det musikalske samkvemmet mellom urbane og rurale miljøer, og enkelte samlinger kan vise eksempler på hvilke samspill- former som har vært i bruk. I tillegg gir de eldre notesamlingene et godt inn- blikk i en musikalsk sjanger som jeg velger å betegne som bruksmusikk. Denne sjangeren kan i mange tilfeller synes å representere en viktig forbindelse mellom repertoaret til mange bygdespelmenn på vanlig fele, spesielt de som er no- tekyndige, og borgerskapet og den øvre middelklassens musikkutøvelse i byene,

74 Det norske notebokmaterialet samt i de små og avgrensete miljøene på bygdene med embetsfolk og andre som tilhører den dannete klassen. Kildeverdien til de eldre notesamlingene vil således være uløselig knyttet til hva vi konkret er ute etter av informasjon. Jeg skal her ta for meg et av de mest omstridte og problematiske spørsmålene: I hvor stor grad er disse notebøkene og notesamlingene representative for hva som virkelig ble spilt og til en viss grad også hvordan materialet i så fall ble framført? Jeg vil her operere med tre hovedtyper av representativitet når det gjelder innholdet i dette materialet:

a) Representativt utvalg av melodityper/sjangre b) Representativt utvalg av melodier c) Representative transkripsjoner

Noen vil trolig også velge å operere med et skille mellom deskriptive og pre- skriptive notenedtegnelser. I det norske materialet vil det imidlertid i mange tilfeller være en ﬂytende overgang mellom de to kategoriene, og jeg har derfor valgt å ikke legge for stor vekt på dette skillet i denne gjennomgangen.

Noteboken til Smed-Jens For å kunne undersøke de tre representativitetsnivåene i et konkret materiale har jeg valgt å ta for meg én bestemt notesamling. Noteboken etter spelmannen Jens Jonsen Selboe fra Røros, som gjerne gikk under navnet Smed-Jens (1804– 88), ble valgt blant annet fordi repertoaret i denne boka synes å være relativt representativt for innholdet i notesamlingene fra den tiden vi har det største materialet; dvs. fra midten av 1800-tallet og fram til omkring 1900. I denne noteboken ﬁnnes hovedsakelig turdans- og runddansmusikk, men også enkelte bygdedansslåtter, noen sanger, samt en og annen melodi til renessansepardan- sene. Boken til Smed-Jens ble påbegynt i 1846, men det er sannsynligvis skrevet inn nye melodier så sent som i 1860-årene. En annen årsak til at noteboken til Smed-Jens er valgt er at det nettopp i Rørosområdet er bevart en rekke eldre notebøker og notesamlinger. I tillegg var Smed-Jens i sin tid en av de aller fremste spelmennene i dette området, og vi vet at han også fra tid til annen spilte til dans for det kondisjonerte miljøet på Røros. Det er også et poeng at jeg har arbeidet mye med nettopp denne noteboken, som jeg ﬁkk gitt ut i faksimileutgave i 1988. Til overmål er slåttetradisjo- nen på Røros svært godt dokumentert gjennom arbeidene til blant annet Sven Nyhus, Anders Reitan, Anders Haugen, og Einar Galaaen.

75 Bjørn Aksdal

Bild 1. Spelmannen Smed-Jens (1804–88). Foto: Rørosmuseet.

Representativitetsnivå 1: melodityper/sjangre Gjennomgangen av en rekke håndskrevne notebøker i forbindelse med utgivel- sen av noteboken til Smed-Jens, viste at innholdet av melodityper og sjangre i denne noteboken synes å være rimelig representativt for innholdet i de øvrige notesamlingene fra samme periode. Dette gjelder både for distriktet (kommun- ene Røros/Holtålen), regionen (sørlige Trøndelag/Nord-Østerdalen) og på det nasjonale plan (området med vanlig fele). Til en viss grad gjelder dette også for enkelte hardingfeledistrikter, men her er antallet kilder vesentlig mindre og utgjør et mye mer usikkert grunnlag for sammenligninger og vurderinger. For øvrig vises det her til oversiktene i boken Spelemann og smed (Aksdal 1988). Et annet sentralt spørsmål er hvorvidt meloditypene og sjangrene hos Smed-Jens og de øvrige notesamlingene er representative for det repertoaret som virkelig ble spilt rundt om i landet. Her er vi straks på noe mer usikker grunn. Det kan nok på bakgrunn av det vi ellers vet om dette repertoaret se ut til at turdansmusikken er noe overrepresentert og bygdedansslåttene til dels sterkt underrepresentert i de eldre notesamlingene. Dette gjelder i særlig grad de notesamlingene som stammer fra sterke tradisjonsmiljøer, slik som blant annet noteboken til Smed-Jens. Riktignok sto turdansene atskillig sterkere spesielt tidlig i 1800-årene enn i senere tid, og antakelig langt sterkere enn vi tidligere

76 Det norske notebokmaterialet

Notexempel 2. Polsdanser fra noteboken til Smed-Jens 1846–ca. 1865 (Aksdal 1988).

har trodd. Men at nesten hver fjerde melodi hos en av 1800-tallets store spelmenn på Røros skulle være en feier (hoppser), virker langt fra sannsynlig. Det synes derfor klart at deler av innholdet i spelmannsbøkene likeså mye gjenspeiler et tilgjengelig notemateriale som en utøvertradisjon, selv om de ﬂeste av meloditypene og mange av melodiene utvilsomt kan ha vært spilt i spesielle sammenhenger.

Representativitetsnivå 2: melodier Noteboken til Smed-Jens inneholder 157 melodier. Bland disse finner vi 138 ulike dansemelodier. Av disse igjen er 17 melodier jeg ikke har påtruffet i andre skriftlige kilder eller i utøvertradisjonen. Dette innebærer at hele 121 melodier, dvs. 87,7 % av melodiene i noteboken, er kjent fra andre kilder. Mer interessant er det hvis vi sammenligner materialet med eldre og nyere slåttenedtegnelser fra Rørosdistriktet. Da viser det seg at så mye som 115 melodier (83,8 %) er påtruffet i andre kilder fra dette distriktet. Så langt kan vi altså fastslå at melodiene hos Smed-Jens synes å være svært representative for det som finnes av notenedtegnelser av slåtter fra Rørosdistriktet. Dette materialet rommer alt fra andre eldre håndskrevne notebøker fram til nyere utgivelser av Sven Nyhus (f. 1932) fra 1973 og 1983 og Einar Galaaen (1913–2000) fra 1988. Men fortsatt kan vi ikke

77 Bjørn Aksdal

si sikkert om at dette innebærer at melodiene virkelig er muntlig tradert eller om nedtegnerne har gjort avskrifter av hverandres notebøker eller fra et annet notemateriale. Et viktig spørsmål vil da være hvor stor del av dette materialet som vi med en viss sikkerhet kan si lever eller har levd i spilletradisjonen. Av de 138 ulike dansemelodiene vi finner hos Smed-Jens blir 27 jevnlig brukt av dagens spelmenn (19,6 %). I tillegg skal 5–10 melodier ha vært spilt så sent som rundt 1950. Det vil si at ca. hver fjerde melodi i noteboken fremdeles var i bruk drøyt hundre år etter at boka ble påbegynt. Dette repertoaret begrenser seg til bygdedansslåtter (særlig polser), marsjer og runddansmelodier (vals, hoppvals, reinlender). Turdansmusikken har omkring 1950 forsvunnet ut av utøvertradis- jonen i Rørosdistriktet. Vi kan også se spesielt på de melodi- og dansetypene hos Smed-Jens som er nevnt ovenfor (bygdedansslåtter, marsjer og runddansmusikk) og dvele litt ved representativiteten her. I tabell 6 er bare de 27 melodiene som fortsatt ble spilt av spelmenn i levende tradisjon rundt 1990 tatt med. Engelskdansene er tatt med fordi flere av disse melodiene finnes igjen i senere kilder som valsemelodier. For hele repertoaret av bygdedansslåtter, marsjer og runddansmelodier (inklusive engelskdansene) er knapt 30 %, eller nesten hver tredje melodi å høre i 1990, 154 år etter at Smed-Jens begynte å skrive ned melodier i noteboken sin. Vi ser av tabellen at det særlig er polsene som kommer godt ut, men også marsjer og gallopader skårer høyt med tanke på representativitetsnivå 2: melodier. Den ene reinlenderen gir et noe for spin- kelt grunnlag for å kunne si noe om representativitet, men det hører med til

Tabell 6: Dansetyper hos Smed-Jens

Dansetyper Ant. melodier Ant. brukt 1990 Prosentandel Halling 1 0 0 Pols 14 13 93 Marsj 4 2 50 Vals 38 4 11 Galoppade 12 5 42 Reinlender 1 1 100 Polka 4 0 0 Hamburger 6 0 0 Engelskdans 3/8 12 2 17

78 Det norske notebokmaterialet sammenhengen at flere kilder jeg har intervjuet, bl.a. spelmannen Peder Nyhus (1905–95), hevdet at dette var den første reinlendermelodien som kom til Røros. Av en eller annen grunn synes ikke de melodiene som Smed-Jens kaller polka og hamburger å ha slått gjennom i Rørosdistriktet. Derimot finner vi igjen flere av de melodiene som hos Smed-Jens benevnes som gallopade og som i Røros- distriktet i nyere tid går under navnet hoppvals, som er det lokale navnet på polkaen. Hoppvalsen på Røros har i det hele tatt svært mye til felles med både melodikk og rytmikk i de eldre gallopademelodiene. Et interessant fenomen er at en rekke av de melodiene som finnes hos Smed-Jens påtreffes under andre typenavn i andre kilder. Dette gjelder 18 av melodiene i noteboken. Da er ikke ulike navn innenfor den enkelte dans- eller slåttetype tatt med, for eksempel marsj vs bruremarsj, feier vs hoppser, hornfeiv vs ril og tretur, og gruppen galoppade, galopp, polka, hoppvals, hamborger etc. Som vi ser av tabell 7 finner vi enkelte overraskende forbindelser her. Både polka- og gallopademelodiene er påtruffet som reinlender i Meråker i Nord-Trøndelag. Dette kan henge sammen med at reinlenderen kom inn i tradisjonen først flere tiår etter at de første polkavariantene som hoppvals, gallopade m.fl. ble etablert i Norge. Videre ser vi at melodier til engelskdanser og valser ofte blir brukt om hverandre. Dette finner vi flere eksempler på helt til engelskdansen først faller bort som dans og senere også som typenavn på melodier i 3/4 eller 3/8 takt. Det faktum at vi finner ulike typenavn på samme melodi kan være et sterkt indisium på at det ikke er snakk om avskrifter, men om et tradert materiale.

Tabell 7: Sammenligning typenavn

Smed-Jens Andre kilder Antall melodier Engelskdans Vals 12 Vals Engelskdans 3 Polka Reinlender 1 Fransese Feier 1 Gallopade Reinlender 1

79 Bjørn Aksdal

Jeg vil med bakgrunn i denne undersøkelsen konkludere med at noteboken til Smed-Jens er relativt representativ også når det gjelder representativitetsnivå 2, som gjelder utvalget av melodier.

Representativitetsnivå 3: nedtegnelser Spørsmålet om representative nedtegnelser eller transkripsjoner er uten tvil det svakeste punktet når det gjelder kildeverdien til de eldre notebøkene. For det første er disse nedtegnelsene nesten alltid svært forenklete, selv når det er snakk om nedtegnelser etter levende kilder. Elementer som dobbeltgrep eller medklingende løsstrenger er sjelden angitt, rytmikken er ofte upresist notert, intonasjonsmessige særtrekk er gjerne oversett, ornamenter er sjeldent angitt, buestrøk og fraseringer er ikke påført etc. Det er derfor god grunn til å være skeptisk overfor dette materialet som kilde til hvordan disse melodiene ble framført for 100–200 år siden. Her må man i stedet støtte seg til eldre innspillinger og den levende framføringstradisjonen i det aktuelle distriktet. De forenklete transkripsjonene gjenspeiler nok helst den ofte manglende interessen når det gjelder selve framføringene som preget tidsperioden da disse nedtegnel- sen ble gjort. Det handler samtidig om den ideologiske forankringen og synet på folkemusikken som rådde, hvor selve melodien ble ansett som langt viktigere enn selve framføringen og den personen som sto for den. Det er svært vanskelig, for ikke å si nærmest umulig å ﬁnne en faglig hold- bar metode for å kunne angi den framføringsmessige representativiteten eller påliteligheten i eldre transkripsjoner på en enkel og forståelig måte. Grundige studier av transkripsjoner vil gjerne fordre et relativt omfattende forskningsar- beid. Og selv om vi sitter inne med mye bakgrunnskunnskap og disponerer et større forskningsmateriale, ville et slikt arbeid nødvendigvis måtte inneholde et relativt betydelig element av subjektivitet. Jeg har likevel forsøkt å utføre et lite eksperiment.

Hypotetisk representativitet For på en enkel måte å kunne vurdere og angi en form for framføringsmessig kildeverdi til en konkret transkripsjon, eller som her, et sett av transkripsjoner som samlet utgjør en notebok eller en notesamling, har jeg laget meg et verktøy i form av et skjema for måling eller angivelse av det vi kan kalle hypotetisk representativitet etter en kvalitetsskala for hvert kriterium. Man kan også gjøre en vurdering om man vil vekte de ulike kriteriene ut fra det vi kan kalle antatt på- litelighet. De kriteriene jeg har valgt å legge til grunn for målingen er følgende:

80 Det norske notebokmaterialet

Felestille = sti Strøk/fraseringer = str For- og etterspill = for Rytmikk = ryt Form = frm Flerstemmighet = pol Fingersetning/posisjonsspill = pos Kilder = kil Ornamenter = orn Intonasjon/tonalitet = ton Metrikk = met

En gjennomgang og vurdering av noteboken til Smed-Jens ut fra de nevnte ek- semplene på kriterier vil med utgangspunkt i en poengskala for pålitelighet fra 1–5 (5 representerer høyeste pålitelighet og 1 laveste pålitelighet) gi følgende resultat (ikke vektet):

Sti str for Ryt frm pol pos kil orn ton met 1 2 1 3 4 2 1 2 1 1 1

En slik vurdering av transkripsjonene i noteboken til Smed-Jens gir således 19 av 55 mulige poeng når det gjelder framføringsmessig pålitelighet. Med andre ord kan vi ut fra prosentregning beskrive påliteligheten hos Smed-Jens som 34,5 %. Bakgrunnen for denne vurderingen ligger i selve transkripsjonene sammenlig- net med det vi ellers vet fra ulike kilder om spilletradisjonen i det distriktet boka eller samlingen hører hjemme. Denne kunnskapen kan hentes fra mange hold, for eksempel andre eldre notesamlinger, tidlige innspillinger, historiske beskri- vende kilder, muntlige overleveringer, tradisjonell spillepraksis, samt idiosyn- kratiske særtrekk knyttet til selve instrumentet. Sannsynligvis vil en utregning av påliteligheten ha større tyngde hvis vi vek- ter de ulike kriteriene. Vi kan på denne måten trekke ut spesielt viktige fram- føringsrelaterte elementer i transkripsjonene som strøk, rytmikk, toneforråd og form, og multiplisere tallet for pålitelighet med to. Da vil resultatet for noteboka til Smed-Jens bli 29 av 75 oppnåelige poeng, noe som utgjør 38,7 %. Pålitelighet- en har altså steget noe i forhold til den uvektete metoden.

81 Bjørn Aksdal

Smed-Jens versus Knut D. Stafset Som en videreføring av dette eksperimentet har jeg også vurdert påliteligheten når det gjelder framføringspraksisen i nedtegnelsene av 165 springdanser fra Skodje på Nordre Sunnmøre, gjort av Knut Didriksen Stafset (1836–1916) omkring 1890–1900 (Aksdal 1991). Bakgrunnen for disse nedtegnelsene var at Staf- set hadde et sterkt ønske om å ta vare på den gamle lokale felemusikken, som var i ferd med å bli trengt bort. Denne tradisjonen var på den ene siden truet av hardingfela og hardingfelemusikken, som på denne tiden spredte seg raskt utover i landet, og også kom til Sunnmøre. På den andre siden var den eldre, lokale slåttemusikken truet av den nyere runddansmusikken, som besto av både importerte slåtter og nykomponerte og ofte teknisk krevende runddansslåtter. Når det gjelder de 165 nedtegnete springdansene til Knut Stafset blir resultatet følgende:

Sti str for ryt Frm pol pos kil orn ton met 4 3 4 4 4 3 3 4 4 2 1

Uvektet blir påliteligheten for springdansene hos Stafset 35 av 55 oppnåelige poeng, hvilket vil si 63,6 %. De vektete tallene blir 48 av 75 oppnåelige poeng, dvs. 64 %. Også hos Stafset øker tallet for pålitelighet noe i den vektete utgaven av metoden, men langt fra like mye som hos Smed-Jens. Man bør selvsagt ta dette forsøket på å utvikle en relativt enkel metode for å måle nedtegningenes framføringsmessige representativitet med et visst for- behold. Men vi ser av dette lille eksperimentet at vi får bekreftet det vi også får inntrykk av når vi studerer og sammenligner notene til Smed-Jens og Stafset. Sistnevntes nedtegnelser synes å ha en ganske høy grad av pålitelighet når det gjelder å beskrive hvordan musikken ble framført i dette distriktet, mens Smed- Jens sine nedtegnelser sannsynligvis er mindre egnet som kilde for utførelsen av tradisjonelt dansespill på fele i Rørosdistriktet. Men det ﬁnnes jo selvsagt en liten mulighet for at Smed-Jens faktisk har framført musikken mer i overens- temmelse med nedtegnelsene sine, selv om dette bryter med det vi ellers har av kilder når det gjelder hans spillestil. Uansett sier dette eksperimentet kun noe om de to samlingenes pålitelighet når det gjelder de framføringsmessige aspek- tene. De kan således likevel ha stor kildeverdi.

82 Det norske notebokmaterialet

Notexempel 3. Springdanser fra Knut D. Stafsets notebøker ca. 1890–1900 (Aksdal 1991).

Konklusjon Etter denne undersøkelsen av representativiteten i de eldre notebøkene, er min konklusjon at dette materialet kan si en god del om innføringen og utbredel- sen av ulike slåtte- og dansetyper. Notebøkene kan også si mye om distribusjonen av de enkelte melodiene og det musikalske samkvemmet mellom ulike spelmenn og miljøer. De kan imidlertid gi oss atskillig mindre informasjon om hvordan denne musikken virkelig ble framført. Men hos enkelte nedtegnere, som for eksempel Knut Stafset, kan vi også hente ut en god del informasjon om viktige framføringsmessige stiltrekk på den tiden melodiene ble skrevet ned.

83 Bjørn Aksdal

Källor og litteratur Fonogram Mats Berglund, Hans Olav Gorset m.ﬂ., 2013: Schodsbergs notebok. Ta:lik TA92CD. Ånon Egeland og Hans Olav Gorset, 1990: For Borgere og Bønder. Norsk Kulturråds Klassikerserie. NKFCD 50025-2. John Ole Morken, Olav Luksengård Mjelva m.ﬂ., 2016): Musicus. Heilo HCD7306.

Litteratur Aksdal, Bjørn, 1988: Spelmann og smed. Smed-Jens og hans notebok. Trondheim. Aksdal, Bjørn, 1991: »En slåttesamling fra Skodje på Sunnmøre». I: Knut Did- riksen Stafset: Minder fra Forfædrene. Redaktør Terje Aarset og Erling Flem. Volda. S. 251–299. Galaaen, Einar, 1988: Rørosmusikken i polstakt. Røros. Gorset, Hans Olav, 2011: »Fornøyelig Tiids-fordriv.» Musikk i norske note- bøker fra 1700-tallet. Beskrivelse, diskusjon og musikalsk presentasjon i et opp- føringspraktisk perspektiv. Avhandling for graden Ph.D. Norges musikkhøg- skole. Oslo. Huldt-Nystrøm, Hampus, 1978: »Polsdanser og hallinger fra gamle norske notebøker». I: Sumlen, Årbok för vis- och folkmusikforskning, 1978. S. 24–39. Jenssen, Atle Lien, 1992: Gamle notebøker og opptegnelser fra Hedmarken. Espa. Kragemo, Helge & Gaukstad, Øystein, 1948: Ole Bjerke, En romerriksmusiker, Oslo. Koudal, Jens Henrik, 1987: Rasmus Storms nodebog. En fynsk tjenestekarls dansemelodier o. 1760. København. Nyhus, Sven, 1973: Pols i Rørostraktom. Oslo. Nyhus, Sven, 1983: Fel’klang på rørosmål. Oslo.

84 Det norske notebokmaterialet

Vedlegg Utvalgte notebøker og notesamlinger fra Trøndelag 1750–1900

Nr. Navn Datering Sted Melodier 1 J.D. Berlin appendix 1750–1760 Trondheim 76 2 E.J. Skomager 1781– Røros 48 3 J.G. Ulstad I 1799 Trondheim 79 4 J.G. Ulstad II 1799–1818 Trondheim 139 5 H.J. Wille 1801–1804 Trondheim 110 6 H.J. Pipenbrinck 1800-start Trondheim 17 7 P. Knoph I 1802 Røros 15 8 P. Knoph II 1831–40 Røros 31 9 Fr. Bergh 1800-start Røros 28 10 L.D. Muus 1829 Snåsa 49 11 D. Blom 1835 Heimdal 5 12 »Claes» 1800-start Rørosområdet 74 13 Smed-Jens 1846–1870 Røros 144 14 L.L. Storrø 1866 Budalen 300 15 K. Hyttehaug I Ca. 1865 Budalen 94 16 K. Hyttehaug II 1860-årene Budalen 183 17 Anonym 1870-årene Rørosområdet 59 18 Anonym 1800-slutt Rørosområdet 54 19 P. Wessel 1877 Hemne m.m. 55 20 Anonym 1800-slutt Rørosområdet 83 21 Chr. Evensen 1860–1890 Røros 384 22 T. Knudsen 1800-slutt Trøndelag 350 23 Chr. Dahl 1890–1905 Rørosområdet 392

Spelmansböcker i Sverige – en översikt

Magnus Gustafsson

Inledning Det ﬁnns en förhållandevis stor mängd av svenska handskrivna notböcker och samlingar som huvudsakligen innehåller en bruksrepertoar av dansmusik. Dessa böcker omspänner tidsmässigt en dryg tvåhundraårsperiod – från ca 1640 till ca 1880. Merparten härrör från det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Dessa handskrivna funktionella repertoarböcker började i slutet av 1800-talet att kallas för spelmansböcker. Denna beteckning är inte alldeles självklar ur ett nordiskt eller internationellt perspektiv. Den kan rent av vara något missvisande för den här materialtypen, särskilt om man har en nationalromantisk bild av bondspelmannen med stort B, som i kontrast till skolade musiker hade tonvik- ten lagd på gehörstradering. De handskrivna notböckerna avspeglar ju närmast per deﬁnition en notkunnig ägare. Kända uppgifter om upphovsmännen till vissa spelmansböcker avspeglar också deltagande i en annan del av musiklivet än folkliga danstillställningar – det kan röra sig om medlemmar i hovkapellet, organister, kantorer, klockare, ämbetsmän eller militära musiker. Detta visar i sin tur på den närhet som fanns mellan olika musikområden, att gränserna mellan vad vi idag kallar konstmusik, folkmusik eller populärmusik inte var relevanta i den här världen: det var musik helt enkelt! Detta kan kanske också delvis förklara varför det forskats så lite kring de här böckerna. De har helt enkelt inte riktigt hört hemma någonstans. Det måste dock förtydligas att begreppet spelmansbok med tiden och av tradition blivit så förankrat och accepterat i Sverige att det inte längre är omtvistat eller kontroversiellt. Böckerna utgör på många sätt en fascinerande musikalisk källa som i sig väcker en rad frågeställningar: Vilka musikaliska miljöer, sammanhang och kontakter avspeglas i dessa böcker? Vad vet man om upphovs- männen och vad säger melodierna om den lokala, regionala, nationella eller internationella repertoaren? Innehållet i böckerna domineras av pollonesser (polskor), menuetter, kontradanser och kadriljer i den s.k. galanta stilen. I de äldre samlingarna förekom- Magnus Gustafsson

mer även couranter, gavotter, jiggar, sarabander och bouréer – i 1800-talsböck- erna dyker anglaiser, franscaiser och valser upp. Melodierna i flera av böckerna rör sig ofta i gränslandet mellan det vi idag kallar barockmusik och folkmusik. Enligt en seglivad romantisk föreställning har unika repertoarer vuxit fram under speciella omständigheter, specifika för vissa områden och inte särskilt påminnande någonting annat. Det kanske istället är så, att mycket av vår nordiska folkmusik röjer ett ursprung i 1600- och 1700-talens mer allmänt flödande repertoar av bruks- och dansmusik. Innehållet i olika handskrivna 1600- och 1700-talssamlingar från hela Nordeuropa kan därmed ibland vara förvillande likartat. I Sverige blev dessa handskrivna notsamlingars existens inte på allvar uppmärksammade förrän några år efter det att Folkmusikkommissionen (FMK) bildats 1908.

Kärt barn har många namn Under Nils och Olof Anderssons arbete med Svenska låtar dök en rad handskrivna notböcker upp. Det var inte ovanligt att de spelmän som ﬁck besök av det tidiga 1900-talets upptecknare hade en eller annan äldre notbok undanlagd i någon vrå. I sällsynta fall utgjorde innehållet i dessa böcker en självklar del av spelmannens repertoar. Det är svårt att hitta spelmän från det sena 1800- och tidiga 1900-talet som helt och fullt tillägnat sig repertoaren i den här typen av böcker. Det råder dock ingen tvekan om att det på ett mera övergripande plan ﬁnns stora likheter mellan innehållet i 1700- och 1800-talens handskrivna re- pertoarböcker och de melodier som sedermera upptecknades i Svenska låtar. Ett icke obetydligt antal handskrivna notböcker skänktes direkt till FMK, medan andra lånades in för avskrift. De kom sedermera att katalogiseras i tre serier: Ma-, MM- (MMD-) och M-serien.¹ De äldsta böckerna ingår i Ma-serien, som omfattar 18 böcker från huvudsakligen 1700-talet.² Den därpå följan- de MM-serien (MMD) innefattar 74 böcker, där merparten är från 1800-talet. Den mest omfattande är M-serien, som består av 189 notböcker och som i sig

¹ I Ma står möjligen »a» för avskrift, men i denna serie ingår många originalböcker. Boström (2015 s. 62) menar att »a» kanske kan stå för »antik». Flera nummer i Ma- och M-serierna innehåller i sig en rad olika böcker eller delar. Till MM (MMD)-serien hörde Musikmuseets dåvarande egna samling av spelmansböcker. Denna serie ska sannolikt utläsas Musikhistoriska museets dansböcker och består av böcker i original och i avskrift som tillfördes museet innan dess att FMK:s samlingar deponerades där 1936. Därefter tycks M-serien enbart ha använts. FMK:s samling av spelmansböcker digitaliserades 2007 genom Statens Kulturråds Accessmedel. ² Flera av numren i Ma-serien kan i sin tur bestå av två eller ﬂera böcker (exempelvis de skånska organisterna Blomgrens böcker: Ma 13a och Ma 13b), vilket innebär att det totala antalet böcker i Ma-serien egentligen är 37.

88 Spelmansböcker i Sverige innefattar och till stor del består av violonisten och organisten John Enningers (1844–1908) omfattande samling av skånska notböcker.³ Bland de sistnämnda ﬁnns några som direkt går att härleda till s.k. häradsspelmän⁴. På 1930-talet börjar också termen polskeböcker parallellt att användas av Olof Andersson och Carl-Allan Moberg.⁵ Här röjer ju benämningen direkt vad som ansågs väsentligt i dessa böcker. En paradox i detta sammanhang är naturligtvis att just begreppet »polska» förekommer mycket sparsamt. I ett nordiskt sammanhang kan också nämnas att Hans-Olav Gorset diskuterar olika övergripande termer för dessa böcker i sin avhandling »Fornøyelig Tiids-fordriv.» Musikk i norske notebøker fra 1700-tallet: beskrivelse, diskusjon og musikalsk presentasjon i et oppføringspraktisk perspektiv (2011):

Jeg kaller mine kilder håndskrevne notebøker. Om ordet notebok ikke er presist nok, passer kanskje samlebind bedre; en betegnelse jeg først støtte på i katalogene i Norsk musikksamling. Samlebind antyder at en samler står bak, noen som har samlet sine melodier herfra og derfra, med eller uten plan, og med eller uten system. Fra vårt eget ståsted, midt i dagens historiserende klassiske musikktradisjon, hvor systematisk inndeling av musikk i ulike sjangere synes å være en nødvendig forutsetning for overblikk og orden, virker repertoaret i denne type notebøker svært uensartet, både når det gjelder type, vanskelighetsgrad og instrumentasjon. (Gorset 2011 s. 4)

Hur man beskriver bevarade äldre källor röjer ofta vilket perspektiv man har. Det som musikhistoriker med konstmusikalisk inriktning kallar stämböcker kan i vissa avseenden vara närmast identiska med det som musiketnologer och folkmusikforskare kallar spelmansböcker eller dansböcker.⁶ På senare år har där-

³ Violonisten John Enninger (1844–1908) var en av de första i Sverige som mera systematisk tecknade upp och samlade låtar enligt de principer som sedermera skulle bli gällande vid tiden för arbetet med Svens- ka låtar. Enninger hette ursprungligen Jöns Persson och han härstammade från en stor spelmanssläkt från Kvärlöv i Skåne, vilket gav honom god överblick och insikt i skånsk spelmanstradition. I samband med sina uppteckningsresor samlade han också in en stor mängd notböcker, som via Nils Anderssons försorg kom att ingå i FMK:s samlingar. Dessa böcker betecknas fortfarande som »Enningers samling» och omfattar nr 56–120 i kommissionens M-serie. Beträffande Enninger, se vidare Wentz-Janacek 2003. Det totala antalet böcker i denna serie är 257. ⁴ Beteckningen »häradsspelman» är knuten till de gamla danska landskapen och innebar ett privelegie- system –d.v.s. ett organiserat och av landshövdingen godkänt näringsfång. Med utnämningen följde ett gärningsbrev, där skyldigheter och rättigheter preciserades. Häradsspelmansfunktionen i förhållande till stadsmusikantrollen har behandlats i flera artiklar av Greger Andersson – se vidare Andersson 1990 och 1994. ⁵ Se exempelvis Moberg 1951 s. 45. Beteckningen »polskeböcker» förekom redan i ett brev (1920-02-20) från Nils till Olof Andersson, se vidare Andersson 1963 s. 125. ⁶Norlind intresserade sig under en tid för en specifik form av spelmansböcker, nämligen de handskrivna kadrilj- och kontradansböcker som ofta också innehåller rena dansbeskrivningar. Dessa valde Norlind att kalla dansböcker. I överförd mening började han och andra också att använda detta begrepp i en mera generell mening – alltså innefattande även andra typer av handskrivna notböcker. Den mer utvecklade benämningen handskrivna dansnotböcker förekommer också, bl.a. av Koudal i hans utgåva av Rasmus Storms notbok (1987).

89 Magnus Gustafsson

för mer neutrala termer som spelböcker och handskrivna notböcker börjat dyka upp.⁷ Man kan alltså notera att redan sättet att benämna källor bär på outta- lade perspektiv och premisser. I Sverige har, som vi redan konstaterat, termen spelmansböcker blivit den allmänt omfattade, inte minst därför att begreppet sedan lång tid är förankrat inom både forskningen och folkmusikmiljön. Un- dantaget gäller i första hand not- och tabulaturböcker från 1600- och tidigt 1700-tal, där man i stället ofta talar om repertoarböcker eller handskrivna not- böcker.⁸ FMK:s samling omfattar totalt 281 spelmansböcker, som sedan 2007 är digitaliserade och tillgängliga på nätet.⁹ Enligt mina beräkningar finns det minst ytterligare ca 400 notböcker av samma typ bevarade i Sverige från perioden 1680–1880 på andra arkiv och bibliotek, samt i privat ägo. Om vi utgår från antalet delböcker i FMK:s samling innebär detta alltså att det finns minst 800 handskrivna notböcker av detta slag bevarade i Sverige från denna period.¹⁰ En icke obetydlig del av innehållet i dessa spelmansböcker kom att, jämsides med direkta uppteckningar, publiceras i Svenska låtar. Här tycks det ha förele- gat en viss inkonsekvens i utgivnings- och redigeringsprinciperna. Trots att en stor mängd spelmansböcker ofta stod till förfogande vid de olika landskapsut- givningarna valde man i en del fall att helt bortse från detta, medan man i vissa andra landskapsutgåvor frikostigt presenterade låtar ur dessa böcker.¹¹ Efter- som melodier från både uppteckningar och spelmansböcker kom att redigeras och publiceras utan någon klar distinktion kan det finnas skäl att påpeka en

⁷ Se bl.a. Gorset 2011 s. 4 ff. Den mer allmängiltiga beteckningen handskrivna notböcker började etable- ras på 1980-talet, inte minst i våra nordiska grannländer, och har använts i olika sammanhang fram till idag av flera nordiska forskare – Jens Henrik Koudal, Bjørn Aksdal, Ånon Egeland och Hans-Olav Gorset. Benämningen spelböcker och dess begreppssläkting stämböcker riktar sitt fokus bort från den funktionella bruksrepertoaren och har oftare använts i mer renodlade konstmusiksammanhang – se exempelvis Mattsson (2013) och Vestergren (2004). ⁸ Benämningen repertoarböcker eller handskrivna repertoarböcker (ibland dansrepertoarböcker) före- kommer i ökande utsträckning på senare år i flera andra sammanhang, bl.a. i Svenskt Visarkivs egna texter på nätet om FMK:s samling och hos Berry (2011). ⁹ Med alla delböcker inräknade uppgår det totala antalet i själva verket till 368 böcker. Flera samlingar är katalogiserade under ett nummer, men innehåller ofta flera delar eller böcker som exempelvis Sexdrega- samlingen (Ma 12) och Blomgrensamlingen (Ma 13). ¹⁰ Lägg märke till att under mina efterforskningar runt spelmansböcker har det successivt och ständigt dykt upp hittills okända böcker varför denna siffra i framtiden kan komma att visa sig väsentligt högre. ¹¹ Se vidare Boström 2015 s. 47 ff. Melodier ur spelmansböcker finns exempelvis rikligt företrädda i Skå- ne-, Östergötland- och Hälsingedelarna av Svenska låtar. Att döma av Olof Anderssons många hänvis- ningar till spelmansböcker kan antas att han också var positiv till en publicering av melodier ur dessa.

90 Spelmansböcker i Sverige grundläggande skillnad dem emellan. Spelmansböckernas innehåll är till störs- ta delen repertoargrundat – där blandas högt och lågt, nytt och gammalt – utan någon större reﬂektion över autenticitet och historiskt värde. Det upptecknade materialet är däremot, som allt insamlande av folkmusik, ideologiskt betingat. Insamlaren har mer eller mindre omedvetet och ofta med »färgade» glasögon explicit sökt det han varit ute efter. I den processen har det naturligtvis skett en sållning av materialet. Carl-Allan Moberg uppmärksammade att denna proble- matik redan fanns på 1800-talet under utgivandet av Anders Gustaf Rosenbergs (1809–1884) samlingar:

Därtill har Rosenberg tyvärr också utnyttjat en ej närmare beskriven notbok från 1762, varifrån han upptagit ett antal polskor från Gästrikland. Rosenberg synes alltså ha varit den förste som föregått verket Svenska låtar med det olyckliga exemplet att presentera dansmusik ur handskrivna samlingar av oviss proveniens och användning som folkmusik. (Moberg 1951 s. 27)

Här röjer Moberg sin återkommande tveksamhet över spelmansböckernas egentliga värde som folkmusikaliska källor. Precis som inom många andra om- råden återﬁnner man olika uppfattningar mellan Moberg och Norlind om just värdet av dessa böcker:

En mängd folkliga musiker ha upptecknat melodier för att äga dem som repertoar- stycken vid danstillfällen. Dessa böcker gå efter spelmännens död i arv till efterlevande, vilka samvetslöst förstöra dem under förevändning, att melodierna äro omoderna och ej duga längre. Böckerna ha under ﬂitigt bruk blivit smutsiga och trasiga, de äro skrivna av ovan hand och se primitiva ut. Måhända uppvisas de i socknen för någon bildad man som skaka på huvudet och förklarar dem värdelösa. Även dessa böcker äro kulturvärden och det t.o.m. i dubbel mening. Många i dessa böckers upptecknade melodier ha ej bevarats genom direkt tradition och alltså ej kunnat upptecknas av folklorister efteråt. Böckerna äro alltså värdefulla för de enskilda melodiernas skull. Detta är dock ej allt. Böckerna ge som helhet en sammanfattning av en viss tidsepoks allmogetradition, äro uttryck för tidens uppfattning av vad som just då var gott och omtyckt. (Norlind 1929 s. 113)

Man kan alltså konstatera att Norlind deﬁnitivt såg dessa böcker i ett funktionellt sammanhang, dvs. att de har använts som repertoarböcker och som stöd för minnet i olika danssammanhang därigenom blivit slitna och trasiga. Det råder alltså ingen tvekan om att Norlind, till skillnad från Moberg, tillmätte spelmansböckerna stort värde: »Jag trodde aldrig när jag för snart 30 år sen all- varligt grep mig an folkmusiken att man någonsin kunde komma så långt som

91 Magnus Gustafsson

till konstaterande av h[an]dskr[i]ftuppteckningar för 200 år sen av nyuppteck- nade polskor».¹² Möjligen kan man bakom dessa exalterade rader också ana att han är på väg att skaﬀa sig en egen agenda, bortom FMK:s horisont, beträﬀande publicering av melodier ur de äldre spelmansböckerna. Av en rad olika anledningar förverkligades dock inte Norlinds stora utgivningsprojekt.¹³

Spelmansböckernas upphovsmän Precis som Norlind hävdar finner man bakom spelmansböckerna en rad praktiska och/eller funktionella aspekter – dels den enskilde musikantens behov att manifestera sin egen eller kanske sin hemtrakts repertoar, dels ett sorts samlande av allmängods som förmodligen skrevs av mellan olika böcker. Många samlingar är fulla av märkliga titlar – både med anknytning till den stora floran av polskemelodier och till andra dansformer. Bland de sistnämnda finns många melodier som inte riktigt passat in i den gängse bilden av en traditionell svensk folkmusikrepertoar. Som redan konstaterats har denna ideologiska diskvalificering medfört att dessa melodier hamnat i ett slags musikaliskt »ingenmansland». En sorts bruksmusik som varken hört hemma i konst- eller folkmusikvärlden. Det finns en rad intressanta problem som uppenbarar sig när man studerar spelmansböckerna. Den grundläggande frågan handlar om innehållet och dess väg från centrum till periferi – från internationell spridning till regional och lokal förankring. Det råder ingen tvekan om att man möter många exempel på melodier som vandrat genom länder, landskap, socknar och byar – genom olika tidsskikt och sociala miljöer. En annan fråga handlar om innehållets av- gränsning – speglar böckerna verkligen den gängse dansrepertoaren? Eller är det troligt att spelmännen hade en »utantillrepertoar» av lokala låtar som ofta användes och som därför aldrig behövde skrivas ned? En tredje fråga handlar om böckernas nedtecknare. I vilken utsträckning var det klockare, organister, präster eller helt vanliga »bondspelmän» som skrev de här böckerna? Hur stor var egentligen notkunnigheten bland vanliga spelmän på landsbygden? Det är ju ingen hemlighet att den under nationalromantiken framväxande spelmans- myten rimmade illa med notkunnighet. Det finns faktiskt ganska många exempel på spelmän som närmast koketterat med sina bristande notkunskaper

¹² Brev (1928-10-30) från Tobias Norlind till Olof Andersson. SVA Brev. Citerat efter Boström 2015 s. 53. ¹³ I första hand av tidsskäl – Norlind hade helt enkelt för många andra angelägna utgivningsprojekt.

92 Spelmansböcker i Sverige just för att passa in i den romantiska bilden av »den genuine spelmannen».¹⁴ Norlind betonar i detta sammanhang att det är i många fall är både omöjligt och i viss mån oväsentligt att avgöra vilka som skrivit dessa böcker:

Här möta oss emellertid nya svårigheter. Det är ej nog med att böckerna innehålla kvasi-folkligt material, det betänkligaste är, att gränsen mellan spelman och bildad musiker är omöjlig att draga, ja, ej heller mellan herreman och bonde. Det kommer emellertid ej i första hand an på om en kantor och skollärare eller en skomakare och bondespelman skrivit samman boken. (Norlind 1929 s. 115)

I min forskning hade jag inledningsvis en förenklad hypotes om att repertoar- samlande av dansmusik i handskrivna böcker under 1600- och början av 1700-talet i första hand knöt an till städernas musik- och umgängesliv och att nedtecknarna stod att ﬁnna bland domkyrko- eller stadsorganister, stadsmusikanter och diskantister. Som en naturlig progression följde sedan under 1700-talet detta bruk ut vidare på landsbygden genom klockare och kantorer. Först på 1800-talet började bönder, hantverkare och notkunniga spelmän att på motsvarande sätt manifestera sin repertoar i handskrivna notböcker. Detta har dock visat sig vara en något förenklad bild. När det gäller spelmansböckernas upphovsmän kan man inledningsvis relativt enkelt utkristallisera nio huvud- grupper:

• Klockare och kantorer • Soldater och indelta militärmusiker • Präster • Diskantister • Ämbetsmän • Bönder • Hantverkare • Stadsmusikanter • Häradsspelmän

I den mån man kan identiﬁera upphovsmännen och därmed känner till deras bakgrund kan en enkel uppställning över några av de mer kända spelmansböck- erna i Ma-, MM(D)- och M-serien utifrån denna aspekt se ut enligt Tabell 1.

¹⁴ Beträﬀande problematiseringar kring notkunnighet kontra gehörsspel, se exempelvis Ternhag 1992 s. 187 ﬀ.

