Vikingatida Ryggknappsspännen Från Gotland

Vikingatida ryggknappsspännen från Gotland

Från depå till grav

Kandidatuppsats i arkeologi Stockholms universitet HT 2015 Thomas Strand Handledare: Anders Carlsson

Innehållsförteckning

1. Inledning och problemformulering 1 1.1 Syfte 1 1.2 Frågeställningar 1 1.3 Teori 2 1.4. Metod 2 2. Ryggknappsspännen på Gotland 3 2.1 Form 3 2.2 Ornamentik 4 3. Vikingatida ryggknappsspännen som en arkaisering 6 4. Äldre vikingatidens deponerade ryggknappsspännen 8 4.1 Äldre vikingatida ryggknappsspännen på gravfält 9 4.2 Övriga lösfynd av äldre vikingatida ryggknappsspännen 11 4.3 Deponeringar som Frejaoffer 12 5. Gravfälten och kyrkogårdarna 13 5.1 Senvikingatida ryggknappsspännen från gravfält 13 5.1.1 Barshalder gravfält 14 5.1.2 Burge gravfält 15 5.1.3 Hägvalds gravfynd 17 5.1.4 Broa gravfält 17 5.1.5 Gervalds gravfynd 18 5.1.6 Ryftes gravfynd 19 5.1.7 Gällungs gravfält 20 5.1.8 Sammanfattning av gravfältsfynden 21 5.2 Senvikingatida ryggknappsspännen från kyrkogårdar 22 5.2.1 Stånga kyrkogård 24 5.2.2 Havdhem kyrkogård 25 5.2.3 Sammanfattning av kyrkogårdsfynden 26 5. Arkaiseringen som uttryck för en gotländsk identitet 27 6. Sammanfattning 29 7. Referenser 30

Abstract This essay aims to understand the meaning of the button-on-bow brooches during the Viking Age on Gotland by contextual analysis. The button-on-bow brooch is generally interpreted as a symbol for the goddess Freya. During the early Viking Age on Gotland the brooch is generally found in depositions; maybe as offerings to Freya. During the late Viking Age the brooch is instead found in either grave fields or churchyards. The button-on-bow brooches that appear in grave fields are compiled and compared with the ones appearing in churchyards. The purpose of the comparison is to deeper understand the relationship between the two burial customs and why the button-on-bow brooch was used in both.

Omslagsbild – Senvikingatida ryggknappsspänne från Stånga kyrkogård. Inventarienummer 11948 (Historiska.se).

1. Inledning och problemformulering

Ryggknappsspännen är en typ av dräktspänne som var vanlig under vendeltiden. I samband med äldre vikingatidens slut verkar produktionen av ryggknappsspännen upphöra i Sverige. För detta mönster är däremot Gotland ett undantag. Det har där förekommit fynd av ryggknappsspännen daterade till senvikingatiden i gravfält och på kyrkogårdar. Det har även påträffats ett ryggknappsspänne från vendeltiden som har återbrukats i ett senvikingatida sammanhang. I bland annat socknarna Burs, Stånga, Garda, Etelhem, Fardhem och Havdhem på Gotland finns det kyrkogårdar som innehåller så kallade kyrkogårdsfynd. Kyrkogårdsfynden är en gotländsk företeelse som består av kvinnor begravda i sina traditionella dräkter och är belagda norr om kyrkan. I bland annat socknarna Hemse, Hablingbo, Rone och Barshalder finns det inte kyrkogårdsfynd. Istället finns det gravfält där det utöver dräkterna påträffats gravgåvor. Kyrkogårdarna och gravfälten verkar ha existerat parallellt men aldrig i samma socken (Liljeholm 1999:3).

Problematiken kring förekomsten av gravfynd i kristna sammanhang samt relationen mellan kyrkogårdsfynden och gravfälten har på olika sätt berörts av tidigare forskare. Nora Liljeholm menar att gravfälten är inspirerade av östlig kristendom och att kyrkogårdarna är romerskt- katolskt inspirerade. Martin Rundkvist anser istället att gravfälten har en hednisk och tillbakablickande symbolik. Jörn Staecker tolkar kyrkogårdarna som tecken på östlig mission och jämför gravfälten med Rysslands kyrkolösa gravgårdar (Liljeholm 1999; Rundkvist 2003; Staecker 1996). Förekomsten av senvikingatida ryggknappsspännen har behandlats som en del av övergripande tolkningar om gravfälten, kyrkogårdarna och deras relation. Ryggknappsspännets betydelse har mer eller mindre svepts med. Istället är det min mening att i denna uppsats vidga kontexten och låta ryggknappsspännets betydelse ligga i centrum. De tolkningar som tidigare framförts gällande de två gravskicken är däremot ofta skarpt kontrasterande. Det belyser behovet av en kontext större än gravskicken för att förstå ryggknappsspännets betydelse i sammanhanget. En djupare förståelse av ryggknappspännets förekomst och betydelse har däremot potential att ge en ny infallsvinkel till den tidigare forskningsproblematiken.

