Samlaren

Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 105 1984

Svenska Litteratursällskapet

Distribution: Almqvist & Wiksell International, Stockholm Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel. REDAKTIONSKOMMITTÉ

Göteborg: Lars Lönnroth Lund: Louise Vinge, Ulla-Britta Lagerroth Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, Vivi Edström Umeå: Magnus von Plåten Uppsala: Thure Stenström, Lars Furuland, Bengt Landgren

Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen, Humanistiskt-Samhällsvetenskapligt Centrum, Box 513, 751 20 Uppsala

Utgiven med understöd av Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet

Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat bör vara väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan göras mot manuskriptet.

ISBN 91-22-00757-1 (häftad) ISBN 91-22-00759-8 (bunden) ISSN 0348-6133

Printed in Sweden by Almqvist & Wiksell, Uppsala 1985 Bellmans färger Av TEDDY BRUNIUS

En gammal filosofisk distinktion rör egenskaper i dra stor nytta av spridda studier, som dock aldrig - den omgivande verkligheten, mellan primära kvali­ efter Nils Erdmans monografier av år 1895 och 1899 teter, som är formegenskaper och som kan förnim­ - har lett fram till en stor samlad skildring av dikta­ mas med mer än ett sinne, och sekundära kvali­ rens liv och verk. Den stort upplagda standard­ teter, som kan förnimmas med endast ett sinne, till upplagan av hans verk, inledd 1920, har kommit till exempel lukter och färger. De primära kvaliteterna trettonde delen men är långt från färdig. I gengäld tycks handfasta och påtagliga: man ser dem och får man dra nytta av studier av Otto Sylwan och man kan förnimma dem med känseln, medan de Anton Blanck, av Olof Byström och Arvid Stål­ sekundära kvaliteterna tycks ha en vagare karaktär. hane, av Åke Janzon och Torsten Ahlstrand, av Alf Hör de till tingen själva eller är de förnimmelsens Kjellén och Bo Nordstrand. Denna forskning är egna egenskaper som tillerkänns tingen? På något långt från underutvecklad, men hela fältet är långt sätt tycks de sväva mellan den förnimmande männi­ från färdigplöjt. skan och tingen själva. I modern färglära, till exem­ Enligt min mening är frågan om Bellmans målar­ pel den som har skapats av konstnären Josef öga av intresse. Man tänker sig att epistlar och Albers, tycks färgerna frigjorda från föremålen. sånger, ordensritual och komiska scener, dramatik Traditionellt är färgerna bundna vid färgämnen, och lyrik skulle vara späckade med färger. Man pigment, men regnbågen, denna märkliga him­ minns de muntra tillropen, de klart återgivna detal­ melska företeelse, har färger som tycks alldeles jerna, de drastiska scenerna. Krogskildringarna utan pigment. Till färgernas egendomliga värld hör tycks vara motstycken till vad Jan Steen, Adriaen deras språkliga beteckningar. Olika kulturer till­ Brouwer och David Teniers, sextonhundratalets mäter olika färger olika betydelser. Ett sätt att stu­ holländare, åstadkom. Bellman har själv åkallat eng­ dera färgbeteckningarna är naturligtvis att utgå från elsmannen William Hogarth: »Skänk mig Hogarths konstnärernas beteckningssystem, ett annat är att öga, eld och anda, lät hans teckning lifva min ...» gå till diktarna och studera hur de skildrar en värld Här är det teckningen som åberopas, inte måleriet. av färger.1 Torsten Svedfelt har studerat detta.3 Carl Michael Bellman föreställer vi oss vara en Det har påpekats att Bellman stod bildkonsten målarpoet, en diktare som låter färgerna flöda i sina nära. Hans vänner hette Sergel, Elias Martin sånger och dikter. I sin klassiska essay »Stock- och Pehr Hilleström. Sambanden har skildrats av holmsnaturen i svensk dikt» utbrister Oscar Lever- Ragnar Josephson.4 Elias och Johan Fredrik Mar­ tin: »Endast en målare får inför en sådan syn ett tin illustrerade Bellmans tryck, Bacchi Tempel. så lyriskt utbrott på tungan!» Han preciserar: Konstnärer har älskat att återge Bellmans fysiono­ »Hvaije nymf har minst rosenröda kjolar och mi, J. T. Sergel i snabba skisser, Elias Martin mera strumpor himmelsblå. Bellman tröttnar icke att tala själfullt och sentimentalt, Carl Fredrik Breda med om hvita klackar och röda snören, om guldbrode- ett romantiskt skimmer, Per Krafft d. ä. värdigt och rade sidenskört och foder, som skiner violett, om borgerligt, likaså A. U. Bemdes. Mellan modell och spetsar och plymager.»2 Det är den traditionella konstnärer har säkerligen konstnärliga synpunkter synen på Bellmans dikt. Tegnér antyder i sin karak­ utbytts. teristik av diktaren något liknande med kontraste­ Axel Romdahl, professor i konsthistoria i Göte­ rande färgangivning - hur glatt han skalkas bland borg, uppmärksammade detta och ger ett intressant nymferna uti den gröna lund ... ett nordiskt sång- tillägg till Oscar Levertins syn på Bellman som en ardrag, en sorg i rosenrött ... målare: »Bellman är född med målaröga» - det är Den intensiva Bellmans-industrien har i hundra­ den gamla synen på Bellman, men han säger också femtio år staplat synpunkter på Bellmans texter, att Bellman »sätter in färgfläckar dristigt och Bellmans språk, Bellmans levnadssätt och man kan knappt».5 Det sista ordet, »knappt», är enligt min 36 Teddy Brunius mening ett riktigt tillägg. Det märkliga är att Bell- inte. Man kan i sådant material inte gå statistiskt till man är sparsam med ord för färger. Ändå ger hans väga utan måste söka representativa exempel. Gus­ texter intryck av att vara färgstarka. Det är den taf Philip Creutz är systematisk när han »naturens paradoxen som jag skall försöka ge en mer preci­ fägring målar». Han inser att enskilda färger inte serad syn på. Studiet sker med en förhoppning om gör sig gällande i mörker och skymning men föds i att man därmed kan lära känna nya sidor av Bell- gryningen: mans diktarpersonlighet och läsa och höra hans Nu böljar dagen gry, och nattens magt är all; verk med en ökad förståelse. än darrar månens sken på bölljans hala yta; Nils Afzelius har tagit upp detta i sin bok om men hastigt ljusens flod från Öster börjar flyta; Bellman, Staden och tiden. »Ofta nog», skriver de mörka skuggor fly, och stjärnan bleknar af; re’n strömmar purpurn ut på himlens mörkblå haf, Afzelius, »väljer han namnet uteslutande för att de svarta målnens bädd förbyts i röda skyar . . . sätta färg på skildringen», och han tillägger: »Färgglädjen tar sig uttryck i färgadjektiven: guld­ Det är ett koloristiskt förlopp som Creutz gul, svart, brun, röd, grå, brandgul, men ännu mer i återger. Om man räknar svart till färgerna så är det de många verken för ljuseffekter: ’glimma’, ’för­ vid sidan om denna färgangivelse endast rött i den silvra’, ’lyser’, ’glittrar’ ... ’ljuset fördelar’, ’glän­ återgivna passagen. En rik skildring av ett koloris­ sa’, ’skina’.»6 Detta är enligt min mening en riktig tiskt förlopp behöver inte ge många färgadjektiv. iakttagelse. Bellman kan ofta undvara färgorden för Exemplet är hämtat ur A t is och Camilla, 1762, att i stället sätta in grader mellan ytterligheterna ljus 1781. Dikten talar om »purpurmund», »purpurblo­ och skugga och ord för reflexer. Det är en kolorism det», »liljans vithet blänker», »svarta lastens vän­ utan färgadjektiv som visar hans mästerskap i verk­ ner», »dagens klara bloss naturens sköt förgyller», lighetsskildringen. Detta mästerskap skall jag stu­ »svart och giftig orm, med mörkblå Qäll», »till hen­ dera i det följande. nes bleka kind en skymt af rodnad hinner / och Sådana studier kan man inte åstadkomma utan blodets purpurfors», »sköna purpurkind». Exemp­ att ha jämförelser till hands. Bellman som är verk­ len kan avslutas med denna färgharmoni: sam under senare hälften av sjuttonhundratalet uppå en sky, där tusen stjärnor blänkte; hade naturligtvis andra resurser än våra då det gäl­ kring detta ljusblå moln en strålig mantel flöt ler att nyttja färger i dikt. Man kan fråga sig vilka som mot vår dunkla jord saphirens färgor bröt . . . färger som stod till buds. Elias Brenner från Öster­ Antalet färgord är inte stort i förhållande till text­ botten, en lärd konstnär, gav 1680 ut en svensk massan. Upprepningarna är påfallande. Färgorden färglära, Nomenclatura et species colorum minia- är abstrakta, det vill säga lösryckta från bestämda tae picturae Thet är: Förtekning och Proff på mi- föremål och ofta metaforiskt ansatta: svart last, niatur Färg år. Han återger tjuguåtta färgprover i en saphirens färgor, liljans vithet. En enstaka nyans systematisk gruppering och namnger dem på latin, kan infinna sig - mörkblå. franska och svenska. Mestadels är de svenska nam­ Något liknande kan sägas om färgerna hos Johan nen på färgerna tekniska ord för pigment och inte Gabriel Oxenstierna. Dagens stunder, 1785, »målar ett återgivande av färgord i dagligt tal: bly vitt, skif- i en sång» och skildrar »morgonrådnan» med alla fervitt, karmin, florentin lack, cinnober, menia, »färgor». Här finns »löfvets grönska», »tunna drakeblod, blodsten, bränt ocker, brun rot, ultra­ skuggors teckning», »saphirer», »azum», »cri- marin blått, bergblått, indie blått, berg grönt, staller», »eldad purpur», »rörligt gull». Färgorden spansk grönt, distillerat spansk grönt, iris grönt, för naturens skeenden blir som skildringen av ett saft grönt, bly gult, gummi gutta, auripigment, juvelskrin. Ädelstenar och ädla metaller förtydligar ocker, gallsten, umbra, kölnisk jord, bensvart, in- färgorden. I naturen finns »ljusets pärlor», solen dianiskt bläck, kimsvart.7 förgyller och morgonrodnan är en gyllne flod. Ex­ Ulla Ehrensvärd har i detalj diskuterat Brenners emplen är från första sången. Den tredje sången har färgangivelser. Uppenbarligen står de för vad som ett koloristiskt praktstycke: är intressant och tillgängligt för verksamma konst­ närer och färghandlare. Det finns i Bellmans dikt­ Thetis bölja bär ning en del tekniska färgord som antyder hans när­ den gylldne bädd dit solen väntad är i dimmors famn som bleka skiften bryta. het till den skapande konsten. Men i övrigt är det Än af en sky hon i sin sänkning skymd endast i jämförelse med andra diktare som man kan dess ljusblå kant med prismors farg förgyller konstatera om Bellmans diktning är färgrik eller än hvita måln med purpurns ränder fyller . . . Bellmans färger 37