93 Magnus Gustafsson

Tabell 1. Upphovsmännen till några kända svenska spelmansböcker och deras yrken

Bok/ID Upphovsman Yrke/Profession Datering Ma 1 Pehr Andersson Bonde¹⁵ 1731 Ma 2+3 Jonas Pehrson Bonde 1784 ff Ma 4 Nils Bergdahl Fältmusikant u.d. 1800-t Ma 5 Sven Donat Soldat 1783 ff Ma 6 Petter Dufva Skrivare 1807 Ma 7 Andreas Dahlgren Organist/klockare 1784 ff Ma 8 Anders Carlström Präst 1801 Ma 10 Samuel Wåhlberg Organist u.d. 1700-t Ma 11 [J.H. Andersson] Bonde 1806 Ma 12:1 Johannes Bryngelsson Bonde 1774 Ma 12:2 Anders Larsson Bonde u.d. 1700-t Ma 13:b,c,d J.E. Blomgren Organist/klockare 1781 ff Ma 14 Olof Styrlander Organist/klockare 1793 Ma 15 Magnus Theorin Organist/präst 1792 Ma 18 Lars L Larsson Bonde 1789 MMD 1 Magnus Juringius Präst 1786 MMD 2 G.M. Almgren Kommissarie 1838 MMD 20 Johan Andersson Bergsman 1803 MMD 21 C.H. Sätherberg Läkare 1825 MMD 22 S.M. Hammarlund Skomakare 1822 MMD 24 Karl Eriksson Arbetare u.d. 1800-t MMD 25 Johan Schillberg Kronolänsman u.d. 1800-t MMD 28 Olof Söderman Rusthållare 1781 MMD 34 Johan Fredrik Weslien Kronolänsman u.d. 1700-t M1 Sven Åkesson Torpare (spelman) 1832 ff M2 S. Nilsson/P. Larsson Arrendator 1869 M3 Per Viberg Organist/klockare 1867 M4 Pehr Jonsson Torpare 1851 M5 Johan Ankarloo Organist/klockare u.d. 1800-t M6 Johan Lundin Lanthandlare u.d. 1800-t M7 Jeppa Nilsson Häradsspelman u.d. 1800-t M8 Pehr Mårtensson Tegelslagare u.d. 1800-t M9 Anna Linberg Lärarinna u.d. 1800-t M11 Pehr Persson Lärare 1852

94 Spelmansböcker i Sverige

Om man undersöker upphovsmännens bakgrund bland hundra slumpvis utvalda spelmansböcker i Ma-, MM(D)- och M-serierna får man följande procentuella fördelning:

Klockare och organister 22 % Bönder och torpare 19 % Ämbetsmän 9 % Soldater och indelta militärmusiker 9 % Hantverkare 8 % Präster 8 % Discantister och gymnasister 6 % Stadsmusikanter 4 % Häradsspelmän 3 % Lärare 3 % Övriga 9 %

Det är föga förvånande att klockare och organister är upphovsmän till flest böcker i denna undersökning, men man kan samtidigt notera att det är förhål- landevis många notkunniga bönder och torpare som manifesterat sin repertoar på detta sätt. Redan efter genomgången av några få handskrivna notböcker från 1700-talet slås man av att en del av repertoaren tycks ha liten lokal anknytning och istäl- let utgör ett slags allmängods. En rad melodier finns vid samma tidpunkt i flera böcker med stor geografisk spridning. Olof Andersson anger i det tidigare citerade brevet till Carl-Allan Moberg att han uppfattar att omkring 50 % av melodierna återkommer i olika variationer i en stor mängd böcker. Det finns också gott om rudimentära melodier och övningsstycken. Inte sällan inleds böckerna med musiklärans grunder, såsom skalor i olika tonarter, kvintcirkelns uppbyggnad och enkla förklaringar på olika musikaliska termer och begrepp. I själva verket tycks det vara så att spelmansböckerna varit ett slags första bok som sedan omsorgsfullt vårdats och fyllts på under ett helt spelmansliv. Böckerna gick också ofta i arv, antingen mellan olika klockare eller mellan olika generationer inom en spelmanssläkt. Det ligger därför nära till hands att föreställa sig att dessa böcker också hade en central betydelse i traderingen och kunskapsöverföringen

¹⁵ Vem som är upphovsman till den äldsta spelmansboken i FMK:s samling (Ma 1) är inte helt klarlagt.

95 Magnus Gustafsson

bland klockare och organister. Härvidlag kan man naturligtvis också spekulera över om det fanns en alldeles särskild konkordans mellan spelmansböcker och häradsspelmän i de gamla danska landskapen.¹⁶ Greger Andersson, som bedrivit forskning kring stadsmusikanter och häradsspelmän, har emellertid inte kunnat bekräfta detta. Rent generellt verkar det som om dessa böcker har haft sin speciﬁka betydelse och laddning i en rad skiftande musikaliska miljöer. Andersson pekar dock på ett annat intressant faktum, nämligen att dessa böcker kunde fungera som ett slags musikaliskt gesällprov och också som ett uttryck för ett slags yrkesidentitet och stolthet (Andersson 2008 s. 56). Som musiker manifesterade man sin kunnighet genom att ha sin repertoar samlad i en melodibok till skillnad från andra icke notkunniga spelmän. Karin Lindahl framlägger liknande aspekter i sin magisteruppsats Johannes Bryngelssons notbok. En studie i 1700-talets svenska spelmansmusik (1984):

Fram till den tid då noter blev allmänt tillgängliga i tryck, dvs några decennier in på 1800-talet, var det brukligt att personer med särskilt starkt musikintresse själva upp- rättade notsamlingar för det eller de instrument de spelade. På 1700-talet gjorde man inte detta av samlarnit för att rädda en situation som var hotad, utan man gjorde det säkerligen mest för nöjes skull eller för sitt minnes skull. Eventuellt gjorde man det också i ett pedagogiskt syfte. (Lindahl 1984 s. 9)

Lindahl tydliggör också det faktum att spelmansböckerna inte är homogena till form och innehåll: »Det ﬁnns emellertid anledning att komma ihåg att bakom dessa tidiga notböcker inte står specialister i modern bemärkelse; att kompe- tensen hos nedtecknarna kan variera; och att det alls inte behöver röra sig om autentiska nedteckningar, utan istället om avskrifter av avskrifter» (Lindahl 1984 s. 9).

Klockare och organister Vi har redan konstaterat att en stor mängd av de svenska spelmansböckerna är nedtecknade av 1700- och det tidiga 1800-talets klockare. I spelmansbiograﬁer- na i Svenska låtar ﬁnns det påfallande ofta en klockare eller organist några steg bakåt i traditionskedjan.¹⁷ I många delar av Sverige hade de en mycket stor betydelse i den lokala musikaliska kontexten. I 1700-talets klockarordningar (klock-

¹⁶ Det ligger nära till hands att lyfta denna frågeställning, eftersom en stor del av de bevarade svenska spelmansböckerna kommer från de gamla danska landskapen. Systemet med häradsspelmän fanns endast i Skåne, Blekinge och Halland. ¹⁷ Hammarström (2004) har kommit fram till att i de bägge östgötadelarna av Svenska låtar omnämns klockare och organister i 12 av totalt 41 biograﬁer. I artikeln beskrivs i övrigt klockarnas och organisternas funktion och betydelse för musiklivet på 1700- och 1800-talen. Se även Gustafsson 2016 s. 124 ﬀ.

96 Spelmansböcker i Sverige arkontrakt) uppmanas klockarna att tillgodose socknens behov av dansmusik på bröllop och andra gillen. Det klargörs vidare att de »derjämte färdigt kunna spela efter noter til dans på Wiolin»,¹⁸ vilket innebär att vi här har ett tydligt belägg för Norlinds hypotes att notböckerna verkligen använts funktionellt »i fält». En intressant reflektion kan också göras till det faktum att det finns en pedagogisk funktion reglerad i flera av dessa kontrakt – vilket alltså bekräftar bilden av klockaren som en viktig musikalisk läromästare ute i socknarna. Nils Göransson nämner också i sin bok Klockare och organister – »kyrkobetjänte» före 1950 (1992) att klockaren i regel hade prejudikat på att få utföra dansmusik vid bröllop och andra festliga tillfällen. Oavsett hur strikt deras monopol i praktiken var hade organisterna och klockarna en mycket betydande roll i musiklivet under 1700- och 1800-talen, såväl i staden som på landsbygden. Man kan notera att klockarkontrakten genomsyras av en helt annan syn på dans och musikutövning från kyrkans sida än man möjligen skulle kunna förvänta sig. Samma bild möter man i många av 1700-talets bröllopsskildring- ar. Präst och klockare tar aktiv del i dans och nöje. Den mer repressiva synen på spelmän som ofta varit kännetecknade för kyrkan tycks vara en företeelse som blev allt tydligare under 1800-talet. Med stor sannolikhet påverkades den svenska kyrkan i det här avseendet av 1800-talspietismens nymoraliska idé- strömningar.

Spelmansböckernas inskriptioner Vi har redan konstaterat att spelmansböckerna kunde gå i arv inom och utom spelmansfamiljer i många generationer. Det är inte ovanligt att böckerna innehåller mängder av inskrivna årtal och olika kända och okända namn.¹⁹ Även om melodiförrådet i mån av plats i böckerna successivt fylldes på med mer moderna alster blev de med tiden naturligtvis alltmer oanvändbara ur ett funktionellt perspektiv. I en notbok efter Magnus Theorin, daterad 1792, ﬁnns mängder med årtal och namn inskrivna under 1800-talet (SVA FMK: Ma 15). Via de kända spelmännen och gästgivarna Aron (1796–1843) och Samuel Törnqvist (1826–1870) i Gottåsa vandrade boken vidare och hamnade till slut på Linderödsåsen i Skåne hos den kände skånske spelmannen Ola Andersson

¹⁸ Klockarordning för Linköpings Stift från 1795 (Linköpings Stifts Domkapitels handlingar från 1795), citerat från Hammarström 2004. ¹⁹ Beträﬀande spelmansböckernas inskriptioner – se vidare Gustafsson 2016 s. 131 ﬀ.

97 Magnus Gustafsson

i Huaröd.²⁰ Någon gång på 1890-talet har han med kraftig blyertspenna och med stora bokstäver på försättsbladets insida skrivit: »Innehållet oanvändbart för denna tid». Föga kunde han då ana att nya tider stod för dörren och att han snart skulle få besök av Nils Andersson. Hans stora repertoar av polkor och mazurkor blev då istället oanvändbara, medan den gamla notboken helt oväntat kom till heders igen. Om vi återkopplar till frågan om böckernas ägare verkligen till fullo tillägnat sig de låtar de skrivit ned så ﬁnns det många indikationer på att själva samlandet i sig hade stor betydelse och att man alltså skrev av låtar ur varandras böcker. Här ﬁnns det i så fall tydliga paralleller till den samlariver som kännetecknar 1800- och 1900-talens vis- och diktböcker.²¹ Det är inte ovanligt att man exempelvis hittar den här typen av anteckningar:

Jag tackar så mycket för dätt jag har haft Din [Jöns Larsson Kjälson i Arilds läge] note Bok och kan jag göra dig något igän så skal jag intett nekka dett min käre bror, män om dett skulle hända att Jag skulle få något Stycke af någon så skal du visst få detta af mig. Jöns Andersson i Flunderup, Åhr 1830. (Citerat från Andersson 2008 s. 56)

Det ﬁnns alltså goda skäl att reﬂektera över om spridningen av varianter verkligen skedde på en praktisk musikalisk nivå. I själva verket kanske man inte ens spelade alla de melodier man skrev ned. Många inskriptioner befäster det som vi redan noterat, nämligen att spel- mansböckerna ofta gick i arv:

Denna notbok har min far mig förärat. Gud låte mig den kunde spela och förstå. Lochnevij d. 27. aprill 1796. Nils Elof Ekbæck²²

Nils Elof var alltså femton år när han ﬁck överta boken efter sin far, klockaren Anders Ekbæck (Ekebäck) (1758–1832) i Locknevi socken i nordöstra Småland.²³ Just i denna ålder övertogs eller påbörjades påfallande många spelmansböcker. Flera av dessa saknar dock den tydliga inskription rörande själva övertagandet som redovisas i Ekbæcks fall, vilket ibland kan vara förvillande – övertogs eller

²⁰ Aron och Samuel Törnqvist var den kända operasångerskan Christina Nilssons första fiollärare. ²¹ Detta samlande av musik kan kanske också betraktas som jämförbart med vår tids skivsamlingar eller Spotifylistor. Beträffande musiksamlande – se vidare Ternhag 2011 s. 156 ff. ²² MTB: Anders Ekbæcks notbok. I boken finns ett antal polonäser, menuetter och marscher m.m. ²³ Anders Ekbæck föddes 1758 i Rystad församling i Östergötland. Han fick tjänsten som klockare och organist i Locknevi i Småland som tjugoåring och hade en styvpappa som var klockare och som undervisade honom i räkning, skrivning och musik. Anders fortbildade sig sedan i Linköping för domkyrkoor- ganisten Johan Miklin. Sonen Nils Elof föddes 1781. Se vidare Ekbæck 1828 (en tredje upplaga med mer biografiska uppgifter om Anders Ekbæck gavs ut i Hässleholm 1948).

98 Spelmansböcker i Sverige påbörjades böckerna av dessa ofta rätt unga notskrivare? Den ursprungliga in- skriptionen saknas uppenbarligen i Ekbæcks notbok, vilket inte heller är ovanligt i många andra samlingar. Den tveksamhet man kan utläsa från Ekbæcks enkla inskription rörande förmågan att ta till sig innehållet i notböckerna åter- kommer i många varianter:

Att läsa och inte förstå, är som att plöja och inte så, så var det även när jag skrev dessa noter, då visste jag ingenting om, men tiden lärer²⁴

Det råder ingen tvekan om att spelmansböckerna värderades högt. I inskriptio- nerna möter man ofta själva boken i sig i »jag-form»:

Jag är en nyttig bok i bröllop och gille för mången lustig tok som ej kan sitta stille. Men när jag öppnad blir av den mig ej förstår, Han narrar sjelver sig och platt från mig går. Men när jag öppnad blir av den som mig kan läsa; brudmänner fröjdar sig, brudpigors hjärtan jäsa. Ty när som man då straxt en polska börjar på, ho är som icke vill med bruden dansa då, vad lastar mig då allt när de får dansa nog men tröttna väl till slut, blir narrad utan fog…²⁵

Man kan i vissa svenska spelmansböcker möta en oändlig mängd polskor (po- lonäser), som ibland kan tyckas ha passerat gränsen för kritisk sållning. Dylika reﬂektioner gjorde även böckernas upphovsmän:

Många bra pollonesser, men även många dåliga, och mycket som inte tjenar till något.²⁶

Flera böcker har versrader som anknyter till musikens läkande kraft och som i mindre utsträckning ger associationer till utåtriktad funktionalitet och mer till ett intimt hemmusicerande:

24 FMK: MMD 67. Inskription på Johan Erik Carlssons notbok, Stora Kättstacka, Hammars socken, daterad 1833. 25 FMK: MMD 67. 26 FMK: MMD 67.

99 Magnus Gustafsson

Kan du på din Violin, med snälla ﬁngrar röra, mång ängslan ur dit Sin kan du då snart förstöra.²⁷

Ibland förekommer verser som pekar på både bokens förhöjda »jag-form» och dess mer terapeutiska incitament:

Som Hjärtat Öma kjänster Gifver Och under Olyksstormar jag därmed Bekymmer från mig Drifwer.²⁸

Ett lika romantiskt skimmer ligger inte över de verser som beskriver vad som sker om böckerna kommer i orätta händer:

Den som denna bok napper, skall utför helfvetets trapper.²⁹

Ofta innehåller den här typen av inskriptioner just referenser till »helvetestrap- por» eller trappor ner till underjorden eller undergången:

Erik Bäckström är denna Bockens rett äggare och om någon hänne […oläsligt] han skal dansa under helvittes trapan med sin blåkappa och alla små jäfvlar skal hånnom Nappa si, så är det sagtt.³⁰

En del inskriptioner frammanar också ödesmättade hot om hängning om boken kommer i orätta händer:

Den som denna bok snattar eller stjäl, han skall sitta på Mörksens trappa, och äta sten och spik, och på den 10 dagen [hänga] på galjen död.³¹

²⁷ FMK: Ma 7. Inskription på Andreas Dahlgrens notbok, Fågelvik, Tryserums socken, daterad 1784. ²⁸ SMA/HSKOP 706 A-B. Inskription på Anders Petterssons notbok, Öja socken, ca 1810 ﬀ. ²⁹ FMK: M 42:I. Inskription på Carl Johan Johanssons notbok, Södra Flaka, Södra Vi socken, daterad 1855–1877. ³⁰ Inskription på Erik Bäckströms (Erikssons) spelmansbok, daterad ca 1820, från Bäcken, Hörneå i Västerbotten. Privat ägo. ³¹ FMK: M 169. Inskription på Lars Olofssons notbok, Kumla, Närke, daterad 1846.

100 Spelmansböcker i Sverige

I den äldsta spelmansboken i FMK:s samlingar framgår att nedtecknaren för- trollar (förstämmer) den som orättfärdigt gör anspråk på boken:

Denna Boc hörer mig, Pehr Andersson till me rätta, ok ike me Oretto, den förstäm jag.³²

Denna typ av verser säger oss något om böckernas värde, men de signalerar också något mera hotfullt som påminner om liknande inskriptioner på försätts- bladen till s.k. svartkonstböcker. Faktum är att ﬂera spelmansböcker innehåll- er mystiska symboler och tecken som direkt för tankarna åt samma håll. Vissa svartkonstböcker ansågs farliga för oinvigda; skrevs ofta i »jag-form» och uppfattades ha ett eget liv.³³ Även här hittar vi alltså beröringspunkter med spel- mansböckerna. Liksom också att de var omöjliga att förstöra: de kunde bara säljas, ärvas eller på annat sätt överlåtas. Om de kom i orätta händer kunde obehagliga saker ske. Vissa spelmansböcker innehåller också små och ofta ganska oansenliga teckningar av mytologiska fantasidjur som basilisker och enhör- ningar som man annars associerar till medeltida bestiarier och det folkliga bo- nadsmåleriet.³⁴ Denna mer magiska sida bland spelmansböckerna har knappast uppmärksammats alls i forskningen.

Spelmansböckernas innehåll

Om vi återgår till frågeställningen rörande spelmansböckernas mera allmängil- tiga repertoar kompliceras bilden av att det ofta förekommer lokala namngiv- ningar och provenienser – det blir därmed svårt att förklara varför en eventuell lokal repertoar konsekvent skulle ha utelämnats. Det ﬁnns alltså skäl att tro att dessa böcker trots allt ger en ganska klar bild av vad som spelats i olika miljöer bland notkunniga spelmän på 1700- och början av 1800-talet. Däremot säger dessa böcker väldigt lite om hur dessa melodier har spelats. Merparten av melo-

³² FMK: Ma 1. Inskription på sista sidan i Pehr Anderssons notbok, Måstorp, Närke, daterad 1731. ³³ Det fanns många föreställningar kring svartkonstböckerna. En vanlig tanke var att om någon annan än dess ägare fick läsa i boken, så skulle den förlora sin kraft. En annan föreställning var att den kloka skulle se till att bli av med boken innan han eller hon dog, annars skulle inte själen kunna bli salig. Det bästa var att låta boken gå i arv och på så sätt överföra kraften till någon annan. Om den kloka ändå dog med svartkonstboken i sin ägo kunde de efterlevande bli av med den genom att lägga ner den med den döde i kistan eller kasta den i nordrinnande vatten – se vidare Klintberg 1988. ³⁴ En mängd märkliga djur, solsymboler och andra tecken finns exempelvis i den s.k. Mönsteråshand- skriften, daterad 1646 (MTB: Kalmar musikhandskrift: 2). Beträffande fabeldjur inom det folkliga bo- nadsmåleriet – se vidare Berglin 1987.

101 Magnus Gustafsson

dierna är skelettmässigt nedtecknade och saknar därigenom hela »överbyggna- den» – d.v.s. det stilistiska idiomet gällande exempelvis rytm, bindebågar, orna- mentation och tonalitet. Huvudparten av spelmansböckerna är alltså vad man brukar kalla preskriptivt noterade, till skillnad från traditionella uppteckningar efter gehörsspelmän som mestadels har ett deskriptivt innehåll.³⁵ Lindahl menar dock att exempelvis bristen på bindebågar i spelmansböckerna verkligen av- speglades i verkligheten:

Man får komma ihåg att violonister i början på 1700-talet i regel spelade med skilda stråk, och man kan anta att eftersläpningen i fråga om legatospel har varit stor i landsorten, vilket 1800-talets spelmanstradition ser ut att bekräfta. (Lindahl 1984 s. 19) Mycket tyder på att spelmansböckernas allmänna och mera övergripande repertoar ha framförts på många skilda sätt, inte minst rytmiskt till dans, i olika delar av landet. Å andra sidan kräver en blomstrande folklig kultur alltid en viss tid för att de idéer som fallit i god jord skulle hinna gro och utvecklas. Impulser som i ett första skede är relativt homogena till form och innehåll kan med tiden bilda en svåröverskådlig och rik ﬂora av olika uttryck, det vill säga den process som med ett musiketnologiskt begrepp brukar beskrivas som lokalisering. En hel del tyder på den ovan angivna »överbyggnaden», åtminstone under 1600- och 1700-talen, var mer likformig. Sverige var ju i det här avseendet en del av ett större traditions- och kulturområde, vilket avspeglar sig i våra grannländers spelmansböcker, där man också hittar många melodiparalleller. Man kan därvid anta att dansmusikrepertoaren i Norden under 1600- och 1700-talen var mer enhetlig till innehåll, form och struktur än vad den utvecklades till senare, åt- minstone i jämförelse med 1800- och 1900-talens traditionsuppteckningar och inspelningar. Vi har redan noterat att många handskrivna notböcker är fulla av märkliga titlar – både med anknytning till den stora ﬂoran av polsketyper och till andra dansformer. Flera av dessa melodier har, som vi redan noterat, inte riktigt passat in i den gängse bilden av en traditionell svensk folkmusikrepertoar. En stor del av innehållet utgörs helt enkelt av en sorts tidens bruksmusik som längre fram varken hört hemma i konst- eller folkmusikvärlden. För att få en mer heltäckande bild av denna repertoar har jag undersökt innehållet i närmare 800 handskrivna svenska notböcker. I min avhandling presenteras ett mer detaljerat innehåll i dessa böcker, närmare 90 000 melodier,³⁶

³⁵ Se vidare Seeger 1958 s. 184 ﬀ ³⁶ Närmare bestämt 87 654 melodier. Med genomgången av melodierna i Svenska låtar totalt 95 568. Med vissa undantag för böcker med delvis annat innehåll omfattar böckerna i FMK:s samling ca 25 000

102 Spelmansböcker i Sverige som omspänner en period från ca 1640 till ca 1880.³⁷ Denna avgränsning kan i stort sett förklaras med tillgången till källor. Före 1640 ﬁnns det ytterst få svenska böcker av den här typen att ta hänsyn till. Efter 1880 tar dels det ideologiska insamlandet av instrumental folkmusik ordentlig fart, dels börjar tryckta alster med den här typen av innehåll få en betydligt större spridning. Detta sammantaget innebär alltså att handskrivna repertoarböcker av den typ som är relevanta här snabbt förlorar sin betydelse. Melodierna är fördelade på i huvudsak olika danstypers frekvens under tre historiska perioder: 1640–1730, 1730–1810 och 1810–1880, samt deras totala före- komst och i vilken utsträckning dessa typer ﬁnns medtagna i Svenska låtar. För att ge en tydligare uppfattning om förhållandet till andra danstyper presenteras också det procentuella utfallet för varje typ inom de ovan angivna historiska perioderna. Dessa är inte slumpmässigt utvalda, utan markerar var för sig tydliga förändringar i repertoarer och dansmoden. Den första perioden, 1640–1730, innehåller en rad danstyper från 1500- och 1600-talen, som med några få undantag försvinner under 1700-talets början.³⁸ Brytpunkten runt 1730 markerar den galanta stilens inträde, men i ännu högre grad att de mer traditionella spel- mansböckerna gör entré i Sverige vid denna tid, bl.a. i form av den äldsta boken i FMK:s samlingar: Pehr Anderssons notbok från Närke, daterad 1731 (SVA FMK: Ma 1). Den påföljande brytpunken, 1810, knyter an till valsens stora genombrott som det första egentliga populärkulturfenomenet i Europa. De mest frekventa melodi- och danstyperna fördelar sig enligt Tabell 2. Sammanställningen av de olika typernas frekvenser i spelmansböckerna kan

melodier, vilket i genomsnitt alltså innebär ca 90 melodier per samling. Vissa är dock mer omfattande och innehåller 200–300 melodier, medan andra är betydligt mindre och innehåller bara ett 30–40-tal. FMK:s övriga samlingar innefattar enligt mina beräkningar ca 20 000 melodier. Bland melodierna i spel- mansböckerna har 26 olika typer av förstämningar påträffats, vilket är fler än i Svenska låtar. ³⁷ De redovisade melodierna från 1600-talet är hämtade från både tabulatur- och notböcker. I det först- nämnda fallet hänvisas framför allt till Rudén 1981. Enligt min mening finns det en naturlig progression från en del av 1600-talets tabulatur- och notmanuskript till 1700-talets spelmansböcker. Dessa manuskript innehåller ofta också en bruksrepertoar av dansmelodier – som i många fall utgör direkta varianter på melodier som återkommer i de senare spelmansböckerna. När det gäller 1700- och 1800-talen har, ut- över melodierna i FMK:s samling av spelmansböcker (281 stycken), också ett stort antal böcker (omkring 400) undersökts på Kungliga Biblioteket i Stockholm, Nordiska museet, Musik- och Teaterbiblioteket, Uppsala Universitetsbibliotek, Lunds Universitetsbibliotek, Landsarkivet i Vadstena, Smålands musikarkiv, Folkmusikens Hus, Skånes musiksamlingar, f.d. DAUM i Umeå, f.d. DAL i Lund, Lunds Folkmin- nesarkiv, Institutet för språk och folkminnen i Uppsala, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, länsmusei-, stadsbiblioteks-, och spelmansförbundsarkiv, andra regionala musikarkiv, samt slutligen ett antal notböcker i privat ägo. ³⁸ Frekvensen av de olika typerna i denna grupp utgår till stor del från redovisningen av innehållet i svenska tabulaturböcker i Rudén 1981. Till detta tillkommer ett antal notböcker daterade före 1730 som inte ingår i Rudéns sammanställning.

103 Magnus Gustafsson

naturligtvis analyseras på många olika sätt, men några enkla reflektioner kan sammanfattas enligt följande: • Äldre danser som allemande, gavotte och gigue tycks ha varit ovanligt seglivade och finns i begränsad omfattning kvar i spelmansböckerna långt fram på 1800-talet, medan några av 1600-talets stora danser, som courante och sarabande, försvinner nästan helt redan i början av 1700-talet. • Den andra vågen av brittisk dans och musik – angläserna (engelskorna) – framträder tydligt först i början av 1800-talet. • 1800-talsdanser som galopp, polka och polkett är betydligt mer frekventa än sina »släktingar» schottis och reinlender. • Frekvensen av 1800-talets pardanser i spelmansböckerna motsvaras inte alls på samma sätt i Svenska låtar. Enda undantaget är valser som är i stort sett lika frekventa i spelmansböckerna som i Svenska låtar. • Kadriljerna hör i första hand till 1800-talet, medan kontradanserna hör till 1700-talet. Man kan också notera att det finns påfallande många kadriljer i 1800-talets svenska spelmansböcker. • En av 1600- och 1700-talens stora danser, menuetten, försvinner abrupt efter valsens inträde. • Den procentuella andelen polskor i Svenska låtar överensstämmer till stor del av motsvarande andel i 1700-talets spelmansböcker. • Beteckningen »polska» förekommer nästan inte alls i 1600- och 1700-talets notböcker. • Beteckningen »polonäs» (»polonesse») är fortfarande mer frekvent än beteckningen »polska» i 1800-talets spelmansböcker. • Valsen är, jämsides med polskan, utan konkurrens 1800-talets stora dans. Den här typen av sammanställning över melodierna i spelmansböckerna anknyter till den tidigare frågeställningen om huruvida dessa böcker verkligen återspeglar en gängse dansrepertoar. Gorset ställer sig tveksam till detta:

104 Spelmansböcker i Sverige

Tabell 2. Frekvens av melodi- och danstyper i svenska spelmansböcker, med en jämförelse med antalet tryckta låtar av samma typ i Svenska låtar (Sv.L.).

1640–1730 1730–1810 1810–1880 Totalt Sv.L.

Allemande 273 21 11 305 0 Angläs³⁹ 15 34 937 986 142 Courante 444 0 0 444 0 Fransäs⁴⁰ 0 0 241 241 0 Galopp 0 1 528 529 0 Gavotte 238 14 4 256 0 Hambo 0 0 89 89 16 Hambo- polka⁴¹ 0 0 217 217 0 Hambo- polkett⁴² 0 0 241 241 2 Kadrilj⁴³ 0 156 3181 3337 251 Kontradans⁴⁴ 11 653 32 696 2 Långdans (2/4) 0 97 91 188 0 Marsch⁴⁵ 146 244 1388 1778 557 Mazurka⁴⁶ 0 13 708 721 1 Menuett 1046 1840 110 2996 17 Polka 0 0 1541 1541 1 Polkett 0 0 583 583 9 Polka- mazurka 0 0 178 178 0 Polska och polonäs 478 5469 8248 14195 4552 Reinlender4⁷ 0 0 115 115 7 Sarabande 397 0 1 398 0 Schottis ⁴⁸ 0 0 318 318 12 Vals 0 112 7749 7861 1636 Visa⁴⁹ 390 203 1397 1990 284

105 Magnus Gustafsson

Det er et overveldende stort innslag av melodititlar som antyder et nært forhold til dans i norske notebøker fra 1700-tallet, men det er umulig å fastslå hvor mye av denne musikken som virkelig har vært danset til. (Gorset 2011 s. 165)

Till viss del är jag benägen att hålla med Gorset, men samtidigt måste man vara medveten om att det ﬁnns en stor spännvidd i materialet – från förströelsereper- toar till ren funktionsmusik. I en nordisk kontext hade det varit intressant att göra motsvarande undersökning av frekvensen av olika danstitlar bland motsvarande notböcker i Norge, Danmark och Finland och analysera likheter och skillnader. Det råder, enligt min uppfattning, ingen tvekan om att en del av spelmansböckerna innehåller dansmusik som det verkligen dansats till. Denna bild stärks också, som vi redan sett, av en rad inskriptioner.

Replikation och melodiernas spridning Vi har redan konstaterat att många melodier i spelmansböckerna återkommer i en närmast oändlig mängd varianter och versioner. Denna ﬂora av varianter binds samman i ett större nät som innefattar melodier och böcker från en rad länder i norra Europa. Kända svenska polskor går inte bara att hitta i äldre in- hemska 1700-talssamlingar, utan också i motsvarande ﬁnska, norska, danska, baltiska, polska, tyska, slovakiska, tjeckiska, ungerska och österrikiska handskrifter. På ett övergripande plan kan man, enligt min mening, urskilja två hu- vudgrupper av besläktade melodier. Den ena är direkt knuten till den melodiska utformningen, den andra till harmoniska strukturer. Ett övertagande av dylika strukturer innebär replikation. Den amerikanske musikforskaren Leonard B Meyer hävdade att många musikaliska stilar består av replikerade mönster, åt- minstone fram till 1800-talets slut:

³⁹ Med ﬂera former och stavningar av typen Engelska, Engelsdans, Engels, Anglaise, Angelis, Angeläge, Anglois, Angloisse, Engetans, Englis och Contredance anglaise. Även Sexmänning. ⁴⁰ Även Francaise och Contredance Francaise. ⁴¹ Även Hamburger-Polka (3/4). ⁴²Även Polkett (3/4), ibland med undertiteln Hambo-Polkett. ⁴³ Även Quadrille. ⁴⁴ Även Contradans, Contredance och Countrydance. ⁴⁵ Även Brudmarsch, Bröllopsmarsch och Gånglåt. ⁴⁶ Även Mazurqui och Masyrskan. ⁴⁷ Även i stavningar och former som t.ex. Renländare, Reinländer, Rejländer och Reinlender-polka. ⁴⁸ Även Schottisch, Schotz och Springlåt. ⁴⁹ Även t.ex. sånger, romanser, ballader, koraler och aria.

106 Spelmansböcker i Sverige

Style is a replication of patterning, whether in human behavior or in the artifacts produced by human behavior, that results from a series of choices made within some set of constraint (Meyer 1989 s. 3)

Enligt denna hypotes har ett musikaliskt stycke alltid kopplingar till en eller ﬂera beﬁntliga förlagor. I analogi med detta är alltså tillgången till musik med replikerade strukturer i så fall avgörande för möjligheten att skapa ny musik. En stor del av de musikaliska processerna under 1600- och 1700-talen byggde alltså på strukturer vilka fördes vidare från en generation till en annan. Meyers allmänt hållna replikationshypotes kan också knytas till begreppet schema:

Schemata are patterns that, because they are congruent both with human perceptual/ cognitive capacities and with prevalent stylistic (musical and extramusical) constra- ints, are memorable, tend to remain stable over time, and are therefore replicated with particular frequency (Meyer 1989 s. 51)

Robert O. Gjerdingen (2007) har tillämpat olika schemateorier på en omfattande repertoar av musik i den galanta stilen. Han visar övertygande hur dessa schemata har sin grund i givna harmoniska progressioner och baslinjer – partimenti.⁵⁰ Dessa var en viktig pedagogisk del av den rika musikkulturen i Neapel redan i mitten av 1600-talet:

Young composers memorized all the schemata in the partimenti of the maestros. As apprenticies in the guildlike system of court musicians, students did not learn about the schemata through verbal descriptions or speculative theories, but rather learn them by rote, realizing them in every possible key, meter, tempo and style. (Gjerding- en 2007 s. 25)

Kapellmästare och organister behövde alltså enkla och praktiska övningar som sakta men säkert kunde förvandla unga lärljungar till mer erfarna musiker. Ge- nom upprepade och improvisatoriska gehörsövningar baserade på dessa partimenti kunde lärdomarna bevaras och knytas till en lång och stark traditions- kedja. Gjerdingen har övertygande visat hur schema- och partimentotraditioner- na i den galanta stilen spreds norrut från Neapel, först till norra Italien och sedan vidare mot Österrike, Tyskland, Frankrike och England. Denna grundläg- gande form för inlärning och improvisation inskränkte sig inte enbart till sång- vänliga melodier inom operastilar och kyrklig musik. Den blev en stor tillgång

⁵⁰ Partimento betecknar egentligen en didaktiskt utvald, besiﬀrad eller obesiﬀrad, generalbasstämma. Se även van der Tour 2015.

107 Magnus Gustafsson

för amatörmusiker och för dansgolven i Europa. Vi kan alltså konstatera att replikerade strukturer hade stor betydelse inom den galanta stilen och att det fanns grundläggande baslinjer (partimenti) över vilka man kunde improvisera fram olika melodier inom vissa formmässiga ramar (schemata). Som en perifer, men ändå tydlig, återklang av denna tradition framträder många av melodierna i de svenska spelmansböckerna. I dessa finns, enligt min mening, medvetet eller omedvetet, gott om replikerade motiv och melodier som mer eller mindre tydligt tycks vara baserade på givna baslinjer. En harmonisk progression som återfinns bland många polskor (polonesser), menuetter och kontradanser har stora likheter med en partimentoformel som den tyske 1700-talstonsättaren och teoretikern Joseph Riepel kallade »Monte» (Riepel 1757 s. 3). Detta partimento har också behandlats av Gjerdingen (2007, kap. 7). Gorset m.fl. har visat att denna »iørefallande modulasjon» tidigt knöts till den kända tyska visan »Vetter Michel» (Gorset 2011 s. 193 f). Christian Friedrich Schubart skriver i sin Deutsche Chronik (1774) att denna modulatoris- ka effekt inte längre hör hemma i konstmusiken och blivit så utbredd och vanlig att den borde förbjudas (Schubart 1774 s. 50).⁵¹ Exempel på denna partimentoformel återfinner man exempelvis i andra reprisen i en polska i Petter Dufvas notbok (SVA FMK: Ma 6:97, notexempel 1). Polskan i notexempel 1 är tidstypisk för andra hälften av 1700-talet och återfinns också i en närstående form i Sex- dregasamlingen (SVA FMK: Ma 12:I nr 153, notexempel 2).

Harmoniska progressioner av typen: 1: T → S → DD → D → T eller med varianten: 2: T → D → S → DD → D → T återkommer således i stort antal polonäser, menuetter och kontradanser i 1700-talets spelmansböcker. Detta kan exempliﬁeras med ytterligare en polska ur Petter Dufvas notbok (nr 25, notexempel 3). Den harmoniska progressionen följer i stort sett exempel 1 ovan. Räknat från första takten i andra reprisen enligt följande: T / D / TP TP DD [eller DD hela takten] / DD D D / T[7] / S / DD / D DD D / T S S / S D T / o.s.v. Andra tonen i sjunde takten i andra reprisen skall möjligen vara ett C#. Polskan är en variant på den kända s.k. »Rullpolskan» i Bingsjö, Dalarna.⁵²

⁵¹ Se även – Callen 1988 s. 84 f. ⁵² Se vidare Bäckström 1974 nr 294.

108 Spelmansböcker i Sverige

Notexempel 1. Polska (nr 97) ur Petter Dufvas notbok

Notexempel 2. Polonäs (nr 153) ur Johannes Bryngelssons notbok (Sexdregasamlingen: Ulf Kindings avskrift 1974 med låttiteln ändrad till »Polonäs»)

109 Magnus Gustafsson

En närmast identisk harmonisk progression finns i andra reprisen i en pollonesse ur Anders Larssons notbok, Backa, Östra Ryd, daterad 1810. Räknat från för- sta takten i andra reprisen enligt följande: T T S / S D T / T T S / S D T / D [eller D D] / D DD D [eller D] / T[7] / S / DD / D / T / o.s.v. Tredje och fjärde tonen i tionde takten i andra reprisen skall förmodligen vara A och F# (notexempel 4). I en pollonesse ur Andreas Dahlgrens notbok, Fågelvik, Tryserum, daterad 1784 ff (SVA FMK Ma 7:56), finns ytterligare ett exempel på en liknande harmonisk progression i andra reprisen som i de tidigare anförda exemplen (notexempel 5). Räknat fr.o.m. tionde takten i andra reprisen: D / T [7] / S SSP S [eller S] / DD / D S D / o.s.v. Sjätte tonen i takt 12 ska sannolikt vara ett återställt F# (som i fö- regående takt) och andra tonen i påföljande takt ska nog vara ett C#. Dahlgrens polonäs är en variant på den kända hälsingelåten »Dunderbergs storpolska».⁵³ Vi har tidigare konstaterat att liknande modulationer även förekommer bland kontradanserna. I »The Love» ur Magnus Theorins notbok, Växjö, daterad 1792 (SVA FMK Ma 15 s. 100), finns exempelvis en liknande, men något mer utvecklad och längre modulation över d-moll och e-moll (fr.o.m. andra reprisens åttonde takt), jämfört med de tidigare anförda polskaexemplen (notexempel 6). Beträffande kontradansmelodiernas bakgrund i antingen Frankrike eller på de brittiska öarna kan man något generaliserat hävda att de franska melodierna ofta uppvisar den här typen av modulationer, medan de brittiska som regel saknar dessa helt. Den engelska titeln på ovanstående melodi skulle alltså kunna uppfattas som en paradox. Som exempel på den andra huvudgruppen av släktskap, som alltså är direkt knuten till den melodiska utformningen, kan en mycket spridd polska som i sina äldre former har kontinentala förlagor anföras. Den förekommer ända sedan 1600-talet i två huvudtyper, emellan vilka det finns en rad mellanformer. Överhuvudtaget är polskan ett av många intressanta och åskådliga exempel på hur populära centraleuropeiska 1600-talsmelodier finner sin väg in i svensk folkmusiktradition. Den äldsta kända varianten står som »Saltus» i en ungersk samling från första hälften av 1600-talet.⁵⁴ I en annan 1600-talssamling från Riga ingår melodin som »seras» i en liten svit: aria – menuet – seras.⁵⁵ Inte mindre än tre olika versioner finns nedtecknade runt sekelskiftet 1700 i regionen Zips i norra Slovakien och finns medtagna i »Die Sammlung von

⁵³ Se vidare Svenska låtar Hälsingland, nr 500. ⁵⁴ National Széchényi Library, Budapest: Eleonora Susanny Lanyis Sammlung, daterad ca 1650–1710. ⁵⁵ FMK MMD 31a: Nicolaus Breschs notbok, Riga, daterad ca 1700–1760.

110 Spelmansböcker i Sverige

Notexempel 3. Polska (nr 25) ur Petter Dufvas notbok.

Notexempel 4. Pollonesse (nr 15) ur Anders Larssons notbok.

111 Magnus Gustafsson

Notexempel 5. Pollonesse (nr 56) ur Andreas Dahlgrens notbok.

Notexempel 6. Kontradans (The Love) ur Magnus Theorins notbok.

112 Spelmansböcker i Sverige

Notexempel 7. Polonäs (nr 56) ur Anders Larssons notbok (Sexdregasamlingen: Ulf Kindings avskrift 1989 med låttiteln ändrad till »Polonäs»).

Notexempel 8. Scribe (nr D-86) ur Anna Szirmay-Kecsers samling.

113 Magnus Gustafsson

Notexempel 9. Menuet (nr 15) ur Vladimír Godárs samling.

