Huvudrollerna i Otello – Samtal med tre interpreter

Efter den nyligen publicerade skivkrönikan om Verdis Otello har CAPRICCIO intervjuat tre sångare som har sjungit de tre huvudrollerna.

Gregory Kunde har under stora delar av sin karriär varit en ren belcanto- tenor men på senare tid har han tagit sig an tyngre och tyngre roller. Han är dessutom en av extremt få tenorer som både har sjungit titelrollen i Verdis och Rossinis Otello. I Verdis Otello debuterade han 2012 på Teatro la Fenice i Venedig och har efter det sjungit rollen i några av de största operahusen i världen, senast på Covent Garden. Vår svenska världsstjärna Malin Byström har sjungit en del Verdiroller och 2015 debuterade hon som Desdemona på Kungliga Operan. Fredrik Zetterström debuterade i Jagos roll redan vid 22 års ålder på Folkoperan.

Rollernas sångtekniska, musikaliska och dramatiska svårigheter och utmaningar

Gregory Kunde om Otello:

– Sångtekniskt så ligger rollen för det mesta i mellanregistret men en del viktiga fraser och toner ligger högre upp i tessituran. Jag har turen att komma från belcantoskolan och därmed inte haft svårigheter för de höga partierna men för många tenorer med rena dramatiska röster kan just dessa vara en stor utmaning. Jag har kunnat fokusera på rollens dramatiska aspekter istället för att hela tiden tänka på hur eller om jag kommer att “sätta” höjdtonerna.

– Musikaliskt, när jag sjöng rollen för första gången, var jag mån om att göra varje ton viktig, vilket också var Verdis intention. Jag kände mig förpliktigad att sjunga varje ton utan att försöka “skrika”, något som var normalt hos många Otello-interpreter förr i tiden. Jag ville förstå precis alla Verdis musikaliska intentioner i allt jag sjöng.

– Dramatiskt så har Otello varit en utvecklingsprocess, han är en oerhört komplicerad karaktär och jag hittar alltid något nytt när jag gör rollen. Men med tiden har jag insett att när man gör Otello så måste man veta exakt allt som sägs till och omkring en för att kunna reagera på allt. Jag försöker göra detta i alla roller jag gör, men i Otello är det verkligen extremt viktigt. Hos Otello handlar det minst lika mycket om att lyssna på andra som att sjunga själv. Publiken måste dessutom se att Otello verkligen är förälskad i Desdemona i första aktens duett och att han har full tillit för henne. Därefter måste vi se honom successivt sjunka i avgrunden och känna hur svartsjukan som Jago har planterat i Otellos hjärna växer i dramats utveckling – för när väl vi når den ultimata slutscenen så ska vi förstå varför han gör vad han gör.

Malin Byström om Desdemona:

– I princip så ska hela rollen sjungas legato, dvs bundna toner, vilket är både ljuvligt för rösten, men en teknisk utmaning. Man måste ha ett stadigt mellanläge och skönhet i rösten, annars bör man inte sjunga rollen. Man ska även ha kraft för de dramatiska utbrotten, men, framförallt kunna gestalta den rena oskuldsfulla gestalt som Desdemona är.

– Utmaningen ligger i att inte enbart vara ett godtroget offer, utan ha temperament och intelligens. Desdemona har trots allt integritet och har fattat beslutet att vara med Otello trots sin fars och samhällets åsikter om honom. Där finns en styrka hos henne, och när Otello börjar vända sig mot henne står hon fast vid sitt beslut. Hon vet att hon är oskyldig.

Fredrik Zetterström om Jago:

– Jag ser knappt några svårigheter i denna underbara roll, utan bara möjligheter. Operalitteraturens absolut bäst komponerade barytonkaraktär. Sen beror det givetvis på vilken typ av sångare man är. Jago sjungs ju av allt från rena barytoner till mörkröstade basbarytoner, och det finns säkert en och annan bas som har gett sig på den.

– Få roller har ett sådant brett spektrum och kan tolkas på så oerhört många olika sätt. Verdi sätter verkligen sin interpret på prov – allt ifrån höga A i första akten till den oerhört dramatiska monologen och sedan till den lyriska drömmen i andra akten – det gäller att ha tekniken på plats för att klara av allt detta på en och samma kväll. Gregory Kunde som Otello på Teatro Real i Madrid © Javier del Real

Rollernas mest krävande delar

Gregory Kunde om Otello:

– Det finns två ställen som är väldigt krävande både vokalt och musikaliskt. I andra akten, från Cio m’accora till aktens slut med edsduetten så sjunger Otello konstant förutom en tre minuters paus under Jagos dröm. Det andra stället är tredje akten, där Otello återigen sjunger konstant fram till A terra e piangi, men även då när Desdemona och kören sjunger så måste man vara dramatiskt fokuserad för att sedan genomgå ett mentalt sammanbrott på ett trovärdigt sätt.

Malin Byström om Desdemona:

– I början tyckte jag att videvisan och Ave Maria var svåra för att de ligger lågt och till stor del i talläge. Men de svårigheterna gav med sig när man var uppvärmd från föregående akter. Duetten i första akten kan vara nervös, då man redan i första frasen ska “spinna” ett tvåstruket Ass i piano. Jag minns att jag även först tyckte att kvartetten låg lite obekvämt, men i stort var svårigheterna överkomliga. Rollen är helt enkelt fantastiskt skriven för en lyrisk sopran.