Prismorna behöver inte tyda på en läsning av drägt». Svart marmor och gyllne harpa skildras i Newtons epokgörande optik. Oxenstierna har helt Yttersta domen. Här finns »domsens svarta moln», enkelt tänkt på prismorna som bryter ljuset i skif­ medan en konventionell »azur-sky» får en kontrast tande färger på kandelabrar och kristallkronor. i en »blodröd våg». Överraskande är när han ser Dikten är en skildring av tidens gång: »månans purpur», »moln med lavans färg». Lidner Solen nyss af klara skyar följd, följer konventionella färgbeteckningar men förnyar blef i ett djup af eld ock purpur döljd .. . också koloriten med en dyster mättnad. Den här översikten gör inte anspråk på fullstän­ Regnet, det fina regn ger »på gräsens blad som dighet. Den visar hur färger kan anges med lokal­ ett försilfradt n ä t...» . Onekligen finns i Oxenstier­ färger, som har sedvanliga adjektiv, konventionella nas dikt subtila färgdetaljer. Något liknande kan symbolfärger som svart avund, bleka döden, sägas om hans andra stora ambitiösa poem, Skör­ stående beteckningsfärger som gröna lund, exotiska darna, slutlig version 1796, där grönskan med olika juvelfärger som safir. Färgerna knyts metaforiskt språkliga avledningar är en ständigt återkommande till substantiv. Azur och purpur är sedvanliga. Fär­ färg. Men det finns inslag av andra färger - »pur­ gerna kan förtonas i ljus och mörker. Det är inte purns ådring än på anemonen stänkt», »morgonrod- färgerna i och för sig som ger koloristiska effekter nans gull», »purpur målar», »dimmans ljusblå vå­ utan också ljus, glans, skugga, skymning. Detta gor», »månans silfver», »dagens purpur», »azurens koloristiska drag förfinas av Bellman. hvalf». Inför sådana exotiska praktord kommer Hur detta sker framgår bäst av att man tar hela enkla nationella inslag som »gula kärfvar» och diktverk under besiktigande och inte låter sig nöjas »björkens hvita stam». med att plocka ut enstaka passager. Om man på Det händer att Oxenstierna ger en sammanställ­ Nationalmuseum ser på Frangois Bouchers Venus ning av olika färger: triumf får man en illustration till Fredmans epistel Af alla rodnans drag Levkojan ömsom måla, 25. Målningen har tillförts Sverige genom Carl Gus­ Violen, klädd i guld, med purpurns ränder strålad ... taf Tessin och kan inte ha varit okänd för Bellman. Han talar också om »spräcklig vallmogbädd» och Episteln är »et försök til en Pastoral i Bacchanalisk »indens tuberös ... silfvrade panasch», »svärdslil­ smak» föranlett av Ulla Winblads överfart till Djur­ jans höga gull», »Aklejans ljusblå saft och krappens gården. Inledningen är som en utläggning i ord av brunhet», medan plommon »än målar guldets färg, Bouchers målning, ett mytologiskt arrangemang av än purpurn deras skal». Hela denna poetiska bota­ rokoko-karaktär, och sedan följer strofer som är nik blandar exotiskt och nordiskt. mer prosaiskt anknutna till den svenska naturen, I jämförelse med Creutz och Oxenstierna är Jo­ varpå stämningen förtätas till en kvav och drastisk han Henrik Kellgren helt oväntat mycket torftigare skildring av kärlekshandeln på en svensk krog. Det i sina färgbeteckningar. Den stora naturlyriken i celesta perspektivet är försvunnet och man trycker Nya skapelsen rymmer faktiskt inga färger alls. I en i krogens halvmörker.8 dikt till den döda Lovisa Ulrica talas det om »sa- De åtta stroferna erbjuder ett enda färgord, i phirens och purpurns glans» - det är de konventio­ andra strofen, »den gula vassen». Ändå upplever nella beteckningarna. Abstrakt skriver han i dikten man episteln som färgstark. För att visa detta är det över greve Ehrensvärd att minnets bok med lager bäst att citera: »på dess gröna blad de gyldne strekar» tecknar Biåsen nu alla, hjältens namn. Färg kan någon gång, som i ett Hör böljorna svalla, porträtt av ett fruntimmer, få en nedsättande effek­ Åskan går. tiv skildring med »hår af potaskfärg» och till detta Venus vil befalla, anförs »grå inseeters läger». I dikten Byxor ne talas Där Neptun rår. Simmen Tritoner, om »färgen mellan blått eller rödt». Nej, Kellgren Och sjungen milljoner är en fargfattig poet fast man skulle ha trott att han Fröjas lof; var färgstark. Svaren Postiljoner Större färgutbud erbjuder Bengt Lidner. Om so­ I Neptuns hof. len alltid förknippas med guld så är månen silver. Se Venus i sin pragt, Kring hänne hålla vakt Det svarta har hos Lidner en viktig funktion av det Änglar, Delphiner, Zephirer och Paphos hela magt; olycksbådande. »Himlen svartnar ...» En smula Vattu-Nympher plaska kring osvenskt är det när han talar om »svanens silver- I ring ... 38 Teddy Brunius