114 Spelmansböcker i Sverige

Tänzen und Liedern der Anna Szirmay-Keczer».⁵⁶ Ett annat exempel från samma tid finns bevarat från Westfalen i Tyskland och återges i »Tanzsammlung Dahlhoff». Med viss förvåning kan man också konstatera att melodin i en när- liggande variant är allmänt känd i Ukraina som »Mnohaja Lita» – en sång som under 1600- och 1700-talen hade religiös bakgrund, men som med tiden fick en profan text. Melodin tycks också ha spelats som menuett och i Vladimír Godárs stora samling med historiska duetter från Slovakien och Ungern finns en tryckt menuettversion med secundostämma (Godár 1972, del II nr 15). Melodin finns i någon form i de flesta av de svenska 1700-talsspelmansböckerna och har, precis som exempelvis melodin till exempelvis »La Folia» och »Skräddarpolskan», varit föremål för variationsövningar i en del svenska spelmansböcker. Intressanta exempel på detta finns i Andreas Grevelius och Jonas Anckarmans samlingar, där denna melodi presenteras som »Pollonesse med variationi».⁵⁷ Den är ock- så en allmänt upptecknad polska i Svenska låtar, bl.a. i Dalarna. Notexempel 7 visar hur melodin presenteras i Anders Larssons notbok i Sexdregasamlingen (SVA FMK Ma 12:II nr 56, här i Ulf Kindings avskrift med låttiteln ändrad till »Polonäs»). Jämför polonäsen ur Sexdregasamlingen (notexempel 7) med en version i »Die Sammlung von Tänzen und Liedern der Anna Szirmay-Kecser» från Zips i Slovakien, daterad 1625–1649 och 1729–1749 (notexempel 8). Jämför också Szir- may-Kecsers version med en »Menuet» i ett nytryck av den tidigare omtalade duettsamlingen efter Vladimír Godár från Slovakien (Huslové duetá 1972, II nr 15, notexempel 9).

• • •

Jag har därmed tecknat en bakgrund kring de svenska spelmansböckernas funktion och innehåll. Artikeln bygger till stora delar på ett kapitel i min avhandling Polskans historia (2016), men flera aspekter har tillkommit och en del som inte är relevant i detta sammanhang har tagits bort. En avslutande reflektion i sam- manhanget är att det musikaliska innehåll som definierar begrepp som konst-

⁵⁶ Literarisches Archiv, Matica slovenská, Martin: Die Sammlung von Tänzen und Liedern der Anna Szirmay-Kecser, daterad 1625–1630 och 1729–1749. Publicerad med kommentarer av Karol Hlawiczka och Zygmunt Szweykowski: Tance Polskie ze zbioru Anny Szirmay-Kecser, 1963. ⁵⁷ KB: Klemming 1976:146: Anckarman, nr 42, samt SVA FMK: M 93 nr 18.

115 Magnus Gustafsson

musik och folkmusik en gång i tiden var grenar på samma musikaliska träd. I många utomeuropeiska kulturer framstår detta tydligare, där konstmusiken ofta är en tydlig del av den folkliga musiken. Inom en »förhöjd» tradition kunde vem som helst manifestera eller bevisa sin skicklighet. Att lärlingar upptogs från folket betydde i praktiken att det blev en stark ståndscirkulation av idéer. Klockaren eller organisten kunde mycket väl vara son till en bonddräng eller en skomakare. Det var emellertid inte bara musikerna som rörde sig mellan olika samhällsgrupper, utan även själva musiken – melodierna i sig. Detta betydde i praktiken också att det fanns en ständig växelverkan mellan gehörs- och nota- tionsmusicerande. Särskilt 1700-talet tycks ha varit särskilt dynamiskt i det här avseendet. Tyvärr finns det inte utrymme för att här ge en djupare bild av de ofta svårgenomträngliga och svårgripbara musikaliska flödena mellan stad och land; mellan högt och lågt och mellan olika stilar och genrer. Glädjande nog presenteras emellertid detta i flera andra artiklar i denna antologi.

Källor och litteratur

Otryckta källor Kungliga Biblioteket (KB) Klemmings samling, 1976:146 Musik- och Teaterbiblioteket (MTB) Anders Ekbaecks notbok Mönsteråshandskriften Svenskt visarkiv (SVA) Folkmusikkommissionens samling (FMK), inklusive spelmansböckerna i serie Ma och M Musikhistoriska museets samling av spelmansböcker, serie MM(D)

Tryckta källor Bäckström, Paul, 1974: Låtar från Dalarna, Stockholm. Godár, Vladimír, 1972: Huslové dueta, I–II, Bratislava. Hlawiczka, Karol & Szweykowski, Zygmunt, 1963: Tance Polskie ze zbiroru Anny Szirmay-Kecser, Warszawa.

116 Spelmansböcker i Sverige

Kinding, Ulf, 1974–1989: Sexdregasamlingen, I–III, Göteborg. Rosenberg, Anders Gustaf, 1875: 160 polskor, visor och danslekar upptecknade i Södermanland 1823–35, Stockholm. (Ny upplaga i faksimiltryck 1969) Rosenberg, Anders Gustaf, 1879: 160 Svenska danspolskor från Upland, Öster- götland, Dalarne, Sörmland och Jämtland, Stockholm. (Ny upplaga i faksimiltryck 1969.) Rosenberg, Anders Gustaf, 1882: 100 Svenska danspolskor förnämligast från Sörmland och Östergötland, Stockholm. (Ny upplaga i faksimiltryck 1969.)

Litteratur Andersson, Greger, 1990: »Häradsspelmän i Alby härad under 1700-talet.» I: Skepparpsåns museiförening. Meddelanden & Bygdehistorik, nr 4, S. 244–253. Andersson, Greger, 1994: »Från Dietrich Buxtehude till Sone Hansson Sträng- berg: organister, stadsmusikanter och häradsspelmän i Helsingborg och Lugg- ude härad.» I: Kring Kärnan. Helsingborgs Museiförening, nr 23, S. 35–62 Andersson, Greger, 2008: »Häradsspelmän i Skåne» (opublicerat manus / stencilupplaga), Lund. Andersson, Nils & Andersson, Olof, 1922–1940: Svenska låtar, Stockholm. Andersson, Olof, 1963: Hur Svenska låtar kom till, Stockholm. Berglin, Elisabeth, 1987: Djursviter på sydsvenska bonadsmålningar, Lund. Berry, Peter, 2011: Abraham från Godegård : berättelsen om en originell människa och hans musik, Malmö. Boström, Mathias, 2010: »100 år med Folkmusikkommissionen. Översikt och vägledning.» I: Det stora uppdraget. Perspektiv på Folkmusikkommissionen i Sve- rige 1908–2008. Redaktörer Mathias Boström, Dan Lundberg & Märta Ram- sten. Stockholm. S. 13–38. Boström, Mathias, 2015: »Låtar av ’större arkivaliskt än musikaliskt intresse‹’? Spelmansböckerna och Svenska låtar.» I: Lekstugan. Festskrift till Magnus Gustafsson. Redaktör Mathias Boström. Växjö. S. 47–67. Boström, Mathias & Gustafsson, Magnus, 2017: Sven Donats notbok, Växjö. Callen, Anneliese, 1988: »Vetter Michel and the Symphony.» I: Jahrbuch für Volksliedforschung, S. 81–87.

117 Magnus Gustafsson

Ekbæck, Anders, 1828: Utförlig beskrivning över Locknevi Lovl. Församling, Norr- köping. Gjerdingen, Robert O, 2007: Music in the Galant Style, New-York. Gorset, Hans-Olav, 2011: »Fornøyelig Tiids-fordriv.» Musikk i norske notebøker fra 1700-tallet: beskrivelse, diskusjon og musikalsk presentasjon i et oppføringspraktisk perspektiv, Oslo. Gustafsson, Magnus, 2003: »Transformations of melodies. Motifs, structure and distribution of some common polskas in Scandinavia.» I: The Polish Dance in Scandinavia and Poland. Redaktör Märta Ramsten. Stockholm. S. 77–116. Gustafsson, Magnus, 2016: Polskans historia. En studie i melodityper och motivformer med utgångspunkt i Petter Dufvas notbok, Lund. Göransson, Nils, 1992: Klockare och organister – »kyrkobetjänte» före 1950, Borensberg. Hammarström, Erik, 2004: »Han slog sönder sin ﬁol när han träﬀat en spelman som var bättre – om organister och klockare som folkliga ceremoni- och dans- spelmän.» I: I rollen som spelman: uppsatser om svensk folkmusik. Redaktör Alf Arvidsson. Umeå. S. 79–130. Klintberg, Bengt af, 1988: Svenska trollformler, Stockholm. Koudal, Henrik, 1987: Rasmus Storms nodebog. En fynsk tjenestekarls dansemelodier o. 1760. København. Koudal, Henrik, 2003: »Polsk and Polonaise in Denmark 1600–1860. Music, dance and symbol – a riddle with several solutions.» I: The Polish Dance in Scan- dinavia and Poland. Redaktör Märta Ramsten, Stockholm. S. 27–53. Lindahl, Karin, 1984: Johannes Bryngelssons notbok. En studie i 1700-talets svenska spelmansmusik, Göteborg (stencilupplaga). Mattsson, Henrik, 2013: Ornamentik i musik från senbarocken, klassicismen och romantiken, Stockholm (examensarbete SMI, stencilupplaga). Meyer, Leonard B, 1989: Style and Music: Theory, History, and Ideology. Phila- delphia. Moberg, Carl-Allan, 1951: »Från kämpevisa till locklåt. En översikt över det folkmusikaliska uppteckningsarbetet i Sverige.» I: Svensk tidskrift för musikforskning, S. 6–52.

118 Spelmansböcker i Sverige

Norlind, Tobias, 1910–1911: »Zur Geschichte der polnischen Tänze.» I: Sammel- bände der Internationalen Musikgesellschaft XII, Leipzig. S. 521–525. Norlind, Tobias, 1929: »Några riktlinjer för polskaforskningen.» I: Studier och uppsatser tillägnade Otto Andersson. Budkavlen. Redaktörer Karl Robert Wik- man & Sven Andersson. Åbo. S. 112–117. Riepel, Joseph, 1757: Gründliche Erklärung der Tonordnung insbesondere, zugleich aber für die mehresten Organisten insgemein, Frankfurt am Main & Leipzig. Rudén, Jan-Olof, 1981: Music in tablature, Stockholm. Schubart, Christian Friedrich Daniel, 1774: Deutsche Chronik, Augsburg. Seeger, Charles, 1958: »Prescriptive and descriptive music-writing.» I: The Mu- sical Quarterly, no 44. S. 184–195. Ternhag, Gunnar, 1992: Hjort Anders Olsson, Hedemora. Ternhag, Gunnar, 2011: »Att samla musik.» I: Musikvetenskapliga texter. Fest- skrift till Holger Larsen 2011 (Studier i musikvetenskap 21.) Redaktör Jacob Der- kert. Stockholm S. 156–173. Tour, Peter van der, 2015: Counterpoint and Partimento: Methods of Teaching Composition in Late Eighteenth Century Naples, Uppsala. Wentz-Janacek, Elisabeth, 2003: John Enninger – Spelman, Kongl. Kammarmusi- kus, Klockare, Lund. Vestergren, Viktor, 2004: Stil och ornamentik: en studie i tre spelböcker, Luleå (stencilupplaga).

119

Glömda kvinnoliv från tre sekler En studie av Trondhjemska notböcker i lokalhistorisk kontext

Eva Hov

Inledning Jag har valt att undersöka de få kända äldre musikmanuskript som har skrivits eller varit ägda av kvinnor med anknytning till Trondhjem:¹ systrarna Ellen och Birgitta Schøller, Elisabeth Schøller och Mary Ann Allingham. Efter att jag tillfälligtvis fann böckerna för många år sedan, har jag haft stor glädje av att transkribera och spela musik från dem. Samtidigt har nyfikenheten vuxit sig allt starkare – vilka var dessa sedan länge glömda kvinnor, hur såg deras liv ut, och vad betydde musiken för dem? Ett exempel på hur viktiga, och vanliga, notböcker har varit, ser vi i en dagbok skriven våren 1807. Den unge irländaren William Allingham (som vi kommer tillbaka till senare) bodde då en period i Trondhjem för att arbeta som lärling hos en köpman, som var gift med Williams syster Jane. William skildrar gång på gång hur han lånar noter av vänner för att utforska musiken på sin fiol, och skriva av de melodier han tyckte bäst om, som en närmast daglig aktivitet. Jane avled dessvärre, och hennes väninna Sarah önskade sig Janes handskrivna sångbok som ett minne, men den hade redan getts bort till en annan kvinna. William skrev då ned Janes engelska favoritsånger i en av de fem notböcker som han själv hade bundit in, gav boken till Sarah, och lärde henne att läsa noterna. Sarahs bror skänkte William en bok med 92 tyska stycken för fiol, som var samlade och nedskrivna av deras kusin i Flensburg (Gunnerus XA Qv. 1023 exv. s. 171, 174 och 213). Ingen av de notböcker som William nämner tycks ha bevarats till vår tid, varken i Norge eller i Irland dit han återvände. Musiken hade tidsbegränsad ak-

¹ Under tidsperioden som behandlas i artikeln skrevs ortsnamnet oftast som »Trondhiem» eller »Trond- hjem». Den förnorskade formen »Trondheim» infördes som officiellt namn 1931. Den äldre namn- formen Kjøbenhavn kommer också att användas. Eva Hov

tualitet, medan papper återanvändes och kunde komma till nytta. Bara en bråk- del av de notböcker som en gång skrevs existerar i dag, och ännu mer sällsynta är böcker som har tillhört kvinnor. Det gör de exemplar som omtalas i denna artikel oändligt värdefulla. Trots detta har få intresserat sig för de nämnda kvinnorna och deras musikmanuskript. Elisabeths bok berörs kortfattat i två avhandlingar, i den ena med kommentaren »merket Elisabeth Schiøller» [sic] (general von Kroghs hustru)» (Dahlback 1954–1955 s. 155), medan den andra inte nämner Elisabeth över huvud taget (Gorset 2011 s. 154 och 297). Dedikationer från Mary Anns sångböcker behandlas i en avhandling om hennes övriga författarskap, dikter och berättel- ser (Hamill 2015 s.1, 73–74 och 132). För närvarande samarbetar jag med Caoim- hin MacAoidh i Ballyshannon i ett bokprojekt om och med Mary Anns sånger. Samtliga kvinnor och manuskript finns representerade i en mer populär- vetenskaplig artikel, som ger inblick i informellt kulturliv i trondhjemska hem (Hov 2018 s. 129–132, 136, 148–149). I artikeln presenteras ett antal böcker och häften med hemgjorda dikter och skådespel, populärmusik och dans. Kontex- ten runt dessa manuskript har utforskats genom biografiska studier, lokalhistorisk och kulturhistorisk granskning i växelverkan. I undersökningarna av Schøllers och Allinghams manuskript har jag valt att pröva samma arbetsform med kontexten och människorna i fokus. Kan biografiska och lokalhistoriska upplysningar ge nya perspektiv, som bidrar till en mer ingående förståelse av kvinnornas notböcker, och av musiken man spelade så långt från Europas kulturcentra? Kan själva manuskripten innehålla upplysningar som fattas i andra källor, och därmed bidra till ny kunskap? För en nutida musikant är det dessutom närliggande att reflektera över vilken funktion musiken kan ha haft för kvinnorna, och deras – och våra – upplevelser av den.

En bokföringsbok med orgeltabulatur från 1600-talet – möt familjen Schøller På Stadsarkivet i Trondheim ﬁnns en gammal bok som är exklusivt inbunden i skinn med guldpräglad dekor, men tydligt sliten och illa medfaren, vattenska- dad och trasig. Den beskrivs i katalogen som »Regnskapsbok for sagbruks- og godseier i Hegra, 1803–1805. Også brukt til farveoppskrifter, medisinoppskrifter og noter. På omslaget: E. C. D. S. 1676. På insidan av omslaget: Birgitte Schøller» (SAT PE-0024). (Bild 1). Tidigt på 1600-talet kom tre av den danska slottsskrivaren Schøllers söner till Trondhjem. Vid samma tid utvecklades en omfattande export av timmer och

122 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Bild 1. Pärmen till systrarna Schøllers bok, som bland annat innehåller dansmusik i tabulaturnotation. (Trondheims stadsarkiv. Foto: Eva Hov.) trävirke från områden runt Trondhjem till Holland. Bröderna var futer (fog- dar) och godsförvaltare, och samlade in skatter och avgifter. Bönder som inte klarade av betalningen kunde bli tvungna att pantsätta gården, som en fut därmed hade möjlighet att avgiftsbelägga och kanske senare överta. Schøl- lerbröderna, speciellt Caspar, utnyttjade detta och han samlade efter hand stora skogsegendomar i 34 socknar, samtidigt som han köpte upp kronogods och många sågbruk (Sogner 1962 s. 106–115; Pedersen 2011 s. 33 f., 38 och 48 f.). Caspar blev efter hand Trondhjems mest förmögna man, och utmärkte sig 1645 med att ha långt ﬂera tjänare i huset än någon annan (Sogner 1962 s. 130). (Se ﬁgur 1 för släktförhållanden inom familjen Schøller.) Caspars son Christopher studerade i Leyden i Holland och följde sedan i sin fars fotspår. Han gifte sig 1660 med Maren, dotter till en rik borgmästare i Fredrikstad. Maren var också arvtagare till stora jordegendomar (Schøller 1890 s. 238 f.). Christopher valde att bosätta sig på Gjølme i Orkdal, en av hans gårdar som låg vid fjorden fyra mil sydväst om Trondhjem. Det var i det om- rådet han ägde mest skog. Han kunde därmed ta emot holländska skepp som

123 Eva Hov

Figur 1. Personer ur släkten Schøller som omtalas i denna artikel.

lastades med trävirke från hans egna sågar. Enligt släktkrönikan hade Chris- topher och Maren fem söner, varav en avled som ung (student?) i Oxford, och en som »Legations-Secretairer ved det preusische Hof». Den yngsta av de tre döttrarna, Maren, blev gift med en köpman i Kjøbenhavn. Birgitte gifte sig med den danska översten Frederich Munchgaard, men blev änka redan efter sex år. Efter mor Marens död 1701 övertog Birgitte gården Gjølme, och drev gården i minst trettio år. Hennes bror Christian skrev om henne: » ... hun hafde ingen Børn, om hendes fataliteter og Uløckeligheder kunde en Hob fortælles, som er for sensibel at opreigne og derfor med Stiltienhed forbiegaas» (Schøller 1890 s. 239–244). Birgitte var nog en myndig och driftig kvinna – det var hon som styrde på släktgården under lång tid trots att hon hade bröder. Om den äldsta dottern, Ellen, berättas bara att hon förblev ogift och boende på Gjølme hela livet. Med all sannolikhet är det Ellen Christophers Datter Schøllers initialer som står präglade utanpå boken på Stadsarkivet. Med tanke på att lillasyster Bir- gitte gifte sig 1685, bör Ellen vara född någon gång mellan 1660 och 1668, och var därmed år 1676 i en lämplig ålder för att lära sig att spela på något klaverinstrument. De första sidorna av boken innehåller melodier nedskrivna med tysk orgeltabulatur, av ﬂera olika personer. Tydligen har Birgitte senare vänt boken upp och ned, och börjat fylla den från andra hållet med nyttiga recept av

124 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Bild 2. Ett exempel på det skiftande innehållet och bruket av systrarna Schøllers bok: en fransk courant i tabulatur, överst, samsas med räkenskaper från 1804 över inköp av havre och råg till sågverket (upp och ned i bilden). (Foto: Eva Hov.) mångahanda slag. Förutom råd om mat och dricka, bläck och färgbad för ull- garn, finns recept på extrakt och andra medel mot dålig mage, tandvärk, skör- bjugg, förgiftning, pest och gikt samt styrkepulver för hästar. Bodde man på en av de utspridda gårdarna i Orkdalen var man tvungen att klara av det mesta på egen hand. Långt senare har boken på något sätt hamnat på ett sågbruk i Hegra, fyra mil öster om Trondhjem, där man återanvände den som bokföringsbok – både de tomma sidorna, och små fläckar av ledig plats runt om tabulaturskrift och recept. (Bild 2) Det är tänkbart att den förmögna familjen Schøller levde ganska isolera- de från sina närmaste grannar. Framför allt umgicks de med ämbetsmän och affärsmän som bodde på längre avstånd. Sorenskriveren (häradshövdingen) i Orkdal, Matthias Skaanlund, skildrar i sina memoarer hur han trolovade sig i 1689, »udi honnette Folks Nærværelse», och räknar upp »Madame, sal. Vice-Laugmand Schøllers [alltså mor Maren, som då var änka], Mad.elle Ellen og Maren Schøller, Bergraad Marselius, Præsident Peter Kaasbøl» (Skaanlund 1912 s. 211 f.). Kaasbøl var gift med Mille, en kusin till Ellen och Maren, och var ordförande i magistraten som styrde i Trondhjem. Vid vigseln en månad senare var det Ellen och Mille som klädde bruden. »Brudgomsmænd» var två högre

125 Eva Hov

ämbetsmän, som båda bodde i Trondhjem. Schøller-familjen hade också andra släktingar i staden.

Musiken i Ellens och Birgittes bok Schøllerboken innehåller femton fullständiga melodier och några fragment, alla anonyma. Här finns en »Hollansh Lied» och »Ein Thanz» följd av en »Polnish Proportion». Vidare en boure och en ballet, en fullständig allemand och två i fragment (där det fattas sidor), två galliarder och två couranter (den ena fransk), fyra sarabander, en »Menuet» och »Et trofast Hierte o Herre etc:». Taktart och markeringar för taktstreck anges sporadiskt, varför man ofta får gissa sig fram på basis av tonernas rytm och grupperingar. Det gäller bland annat »Polnish Proportion», där första reprisen är utan taktstreck. Spelar man den rätt fram, består sista takten av två åttondelar följda av en halvnot, en rytmisk figur som är vanlig i både polsk proportio, pols och polska. Men den andra reprisen har en markering som anger att de första två åttondelarna ska vara en upptakt. Anpassar man då hela melodin, så förskjuts allt så att sista takten bara består av en halvnot, och man får metriska mönster mer karakteristiska för tysk proportio. (Notexempel 1). En melodi med titeln »Menuet» är också problematisk. Taktstreck saknas helt, och taktarten är inte angiven. Menuetter går normalt i tredelad takt, men den här melodin har en så regelbundet tvådelad uppbyggnad att det verkar omöjligt att forma den i någon slags tretakt. En annan melodi med över- skriften »Menuet», men i lika envis tvåtakt, finns i en holländsk samling av »bond-låtar och kontradanser» från 1709 (Roger [1709] nr 271). Emellertid, i en konkurrents nothäfte med samma titel, står melodin identiskt lika under sitt riktiga namn, nämligen som marschen »Meene» (Mortier [1709] nr 202), en för- kortning av det fullständiga namnet »Beleg van Menen» som användes i andra sammanhang (upplysningar från Jos Koning). Det ligger nära till hands att tänka sig en liknande feltolkning när det gäller Schøllers melodi, eller att det kan ha skett en förväxling vid avskrift, så att titeln »Menuet» helt enkelt hörde ihop med ett annat stycke. Markeringen för taktstreck i proportion kan också vara ett misstag. Att sådana fel inte upptäcktes när man spelade, skulle i så fall tyda på att man inte kände så väl till dessa dansformer. Det förekommer dessutom dissonerande toner, som skulle kunna vara skrivfel. Detta aktualiserar frågan om vilka det är som har skrivit ned musiken – och vem som undervisade Ellen och Birgitte. Kan mor Maren ha lärt vidare färdigheter som hon tillägnat sig under uppväxten i Fredrikstad? Eller besökte man Trondhjem, där det fanns en stadsmusikant?

126 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Notexempel 1. »Polnish Proportion» ur systrarna Schøllers notbok, med transkription av Eva Hov. Den polska proportionens andra repris börjar i den nedre tabulaturraden. Efter de två första bokstäverna i översta och nedersta stämman står lodräta streck som markering av taktstreck. Kanske är också de ljusare strecken längre bort i raden, mellan stämmorna, liknande markeringar?

Notexempel 2. Den andliga visan »Et trofast hjerte af al min agt» så som den står i systrarna Schøllers notbok, ovanligt nog i tretakt.

127 Eva Hov

Bild 3. Systrarna Schøller hade nog en hel del gemensamt med dessa kvinnorna. T.v. Dorothe Engelbretsdatter som förmedlar sina tankar med fjäderpannan (del av ett koppar- stick i förstautgåvan av hennes bok Taare-Oﬀer [1685] med andakter i versform). T.h. en ung dam som spelar på ett klavikord i Leyden (nu Leiden) runt 1665 (del av en målning av Rembrandt-eleven Gerrit Dou, Dulwich Picture Gallery, London). (Båda bilderna publicerade på webben som »Public domain».)

Mitt bland all dansmusik står melodin till den andliga visan »Et trofast Hierte o Herre». Malmöprästen Hans Christensen Sthen hade på 1580-talet tagit ut- gångspunkt i den kända danska kärleksvisan »Et trofast hjerte af al min agt», och »christeligen forandret» texten (Schiørring 1950 s. 31, 35). Den tidigaste kän- da utgåvan med noter står emellertid i Kingos Graduale (psalmbok) från 1699, och den ursprungliga melodin från kärleksvisan kan ju också ha blivit »christeligen forandret» i loppet av ett sekel. Melodin hos Kingo, och versioner i senare koralböcker fram till i dag, går alla i värdig tvåtakt. Melodin i Schøllers bok, däremot, snirklar sig fram i tretakt med spänstig, närmast dansant rytm (notexempel 2). Kan det ha varit så man sjöng kärleksvisan från början? Det verkar som om Schøller-versionen har behållit sin popularitet i Trondhjem. Segelmakaren Johan Andreas Hvedings innehållsrika notbok, som troligen skrevs under de sista åren av 1700-talet, innehåller psalmmelodier som skiljer sig från det man ser i samtidens koralböcker och som kan dokumentera en lokal sångtradition. Hans version av »Et trofast Hierte» är också noterad i tretakt.² Liksom Sthen diktade prästdottern Dorothe Engelbretsdatter i Bergen andliga sånger, som blev oerhört populära i Norge under lång tid. I samlingen Siælens Sang-Oﬀer (tryckt första gången 1678) beskrev hon mycket färgrikt livets

² Telemark Museum, Rikard Berges Handskriftsamling nr. 529, nr 217; Hov 2018 s. 136.

128 Glömda kvinnoliv från tre sekler

!" # $ % &

'( % # % $

) #

Notexempel 3. Några dansmelodier ur systrarna Schøllers notbok som även användes till sånger i Dorothe Engelbretsdatters Siælens Sang-Oﬀer (c. 1680).

129 Eva Hov

alla sorger och plågor, till tonerna av samtidens mest omtyckta melodier (bild 3). Bergen hade tät kontakt med kontinenten, så Dorothe bör ha varit relativt väl uppdaterad ur kulturell synpunkt. Fyra av de melodier som hon använde finner vi också i Schøller-boken, och de var alltså lika välkända på Gjølme: En courant (Dorothes »Farvel farvel forledne Aar»), en galliard (»Al Verdens Fryd er som en Damp»), en saraband (»Hiertet ieg Blotter») och »menuetten» (»Den Siæl er værd at priise»), som också här är noterad i tvåtakt (Engelberts Daatter c. 1680 s. 55, 124, 199, 260). (Notexempel 3). Två av dessa melodier, galliarden och sarabanden, återkommer i den handskrivna klaverbok som har tillhört Anna Maria van Eijl från Arnhem i Holland, daterad 1671 (Noske 1976 s. 46, 48). Samma saraband finns också i en tabulaturbok från ca 1660 i Lüneburg Ratsbibliothek (Ms. Mus. 149, foto i Noske 1976, XL, se också XXVIII), och i Rogers samling som sången »Al wat men doet men kan geen Juffrow winnen» (Roger [1709] nr 308). Vid sökning i Nederlandse Liederenbank (2019-06-26) får man över hundra träffar på sånger med denna melodiangivelse och varierande texter. Sarabanden benämns »La Princesse» i en tabulaturbok skriven av organisten Anders Törn från Stora Tuna, omgiven av en liknande repertoar.³ Melodin användes också av Thomas Kingo både till hans psalm »Sorrig og glæde de vandre til hobe», som fortfarande är välkänd i Danmark och Norge, och till hans visa »Candida hviler i hjertekær gemme». Sarabanden får väl anses som en verklig »hit», av långlivat slag. Med detta i tankarna, verkar musiken i systrarna Schøllers bok varken pro- vinsiell eller gammaldags. Ser vi närmare på Birgittes recept så bekräftas det kosmopolitiska intrycket: hon nämner hundra olika ingredienser i sina recept, och de flesta av dessa måste importeras – exotiska kryddor och läkeväxter från alla världens hörn. Om somrarna gick det faktiskt timmerskepp i skytteltrafik mellan Orkdal och Amsterdam, en metropol varifrån vad som helst kunde skaf- fas. Några av Birgittes recept är på tyska och många innehåller ord eller fraser på latin, som till exempel »en vestindisk chirurgi Communicatione». Här avslöjas också innehållet i de klassiska Elixir vita Matheoli och Tygo Brahes extract, för att inte tala om teet som hjälpte hertigen av Wurtenberg mot tårar i ögonen, och »Corwits Trollis Pulver hvor med Conservertis kong Friderich 3de j mange aar». Hur kunde sådana recept hamna i Orkdal? Överste Frederich Munchgaard, som Birgitte gifte sig med 1685, hade varit kapten i Livregementet och utmärkt sig under slaget vid Christianstad 1676

³ Stifts och landsbiblioteket, Skara, Katedralskolans musiksamling 493a; Hov 1994 s. 8 f.

130 Glömda kvinnoliv från tre sekler

(Skaanlund 1912 s. 111). Kanske har Frederich mött Corfitz Trolle antingen där, eller under sin tid som privatlärare för greve Christian Gyldenløve (en oäkta son till kung Christian V) år 1680 (Skaanlund 1912 s. 110 f.). När kung Christi- an hyrde ut »hjälptrupper» till Wilhelm av Oranien, var Frederich chef för ett kompani i Garden til Fods och utkämpade flera kamper i Irland 1689–1691, med just hertigen av Wurtenberg som närmast överordnad (Barstad 1928 s. 7, 10, 29). Skickade Frederich hem recept till sin Birgitte, som satt och väntade ängsligt på brev? Å andra sidan förekom det vid den här tiden, att officershustrur av det mer våghalsiga slaget följde sina män under fälttåg. Birgitte kan alltså ha varit med till Irland, och själv fått möjlighet att diskutera örtmedicin med hertigen. Hon ser i alla fall inte ut till att ha varit i Orkdal när Skaanlund gifte sig 1689. Frede- rich stupade under slaget vid Aughrim 12 juli 1691 (Barstad 1928 s. 36). Likaså är det tänkbart att Ellen, Birgitte och Maren tidvis kan ha uppehållit sig hos en av deras farbror Christens två söner, som båda hade höga ämbeten i Kjøbenhavn (Schøller 1912 s. 228–231). Det skulle kunna förklara hur Birgitte lärde känna Frederich, och varför Maren gifte sig med en kjøbenhavnere. Kan Ellen ha fått sin påkostade bok i gåva för att användas vid klaverundervisning där? Eller fick hon rent av chansen att följa med en av timmerskutorna till Hol- land? Kan hon ha vistats i samma kretsar som Anna Maria van Eijl?

Berlins lärobok från 1700-talet – och en ny generation Schøller I Nasjonalbiblioteket i Oslo ﬁnns »Mus. ms. 1438 Johann Daniel Berlin: ’Musica- liske Elementer eller Anleedning til Forstand paa De første Ting udi Musiquen’». Katalogens referens är lite förvirrande – handlar det om ett manuskript eller en tryckt bok? – och svaret är båda delar. Johann Daniel Berlin (1714–1787), som var son till en stadsmusikant i Memel i Preussen (nu Klaipeda i Litauen), gick i lära i Kjøbenhavn innan han blev utnämnd till stadsmusikant i Trondhjem. Berlin tog också snart över som organist i både Domkirken och Vor Frue kirke, och blev dessutom senare vattenverksinspektör och överbrandmästare. I tillägg höll han på fritiden på med instrumentbygge, tekniska uppﬁnningar och vetenskapligt arbete (Michelsen 1987 s. 9–11, 29–35). Berlin insåg behovet av en lärobok i musikteori på danska anpassad för amatörer. Han skrev och bekostade själv tryckningen av Musicaliske Elemen- ter i Trondhjem 1744. Det antas att Berlin lät binda in läroböcker tillsammans med omfattande bilagor av blanka ark, där han själv skrev ned klavermelodier (upplysningar från en konservator i NB mus.ms. 1438 och 4427). Man känner till

131 Eva Hov

Bild 4. Pärmen till Elisabeth Schøllers notbok, rikt utsmyckat på fram- och baksida samt med spår av förgyllning. (Nasjonalbiblioteket, Oslo. Foto: Eva Hov.)

fyra bevarade exemplar av läroboken som har sådana bilagor med handskrivna noter. De finns i Trondheim, Oslo och Norrköping. Den aktuella boken i Nasjonalbiblioteket är inbunden i skinn, med sliten pärm men för övrigt väl bibehållen. Framsidan är täckt med präglade akantus- rankor som omsluter namnet »Elisabeth Schöller» (bild 4). Inne i boken står signaturen till en senare ägare, organisten i domkyrkan Johan Christian Tellef- sen (1774–1857), som också har använt den sista delen av de blanka arken till att skriva in koraler och orgelverk. Vem var då denna Elisabeth? Hennes efternamn leder oss tillbaka till Schøl- ler–släkten. Ellens och Birgittes bror Anders höll till på Leeren gods söder om Trondhjem. Hans enda barn, sonen Stie Tønsberg Schøller (1700–1769), fick en omfattande utbildning vid universitet på kontinenten, bland annat fem år i Halle (Andersen 2006 s. 9). Tillbaka i Trondhjem gifte han sig med Elisabeth Angell, som också kom från en av de mest förmögna familjerna i staden. När hon avled 1742, gifte Stie genast om sig med den oförglömliga Cecilie Christina (1720–1786), dotter till general Frølich som hade kommando över armen nord- anfjälls (Schøller 1890 s. 239; Andersen 2006 s. 9–11). Efter Sties död visade sig Cecilie vara en driftig affärskvinna. Hon säkrade sig en plats i historien genom att låta uppföra Nordens mest omfattande träpalats (den monumentala Stifts- gården, nu kungligt residens), och uppnådde den höga rangen geheimeraadinde.

132 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Bild 5. Såvitt känt har inget porträtt av Elisabeth Schøller bevarats, men här ser vi tre personer som hade stor betydelse i hennes liv: Fr. v. Johan Daniel Berlin, Elisabeths man Georg Fredrik von Krogh och hennes mor Cecilie. (Medaljongen med Berlin ﬁnns på Ringve Museum, Trond- heim, övriga foto från Trondheim Byarkiv; alla publicerade som »Public domain». Samtliga foton beskurna, Berlins ansikte lätt retuscherat.)

Hon är troligen den enda norska kvinna som har tilldelats denna titel personligen innan den blev avskaffad 1808. Cecilies mor var släkt med den danska adelsmannen och historikern Peter Suhm, som öppet hade deklarerat att han önskade sig en rik fru för att slippa att arbeta för att försörja sig. Frølich tipsade honom om en passande arvtagare, Karen Angell (1732–1788), en brorsdotter till Sties avlidna fru Elisabeth. Peter reste 1751 till Trondhjem för att träffa henne. En vecka efter ankomsten var han och Karen förlovade, och året efter gifte de sig (Bruun 1898 s. 37, 39–44). Den välorganiserade och flitiga Karen skötte allt det praktiska, »saa at hendes mand havde intet andet at giøre end studere og fornøie sig» (Suhms egna ord, citerat efter Bruun 1898 s. 314). Peter Suhm hyllas som en av stiftarna av Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab 1760, där både Stie Schøller och Berlin snart blev aktiva medlemmar (Andersen 2006 s. 9 f.). Sties och Cecilies enda barn var dottern Elisabeth (1744–1763). Hon gifte sig 1760, sexton år gammal, med överste Georg Frederik von Krogh (1732–1818). Georg Frederik var son till generalen som hade efterträtt Frølich, och kom senare själv att utnämnas till samma position. 1757 tjänstgjorde Georg Frederik i Fredrik den stores stab, och deltog i slagen vid Prag och vid Kolin, där han gjorde en stor insats för att beskydda kungen under reträtten trots att han själv redan var sårad (Anker 1885 s. 154 f.). Året efter blev han anställd vid ett armékorps i Holsten. Elisabeth fick en dödfödd son 1761, medan Georg Frederik fortsatte sina militära manövrar och bland annat förde ett regemente från Holsten in i Mecklenburg 1762 (Anker 1885 s. 155). Elisabeth födde ännu en son 1763, som överlevde och fick namnet Stie. Ett par veckor senare avled hon själv, nitton år

133 Eva Hov

Bild 6. Exempel på två olika handsstilar i Elisabeth Schøllers bok. Märk speciellt skillnaden mellan F-klavarna, och de speciella snirklarna i bokstäverna M, k och t, som är genomgående karaktärsdrag. Skriften på det nedre fotot har stora likheter med text på kartor som ritades av Johan Daniel Berlin. (Foto: Eva Hov.)

gammal. Georg Frederik skrev senare att Elisabeth var »den bedste, dydigste, Gudfrygtigste, mindst hovmodige, Kjærligste og fornuftigste samt Sagtmodigs- te Kone» (citat i Thaulow 1919 s. 108). Efter hans önskan blev Elisabeth vid hans död ﬂyttad från Schøllerfamiljens grav, så att de två kunde begravas sida vid sida (Thaulow 1919 s. 114). Utöver vad som står i kyrkböckerna är detta de enda upplysningar jag har funnit om Elisabeth. (Bild 5)

Musiken i Elisabeths notbok Ser man närmare på notbilagorna i de fyra exemplaren av Musicaliske Elementer, upptäcker man snart att ﬂera olika skribenter har bidragit och att några hand- stilar dyker upp i ﬂera av bilagorna. Johan Daniel Berlin hade så stora ansvars- områden att många arbetsuppgifter måste delegeras till lärlingar och efter hand till tre av sönerna som själva blev musiker. De två döttrarna, som förblev ogifta och bodde hos sin far till hans död, kan ha varit lika musikaliskt begåvade och bidragit till hushållets inkomster genom att skriva av noter och kanske också undervisa. Den första delen av bilagan i Elisabeths bok är skriven med en mjukt

134 Glömda kvinnoliv från tre sekler snirklande handstil, som också återfinns i boken i Norrköping, och skulle kunna tillhöra exempelvis dottern Maria Elisabeth (1739–1805). Handstilen i den sista delen av Elisabeths bok har stora likheter med Johan Daniels egen skrift på kartor som han har tecknat (bild 6). Det är påfallande att två extra långa stycken i denna del (en sonatina och en omfångsrik aria av Graun) däremot skrevs med den tidigare, »feminina» handstilen – som om den senare skribenten inte ville göra det tidskrävande kopieringsarbetet själv. Repertoaren i de två delarna är också lite olika. De 23 melodierna i första delen är alla anonyma, med många menuetter, en »Contra dantz», och dans- melodierna »Quitte Prodiox», »La Nouvelle Invention» och »Le Paisanne» (mer allmänt känd som »Repley’s Delight or the Druken Parson»). De tre sista återfinns i flera andra skandinaviska och brittiska notböcker, bland annat i ett manuskript med musik och dansinstruktioner som skrevs i Kjøbenhavn och köptes av norrmannen Christopher Blix Hammer (Gunnerus XA HA Mus. 3b; Svarstad 2018 s. 66 f., 83–88). Danserna i Hammers bok är av typen engelskdans/ engelska (anglais), där damer och herrar står på led vända mot varandra. Den senare delen av Elisabeths bok innehåller ytterligare 15 melodier, plus en sonatina med fem satser – den enda av Johan Daniel Berlins klaverkompositioner som man vet trycktes under hans livstid, utgiven i Augsburg 1751 och tillägnad Karen Angell. Bilagan avslutas med tre menuetter som också är komponerade av Berlin och en av borgmästaren N.K. Bredal (skriven med en tredje handstil). Vidare ingår den pompösa arian »Quell’ ampletto» från operan Adri- ano in Siria, komponerad av Carl Heinrich Graun 1746. En annan (klaver-)aria är här anonym, medan bilagan på Gunnerusbiblioteket uppger »de Sr: Kirchhoff» (troligen organisten i Halle, Gottfried Kirchhoff, 1685–1746). Här befinner sig också bilagans fyra pampiga »polonoiser» och flertalet av de speltekniskt mest krävande styckena. Elisabeths notbilaga skiljer sig från de tre andra genom att ha färre menuetter (44 %, jämfört med 59–64 %), men en större andel polonäser, och framför allt flera murkij (se nedan). Dessutom är det långt vanligare med stycken i idio- matisk stil, som utnyttjar klaverets möjlighet att låta en melodi uppstå först i samspelet mellan toner i båda händer, till exempel i brutna ackord. De mest tekniskt utmanande exemplen ses i två av polonäserna, med plötsliga utbrott av 36- eller 48-delsnoter som blixtsnabbt flyger över klaviaturen (notexempel 4). I Elisabeths bilaga förekommer också oftare stycken där den ena handen snabbt måste korsas fram och tillbaka över den andra. Kan musiken i Elisabeths bok ge oss närmare inblick i hennes liv? Kanske har hon varit med om att välja repertoaren, och vi kan i alla fall räkna med

135 Eva Hov

Notexempel 4. Tekniskt utmanande polonäs ur Elisabeth Schøllers notbok.

136 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Notexempel 5. Murky (»Morkj») ur Elisabeth Schøllers notbok.