1.1 Syfte

Syftet med uppsatsen är att djupare förstå varför den äldre formen ryggknappsspänne användes på det vikingatida Gotland och vilken betydelse det kan haft för tidens människor.

1.2 Frågeställningar

– Hur kommer det sig att den vendeltida formen ryggknappsspänne består fram till senvikingatiden på Gotland? – Varför förekommer ryggknappsspännen som depåfynd under just äldre vikingatiden? – Hur kommer det sig att ornamentiken på senvikingatida ryggknappsspännen kan ha inslag av äldre stilar? – Hur kan vikingatida ryggknappsspännen från senvikingatida gravfält förstås? – Vilka människor begravdes med ryggknappsspännen på de senvikingatida kyrkogårdarna?

1.3 Teori

Materialet bearbetas utifrån ett kontextuellt perspektiv som i princip menar att ett fenomens betydelse är beroende av kontexten. Genom att förstå betydelsen ett material haft är det möjligt att tolka vilka intentioner som legat bakom dess bruk. Att tolka vilka intentioner som motiverat handlingar har potential att belysa en tidsperiods eller ett områdes sociala miljö och ideologier (Hodder 1982). Det är min uppfattning att uppsatsens material har potential att ge djupare insikt i det gotländska samhället. Materialet förekommer bland annat specifikt i två kontexter vars innebörd tidigare diskuterats som uttryck för övergripande ideologier. Utöver det har materialet i sig en till synes återblickande eller arkaiserande karaktär. Ett kontextuellt perspektiv är det lämpligaste, då det strävar efter att bearbeta komplexa och djupgående problem som detta. Den skala som används är ett i första hand makroperspektiv. Det är lämpligt då uppsatsen syftar till att förstå mer övergripande sociala sammanhang och ideologier. Det innebär däremot inte att betydelsen av lokala skillnader i materialet förminskas. Istället strävar uppsatsen efter att förstå lokala skillnader i ett större sammanhang.

1.4 Metod

1998 publicerade Lena Thunmark-Nylén katalogen Die Wikingerzeit Gotlands II. Där listas bland annat samtliga fynd av ryggknappsspännen från det vikingatida Gotland tillsammans med en bildkatalog (Thunmark-Nylén 1998). Birger Nerman publicerade 1969 Die Vendelzeit Gotlands 2 där över hundra gotländska ryggknappsspännen från vendeltiden avbildas (Nerman 1969). Thunmark-Nyléns och Nermans kataloger utgör källmaterialet för frågeställningarna ”Hur kommer det sig att den vendeltida formen ryggknappsspänne består fram till senvikingatiden på Gotland?” och ”Hur kommer det sig att ornamentiken på senvikingatida ryggknappsspännen kan ha inslag av äldre stilar?”. Med hjälp av Thunmark- Nyléns kataloger bearbetas ornamentiken och formen på samtliga materialet i förhållande till fyndkontext och fyndkombinationer. Då endast ett fåtal vikingatida ryggknappsspännen är kända bearbetas materialet i första hand på ett kvalitativt sätt. Genom att jämföra detaljerna och fyndkontexterna av äldre vikingatidens ryggknappsspännen med föregående och efterföljande tidsperioder besvaras även frågan: ”Varför förekommer ryggknappsspännen som depåfynd under just äldre vikingatiden?”.

För att besvara frågan ”Vilka människor begravdes med ryggknappsspännen på kyrkogårdarna?” krävs det en djupare förståelse av kyrkogårdsfynden samt ryggknappsspännen som fenomen. För detta är mer kvalitativa metoder generellt lämpligast. Något som saknats i de tidigare bearbetningarna av kyrkogårdsfynden är detaljerade analyser av fyndmaterialet och fyndkombinationerna. Betydelsen av kyrkogårdsfynden har generellt relaterats till liknelser med utländska fenomen där termer som influens eller mission varit centrala (se Staecker 1996; Liljeholm 1999). Istället bearbetas här de tidigare tolkningarna i förhållande till en kvalitativ analys av materialet från kyrkogårdsfynden med ryggknappsspännen i fokus. Utgångspunkten för att besvara frågeställningen ”Hur kan ryggknappsspännen från gravfälten förstås?” är den samma. Kvalitativa och detaljerade analyser av ornamentiken och formen på samtliga ryggknappsspännen bearbetas i förhållande till fyndkontext och fyndkombinationer. 2