Inte en färg angiven men man ser scenen för sig i avmålar natten med dess nöjen. Epistelns sju klara färger. Först i slutet av andra strofen kommer strofer rymmer bara ett färgadjektiv: »än har vår den enda färgangivelsen i episteln: himmel sin svartblåa färg». Natten har inte så Venus på faltet är, många färger, det är sant, men dikten a f målar, som Snäckan som henne bär, Bellman tydligt och ljusligen skriver i titeln. Den Sirad med Vimplar och Blomster, den gula vassen skär .. . första strofen ger inblickar i Bellmans koloristiska teknik: Så förs vi med till Djurgårdens ^venska natur: Skyarna tjockna, Dån hörs från logen, Stjemoma slockna, Och säden fullmogen Stormarna tystna, som örat upfylt, Blixtrar nu; Staden i dimma, Göken gal i skogen Tomena glimma, Så matt Kuku; Månen försilfvrar hvad solen förgylt, Kråka och vipa Hundarna skälla, Nu näbbarna slipa, Portarna smälla; Flyga snällt; Spänn nu din bas. Pan han tar sin pipa, Hvart man sig vänder Och blåser gällt. Pottor i gränder Hjortarna stångas, slåss; Klinga i gatan, hej lustigt Calas! Älgarna fly som bloss; Glimmande, Simmande, Venus hon lemnar sin Caross, Vi måste ställa frågan om guld och silver är Går in i Palemons Tjäll I quäll . . . färger. Månen försilvrar vad solen förgyllt, det är ett konventionellt poetiskt språkbruk som man fin­ Inga ord för färger här heller, men ingen kan ner hos Bellmans samtida. En färg som röd blir i klaga på att det saknas färger. För att bli säkra i vår reflex-tillstånd koppar, som grå blir silver och som iakttagelse synar vi den sista strofen: gul blir guld. Det finns anledning att på detta sätt Sjungom nu alla! vidga färglärans område. Målningstekniken hos Lät kärlek befalla Bellman sker med handlingar och skeenden, med Våra lif; verb, oftare än med stillastående lokalfärger. Ver­ Lät oss Spelmän kalla ben är användbara för reflexfenomen, för skimmer Til tidsfördrif; Svalkom vår tunga, och glans. Bellman nyttjar denna rörliga verklig- Och låtom oss sjunga hetsdel med hjälp av verbformer. Glädje-sång; På detta sätt är i de exempel vi har valt Bellmans Dansa gamla, unga måleri mindre en konst med lokalfärger och före- Nu på en gång. Nympher och friskt Calas, målsfärger. Om detta raffinemang är genomtänkt i Vällust i blod och glas, pakt med konstnärernas verksamhet är möjligt men Sömniga ögon, friskt hjerta, Fioler, Sång och Bas långt från säkert. Endast ett studium av enskilda Hvar Epistel innebär dikter kan ge oss en induktiv argumentation. Ju Och lär. flera stöd för den regel som har antytts, desto större Iakttagelsen att färgadjektiven är få men färg­ visshet. Det är dock ingen tillfällighet att Bellman prakten stor förklaras av att de klara detaljerna ger väljer en konstnär som protagonist, Movitz, och färgassociationer. Bellman lyckas också med sina denne presenteras som målande. Det sker i Epistel verb ge antydning av färger fast dessa aldrig är 39 som handlar om hur Movitz målar Bergström- angivna. Böljorna svalla, vattunymfer plaska, den skans porträtt på Liljans krog i Torshälla. Även här mogna säden blixtrar, hjortar stångas och slåss, är den ont om fargadjektiv, »Skogen skymtar mörk älgar fly som bloss, Venus är glimmande och sim­ och blå», heter det i andra strofen, och blå är alltså mande. Det förstärker synupplevelserna som balan­ det enda färgordet. Men vi minns ju hela den syn­ serar alla hörselns förnimmelser i dikten. liga och koloristiska prakten i epistelns början: Är detta en regel? Ger substantiven färgassocia­ Storm och böljor tystna ren, tioner och verben de växlande reflexerna? Frågan Himla-hvalfvets matta sken kan inte bestämt besvaras, ty statistiken hjälper oss Mer och mer försvagas, inte så mycket i det här studiet. Man får gå från text Ren det böljar dagas, Molnen simma, till text och nyansera iakttagelsen. Epistel 21 skall Qualm och dimma enligt titeln visa hur Han (Bellman eller Movitz) Bådar solens bleka strimma . . . Bellmans färger 39