137 Eva Hov

att detta var musik som hon spelade. Den första delen präglas av dansmusik, populära melodier som Elisabeth själv kan ha dansat till. Bland undantagen är en ömsint och smäktande »Affectioso», som återfinns i en av de andra bilagorna med den mer traditionella stavningen affettuoso, och ett sprudlande allegro med eleganta handkorsningar. Musik passande för en tonåring att drömma sig bort i, eller ha det roligt med, men också högst lämplig för att charmera och imponera på unga herrar. De virtuosa inslagen i den senare delen av bilagan tyder på att Elisabeth var tekniskt skicklig, snabb i fingrarna och med god koordination. Ungefär hälften av Johan Daniel Berlins klaverkompositioner som har bevarats till vår tid, ingår i Elisabeths bok – däribland sonatinan, som han tillägnade Karen Angell. Detta tyder på att Karen kan ha varit en av Berlins mer begåvade elever. Vänskapen mellan familjerna Schøller och Suhm gjorde att Elisabeth kände Karen, och kan ha blivit inspirerad av henne (Bruun 1898 s. 42, 47). Troligen undervisade Berlin också Elisabeth, och ville gärna att hon skulle spela hans klaververk. Carl Heinrich Graun var kapellmästare hos Fredrik den store under perioden när Georg Frederick vistades vid det preussiska hovet i Berlin. Kanske är det orsaken till att Grauns aria finns med i Elisabeths bok – hon kan ha spelat den för att glädja sin man. Georg Frederick deltog säkerligen också i baler där processions-dansen polonäs upptog en central plats, till exempel i Dresden där dansen var väl etablerad (Springthorpe 2016 s. 184, 188–190). Bland tyska kompositörer utvecklades konsertformer av polonäsen, som kunde skilja sig ganska mycket från den ursprungliga, »äkta» polonäs som man dansade till (Springthorpe 2016 s. 192–196). Enligt Springthorpe ligger Elisabeths polonäser, även de som har några virtuost klavermässiga inslag, mycket nära de »äkta» processions-polonäserna i form och stil, och kan ha sitt ursprung i Dresden eller Warszawa (upplysning via e-post 2017-07-27). Murkij (morkj, murky, morqui) var en modefluga med marschaktig musik karaktäriserad av en dunkande bas i brutna oktaver (Gorset 2011 s. 173 f.). 13 % av melodierna i Elisabeths bilaga är murkijer, jämfört med 3–6 % i de övriga tre bilagorna, vilket bör betyda att hon satte stort pris på dessa bullriga slagdängor (notexempel 5). En av dem går för övrigt i moll, och sjuder av mörk dramatik. Man kan fråga sig hur det var för Elisabeth att växa upp i de innersta kretsar- na av Trondhjems ekonomiska, sociala och intellektuella elit, mitt i rampljuset men samtidigt i skuggan av sin ambitiösa mor. Hur kunde det kännas att alltid förväntas uppträda med utsökt elegans och vara den »dydigste, fornuftigste og Sagtmodigste» – kanhända också med krav om perfektionism och prestation?

138 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Var äktenskapet mellan henne och krigshjälten Georg Frederik resultatet av en stormande förälskelse dem emellan, eller av att Elisabeths föräldrar ansåg Georg Fredrik som en lovande svärson? De tre åren som officershustru kan ha varit fyllda av ensamhet, fruktan och sorg, då mannen var ute på fälttåg och hon själv gick igenom riskfyllda graviditeter där hemma. Kanske var musiken en ovärder- lig säkerhetsventil, som gav Elisabeth möjlighet att glömma omvärlden försjun- ken i en uttrycksfull aria eller en munter danslåt följd av goda minnen, och där hon kanske ﬁck utlopp för förtvivlan eller frustrationer genom att tillåta sig att dundra lös på en murkij då och då?

En kvarglömd trave från 1800-talet på ett gårdskontor – återseende med Allingham Vi återvänder till Leeren (Leira) gård, som ägdes av Elisabeth Schøllers far och en tid även av hennes änkeman Georg Frederik von Krogh (bild 7). Gården köptes senare av Thoning Owesen (1804–1881), som dog barnlös och testamenterade det mesta av sin förmögenhet till välgörenhet. Allt lösöre av värde blev sålt, och gården brann ned 1931. Men lyckligtvis hade de dåvarande ägarna redan hittat och tagit vara på en del efterlämnade gamla kassaböcker, häften, listor och lösa lappar, främst angående driften av gården under 1800-talet. 1977 lämnades allt detta till Gunnerusbiblioteket och blev katalogiserat som »Privatarkiv 21, Leira gård». Mitt i virrvarret dolde sig en liten skatt: Tio små, oansenliga, hemgjorda böcker eller häften, fyra fyllda av dikter och berättelser, sex med sånger (Gun- nerus X 21). Trådarna kan nu knytas samman genom syskonen Allingham, som nämn- des i inledningen. Under 1700-talet hade Trondhjems köpmän gått över till att exportera trävirke till Irland, så också Otto Owesen som handlade med John Allingham i den lilla hamnstaden Ballyshannon i County Donegal på Irlands nordvästkust. Otto gifte sig med Johns dotter Jane, och Janes bror William Al- lingham (1789–1866) reste med dem till Trondhjem för att lära bokhållning (se ﬁgur 2 för släktförhållanden). Williams dagbok från våren 1807 ger ovärderliga inblickar i vardagsliv och kultur. I tillägg till att ivrigt samla musik i sina not- böcker, lånade och läste han också så många böcker som han kunde, och kommenterade och citerade ur dem i dagboken. (Se ﬁgur 2 för släktförhållanden inom familjen Allingham.) Thoning Owesen var son till Otto och Jane, och efter att hans mor avled följde Thoning med sin morbror William till Ballyshannon. Krig och handels-

139 Eva Hov

Bild 7. Leeren (nu Leira) gård, som gick i arv i Schøllerfamiljen och senare köptes av Thoning Owesen. Elisabeth Schøllers änkeman lät 1794 uppföra den vita huvudbyggnaden, liknande den monumentala Stiftsgården men i mindre skala. (Kolorerat vykort från tidigt 1900-tal, privat ägo.)

blockad gjorde det omöjligt att återvända till Trondhjem, så Thoning växte upp i Ballyshannon (bild 8). Hans moster Mary Ann (ca 1803–1856) var jämnårig med Thoning, och de blev nära vänner. Mary Ann älskade liksom William att läsa. Hon började efter hand att skriva poesi och historier, som hon samlade i egen- händigt gjorda små böcker och gav till vänner. Hon diktade sånger, som fram- fördes för familjen vid festligheter. Intresset för litteratur delades också av Wil- liams äldsta son, med samma namn (William Allingham, 1824–1889), som blev en av Irlands mest kända poeter och som har berättat det ovanstående om Mary Ann (Allingham 1908 s. 26 f.). När jag kontaktade en lokalhistoriker i Ballyshan- non 2006 för att diskutera Mary Anns böcker, väckte det en mindre sensation. Hennes manuskript i Trondheim är möjligtvis de enda som ﬁnns bevarade. Mary Anns diktning visar att hon och Thoning hörde både norsk musik och berättelser om det avlägsna drömlandet under uppväxten. Efter avslutad skolgång kunde Thoning äntligen besöka Trondhjem, och bestämde sig efter hand för att bosätta sig där. Mary Ann beskriver i dikter hur mycket hon sakna- de Thoning, och tar upp teman som hemlängtan och vänskap. Kanske sändes böckerna till Trondhjem i ett försök att locka honom tillbaka?

140 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Bild 8. Fish Lane (nu The Mall) går från hamnen upp till torget i Ballyshannon. I det gräddgula huset bodde Mary Anns bror William då hans son William föddes. Mary Ann bodde hos sin mor längs samma gata, troligen i ett liknande hus. (Foto: Eva Hov)

Flera medlemmar av Allingham-familjen kan betraktas som liberala och ﬁlan- tropiska. Trots att familjen var protestantisk, visade de förståelse för katoliker- nas kamp, för Catholic Emancipation, att man skulle upphöra med diskrimine- ring av katoliker. 1829 sändes en underskriftslista runt Irland bland protestanter som ville stödja katolikerna i saken. Bland de mycket få som skrev under var William och hans bröder John och James i Dublin (Wyse 1829 appendix ccxxix). William, och framför allt den ogifta systern Bess, var nyckelpersoner i välgö- renhetsarbetet i Ballyshannon under ﬂera årtionden.⁴ En systerdotter till Mary Ann var gift med läkaren William Browne i Derry/Londonderry, som förde en hård kamp för bättre hälsa och miljö bland de fattiga, och engagerade sig politiskt för demokratisering och försoning mellan olika folkgrupper.⁵

⁴.Se Allingham 1908 s. 20, 26, samt exempelvis Ballyshannon Herald 1831-06-10, 1832-09-07, 1835-01-09, 1836-01-01, 1837-07-14, 1838-07-06 och Elizabeths brev till The Relief Commission, Dublin, 1846-12-12. ⁵ Se exempelvis Parliamentary Report 1869 s. 173–175; Londonderry Standard 1855-11-11; Derry Journal 1858- 11-03, 1870-03-19; Londonderry Sentinel 1870-05-13.

141 Eva Hov

Figur 2. Personer ur släkten Allingham som omtalas i denna artikel.

Mary Ann gifte sig 1833 med läkaren William Frederick Grueber. Han drev då två läkarmottagningar för fattiga på Fanad (Fannet) längst norrut i Donegal (bild 9). De flesta av de 13 000 invånarna på den karga halvön försörjde sig som fiskare, torpare eller arbetare på en handfull storgårdar. Gruebers hyrde in sig på en av dem, Springfield, som låg ganska ensligt till (bild 10). 1838 flyttade de söderut till småstaden Letterkenny, där Grueber utsågs till läkare på fattighuset 1851 (DCA BG/109/1/4 s. 62–77). Han och Browne var nära vänner. Mary Anns liv var alltså präglat av läsande och diktande, drömmar om Nor- ge, men också närkontakt med kampen mot fattigdom och sjukdom. Som en konstant underton låg politiska motsättningar mellan The Orange (protestanter) och The Green (katoliker), som ibland fick dramatiska uttryck. Ännu oftare hördes symboliska referenser, som till exempel att någon spelade en melodi man visste hörde till en sång med politiskt innehåll. På så sätt användes också musik för att uttrycka åsikter, som provokation eller maktdemonstration. Po- litisk aktivitet som berörde motsättningar kallade man Party Spirit eller Party Work. För en kvinna i Irland på Mary Anns tid var det inte enkelt att göra sin röst hörd, och närmast otänkbart att engagera sig politiskt. Men Mary Ann utnyttjade de möjligheter hon hade, nämligen att skriva dikter och sånger, sprida dem till vänner och hoppas på att de kunde uppmuntra eller påverka någon. Ett par av hennes dikter uttrycker tydligt hennes åsikter. I en parafras på den välkända sången om Queen Bess, drottning Elisabeth, skriver Mary Ann, hoppfullt eller möjligtvis smått ironiskt:

142 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Bild 9. Äldre karta över den nordvästra delen av Irland. Längst söder i County Donegal ligger Ballyshannon, tidigare en viktig hamnstad och administrativt centrum. På halvön Fanad i norr fanns en större gård med namnet Springﬁeld.

Bild 10. Vägen ringlar sig ned mot gården Springﬁeld vid foten av berget. Landskapet är nog frodigare i dag än på Mary Ann Allinghams tid. (Foto: E. Hov)

143 Eva Hov

When Ribbon men – and Orange men no more shall vex the Nation, Sir, Far from PARTY’S chains I trust we have Received Emancipation, Sir. Let every creed, from rancour freed With cheerful voices sing: The glorious deeds done in our land When George the fourth was King. (Gunnerus X21 bok 8; transkription i Hamill 2015 s. 197 f.)

En lång dikt handlar om Father Frost, som förgäves försöker att hitta en fredlig plats någonstans i Irland, där folk vill åka skridskor och ha det roligt, så som Mary Ann beskriver att Thoning och andra gör i Norge. Father Frost konstaterar förtvivlad att »folk are now so given to Hating, They’d melt the Ice, if they went Skating», och utbryter frustrerad:

I wish I could PARTY take, I’d carry him to some deep lake Or the wild Ocean would be better And there the Wretch I’d strongly fetter, So Irish hearts again might beat In unison and concord sweet, And Green and Orange come to take Their pastime on a frozen Lake (Gunnerus X21 bok 8, dat. »January 1829»; transkription i Hamill, 2015 s. 192 f.)

Fader Frost upptäcker till slut Mary Ann och hennes vänner, som roar sig med skridskoåkning på en liten tjärn. »No Party spirit rankles here, All’s friendship and good will sincere», till stor tröst och glädje för den stackars Father Frost.

Mary Anns sånger Medan Mary Ann signerade sina diktböcker med namn eller initialer, presenterar hon sig blygsamt som »an humble County Donegal Female» i en av sång- böckerna och låter de övriga vara anonyma. Det är dock ingenting som tyder på att någon annan skulle vara författaren. Den första boken har titeln First Num- ber of Friendships Gift, och så följer ytterligare fem i serie. De totalt 60 sångerna har noter och text till den första versen på ena sidan av ett uppslag, och ﬂera verser på den motstående sidan. I ett förord beklagar Mary Ann att hon varken kan spela piano eller konsten att skriva noter. Man ser exempel på att hon har skrivit av noter, och då kopie- rat sångstämman korrekt i alla detaljer. När Mary Ann skrev ned melodier efter minnet, har hon lyckats att leta sig fram till riktiga tonhöjder med hjälp av »an Harmonicon» (troligtvis en xylofon med glasstavar), men hon förstod sig däre- mot inte på tonlängder och rytm. Ofta följde hon ett eget system, där två toner som skulle sjungas på samma stavelse sattes ihop med balkar, medan toner med

144 Glömda kvinnoliv från tre sekler en egen stavelse skrevs ensamma, med eller utan flaggor oavsett tonens längd. Taktstreck placerades här och där. Mary Anns problem med noterna tyder på att sångerna, som kan vara diktade under en längre tidsperiod, blev nedskrivna medan hon levde relativt isolerad på gården Springfield, alltså mellan 1833 och 1838. Hade hon varit i Ballyshannon kunde brodern William ha förklarat notvärden och taktstreck för henne, och i Letterkenny bör hon också ha kunnat få hjälp. Mary Ann uppger själv att hon har varit inspirerad av den katolska diktaren och sångaren Thomas Moore (1779–1852), som skrev nya texter till gamla irländska melodier och utgav dem som Irish Melodies i tio volymer 1808–1834. Musiken arrangerades av Sir John Stevenson och Sir Henry Bishop. Moores sånger blev otroligt populära, och han fortsatte utgivningen med National Airs i sex häften (1818–1827), där melodier lånades från flera olika nationer. Mary Anns sångböcker har många likheter med Moores verk, både till form och till innehåll. För varje sång uppgav Mary Ann från vilken nation melodin hämtats, och namnet på den ursprungliga sången eller danslåten. Inte oväntat var 37 av de 60 melodierna irländska, flera av dem kopierade från Edward Buntings A General Collection of the Ancient Music of Ireland (1809). Nio melodier kom från Skott- land, som ju hade nära kulturella förbindelser med Irland. Medan Mary Anns mor Jane Hamilton kom från en skotsk släkt, fanns Allingham-familjens rötter i England. Man kunde förvänta sig en hel del engelska inslag i sångböckerna, men märkligt nog fanns det bara en enda engelsk sång där – den folkkära »The Roast Beef of Old England». Däremot föll det sig naturligt för Mary Ann att använda sju norska melodier: Två patriotiska sånger, en dryckesvisa, två anonyma och okända vismelodier, en vals- eller engelskaliknande melodi och en pols. Ostrukturerad rytm och metrik tyder på att samtliga är nedskrivna från minnet och alltså var en del av Mary Anns aktiva repertoar som hon hade lärt sig hemma i Ballyshannon. Som namn på en av de ursprungligen norska sångerna uppgav Mary Ann »Old Maids and New Wine», en underfundig titel som kan verka mer irländsk än nordisk (notexempel 6). Först efter flera års letande återfann jag melodin, som ser ut att ha utbroderats något på irländsk jord. Den visade sig till slut att vara en variant av »Even byder os at drikke», med text av den danska diktaren Niels Thoroup Bruun (1778–1823). I slutet av den sista versen konstateras det mycket riktigt att Livets Medicin består av – »unge Piger, gammel Viin!». Man kan då fråga sig var den humoristiska omvandlingen har skett, i Norge eller i Ballyshannon?

145 Eva Hov

Mary Anns nya text ser vid första ögonkastet ut som en norsk-patriotisk dryckesvisa, eftersom den hyllar »Norway’s brave sons» och »Norway’s fair daughters». Men så vänder det i nästa vers: »Though fair be its daughters ... its sons [as] gen’rous as brave; No land to our bosoms can be half so dear, as our own ... May we ne’re ... Forget the loved country that gave us our birth ...», och vidare »May we never forget our beloved native home, And friends of our childhood». Thoning var faktiskt född i Irland, och bodde bara ett par år i Trondhjem innan han återvände och växte upp tillsammans med Mary Ann i Ballyshannon. Bud- skapet är ganska klart. Vad hände så med de två ursprungligen norska patriotiska sångerna? Den ena var »Boer jeg paa det høje Field», skriven av biskopen Johan Nordahl Brun (1745–1816) under hans studietid. Melodin är densamma som Bellman använde till »Movitz blåste en Concert». Mary Ann uppgav inget namn för den norska sången, så det är möjligt att hon hade glömt eller aldrig lärt sig texten. Därmed har hon kanske inte heller associerat melodin med patriotism. Hennes nya text var en uppmaning till hopp och glädje. Den andra sången, också skriven av Brun, var »For Norge, Kiæmpers Føde- land» – eller, med Mary Anns ljudskrift, »For Norga Kempa» – som var enormt populär i Trondhjem vid tiden runt 1800 (Clarke 1824 s. 216–218). William kan ha sett till att Thoning lärde sig att sjunga sången, och Mary Ann kan ha lärt den samtidigt. Hon förde vidare den patriotiska stämningen i sin nya text. »Dear is our native land when peace her song of love is singing» över ett fridfullt landskap, med idel sol och glädje. I den andra versen visar det sig, att skulle krig hota så kommer alla tappert att försvara fosterlandet: »When like the stream by torrents swelled, We pour resistless o’er the Field: And hills and valleys catch our cry Our home, and death or Liberty» (Gunnerus X21 bok 6). Rimmet mellan »swelled» och »Field» visar att hon inte menar det engelska field (åker eller äng), utan använder det norska ordet fjell med en äldre stavning. Frihetstemat återupptas i »A Poltz Dance» [sic], som börjar »Awake my lyre, And gladly raise: A song of praise; Freedoms fire, Once more shall blaze ...» och fortsätter att lysa av jublande optimism (Gunnerus X21 bok 6). Polsmelodins rytm är utfordrande att tolka, men det verkar som om Mary Ann har använt en intrikat rimflätning som speglar växelvis två och tre takter långa fraser i musiken (notexempel 8). William berättar i sin dagbok att han lärde sig att dansa pols i Trondhjem, och han förefaller ha fortsatt att spela pols också efter att han återvände till Ballyshannon (Allingham 1807 s. 119, 209).

146 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Hur behandlade då Mary Ann temat irländsk politik i sina sånger? Till den för- sta sången i den första boken valde hon den irländska melodin »The Dawning of Day». Här berättar hon, att efter en lång, mörk natt går nu solen upp över Erin [poetiskt namn på Irland], och »The voice of peace comes sweetly o’er ... Oh hear the voice from the throne Of Albions isle [England] comes to our own; And kindly thus is heard to say, This, this is Erins Dawn of Day» (Gunnerus X21 bok 1). Detta kan vara en referens till brittiska reformer 1829, som förde till emancipation, lika rättigheter för katoliker som för protestanter. Utvecklingen gav Mary Ann hopp om fred och försoning, och en ljusare framtid för Irland. Mary Ann använde sig också av en av de mest populära irländska sånger- na, »St. Patrick’s Day», som ursprungligen skildrade firandet av Irlands skydds- helgon, och som flera andra hade försett med patriotiska texter. Ett exempel är »Liberty and Equality», som inleder United Irishmens sångbok. Men Mary Anns budskap såg helt annorlunda ut: Med den nyvunna friheten och jämlik- heten var det dags att besinna sig, avsluta de vanvettiga politiska konflikterna, och äntligen enas i fred och glädje för en ljusare framtid.

Behold over Erin the Sun brightly breaking The bondage of night is fast Fading away And hearts that long slumbered in sorrow awaking Exult in the smiles of the opening day ... Erin, loved Erin, though long time in madness, Thou wrapped discord’s mantle around thy fair form Throw it oﬀ and put on the light habit of gladness, ’T will suit thee much better than tempest and storm. Let Party work cease, While sweet smiling peace, With Freedom unites our land to adorn So Erin shall be Once more rank’d with the Free And bright ’mong the nations she’ll shine with a splendor Which Liberty only can cast round her name ... (Gunnerus X21 bok 6)

Bland sina sånger lade Mary Ann in en lokal och numera glömd melodi, »Kil- barren Castle» [sic] (notexempel 7). Titeln refererade till ruinerna av en borg nära Ballyshannon, som tidigare var samlingspunkt för gaeliska barder och historiker (The Irish Penny Journal 1841). Här återvänder Mary Ann till symboli- ken med solens strålar, som gör slut på Erins »night of sorrow» och varslar om »Freedom’s day». Hon lägger till några personliga reﬂexioner:

147 Eva Hov

Notexempel 6. Nederst början av den danska sången »Evan byder» från Roverud, Viser og Sange (Christiania 1819). Ovanför Mary Anns mera utbroderade version av samma melodi. Lägg märke till hennes placering av taktstreck. (Foto: Eva Hov)

Notexempel 7. Den gamla sången om Kilbar- ren Castle tycks inte ha bevarats i irländska käl- lor, vilket gör Mary Ann Allinghams manuskript extra värdefullt. (Foto: Eva Hov)

148 Glömda kvinnoliv från tre sekler

!" ! ( - - ' ) - .

$ + *" /- - *+ ,

& + ( ( - ' - ' " 0 ) "

%% 0 , " ( 1 *+ + -

! " # " " Notexempel 8. »Awake My Lyre – Norwegian Air – A Poltz Dance» ur Mary Ann Allinghams sångbok.

149 Eva Hov

Oh could I live to hail this day spring, Of Liberty of peace and Love; How gladly would my soul her way wing, With blessings to the realms above: With prayers for Erins future glory, Both for her Fair and brave, Unknown to Fame unknown to story, I’d sink into the grave. (Gunnerus X21 bok 5)

Sammanfattande funderingar Man kan fråga sig varför just dessa musikmanuskript har bevarats under så lång tid. När det gäller Ellen och Elisabeth, så kan orsaken vara att deras böcker egentligen uppfattades som något annat, med högre status: En bokföringsbok som dokumenterade transaktioner var viktig, och en tryckt lärobok värdefull. Mary Anns små böcker råkade ligga bortglömda så länge på gårdskontoret, att någon till slut såg på hela papperstraven som källmaterial med historiskt intresse. Flera okända manuskript kan nog dölja sig på de mest oväntade platser. På vår färd genom seklerna har vi sett exempel på hur familjeförbindelser, växlande handelsvägar och arbete i utlandet bidrog till att musik och noter cir- kulerade mellan olika områden. Nyheter rörde sig inte alltid från kulturcen- trum ut mot periferin, också utkanter som Trondhjem och Donegal har haft kulturell utväxling med varandra. Begrepp som avstånd och isolering är relativa och kan ha flera olika betydelser. Allinghams i Ballyshannon upplevde uppenbart en närhet till Trondhjem. I deras flerkulturella identitet, som britter och irländare med tät förbindelse till skotsk kultur, verkar det norska att ha ingått som en lika naturlig del. Kanske kände systrarna Schøller en starkare kulturell gemenskap med släkt och affärsförbindelser på andra sidan av havet, än med fiskare och torpare hemma i Orkdal, och Elisabeth, genom både sin far, Berlin och sin man, en viss samhörighet med tysk och preussisk kultur? Kvinnorna som ägde notböckerna har levt ganska olika liv, med varierande förutsättningar för sitt musicerande. Elisabeth hade allt väl tillrättalagt med Berlin och hans medhjälpare som kunde sörja för både undervisning, ny repertoar och att hålla hennes kostbara cembalo eller klavikord välstämt och i gott skick. Kanske har musiken spelat en viktig roll i hennes liv, både i munter inter- aktion med andra och som en tröst eller känslomässig säkerhetsventil när livet blev för svårt? I Orkdal är det högst osannolikt att det fanns någon med sådan musikalisk kompetens att anlita, och systrarna Schøller kan ha varit tvungna att ta hand om sitt instrument själva – om de nu hade något på gården. Tabula-

150 Glömda kvinnoliv från tre sekler turen i deras bok kan ju ha skrivits under en begränsad period, då Ellen vistades i en stad och fick undervisning där. Det är få stycken i boken, och de är långt ifrån så tekniskt krävande som Elisabeths, så man kan få intryck av att musiken blev lagd på hyllan ganska snart. Men Ellen och Birgitte, liksom Elisabeth, kan naturligtvis ha haft andra notböcker och tillgång till tryckta noter i tillägg. Trots att Mary Ann tyckte om att sjunga fick hon aldrig chansen att lära sig spela piano eller läsa noter. Musiken kan ha haft en annan funktion för henne, som ett redskap för att uttrycka de tankar och känslor som hon ville förmedla med sin diktning. Många politiska sånger från Mary Anns livstid finns bevarade i Irland, och det har skrivits åtskilligt om ämnet. I alla sångtexterna som jag har sett, tar man ställning för den ena eller andra sidan, och oftast uppmanas också till kamp. Mary Anns fredsbudskap framstår därmed som helt unikt. Kanske kände flera som hon, även om det inte talas om det och möjligtvis inte heller finns dokumenterat i skrift? Det är tankeväckande att hennes texter fortfarande kan verka aktuella i dagens Nordirland. Kanske hade Mary Ann anno 2019 varit en bloggande fredsaktivist – och feminist? Genom att bara studera notböckerna i sig själva, utan lokalhistorisk kontext, kunde vi ha sett konturerna av ett slags »lokal musikhistoria», iakttagit hur musiksmaken förändrades genom seklerna (t.ex. de polska dansformerna), och konstaterat att melodier har vandrat till Trondhjem från olika håll, med fyndet av Mary Anns sånger som en lustig och lite förbryllande kuriositet. Sett från ett lokalhistoriskt perspektiv, hade man utan notböckerna antagligen aldrig kommit på att leta efter just de här kvinnorna, och oavsett funnit sparsamt med upplysningar om dem. Men just genom att studera notböckerna i sin kontext, med lokal- och musikhistoria i kombination, formas en detaljrik bild av musiken som en del av den totala livssituationen, samtidigt som nya kanske obe- svarade men viktiga frågor dyker upp. Vi kommer kvinnorna och människorna runt dem närmare, förstår mer av deras liv och kan uppleva ett slags samhörig- het genom tid och rum. Jag ser för mig hur Birgitte förnöjd blandar till ett elixir med en efterläng- tad ingrediens, som äntligen kom med ett skepp från Amsterdam, medan Ellen stämmer några falska toner på klavikordet innan hon ska försöka sig på den där sarabanden igen. Jag känner igen mig i hennes funderande på om hon kan byta den brustna strängen i diskanten själv, eller kanske hellre borde sända instrumentet till stadsmusikanten i Trondhjem? Den unga Elisabeth sitter i egna tankar medan hon broderar, men avbryts av Cecilie, som vill att hon ska byta till den nya gula sidenklänningen från Kjøbenhavn, och ännu en gång underhålla Sties lärda gäster som redan har pratat alltför länge. Hon kan gärna ta ett par

151 Eva Hov

satser från sonatinan, det blir en fin gest till både Berlin och Suhm, och så ett av de virtuosa glansnumren. Undrar om Elisabeth ser fram emot att spela för en kunnig publik, eller helst bara hade velat vara i fred – eller båda delar samtidigt. Jag kan ana Mary Anns frustration när William rapporterar om ännu en sam- mandrabbning mellan Orange and Green, och hur hon fröjdar sig över brev från en väninna, som berättar att hon har framfört en av Mary Anns sånger för sina middagsgäster och fått frågan om den var Thomas Moores senaste. Inspirerad sätter sig Mary Ann ned för att omsorgsfullt pränta ännu en kopia av »Behold over Erin», i hopp om att flera ska lägga märke till texten och att den ska göra intryck. Hennes fredsbudskap är en droppe i havet, men kan kanske ändå spridas som ringar på vattnet? Mina fantasibilder stämmer säkert inte helt med verkligheten, men det är inte heller poängen. Små stycken av historia har blivit färglagda och levande. När jag spelar eller lyssnar till kvinnornas musik är jag inte ensam, de finns där tillsammans med mig, som representanter för alla andra kvinnor och män vars notböcker inte längre finns bevarade. Musiken färglägger lokalhistorien, och insikt om människors liv hjälper oss att förstå musiken. Det har talats om fördelar med att notböcker och melodier ofta är anonyma och neutrala, så att musiken är »ingens», och därmed kan bli »allas», genom att tömmas på sitt innehåll och fyllas med något nytt. Jag tror det är minst lika värdefullt att gå motsatt väg, att försöka öka notböckernas innehåll genom att närma sig människorna som skapade eller använde dem. Inte för att markera ägande till musiken, men i sökande efter allmänmänskliga tankar, känslor och erfarenheter som vi kanske kan känna igen oss i – eller som kan ge oss ökad för- ståelse för något okänt. Även det allmänmänskliga kan skapa en känsla av sam- hörighet, med fokus på något helt annat än geografisk eller social tillhörighet. Också på det sättet kan notböckerna bli »allas». Med detta som utgångspunkt blir kontext och lokalhistoria lika viktig som noterna, när man vill hämta fram både notböcker och kvinnor från glömskans vrår – något de verkligen förtjänar.

152 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Källor och litteratur

Otryckta källor The National Archives of Ireland, Dublin (NAI) RLFC 3/2/7/52 The Relief Commission, correspondance 1846. Donegal County Archives, Lifford (DCA) BG/109/1/4 Letterkenny Union, Minutes book 1851. Statsarkivet i Trondheim (SAT) SAT/PE-0024 Schøller m.ﬂ., u.å., [Regnskapsbok] Nasjonalbiblioteket, Oslo (NB) Mus.ms. 1438 Johann Daniel Berlin: »Musicaliske Elementer eller Anleedning til Forstand paa De første Ting udi Musiquen», notbilaga https://urn.nb.no/ URN:NBN:no-nb_digimanus_265018 (2019-06-19). Mus.ms. 4427 Johann Daniel Berlin: »Musicaliske Elementer eller Anleedning til Forstand paa De første Ting udi Musiquen», notbilaga https://urn.nb.no/ URN:NBN:no-nb_digimanus_265020 (2019-06-27) Gunnerusbiblioteket, Trondheim (Gunnerus) Gunnerus X 21 / UBIT/A-0021/F/L0012/0001–0009 [Allingham, Mary Ann, u.å.: Sangbøker og poesibøker] https://www.arkivportalen.no/search?under=UBIT%2FA-0021%2FF%2FL0012 (2019-06-27) Gunnerus XA Qv. 1023 William Allingham, 1807: Tronhiem i Norge [manuskript]. Gunnerus XM Oct. 8, Johan Daniel Berlin: »Musicaliske Elementer eller Anled- ning til Forstand paa De første Ting udi Musiquen», notbilaga https://ntnu.tind. io/record/121031#?c=0&m=0&s=0&cv=0 (2019-07-03) Gunnerus XA HA Mus. 3b, Danse-Bog Kiøbenhavn 1753 [Hammers dansebok] Stifts- och landsbiblioteket, Skara Katedralskolans musiksamling 493a, Anders Törn 1692–1698 [Handskrift med klavermusik] Norrköpings stadsbibliotek Läroverkssamlingen L.L. 30, Finspångssamlingen, Johan Daniel Berlin: »Musi- caliske Elementer eller Anleedning til Forstand paa De første Ting udi Musi- quen», notbilaga

153 Eva Hov

Telemark Museum, Skien Rikard Berges Handskriftsamling nr. 529, Johan Andreas Hveding, 1825 [Hand- skriven bok med melodier för ﬁol]

Tryckta källor Allingham, Helen & Radford, Dollie (red.), 1908: William Allingham A Diary, 2 uppl., London. Ballyshannon Herald (1831–1835), Ballyshannon. Clarke, Edward D., 1824: Travels in Various Countries of Europe Asia and Africa Part the Third: Scandinavia, Volume 10, London. Derry Journal (1858–1870). Derry/Londonderry. [Engelbrets Daatter, Dorothe], c. 1680: Siælens Sang-Oﬀer Indeholdende Gudelige Sange paa de Fornemste Fester, tillige med andre sær Himmelske Sange, saa og om Syndernis Forladelse, og Fortrøstning paa Guds Naade, Mod Fortuilelse og Utaal- modighed, Verdens Omskiftelse og de Fortrædeligis Tunger; Trøst mod Døden og Dommen, og glæden for de Udvalte efter dennem begge; Aften- og Morgen-Sange, Talled 36, Item Morgen- og Aften Sucke Enfoldig ved Guds Naade sammensat Af den Der Er Dig Høye Himmel-Gud, som sin Sjælis Brudgom al Ære og Tieneste skyldig. Kiøbenhafn. Kingo, Thomas, 1699: Gradual, En Ny almindelig Kirke-Salmebog, Under behørige Noder og Melodier; Efter Hans Kongl: Maj.ts allernaadigste Befalning of de For- nemmeste Geistlige i Kiøbenhavn, til Guds Tieneste paa Søndagene, Festene, Bede- dagene, og til anden Gudelig Brug i Kirkene udi Danmark og Norge, af gamle Aan- delige Sange, ordentlig indretted og ﬂitteligen igiennemseet, med mange ny Salmer forbedret, og i ligemaader efter Kongl. Befalning til Trykken befodret Af Thomas Kingo D. Biskup udi Fyens Stift. Odense. Londonderry Sentinel (1870). Derry/Londonderry. Londonderry Standard (1855). Derry/Londonderry. Mortier, Pieter, [1709]: Oude en Nieuwe Hollantse Boeren Lietjes en Contredan- sen Op nieuws geheel verberet en Doorgaans vermeedert. Voor de Hand-Viool. De Fluydt. En Haubois. III. Deel, Amsterdam. Noske, Frits (red.), 1976: Klavierboek Anna Maria van Eijl. 2 uppl., Amsterdam. (Monumenta Musica Neerlandica II, Vereniging voor Nederlandse Muziekge- schiedenis)

154 Glömda kvinnoliv från tre sekler

Parliamentary Report, 1869: Report of the Commissioners of Inquiry, 1869, into the Riots and Disturbances in the City of Londonderry, with Minutes of Evidence and Appendix. Presented to both Houses of Parliament by Command of Her Ma- jesty. Dublin. Roger, Estienne, [1709]: Oude en Nieuwe Hollantse Boeren Lietjes en Contredan- sen. Vierde Deel, Amsterdam. Skaanlund, Matthias, 1912: Gyldenløves lakaj. Optegnelser fra Christian V.s tid, København. (Memoirer og breve udgivne af Julius Clausen og P. Fr. Rist, XVII.) The Irish Penny Journal, 1841: Kilbarron Castle, County of Donegal. Vol. 1, No 29, 16 jan. Wyse, Sir Thomas, 1829: Historical sketch of the late Catholic Association of Ireland. Vol. 2, London.

Webbsidor British Newspaper Archives, www.britishnewspaperarchive.co.uk (2019-06-29). Nederlandse Liederenbank, www.liederenbank.nl (2019-06-27).

Litteratur Andersen, Eystein M., 2006: Stiftsgården Det Kongelige Palé i Trondheim,Trond- heim. Anker, Carl Johan, 1885: Biograﬁske data om 330 norske, norskfødte eller for nogen tid i den norske armé ansatte generalspersoner, 1628–1885, Kristiania. Barstad, H. J., 1928: Om nordmænds deltagelse i det danske hjelpekorps i Irland og Flandern 1689–1697, Oslo. (Skrifter utgitt av Det Norske Videnskaps-Akademi, Hist.-Filos. Klasse. No. 2) Bruun, Christian, 1898: Peter Frederik Suhm 18. oktober 1728 – 7. september 1798 En levnetsbeskrivelse, Kjøbenhavn. Dahlback, Karl, 1954–1955: Rokokkomusikk i trøndersk miljø Johan Henrich Berlin (1741–1807) (Et bidrag til Trondheims musikhistorie 1750–1800), diss., Oslo (Sær- trykk fra Årbok for Norsk Musikkgranskning) Gorset, Hans Olav, 2011: »Fornøyelig Tiids-fordriv.» Musikk i norske notebøker fra 1700-tallet: beskrivelse, diskusjon og musikalsk presentasjon i et oppføringspraktisk perspektiv, diss. Oslo.

155 Eva Hov

Hamill, Niamh McFadden, 2015: She was a Poetess: The world of Mary Ann Al- lingham 1820–1836, diss. Madison, New Jersey. Hov, Eva, 1994: Om notsamlingen efter Anders Törne, Stora Tuna, från 1690-talet, Trondheim. Hov, Eva, 2018: »’Snørliv=Helter’ og ’troløse Britter’: Uformelt kulturliv i Trond- hjem 1760–1830, en glømt kulturarv.» I Trønderveven 2018. S. 117–149. (Årbok for Sverresborg Folkemuseum / MiST og Sør-Trøndelag Historielag) Michelsen, Kari, 1987: »Johan Daniel Berlin, biograﬁ.» I Johan Daniel Berlin 1714–1787. Universalgeniet i Trondheim, Redaktör Kari Michelsen, Trondheim. S. 9–36. (Ringve Museums Skrifter IV) Pedersen, Svein Henrik, 2011: Orkdalshistoria Bind II fra 1600 til 1837, Orkdal. Schiørring, Nils, 1950: Det 16. og 17. århundredes verdslige danske visesang. Bind I, København. Schøller, C. E. A., 1890: »Slægtebogs-Optegnelser om Familien Schøller» I Per- sonalhistorisk Tidsskrift, Kjøbenhavn og Christiania. S. 217–250. (Samfundet for dansk-norsk genealogi og personalhistorie, Række 2, Bind 5.) Sogner, Björn, 1962: Trondheim bys historie II Kjøpstad og stiftsstad 1537–1807, Trondheim. Springthorpe, Nigel, 2016: »The polonaise and mazurka in mid-eighteenth-century Dresden: Style and structure in the music of Johann Christian Roellig» I Eighteenth-Century Music, Vol. 13, Issue 2. S. 183–209. Svarstad, Elizabeth, 2018: »Aqquratesse i alt af Dands og Triin og Opførsel.» Dans som sosial dannelse i Norge 1750–1820, diss. Trondheim. Thaulow, Christian, 1919: Personalhistorie for Trondhjems By og Omegn i et Tids- rum af circa 1 ½ Aarhundrede (Omfattende ca 1300 Personer). Afsluttet omkring 1876. Suppleret og udgivet af Forfatterens Sønnesønn Grosserer Chr. Thaulow, Trondhjem.

156 Hur formas bilden av en spelmans repertoar genom bevarade notböcker?

Märta Ramsten

Mötet med en handskriven notbok kräver ett kritiskt öga. Det gäller både forskaren och den utövande spelmannen. Vem har skrivit notboken – är ägaren densamma som skrivaren? Är det skrivarens aktiva, aktuella repertoar vi möter i notbilden? Eller är notboken en avskrift av en inlånad notbok eller av en tryckt förlaga? Är skrivaren kanske en samlare av låtar? Det finns många frågor att stäl- la när man får en handskriven notbok i sin hand, något som också Magnus Gus- tafsson uppmärksammat i sin avhandling (2016 s. 120 ff.), liksom flera bidrag i denna antologi. En parallell till de handskrivna notböcker, som är temat för denna publikation, är handskrivna visböcker, dvs. häften med inskrivna vistexter. Handskrivna visböcker finns bevarade från slutet av 1500-talet, men det stora flertalet är skrivna under senare delen av 1800-talet och in på 1920–1930-talen, ofta i så kallade vaxduksböcker. Man kan ställa ungefär samma frågor till dem. I februari 2008 hölls i Uppsala ett nordiskt symposium om handskrivna visböcker, ett samarbete mellan Kungl. Gustav Adolfs Akademien och Svenskt visarkiv. Föredragen publicerades samma år i antologin Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker (redaktör: Gunnar Ternhag). Redan vid detta tillfälle fördes informella diskussioner om att också handskrivna notböcker/spelmans- böcker borde kunna bli föremål för ett forskarsymposium av något slag. Det är väl inte helt fel att förmoda att visbokssymposiet inspirerat till den nordiska konferens som anordnats här i Växjö. Eftersom nämnda symposium var tvärvetenskapligt möter man i antologin förslag på olika metoder att närma sig visböckerna som källmaterial. Språk- vetaren talar om visboken som en literacy-artefakt, alltså ett föremål som bär skrift, en produkt av vardagsskrivande. Etnologen ser den som kontextualiserad text, med möjlighet att rekonstruera en social, geografisk tillhörighet gällande skrivare och repertoar, men också skrivandets process. Musiketnologens intresse ligger i första hand i bruket och repertoaren, hur repertoaren förändras när t.ex. grammofonsångares repertoarer tränger sig in i visböckerna från sekelskiftet 1900 och framåt. Men också bruket, hur anteckningar om tonart, gitarr- Märta Ramsten

ackompanjemang etc. avslöjar att de inskrivna visorna faktiskt sjungits. Med andra ord, antologins artiklar ger högst olika ingångar till visböckernas utformning och innehåll. Bevarade handskrivna spelmansböcker och visböcker är individuella doku- ment som äger ett slags auktoritet som lätt förleder en sentida läsare att ta för givet att innehållet utgör skrivarens aktiva repertoar, något som Gunnar Ternhag och jag diskuterade redan 1996 i två debattinlägg i Not- erat 2 (Ternhag 1996; Ramsten 1996).¹ Jag tar också upp detta ämne i artikeln »Handskrivna visböcker, bruk och repertoar» i Samlade visor (Ramsten 2008). När det gäller spelmansböcker blir repertoarbilden än mer komplicerad när ett urval av låtar från notboken publiceras som knutna till den individuelle spelmannen, till exempel i Svenska låtar. Man förleds lätt att tro att detta urval kan ses som representativt för spelmannens repertoar. Vilka frågor man än väljer att ställa till notboken är förutsättningen en käll- kritisk bedömning av materialet. Källkritik är central i empirisk forskning och får ses som en del av tolkningsprocessen. I internets tidevarv har källkritik näs- tan blivit ett heligt ord för pedagoger på olika nivåer. Källkritik har blivit ett skolämne och på Stockholms Kulturhus har det flera år i rad anordnats »Käll- kritikens dag». Men också inom det akademiska livet har källkritiken fått ett uppsving som vetenskaplig metod. Metoduppfattningen i vetenskapssamhället är, som bekant, föränderlig. Historisk tidskrift ägnade 2005 ett temanummer åt källkritik med bidrag från några av våra främsta historiker. Göran B. Nilsson säger till exempel i sin inledning: »jag värderar källkritiken högt som en av få metoder, som uppfyller de strängaste krav vi kan ställa på tidlöshet och univers- alitet» (Nilsson 2005 s. 205). Maria Ågren framhåller »synlighet» som ett av de viktiga kriterierna för källkritik: Vad är det jag ser – och vad är det jag inte ser? (Ågren 2005 s. 254). Uttalandena rör författarnas eget ämnesområde, historia, men är utan tvekan gångbara i flera discipliner. Maria Ågrens framhållande av synlighet är ytterst relevant när det gäller tolkningen av både visböcker och spelmansböcker. Vad är det jag ser när jag bläddrar igenom en spelmansbok? Och vad hade jag förväntat som inte finns med? Vi bildar oss ofta en uppfattning direkt vid en första genombläddring av boken. Men hur sann denna »first view» är avslöjas först vid detaljstudiet av bokens innehåll. Det är här som den källkritiska tolkningen eller analysen kommer in. Kanske kan man tala om »närläsning» (sv. översättning av »close

¹ Repertoarbegreppet har även diskuterats av Gunnar Ternhag (1992 s.196 ff.), Karin Eriksson (2004 s. 172 ff.) och Jersild (2006 s. 49 ff.) m.fl.