Fredrik Zetterström om Jago:

– Återigen beror det på vilken typ av sångare man är. Men efter att ha sjungit dramatiskt nästan non-stop i över en timme (akt 1 och 2) ska man plötsligt skala ner och plocka fram den lyriska ljuva stämman till Jagos dröm innan edsduetten i andra akten. Det gäller alltså att “hålla kontakten” med den lyriska delen av rösten även när man sjunger dramatiskt. Men sedan är edsduetten också krävande, men då brukar det trilla på i ren eufori. Malin Byström som Desdemona på Kungliga Operan © Markus Gårder

Rollernas krav på mognadsgrad

Gregory Kunde om Otello:

– Jag skulle inte säga att det handlar så mycket om ålder utan att det är viktigt att ha uppnått en viss mognad i livet. Dramatiskt så är Otello en krigare med en enorm erfarenhet från slagfältet och han är också mycket äldre än Desdemona. Musikaliskt och vokalt så måste sångaren vara trygg i sin teknik för att klara av svårigheterna och därmed kunna gå in djupt i själva karaktären utan att behöva tänka på de svåra fraserna man har framför sig. En Otello måste vara 100% engagerad hela kvällen.

Malin Byström om Desdemona:

– Desdemona är inte alls lika dramatisk som andra Verdiroller, här är det viktigaste att man har skönhet och fräschör i rösten.

Fredrik Zetterström om Jago:

– Skulle en ung elev fråga mig så skulle jag nog råda denne att vänta lite. Själv gjorde jag min första Jago på Folkoperan när jag nyss var 22 år fyllda. Kanske inte den mest livserfarna tolkningen, men det var otroligt lärorikt. Det är mycket värre med titelrollen då den är så extremt knepig på sina ställen och dessutom oftast med fyllt tryck från orkesterdiket.

Fredrik Zetterström som Jago i Uppsala © Mats

Bäcker

Rollerna i förhållande till andra Verdiroller för respektive röstläge

Gregory Kunde om Otello:

– Arrigos roll i I vespri siciliani är lång, ligger väldigt högt och är tämligen dramatisk. Don Carlos i den franska versionen av operan är också väldigt lång och kräver många olika kvalitéer. Där är duetterna med Elisabeth ren belcanto medan konfrontationen med Philippe II i fjärde akten är precis lika dramatisk som Otello. Men Otello är enligt min mening den mest kompletta rollen i tenorrepertoaren och därför anses den vara den “svåraste”. Den har alla aspekter: storartad musik, fantastisk karaktär och det är dessutom titelrollen.

Malin Byström om Desdemona: – Desdemona är mer lyrisk än många andra sopranroller hos Verdi och mindre extrem. Den har inga koloraturer eller extrema toner. Därmed inte sagt att den är lätt att sjunga. Man har fortfarande allt från stora ensembler, dramatiska utbrott och massor av spunna, långa linjer att klara av.

Fredrik Zetterström om Jago:

– Jago pekar liksom de två andra av Verdis tre sista stora barytonroller, Amonasro och , mot ett mer veristiskt sångsätt. Jago saknar nästan helt dessa långa höga cantilenor som är så utmärkande för Verdis övriga barytonroller som Luna (), Germont (La traviata), Miller (Luisa Miller), , Stankar (Stiffelio), och båda Carlo (La Forza del destino och Ernani).

Verdis Otello © Becker / The Victrola Book of the Opera

Personliga favoriter bland rollernas gamla interpreter

Gregory Kunde om Otello: – Jag skulle inte säga att någon är den bästa Otello för det finns aspekter hos varje sångare som jag uppskattar. Jag kändeJon Vickers personligen (såg dock aldrig hans Otello live) och älskade honom i rollen rent dramatiskt. Jag har lyssnat på Ramón Vinay i rollen och tycker mycket om hans röstklang och interpretation, och Mario Del Monacos Otello är legendarisk. Men för mig, den tolkningen som har satt störst avtryck på mig är Plácido Domingos – för mig var han den mest kompletta, den mest äkta och den mänskligaste Otello.

Malin Byström om Desdemona:

– I just Desdemona älskar jagKiri Te Kanawa, , och även Renée Fleming var fantastisk! Sedan finns det några fraser i fjärde aktens scen där jag har Leontyne Prices röst i huvudet för evigt.

Fredrik Zetterström om Jago:

– Jag älskar Giuseppe Taddeis Jago, en oslagbar blandning av värme och ondska i rösten – perfekt för rollen. Sherill Milnes var en utmärkt interpret, få sångare sjöng så exakt som honom och han följde som ingen annan tonsättarens instruktioner och intentioner. Jag tycker även att den brittiske Verdispecialisten Peter Glossop gjorde en lysande Jago, liksom min store idol Mario Zanasi. Synd att Ingvar Wixell aldrig sjöng rollen; jag tror att han hade varit fantastisk i den. Det var på gång både en, två och tre gånger, i Stockholm, San Francisco och Berlin, men det blev aldrig av. Det finns för övrigt till och med ett rollporträtt av Wixell från Stockholm i slutet av sextiotalet tillsammans med den danske tenoren Ticho Parly som Otello – så det var nog nära…

Yehya Alazem