Man kan med Oscar Levertin och Axel Romdahl Man nalkas staden i morgonrodnan, och den skil­ utbrista att detta är målat. Men det är ett måleri dras utan färger men med reflexer: utan färg: Tornens spetsar blänka ren, All naturen böljar vakna Kors och tuppar glimma, Til ny glans och prål, Morgonrodnans klara sken Nya göromål; Syns i vattnet glimma . . . Och at ingen skönhet sakna, Steg nu Movitz opp, Man bör inte fördjupa sig i om morgonrodnad är Tog sin färge-kopp, ett färgord eller ett reflexord ty den glimmar i vatt­ Satt’ sig vid sin tafla ner .. . net. Man kan naturligtvis fundera över om svart och vitt är färger. Uppenbarligen sätter Bellman in Bellman har sett sina vänner målarna arbeta, och svarta accenter i sitt stad spanorama. Vid Skinnar- placerar bland kumpanerna på krogen en riktig viken ser han »kolsvarta tak» och snart står sotam konstnär. I Epistel 48 afmålas Ulla Winblads hem­ »svart i skorsten». I sista strofen kojar ressällska­ resa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon pet i paulunen med Ulla. Då kommer som ett ut­ 1769: ropstecken en verklig föremålsfärg och lokalfärg: Solen glimmar blank och trind, Norström stjelper sin peruk Vattnet ligger som en spegel; Af sin röda skalle ... Småningom upblåser vind I de fallna segel . . . Fler färger var det inte i den episteln, men vem Återigen följer vi strof efter strof utan färgord vill klaga på färgens frånvaro? men med glimmande reflexer. Först i sjätte strofen Epistel 66 är särskilt tillägnad målaren Movitz nämns »gröna trän». I åttonde strofen kommer någ­ och man möter nu konstnären i arbete: ra färger: Se hvar Movitz sitter där Vid sin tafla tyst och kär, Snärd i våta tågen Ler och målar Bruna Oxen kastar opp Med et ljuft besvär. Himmelsblåa vågen . . . Verkstan glimmar glad och ljus, Full med pottor, krukor, krus, Bruna oxen och himmelsblåa vågen är en fin Glas och skålar, kontrast, men färgerna kommer först efter femtio Guld och glitter-grus. rader. Efter elva strofer kan man vänta sig starka Prägtigt sig en ställning för vårt öga höjer, färger för då är vi framme vid Marieberg där kera­ Där den spända duken sträckes kall och flat; Framför sitter Movitz och sin pensel böjer, miken bränns: Bildar en herdinna med sit blomster-fat; Af des munn, söt som succat, På den klippan, där vid strand Hvaije kyss värd en ducat .. . Sjelf Chinesen målar, Bildar, af en näfva sand, Skönsta blomster-skålar; Än så länge finns inga färgord om man inte räk­ Uti leret brännes in nar med »guld». I andra strofen kommer de drop­ En Apelles pensel fin. pande: Ulla Winblad, min Cousine! Gubben ser för rolig ut, Ser du hur det prålar. Med filtmössa och surtout, Penslar, Stifter, Keramikens guldålder med Marieberg skildras Blandas hvar minut. utan färger. Det kommer en diskret färg först i I lifstycket hvitt och blått nästa strof, »gul och bleknad färg». Den färgen har Har han mässings-knappar fått. en associativ kraft ty den är anbragt på en korrek- Tröjan skiftar Purpur, gult och grått. tionsanstalt på Kungsholmen: Af grönt sidentyg märk Ögonskärmen prålar, Såg du nu Mariaeberg, Som den röda näsan ger en skugga grön. Så se längre neder, Två glasögon vid hvar tinning skjuts med nålar, Med en gul och bleknad farg När han tyst proberar sina färge-rön. Sig ett tjäll utbreder. Movitz gör din Tafla skön; Fönstren glittra, kännen J Drick och tag din arbetslön .. . Ej Salpetersjuderi? En gång, Ulla, raillerie! Detta är en undantags strof, programmatiskt färg­ Palten dit dig leder . . . rik med de adjektiv som Bellman annars är så spar­ 40 Teddy Brunius sam med. Den röda näsans gröna skugga är en en mellanpassage där ett rosigt band hopflätar komplementär färgkontrast som en verklig konst­ Bergströmskans hår med en glans »som högröd kännare har uppmärksammat. Efter den strofen blir skiner». Så tillfogas bindmössans gröna sidensars. I det inte så mycket färg fast det handlar om färg: öronen är hängen av rubiner, och hon bär en silver­ Töm din flaska, gif dig tid, spets. Hennes hals är »mjällhvit som sjelfva snön», Sen i din Olymp i frid hon har en halsduk som är »smårandig gul och Värm dit snille grön», över brösten är en dubbel guldkedja. Den är Och din tekning sprid prydd med en smaragd och har ingen bestämd färg. Blunda vid hvart pensel-drag .. . Själva substantivet associerar dock till färgen grön. Än han vid den lätta Penseln ler ock bäfvar, Modellen och målningen visar kolsvarta ögonbryn Än innom et rosigt flor två prickar strör. och mörkblå ögonprickar. Bellman ödslar med Movitz du ej tekna bör färger i fjorton rader av dikten, men sedan hejdar Hvad Apelles blott tilhör. han sig. Färgerna är slut och resten av dikten blir Floret framför barmen är rosigt. Fjärde strofen är mer dramatisk men utan färgangivelser: lika sparsam på färg. Om halsen mot bröstet målas En hy som helsans Gud en dödlig knapt förär. ett »halskors af rubin». Här anges färgen med ädel­ Nej du har ingen färg så liflig i din kruka, stenens art. Sedan kommer det enda färgordet i den Så dyrbar på din sudd, så len och fin at bruka, strofen hämtat ur målarens vokabulär: Den ej naturens prål och tekning öfvergår; Et enda ögnakast din pensel ej förmår. Framför bröstet flor och blommor sammanblandas; Säg Movitz, har jag rätt? - hvi penslar du och dröjer? Tröjan snörd och lifvet är af Carmosin. Knapt Apellis pensel fin Samma kamp mellan konst och verklighet som i Bildat har så skön Cousine. Epistel 66 kan få en fin sidovändning med en hän­ Movitz koncentrerar sin uppmärksamhet på bar­ visning till »en förgylder ram», om det nu skall vara men, och detta blir som en invit som gör både en färgangivelse. Naturen överträffar i varje fall konstnär och modell förströdda. Naturen överträf­ konsten. Konstnären besegras av modellen. Slutet far konsten. Utan nya färger avslutas dikten: på dikten skildrar artistisk Zerrissenheit. Färgerna är lika ojämnt fördelade som i Epistel 66. Nymphen hon småskrattar, runkar hufvud, tiger, Lossar på sit pärlband, knyter sin salopp, Man har i den forskande Bellmans-industrien häf­ Fläktar med solfjädren, sen med små intriger tigt diskuterat om Bellman var en naiv skapare, Narrar gubben från sin tafla stiga opp, som med ett omedvetet snille skapade sina epistlar, Där han i sin blomster-knopp sånger och bacchanaliska ritualer eller om han var Bildar Fröjas vackra kropp. en artistiskt hårt beräknande skald. Man har också Epistel 66 ställer oss inför det faktum att när diskuterat hans sociala vandel - var han själv en färgorden uppträder i Bellmans text, sker det alls fyllbult som många av protagonisterna i dikterna inte med någon jämn fördelning. De kan komma tätt eller var han en utomstående kalkylerande betrak­ i ett sammanhang och på övriga platser lysa med tare? Hans närhet till konstnärerna är uppenbar i de sin frånvaro eller vara sparsamt anförda. En sådan epistlar som har Movitz som hjälte. Är konstnären iakttagelse är viktigare än ett anförande av antalet en hantverkare, en genial artist eller en fri bohem? färgord i hela dikten. En statistisk utredning blir Bellman som var född 1740 och avled femtiofem- missvisande i detta fall. årig 1795 präglades av många miljöer. Viktor Svan­ Ytterligare en epistel, n:o 74, ägnas konsten. Den berg har slagit fast: »Bellmans Stockholmsskildring handlar om Bergströmskans porträtt och är tilläg­ är fladdrande orolig som det samhällsliv han levde nad Sergel, som ju inte målade men skulpterade och i.»9 Han hade engagemang i högre borgerskap, var tecknade. Här skildras på nytt målarens vardag, liksom fadern en ämbetsman, men han ärvde ett bo hans arbetsplats: i konkurs och inte så långt före sin död satt han i Min son! bysättningshäkte. Han var sysselsatt i den statliga Dina kärl, dina skålar byråkratien, blev en underhållningsartist både för Kring din pensel i ordning stå, högre borgerskap och aristokrati. Han tjänade ock­ Där du tyst i din vrå så kungen och hovet med sin diktning. Den dikt han Din Fröjas ungdom målar . . . skapar har både traditionella band och nyskapande Det talas om färger i första delen av dikten, men egenheter. Han möttes av publiken med både förakt vilka färger det är får vi inte veta. Sedan kommer och respekt. Movitz har liknande växlande sam- Bellmans färger 41 hällsprägel. Det finns drastisk folklig komik men måga att få en professor i litteraturvetenskap att se också elegant förfining. fäger som inte är nämnda. De få färger som är Staffan Björck har diskuterat detta i en medryc­ angivna står i omvänd proportion till de färger som kande framställning och utgår från den sista epis­ man upplever när man läser eller hör episteln. En teln, n:o 82, som handlar om en frukost med Ulla sådan tes minskar en smula på tillförlitligheten i Winblad en sommarmorgon i det gröna. Liksom Staffan Björcks entusiastiska syn på Bellman i Le- Gröna lund är »det gröna» inte nödvändigtvis en vertins och Romdahls efterföljelse, diktaren med en färgangivelse! Det serveras rött vin med pimpi- konstnärs öga som är kolorist över hela linjen. nella. Pimpinella är i modernt språkbruk anis. Rött Med inräkningen av ett fåtal eller flera färgord vin kan både vara färgangivelse och en benämnd eller med iakttagelsen av färgordens frånvaro och vinsort. Att rött vin är rött är uppenbart - men är den ojämna fördelningen av färgord i dikterna kan det färgen eller vinsorten eller bådadera som avses? man finna en poetisk stil i Bellmans verk. Den En »rosig» tallrik kan vara dekorerad med en ros vittnar om närheten till konstnärernas verksamhet. men den kan också vara rosa, något som Staffan Bellman tycks själv ha varit en smula verksam som Björck uppmärksammar. Löven virvlar »grå och konstnär. Det är viktigt att slå fast, som Staffan ljusa». Man tar avsked i det gröna - men är det en Björck gör, att Bellman inte bara är en poet, en färg eller helt enkelt att det sker utomhus? Flera musiker, en dramatiker utan att han vill engagera färger är det inte i dikten. alla sinnen i sin diktning. Johan Henrik Kellgren För Staffan Björck blir detta en färgorgie. Epis­ hade programmatiskt skildrat erotiken som sin­ teln har tidigare av Olle Holmberg framställts som nenas förening. Detta var något som man grubblade ett exempel på Bellmans poetiska metod: »Bellman över i upplysningstidens filosofi: La Mettrie hade är realist på det sättet att han har ett överflöd av försökt slå fast detta, och han blev en inspiratör för realistiska detaljer men han ställer samman dem till sensualister. Den traditionen har sedan hållit sig i ett fantastiskt helt genom att hänsynslöst hopa dem det romantiska strävandet efter allkonstverket som på varandra.»10 Diskret tycks Staffan Björck fram­ engagerar alla sinnen. Av upplysnings-psykologiens hålla att Olle Holmbergs tolkning av dikten är en ljus föll också ett skimmer in i Bellmans dikt. Pro­ halvsanning. Det är inte bara ett omåttligt fros­ grammatiskt heter det i andra episteln att Fader sande. Det har tillkommit något nytt - finessen. Berg stryker silversträngen med röda stråken, ett Vilket skulle bevisas: »Egentligen räcker det att kall som är viktigt för öra, syn och smak. Den erinra om Ostindiska kompaniet och vår egen fa­ iakttagelse som jag har gjort av Bellmans koloris­ jansproduktion på Rörstrand och Marieberg. Vad tiska teknik kan sannolikt också prövas på andra vore Ullas frukost utan den rosiga tallriken, man sinnesområden. må sedan tvista om vad ’rosig’ betyder: att dekoren Den långa förberedelsetiden för utgivandet av är rosor eller hela tallriken rosenröd. Med själva sin epistlarna ger ett gott skäl för oss att tro att Bellman färg är den tallriken symbolen för smaken i dess är en strängt kalkylerande diktare. Kanske är den högre mening, för skönhetskravet, önskan att göra omvända statistiken - att fåtalet färgord vittnar om måltiden till en fest inte bara för tungan och näsan hans koloristiska metodik - just ett tecken på hans (och örat: det betjänas av valthornens klang!), utan konstnärskaps förfining. Om nu färgerna är få men också för ögat. Äggens gult och vitt och olivernas färgeffekterna stora, blir det desto svårare att ge en gröna mot det rosiga - det är en konstnärs öga som generell förklaring till Bellmans kolorism i andra har diktat den assietten. Slumpvis? Det tror man episteln: inte om man minns att Bellman är kolorist över hela Jag älskar de sköna, linjen, också i sin syn på människan, hennes ansikte Men Vinet ändå mer; och hennes kläder.»11 Jag på båda ser, Finess eller glupskhet - det är frågan. Både Olle Och åt båda ler Men skiljer ändå båda. Holmberg och Staffan Björck lägger ut texten var En Nymph i det gröna, och en på sitt sätt. Kanske dikten är så töjbar att Och Vin i gröna glas: båda kan ha rätt. Men uppenbart är att Staffan Lika godt Calas, Björck lägger till en rad färger som Bellman aldrig Båda om mig dras. Ge stråken mera kåda; nämner. Han åstadkommer en lärd tilldiktning. Confonium tag där Staffan Björck vill se förfining i Bellmans metod. Uti min gröna låda; Enligt min mening ligger förfiningen i Bellmans för­ Och Vinet står ju här . . . 42 Teddy Brunius