158 Hur formas bilden av en spelmans repertoar genom bevarade notböcker? reading») av boken. Det är ett begrepp som egentligen använts inom littera- turvetenskapen, men numera tillämpas ganska fritt. Man kan se det som en källkritisk metod att studera detaljer för att sedan om möjligt ge en helhetsbild av boken, dess innehåll, dess skrivare – överhuvudtaget bokens kontext – men i det här fallet också repertoarbilden.² Med utgångspunkt i två spelmansböcker från Hälsingland respektive Närke kommer jag här att diskutera och exempliﬁera vilken betydelse en källkritisk närläsning har när det gäller synen på och uppfattningen om böckernas repertoar. Båda notböckerna lånades respektive lämnades till Folkmusikkommis- sionen och i båda fallen har ett urval låtar ur notböckerna publicerats i Svenska låtar. När det gäller notboken från Hälsingland sitter jag med facit i hand när det gäller bedömningen av repertoaren. Ifråga om den andra tar jag förutsätt- ningslöst itu med en notbok som jag inte har några uppgifter om, annat än att den överlämnades till Folkmusikkommissionen 1930 av spelmannens döttrar. Jag har valt den helt slumpmässigt. När det gäller den senare bör det också näm- nas att jag inte gått vidare med att kartlägga spelmannens personliga data, släkt- förhållanden etc., utan jag utgår enbart från spelmansboken och dess innehåll.

»Snickar Eriks notbok» Det var notboken från Hälsingland som satte mig på spåret att ta upp ämnet här. I Svenska låtar, Hälsingland och Gästrikland, 2:a häftet, återges 24 polskor (nr 515–538) efter Erik Olsson, Ovanåker, allmänt kallad Snickar Erik efter går- den Snickargården som han gifte sig till (bild 1). Han var född 1824 i Edsbyn och dog 1905 i Ovanåker. I Svenska låtar skriver Olof Andersson följande:

Efterföljande tjugofyra polskor äro avskrifter ur en handskriven notsamling som till- hört Erik Olsson (Snickar Erik) i Ovanåker. Samlingen innehöll fyrtiofem polskor av skiftande värde, och av allt att döma torde melodierna sträcka sig tillbaka till slutet eller möjligen mitten av 1700-talet. (SvL Hälsingland och Gästrikland del 2, s. 66)

Därefter följer biograﬁska kommentarer där det anges vilka spelmän som var Snickar Eriks förebilder och några personliga kommentarer om hans fram- trädande som spelman. Sist står att »melodierna ha ställts till förfogande av Nils W. Hägg».

² Med utgångpunkt från spelmannen Hjort Anders Olssons bevarade låtar diskuterar Gunnar Ternhag begreppet repertoarbild. Schematiskt visar han hur olika repertoarbilder – utövarens och insamlarens tillsammans med en rekonstruerad repertoarbild utifrån olika källor – kan bidra till bilden av spelmannens totala repertoar (Ternhag 1992 kap. 9). ³ Ang. Folkmusikkommissionen se Boström 2010.

159 Märta Ramsten

Bild 1. Snickar Erik Olsson (1824-1905), Ovanåker, Hälsingland. Foto i Ljusdalsbygdens museum.

Nils W. Hägg var kassör vid Iggesunds bruk och tydligen intresserad av den lokala spelmansmusiken. Han försåg Folkmusikkommissionen och Nils An- dersson med en hel del uppteckningar efter spelmän i Hälsingland och det var också han som förmedlade den spelmansbok som Olof Andersson senare skrev av och därefter återsände. Notboken har sedan inte kunnat återfinnas – jag har kontaktat både museer och hembygdsföreningar med negativt resultat. I Folk- musikkommissionens arkiv finns inte någon regelrätt kopia av den fullständiga notboken som skulle tillhört Snickar Erik. Däremot finns en bunt lösa notkort, bland annat från Hälsingland, med avskrifter som Olof Andersson inte tog med i Svenska låtar (SVA FMK Hs 14 IIa:7). Via renskrifterna till de låtar som publicerades i Svenska låtar och med hjälp av Olof Anderssons numrering av avskrifterna har jag lyckats rekonstruera hela den notbok som skulle ha tillhört

160 Hur formas bilden av en spelmans repertoar genom bevarade notböcker?

Snickar Erik.⁴ Men de eventuella anteckningar om bokens tillhörighet och annat som skulle kunna ge oss uppgifter om notboken har vi inte tillgång till – vi har enbart Nils W. Häggs uppgift, att boken skulle ha tillhört Snickar Erik, att förlita oss på. I Svenska låtar uppger Olof Andersson följaktligen endast att notboken »tillhört» Snickar Erik. Men av alla de biografiska uppgifterna om Snick- ar Erik som följer kan man lätt få intrycket att låtarna skulle ha ingått i Snickar Eriks repertoar. De tryckta låtarna tillsammans med fotot av spelmannen ger ett slags auktoritet till framställningen och en sanktionering av Snickar Eriks repertoar. Sommaren 1899 reste Einar Övergaard runt i Hälsingland för att teckna upp spelmansmusik (Ramsten 1992 s. 267 ff.). Bland andra besökte han Snickar Erik Olsson, som kom att bli Övergaards största bidragsgivare överhuvudtaget – 65 upptecknade låtar (59 polskor, 2 långdanser, 2 marscher och ytterligare två låtar).⁵ Så vitt vi vet är dessa de enda låtar som tecknats upp efter Snickar Erik. Eftersom vi numera känner till hela den notbok som förmedlades till Nils An- dersson i Snickar Eriks namn kan vi jämföra de båda repertoarerna. Det visar sig att notbokens 45 polskor är helt andra än den låtrepertoar som Snickar Erik spelade för Övergaard; det finns ingen överensstämmelse. Einar Övergaard har i sitt exemplar av Hälsingedelarna av Svenska låtar antecknat: »Obs. Notbok, ej Snickar Eriks egna låtar. Ingen! av dessa låtar spelades av Snickar Erik för mig sommaren 1899! De ingingo icke i hans repertoar!! Alltså missvisande!!»⁶ Förmodligen har Övergaard kontaktat Olof Andersson och påpekat detta, för i ett brev till Övergaard från Olof Andersson (daterat 1930-01-09; ULMA 11642:20) kommer denne med ytterligare förklaringar:

Snickar Erik dog 1905 och jag träﬀade honom aldrig. De uppgifter jag lämnat i Svens- ka låtar kom jag över på olika sätt o. från skilda orter, främst en dotter till honom. Den notbok varur ett urval gjorts uppgavs ha tillhört Snickar Erik, en uppgift som jag, av allt att döma, ej hade anledning att betvivla. Den kom till Nils Andersson genom kassör Hägg i Iggesund. Snickar Eriks namn fanns ej i boken, däremot namnet Ång- ström i Ånge. Denne hade varit maskinist på Iggesunds bruk; han hade fått den av sin fader, en lantbrukare i Ånge, som återigen en gång i tiden lånat boken av Snickar Erik vid en danstillställning i Ovanåker.⁷

⁴ Ett tack till Mathias Boström, som genom att han gått igenom Folkmusikkommissionens samling inför nätpubliceringen, kunnat tipsa mig om den lösa bunten notkort. ⁵ Uttalandet gäller Einar Övergaards uppteckningsarbete i ﬂera svenska landskap samt i Norge 1893– 1904. ⁶ Einar Övergaards egna exemplar av Svenska låtar ﬁnns i Institutet för språk och folkminnen, Uppsala. ⁷ Citatet återgivet efter Ramsten 1982 s. 294.

161 Märta Ramsten

Notexempel 1. Polska ur ”Snickar Eriks notbok” i avskrift av Olof Andersson. Folkmusikkommissionens samlingar (Hs 14 IIa 7, s. 44) i Svenskt visarkiv, Musikverket.

Vem som skrivit in namnet Ångström i notboken vet vi inte. Kanske skedde det när maskinisten Ångström i Iggesund lånade ut den till Folkmusikkom- missionen. I vilket fall fanns, enligt Olof Andersson, inte Snickar Eriks namn med. Låt oss jämföra repertoaren i notboken med Övergaards uppteckningar. Olof Andersson anser att notboken innehåller en repertoar som »sträcker sig tillbaka till slutet eller möjligen mitten av 1700-talet». Vid ett par av polskorna (SvL Hälsingland och Gästrikland, del 2, nr 521 och 536) har han i kommentarer gjort jämförelser med andra notböcker från 1700-talet. Det är fråga om 16-dels-polskor, huvudsakligen noterade i dur-tonarter. Detta gäller även de flesta polskor ur notboken som Olof Andersson inte tog med i Svenska låtar (notexempel 1).⁸ Övergaard, å sin sida, skriver om sina uppteckningar efter Snickar Erik: »Obs. där särskilt de talrika låtarna i a-moll, a-d-moll och d-moll» (Ramsten 1992 s. 294). Går man igenom Övergaards uppteckningar är ungefär två tred- jedelar moll-polskor (a- och d-moll). Enligt Övergaards uppteckningar spelade Snickar Erik olika typer av polskor: jämtpolskor av trioltyp, kringellåtar (16-delspolskor, de flesta i a-moll; notexempel 2) och »Knäpplåtar» i A-dur . Ingenting av detta finns med i den hälsingska notboken. Vi måste ge Övergaard rätt i att den låtrepertoar som han dokumenterade efter Snickar Eriks spel är en helt annan än notbokens.

⁸ Mathias Boström har i artikeln »Låtar av ’större arkivaliskt än musikaliskt intresse’? Spelmansböcker- na och Svenska Låtar.» (2015) utförligt skildrat den praxis som Svenska låtars redaktör Olof Andersson arbetat efter ifråga om publicering av de äldre spelmansböckernas repertoar.

162 Hur formas bilden av en spelmans repertoar genom bevarade notböcker?

Notexempel 2. Kringellåt, upptecknad av E. Övergaard 1899 efter Snickar Erik Olsson, Ovanåker. Kopia i Svenskt visarkiv, Musikverket.

Reﬂexion Olof Andersson hade ingen möjlighet att träﬀa Snickar Erik som dog redan 1905. Han hade heller inte tillgång till Övergaards uppteckningar. Det är alltså fullt förståeligt att han förlitade sig på andrahandsuppgifter, nämligen Nils W. Häggs utsago. I just det här fallet har vi haft tillgång till uppteckningar som ut- gör ett korrektiv i bedömningen av notboken. Kanske har Snickar Erik en gång i tiden haft boken i sin ägo, men om han använt den vet vi inte. Vi vet inte ens om han var notkunnig. Och som framgått av Övergaards uppteckningar ingick notbokens polskor inte i Snickar Eriks repertoar, dvs. de låtar som Snickar Erik hade aktuella och valde att spela vid Övergaards besök. Det är alltså väldigt lite som talar för att boken har någon anknytning till Snickar Erik Olsson över- huvudtaget.

»Gammal dansmusik», notbok skriven av Per Erik Ohlsson, Hidinge, Närke Den andra notboken som jag granskat har tillhört Per Erik Ohlsson (1840–1917), Hidinge, Närke (bild 2). Jag valde slumpmässigt en notbok ur Folkmusikkom- missionens rika material – även ur denna har Olof Andersson publicerat låtar i SvL Närke, nr 189–234.

163 Märta Ramsten

Bild 2. Per Erik Ohlsson (1840–1917), Hidinge, Närke. Foto i Svenskt visarkiv, Musikverket.

Enligt Olof Andersson överlämnades notboken (M18) till honom 1930 av Ohls- sons döttrar. Boken innehåller inte mindre än 188 låtar: 101 polskor (varav 6 s.k. travare), 50 valser, 12 polketter, 11 marscher och gånglåtar, 2 kadriljer, 2 schotti- sar, 1 mazurka, 1 halling och 8 vismelodier. Av dessa har 46 nummer publicerats i Svenska låtar: 32 polskor, 9 valser, 2 kadriljer och 3 marscher. Låtar som polkett, schottis och mazurka samt vismelodier tog alltså Olof Andersson inte med i Svenska låtar. I de biografiska notiserna i Svenska låtar kan vi läsa att Ohlsson var född 1840 i Hidinge socken i Närke. Han lärde sig tidigt spela både fiol och klarinett, bland annat under inflytande av en farbror, skräddaren Karl Högberg, »Kalle vid åa», skicklig klarinettist som anlitades vid traktens danstillställningar. Ohlsson hade också en tid anställning vid Närkes regementes musikkår. I undervisning- en ingick notkunskap.

164 Hur formas bilden av en spelmans repertoar genom bevarade notböcker?

Bild 3. Insidan av Per Erik Ohlssons notbok.

Notexempel 3. »Storstugans marsch» ur Per Erik Ohlssons notbok, M 18, s. 128. Folkmusikkommissionens samlingar, Svenskt visarkiv, Musikverket.

165 Märta Ramsten

Vad hittar vi då när vi granskar notboken? På den inbundna notbokens insida kan vi läsa att han deltog i spelmanstävlingen i Vaxholm 1910 (bild 3). Han blev där fjärdepristagare i klassen för fiolspelmän.⁹ Även »Storstugans marsch», som »slog an på publiken» vid Vaxholmstävlingen, finns med i boken (notexempel 3). En polska komponerad på 75-årsdagen (1915) är inskriven i slutet av boken. Allt tyder på att boken skulle vara skriven mellan 1910 och 1917, Ohlssons dödsår. Också av anteckningar och innehållet att döma skulle denna notbok kunna ha tillkommit på spelmannens äldre dagar i syfte att bevara låtarna för eftervärl- den. Kanske var det vid spelmanstävlingen i Vaxholm som han fick inspiration till arbetet att skriva ned sin repertoar. Han bör ha haft möjlighet att träffa juryn där och kanske blivit uppmanad att skriva ned sina låtar från hemtrakterna. Ohlsson understryker gång på gång i sina nedskrifter att låten är från Närke – inte Hidinge-trakten som hade varit det naturliga. Vid flera låtar är också »Från Närke» tillskrivet i efterhand. Kanske fick han i Vaxholm höra att den då ny- startade Folkmusikkommissionen gärna ville få in mer material från Närke för senare utgivning. Nils Andersson, Folkmusikkommissionens primus motor, var dock inte med i juryn vid Vaxholmstävlingen. Om vi tittar närmare på notbokens innehåll ser vi att Ohlsson har skrivit in kommentarer vid vissa låtar som placerar dem i ett sammanhang. Flera låtar har han lärt sig då han spelade ihop med sin farbror, skräddaren Karl Högberg. Likaså har han några låtar efter en lokal spelman kallad »Spel Petter», som tydligen var klarinettist. Ytterligare några polskor har han kommenterat med att de spelades av fanjunkare Lindbom i Sanda, klockare Larsson och kyrkvaktaren Östling i Knista, grannförsamling till Hidinge, kanske spelkamrater till Ohls- son. Andra kommentarer ger en viss lokalfärg till repertoaren, som t.ex. anteck- ningen i anslutning till »Skrattpolskan» [s. 157]: »när denna spelades samlades alla gubbar kring spelmannen och sjöngo melodin svagt efter fiolen, utom de takter där haha haha ha står passar de alltid på att kraftigt och skrattande fallande [sic!] in». Ett direkt bevis för att Ohlsson spelat låten på fiol är en spelpraktisk anvisning vid låten »Gammal Polska af Kulla gubben» [s. 148]: »flytt handen ur läget låt den vara der till slut på Polskan». I notboken har de olika låttyperna fått egna numreringar, dvs. polskorna har en egen numrering liksom valserna, etc. Men låttypernas placering följer inte alls numreringen utan står blandade i boken, något som förbryllar. I för-

⁹ Enligt uppgift i Stockholm-Tidningen 1910-07-04.

166 Hur formas bilden av en spelmans repertoar genom bevarade notböcker?

Notexempel 4. »Travare» ur Per Erik Ohlssons notbok M 18 s. 5. Folkmusikkommissionens samlingar, Svenskt visarkiv, Musikverket. sta hand tycks Ohlsson ha skrivit in de låtar som han ansåg hörde till den äld- re lokala traditionen, låtar som han hört och lärt i ungdomsåren och som han troligen själv spelade. Framför allt märks där en typ av polskor, kallade travare (16-delspolskor), som kan ses som typiska för Närke. De står i början av notboken (notexempel 4). I övrigt uppvisar notboken en repertoar av blandade låt- typer där polskor och valser dominerar. I många fall är det fråga om »all- mängods» från 1800-talets andra hälft. En intressant iakttagelse är att de första 25 polskorna och några valser har försetts med nyanstecken, något som senare bara förekommer i undantagsfall. Det antyder att Ohlsson kanske började skriva ned sina låtar efter att han haft anställning i regementets musikkår. Det var troligen då han fick sin notkunskap och säkert också lärde sig de nyanstecken som regementsmusiken krävde. Man kan fundera över varför han inte fortsatte att skriva ut nyanstecken vid alla lå- tarna. Kanske tyckte han att det var för krångligt. Eller kan han ha försett just dessa låtar med nyanstecken senare? Det verkar inte så av originalnotskriften att döma. Vi har inget svar på den frågan. Efter att ha tagit del av Ohlssons notbok via webben – Folkmusikkommis- sionens material finns ju utlagt i sin helhet – tog jag fram originalet som finns i Svenskt visarkiv. Då fick jag en annan bild av notboken. Det visade sig att boken bestod av flera mindre nothäften, som troligen i efterhand har bundits in till en bok med titeln »Gammal dansmusik». Titeln antyder att det är musik som

167 Märta Ramsten

inte längre var aktuell som dansmusik när Ohlsson lät binda in sina häften med nedtecknade låtar. Snarare avses den musik som var gångbar som dansmusik i Ohlssons ungdom och under den tid han själv var aktiv som dansspelman. Ser man till numreringen av låtarna så borde rent logiskt de olika häftena innehålla polskor, valser respektive polketter etc. Men så är inte fallet. Häftena innehåller en blandning av olika låttyper. Ett av häftena [s. 113] har ett slags titel »Gamla marsar [sic!] gånglåtar å vismelodier från Nerke». Till en början innehåller häftet just marscher, gånglåtar och vismelodier, men snart fylls häft- et på med polketter, valser och polskor. Ohlsson verkar ha gjort en del redigeringar i det upptecknade materialet i efterhand, bland annat har ordet »uppteknad» skrivits till efteråt (se notexempel 4). Några dubbletter har strukits och en del kommentarer och låttitlar har också skrivits till. Vissa sidor är dessutom urklippta, vilket kan tyda på att numreringen kanske gjorts eller bättrats på i efterhand? De olika häftena tycks vara inbundna i boken i den ordning som de tillkommit. Troligen har Olof Andersson rätt när han skriver att Ohlsson »nedskrev efter hand de melodier han hörde spelas i sin hemtrakt». Allt tyder på att Ohls- son i sina häften samlade inte bara de låtar han själv spelade, utan även låtar och vismelodier som han hörde i sin omgivning. En del låtar kan också vara avskrifter. Ett exempel är »Gustaf den 3 Folksång», dvs. »Gustafs skål» [s. 183], som troligen är avskriven från en regementsbok; den var knappast i bruk som folksång under 1800-talets senare del (Danielson & Ramsten 2013 s. 175 ﬀ.). Nedskriften har försetts med nyanstecken, något som de närmast intill stående låtarna saknar.

Reflexion Vad får vi då för bild av Ohlssons repertoar vid granskningen av notboken? Ohlssons kommentarer till vissa låtar ger en viss vägledning – i många fall är det den dansmusikrepertoar som personer i hans närmaste omgivning spelade och som han kan ha spelat tillsammans med dem. Kanske hörde vissa låtar till fiolrepertoaren, medan andra spelades på klarinett. Under inflytande av den be- gynnande spelmansrörelsen kan han ha tagit upp en del av ungdomens låtar för att framföra dem till exempel vid spelmansstämman i Vaxholm. Det troliga är att en hel del av de nedskrivna låtarna representerar Ohlssons aktuella repertoar under olika perioder i livet. I vilket fall är hans repertoar betydligt större och mer omväxlande än vad Svenska låtar anger. Polketter, till exempel, var ju på modet under 1800-talets andra hälft och inpå det nya seklet och tillhörde dansmusikrepertoaren (12 st.),

168 Hur formas bilden av en spelmans repertoar genom bevarade notböcker? liksom åtskilliga av de femtio valserna. Som vals nr 2 [s. 36] återges den vals som senare blivit känd som »Kväsarvalsen». Ohlsson har också skrivit ned mer all- mänt spelade melodier som vi numera känner som »Nu är det jul igen», »Vår- vindar friska», »Morsgrisar är vi allihopa» och »Ack Värmeland du sköna». Ett par julpolskor och julvisan »Guds son är född» vittnar om lokala musikaliska jultraditioner. Inte något av detta har Olof Andersson valt att förmedla. Den som är intresserad av Ohlssons repertoar kan alltså få tre olika bilder av den. Den som vänder sig till Svenska låtar får uppfattningen att Ohlssons repertoar består av enbart polskor, valser, kadriljer och marscher. Den som ger sig i kast med notbokens 188 låtar via nätpublikationen får en helt annan bild – i förstone kan den tyckas uppvisa hela hans aktuella repertoar nedskriven efter 1910. Men granskar man originalet närmare, vilket jag just beskrivit, kan vi sluta oss till att notboken troligen tillkommit under en längre tid och att Ohlsson skrivit in både sin egen repertoar och låtar och melodier han hört under livets gång i sina hemtrakter, eller – som han själv framhåller – i Närke.

Slutsats Vi kan konstatera att varje notbok har sin historia och sin kontext, vilka vid en hastig genomgång inte alltid är uppenbara. Vad som i förstone kan tyckas själv- klart, kan vid en kritisk granskning visa sig vara missvisande. I fallet Snickar Erik förlitade sig redaktören för Svenska låtar, Olof Andersson, på de andrahandsuppgifter han hade tillgång till. Att vi långt efteråt fått möjlighet att korrigera bilden av Snickar Eriks låtrepertoar har vi Einar Övergaards uppteckningsarbete att tacka för. Den notbok som tillskrivits Snickar Erik får i själva verket ses som en anonym notbok – vi vet inte vem som skrivit den, troligen en person från 1800-talets första hälft, men med rötter i det sena 1700-talet av repertoaren att döma. Notboken har vandrat runt bland spelmän och musikintresserade i Hälsingland och Medelpad – tre orter nämns: Ovanåker, Iggesund och Ånge. Vi får alltså nöja oss med konklusionen att boken helt enkelt visar vilka låtar som var i svang inom nämnda område runt sekelskiftet 1800 och även ett stycke inpå 1800-talets andra hälft. Vi vet ju inte hur »Snickar Eriks notbok» såg ut i original, men vi kan vara säkra på att om vi hade fått den i vår hand, skulle den ha uppvisat en helt annan tidsbild än Ohlssons betydligt senare notbok. »Snickar Eriks notbok» innehåll- er en enhetlig repertoar som mycket väl kan tänkas ha utgjort dansrepertoaren vid de större gårdarna, knutna till de många bruken i trakten, under 1800-talets första hälft.

169 Märta Ramsten

Notboken från Närke, däremot, är långt ifrån enhetlig och ger en annan tidsbild. Den uppvisar en stor blandning av låttyper från olika tidsskikt. Den kritis- ka närläsningen avslöjar att Ohlsson bör ha skrivit in låtarna vid olika tillfällen under en lång följd av år, i stort sett från 1860-talet fram till sin död 1917. Kanske började han i yngre år att enbart för egen del skriva ned de låtar han och hans spelkamrater spelade, medan han senare i livet påverkades att helt enkelt samla låtar. Ohlssons notbok tycks alltså utgöra, för att citera Magnus Gustafsson, »den enskilde musikantens behov att manifestera sin egen eller sin hemtrakts repertoar» (Gustafsson 2016 s. 120), i det här fallet både sin egen och sin hemtrakts låtrepertoar. Men det är inte bara hemtrakten – det är landskapet Närke som Ohlsson framhåller, alltså landskapet som avgränsad traditionsenhet. Vi ser denna kulturella och regionala precisering också lite senare i Svenska låtar, som är utgivna landskapsvis. Landskapssånger och landskapsdräkter, bland annat, skapades och kom i ropet kring sekelskiftet 1900. Säkerligen ligger en del av den då rådande nationalismen och svenskhetsivern bakom framhållandet av landskapets kulturella särdrag. Man sökte inte bara en svensk utan också en regional identitet. Kanske kan man se Ohlssons sammanställda notbok som ett utslag av detta sökande, en manifestation av landskapet Närke och dess folkmusik.

Källor och litteratur

Otryckta källor Musikverket, Svenskt visarkiv (SVA), Folkmusikkommissionen (Fmk) M 18. Notbok »Gammal dansmusik», skriven av Per Erik Ohlsson, Hidinge, (även webbpublikation, https://katalog/visarkiv.se/lib/ 2019-08-13). Hs 14 IIa:7, mapp 4. Låtar inlämnade av N.W. Hägg, Iggesund, kopierade/ren- skrivna av Olof Andersson. Hs IIb. Olof Anderssons renskrifter, senare tryckta i Svenska låtar, Hälsingland & Gästrikland, del 2, nr 515–538.

Tryckta källor Svenska låtar (SvL), Hälsingland och Gästrikland del 2, 1929. Red: Nils Anders- son & Olof Andersson. Stockholm. Svenska låtar (SvL), Närke, 1933. Red: Nils Andersson & Olof Andersson. Stockholm.

170 Hur formas bilden av en spelmans repertoar genom bevarade notböcker?

Litteratur Boström, Mathias, 2010: »100 år med Folkmusikkommissionen: Översikt och vägledning.» I: Det stora uppdraget: Perspektiv på Folkmusikkommissionen i Sverige 1908–2008. Redaktörer Mathias Boström, Dan Lundberg & Märta Ram- sten). Stockholm. S. 13–38. Boström. Mathias, 2015: »Låtar av ’större arkivaliskt än musikaliskt intresse’? Spelmansböckerna och Svenska Låtar.» I: Lekstugan: Festskrift till Magnus Gustafsson. Redaktör Mathias Boström. Växjö. S. 47–65. Danielson, Eva & Ramsten, Märta, 2013: Du gamla, du friska: Från folkvisa till nationalsång. Stockholm. Eriksson, Karin, 2004: Bland polskor, gånglåtar och valser: Hallands spelmans- förbund och den halländska folkmusiken. Göteborg. Diss. Gustafsson, Magnus, 2016: Polskans historia: en studie i melodityper och motivformer med utgångspunkt i Petter Dufvas notbok. Lund. Diss. Historisk tidskrift 2005 nr 2. Stockholm. Utgiven av Svenska historiska fören- ingen. Jersild, Margareta, 1996: »P.J. Herou och hans notböcker.» I: Noterat 3. S. 49–64. Nilsson, Göran B., 2005: »Historia som vetskap.» I: Historisk Tidskrift 2005 nr 2. S. 189–207. Ramsten, Märta, 1982: Einar Övergaards folkmusiksamling. Stockholm. Ramsten, Märta, 1996: »Funderingar kring repertoarbegreppet. En kommentar till Gunnar Ternhags artikel.» I: Noterat 2. S. 77–80. Ramsten, Märta, 2008: »Handskrivna visböcker: bruk och repertoar.» I: Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Redaktör Gunnar Tern- hag. Uppsala. S. 199–219. Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. 2008. Redaktör Gunnar Ternhag. Uppsala. Stockholms-Tidningen 1910-07-04. Ternhag, Gunnar, 1992: Hjort Anders Olsson – spelman, artist. Hedemora. Diss. Ternhag, Gunnar, 1996: »Vad sjöng Agnes Rothman? Några funderingar kring en vissångares repertoar.» I: Noterat 2. S. 63–76.

171 Ågren, Maria, 2005: »Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik: Några syn- punkter på källkritikens roll i dagens historieforskning.» I: Historisk tidskrift 2005, nr 2. S. 249–262. Från handskrift till låtkurs Urval, spridningsvägar och framförandepraxis av spel- mansböckernas repertoar med låtkurser som exempel

Karin L. Eriksson

Spelmansböckernas repertoar återfinns i dag i flera olika sammanhang. På scen, i inspelningsstudion, som inspiration till nya kompositioner – för att nämna några. Repertoaren letar sig också ut till en vidare krets med utövare av traditionell musik. En av de vägar som den tar är via låtkurser och i de kurser som jag dokumenterade under 2013–2015 hade spelmansböckernas repertoar en given plats.1 Låtkurser karaktäriseras ofta av att vara riktade till amatörer, utlärningen sker huvudsakligen på gehör och i grupp, det finns tydligt uttalade lärar- respektive kursdeltagarroller samtidigt som de senare ofta har stora möjligheter att påverka innehållet i det som lärs ut (se vidare Eriksson 2019). Låtkurser ses här som en av flera arenor där »folkmusik» gestaltas och manifesteras genom det praktiska utövandet. Det gör det möjligt att med låtkurser som utgångspunkt, studera hur spelmansböckernas repertoar gestaltas i en nutida folkmusikalisk praxis. Mer specifikt inbjuder det till att reflektera över frågor som behandlar:

• Urval av låttyper ur spelmansböckernas repertoar: Vilka låttyper lärs ut på kurserna? • Spridningsvägar för spelmansböckernas repertoar: Hur har de låtar som lärts ut förﬂyttat sig från handskrift till låtkurs? • Nutida framförandepraxis av spelmansböckernas repertoar: Hur gestaltas låtarna av lärarna på kurserna?

En viktig utgångspunkt för studien är att framförandet av spelmansböckernas repertoar på låtkurserna påverkas av både samtida så väl som individuella ideal, tankesätt och praktiker för att uttolka och utforma låtar,² och av de speciﬁka

¹ Artikeln utgår från min presentation vid Spelmansböcker i Norden november 2017. I relation till den har innehållet utvecklats, uppdaterats och fördjupats på ﬂera sätt, bland annat genom att mer material har tillförts. ² Jfr resonemangen som förs i bl.a. Eriksson 2015, Ling & Ramsten 1990 och Ramsten 1991. Karin L. Eriksson

krav som låtkurserna som pedagogiska arenor ställer på lärarnas repertoarval och val av metodik.³ Studien baseras på filmdokumentationer av tolv lärare och elva låtkurser under 2013–2015. Filmerna har följts upp med lärarintervjuer. I efterhand har jag också bett lärarna komplettera vissa aspekter utöver det som framgår i intervju- och filmmaterial. Studien ingår i ett större projekt runt låtkurser i ett historiskt och samtida perspektiv.⁴ Av de låtar som lärts ut på kurserna, behandlas här enbart låtar som kan härledas till en spelmansbok. Mathias Boström och Magnus Gustafsson definierar »spelmansbok» i inledningen till Sven Donats notbok. De betonar särskilt vikten av att skilja mellan handskrivet material som gjorts i ett kulturhistoriskt syfte och spelmansböcker: Med spelmanbok avses en handskriven notbok, vanligtvis från 1700- eller 1800-talet, som huvudsakligen innehåller dansmusik som ägaren – eller flera ägare över tid – skrivit in i boken för att utöka sin repertoar. Även om låtarna delvis kan vara desamma skiljer sig spelmansböcker från uppteckningar i och med att de sistnämn- da som regel samlats in med ett uttalat kulturhistoriskt syfte, att bevara det gamla. Spelmansböckerna fokuserar snarare på det som vid tidpunkten för bokens skrivande var aktuella melodier, inte sällan musikaliska nymodigheter. (Boström & Gustafsson 2017 s. 20) Utgångspunkten för att avgöra vilka låtar som ska undersökas har varit den källa som lärarna angett att de har lärt sig låten från. Från den källan har jag sedan följt respektive låt bakåt i tid. Genomgången har tillsammans med filmer, intervjuer och e-postkorrespondens med lärarna använts som underlag för att kartlägga de olika led som låtarna passerat från handskrift till låtkurs. I de fall som det varit relevant, har jag också använt mig av ederade utgåvor och arkiv- material av olika slag. De spelmansböcker som låtarna kopplats till presenteras närmare i nedanstående diskussion om urval av låttyper. För en översikt över de källor som använts, se bilagan.

Val av låtar Lärarna anger att valet av vilka låtar de ska lära ut ofta sker i mötet med kursdeltagarna. För att detta ska vara möjligt, beskriver ﬂera lärare att de kontinuerligt utökar sin egen aktiva repertoar, bland annat för att ha möjlighet att i stunden

³ Att det ﬁnns kopplingar mellan den enskilde lärarens syn på och utlärning av låtar och en vidare folkmusikalisk ideologi som dessutom i vissa delar över tid förblir stabil och i andra delar förändras, visas på ﬂera ställen i Thomas von Wachenfeldts avhandling med tillhörande delstudier (se vidare von Wachen- feldt 2015). ⁴ Tidigare studier baserade på material från samma projekt är: Eriksson 2015, 2016 och 2019.

174 Från handskrift till låtkurs

Tabell 1: Översikt över hur låtarna fördelas på olika spelmansböcker.

Spelmansbok Proveniens Antal låtar Småland Andreas Dahlgrens notbok Fågelvik, Småland 1 låt Brotorpssamlingen Brotorp, Småland 1 låt Elias Annells notbok Västervik, Småland⁵ 1 låt Petter Dufvas notbok Verkelbäck, Småland 6 låtar Sven Donats notbok Ormesberga, Småland 2 låtar

Övriga landskap Anders Larsson. En note bok.⁶ Sexdrega, Västergötland 1 låt Appelqvists notbok Östergötland 1 låt Johan Eric Blomgrens notbok⁷ Hässlunda, Skåne 3 låtar Johan Helgo Anderssons notbok⁸ Fjärås, Halland 1 låt Johannes Bryngelssons notbok⁹ Sexdrega, Västergötland 1 låt Ur Ola Olssons samling¹⁰ Blekinge 4 låtar

Anm. I de fall där det ﬁnns vedertagna beteckningar för spelmansböckerna, har dessa använts. Om inte annat anges, följer proveniensbeteckningen den som används i Gustafsson 2016.

välja en låt som passar den grupp som de har framför sig. En del lärare beskriver också att de kan ha med sig en lista av möjliga låtar, som de sedan väljer från på plats. Detta gäller oavsett om låtarna som väljs ut är från spelmansböcker eller ej. I materialet ﬁnns dock ett par undantag, då det för två av kurserna fanns i förväg valda teman som styrde lärarnas val av låtar. I det ena fallet var det övergripande temat på hela kurshelgen menuetter, vilket gjorde att en lärare som i vanliga fall

⁵ Gustafsson 2000 s. 77. ⁶ Del av den s.k. »Sexdregasamlingen». ⁷ Del av den s.k. »Blomgrenssamlingen». ⁸ Kallas ofta för »Fjäråssamlingen». ⁹ Del av den s.k. »Sexdregasamlingen». ¹⁰ Ola Olssons samlingar inrymmer flera spelmansböcker och andra musikalier. En kopia förvaras vid Landsarkivet i Lund, medan själva samlingen ägs privat (Nationell arkivdatabas, Arkivbeståndsförteck- ning för »Spelmannen Ola Olssons i Skarup arkiv», 2018-11-30). Flera av de låtar som finns i samlingen har i olika former tillgängliggjorts av Blekinge spelmansförbund med tilläget »efter Ola Olsson» eller liknande formuleringar. Det är också så som läraren presenterar låtarna vid den aktuella låtkursen. Jag har här valt att följa denna praxis och beteckna hela samlingen »Ola Olssons samling». De låtar som lärdes ut vid den aktuella kursen kan emellertid spåras tillbaka till flera olika spelmansböcker i samlingen, se vidare i bilagan. Här vill jag passa på att tacka Astrid Selling för hennes hjälp med att reda ut förhållandena runt samlingen (E-postkorrespondens med Astrid Selling, april–maj 2018).

175 Karin L. Eriksson

inte lär ut menuetter förberedde två menuetter enkom till den specifika kursen. I det andra fallet var fokus på en specifik spelmansbok, och samtliga låtar häm- tades därför från en ederad utgåva av spelmansboken i fråga. Sammanlagt har lärarna lärt ut 69 olika låtar på kurserna. Av dessa kan drygt 30 % härledas till en spelmansbok, totalt 22 låtar. Hur dessa låtar fördelas mellan olika spelmansböcker framgår i Tabell 1. Som framgår i tabellen är det en stark övervikt av låtar som kan härledas till småländska spelmansböcker. Flertalet av dessa är utlärda av de småländska lärarna. Sammantaget utgör de småländska låtarna över hälften (55 %) av det totala antalet spelmansbokslåtar som lärts ut. Det finns visserligen en övervikt av lärare som främst spelar småländska låtar i undersökningen, fyra av tolv lära- re.¹¹ Men även sett till val av låtar på individnivå, är det dessa lärare som i större utsträckning väljer att lära ut spelmansbokslåtar jämfört med exempelvis lärare som främst spelar låtar från Dalarna, Hälsingland och Västerbotten. Det väcker frågor om det kan finnas regionala skillnader rörande vilka typer av källor som dagens utövare använder sig av när de utökar sin repertoar. Materialet är dock för litet för att kunna dra några säkra slutsatser om detta. I Tabell 2 framgår vilka låttyper som är representerade på låtkurserna som helhet respektive låttypsfördelningen för spelmansbokslåtarna. Polsketyper- nas dominans är i relation till både tidigare forskning om spelmansböcker och forskning om repertoar inom den svenska folkmusikmiljön förväntad. Låtkurs- erna är en del av den svenska folkmusikmiljön och det hade varit konstigt om inte det också återspeglas i vad som lärs ut på dem. Det är emellertid inte en representativ bild av spelmansböckernas repertoar som framträder på låtkurserna. Detta framgår vid en jämförelse med Magnus Gustafssons översikt över vilka låttyper som förekommer i »närmare 800 handskrivna svenska notböcker», totalt drygt 90 000 melodier för perioden ca 1640– ca 1880 (Gustafsson 2016 s. 139).¹² I hans översikt utgör olika polsketyper en stor del av det totala melodimaterialet, totalt 14 195 melodier (32,3 %) (Gustafs- son 2016 s. 140). Men andelen polsketyper som lärts ut på låtkurserna hämt-

¹¹ Landskap som lärarna främst spelar musik från: Småland (fyra lärare), Hälsingland och Västergötland (två lärare per landskap) samt Blekinge, Dalarna, Skåne och Västerbotten (en lärare per landskap). ¹² Hans översikt inkluderar därmed inte nyare böcker, som den som »Schottis efter Ola Olsson» är hämtad från vars handskrivna delar troligen snarare kan dateras till 1920-talet. En motsvarande över- sikt för perioden efter 1880 har jag dock inte funnit. Gustafsson talar vidare om »danstyper». Vid låtkurserna presenteras dock låtarna som exempelvis polskor, valser etc. utifrån låtarnas musikaliska egenskaper, varför jag valt att tala om dem som »låttyper». För en diskussion om benämningar av låtar se Eriksson & Nilsson 2010 (s. 261 f.), rörande benämningar på just polskor Nilsson 2009 (s. 77–83).

176 Från handskrift till låtkurs

Tabell 2. Fördelning av låttyper som totalt lärts ut på låtkurserna jämfört med låttyper från spelmansböcker.¹³

Låttyp Fördelning generellt Fördelning spelmansböcker Polsketyper 39 (57 %) 16 (73 %) Schottis 11 (16 %) 1 (5 %) Vals 5 (7 %) - Menuett 3 (4 %) 3 (14 %) Marsch 3 (4 %) - Engelska 2 (3 %) 2 (9 %) Visa 2 (3 %) - Hambo 1 (1 %) - Mazurka 1 (1 %) - Långdans 1 (1 %) - Oidentiﬁerad 1 (1 %) - Totalt: 69 (98 %) 22 (101 %) ade från spelmansböcker är markant högre (16 av totalt 22 låtar, motsvarande 73 %).¹⁴ Även detta kan förklaras med att låtkurserna är en del av dagens svenska folkmusikmiljö. I linje med detta konstaterar Gustafsson:

Vi har redan noterat att många handskrivna notböcker är fulla av märkliga titlar – både med anknytning till den stora ﬂoran av polsketyper och till andra dansformer. Flera av dessa melodier har […] inte riktigt passat in i den gängse bilden av en traditionell svensk folkmusikrepertoar. En stor del av innehållet utgörs helt enkelt av en sorts tidens bruksmusik som längre fram varken hört hemma i konst- eller folkmu- sikvärlden. (Gustafsson 2016 s. 139) Urvalet av låttyper från spelmansböckerna bör därmed i första hand ses som ett urval som speglar den samtid som låtkurserna är en del av (2013–2015) och den vidare kontext som kurserna ingår i (den svenska folkmusikmiljön).