2. Ryggknappsspännen på Gotland

2.1 Form

Ryggknappsspännen är gjutna i brons och är under vendeltiden och äldre vikingatiden ofta förgyllda. För att beskriva ryggknappsspännets generella form benämns här fem delar. Delarna består av en rektangulär huvudplatta, en mot mitten avsmalnande bygel med knapp ovanpå, och en fotplatta med utstickande fotrundel (Ericsson 1999:10) (se Fig. 1). Ryggknappsspännets form kan beskrivas likna ett reliefspänne från folkvandringstiden med en tillagd knapp på bygeln.

Figur 1. Vendeltida ryggknappsspänne med tillagda formmarkeringar. Inventarienummer 1187:1 (Historiska.se).

Birger Nerman upprättade 1969 en typologi över vendeltida ryggknappsspännen från Gotland (Nerman 1969). Med hjälp av typologin skapades fyra kategorier som samtliga ryggknappsspännen kunde sättas in i. Kategorierna är följande:

1. Ryggknappsspännen med en utstickande fotrundel 2. Ryggknappsspännen med tre fotrundlar 2a. Ryggknappsspännen med tre sammanhängande fotrundlar 2b. Ryggknappsspännen med tre åtskilda fotrundlar.

Det finns inga fynd av ryggknappsspännen på Gotland av kategori 2b från varken vendeltiden eller vikingatiden. Kategori 1 är den vanligaste i det gotländska materialet. Den formen ryggknappsspänne som är karaktäristiskt för Gotland verkar bestå utan större förändring från vendeltiden fram till senvikingatiden (Minda 1989:8). Anne Doksrød Stenberg visar däremot att ryggknappsspännets storlek gradvis ökat på Gotland. Genomsnittet av ryggknappsspännets längd går från ungefär 7 cm i början av vendeltiden till 16 cm mot vikingatidens slut. Genomsnittsstorleken av gotländska ryggknappsspännen är under vikingatiden nästan 14 cm (Stenberg 2008:14). Däremot bör det noteras att materialet speciellt från vikingatiden är ibland mycket fragmentariskt vilket innebär att en noggrann storleksbedömning är svår. Det är fortfarande kategori 1 som är den vanligaste under vikingatiden (jämför Fig.1 och Fig. 2). Det verkar utöver storlekssökningen inte finnas några anmärkningsvärda formskillnader mellan de vendeltida kontra vikingatida ryggknappsspännena (Thunmark-Nylén 1998; Nerman 1969). 3

Figur 2. Senvikingatida ryggknappsspänne från Hägvalds gravfynd i Linde socken. Inventarienummer 4581 (Historiska.se).

Formen på ryggknappsspännets fotplatta efterliknar två stycken fågelhuvuden. Den formen av fotplatta verkar också bestått på ryggknappsspännen från vendeltiden fram till senvikingatiden (Minda 1989:4). Inläggningarna av pärlemor eller granat, alltså fåglarnas ögon, ersätts däremot av knoppar i brons under äldre vikingatiden. På vikingatida ryggknappsspännen finns nästan alltid knoppar på fotrundeln, huvudplattan och knappen.

2.2 Ornamentik

Ornamentiken på gotländska ryggknappsspännen från vendeltiden till senvikingatiden kan ordnas utefter ett par kronologiskt efterföljande stilar. Entrelacornamentiken kännetecknas av diverse flätor och knutmönster (se Fig. 1, sidan på fotplattan, fotrundeln, knappen och huvudplattan). Under vendeltidens ungefär första hundra år är denna ornamentikstil vanligast. Entrelacornamentiken befinner sig från början av dess förekomst mitt på ryggknappsspännets fot. Med tiden verkar ornamenten gå från ett mer regelbundet mönster till ett mer komplicerat och oregelbundet. I samband med entrelacornamentikens stilutveckling övergår den specifika placeringen på foten över till hela spännet. Med tiden blir entrelacornamentiken ovanligare och mot vendeltidens slut ersätts den helt av djurornamentik (Ericsson 1999:11). Vendeltida spännen har även ofta inläggningar av granatcloisonné eller pärlemor (se t.ex. Fig. 1).