Tre gånger åkallas i en enda strof samma gröna Bellmans poetiska målarkonst visar sig dock färg. Är detta en vårdslöshet eller ett stilgrepp? mest i behandlingen av atmosfäriska förtoningar av Kanske är det olika gröna färger: en nymf i det färger och ljus, en sådan målarkonst som arbetar gröna, gröna glas, och den gröna lådan (möjligen med måleriska effekter av en grundkolorit. Epistel fiollådan) i vilken det finns harts, confonium, för 49 skildrar en sommarafton: fiolstråken. Den vita hägern som står i snön är inte Hur vårt månsken nu i qväll längre vit, sade en kinesisk diktare. Här är det Täckt försilfrar och bestrålar gröna olika gröna färger. Grindar, pålar, I det föregående har en rad viktiga epistlar stude­ Berg och tjäll . . . rats. Det återstår att företa ett snabbt strövtåg ge­ Epistel 72 beskriver regnbågen efter oväder: nom de övriga epistlarna. Avsikten är att ta upp en­ Regnet nedöst i bullrande låga, skilda exempel, som när de staplas på varandra Hvälfver i skyn sin brandgula båga, dock kan ge en felaktig föreställning om en oerhörd Som randas lugnt och skönt mångfald av olika fargord. En generalisering rö­ Af purpur guld och grönt, rande färgerna hos Bellman står sig nog också efter Sen jorden Jofurs åska rönt. en sådan granskning. Fördelningen är ojämn, färg­ Epistel 78 ger en effektiv kontrast: orden kan ligga tätt i vissa passager men vara säll­ synta i andra. Viktigare än färgorden är belys- Längs gatan fram sågs aldrig en katt, Helt tyst i skorsten Murre han satt, ningsorden. Och höll mot Morgonrådnans gyldne rand Nionde episteln nämner röda band i skorna, nya Sin svarta hand. strumpor himmelsblå, röd peruk. Elfte episteln nämner rosende röda kjortlar och blå strumpor, Epistel 77 inleds med en stark belysnings- trettonde episteln röda skor. Färgangivelserna får kontrast: ofta en metaforisk förstärkning: himmelsblå, benen Klang mina Flickor! se skyarna glimma, som krita, lurvigt hår, svart som en mor, snövita Stjemoma försilfra båd vatten och land, Månan i molnet sin guldgula dimma finger. Färgerna kan nyanseras efter mörker och Kastar öfver klappträn och såar vid strand . . . ljus eller färger som ligger mellan de olika färgnyan­ serna: svartblåa färg, gulbrun katt, brandgult silke, Under Bellmans poetiska verksamhet från sjut- ljusblå salopp, ljusgula pipa, mörkblå surtout, tonhundrasextiotal till sjuttonhundranittiotal över­ mörkblåa ben, rosenröda, och så vidare. gick den allmänna smaken från graciös rokoko till Av intresse är utvidgningen av det poetiska språ­ stram gustaviansk klassicism och från behagfull na­ ket med tekniska färgord. Brenner hade samman­ turskildring till starka sublima och katastrofala ställt sådana ord i sin färglära. I svensk litteratur är bilder. Det är gången från det som Olle Holmberg framför allt August Strindberg en mästare i nyttjan­ har kallat för briljant till pindarisk stil. I dikten går det av den konstnärliga färg vokabulären. Bellman man från Creutz till Leopold och från Leopold till prövar denna framkomstväg för att nå koloristisk Lidner, fast det vore felaktigt att se dessa föränd­ precision. I Epistel 22 angiver han »berlinerblå» - ringar i kronologisk följd. De gör sig gällande sida »De gyllende Fiskar i China upstiga i svafvelgul vid sida med varandra. Epistel 79 visar hur Bellman ånga utur berliner-blå katsor, fästade med rosen­ åstadkommer väldiga och hotfulla visioner som nå­ röda bandvippor.» Än rikare exempel kan man gonsin Bengt Lidner: hämta i Bacchi Orden n:o 15:12 Hjelp! hör den mörka ståten För et hiskligt larm; Så kan jag måla av med guld och oljefärg. Blixt, Norrsken, Dunder och fasa, Målarkonstens skål! Rundt kring om skyarna rasa, Skål alla färgers prål! Karlevagnen hvälfver, Skål fembock, touche, carmin, blått, gult och rött! Glimmar och skälfver, Detta är en ny presentation av konstnärens verk­ Stjemoma slockna, stad med en så exotisk färg som fernbock, en sam­ Stränderna tjockna, Tils i den svarta skuggan inga himlar syns . . . mandragning av Pernambuco-rött, som också kal­ lades för bresilja, en förvrängning av växtplatsen i Detta är en mörk tuschlavering, en vision av Brasilien av sappan eller brunholts.13 I varje fall dödsriket som inleds med att Karon i luren tutar. stod fernbock för färger som skiftar från gult till Månan sin rundel slutar, brunt. Stjemoma sorgligt skina . . . Bellmans färger 43