¹³ Procenttalen inom parentes anger fördelningen mellan olika låttyper inom respektive kategori. Tabellen ska därmed läsas på följande sätt: Andelen polskor som lärts ut på låtkurserna generellt var 57 % av det totala antalet låtar som lärdes ut. Andelen polskor från spelmansböcker var 73 % av det totala antalet spelmansbokslåtar som lärdes ut. ¹⁴ Liknande skillnader, om än inte lika markanta, återfinns också för låttyperna schottis, menuett och engelska.

177 Karin L. Eriksson

Från handskrift till låtkurs I de följande avsnitten redovisas de källor som lärarna angett för respektive låt. Därefter beskrivs de olika led som en låt kan genomgå från handskrift till dessa källor. Till sist redovisas resultaten av mina jämförelser mellan lärarnas framfö- randen av låtarna på kurserna och deras angivna källor. Jag vill här återigen betona att jag uppfattar varje återgivande av en låt, oavsett om det rör sig om exempelvis ett låthäfte eller lärarens framförande av den, som en speciﬁk gestaltning som påverkas av tankar, idéer och ideal som är samtida med respektive gestaltning. Med detta följer att varje mediering av en låt har potential till att påverka låtens utformning och därmed i sin tur också påverka nästa mediering av samma låt.

Lärarnas källor För en större förståelse av de källor som lärarna har till spelmansböckernas repertoar, har jag här valt att också redovisa de källkategorier som lärarna angett för samtliga låtar som lärts ut på kurserna (se vidare Tabell 3).¹⁵ För låtar i den första kategorin (A), har lärarna angett att de lärt sig låten direkt från handskriften. Kategorin är som framgår i översikten kraftigt under- representerad både på generell nivå och inom spelmansboksrepertoaren. Det- ta förstärks av osäkerheten kring om kategoriseringen av den spelmansbokslåt som har placerats här är korrekt. Den andra kategorin (B) innebär emellertid en relativt nära kontakt med handskriften, genom att läraren i de fall hen utgått från en avskrift eller en kopia, ofta själv har gjort kopian eller avskriften på egen hand. De digitala kopiorna har vidare en förledande likhet med handskriften, så pass att det ibland har varit svårt att få klarhet i om den enskilde läraren menar att hen har utgått från handskriften eller en digital kopia av den. Det är dock viktigt att här skilja på kopior av en handskrift och handskriften i sig, eftersom det är känt att vissa detaljer kan vara svåra att tolka eller lätt kan misstolkas i en kopia. Det kan för noter exempelvis gälla svårigheter att i kopian avgöra om en prick är en del

¹⁵ Kategoriseringen av enskilda låtar har i två fall inte varit entydiga, båda inom spelmansboksrepertoaren. Ett av dem gäller den låt som är förd till kategori A. Här har jag tolkat lärarens svar att hen har fått låten direkt från handskriften, men inte kunna fullständigt säkra att så är fallet. Det andra fallet gäller en låt som läraren först har lärt sig från en ederad utgåva, därefter lyssnat på inspelningar av den. Det vill säga att det är två olika typer av källor som har varit viktiga för läraren när hen lärt sig och därefter arbetat vidare med låten. Här har jag valt att placera in den i kategori D, eftersom detta framstår som lärarens första källa för låten i fråga.

178 Från handskrift till låtkurs

Tabell 3: Översikt över vilka källor lärarna angett för respektive låt uppdelat på spelmansboksrepertoaren, övriga låtar och totalt för respektive kategori.

Spelmansboks- Övriga låtar Totalt repertoaren A: Direkt från handskrift 1 1 2 B: Kopia, avskrift eller digital kopia av handskrift 5 1 6 C: Kopia, avskrift eller digital kopia av handskrift där den senare inte längre finns bevarad 2 0 2 D: Ederade utgåvor, med eller utan arrangemang 12 5 17 E: Andra utövare 1 18 19 F: Inspelningar¹⁶ 1 4 5 G: Egen komposition 0 5 5 H: Läraren kan inte erinra sig hur hen lärt sig låten 0 4 4 I: Svar saknas 0 9 9 Totalt 22 47 69 av notbilden i sig eller något som färgat igenom från papprets baksida.¹⁷ Även de inskannade kopiorna, som i övrigt i stor utsträckning påminner om handskriften, har därmed potentiella felkällor som kan påverka hur låten gestaltas i dem. Av de sammantaget sex låtar som är placerade i kategori B, är fem från en spelmansbok. I kategori C utgörs lärarnas källor av kopior, avskrifter eller digitala kopior av en annan persons avskrift av förkomna handskrifter. Detta kräver en särskild kommentar. För flera av de spelmansböcker som på olika sätt tillgängliggjordes för avskrift till Folkmusikkommissionen (FMK), är i dag enbart avskrifter bevarade. Ett exempel på detta är notboken efter Anders Petter Dufva, som Magnus Gustafsson skriver följande om: Som vi sett överfördes Petter Dufvas notbok till FMK för avskrift genom Axel Bobergs försorg år 1917. De avskrivna kopiorna i FMK:s samlingar är den enda kvarvarande källa vi har att utgå från i våra vidare undersökningar. Vi har också konstaterat att Dufvas bok inte är unik i det här avseendet – tyvärr försvann fler originalböcker på samma sätt i FMK:s hantering. (Gustafsson 2016 s. 201)

¹⁶ Både dokumentationsinspelningar och kommersiella utgåvor. ¹⁷ Jfr James Griers resonemang runt vikten av att i samband med en transkription inte enbart utgå från fotokopior, utan också undersöka själva handskriften. Han beskriver exempelvis svårigheter att i repro- duktioner avgöra om det man ser är något annat, exempelvis färg som läckt igenom från andra sidan, hål som i reproduktionen kan ses ut som en not och liknande (Grier 1996 s. 57 ff.).

179 Karin L. Eriksson

Motsvarande gäller även för Sven Donats notbok som också enbart finns bevarad i Olof Anderssons avskrift (Boström & Gustafsson 2017 s. 7). Enbart två låtar ingår i kategori C, båda från spelmansböcker. Den fjärde kategorin (D) handlar om ederade utgåvor av olika slag. För spelmansboksrepertoaren rör det sig främst om utgåvor där handskriftens noter har renskrivits och därefter publicerats. Inom denna kategori är de flesta av ut- gåvorna dedikerade till en specifik spelmansbok. Men i några fall rör det sig om samlingsvolymer med låtar från flera olika håll. Bland de senare återfinns Sven- ska låtar och enstaka låthäften med arrangerade låtar som har spelmansrörel- sens utövare som målgrupp. Som framgår av tabellen, är de ederade utgåvorna mycket viktiga källor för spelmansboksrepertoaren på kurserna. Över hälften av de spelmansbokslåtar som lärts ut på kurserna har lärarna fått från ederade låtutgåvor. Kategorin är dock i mindre utsträckning använd för övrig repertoar. Sammanlagt är den dock den näst största kategorin som lärarna angett. Kategori E, andra utövare, är sammantaget den största kategorin med 19 av 69 låtar. Det är dock mycket ovanligt att lärarna anger att de har fått spel- mansböckernas repertoar från andra utövare. Enbart en spelmansbokslåt ingår i kategorin. Detta är en mycket stor skillnad mellan låtarna från spelmansböcker jämfört med annan repertoar som också lärts ut på kurserna. För övrig repertoar anges andra utövare i så många som arton fall som källa. Inte heller inspelningar (kategori F), vare sig dokumentationsinspelningar eller kommersiella fonogram, är vanliga källor för spelmansbokslåtarna i un- dersökningen. Av totalt fem låtar inom kategorin, är enbart en av dem en spel- mansbokslåt. För ett resonemang om spelmansböckernas repertoars väg från handskrift till låtkurs, är därför kategori E och F mindre viktiga. Detta innebär dock inte att det saknas en gehörsburen tradering av spelmansbokslåtarnas repertoar eller att dessa inte har potential att spridas via olika former av inspelningar. Det går utan några större problem att hitta exempel på spelmansbokslåtar som spritts via exempelvis buskspel, spelmanslag och fonogram. Men lärarna verkar inte i första hand välja spelmansbokslåtar som redan finns etablerade i en mer allmänt spelad repertoar. Detta är sannolikt en konsekvens av låtkursen som kontext och de krav som flera av lärarna ger uttryck för i intervjuer och på kurserna: att komma med något nytt genom att lära ut låtar som inte redan finns i allmänt bruk. Det kan ha bidragit till att spelmansbokslåtar är underrepresen- terade i kategori E och F. I kategorierna G–I förekommer inte några spelmansbokslåtar, så de kommer bara kortfattat att kommenteras här. I kategori G återfinns lärarnas egna

180 Från handskrift till låtkurs kompositioner, totalt fem stycken.¹⁸ Kategori H, där lärarna inte kan minnas varifrån de lärt sig låtarna, är intressant då den visar på svårigheterna att specificera exakt när, hur och var lärarna lärde sig en låt. Samtidigt var jag förvånad över att lärarna för flertalet av låtarna de lärt ut faktiskt kunde specificera hur de hade lärt sig respektive låt. Kanske är detta något som är viktigt att veta i en situation där låten ska läras ut? Jag hade förväntat mig fler låtar inom kategori H. Eventuellt kan några av dem finnas i kategori I, i vilken jag samlat de låtar där jag av olika anledningar inte har fått svar från lärarna varifrån de har lärt sig de enskilda låtarna. Sammantaget finns det därmed en del skillnader mellan spelmansbokslå- tarna och den övriga repertoaren på låtkurserna med avseende på varifrån lä- rarna lärt sig låtarna. Den största skillnaden mellan spelmansboksrepertoaren och övriga låtar, är kategori E, andra utövare. Den här kategorin är i praktiken frånvarande för spelmansbokslåtarna, enbart en av låtarna kan föras hit, samtidigt som kategorin är mycket central för de övriga låtarna. Att en repertoar på ett lätt sätt finns tillgänglig verkar dock vara centralt för att den kommer i bruk. Detta gäller särskilt spelmansboksrepertoaren och den stora betydelse som de ederade utgåvorna har för dess spridning. Här bör det också påpekas att det finns en antydan i materialet att de digitala utgåvorna av spelmansböckerna får en allt större betydelse, särskilt de som finns publicerade på internet av Svenskt visarkiv, Musikverket.¹⁹

Lärarnas gestaltningar av låtarna på kurserna Det antal led som spelmansböckernas repertoar går igenom från handskrift till låtkurs är sällan särskilt många. De absolut vanligaste är: • Handskrift – ederad utgåva – lärare – låtkurs. • Handskrift – kopierad/inskannad kopia – lärare – låtkurs. • Ej bevarad handskrift – avskrift – kopierad/inskannad kopia – lärare – låtkurs. I alla dessa led kan det antas att ﬂera val har fattats, varav en del säkert varit medvetna, andra inte.²⁰ Här kommer jag att särskilt fokusera på relationen mel-

¹⁸ Vid låtkurserna har det totalt lärts ut tio nykomponerade låtar. Utöver de fem som komponerats av den lärare som lärt ut dem, ﬁnns även fem låtar komponerade av andra utövare. Dessa ryms inom kategori E. ¹⁹ Se vidare: Folkmusikkommissionens notsamling och Musikmuseets spelmansböcker (2019-03-27). ²⁰ Detta framgår bland annat i en tidigare studie av en polonäs ur Sexdregasamlingen som lärdes ut på en låtkurs i Vara 2014. Polonäsen är ett exempel på den första vägen, från handskrift via ederad utgåva till läraren för att därefter läras ut på en låtkurs. Studien visade att... (forts. nästa sida).

181 Karin L. Eriksson

lan låtarnas gestaltning i den källa som lärarna angett och hur lärarna i sin tur gestaltat låtarna på låtkurserna. Dessa gestaltningar kan ses som exempel på en nutida framförandepraxis av spelmansböckernas repertoar. Som framkom ovan, är det i regel skriftliga källor som lärarna har haft som utgångspunkt. Dessa källor är i många fall knapphändiga rörande information om stråk, ornamentering, dubbelgrepp, lösa strängar, tempo, metrik och andra aspekter som påverkar en låts gestaltning. Det krävs därmed av lärarna att de till den melodi som finns i deras källa, tillför dessa delar. Samtidigt innebär dominansen av skriftliga källor en metodologisk fördel: det är i efterhand fortfarande möjligt att göra en jämförande analys mellan hur låten är utformad i den källa som läraren har haft och lärarens egen gestaltning i samband med utlärningen. För andra låtar som lärts ut på kurserna är detta betydligt svårare, inte minst för de låtar som lärarna har lärt sig efter andra utövare. Jag har valt att utgå från en av låtarna som lärts ut: »Anglais efter Ola Ols- son».²¹ Den får här illustrera återkommande aspekter av hur lärarna på ett generellt plan utformar spelmansboksrepertoaren när den framförs på låtkurserna. »Anglais efter Ola Olsson» är från Blekinge och är ursprungligen hämtad från Ola Olssons samling, som i sin tur består av flera olika handskrifter. Just den här anglaisen är hämtad från en handskrift attribuerad till Charl Persson, Ronneby. Källan som läraren anger att hen utgått från är låthäftet Låtar efter Ola i Skarup 1823–1888 (Blekinge spelmansförbund 1982, se Musikexempel 1). Låten är därmed ett exempel på en låt som gått från handskrift till låtkurs via en ederad utgåva. I transkriptionen av lärarens gestaltning av anglaisen i samband med låtkursen (Musikexempel 2) framgår melodi, ornamenteringar, dubbelgrepp, medklingande strängar, rytmiska förändringar och stråkföring. Transkriptionen återger ett tillfälle under kursen då läraren själv spelar låten samtidigt som kursdeltagarna spelar in den. I lärarens gestaltning av anglaisen återfinns flertalet av de sätt som lärarna generellt använder sig av när de uttolkat och utformat spelmansbokslåtarna. Nedanstående lista kan därför ses som en delad verktygslåda som flertalet lärare utnyttjar för att ge låtarna »liv»:

...polonäsens gestaltning hade påverkats redan i den ederade utgåvan trots att det för den fanns en intention att ligga så nära handskriften som möjligt. Den största förändringen skedde emellertid i samband med att läraren med utgångspunkt i den ederade utgåvan utformade sin gestaltning av låten i fråga (Eriksson 2015). ²¹ Eftersom läraren själv skiljer mellan engelska och anglais på låtkursen samt för ett resonemang med kursdeltagarna om skillnader i hur engelskor respektive anglaiser bör spelas, har jag här valt att genom- gående beteckna låten som en anglais. Jag följer också den stavning hen anger i vår e-postkorrespondens.

182 Från handskrift till låtkurs

• Bestämma i vilket tempo låten ska spelas. • Använda en speciﬁk metrisk struktur, exempelvis olika typer av polskemetrik.²² • Arbeta med fraseringar av motiv, takter, fraser och repriser. • Tillföra stråk, vilket ofta saknas i lärarens källa. • Tillföra en mer heterogen rytmik än vad som ﬁnns i källan. • Tillföra utsmyckningar av olika slag, såsom ornamentik, dubbelgrepp och medklingande lösa strängar. • Smärre justeringar av melodierna, ofta enskilda toner och mer sällan större förändringar som påverkar låtens övergripande form. • Flera av lärarna arbetar också aktivt med att variera hur de spelar låten inom ett och samma framförande.

Som framkommer i transkriptionen av lärarens framförande av »Anglais efter Ola Olsson», kombineras ofta flertalet av ovanstående aspekter. Det finns exempelvis flera olika varianter på stråkmönster (exempel på detta markerat med I i transkriptionen). Stråken tillsammans med olika former av rytmiseringar, bidrar också till ett varierat spel (exempelvis II). En del rytmiseringar, särskilt i sista reprisens sista genomspelning, är särskilt markanta (se III). Till detta tillkommer några olika former av ornament, särskilt förslag (exempelvis IVa), men även kortare drillar (exempelvis IVb). Från takt 34 och framåt är användandet av medklingande strängar (exempelvis Va) och dubbelgrepp (exempelvis Vb) särskilt framträdande och påverkar väsentligt låtens dynamik. Hela tredje genomspelningen av låten karaktäriseras dessutom av en större rytmisk variation tillsammans med mer medklingande strängar och dubbelgrepp än vad som är fallet i de två första genomspelningarna. Precis som är fallet med utformningen av anglaisen, ligger lärarna genom- gående mycket nära de källor som de utgått ifrån när det gäller själva melodin.²³ I de fall då melodin förändras, är det i regel enbart på detaljnivå. Det kan exempelvis röra sig om att enstaka toner byts ut eller byter plats, men utan att det

²² För metrisk struktur, se Ahlbäck 1995 s. 7. ²³ Jag har här valt att skilja på förändring av melodin och variationer. Med förändring avses att lärarens gestaltning i relation till lärarens källa har ändrats och att ändringen är bestående i framförandet av lå- ten. Med variation avses förändringar som är mer tillfälliga till sin karaktär och när läraren återkommer till motsvarande parti i låten utförs de ofta på ett annat sätt.

183 Karin L. Eriksson så som den är publicerad (Blekinge spelmansförbund la i Skarup 1823–1888 (Blekinge Musikexempel 1 (t.v.). »Anglaise nr 42» 1 (t.v.). Musikexempel i Låtar efter O 1982). av lärarens framföran- Transkription 2 (nedan). Musikexempel tar främst de av Olsson».»Anglais efter Ola Transkriptionen hänsyn till melodi, ornamentik, medklingande lösa strängar och bindningar.

184 Från handskrift till låtkurs innebär en genomgripande förändring av det melodiska förloppet.²⁴ I några fall har också slutfallen fått en annan utformning. Det är mycket sällsynt att lärarna förändrar större delar av melodin. Men det förekommer att lärarna exempelvis dubblerar en repris. I ett fall har även en av lärarna själv fått rekonstruera melodin på grund av en skada i den källa som läraren använts sig av. En viss insyn i lärarnas resonemang runt hur de utformar låtarna har varit möjlig att få genom intervjuer och e-postkorrespondens. Några citat får här illustrera detta. Det första citatet gäller en låt där läraren har gjort ändringar i melodin:

Annellpolskan har jag från hans notbok, daterad 1794, men med vissa personliga änd- ringar/tolkningar. […] T.ex. är takt fyra omtolkad utifrån en musikalisk logik jag tyckte passade. Det skulle kunna gå att spela låten som den står också, men det var mitt val att ändra här. Senare har jag hittat ﬂera varianter av låten och där den står noterad enligt den logik jag valde. Det har ju hänt ett ﬂertal gånger, vilket är lite skojigt när man upptäcker det. (E-post 2017-12-18)

Samma lärare resonerar även om en av de andra låtarna hen lärde ut:

Appelqvistpolskan har jag från hans notbok. Skriven för AEAE-stämning. Låten spelade jag en hel del innan jag bestämde mig för hur jag skulle göra med tillfälliga för- tecken och ev. återställningar. Det är inte helt solklart hur det är tänkt i den här låten tycker jag. Jag kollade lite på hur han skrivit ned andra låtar för att få lite mer koll, men till slut är det ändå inte heligt för mig att spela precis som det står, utan det är mina musikaliska preferenser som till sist avgör. (E-post 2017-12-18)

Liknande resonemang förs av andra lärare, exempelvis i ovanstående fall där lärarens källa är skadad och där hen »fyllt i enligt eget huvud» (E-post 2018-04- 18). En annan lärare beskriver att orsaken till att hen dubblerat andrareprisen är att »Den är så kort. Tycker jag. Så jag tycker att den passar sig bättre» (Intervju 2015-06-11). Framför allt är det formen på låtarna som lärarna anger att de har förändrat. Det är också formförändringar som lärarna beskriver för kursdeltagarna, i de fall de väljer att redovisa och resonera över eventuella förändringar.

Att skapa en musikalisk logik Genomgående i lärarnas resonemang är att de förändringar som lärarna gör i relation till sina källor handlar om att forma låtar som har – som en av lärarna uttryckte det ovan – en musikalisk logik. Samma slutsatser har även jag dragit

²⁴ I ett fall blir det emellertid delvis ett annat harmoniskt förlopp.

185 Karin L. Eriksson

när jag analyserat låtarna på kurserna i relation till de skriftliga förlagorna. Den musikaliska logiken kan också formuleras som att låtarna måste fungera i en nutida praxis. Ett uttryck för denna praxis är att lärarna till stora delar använder en ge- mensam verktygslåda för att gestalta en låt som de har hämtat från en skriftlig källa. Hit hör konventioner för tempo, metrik – hur fort ska en låt spelas och på vilket sätt – och hur låten kan göras dansant. Men även konventioner för hur ornament, dubbelgrepp, stråk et cetera utförs. Det är därmed tydligt att det förekommer konventioner inom genren för hur låtar bör framföras. Varifrån dessa kommer har jag dock inte haft möjlighet att belägga utifrån mitt material. Samtidigt framgår det tydligt vid en genomlyssning av de olika låtarna som lärts ut på låtkurserna, att detta sker i samverkan med en för varje lärare individuell spelstil. Det går, kortfattat, att höra vem det är som spelar, även om hen använder sig av samma stildrag som andra informanter i undersökningen. Särskilt märks detta i stråkteknik och i vilken utsträckning de enskilda lärarna arbetar med variation som ett stilmedel. Det går också att höra att den tolkning som har gjorts, gjorts inom en folkmusikalisk tolkningskontext; låtarna är igen- kännbara som »folkmusiklåtar». Lärarna har därmed tolkat sina källor på ett sådant sätt att låtarna när de framförs på kurserna är igenkännbara både som folkmusiklåtar utifrån en nutida praxis och som låtar präglade av den enskilde utövaren. Återgår vi till »Anglais efter Ola Olsson» kan vi dessutom ana att nutida praxis kan inkludera så väl en mer generell praxis för hur ett folkmusikaliskt material ska framföras, som en praxis knuten till den specifika låten i fråga. För anglaisen illustreras detta genom att den gestaltning som läraren framför är i D-dur, medan hens källa har noterat låten i C-dur. Detta är något som läraren kommenterar specifikt till kursdeltagarna, samtidigt som hen påpekar att det finns andra som också valt att framföra låten i D-dur istället för i C-dur. Här följer läraren en etablerad praxis för den specifika låten i fråga. Samma praxis förekommer exempelvis på skivan Sweden: Traditional music from the south (Blekinge spelmansförbund 2004). Anglaisen är emellertid det enda exemplet i mitt material där det explicit framgår att det finns en tolkningstradition för en specifik låts utformning. Men det är sannolikt att framförandet av flera av de andra låtarna påverkas av en mer eller mindre spridd praxis för att gestalta och utforma låtar från vissa samlingar. Exempelvis bör detta gälla låtar från den så kallade Sexdregasamlingen. Materi- alet här är för begränsat för att utforska detta ytterligare. Men det skulle dock vara intressant att i ett annat sammanhang närstudera olika musikers gestalt-

186 Från handskrift till låtkurs ning av låtar från en och samma samling utifrån ett sådant perspektiv, liksom olika musikers gestaltningar av en och samma spelmansbokslåt.²⁵

Spelmansböckernas gestaltning i en pedagogisk kontext Ytterligare en aspekt som bör påverka hur låtarna utformats i den här studien, är att de framförs i en pedagogisk kontext vars syfte är att läraren ska lära ut lå- tarna till kursdeltagarna. Under en låtutlärning gestaltas en låt ett flertal gånger på flera olika sätt som är direkt kopplade till den pedagogiska situationen. För att lära ut en låt behöver exempelvis läraren spela den i ett långsammare tempo, det är vanligt att lärarna delar upp låtarna i mindre delar, börjar arbeta med en mer avskalad melodi som sedan utvecklas allteftersom och liknande didaktiska val. Låtkurskontexten avspeglas till viss del även i samband med att läraren spelar in låten i slutet av utlärningsmomentet. Även här är »Anglais efter Ola Ols- son» ett bra exempel. Vid första genomspelningen framför läraren låten väldigt avskalat, vid andra genomspelningen utvecklar hen delar av låten något för att vid tredje och sista genomspelningen framföra den mer dynamiskt och kraft- fullt med mycket hög närvaro av medklingande lösa strängar, ett mer varierat stråkmönster och större rytmiska variationer (jämför exempelvis takt 10–13 och motsvarande takter 46–49 från sista genomspelningen). Detta – att gå från ett avskalat till ett mer komplext framförande av en låt – är också vanligt förekom- mande i de andra låtkurserna i sammanhang där lärarna spelar upp låtarna så att kursdeltagarna kan spela in dem. Den pedagogiska situationen verkar därmed ställa vissa krav som påverkar hur lärarna utformar låtarna under kursens gång. Men det verkar främst påver- ka låtens utformning i sammanhang där läraren förevisar för kursdeltagarna hur låten ska spelas och när lärarna själv framför låten så att kursdeltagarna kan spela in den. Samtidigt förekommer det ofta flera tillfällen under en och samma låtkurs där lärarna själva visar hur låten bör (ska) gestaltas genom att mer fritt spela den för kursdeltagarna. Dessa situationer påminner i viss utsträckning om små »minikonserter». Jag har hört flera av lärarna spela repertoaren vid andra tillfällen. Deras sätt att gestalta låtarna eller liknande låtar vid dessa tillfällen jämfört med när de spelar upp dem på kurserna, uppfattar jag ofta ligger mycket

²⁵ I en studie där tre musiker (en svensk, en norsk och en polsk) ﬁck spela in en låt från respektive land utifrån anvisningarna att de skulle försöka utforma den i linje med den tradition som de själva hör hemma i, menar författarna att »the nine recordings exemplify the inherent interplay between individuals and their traditions, which is ultimately the basis for style formation and change» (Aksdal m.ﬂ. 2005 s. 56). Se även Ramsten 1991.

187 Karin L. Eriksson

nära varandra. Hur lärarna lär ut spelmansbokslåtarna är dock samma som när lärarna lär ut andra låtar. De skillnader i metodik som finns mellan lärarna, kan inte kopplas till huruvida låten är en spelmansbokslåt eller ej. Däremot finns det skillnader i hur lärarna presenterar och för ett resonemang om låtarna. Det är vanligt att låtarna som lärs ut på kurserna placeras in geografiskt, exempelvis vilket landskap eller by de kommer ifrån. De relateras vidare ofta till olika historiska aspekter, såsom uppgifter om spelmanssläkten. Lärarna anger ofta också varifrån hen har lärt sig låten och vilket förhållande hen har till den. Det senare verkar särskilt viktigt när hen själv har gjort låten, lärt den av en spelkompis eller från en äldre spelman. Om låten som lärs ut inte är i allmänt bruk, vilket rör de flesta av låtarna, är detta något som dessutom i regel lyfts fram. Det är också vanligt att läraren reflekterar över hur låten kan utformas, vilket kan illustreras av följande citat hämtat från utlärningen av »Anglais efter Ola Olsson»:

Man kan också spela den på det sätt som man dansar till den. Till exempel att det ska vara lite mer majestätiskt, som en salongsdans. Men man kan också använda den, kanske, på dansgolvet här nere fastän ingen vet hur man dansar anglais. Man skulle kunna göra något annat till den. Tvåtaktare, jag vet inte [gnolar kort]. Om man skulle kunna [reser sig och testar svikten]. Ja men precis en schottis eller en snoa eller vad som helst. (Filmdokumentation 2014-03-15)

I relation till hur lärarna generellt talar om låtarna på kurserna, är det emellertid några aspekter som enbart lyfts fram i relation till spelmansbokslåtarna. Hit hör att flera av lärarna presenterar generella fakta om spelmansböcker. I anslutning till detta ger de också ofta information om att flera spelmansböcker är tillgängliga via internet och att de själva använder sig av digitala resurser. I de fall där det är relevant, betonar lärarna i flera fall också att de inte använder sig av ederade utgåvor.

Avslutande reflektioner Inledningsvis beskrev jag låtkurserna som en av flera arenor för att gestalta och manifestera »folkmusik» genom en praktik snarare än genom muntliga eller skriftliga ideologiska uttalanden. Låtkurserna gestaltar detta på flera sätt, inte enbart genom repertoarval och hur lärarna framför de enskilda låtarna, utan också genom val av utlärningsmetodik, i samtal om musiken och om spelmän- nen, i reklamblad för kurserna et cetera. Med fokus på de spelmansbokslåtar som lärts ut, är det dock några aspekter som skiljer dem från övriga låtar: de är fördelade på färre låttyper, ederade

188 Från handskrift till låtkurs utgåvor spelar en större roll som källa och det är ovanligt att lärarna anger att de lärt sig låtarna från andra utövare. Dessutom tar lärarna fasta på delvis andra aspekter av spelmansbokslåtarna i de resonemang och presentationer som de gör under kurserna, bland annat genom att betona när de inte använder sig av ederade utgåvor. Baserat på vad lärarna väljer att lära ut och hur de utformar spelmansboks- låtarna, är det uppenbart att urvalet såväl som framförandet måste vara relevant i relation till de sammanhang som lärarna och kursdeltagarna rör sig i. Det är – kortfattat – mer gångbart inom dagens folkmusiksammanhang att exempelvis ha en repertoar med en stor andel polsketyper som exempelvis kan spelas till dans, än en repertoar med låttyper som aldrig eller mycket sällan kommer till användning i samspel med andra och på dansgolven. Urvalet av framför allt polskor ur spelmansböckerna bidrar därmed till att förvalta en sedan tidigare stor dominans för olika polsketyper inom den svenska folkmusikrepertoaren. Den stora rikedom av andra låttyper som återfinns i de spelmansböcker vars repertoar är representerad på låtkurserna, avspeglas inte i de låtar som tas upp till behandling på kurserna. Denna del av undersökningen kan uppfattas på minst två sätt. Å ena sidan kan det uppfattas som problematisk, eftersom spelmansböckerna skulle kunna vara viktiga källor till att bredda antalet låttyper inom dagens aktiva folkmusikrepertoar. Å andra sidan är det rimligt att det som lärs ut på låtkurserna, ska kunna fungera i en nutida folkmusikalisk praxis. För den som lärt sig en ny polska på en kurs, finns det ofta goda möjligheter att praktisera den i andra kontexter som hen är aktiv inom. Låtkurserna blir därmed en kanal för att lära ut spelmansböckernas repertoar i ett format som passar och fungerar i en nutida folkmusikalisk praxis. Några frågor som kvarstår som intressanta att reda ut framöver har fram- trätt i samband med undersökningen. Hit hör exempelvis frågan om det finns regionala skillnader rörande i vilken utsträckning som spelmansböcker används som källor för ny repertoar eller inte. Till detta kommer frågan om huruvida det existerar etablerade konventioner för hur låtar från specifika spelmansböcker bör utformas. Det vill säga en fråga som också tangerar relationen mellan in- dividens framförandepraxis och en mer allmänt spridd tolkningstradition som delas av flera. Här skulle spelmansboksrepertoaren så som den framförs i olika kontexter kunna vara en utgångspunkt för fortsatta studier. Dessutom: Hur ser den muntliga traditionen av spelmansböckernas repertoar ut utanför låtkurser- na? Finns det en variantbildning och har vissa enskilda utövares uttolkningar av repertoaren fått större genomslagskraft än andras?

189 Karin L. Eriksson

Till sist. En aspekt som slagit mig under arbetet med de 22 spelmansbokslåtarna på låtkurserna, är den stora, stora betydelse som olika tillgängliggörandeinsat- ser har haft för vilka låtar som lärs ut. Därför vill jag avsluta med en hälsning till alla som på olika sätt arbetar med att ge ut nothäften, ederade spelmans- böcker, publicera inskannade handskrifter, lägga ideell tid på att skriva in låtar i FolkWiki et cetera: Det ni gör spelar roll. Låtarna blir spelade och kommer till användning. Ert arbete får eﬀekt på vad som spelas av dagens utövare, såväl av amatörer som av professionella. Resultatet av era insatser blir varken skriv- bordsprodukter eller hyllvärmare.

Källor och litteratur

Otryckta källor Musikverket, Stockholm Musik- och teaterbibliotekets arkiv. Svenskt visarkiv: Folkmusikkommissionens samlingar (FMK). Svenskt visarkivs handskriftssamling. Smålands musikarkiv/Musik i Syd, Växjö Gösta Klemmings arkiv.

Övrigt Material från dokumentationer av låtkurser 2013–2015 E-postkorrespondens med lärare vid låtkurser: 2013–2018. Fältstudier inklusive fältanteckningar och ﬁlmdokumentation: 2013–2015. Intervjuer med lärare vid låtkurser: 2013–2015. Övrig e-postkorrespondens E-postkorrespondens med Astrid Selling, april–maj 2018. E-postkorrespondens med Maria Wallin, Landsarkivet i Lund, 2018-11-13. Material från låtkurserna samt e-postkorrespondens förvaras hos författaren.

Tryckta källor Blekinge spelmansförbund, u.å.: Gröna pärmen [samling med stencilerade noter på låtar från Blekinge]. Stencil. Blekinge spelmansförbund, 1982: Låtar efter Ola i Skarup 1823–1888. [Ronneby].

190 Från handskrift till låtkurs

Blekinge spelmansförbund, [1988]: Låtar från Blekinge [nothäfte till kassett- bandet Låtar från Blekinge. MC, MaNI Musik Fjälkinge 8802-135-01]. Stencil. Boström, Mathias & Gustafsson, Magnus (red.), 2017: Sven Donats notbok. Växjö. Kinding, Ulf, 1974: Johannes Bryngelssons notbok. Sexdrega 1774. Göteborg. Kinding, Ulf, 1976: Anders Larsson En note bok. Sexdregasamlingen del 2. Göteborg. Kinding, Ulf, 1983: Fjäråssamlingen. Stencil. Klemming, Gösta, 1976: 30 småländska låtar arrangerade för två ﬁoler och altﬁol. Göteborg. Smålands spelmansförbund, 2004: Notbok efter Petter Dufva!. U.o.

Fonogram Blekinge spelmansförbund, 1988: Låtar från Blekinge. MC, MaNi Musik Fjälkinge 8802-135-01.

Blekinge spelmansförbund, 2004: Sweden: Traditional music from the south. ARC Music, EUCD 1901.

Webbsidor Folkmusikkommissionens notsamling och Musikmuseets spelmansböcker, https://katalog.visarkiv.se/lib/views/fmk/Default.aspx?item=182 (2019-03-27). Nationell arkivdatabas, Arkivbeståndsförteckning för »Spelmannen Ola Olssons i Skarup arkiv», https://sok.riksarkivet.se/?Sokord=ola+olsson+skarup&EndastDigitaliserat=false&AvanceradSok=False&page=2&postid=Arkis+ 976C5F6F-E9CA-4EEC-9270-F2FF66000485&tab=post&FacettState=undeﬁ- ned%3Ac%7C#tab (2018-11-30). Södermanlands spelmansförbunds samlingar, http://www.samlingarna.sormlandsspel.se/ (2019-07-01).

Litteratur Ahlbäck, Sven, 1995: Karaktäristiska egenskaper för låttyper i svensk folkmusiktradition – ett försök till beskrivning. Stencil. Aksdal, Bjørn, Dahlig-Turek, Ewa, Lundberg, Dan & Sager, Rebecca, 2005: Glossing over rhythmic style and musical identity. The case of Polish dance rhythms and western notation. Stockholm.

191 Karin L. Eriksson

Boström, Mathias & Gustafsson, Magnus, 2017: »En notbok dyker upp och försvinner.» I: Sven Donats notbok. Mathias Boström & Magnus Gustafsson (red.). Växjö. S. 7–21. Eriksson, Karin L., 2015: »En polonäs i tre gestaltningar.» I: Lekstugan. Fest- skrift till Magnus Gustafsson. Mathias Boström (red.). Växjö. S. 67–80. Eriksson, Karin L., 2016: »Utbildning som hot och som möjlighet: organise- rad undervisning för folkdansspelmän och allmogespelmän under 1920- och 30-talen.» I: Musikk og tradisjon 30. S. 7–30. Eriksson, Karin L. 2019: »Låtkurser som sociala mötesplatser och tillfällen för lärande.» I: Puls: musik- och dansetnologisk tidskrift 4. S. 26–46. Eriksson, Karin & Nilsson, Mats, 2010: »Ethnomusichoreology? Ethnocho- reomusic?» I: Crossing Over. Fiddle and Dance Studies from around the North Atlantic 3. Ian Russell & Anna Kearney Guigné (red.). Aberdeen. S. 260–264. Grier, James, 1996: The critical editing of music: history, method, and practice. Cambridge. Gustafsson, Magnus, 2000: Småländsk musiktradition: folkliga dansmelodier och ceremonistycken. Växjö. Gustafsson, Magnus, 2016: Polskans historia: en studie i melodityper och motivformer med utgångspunkt i Petter Dufvas notbok. Lund. Ling, Jan & Ramsten, Märta, 1990: »Tradition och förnyelse i svensk spelmansmusik: Leksandsspelet förr och nu.» I: Musik och kultur. Owe Ronström (red.). Lund. S. 211–246. Nilsson, Mats, 2009: Dans – polska på svenska. Göteborg. Ramsten, Märta, 1991: »Upptecknat 1897 – inspelat 1984. Funderingar kring tradering och tolkning med utgångspunkt från Einar Övergaards folkmusiksamling.» I: Sumlen. Årsbok för vis- och folkmusikforskning, 1989. S. 25–47. von Wachenfeldt, Thomas, 2015: Folkmusikalisk utbildning, förbildning och inbillning: en studie över tradering och lärande av svensk spelmansmusik under 1900- och 2000-talen, samt dess ideologier. Luleå.

192 Från handskrift till låtkurs

Bilaga: Källor för respektive spelmansbok Nedan listas de källor utöver intervjuer och liknande som jag har använt mig av i studien för att följa spelmansbokslåtarna från låtkursen bakåt till handskriften. Källor för övriga låtar som inte är från spelmansböcker listas inte, inte heller andra källor (exempelvis ytterligare ederade utgåvor och fonogram) som låtarna förekommer i.

FMK=Folkmusikkommissionens samlingar, Svenskt visarkiv, Statens musikverk, Stockholm.

Anders Larssons notbok, Västergötland Handskrift: FMK Ma 12b, se även (2019-03-27). Ederad utgåva: Kinding 1976.

Andreas Dahlgrens notbok, Småland Handskrift: FMK Ma 7, se även: (2019-03-27).

Appelqvists notbok, Östergötland Handskriften: F1:10j Diverse dansmusik, P.A. Appelqvist 1841, Södermanlands spelmans- förbunds samlingar, se även http://www.samlingarna.sormlandsspel.se/?page_id=496 (2019-04-02).

Brotorpssamlingen, Småland Kopia av handskriften: SMA Gösta Klemmings arkiv, Klemmings samling KB kopior, Smålands musikarkiv, Musik i Syd. Ederad utgåva: Klemming 1976.

Elias Annells notbok, Småland Handskrift: Dansbok 6 (DB/Sv-R), Musik- och teaterbiblioteket, Stockholm.

Johan Eric Blomgrens notbok, Skåne Handskrift: FMK Ma 13a, se även < https://katalog.visarkiv.se/lib/views/fmk/ShowRe- cord.aspx?id=1432635> (2019-04-02).

Johan Helgo Anderssons notbok, Halland Handskrift: FMK Ma 11, se även (2019-03-27). Ederad utgåva: Kinding 1983.

193 Karin L. Eriksson

Johannes Bryngelssons notbok, Västergötland Handskrift: Svenskt visarkivs handskriftssamling acc. nr h1636, se även http://urn. kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:statensmusikverk-285 (2019-04-02).²⁶ Ederad utgåva: Kinding 1974.

Ola Olssons samling, Blekinge Samlingen består av ﬂera spelmansböcker. Enligt uppgift förvaras originalsamlingen hos ättlingar till Ola Olsson och kopior ﬁnns vid Landsarkivet i Lund.²⁷ Nedan anges de spelmansböcker i Ola Olssons samling som låtarna kommer från samt den källa som läraren på kursen använt sig av. För benämning av handskrifterna har arkivför- teckningen för »Spelmannen Ola Olssons i Skarup arkiv» använts.²⁸ Handskrift: Dansmusik tillhörande Ola Olsson 1846. Ederad utgåva: Blekinge spelmansförbund u.å. Handskrift: »Gamla folkdanser för violin å gamla folkteatrar», tillhörande August Olsson 1895 [andra halvan av det inbundna häftet består av en handskriven notbok som baserat på noteringar i boken bör dateras till 1920-talet]. Ederad utgåva: Blekinge spelmansförbund u.å., samt Blekinge spelmansförbund [1988]. Handskrift: Nothäfte med oläslig påskrift på omslaget [i handskriften anges Charl Pers- son, Ronneby]. Ederad utgåva: Blekinge spelmansförbund 1982. Handskrift: Noter (Djupt i havet m m). Fonogram: Blekinge spelmansförbund 1988. Petter Dufvas notbok, Småland Handskrift saknas. Avskrift av handskrift: FMK Ma 6, se även (2019-03-27). Ederad utgåva: Smålands spelmansförbund 2004. Sven Donats notbok, Småland Handskrift saknas. Avskrift av handskrift: FMK Ma 5, se även (2019-03-27). Ederad utgåva: Boström & Gustafsson (red.) 2017.

²⁶ Se även: FMK Ma 12ax för Olof Anderssons avskrift ( (2019-04-02)). ²⁷ E-postkorrespondens med Maria Wallin, Landsarkivet i Lund, 2018-11-13. ²⁸ Nationell arkivdatabas, Arkivbeståndsförteckning för »Spelmannen Ola Olssons i Skarups arkiv» (2019-04-02).

194 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier» Nils Dencker och sökandet i utlandet efter svenska folkmelodier

Mathias Boström

Inledning: en ovanlig julhälsning Ett par dagar före julafton 1929 skickade Tobias Norlind ett brev till Nils Dencker i Sköldinge utanför Strängnäs. Norlind (1879–1947) var chef för Musikhistor- iska museet i Stockholm och vid den här tiden Sveriges ledande musikhistoriker och folkmusikforskare, Nils Dencker (1887–1963) var lärare vid Södermanlands läns folkhögskola. I brevet bjöd Norlind in Dencker till ett besök i hemmet på Sveavägen under julledighet. »Jag har nämligen liggande hos mig samtliga spel- mansböcker fr. 1700-talet i Anderssonska samlingen», skrev Norlind. »Helt sä- kert kan Ni ej komma i ett gynnsammare tillfälle sedan att få studera alla dessa värdefulla källskrifter, då de ju eljest ligga i Lunds univ.-bibl., där de ej tillhanda- hållas för allmänheten. Jag kan försäkra att det är en stor och rik samling, som är värd en resa hit».¹ Av brevet framgår att Tobias Norlind vid 1920-talets slut betraktade Nils Dencker som en betydelsefull kollega på folkmusikforskningens område, så pass viktig att han opåkallat bjöd in Dencker för att dela med sig av tillgången till de spännande samlingar som tillfälligtvis fanns i huvudstaden. Den »An- derssonska samlingen» av spelmansböcker, som Norlind hade i hemmet, ingick i Folkmusikkommissionens samling, vilken i sin tur blivit en viktig del av kärn- an i vad som idag uppfattas som den svenska instrumentala folkmusikrepertoaren. Idag är dessa samlingar tillgängliga för de intresserade via webben, men

¹ Norlind till Dencker 1929-12-22 (ISOF, ULMA 28695:145). Mathias Boström

på 1920-talet var de en nästintill otillgänglig skatt.² Inte ens Tobias Norlind, som varit medlem i Folkmusikkommissionen sedan 1922, fick alltså möjlighet att själv ta del av materialet förrän i slutet av 1920-talet. Nils Denckers intresse för den svenska folkmusikens historia, och i synnerhet melodimaterialet i spelmansböcker, har på senare tid närmare uppmärk- sammats av Magnus Gustafsson (2016) – om Dencker finns därutöver två tidigare biografiska artiklar, med bibliografier, av Henry Sjöberg (1986, 1997). I sin avhandling Polskans historia understryker Gustafsson Denckers »stora kunskaper kring polskans bakgrund, spridning och varianter» (2016, s. 53). I synnerhet lyfter Gustafsson fram Denckers »väl underbyggda tankar kring serrans tretakts- perioder» – serra är en dansmusik som i manuskript och tryck från decennierna kring sekelskiftet 1700 bland annat förekommer som avslutande del i en tredelad svit av polskedanser. Denckers kunskaper om de äldre melodiernas före- komst var till betydande del baserade på de notböcker och -tryck som han skrivit av under resor i Tyskland, Polen och Baltikum åren kring 1930. Dessa resor i östersjöområdet gör Nils Dencker unik. I syfte att fördjupa kunskaperna om de gamla melodierna i den svenska folkmusiktraditionen utforskade han samlingar i utländska arkiv. Vid ungefär samma tid gjorde andra insamlare resor i utlandet i liknande syfte, men besökte då istället svenskspråkiga minoritets- områden i Finland, Estland och Sovjetunionen (Gammalsvenskby). Dencker var dessutom en flitig skribent inom folkmusikens område, verksam i dagspressen (artiklar och recensioner), såväl som i hembygdsböcker och facktidskrifter (exempelvis Svensk tidskrift för musikforskning och Fataburen). Bland de många svenska folkmusikinsamlarna och amatörforskarna som under 1900-talet verkade utanför den akademiska miljön finns inga med en jämförbar produktion som Dencker. Av dessa anledningar är det därför intressant och värdefullt att öka kunskaperna om Nils Denckers folkmusikverksamhet, vilket är syftet med denna artikel. Här riktas intresset i första hand mot Denckers intresse för spel- mansböckerna och äldre tryck i utländska bibliotek. Utifrån vilka utgångspunk- ter, och under vilka förutsättningar, arbetade han? Vilka ambitioner hade Nils Dencker med sin insamling av spelmansböcker och vad blev resultatet? Svaret på frågeställningarna kommer därefter, för att fördjupa analysen av resultaten, att sättas i relation till en modell av hur kunskapsproduktion går till i praktiken, utvecklad av vetenskapsantropologen Bruno Latour.

² Folkmusikkommissionens notsamling och Musikmuseets spelmansböcker är tillgängliga via https:// katalog.visarkiv.se/lib/views/fmk/Default.aspx?item=182 (2019-10-13).

196 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier»

Bild 1. Nils Dencker (1887–1963). Foto i Institutet för språk och folkminnen (ULMA 32240).

Nils Dencker – en kort biograﬁ Bland folkmusikintresserade i Sverige är Nils Denckers namn starkt förknippat med sånglekar och Södermanland. Det förstnämnda är en följd av hans omfattande forskning och systematisering av sånglekar, främst genom Denckers sångleksregistrant åt Svenskt Visarkiv (1956) och utgåvan Sveriges sånglekar: sammanparningslekar och friarlekar (1960). Kopplingen till Södermanland kommer av Denckers långvariga och omfattande verksamhet som folkmusikinsam-

197 Mathias Boström

lare i länet, vilket framgår av hans insända samlingar i Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala/Institutet för språk och folkminnen (ISOF), där även Denckers efterlämnade handlingar finns.³ Nils Dencker var dock ursprungligen skåning, född 29 april 1887 i Västra Broby, i dåvarande Kristianstad län. Familjen flyttade till Landskrona i mitten av 1890-talet och 1906 tog Dencker sin mogenhetsexamen i Helsingborg. Nils Dencker fortsatte med naturvetenskapliga studier i Lund, där han blev fil. kand. 1911. Vid den här tiden var arbete som folkhögskollärare en vanlig yrkesbana för personer med akademisk examen, och så blev det även för Nils Dencker.⁴ Han hade vikariat vid Dalarnas folkhögskola 1909–1910, Dalslands folkhögskola 1911, Östergötlands folkhögskola 1911–1918 – med avbrott för en termins studier i psykologi i tyska Göttingen – och därefter anställning vid Södermanlands läns folkhögskola (idag Åsa folkhögskola) i Sköldinge.⁵ Där verkade Dencker som lä- rare i naturvetenskapliga ämnen från november 1918 fram till pensioneringen 1952. Han gifte sig 1920 med lärarinnan Majken Janzon och tillsammans fick de fyra barn. Några år efter sin pensionering, 1957, utnämndes Nils Dencker till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet, i första hand ett erkännande av hans värdefulla forskningsarbete om svenska sånglekar (Sjöberg 1997). Nils Dencker avled 12 augusti 1963, 76 år gammal. Dencker kom från en musikalisk släkt. Farfadern, som också hette Nils Dencker, var skollärare men ska enligt uppgift också ha varit klockar- och organistutbildad. Farfadern umgicks dessutom med den kända klockarsläkten Blomgren i Hässlunda, efter vilken det finns flera spelmansböcker bevarade (se SVA, Ma 13a–f). Nils Dencker den yngres båda föräldrar spelade instrument, och detsamma gällde för deras barn – för Nils del blev det undervisning i fiolspel från barndomen (ISOF, ULMA 32240). Det närmare intresset för spelmansmusik tycks ha väckts hos honom under studietiden i Lund, då han kom i kontakt med juristen och folkmusikinsamlaren Nils Andersson. I ett brev till dennes främste lärjunge, Olof Andersson, skrev Dencker 1933: »Visserligen var min farfar, läraren Nils Dencker, bärare av dylik musik i egenskap av fiolist, men han

³ Denckers uppteckningar i ISOF från Sörmland är även tillgängliga via spelmansförbundets hemsida: http://www.samlingarna.sormlandsspel.se/?page_id=231 (2018-10-24) ⁴ Tobias Norlind, Carl Wilhelm von Sydow, Åke Campbell är andra exempel på folkkulturinsamlare/ -forskare som hade en period av sitt yrkesliv förlagt till folkhögskolan; folkmusikinsamlaren Nils Stål- berg arbetade hela sitt yrkesliv som folkhögskollärare. ⁵ Se biograﬁ i anslutning till ansökan till Längmanska kulturfonden 1949 (Längmanska kulturfondens arkiv, handlingar för 1949, folkbildning nr 52, UUB).

198 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier» dog när jag var liten. Först när jag i Lund ﬁck höra N.A. tala om svensk folkmusik förstod jag, att det var något, som var värt att lära känna».⁶

Nils Denckers insamlingsresor till utlandet Det är inte känt när Nils Dencker inledde sin egen folkmusikaliska insamlings- verksamhet, men från och med andra hälften av 1920-talet träder han fram som en ﬂitig insamlare, forskare och skribent på folkmusikområdet. Dencker inledde med att publicera populärt inriktade artiklar i dagstidningar, följt av initierade recensioner av folkmusikutgåvor i dagspressen, och därutöver en strid ström av vetenskapliga texter om melodiers, visors och lekars historia, som jag delvis återkommer till nedan (se bibliograﬁ i Sjöberg 1997). I april 1927 kontaktade Dencker J. A. Lundell, språkprofessorn i Uppsala som var utgivare av den betydelsefulla tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv. Dencker erbjöd Lundell en samling »västsörmländsk allmogemusik från 1850–70 talen». Dencker ville få den tryckt »inom ej alltför lång tid», för att un- derlätta för honom att få medel för uppteckningar av visor.⁷ Dessvärre var Lun- dell av olika anledningar notoriskt långsam med att få samlingar publicerade – detta öde drabbade bland annat Nils Anderssons Skånska melodier (1895–1916) och August Fredins Gotlandstoner (1909–1932). I Denckers fall skulle det dröja till 1935 innan Lundell började ta tag i en utgivning av samlingen, och då ville Dencker hellre ha den tillbaka för att istället erbjuda en i hans tycke bättre samling för utgivning.⁸ Redan i slutet 1927 hade emellertid Denckers insamlings- intresse vidgats, och i stället skrev han till Lundell om sina planer på insamling i utlandet.⁹

Insamlingsresan i Tyskland 1928 En av Nils Denckers förebilder var Tobias Norlind, framförallt det som denne skrivit om polskans historia i boken Studier i svensk folklore (1911 kapitel V). Där hade Norlind, efter noggrann övervägning av olika alternativ, landat i att peka ut några möjliga spridningsvägar för polskan, exempelvis att dansen kunde ha kommit till Sverige från Tyskland. Dencker blev nyﬁken på att undersöka ifall

⁶ Dencker till Andersson 1933-04-07 (SVA, Folkmusik. Brev). ⁷ Dencker till Lundell 1927-04-10 (ISOF, J.A. Lundells brevsamling). ⁸ Dencker till Lundell 1935-05-08 (ISOF, J.A. Lundells brevsamling). ⁹ Dencker till Lundell 1927-12-09 (ISOF, J.A. Lundells brevsamling).

199 Mathias Boström

det fanns källor i tyska arkiv som närmare kunde belysa detta. I slutet av 1927 ansökte han om medel från Längmanska kulturfonden, en viktig finansiär för såväl akademiskt etablerade forskare som de som verkade utifrån en annan position. I fondens arkiv, i Uppsala universitetsbibliotek, finns ansökningar, beslut och redovisningar bevarade. Denckers ansökan till Längmanska kulturfonden 1927 var kort och kärnfull: »Med stöd av bifogande handlingar får jag vördsamt anhålla om ett anslag på 900 kronor att användas till en resa under 6 veckor år 1928 till Tyskland i och för folkmusikforskning i en del bibliotek i Tyskland. Avsikten är att söka utröna event. tyska inslag i vår folkmusik.» Till ansökan bifogades positivt formulerade intyg från Lundell och Norlind, den sistnämnde hade Dencker tagit kontakt med brevledes endast en vecka tidigare.¹⁰ Längmanska kulturfonden anslog 500 kr, och med ett rekommendations- brev på fickan från Norlind – som hade goda internationella kontakter och själv hade studerat i Berlin vid sekelskiftet – begav sig Dencker till den tyska huvudstaden i september 1928. Under tre veckor studerade han samlingar vid Preussische Staatsbibliotek, »som kunde tänkas innehålla till vårt land spridda gamla dansmelodier», som Dencker skrev i sin redogörelse till fonden. Han gick systematiskt tillväga. Den första veckan ägnades åt tryckta musikalier från årtiondena kring 1800. »Bland de här fåtaligt publicerade polonäsmelodierna funnos inga, som i vårt land upptecknats som polskor; däremot fann jag några av våra s.k. gammalvalser bland Ländlermelodierna.» Resten av tiden ägnades till stor del åt handskrifter från tiden 1750–1800 som innehöll polonäser. De flesta handskrifterna var klavérböcker, vars polonäser var »mera konstrikt bygg- da än våra polskor», endast »enstaka musikfraser synas vara gemensamma». Det mest värdefulla fyndet för Dencker var en samling om tio handskrivna not- böcker med enkla dansmelodier från senare delen av 1700-talet, den så kallade »Tanzsammlung Dahlhoff» från Westphalen. Samlingen innehöll ett 70-tal polonäser samt menuetter och andra danser, och hade inte tidigare uppmärk- sammats av tyska musikforskare, till Denckers kännedom. »Samtliga polonäser och även en hel del övriga melodier avskrevos och skall sedermera av mig mera ingående jämföras med svenska polskor. Några av dessa tyska melodier igen- kändes omedelbart och många enskilda musikfraser ingå i våra bondpolskor», meddelade han fonden (notexempel 1). De sista dagarna på biblioteket ägnade Dencker åt tysk folkviselitteratur som inte var tillgänglig för honom i Sverige.

¹⁰ Dencker till Längmanska kulturfonden 1927-12-30 (UUB, Längmanska fondens arkiv, handlingar för 1928, folkbildning nr 122).

200 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier»

Notexempel 1. Notblad med Denckers avskrifter ur »Tanzsammlung Dahlhoﬀ» med hän- visningar till svenska varianter i bland annat Norlinds Studier i svensk folklore (1911) samt låthäften utgivna av Julius Bagge och A.G. Rosenberg. Bilaga i brev till Tobias Norlind 1929-01-28 (MTB, Norlinds arkiv).

Dencker följde här upp ett annat folkmusikspår riktat mot Tyskland, att ﬁnna varianter till den melodi som Richard Dybeck använde till »Du gamla, du fria», se vidare avsnittet nedan om forskning.¹¹ Huvudresultaten av tysklandsresan blev en avskriftssamling om ett hundra- tal melodier och en slutsats, som Dencker meddelade Norlind: »Det kan kanske vara så att vi inte fått så många polskor från Tyskland».¹² Detta låg för övrigt i linje med Norlinds resonemang i sin bok från 1911.

¹¹ Dencker till Längmanska 1928-09-25 (UUB, Längmanska fondens arkiv, handlingar för 1929, Allm. ärenden nr 6). ¹² Dencker till Norlind 1929-01-28 (MTB, Tobias Norlinds arkiv).

201 Mathias Boström

Insamlingsresan i Baltikum, Polen och Ostpreussen 1931 Efter hemkomsten från Tyskland fortsatte Dencker att systematiskt gå igenom andra typer av äldre källmaterial efter spår av folkliga melodier och danser. Nor- lind hade i sina studier lyft fram några exempel ur bröllopsdikter som omnämn- de polskan, och som den sannolikt första folkmusikforskaren tog sig Dencker för att gå igenom hela samlingarna av tryckta bröllopsdikter från 1600- och 1700-talen i Kungl. Biblioteket samt universitetsbiblioteken i Lund och Uppsa- la, samt därutöver skillingtrycken fram till 1830 i samma institutioner. I de svenska bröllopsdikterna hittade Dencker bland annat att »polsk dans» omnämndes i flera fall från och med 1670-talet. Det polska spåret borde följas upp på plats, menade Dencker, eftersom likheterna mellan polsk och svensk folkmusik dessutom hade påpekats i tidigare forskning. I slutet av 1930 skrev därför Dencker till Norlind och Herman Geijer, chef för Uppsala landsmålsarkiv (ULMA), för att be om skrivelser till stöd för hans nya ansökan till Längmanska. »Ett svenskt besök i polska bibliotek bör kunna löna sig, tycker man», skrev Dencker till Norlind.¹³ Dencker ansökte hos Längmanska kulturfonden om 2 500 kr för att »un- dersöka i vilken utsträckning folkliga melodier i äldre tid spritt sig från Polen och angränsande länder» till Sverige.¹⁴ Han beviljades 1 000 kr, och i fondens förteckning över utdelningen finns en anteckning i positiva ordalag om Denck- er: »Förut haft anslag för Tysk[land]. Verkl.[igen] gjort något». Under sex veckor i augusti–september 1931 besökte Dencker de baltiska staterna, dåvarande tyska Ostpreussen och fristaten Danzig. I Estland, Lett- land och Litauen besöktes bibliotek i Reval/Tallinn, Dorpat/Tartu, Riga och Kaunas/Kowno. Resultatet i de baltiska biblioteken blev dock magert, det enda stora fyndet var en handskriven notbok i Riga från mitten av 1700-talet, med koppling till en musiker verksam på släkten Stenbock-Pernows gods. Notboken fanns i privat ägo, men Dencker fick låna den under en vecka och skrev av delar av innehållet på kvällstid (ISOF, ULMA 22294). Bättre lycka hade Dencker i den tyska enklaven Ostpreussen och fristaten Danzig. I universitets- och stadsbiblioteket i Köningsberg/Kaliningrad och stadsbiblioteket i Danzig/Gdansk skrev han av ett 100-tal polska dansmelodier, vilka

¹³ Dencker till Norlind 1930-12-17 (MTB, Tobias Norlinds arkiv); Dencker till Geijer samma dag (ISOF, ULMA:s ämbetsarkiv E1C). ¹⁴ Dencker till Längmanska kulturfonden 1930-12-30 (Längmanska kulturfondens arkiv, handlingar för 1931, folkbildning nr 102).

202 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier»

Bild 2. Översikt över de städer Nils Dencker besökte under sina utländska insamlingsresor. 1928–1961. han ansåg lämpliga som jämförelsematerial till svenska polskor. Melodierna i Köningsberg hämtades dels ur en handskriven notbok från mitten av 1700-talet, dels – och till största del – ur tryckta bröllopsdikter från 1640–1720-talen. Dencker hann vid sitt besök endast gå igenom en mindre del av volymerna av inbundna bröllopstryck, men ﬁck hjälp av musikforskaren Joseph Müller-Blat- tau (1895–1976) som plockade fram band som innehöll många nottryck. I Dan- zig skrev Dencker av delar av en notbok från 1700-talet med polska »tanic» – som påminde om svenska spelmanslåtar – och menuetter, samt låtar ur not- böcker som tillhört »bättre dansmusikanter i Danzig».¹⁵ Besöket i Polen var huvudmålet för insamlingsresan och Dencker var väl för- beredd med skrivelser från polska legationen i Stockholm samt rekommenda- tionsbrev riktade till bibliotek och enskilda forskare. Dencker besökte arkiv och bibliotek i Warszawa, Lemberg/Lviv, Krakow och Posen/Poznan, men resulta-

¹⁵ Dencker till Norlind 1931-09-07 (MTB, Tobias Norlinds arkiv).

203 Mathias Boström

ten var magra i jämförelse med de tidigare besökta tyska städerna. Forskare och bibliotekspersonal som Dencker kom i kontakt med i Polen kände inte till att det skulle finnas några större mängder notböcker med dansmelodier från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet, eller för den delen bröllopsdikter med noter från samma tid. I Biblioteka Narodowa i Warszawa skrev Dencker av en notbok med lite mer avancerat utformade melodier för clavecin, och i Krakow en notbok från 1830-talet, vars innehåll uppgavs gå tillbaka på äldre tradition. Dencker skrev även av eller införskaffade tryckta polska folkmusikutgåvor. Det största utbytet fick Dencker av musikforskaren Lucian Kamienski (1885–1964) i Poznan. Kamienski förstod Denckers utgångspunkt för undersökningen – vilket inte alltid var fallet – och var själv intresserad att ta del av Denckers resultat från resan, samt att diskutera svenska polskor. »Jag hade f ö fiolen med och fick även spela upp några svenska melodier för den lärde professorn, som inte gav sig, förrän han tillförsäkrat sig uppgift om allt material i ämnet», berättade Dencker i en intervju i Eskilstuna-kuriren efter sin hemkomst (1931-10-03). I Poznan skrev Dencker av några mer konstnärligt utformade polonäser i en notbok från 1772, och transkriberade dessutom melodier från fonografinspelningar av polsk folkmusik, som Kamienski tagit upp. Resultatet av Denckers omfattande insamlingsresa blev fler än 400 melodier i avskrift.¹⁶

Planer på ﬂer resor under 1930-talet I samband med att Dencker 1933 skickade avskrifter av notboken i Riga till Nor- lind (MMD 31a), framförde han tanken att »det kunde vara värt att söka vidare på kontinenten».¹⁷ Dencker vände sig åter till Längmanska kulturfonden inför dess utdelningar 1934 och 1937, de här gångerna med ansökningar om bidrag för avskriftsresor till bibliotek och arkiv i Tyskland, Tjeckoslovakien, Österrike, Ungern och Jugoslavien, för att där »avskriva sådana folkliga melodier, vilka äro av betydelse som jämförelsematerial för svensk folkmusikforskning».¹⁸ Fon- den hade emellertid som praxis att högst två gånger lämna bidrag till samma slags verksamhet med samma person. Dencker ﬁck avslag, och i och med andra

¹⁶ Dencker till Längmanska kulturfonden (UUB, Längmanska kulturfondens arkiv, handlingar för 1932, Allm. ärenden nr 11). ¹⁷ Dencker till Norlind 1933-11-05 (MTB, Tobias Norlinds arkiv). ¹⁸ Dencker till Längmanska kulturfonden (UUB, Längmanska kulturfondens arkiv, handlingar för 1934, folkbildning nr 41; se även handlingar för 1937, folkbildning nr 73).

204 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier» världskrigets utbrott försvann möjligheterna att genomföra arkivresor på kontinenten.

Insamlingsresor till nordiska grannländer 1949–1957 Några år efter världskrigets slut inleddes en ny omgång av utländska insamlingsresor för Nils Dencker, vilka tidigare inte uppmärksammats av forskningen. I stället för att följa upp sina central- och östeuropeiska resplaner från före kriget blickade Dencker nu åt de nordiska grannländerna men även längre västerut. År 1949 sökte och beviljades han nya medel från Längmanska, denna gång för att åka till Norge och Danmark för att undersöka melodihänvisningar i skillingtryck och opublicerade samlingar.¹⁹ Dencker reste till Köpenhamn i tre veckor hösten 1949 och undersökte samlingarna vid universitetsbiblioteket, Det Kongl. Bibliotek och Dansk Folkemindesamling. I synnerhet Folkeminde- samlingens fina samlingar av spelmansböcker intresserade honom, och samtliga notböcker från 1600- och 1700-talen genomgicks och ett 90-tal melodier »av intresse från svensk synpunkt» avskrevs. Oslo besöktes hösten 1950 där samlingarna vid universitetsbibliotek och Norsk musikksamling undersöktes och ett 100-tal melodier, huvudsakligen visor, avskrevs.²⁰ När Dencker år 1955 hade avslutat arbetet med sin sångleksregistrant ville han få tillfälle att jämföra det svenska materialet med andra nordiska källor. År 1956 fick han medel från Humanistiska fonden, som låg under Vitterhetsakade- mien, för en resa till bland annat Oslo, och året därpå beviljades han medel av Längmanska kulturfonden för en resa till Åbo och Helsingfors för att studera sångleksamlingar i finländska arkiv.²¹

Insamlingsresor till Nederländerna och Belgien 1953–1961 Under sitt inventeringsarbete av äldre melodier i svenska samlingar hade Nils Dencker redan på 1920-talet kommit i kontakt med den så kallade Finspångs- samlingen, med musikalier från 1600- och 1700-talen som tillhört familjen

¹⁹ Dencker till Längmanska kulturfonden 1948-12-20 (UUB, Längmanska kulturfondens arkiv, handlingar för 1949, folkbildning nr 52). ²⁰ Dencker till Längmanska kulturfonden. (UUB, Längmanska kulturfondens arkiv, handlingar för 1951, allmänna ärenden nr 17). Dencker ﬁck i samband med denna resa hjälp av den norske folkmusikforskaren O. M. Sandvik att införskaﬀa en hardingfela (se Eskilstuna-kuriren 1950-11-12). ²¹ Dencker till Längmanska kulturfonden (UUB, Längmanska kulturfondens arkiv, handlingar för 1957, klassen för konst och litteratur nr 63).

205 Mathias Boström

De Geer, invandrad från Holland på 1600-talet. Dencker hade i tidigare un- dersökningar visat att en av melodierna i Finspångssamlingen hade fått stor spridning i Sverige, samt dessutom att melodin till »Ack Värmeland du sköna» troligtvis gick tillbaka på en nederländsk visa (Dencker 1932ab). För att närmare undersöka de möjliga melodiska kopplingarna åt sydväst ville Dencker i början av 1950-talet, som nybliven pensionär, studera äldre samlingar i Nederländer- na och Belgien. Med stödskrivelse från ULMA:s nye chef Dag Strömbäck an- sökte Dencker 1953 om nya bidrag från Längmanska. Han beviljades 1 200 kr och ägnade fem veckor hösten 1953 åt undersökningar av samlingar i arkiv och bibliotek i Nederländerna (Amsterdam, Haag, Leiden och Utrecht) och Belgien (Bryssel). Rikedomen på äldre publicerade visböcker, med melodihänvisningar, förvånade Dencker, och inblickarna i de kontinentala källorna var värdefulla för hans då pågående arbete med den svenska sångleksregistranten. I slutet av 1950-talet ville Dencker återvända söderut, denna gång för att titta närmare på de flamländska sånglekarna, som ett jämförelsematerial för sitt fortsatta utforskande av de svenska sånglekarna. Inför resan hösten 1959, åter- igen med Längmanska kulturfondens stöd, hade dock Dencker börjat med en undersökning av en nordisk bondevisa från 1600-talet, »Bonden han achtar på Tijden», vars tidigare okända melodi – »La Greddelin» – han hade lyckats iden- tifiera i Finspångssamlingen. Genom kontakter med bibliotekarien och musikforskaren Frits Noske (1920–1993) i Amsterdam, kunde Dencker finna varianter av denna melodi i nederländska samlingar. Ett ytterligare resultat av resan blev att Finspångssamlingen uppmärksammades i Nederländerna, och förutom till- gång till Denckers avskrifter av Finspångssamlingen ordnade Noske mikrofilm- ning av originalen i Norrköpings stadsbibliotek i syfte att tillgängliggöra detta material för den nederländska musikforskningen. År 1960 gjorde Dencker ett sista försök att söka pengar från Längmanska kulturfonden, i avsikt att fördjupa undersökningen om Finspångssamlingen genom att undersöka vismelodier i Nederländerna och belgiska Flandern. Även denna gång beviljades ansökan och under tio dagar på försommaren 1961 vistades Dencker i Utrecht, där han främst undersökte tryckta visböck- er från 1600-talet, vilka till största del innehöll bröllopsvisor med melodihän- visningar.²² Sammantaget genomförde alltså Nils Dencker åtta kända inventeringsresor till utlandet under fem decennier, 1928–1961. I arkiv och bibliotek i Tyskland,

²² Denckers ansökningar och redovisningar av resorna 1959 och 1961 i ISOF, ULMA 28695:142.

206 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier»

Lettland, Polen, Nederländerna, Belgien, Norge, Danmark och Finland skrev han av – för hand – ett tusental melodier som var avsedda att kunna användas som jämförelsematerial till svenska folkliga melodier.

Placering av notboksmaterialet i arkiv Magnus Gustafsson (2016 s. 52) menar att Dencker gjorde sina första avskriftsresor till kontinenten på uppdrag av Norlind. Som framgått ovan var initiativet Denckers eget, även om Norlind tillhörde de som hjälpte honom i form av skrivelser. Det är nog mer rätt att hävda att Nils Dencker genomförde sina utländ- ska insamlingsresor på eget initiativ och utan fastare institutionell anknytning. Som folkmusikinsamlare i Sverige var han medarbetare till ULMA och det var i deras samlingar som han i första hand tänkte sig att det kontinentala materialet hörde hemma. Dencker erbjöd 1930 ULMA handskrivna kopior av sina avskrifter av melodier från tysklandsresan tillsammans med motsvarande avskrifter av några svenska spelmansböcker som han kommit i kontakt med (Clarins, Appel- qvists och Hellmarcks notböcker, ULMA 2909:1–4). Dencker hade vid den här tiden förhoppningar om att ULMA skulle bygga upp ett mer omfattande folk- musikarkiv, och i detta borde de erbjudna samlingarna ingå.²³ Det var dock inte självklart för arkivet i Uppsala att ge Dencker ekonomisk ersättning för hans arbete med att renskriva det tyska materialet. »Vi ha visserligen inte i uppdrag att undersöka tyska folkminnen, men då polsksamlingen i Berlin är viktig som jämförelsematerial, ämnar Landsmålsarkivet inlösa även denna samling, men av andra medel än de övriga», meddelade ULMA:s Johan Götlind.²⁴ Efter den följande polsk-baltiska resan var ULMA, trots intygen från arkivets högsta led- ning, inte särskilt intresserat av att lösa in Denckers renskrifter. Åke Campbell vid ULMA skrev till Dencker:

Men, broder, jag hoppas Du ej nu med någon bestämdhet räknar på att ULMA ska inlösa materialet. För detta år, med dess för oss svåra ekonomiska förhållanden, ha vi nästan ingen marginal alls för ej redan planlagda arbeten. Ett material från Polen eller Balticum ligger ej direkt inom området för våra centrala uppgifter. Och de centrala uppgifterna måste i första hand tillgodoses.²⁵

Denckers drag blev att invänta årsskiftet, och i början av 1932 skickade han in en omgång avskrifter från Danzig och Riga (ISOF, ULMA 4145–4146), och under-

²³ Dencker till Götlind 1930-10-06 (ISOF, ULMA Ämbetsarkiv E1C). ²⁴ Götlind till Dencker 1930-11-26 (ISOF, ULMA:s ämbetsarkiv B1C). ²⁵ Campbell till Dencker 1931-09-16 (ISOF, ULMA ämbetsarkiv B1C).

207 Mathias Boström

strök värdet av sitt insamlade material: »det är bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier i detalj».²⁶ Följande år kom en sändning avskrifter från Königsberg (ISOF, ULMA 6209), som Dencker också ansåg vara oundgängliga.²⁷ Om intresset för det utländska materialet var ljummet i Uppsala, så var det desto varmare hos Norlind i Stockholm. Norlind ﬁck först låna Denckers egna avskrifter för att snabbt kunna undersöka materialet, och därefter överlämna- de insamlaren även 1931 och 1933 handskrivna kopior av samma material till Musikhistoriska museets arkiv (SVA, MMD 31–32). Eftersom ULMA trots allt hade betalat för att lösa in materialet försedde Dencker museets notböcker med texten: »Vid publicering av någon melodi bör Ups. landsmålsarkiv nämnas» (se SVA, MMD 32, omslagets insida). Att kontakterna med Norlind värdesattes av Dencker framgår inte minst av ett brev som han skrev i Warzawa 1931: »När jag tyckte det var som mest tröttsamt att skriva av lyste du som en stjärna för den trötte sökaren. Om ingen annan intresserar sig för materialet, så kan jag i alla fall veta, att du sätter värde på det!»²⁸ Från de senare utländska resorna saknas det uppgifter om att Dencker hade planer på att lämna över material till arkiven – Norlind hade gått ur tiden 1949 och intresset på ULMA hade sannolikt inte ökat. Avskrifterna från de senare resorna behöll han därför själv, och de ingår idag i Denckers efterlämnade handlingar (ISOF, ULMA 28695).

Dencker och forskningen De folkliga melodiernas spridning och variation över tid och rum stod under lång tid i centrum för Nils Denckers intresse. Hans första bevarade kontakter på 1920-talet med auktoriteterna på området handlade om detta, och Denck- ers sista publikation i början av 1960-talet var på samma tema. Grundläggande för hans arbetsmetod var att inledningsvis sammanställa register över kända varianter. Detta framgår redan i Denckers första brev till J. A. Lundell 1927. Där kommenterar Dencker den samling av sörmländska uppteckningar som han skickade: »Möjligen kunde det också vara bra att en ordentligt bearbetad samling kom ut. I den saken står det ju dåligt till med folkmusiken. Utgivarna bry sig ej om att taga reda på vad som förut publicerats, t. ex. det stora verket Sv. låtar.

²⁶ Dencker till Campbell 1932-04-11 (ISOF, ULMA:s ämbetsarkiv E1C). ²⁷ Dencker till ULMA 1933-08-22 (ISOF, ULMA:s ämbetsarkiv E1C). ²⁸ Dencker till Norlind 1931-09-07 (MTB, Tobias Norlinds arkiv) – se även brev 1931-02-07 i SVA, MMD 32.

208 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier»

Själv har jag bjudit till med jämförelser och hänvisningar till förut utgivna arbeten».²⁹ Följande år underströk Dencker detta till Lundell igen: det var viktigt för »folkmusikforskningen, om man vill undersöka en melodis historia, att det finns hänvisningar».³⁰ I sin redogörelse till Längmanska kulturfonden efter tysklandsresan 1928 meddelade Dencker att han hade ambitionen att närmare undersöka det »värde- fullaste resultatet av resan», polskemelodierna i Tanzsammlung Dahlhoff. »Jag hoppas sedermera få tillfälle att i tryck lämna en jämförelse mellan dessa tyska polonäsmelodier och en del svenska melodier».³¹ Ambitionen kom inte att räcka ända fram till en avslutad artikel, men när Dencker skickade sin avskrift av Tanzsammlung Dahlhoff till Norlind 1931 meddelade han att han »inte sökt konsekvent efter de tyska melodiernas förekomst hos oss, men antecknat en del i avskriften».³² Direkta resultat av tysklandsresan var däremot Denck- ers undersökningar i Berlin av »Du gamla, du frias» melodihistoria (Dencker 1929a; b). Det avskrivna spelmansboksmaterialet från kontinenten kom istället att ingå i Denckers mycket omfattande översikt över folkliga melodier i tryck och i handskrift. Denckers kompetens – och villighet att hjälpa till – togs i anspråk för variantregister och -kommentarer till folkmusikutgåvor som gavs ut i nära samarbete med ULMA: Ruben Liljefors Upländsk folkmusik (1929), August Fre- dins Gotlandstoner (1909–1932), Lundells & Zetterqvists Folkminnen från Kläcke- berga och Dörby (1889–1943) samt utgivningen P. A. Säves gotländska visor och lekar (1948, 1949–1955). Åtminstone i arbetet med Gotlandstoner hade Dencker direkt värde av sina kontinentala samlingar och kunde hänvisa till varianter till de gotländska melodierna som fanns i Tanzsammlung Dahlhoff i Berlin (se exempelvis kommentarer till nr 184 och 222). Det är möjligt att Dencker uppfattade det som svårt att hitta en bra ingång för en mer genomarbetad undersökning av sina kontinentala avskrifter i ett svenskt sammanhang. Lättare var det bevisligen för honom att färdigställa artiklar med melodihistorier om enskilda visor och låtar – exempelvis »Värmlands- visans melodi» (Dencker 1929c), »Melodien till Klippingshandskar» (1929d) – eller presentera ett visst material, såsom »Musiknotiser i 1600-talets verser» (1930) eller »De karolinska koralernas användning till skillingstrycksvisor på

²⁹ Dencker till Lundell 1927-04-10 (ISOF, J. A. Lundells brevsamling). ³⁰ Dencker till Lundell 1928-04-03 (ISOF, J. A. Lundells brevsamling). ³¹ Dencker till Längmanska 1928-09-25 (UUB, Längmanska fondens arkiv, handlingar för 1929, Allm. ärenden nr 6). ³² Dencker till Norlind 1931-02-07 (SVA, MMD 32).

209 Mathias Boström

1700-talet» (1938). I samband med den andra utlandsresan 1931 uttryckte sig Dencker även mer försiktigt kring sina ambitioner att också bearbeta materialet för egen del. Den här gången var han mer inriktad mot grundforskning, att söka efter ett tidigare okänt material och göra det tillgängligt för forskarvärlden att därefter undersöka. Till Norlind skrev Dencker i slutet av 1933: »Det viktigaste rör.[ande] polskamaterialet har jag placerat i Uppsala landsmålsarkiv och dessutom hos dig. Vad som erhållits har således ställts till forskningens förfogande – d.v.s. jag har ej samlat för egen räkning».³³ Att hans arbete i arkiv och bibliotek präglades av ett stort mått av upptäckarglädje framgår även av ULMA:s Herbert Gustafssons minnesord över Dencker: »Han gladde sig som ett barn åt de fynd, och de voro många, som han gjorde under sina forskningar i in- och utländska arkiv och bibliotek. Mitt uppe i sina forskningar var han glad som en spelman, han gnolade och gestikulerade, och hans entusiasm var smittande» (Gustafsson 1963). Det var dock inte alla samtida folkmusikintresserade som såg samma vär- de i detta låtletande i arkiv och bibliotek. Violinisten och folkmusikinsamlaren Karl Sporr (1887–1967) skrev en artikel i tidskriften Hembygden 1932 där han raljerade över en »förskräckligt ﬂitig musikforskare, som skriver av ur alla in- och utländska bibliotek, och som påstår, att man mycket väl kan kontrollera spelmanskulturen 200 år tillbaka genom notböcker» – värt att nämna är att Sporr vid samma tid ﬁck avslag från Längmanska kulturfonden för sina folkmu- sikprojekt. Dencker kände sig, säkerligen med rätta, utpekad och inkom med ett genmäle i samma tidskrift. Här lutar sig Dencker mot det forskningsprogram som Tobias Norlind presenterat i artikeln »Några riktlinjer för polskaforskningen» (1929), där dels värdet av insamling av spelmansböcker framhölls, dels det viktiga i att undersöka melodiernas historia. I många fall skulle det kanske visa sig att de lokala folkliga låtarna hade sina rötter utanför bygden, till och med utanför landets gränser. Men det var ju inte bara ursprunget som var intressant att följa upp, själva de musikaliska omformningsprocesserna genom historien var lika spännande att kartlägga. Dencker avslutar sitt genmäle:

En gång i framtiden, när forskningen samlat och samlat, ideligen jämfört, då kan den säkert på ett otvetydigt sätt fastslå det säregna i våra låtar. Forskningens klarläggning av en melodis historia, hur den kommit in i en bygd, vuxit sig fast och kanske tillägnat sig en bygdens gamla musikaliska egenart, blir lika värdefull som skaldens hänryckta poetiska låtbedömning. (Dencker 1932 s. 21)

³³ Dencker till Norlind 1933-11-05, i anslutning till MMD 32.

210 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier»

Att Denckers avskriftssamlingar var »bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier i detalj», såsom han ovan skrev till ULMA 1932, framgår med tydlighet av Magnus Gustafssons publicerade melodihistorier kring låtarna i Petter Dufvas respektive Sven Donats notböcker (Gustafsson 2016; Boström & Gustafsson 2017). Hänvisningarna till Denckers avskriftssamlingar är vanliga och säger därmed något om den internationella spridningen av vissa melodier som, i de här fallen, skrevs in i notböcker i Små- land vid sekelskiftet 1800. Denna något defensiva markering av de egna forskningsambitionerna på området betyder emellertid inte att Nils Dencker avstod från att fundera och formulera slutsatser kring sitt avskrivna material. Såsom tidigare anförts har Magnus Gustafsson uppmärksammat Denckers välgrundade tankar kring pols- kemelodiernas historia. Dessa forskningsrön skymtar bland annat i Denckers stora arbete om sånglekar, i samband med att äldre polskemelodier även hade använts till sånglekar (Dencker 1960, se t.ex. s. 308). Men redan 1933, i samband med sin sista leverans av avskrifter från Königsberg till ULMA, sammanfattar Dencker sina slutsatser om serrans och polskans spridning i ett följebrev, som förtjänar att citeras utförligt:

Alltså, Königsbergernottrycken äro således unika för serrans och den polska dansens historia under senare hälften av 1600-talet! Då polskaforskningen måste intaga en central plats i vår folkmusikforskning på grund av rikedomen på polskmelodier, dansens livslängd hos vår allmoge, enstaka melodiers originalitet etc., sänder jag nu till Landsmålsarkivet en avskrift av Königsbergssakerna så att de bli lätt-tillgängliga för svensk musikforskning. Serran förekommer här på samma sätt som senare i Sverige. […] Var kommer serran ifrån? Svar: Från Königsberg. Varifrån har Königsberg fått melodierna? Svar: Från polsk folkmusik. I [Oskar] Kolbergs väldiga samlingsverk Lud [1857–1890] ﬁnns en massa liknande – och för övrigt saknas inte likheter bland svenska äldre låtar. Av de här sända avskrifterna framgår typen av de polska danser som användes i Kö- nigsberg från mitten av 1600-talet till 1718. Att polska danser förekommit i vårt land sedan 1500-talet, som Norlind sökt visa, kan ju ej gärna betvivlas […]. Men den svenska bondpolskans rötter får nog sökas under senare hälvten av 1600-talet. Därför äro vi intresserade av Königsbergertrycken! Redan omkring 1650 förekommer där en efter- dans av folkmusiktyp jämsides med den mera stereotypa proportio (vars melodigång är präglad av dess konstgjorda skapnad efter fördansen i jämn taktart). Något senare lade man in (så ock t.ex. i Riga och Stockholm någon gång) en folkmelodi i form av »ritornell». Den äldsta serran, »Serra more polonica» står det tydligt, förekommer år 1675, då en jurist gifter sig. (Eftersom jurister sällan brukar vara modernistiska, torde serran förut förekommit på enklare bröllop.) År 1670 har det blivit 2 st. serradanser i bröllopskvädet. Den första av samlingstypen Brauttanz, proportio och serra har jag från 1682. I denna form »Fördans, proportio och serra» tycks polskdansen överförts till Sverige om man får döma av våra äldre notböcker. Visst inte uteslutande så, men

211 Mathias Boström

i de ﬂesta fall. Den äldsta daterade uppteckningen av dessa danser i samlad tropp, som jag känner till, ﬁnns i Isaak Olufsson Wahsboms notbok i Lunds U.B. […] År 1693 nedskrev han som första melodi i sin notbok (för luta) med orgeltabulatur en polsk- melodi med proportio och serra. Senare skrev han med vanlig notskrift, då kommer serran ensam. Samma förhållande omnämner Norlind från andra notböcker, d.v.s. att serran sliter sig lös och blir en självständig dans. Det hade den givetvis också varit innan den stoppades in i de ostpreussiska bröllopen. Vad det blivit av serrans svenska avkomlingar kan här ej ingås på. I alla fall blevo de så försvenskade att man med örat har svårt att känna igen utländska 1600-talston- gångar i dem. Men vad kan ej avslöja sig vid en ingående släktforskning? (ULMA 6209)

Senare forskningen delar i stort sett Denckers bild av serrans och polskans spridning (se Gustafsson 2016 s. 307–322). Den fokus på lokal, regional och nationell särart som präglade folkkultur- intresset i Sverige under stor del av 1900-talet innebar ett visst pedagogiskt problem när forskare som Norlind och Dencker ville visa att melodier, som uppfattades som starkt lokalt eller nationellt präglade, snarare tillhörde en internationell melodiﬂora. »För mången kan det ju synas som brist på fosterlands- kärlek att på detta sätta ’plocka fågeln på fjädrar’, men chauvinism har aldrig varit fosterlandskärlek i dess ädlaste form», menade dock Norlind (1929 s. 116). För Dencker blev detta dilemma särskilt märkbart i sin utredning av »Du gamla, du frias» melodihistoria, där nya källor uppdagats i samband med tysklandsresan 1928. Dencker analyserar här melodins olika fraser och uttalar sig om deras grad av tysk- respektive svenskhet utifrån hans uppfattning om tonspråket. Med viss lättnad tycker Dencker sig kunna visa att svenskheten överväger, och han avslutar artikeln med en klassisk formulering om melodin till Sveriges nationalsång: »melodien är något tysk i ansiktet men i bröstet klappar ett svenskt hjärta» (Dencker 1929b s. 28, se vidare i Danielson & Ramsten 2013). I likhet Folkmusikkommissionens medarbetare Olof Andersson, som också han var en ﬂitig variantletare vid samma tid, presenterar Dencker aldrig uttryck- ligen sin metod för att avgöra melodiers släktskap (om Andersson, se Gustafs- son 2010, Riben 2010). I praktiken handlade det om en intuitiv process där uppfattningen av likheter styrde. I sin sista publicerade studie, om den »frantzöske melodien Greddlin» i nordisk tradition, fann exempelvis Dencker en karaktär- istisk stigande melodirörelse som han menade band samman nedteckningen i notboken från 1600-talet i Finspångssamlingen med norska melodivarianter upptecknade ett par hundra år senare. Trots »en fritt löpande utveckling under tvenne sekel i norsk meloditradition» fanns den karakteristiska melodirörelsen

212 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier»

Figur 1. Kunskapsproduktionens kretslopp (ur Latour 1999 s. 100). kvar. Dencker kallade den melodiska sekvensen för »märket» – en term sannolikt lånad från genetiken, vilken ingick i hans undervisningsuppdrag på folk- högskolan. Detta genetiska märke i musikalisk form var ett viktigt bevis, men långt ifrån det enda, i Denckers bevisföring för att påvisa melodiernas historiska släktskap (Dencker 1961, citatet på s. 142).