Krögama är rödblommiga och utgör en svag kon­ Inga färger, men ändå färgrikt för vi vet ju alla trast till kolsvarta lik och paulunen som gungar på vilka färger regnbågen har. Sent omsider kommer floden i rök och damm. En grön skål ger föga av den enda färgen: färg i denna domedagsstämmning. Låt oss fara til det lilla gründet, Skeenden i atmosfären inspirerar Bellman: ljus­ Eller dit bort til det gröna sundet . . . sken, reflexer, blixtar. Metallernas färgeffekter intresserar honom. Guld och silver behöver inte Något liknande kan sägas om Fredmans sång 64, vara någon färgbeteckning som då man säger att den folkkära om fjärilen på Haga: Gröna skjul, tala är silver och tiga är guld. Inte heller behöver gräsets gula plan, najadernas gyllne horn - och grått hår, silverne hår eller svart avund vara färg­ sedan var det inte mer. beteckningar utan snarare metaforiska framställ­ De sextiofem sångerna är faktiskt ur koloristisk ningar för ålder och moralisk karaktär. Detta är synpunkt torftigare än epistlarna. Några exempel talesätt som ingår i vardagsspråket lika väl som i skall anföras. Sång n:o 6 är ägnad brännvinsbrän- poesien. Helt annorlunda är det när ljusreflex och naren Lundholm. Den tredje strofen ger en drastisk metall sammanställs i Epistel 76: skildring av mänsklig fylleristisk karnation: Din morgonsol brann sällan klar, Mässings-kammen blank bak i nacken Din middag blott en skymning var, Glimmar mot ljusen så blekgul och matt ... Din näsa aftonrodnan bar, Samma egenhet finner man i Epistel 53 där metal­ Så rödlett och trinder liska inslag i klädedräkten synas: Af mörkblåa kinder Hon skugga bar ... Mellan hvart drag Tennknappar glimma, Vissna blommor bär hans hatt. Sång n:o 17 handlar om Bacchi kalender och där Hör hur han spelar, talas om en nattrock av pärlfärgat satin. Sång n:o 21 Måttar och felar; är en måltidssång som kontrasterar livets frossande En sko har mässing till spänne, och en Bär ett spänne utaf tenn . . . rodnad med dödens svärta: I det föregående har färgerna i Bellmans epistlar Du vid din remmare och präss, studerats först i detalj i samband med några av de Rödbrusig och med hatt på sned, Snart skrider fram din likprocess mest kända epistlarna och sedan överskådligt. De I några svarta led .. . iakttagelser som jag har gjort kan generaliseras till vissa regelbundenheter: belysningsfenomen är En turk blir mottagen i audiens 1773 i sång n:o intressanta koloristiska drag; antalet färgord står i 30, och får en exotisk färgsättning: omvänd proportion till de koloristiska effekterna, Se hur, Turbanen strålar men fargorden ligger i en mycket ojämn fördelning Af pärlor, guld och nålar; dels i dikterna, dels inom samma dikt. Han talar Förgylda vagnen prålar .. . ofta om att han målar och använder gärna rim som Sång n:o 35 är den av alla kända Gubben Noach. prålar och strålar. Han talar gärna om färger men Färgerna i den sången är »rosenröda kinder» och nämner sällan vilka färger det är fråga om. Då och »vår gröna jord». Sång n:o 51 handlar om klädsel då sätts en stark lokalfärg in, som i pastoralen vid och färgen är här endast »et par Byxor som skifta i Fiskartorpet, epistel 71 där man erbjuds rödaste grått», en grå rock och »Lakan som skifta i grönt». smultron i mjölk och vin, eller i epistel 80 där Sång n:o 55 som handlar om Baggens-gatan be­ kräftan ljustras röd i kastrullen. rättar om Astrilds pilar vilka »blänka som rött saff- Kan dessa iakttagelser få ett stöd i Bellmans jan», och en gumma är »ful och grå» med »vackra övriga diktning? Vi kan söka ett svar i Fredmans ögon blå». Sedan kommer en närmare presentation sextiofem sånger.14 En av de mest kända av dessa med färger och glitter: sånger är nr 31, Fiskafänget som är färgstark men Prydd med plumager, blå krage och grå Camlotts surtout. med ett fåtal färgangivelser: Skörtena flägta med sniljor i alla höm; Opp Amaryllis! vakna min lilla! Toffeln framskjuter sin tipp, Vädret är stilla, Så hög röd som det röda lack, Luften sval, Ned vikt, updragen på kipp, Rägnbågen prålar Med snö-hvit klack; Med sina strålar, Parasollen grön och ny, Randiga målar Fladdrar stolt i Nymphens hand, Skog och dal . . . Förklä, bröstlapp, flor och band 44 Teddy Brunius

Jämkar hon litet grand just därför så levande, uppbyggd på skeenden som Baktil göms den ljusbruna luggen ofta ibland uttrycks med verb och inte med stillastående sub­ I en gammal urblekter Phaeton, stantiv. Fram i fronten glimmar en blomma där en rand A f små perlor framtittar någon gång. Efter studium av epistlarna och sångerna återstår Bellmans övriga diktning. Hans omfångsrika pro­ Den sista av Fredmans sånger är ett mäktigt En- duktion kan rymma ett stort stoff utan färgangi­ voi till Elis Schröderheim som far till Ryssland velser men dessemellan kan komma en täthet av 1777. En del färger finns inströdda i de böljande koloristisk art. Det händer att Bellman på ett intres­ daktyliska versraderna: sant sätt sammanför två sinnesområden som en Aeolus syns i ljungande moln, och Flora i blommor på ellips och möjligen synestesi. Exempel: »aftonrod- marken; nans kalla fläkt» (Dikter till enskilda 2:10).17 Färg, Pan sträcker ut sitt grönskande hvalf . . . kyla, atmosfarisk förändring sammanförs. Liknan­ de sammanförande av olika sinnesområden utan att Rik och förnäm i purpur och glans sitt anlet förvandlar en annan .. . bestämda färger blir angivna framgår av detta ex­ empel: »vimplars blåst i tusen färgers prål» (Till För den koloristiskt intresserade är det inte så Gustaf III, nr 64). I det dramatiska arbetet Fiskar­ mycket att hämta i dessa texter. Det finns ett fåtal stugan kan man tala om dynamisk kolorit i land­ passager med färger och belysningar. Genomgång­ skapsbilden: »Fästet nu mulnar, och skogen blir en ändrar inte på den uppfattning som man får av grå ...» studiet av epistlarna. Långa avsnitt är alldeles utan Detta är ett raffinerat skrivsätt som har efterföl­ färger. Belysningseffekter finns, men inte så prakt­ jare i romantik och symbolism vilka kanske inte fulla som i epistlarna. Färgerna är mindre förfinat gjorde klart för sig vilken pionjär Bellman var i det anbragta än i epistlarna. Det finns anledning att tro avseendet. Bellman är en medveten artist, långt att epistlarna av år 1790 tog det bästa, medan sång­ från naivt improviserande, och han tycks ha arbetat erna rymmer en efterskörd i Bellmans poetiska kis­ i pakt med sina kamrater konstnärerna: »i en glittrig ta. Men det är uppenbart att båda samlingarna rym­ våg de gröna skuggor spela» (Till Gustaf III, nr 48). mer verk från olika tider och överarbetningar, mer Något förvånande är denna sammanställning: »där eller mindre omsorgsfulla. sågs nu en flaska glimma, röd och skön som en Många dikter har präglats av uppförandet och turkos» (Till enskilda IV: 97). Är ordet röd en lap­ därmed också av publiksituationen. Peter Hallberg sus? Man hade väntat en annan färg. Ibland sker har levandegjort detta med statistik av ord i Fred­ verkliga belysningskontraster. Vid tanken på järn­ mans epistlar}5 Verb som står för rörelse och ljud bruket i Gysinge ger han denna syn: »Mot de röda är i majoritet. Detta ger en stil som Peter Hallberg ungars lågor sken dess änglavita hy» (Till enskilda kallar för litterär impressionism. Med denna stil- 11:41). Det är ett milt motstycke till den lågande rubrik avses en sådan ordkonst som har språkliga vision som Thomas Thorild gav av Forsmarks bruk. satser som isoleras från varandra och står oförmed­ Mörker ställs i kontrast med ljuset: »den mörka lat intill varandra ungefär som penselstrecken på en skyn igen sig i vita moln fördela» (Till enskilda impressionistisk målning. 11:89). Statistiken ger vid handen att tredjedelen av I Bacchi Orden finns likartade koloristiska skeen­ verbformerna är imperativ, det vill säga ord av den. Det talas om horisont av guld och rosenröda utropskaraktär. Inte föremål utan skeenden som skyar och om eld utur en ljusblå låga (N:o 13). avlöser och korsar varandra uttrycker Bellmans Kontrast mellan mörker och ljus frammanas i en poetiska stil. Detta är en effekt av det dramatiska marin vision: »svarta böljans vita drägg» (N:o 12). framförandet. Dikterna ageras. Färgorden av lokal- Han målar också fysionomier och dräkter (N:o 10): fargskaraktär, anbragta på föremål, finns där, men Din näsa aftonrodnan bar, det är de koloristiska och atmosfäriska skildringar­ så rödlätt och trinder, na med belysningar, skimmer, glitter, glans, skug­ av mörkblå kinder gor och ljungande blixtar som kommer att domine­ hon skugga har . . . ra. Carl Fehrman och Lars Lönnroth har visat hur näsan är violett Bellmans poetiska stil är en dramatisk stil. Enligt ett skönt porträtt . . . min mening är hans måleriska stil i pakt med denna gråspräcklig rock .. . egenhet.16 Bellmans dikt är fladdrande orolig, och Bellmans färger 45 kastanjefargad väst .. . Aftonsolens röda strålar bådar oss en stormig dag . . . mörkblå byxor .. . Atmosfären växlar och skildras med koloristiska gröna klädeslappar .. . fördrivningar och schumringar: Att sådana dikter till Bacchi ordens ritual är Dagens drottning höjer sig tänkta som motstycken till målningar förefaller mig i en rosenfargad dimma uppenbart. Det är frågan att »färgers prål» ... »vid glatt i hennes varma stig din pensel fästa» (N:o 13). När färger anförs i Bac­ gyllne bloss och eldar glimma .. . chi Tempel och i Bacchi Orden tycks det som om Denna förfinade sida i Bellmans landskap har Bellman associativt hopar färg vid färg, något som kanske inte uppmärksammats så mycket. Man har sker mer sparsamt i epistlarna och än mer sällan i mera dröjt vid målande detaljer av den här arten: sångerna. Möjligen kan detta tyda på en utveck­ »gullgula smörgås», »mörkröda sallat» (Till enskil­ lingstendens i Bellmans poetiska stil. Det kan också da, 1:38), »min näsa gul och röd som mönja» (Till förhålla sig så att i de rituella dikterna en eller flera enskilda, IV: 76). konstnärer har varit närvarande vid det dramatiska Fullständig dokumentation och rättvisegörande framförandet. Publiken skulle ha präglat vissa de­ statistik är i sådana här undersökningar omöjliga. taljer, på samma sätt som kungliga och aristokra­ Den förfinade atmosfäriska kolorismen, sinnet för tiska dikter får sin speciella stil. belysning och reflexer gör Bellmans diktning så Genomgående i Bellmans poesi ingår färger i ab­ mycket mer rik som verklighetsskildring än vad strakta föreställningar. Han åkallar som så många hans mer schablonartat seende poetiska samtida andra »pallida Mors», ett arv från Horatius: »jag kunde åstadkomma i det avseendet. Närheten till bleka döden skådar» (Till enskilda, 1:19), »bleka konsten är uppenbar i en rad tekniska ord som nattens prål» (Till enskilda, 11:89), »Kolsvarta nat­ fembock och mönja. Hans upptåg är bullrande och ten» (Till enskilda, IV: 88), »gyllne börd bland him­ drastiskt genremässig som i Hogarths moralise­ melsblåa stolar» (en hyllning till Svenska Akade­ rande serier av grafiska blad. Denna folklighet är en mien, Till enskilda, IV: 52). smula tvetydig. Herdediktning och konstens herde­ Exemplen visar en stor variation av olika typer idyller har två funktioner både för skaparna av dem av färgsammansättningar och belysningseffekter. och för den publik som tar del av dem: dels är Bellman karakteriserade sig som en herre av myc­ herdinnor och herdar avundsvärda i det arkadiska ket liten djupsinnighet, men det råder inte något landskapets lycka att stå fri från all kultiverad för­ tvivel om att hans kolorism är ett exempel mer på konstling, dels är dessa idealgestalter underlägsna poetisk kalkyl än naiv inspiration. Umgänget med kulturmänniskorna som kan tillfredsställas av att konstnärer gav honom goda uppslag. Några exem­ känna sig överlägsna. Så är det också med de glada pel skall anföras utöver vad som redan har anförts: fyllerister och glädjeflickor som Bellman visar oss. På en röd kinesisk bricka På ett ironiskt sätt vävs upptågens grovhet in i en jag i glasets övermål raffinerad kolorism och artistisk rikedom.18 har den äran till att dricka Två tillfällighetsdikter vittnar om att Bellman har Tirsis och Camillas skål. funderat över färgerna i samband med en färgeri- När han talar om Mälarens cytheriska stränder, direktörs verksamhet. Han hyllade överdirektören tänker man naturligtvis på Watteaus inskeppning Hardt och visar en vänlig uppskattning av insatser till kärlekens ö. Hur väl Bellman var bevandrad i som görs av denne broder i konstens värld: världskonsten är svårt att säga, men genom sitt Du som så vackra prov av konst och insikt gör! umgänge vid hovet och bland konstnärer kunde han Uti den kunskapsväg som daglig ny du finner, vid sidan om viktiga originalverk få del av grafiska Ur stela mossans bädd du silkets trådar spinner bilder. Hans hänvisning till William Hogarth pekar Och skönsta fägers glans till ögats fägnad för. på detta. På Drottningholm och Haga upplevde han Vem neka vill beröm åt ett berömvärt snille, I en så upplyst tid, för konster, slöjd och smak; en rik konstmiljö. Det är dock inte så mycket de Rättvisan ger dig rätt inunder avunds tak. rika konstbeprydda interiörerna som präglar hans Gack! Hedra med din nit de fria Konsters Gille! dikter utan ett sätt att se på landskap som konstnä­ rerna hade lärt honom - en Elias Martin och en Den andra dikten till överdirektören Hardt ut­ Breda som förde in dunkel i landskapet: trycker en tacksamhet vid överlämnandet i gåva till 46 Teddy Brunius hovet på Drottningholm av ett praktfullt färgkabi­ ringar som vittnar om skaldens kalkyl snarare än nett. Bellman skriver: improvisation. Afton-kvädet har inte många färgangivelser Morgonrodnans purpur strålar, Nattens skymning, bloss och brand, utan arbetar med en dunkel koloristisk målnings I var docka, tråd och rand, fördrivna penseldrag. Mot aftonen sugs lokalfär­ Med den största blandning prålar gerna upp i skymningen. Första strofen är helt utan Och gör ögats hinna svag; lokalfärger. Andra strofen skildrar mörka griftevår- Tusend färger fram sig bryta, dar på svarta kullar. I tredje strofen speglar källans Sig från höga sken förbyta Till förtjusande behag. klara djup månens klot. I ijärde strofen dominerar hörselintryck med det späda vattensorlet ned i mos­ Bellman var säkert fängslad av denna växtfärge- san. Den första färgen kommer i femte strofen: riets underverk. Han hade ju själv sammanställt ett roddarens åra lyser blank, »under trädens rusk den urval av sin diktning med textil anknytning - En mörkblå böljan krusar». Sjätte strofen presenterar stuf rim. Denna diktsamling är rik på färger. Exem­ jägare, hund och fiskare, men de är helt utan färger. pel: »gröna skugga», »brandgul stubb», »blomning I sjunde strofen kommer försynt en färg och några skönt i tusen färger pråla», papegojan »höggrön i reflexer: »månans halva dager», en täppa »syns så sin dräkt», »gult skärp och ljusblå jacka», »så röder grön», och varje planta är »försilvrad och förgylld». som en valmo», »skyn är mörkblå», den »gröna Månens halva dager innebär inte att det är halvmå­ rullgardin». ne utan att det är ett svagt ljus. Detta har sin Kan man komma till några slutsatser rörande inverkan på åttonde strofen med angivelser som Bellmans förmåga att ändra sin stil från tid till tid? dessa: »vinrankans duvna prål», »tulpanens Det finns ett intressant material för ett sådant studi­ skrumpna blad», »regnets glesa skur». I den nionde um, Fredmans sång n:o 32, Afton-kväde. Den bru­ strofen kommer en färgangivelse: »lärkan tyst sin kar avnjutas i den sista versionen som ingår bland gröna dörr tilltäpper», medan i rågskylen »den sångerna av år 1791, men det är känt att dikten har svarta fågeln knäpper». I den tionde strofen är det en lång tillkomsthistoria, mer än tio år, och man blommornas tur att bli presenterade: ringblomman kan studera fyra olika versioner. I Bellmans förfat­ och vitsippan. Den ena blomman associerar till färg tarskap är detta mästerstycke unikt, därför att det och den andra har färgen i själva namnet. Den elfte programmatiskt anknyter till den mytologiska na­ strofen frammanar en mäktig forntid: »mot rodnan turlyrik som frodades i en rad samtida författar­ av ett moln en åldrig urna blänker» och man skådar skap. Bellman vill visa att han kan agera på samma »gyllne bloss». Tolfte, trettonde och ijortonde stro­ nivå som de allmänt erkända diktarna. Detta har ferna vädjar mest till hörseln. »Må sunnanvädret ej insiktsfullt utretts av Nils Afzelius. den minsta ilning röja.» Så kommer slutstrofen som I dikten förenas två tendenser, dels målningen av antyder att poetens målning är som Araknes väv, ett mytologiskt befolkat fantasilandskap, dels det ett sprött spindelnät. verkliga mellansvenska landskapet. »Naturen tar Afton-kväde, en av Bellmans mest beundrade allt större plats i Bellmans poesi ju äldre han blir», dikter, målar med dunkla nyanser och reflexer. skriver Nils Afzelius.19 Det har rått en viss obe­ Dikten förenar mytologi med svensk natur och vi­ stämdhet om vilken tid på dygnet som dikten hand­ sar hur sparsam Bellman är med färgangivelserna. lar om. Först skildras nattens gång mot morgon, En forskare i William Shakespeares författarskap, men i senare version handlar dikten om aftonens W. H. Clemen, har sagt att Shakespeare, som äls­ tilltagande mörker. Årstiden tycks också tidigare kar att mätta sitt språk med färgprakt, faktiskt blir vara en smula obestämd. I dikten är det tidig vår mer och mer sparsam att sätta in färger ju längre och försommar, men sedan binds dikten till ett han kommer i sin karriär.20 Han vill vinna största konsekvent sammanhang i den sista versionen. Frå­ möjliga effekt av de få färger som han väljer. gan om Bellman är ett spontant naturgeni eller en Det berättas att en av konstens stora kolorister, beräknande artist avgörs efter ett detalj studium om Tizian, briljerade med att endast ha tre färger på sin hur Bellman ändrade sin dikt till förmån för den palett. I vårt land har Anders Zorn gjort något senare ståndpunkten. Färgerna är viktiga i detta liknande då han reducerade färgerna i sitt måleri till sammanhang: Vattnet förändras från grönt till ett minimum. Om jag har rätt i min slutsats av mörkblått, morgonrodnaden blir aftonrodnad, blå- undersökningen, så kan något liknande sägas om sippan blir vitsippa. Det är små kronologiska juste­ Bellmans poetiska måleri. Bellmans färger 47