Nils Dencker i kunskapsproduktionens kretslopp Hur kan man förstå Nils Denckers verksamhet på ett mer generellt plan? Här vill jag hämta inspiration från den franske vetenskapsantropologen Bruno La- tour. Han har identiﬁerat fem sammanhängande kretslopp av betydelse för hur kunskapsproduktion går till i praktiken (Figur 1): 1) insamling av material till verksamheten, 2) legitimering, 3) ﬁnansiering, 4) publika presentationer av verksamheten och 5) sammanlänkning/bearbetning av aktiviteterna i de övriga kretsloppen (Latour 1999 s. 99–112).³⁴

³⁴ Latour benämner de fem kretsloppen (i den engelska utgåvan): 1) Mobilization of the world (instru- ments), 2) Automatization (colleagues), 3) Alliances (allies), 4) Public representation och 5) Links and knots.

213 Mathias Boström

Denckers avskriftsresor till kontinenten illustrerar denna modell på ett tydligt sätt. För att kunna genomföra de önskade insamlingsresorna (1) behövde han extern finansiering (3). För att få bidrag, huvudsakligen från Längmanska kulturfonden, krävdes att statusfyllda aktörer inom verksamhetsområdet (exempelvis Norlind, Lundell, Geijer, Strömbäck) gick i god för såväl Dencker som person som det projekt han ville genomföra (2). Legitimeringen av sitt uppdrag i form av skrivelser, exempelvis från Norlind och polska legationen i Stockholm, underlättade även Denckers tillgång till samlingar vid utländska arkiv och bibliotek – och därmed insamlingsresultatet (1). En viktig grund för att skapa le- gitimitet åt sin verksamhet var de artiklar i dags- och fackpress som Dencker hade publicerat (4). Det externa beroendet gällde emellertid endast insamlings- färderna för Dencker. I ansökningarna inför resorna utlovar han inga bearbetningar av materialet (5), inte heller gentemot de forskare och institutioner som legitimerade Denckers insamlingsprojekt (ULMA, Musikhistoriska Museet). I ULMA:s fall var det heller inte självklart att de skulle finansiera (3) kopiering av avskrifterna, för att de skulle bli mer allmänt tillgängliga för bearbetning (5). Samtidigt använde sig Dencker av sitt insamlade material i flera av sina publikationer (5). Fram till det att Dencker påbörjade det stora sångleksprojektet åt ULMA och Svenskt Visarkiv bör han därför betraktas som en oavhängig och självständig forskare, verkande vid sidan av såväl universitetsmiljön som min- nesinstitutioner med forskningsverksamhet. Det finns säkert flera förklaringar till Denckers möjligheter och självförtroende att forska inom folkmusiken, som – väl att märka – var ett fält som låg utanför hans formella utbildningsgång. Jag ska här lyfta fram två orsaker, som jag anser till stor del kan förklara hans position: ekonomisk trygghet och erfarenhet. I och med att Dencker fram till sin pensionering var anställd som folkhög- skollärare hade han en säkrad ekonomisk försörjning och till synes tillräckligt med fritid för att bearbeta sina samlingar. På så sätt var han inte beroende av extern finansiering, legitimering och publika presentationer för att skapa praktiska förutsättningar för att bedriva sin forskningsverksamhet. Även materia- linsamlingen i svenska arkiv och bibliotek tycks han ha bedrivit på egen bekost- nad och på undervisningsfri tid, medan uppteckningsresorna i Sörmland – till levande spelmän och vissångerskor – till stor del finansierades av ULMA, och de utländska resorna – med ett undantag – understöddes av Längmanska kulturfonden. Till skillnad mot många andra folkmusikinsamlare var Nils Dencker också relativt gammal när han dyker upp inom området; i mitten av 1920-talet var han närmare 40 år. Det var således en medelålders man, med akademisk exa-

214 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier» men och lång yrkesverksamhet inom folkhögskolan – dessutom noggrant inläst på fältet – som presenterade sig som insamlare och forskare. På så vis kunde Dencker möta de etablerade forskarna och institutionscheferna på en närmast kollegial nivå – och blev också så bemött, såsom inledningsvis framgick.

Avslutning: Nils Denckers blinda fläckar Hur gick det med Norlinds inbjudan till Nils Dencker i slutet av 1929, fick den sistnämnde möjlighet att undersöka Folkmusikkommissionens samling av spel- mansböcker? Inget tyder på det. Visserligen framgår det av korrespondensen mellan Dencker och Norlind att de träffades kring nyåret 1929 i Stockholm, men varken i Denckers efterlämnade samlingar, i hans tryckta arbeten eller i hans korrespondens med Svenska låtars redaktör Olof Andersson finns tecken som pekar på att Dencker fick se och skriva av låtar ur denna stora samling. Där- emot kom Dencker att bidra med eget upptecknat material till Svenska låtars sörmlandsdel (Andersson 1934). Folkmusikkommissionens samling var alltså en blind fläck i Nils Denckers annars så initierade överblick över det folkmusikaliska materialet i arkiv och publikationer från Sverige och länderna i norra Europa. En annan sak som Nils Dencker inte verkar ha sett framför sig var att hans utländska avskrifter en dag skulle kunna komma att bli betydelsefulla för andra än forskarvärlden, nämligen för det levande musiklivet. Medan folkmusikin- samling och -utgivning av inhemskt material inte sällan hade som ett av sina syften att låtarna och visorna skulle framföras igen, tycks denna tanke inte ha funnits hos Dencker beträffande resultatet av sina utländska samlingar. Men så har det blivit: en del av de melodier som Dencker skrev av i bibliotek och arkiv i Baltikum, Polen och Tyskland, i syfte att visa på deras historiska släktskap till de folkliga polskorna i Sverige, har kommit att bli en levande del av folk- musikmiljön i Sverige och kan höras på konserter, fonogram och webben. Min gissning är att framför allt placeringen av Denckers avskrifter i Musikhistoriska Museet har varit avgörande för att dessa låtar kommit att betraktas som en legi- tim del av den svenska folkmusikens låtskatt. I museet inlemmades materialet i samlingen av spelmansböcker från Sverige. Detta material digitaliserades och webbpublicerades 2007 tillsammans med Folkmusikkommissionens samlingar och har kommit att bli den idag sannolikt viktigaste källan till den äldre spelmansmusiken i Sverige. Att Denckers avskrifter även finns i ULMA är inte alls lika känt i svensk folkmiljö, enligt min erfarenhet. Till legitimeringen av östersjömaterialet har dessutom Denckers status som flitig och trovärdig folkmusikinsamlare och ut-

215 Mathias Boström

givare i Sverige bidragit. Kontakter mellan svenska och polska musiker har ock- så på senare tid lett till att de samlingar som Dencker skrev av i Danzig/Gdansk 1931, och som sannolikt förstördes under andra världskriget, nu även klingar i polsk folkmusikmiljö (se gruppen Orkiestra Czasów Zarazys skiva Stil Polonaise, 2017). Melodiernas vandringar genom historien kan sannerligen vara slingriga. Men bra musik tycks ha en tendens att bli spelad, bara den ﬁnns tillgänglig för nyﬁkna musiker. På så sätt kan resultatet av Nils Denckers insamlingsresor i Östersjöområdet inte bara kasta ljus över polskans historia, utan de avskrivna melodierna har i sig blivit en del den fortsatta spridningen av samma musik i vår samtid, och sannolikt även i framtiden.

Källor och litteratur Otryckta källor Uppsala universitetsbibliotek (UUB) Längmanska kulturfondens arkiv Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet, Uppsala (ISOF) ULMA:s ämbetsarkiv, serierna B1C, E1C ULMA 2909 ULMA 4145–4146 ULMA 6209 ULMA 28695 ULMA 32240 J. A. Lundells brevsamling Statens musikverk, Svenskt visarkiv (SVA) Folkmusik. Brev. Musikmuseets samling av spelmansböcker Folkmusikkommissionens arkiv, Ma 13a–f Statens musikverk, Musik- och teaterbiblioteket (MTB) Tobias Norlinds arkiv Fonogram Orkiestra Czasów Zarazy, 2017: Stil Polonaise. Ayros AY-CD03.

Elektroniska källor Folkmusikkommissionens notsamlingar och Musikmuseets spelmansböcker:

216 »Bra saker, en gång nödvändiga för dem, som skall söka utreda våra polskmelodier» https://katalog.visarkiv.se/lib/views/fmk/Default.aspx?item=182 (2019-06-05). Sörmlands spelmansförbund, Nils Denckers uppteckningar: http://www.samlingarna.sormlandsspel.se/?page_id=231 (2018-10-24).

Litteratur Andersson, Nils, 1895–1916: Skånska melodier. Uppsala. (Svenska landsmål och svenskt folkliv. 14.) Andersson Olof, 1934: Svenska låtar Södermanland. Stockholm. Boström, Mathias, 2016: Det stora inspelningsprojektet: samarbetsnämnden för svensk folkmusik och inspelningsverksamheten under 1960-talet. Stockholm. Boström, Mathias & Gustafsson, Magnus, 2017: Sven Donats notbok. Växjö. Danielson, Eva & Ramsten, Märta, 2013: Du gamla, du friska: från folkvisa till nationalsång. Stockholm. »Den norska allmogemusiken studerad av sköldingelärare.» I: Eskilstuna-Kuri- ren 1950-11-12. Dencker, Nils, 1929a: »’Du gamla, du frias’ melodihistoria.» I: Musikkultur 1929:1. S. 3–8. Dencker, Nils, 1929b: »Svenskt och tyskt i ’Du gamla, du fria’». I: Musikkultur 1929:3. S. 25–28. Dencker, Nils, 1929c: »Värmlandsvisans melodi.» I: Svensk tidskrift för musikforskning 1929. S. 104–115. Dencker, Nils, 1929d: »Melodien till Klippingshandskar.» I: Studier och uppsatser tillägnade Otto Andersson 27 april 1929. Åbo. S. 52–66. Dencker, Nils 1930: »Musiknotiser i 1600-talets verser.» I: Svensk tidskrift för musikforskning 1930. S. 53–73. Dencker, Nils 1932: »Folkmusikforskning.» I: Hembygden 1932:4. S. 19–21. Dencker, Nils 1938: »De karolinska koralernas användning till skillingstrycksvisor på 1700-talet.» I: Svensk tidskrift för musikforskning 1938. S. 131–156. Dencker, Nils, 1956: Svenskt visarkivs sångleksregistrant: en kortfattad redogörel- se. Stockholm. Dencker, Nils, 1960: Sveriges sånglekar: sammanparningslekar och friarlekar. Uppsala.

217 Mathias Boström

Dencker, Nils, 1961: »Then frantzöske melodien Greddlin i nordisk tradition.» I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1961. S. 131–151. Fredin, August 1909–1932: Gotlandstoner. Uppsala. (Svenska landsmål och svenskt folkliv. B. 29) Gotländska visor samlade av P. A. Säve, 1949–1955, Uppsala. Gustafsson, Herbert, 1963: »Nils Dencker in memoriam.» I: Upsala Nya Tid- ning 1963-08-17. Gustafsson, Magnus, 2010: »’Om tio år äga vi kanske tusen varianter’: några reﬂektioner kring Folkmusikkommissionen, polskaforskningen och variant- problematiken.» I: Det stora uppdraget: perspektiv på Folkmusikkommissionen i Sverige 1908–2008. S. 189–206. Gustafsson, Magnus, 2016: Polskans historia: en studie i melodityper och motivformer med utgångspunkt i Petter Dufvas notbok. Diss. Lund. »I bondpolskans fotspår». I: Eskilstuna-kuriren 1931-10-03. Latour, Bruno, 1999: Pandora’s hope: essays on the reality of science studies. Cambridge, Mass. Liljefors, Ruben, 1929: Upländsk folkmusik: låtar och visor ur Uplands nations folkmusiksamlingar. Stockholm. Lundell, Hilda & Zetterqvist, Elise, 1889–1943: Folkminnen från Kläckeberga ock Dörby: Upptecknade av Hilda & Elise. Stockholm. Norlind, Tobias, 1911: Studier i svensk folklore. Lund. Norlind, Tobias, 1929: »Några riktlinjer för polskaforskningen.» I: Studier och uppsatser tillägnade Otto Andersson. Åbo. S. 112–117. Riben, Hans 2010: »’Amanuensen har lagt upp ett register över polskemelodier.’ Om Olof Anderssons arbete vid Musikhistoriska museet.» I: Det stora uppdraget: perspektiv på Folkmusikkommissionen i Sverige 1908–2008. S. 45–52. Sjöberg, Henry, 1986: »Nils Dencker.» I: Sörmlandslåten 1986:1. S. 3–5. Sjöberg, Henry, 1997: »Nils Dencker – folkmusikforskaren». I: Sörmlands- bygden 1997. S. 97–116. Sporr, Karl, 1932: »Några funderingar över folkmusik.» I: Hembygden 12, 1932. S. 9–11. Svenska lekar. 1 Gotländska lekar insamlade av P. A. Säve. Huvudred. Herbert Gustafsson, 1948. Uppsala. 218 Personregister

Registret omfattar även namn på ägare till spelmansböcker, men inte namn som förekommer i litteraturhänvisningar och -förteckningar.

Adrian, Hans Pedersen 46 Bellman, C.M. 16, 146 Adrian, Peder 46 Berg, Lorents Nicolaj 51 Aksdal, Bjørn 9, 11, 13, 15, 17, 90 Bergdahl, Nils 94 Ala-Könni, Erki 15 Berggreen, Andreas Peter 12, 28, 74 Allingham, Bess 141 Bergh, Fr. 85 Allingham, James 141 Berglund, Mats 67 Allingham, John 139, 141 Berlin, Johan Daniel 18, 51, 67, 68, 74, 85, Allingham, Mary Ann 18, 121, 122, 140- 131, 133-135, 138, 150, 152 152 Berlin, Maria Elisabeth 135 Allingham, William 121, 139-141, 145, 146, Bishop, Henry 145 152 Bjerke, Ole 65 Almgren, G.M. 94 Björnlert, Pelle 14 Anckarman, Jonas 115 Blavet, Michel 51-53, 56 Andersen, Hans Chr. 52 Blidström, Gustaf 13 Andersson, Greger 89, 96 Blom, D. 85 Andersson, Johan 94 Blomgren, organistsläkten 88, 90, 94, Andersson, Johan Helgo 94, 175 175, 198 Andersson, Nils 13, 89, 98, 160, 161, 166, Boberg, Axel 179 198, 199 Boström, Mathias 11, 19, 161, 162, 174 Andersson, Ola 97 Bredal, N.K. 135 Andersson, Olof 89, 90, 95, 160-164, 168, Bresch, Nicolaus 110 169, 198, 212, 215 Brorson, Hans Adolph 50 Andersson, Pehr 94, 101, 103 Browne, William 141, 142 Angell, Elisabeth 132 Brun, Johan Nordahl 145 Angell, Karen 133, 135, 138 Bruun, Niels Thoroup 145 Ankarloo, Johan 94 Bryngelsson, Johannes 15, 94, 96, 109, Annell, Elias 175 175 Appelqvist 175, 207 Bunting, Edward 145 Arendrup, A.V. 50 Bülow, Johan von 37 Asmussen, Jens Jacob 37, 53 Bäckström, Erik 100 Bach, C.P.E. 51 Calmar, Martinius 67, 68, 74 Bagge, Julius 201 Campbell, Åke 198, 207 Baggesen, Jens 54 Cappelen, Jørgen von 53 Balterud, Hans Nielsen 67, 68, 74 Carlsson, Johan Erik 99 Bang, Peter 67, 68, 74 Carlström, Anders 94 Barck, Carl Vilhelm 37 Charlotte Amalie, prinsessa 37 Bast, bröderna 37, 39, 47, 48, 50 Christensen, Anders Chr. N. 23, 29 Christensen, Ole 12 Grüner-Nielsen, Hakon 9, 12, 28 Christian V, kung 131 Gustafsson, Herbert 210 Christiensen, Jacob 42 Gustafsson, Magnus 9, 11, 12, 14, 15, 17, Clarin 207 51, 157, 170, 174, 176, 177, 179, 196, 207, 211 Dahl, Chr. 85 Gyldenløve, Christian 131 Dahlgren, Andreas 94, 100, 110, 112, 175 Göransson, Nils 97 Dam, Jens Peter 46 Götlind, Johan 207 De Geer, familjen 206 Halse, K. 74 Dencker, Nils 19, 195-216 Halskov Hansen, Lene 23 Donat, Sven 94, 174, 175, 180, 211 Hamilton, Jane 139, 145 Dou, Gerrit 128 Hammarström, Eric 96 Dronning Louise 37 Hammer, Christopher 43, 135 Dufva, Petter 15, 94, 108, 109, 111, 175, Hansen, Laurits 38, 39, 48 179, 211 Hansen, Poul 27 Dybeck, Richard 201 Haugen, Anders 75 Egeland, Ånon 14, 66, 90 Hellmarck 207 Eijl, Anna Maria van 130 Hollo, Lars 72 Ekbæck, Anders 98 Horn, Fleming 15 Ekbæck, Nils Elof 98, 99 Hov, Eva 11, 18, 66 Elisabeth, drottning 142 Huldt-Nystrøm, Hampus 13, 66 Engelbretsdatter, Dorothe 128 Hveding, Johan Andreas 128 Enninger, John 9, 89 Hvidt, Truls Johannessøn 67, 68 Eriksson, Karin L. 9, 14, 18 Hyttehaug, K. 85 Eriksson, Karl 94 Hägg, Nils W. 159, 160, 163 Evensen, Chr. 85 Händel, G. F. 53 Fabricius, Petrus 25, 37 Høeg, Peter 68 Fredin, August 199, 209 Högberg, Karl 164, 166 Fredrik den store 133, 138 Ipsen, Lars 42 Galaaen, Einar 75, 77 Jacobsen, H.H. 43, 52 Gaukstad, Øystein 13, 65 Jacobsen, Mette Maria 38, 39 Geijer, Herman 202, 214 Janzon, Majken 198 Gjærder, P.M. 72, 74 Jarchow, Ralf 25 Gjerdingen, Robert O. 107, 108 Jensen, Erik 31, 32, 38-40, 53, 54 Godár, Vladimír 114, 115 Jensen, Ole 41 Gorset, Hans Olav 14, 16, 66, 67, 69, 89, Jenssen, Atle Lien 66 90, 104, 105 Jersild, Margareta 16 Gotved, Uﬀe 15, 51, 52 Johannensen Skomager, Erik 68, 69, 74, Gow, Niel 47 85 Graun, Carl Heinrich 135, 138 Johansson, Carl Johan 100 Grevelius, Andreas 115 Jonsson, Pehr 94 Grier, James 179 Juringius, Magnus 94 Grueber, William Frederick 142 Järvelä, Arto 14, 16 Grundtvig, Svend 28 Jørgensen, Svend 12, 35

220 Kaasbøl, Mille 125 Meyer, Leonard B. 106 Kaasbøl, Peter 125 Miklin, Johan 98 Kalaniemi, Maria 14 Moberg, Carl-Allan 15, 56, 89, 91, 95 Kamienski, Lucian 204 Moe, Iver 50 Kinding, Ulf 14, 109, 113, 115 Moore, Thomas 145, 152 Kirchhoﬀ, Gottfried 135 Morken, John Ole 66, 67 Kjær, Valdemar 27 Mozart, Leopold 51 Kjälson, Jöns Larsson 98 Munchgaard, Frederich 123, 130 Kleemola-Välimäki, Piia 9, 14, 16, 17 Muus, L.D. 74, 85 Knoph, P. 85 Müller-Blattau, Joseph 203 Knudsen, T. 74, 85 Mårtensson, Pehr 94 Knudsen, Thorkild 28 Nallinmaa, Eero 13, 15 Kolberg, Oskar 211 Nielsen, Anton 31 Koudal, Jens Henrik 9-12, 14, 15, 17, 66, Nielsen, Bent 29 89, 90 Nielsen, I.C. 46 Krogh, Georg Fredrik von 133, 134, 138, Nielsen, Jacob 34, 45 139 Nielsen, Mads 38, 39 Krohn, Ilmari 13, 14 Nielsen, Svend 28, 42, 45 Køster, Gunnar 27 Nilsson, Christina 98 Lanyi, Eleonora Susanny 110 Nilsson, Göran B. 158 Larsson, Anders 94, 110, 111, 113, 115, 175 Nilsson, Jeppa 94 Larsson, klockare 166 Nilsson, S. 94 Larsson, Lars L 94 Norlind, Tobias 9, 10, 89, 91-93, 97, 195, Larsson, P. 94 196, 199-204, 207-212, 214, 215 Latour, Bruno 196, 213 Noske, Frits 206 Lilholt, Lars 23 Nyhus, Peder 79 Liljefors, Ruben 209 Nyhus, Sven 75, 77 Linberg, Anna 94 Ohlsson, Per Erik 18, 163-170 Lindahl, Karin 15, 96, 102 Olofsson, Lars 100 Lindbom, fanjunkare 166 Olsen, Christian 34, 46 Lindeman, L.M. 74 Olsen, Lars 39 Ling, Jan 9, 56 Olsson, Erik se Snickar-Erik Luksengård Mjelva, Olav 67 Olsson, Hjort Anders 159 Lundberg, Dan 9 Olsson, Ola 175, 176, 182-184, 186-1888 Lundell, Hilda 209 Owesen, Otto 139 Lundell, J.A. 199, 200, 208, 209, 214 Owesen, Thoning 18, 139, 140, 144, 146 Lundin, Johan 94 Pedersen, Laurids 38 Löfberg, Bengt 14 Pehrson, Jonas 94 MacAoidh, Caoimhin 122 Pepusch, J.C. 48 Madsen, Claus 39 Persson, Charl 182 Madsen, Rasmus 46 Persson, Pehr 94 Massengale, James 16 Persson, Åke 51 Mestmacher, Jacob 67, 68 Pettersson, Anders 100

221 Pipenbrinck, H.J. 85 Skaanlund, Matthias 125 Playford, John 51, 56 Smed-Jens 13, 15, 17, 66, 74-79, 81, 82, 85 Price, James 37 Snickar-Erik 18, 159-163, 169 Prøsch, Fredrich 67, 68 Speer, Daniel 51 Quantz, Johann Joachim 51 Spel-Petter 166 Raben, Otto Ludvig 37, 39, 47 Sperontes 51, 56 Ramsten, Märta 9, 11, 18 Spoof, Erik Ulrik 13, 15 Ranch 39 Sporr, Karl 210 Rasmussen, J. 31 Stafset, K.D. 74, 82, 83 Rebach, Johan Jacob 38, 47 Stevenson, John 145 Reitan, Anders 74, 75 Sthen, Hans Christensen 128 Reventlow, E. 37, 39 Storm, Edvard 37 Riber, Bertel & R.H. 38, 39 Storm, Rasmus 14, 15, 23, 31-33, 38-40, 43, Riepel, Joseph 108 47, 51, 53, 66, 89 Rimmen, Laurits 38, 43 Storrø, L. 74, 85 Rinta-Nikkola, Samuel 13 Strömbäck, Dag 206, 214 Rosén, Anders 14 Styrlander, Olof 94 Rosenberg, A. G. 12, 91, 201 Stålberg, Nils 198 Rouget de Lisle, Claude Joseph 69 Stålhammar, O. F. 13, 50 Røllum-Larsen, Claus 23 Suhm, Peter 133, 152 Sandvik, Ole Mørk 13, 65, 74, 205 Svabo, Jens Chr. 37, 39, 47 Schall, Claus 52 Sydow, Carl Wilhelm von 198 Scheel, Christen 37, 48 Szirmay-Kecser, Anna 113, 115 Schillberg, Johan 94 Sätherberg, C.H. 94 Schiørring, Niels 52 Säve, P.A. 209 Schubart, Christian Friedrich 108 Söderman, Olof 94 Schwennesen 39 Sørensen, Anders 72 Schwindel, Friedrich 48 Tang Kristensen, Evald 12, 28, 38 Schøller, Anders 132 Tellefsen, Johan Christian 132 Schøller, Birgitte 11, 18, 121, 122, 124, 126, Ternhag, Gunnar 9, 157-159 130, 131, 151 Thams Buschmann, Peter 68 Schøller, Caspar 123 Theorin, Magnus 94, 97, 110, 112 Schøller, Cecilie Christina 132, 133, 151 Thielo, Carl August 51, 52 Schøller, Christopher 123 Trolle 39 Schøller, Elisabeth 18, 121, 122, 132-140, Trolle, Corﬁtz 131 150-152 Törn, Anders 130 Schøller, Ellen 11, 18, 67, 68, 121, 124, 126, Törnqvist, Aron & Samuel 97 130, 131, 150, 151 Ulstad, J.G. 74, 85 Schøller, Maren 124-126, 131 Wachenfeldt, Thomas von 174 Schøller, Stie Tønsberg 132, 133, 151 Wahsbom, Isaak Olufsson 212 Selboe, Jens Jonsen se Smed-Jens Weslien, Johan Fredrik 94 Selling, Astrid 175 Wessel, P. 74, 85 Sjöberg, Henry 196 Viberg, Per 94

222 Wilhelm av Oranien 131 Wille, H.J. 85 Vognsen, Malte 34 Wåhlberg, Samuel 94 Zetterqvist, Elise 209 Ågren, Maria 158 Åkesson, Sven 94 Ångström 161, 162 Östling, kyrkvaktare 166 Övergaard, Einar 74, 161-163, 169

223 224 Författarna

Bjørn Aksdal, universitetslektor, Fagseksjon for improvisert musikk, jazz og folkemusikk, Norges musikkhøgskole; uavhengig musikkforsker og forfatter, leder i Norsk folkemusikklag.

Mathias Boström, doktorand i musikvetenskap Uppsala universitet, chef för Smålands Musikarkiv.

Karin L. Eriksson, docent i musikvetenskap, Institutionen för musik och bild, Linnéuniversitet.

Magnus Gustafsson, ﬁl. dr i musikvetenskap, vice VD för Musik i Syd.

Eva Hov, ﬁl. kand. i musikvetenskap, oberoende forskare, pianopedagog vid Trondheim Kommunale Kulturskole.

Jens Henrik Koudal, dr phil. i musikvetenskap, tidigare seniorforskare vid Dansk Folkemindesamling, Det Kongl. Bibliotek.

Märta Ramsten, docent i musikvetenskap, tidigare chef för Svenskt visarkiv, ledamot av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

225 226 ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI

1. Ivar Modéer: Småländska skärgårdsnamn. 1933. 2. Inger M. Boberg: Sagnet om den store Pans død. 1934. 3. G. Granberg: Skogsrået i yngre nordisk folktradition. 1935. 4. Gertrud Areskog: Östra Smålands folkmål. 1936. 5. B. Ohlsson: Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronnebyån. 1939. 6. Johan Götlind (och Samuel Landtmanson): Västergötlands folkmål. 1-4. 1940-1950. 7. Lennart Björkquist: Jämtlands folkliga kvinnodräkter. 1941. 8. Sven Rothman: Östgötska folkminnen. 1941. 9. Erik Brevner: Sydöstra Närkes sjönamn. 1942. 10. Verner Ekenvall: De svenska ortnamnen på hester. 1942. 11. Lars Levander och Ella Odstedt: Övre Dalarnes bondekultur. 1-4. 1943-1953. 12. Helmer Olsson: Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet. 1945. 13. Folke Hedblom: De svenska ortnamnen på säter. 1945. 14. Lars Forner: De svenska spannmålsmåtten. 1945. 15. Johan J. Törners »Samling af Widskeppelser». Med inledning och anmärkningar utg. av K. Rob. V. Wikman. 1946. 16. Carl Ivar Ståhle: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. 1946. 17. Bengt Holmberg: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. 1946. 18. Oskar Loorits: Grundzlige des estnischen Volksglaubens. 1-3. 1949-1960. 19. Daniel Harbe: Folkminnen från Edsbergs härad. 1-2. 1950-1956. 20. Harry Ståhl: Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med betydelsen ’åmöte’, ’ågren’ o. dyl. 1950. 21. Lars Hellberg: Tnbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. 1. 1950. 22. Per Wieselgren: Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svenskbygder. Ostharrien med Nargö. 1951. 23. Einar Törnqvist: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. 1-2. 1953. 24. Valter Jansson: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. 1951. 25. Nils Tiberg: Ståndssamhället [i Svensk-Estland]. 1951. 26. Gunnar Linde: Studier över de svenska sta-namnen. 1951. 27. Gideon Danell: Ordbok över Nuckömålet. 1951. 28. Andrus Saareste: Petit atlas des parlers estoniens. 1955. 29. Sigurd Fries: Studier över nordiska trädnamn. 1957. 30. Nils von Hofsten: Eddadikternas djur och växter. 1957. 31. Aleksander Loit och Nils Tiberg: Gammalsvenskbydokument. 1958. 32. Lars Alfvegren: r-genitiv och are-komposition. 1958. 33. Gösta Franzén: Runö ortnamn. 1959. 34. Nils von Hofsten: Segerlöken, Allium victoralis, i folktro och folkmedicin. 1958. 35. Nils Tiberg: Runöbondens ägor. 1959. 36. Nils von Hofsten: Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. 1960.

227 37. Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790-1791. Med efterskrift och register utg. av Nils-Arvid Bringeus. 1961. 38. Nils Tiberg: Estlandssvenska språkdrag. 1962. 39. Elis Åström: Folktro och folkliv i Östergötland. 1962. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word- Index. 1963. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1-2. 1970-1971. 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 13.8 1970. 49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska språk. 1-2. 1970. 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. 52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 1972. 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. 1973. 54. Vidar Reinhammar: Pronomenstudier. 1975. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och hus- bondenamn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell in- delning i Norden. 1990. 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Script. Typology and Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 60. Staffan Fridell: Ortnamn på -ryd i Småland. 1992. 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfreöur Örn Eiriksson. 1992. 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on Medieval Records and Place-Names. 1994. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd av Stig Appelgren. 1997. 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. 1997.

228 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i fornsvenskans vokalsystem. 1998. 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860-1940. Namngivning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metafor- isk användning i svenska dialekter. 2000. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreaturs- namn. 2000. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of the 12th Conference of the Tnternational Commission for Ethnological Food Research, Umeå and Frostviken, 8-14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Bo Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 73. Prosten Carl Nyrens Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetno logins 50- årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per Peterson. 2000. 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid - Runtid - Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. 2001. 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårs- dagen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringeus. 2001. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 2001. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2002. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyrspråkig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943-1944. 2004. 84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentarer av Bengt af Klintberg. 2004. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790-1791. Utg. av Nils-Arvid Bringeus. 2004. 86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Uppsala 17-19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004.

229 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.-16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 2004. 89. Maj Reinhammar: Ord för begreppet ’hos’ i äldre svenska och svenska dialekter. 2005. 90. ”Slipp tradisjonene fri – de er våre!” Red. av Bente Alver och Ann Helene Bolstad Skjelbred. 2005. 91. Andreas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalen- dariska riter i det förkristna Norden. 2006. 92. François-Xavier Dillmann: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Etudes sur la representation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources litteraires norroises. 2006. 93. Festmåltid och vardagsmat. Föredrag vid ett symposium till Anders Salomons- sons minne 3-4 juni 2005. Redigerad av Mats Hellspong. 2006. 94. Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. 2006. 95. Staﬀan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. 2006. 96. Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad. 2007. 97. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i Uppsala 20-22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. 2007. 98. Masks and Mumming in the Nordic Area. Ed. by Terry Gunnell. 2007 99. Stefan Mähl: geven vnde screven tho deme holme. Variablenlinguistische Unter- suchungen zur mittelniederdeutschen Schreibsprache in Stockholm. 2008. 100. Carl Renmarck: Plurima Lingvæ Gothicæ Rudera. Utgiven med inledning och kommen-tarer av Maj Reinhammar. 2008. 101. Karin Wilson: Markusevangeliet i Lars Rangius samiska översättning från 1713. 2008. 102. Tingsprotokoll från Svärdsjö socken åren 1545-1619. Utgivna av Allan Rostvik. 2008. 103. Nils-Arvid Bringéus: Åke Campbell som etnolog. 2008. 104. Kartan i forskningens tjänst. Föredragen vid ett symposium i Uppsala 23-25 november 2006. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Soﬁe Gräslund och Birgitta Svensson. 2008. 105. Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Föredrag vid ett symposium på Svenskt visarkiv 6-7 februari 2008. Utgivna av Gunnar Ternhag. 2008. 106. Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar. Redaktör: Maj Reinhammar. 2009. 107. Döden speglad i aktuell kulturforskning. Symposieföredrag utgivna av Anders Gustavsson. 2009. 108. Thet Gothlendska Tungomålet. Språkkapitlet i Lars Neogards Gautauminning (1732). Utgivet med inledning och kommentar av Lars Wollin. 2009. 109. Svenska etnologer och folklorister. Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott. 2010.

230 110. Thorsten Andersson: Vad och vade. Svensk slåtter-, rågångs- och arealterminologi. 2010. 111. Klas-Göran Selinge: Språket i landskapet. Om runstenar, rågångar och byar. 2010. 112. Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 7.-9. April 2010. Herausge- geben von Lennart Elmevik und Svante Strandberg. 2010. 113. Studier i svenska språkets historia 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23-24 april 2010. Utgivna av Maj Reinham- mar under medverkan av Lennart Elmevik, Staffan Fridell, Mats Thelander och Henrik Williams. 2010. 114. En medeltida ordspråkssamling på fornsvenska. Utgiven av Inger Lindell. 2011. 115. Rut Boström: Anders Sparrmans brev till Carl von Linne. En kulturhistorisk och språklig undersökning med naturvetenskapliga inslag. 2011. 116. Studier i dialektologi och sociolingvistik. Föredrag vid Nionde nordiska dialekt- ologkonferensen i Uppsala 18-20 augusti 2010. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Lennart Elmevik och Maj Reinhammar. 2011. 117. Anders Wepsäläinen: Stalotomterna. En kritisk granskning av forskningsläget rörande en omdiskuterad fornlämningstyp. 2011. 118. Matti Mörtbergs värmlandsfinska uppteckningar. Sammanställda och kommenterade av Torbjörn Söder. 2011. 119. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 1. Träd och växter som resurs. 2012. 120. Thorsten Andersson: Gamla strand- och önamn i Bråviksbygden. 2012. 121. Contact between Low German and Scandinavian in the Late Middle Ages. 25 Years of Research. Lennart Elmevik and Ernst Håkon Jahr (editors). 2012. 122. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 2. Åkerbruk och boskapsskötsel. 2012. 123. Växter och växtnamn - ett möte mellan botanik och språkvetenskap. Före- drag från ett symposium i Stockholm och Uppsala 25-26 november 2010. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Inger Larsson och Staffan Nyström. 2013. 124. Mellan nation och tradition. Ideströmningar i 1800-talets insamlingar av folklore. Föredrag från ett symposium i Visby 27-28 september 2011. Utgivna av Ulf Palmenfelt. 2013. 125. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 3. Jakt, fångst och fiske. 2013. 126. Andreas Nordberg: Fornnordisk religionsforskning mellan teori och empiri. Kul- ten av anfäder, solen och vegetationsandar i idehistorisk belysning. 2013. 127. Talemålsforsking i Norden dei siste 100 åra. Eit symposium i Åseral i 2011 i h0ve 100- årsjubileet for Didrik Arup Seips hovudfagsavhandling om åsdölmålet. Utg. av Lennart Elmevik & Ernst Håkon Jahr. 2013. 128. Nils-Arvid Bringéus: Örkelljungapåg och Lundaprofessor. 2013. 129. Sigvard Cederroth: Bondsagan. Utgiven av Irene A. Flygare och Barbro Björne- malm. 2014. 130. Aspekter på ordspråk. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 27-28 april 2011. Utgivna av Lars-Erik Edlund och Bengt af Klintberg. 2014.

231 131. Medeltida storgårdar. 15 uppsatser om ett tvärvetenskapligt forskningsproblem. Utgivna av Olof Karsvall och Kristofer Jupiter. 2014. 132. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 4. Hus, hem och handel. 2014. 133. Från renhållningshjon till modeaccessoar. 10 000 år av relationer människa-hund i Sverige. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 15 februari 2013. Utgivna av Anne-Sofie Gräslund och Ingvar Svanberg. 2014. 134. Tryckta visor. Perspektiv på skillingtryck som källmaterial. Redaktörer: Märta Ramsten, Karin Strand och Gunnar Ternhag. 2015. 135. Åke Sandström: Hå och hamna. Ordhistoriska och ordgeografiska studier av paddlingens och roddens äldsta terminologi i Norden. 2015. 136. Mats Rydén: Johannes Franckenius och den svenska floran. En studie i växt- och namnkunskap i 1600-talets Sverige. 2015. 137. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 5. Från vaggan till graven. 2015. 138. Pär Alexandersson: Ättestupans förvandlingar. Åldrande, hot och rädsla under 350 år. 2015. 139. »En alldeles egen och förträfflig National-Musik». Nio författare om Svenska folkvisor från forntiden (1814-1818). Redaktörer: Märta Ramsten och Gunnar Ternhag. 2015. 140. Lennart Elmevik: Ortnamnsstudier i urval. 2016. 141. Björn Bihl: Med stänk av dialekt. Dialektala och andra stilistiska drag i Frödings riksspråkliga dikter. 2016. 142. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 6. Från nybyggarnas tankevärld. 2016. 143. Bengt af Klintberg: Kvinnan som inte ville ha barn. Sagotypen ATU 755, »Sin and Grace», i muntlig tradition och litterära verk. 2016. 144. Hiob Ludolf: Dictionarium Sueco-Germanicum. Utgivet med inledning och kommentarer av Gunnar Graumann och Lars Holm. 2017. 145. Samiskt liv i äldre tid. Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog redigerade av Ivan Eriksson med språkliga kommentarer av Olavi Korhonen. 2017. 146. Anders Hultgård: Midgård brinner. Ragnarök i religionshistorisk belysning 2017. 147. Musiketnologi – elva repliker om en vetenskap. Utgivna av Owe Ronström och Gunnar Ternhag. 2017. 148. Plurala ortnamn. Föredrag från ett symposium i Uppsala 6-7 oktober 2016. Ut- givna av Staffan Nyström och Mats Wahlberg. 2018. 149. Bo Gräslund: Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden. 2018. 150. Turismhistoria i Norden. Redaktör: Wiebke Kolbe, under medverkan av Anders Gustavsson. 2018. 151. Bengt af Klintberg: Verser i svenska poesialbum 1820-1970. 2018. 152. Perspectives on Two Centuries of Norwegian Language Planning and Policy. Theoretical Implications and Lessons Learnt. Editor: Ernst Håkon Jahr. 2018. 153. Gunnar Ternhag: Jojksamlaren Karl Tiren. 2018. 154. Johannes Franckenius: Botanologia. Utgiven med inledning, översättning och kommentarer av Inger Larsson, Urban Örneholm & Bengt Jonsell. 2018.

232 155. Sofia Pereswetoff-Morath: Viking-Age runic plates. Readings and interpretations. 2019. 156. Svenska kulturmöten. Föredrag från ett symposium i Uppsala 14–15 mars 2016. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund & Thomas Lindkvist. 2019. 157. Religionshistorikern Folke Ström. Föredrag från ett symposium i Uppsala den 8 november 2017. Utgivna av Andreas Nordberg & Olof Sundqvist. 2019. 159. Spelmansböcker i Norden. Perspektiv på handskrivna notböcker. Redaktörer Märta Ramsten, Mathias Boström, Karin L. Eriksson & Magnus Gustafsson. 2019.

233 234