NOTER 9 Viktor Svanberg: »Medelklassrealism», 1-3, Samlaren 1943-1948, se särskilt Samlaren 24, 1943, s. 123f. 1 Senaste svenska färglära med många nya synpunkter är 10 Olle Holmberg: Skratt och allvar i svensk litteratur, K. G. Nilson: Färglära, Sthlm 1982. Epokgörande och Lund 1963, s. 39f: nyskapande i branschen är Josef Albers: Interaction of 11 Staffan Björck: Löjliga familjerna, Sthlm 1964, s. Color, Yale, Conn., 1963, på svenska med begränsat illu­ 168 ff. strationsmaterial, Josef Albers: Färglära, Sthlm 1982. 12 Fredmans sånger citeras efter originalupplagan 1791. Färger i dikt studeras av Peter Hallberg: Natursymboler i Övriga verk av Bellman citeras normaliserade till nu­ svensk lyrik, 1-3, Gbg 1951. Hallberg arbetar med statis­ svenska efter Standardupplagan. tiska metoder som också har utnyttjats av Bengt Linnér: 13 Ulla Ehrensvärd i Biblis, 1982, s. 82. »Djurvärlden i Fredmans epistlar», Samlaren 86, 1965. 14 Återgivet efter 1791 års upplaga. Den syn på statistiken som företräds av efterföljande stu­ 15 Peter Hallberg: Litterär teori och stilistik, 3 uppl., die är helt annorlunda. Sthlm 1983, s. 113f. 2 Oscar Levertin: »Stockholmsnaturen i svensk dikt», i 16 Carl Fehrman: Vin, flickor och Fredmans stråke, Levertin: Svensk konst och svensk natur, Sthlm 1910. Sthlm 1977; Lars Lönnroth: Den dubbla scenen, Sthlm 3 Torsten Svedfelt diskuterar sambandet med Hogarth i 1978. Bellmans diktning i Bellmans-studier, 9, 1942. 17 E. N. Tigerstedt diskuterar sinnenas förening i upplys­ 4 Om Bellman och konstnärerna, se Ragnar Josephson: ningstidens tänkande och dikt i »Kellgren-studier», Sam­ Bellman, Kellgren och Sergel, Sthlm 1955. laren, 35, 1954. 5 Axel Romdahl om Bellman och konsten i Bellmans- 18 Dubbla lojaliteter i den pastorala poesien diskuteras i studier, 4, 1930. William Empson: Some Versions of Pastoral, London 6 Nils Afzelius: Staden och tiden, Sthlm 1969, s. 8, 80. 1935. 7 Brenners Färgatias presenteras i farg av Ulla Ehren- 19 Nils Afzelius: Myt och bild, Sthlm 1945. svärd, »Färg på gamla kartor» i Biblis 1982. 20 Wolfgang H. Clemen: The Development of Shake­ 8 Epistlarna citeras efter Bellman: Fredmans Epistlar, speare’s Imagery, London 1951. ed. Richard Steffen, Svenska Vitterhetssamfundet, Sthlm 1916.