Djurornamentiken kan delas in i tre egna kronologiskt efterföljande stilar. Stil I uppstod under folkvandringstiden, stil II mot vendeltidens början och stil III mot vendeltidens slut. Eftersom att djurornamentiken dominerar på Gotland mot vendeltidens slut är stil III den vanligaste. Djurornamentik stil III kan beskrivas föreställa abstrakta djurfigurer och kan ibland efterlikna vissa drag av gripdjursornamentiken (se Fig. 5, mitten på bygeln och samtliga sidor inramade). Anne Doksrød Stenberg förknippar djurornamentikens betydelse till den nordiska mytologin. Inom den nordiska mytologin är djurens förhållande till gudarna ett återkommande tema. Stenberg menar att de olika avbildningarna av djurfigurer kan syfta på vissa specifika mytologiska varelser, som till exempel Odens korpar Hugin och Munin. Andra exempel är Odens häst Sleipner eller vargarna Gere och Freke. Därför menar Stenberg att

djurornamentiken kan ha använts på föremål som varit betydelsefulla i religiösa sammanhang (Stenberg 2008:17).

Gripdjursornamentiken uppträder för första gången under ca 700-talet på Gotland. Kännetecknande för stilen är djur vars händer eller tassar griper om varandra, sig självt eller ramen. Gripdjuren har generellt i princip obefintliga kroppar med överdrivna höfter (Wilson 1995:45f). Till skillnad mot den ofta samtida Borrestilen består den karolingiska gripdjursornamentiken av ett flertal gripdjur. In mot början av vikingatiden blir den vanligaste ornamentiken Jellingstilen och Mammenstilen i Skandinavien. Jellingstilen menar Wilson blickar tillbaka på och återanvänder variationer av stil III. Kännetecknande för stilen är det S- formade djuret med huvudet avbildat i profil. Till skillnad mot den efterföljande Mammenstilens naturalistiska kropp är Jellingstilens kropp mer bandliknande, ofta streckad och avlång (Wilson 1995:116).

Gotländska ryggknappsspännen från slutet av 800-talet och i början av 900-talet har ofta en blandning av stil III och Jellingstilen (se Fig. 3, huvudplattans sida). Att element av stil III finns kvar på det gotländska ryggknappsspännena ända in på 900-talet kan klassas som en konservativ eller tillbakablickande tendens i sig. Stil III och Jellingstilen kombineras ibland på ryggknappspännen tillsammans med gripdjursornamentik. Gripdjursornamentiken förekommer dock alltid i separata och inramade fält på ryggknappsspännet. Fälten finns oftast på mitten av bygeln eller i mindre rektangulära fält längst med ryggknappsspännets sidor (se Fig. 3).

Figur 3. Äldre vikingatida ryggknappsspänne från Broa gravfält, Halla socken. Inventarienummer 19734:25:2 (Historiska.se).

I övrigt karaktäriseras det senvikingatida Sverige av Ringerikstilen och den följande Urnesstilen. Ringerikstilen är vanligast under sent 900-tal och början på 1000-talet. Stilen kan beskrivas efterlikna rankor i sin form som slingrar om sig självt eller djurmotiv (Wilson 1995:153f). Den efterföljande Urnesstilen karaktäriseras av smala stiliserade djurmotiv i täta mönster. Ornamentiken på gotländska ryggknappsspännen under senvikingatiden har däremot mycket sällan Ringerike- eller Urnesstil. Istället förekommer ofta tremolirstich (se

omslagsbild) som stämplats på ryggknappsspännet. Utöver detta finns det ofta streckade bandmönster och diverse geometriska mönster och ornament som inte tillhör någon specifik stil.

3. Vikingatida ryggknappsspännen som en arkaisering

Sammanfattningsvis verkar ryggknappsspännets form och ornamentik uttrycka en viss konservatism och tillbakablickande under vikingatiden. Den vendeltida formen ryggknappsspänne består och fortsätts brukas under senvikingatiden. Ornamentiken på ryggknappsspännen från äldre vikingatiden domineras av stil III och Jellingstilen. De har även ofta inslag av den äldre karolingiska gripdjursornamentiken, dock i separata fält eller ramar. I samband med senvikingatidens början verkar ornamentiken på ryggknappsspännen tonas ned. Det förgyllda, rikt ornerade och praktfulla spännet försvinner. Ornamentiken blir simplare, tar mindre plats och är i vissa fall knappt synlig (t.ex. Fig. 11). Det verkar däremot fortfarande vara viktigt att behålla den vendeltida formen av ryggknappsspänne. Att ryggknappsspännen även under senvikingatiden representerar en arkaisering exemplifieras väl av ett fynd från Stånga kyrkogård med inventarienummer 12173.

Figur 4. Ryggknappsspänne från Stånga kyrkogård. Inventarienummer 12173 (Historiska.se).

I fyndet ingår ett vendeltida ryggknappsspänne tillverkat runt 500-talet med granat- och beninläggningar (Westholm 1926:4f). Kyrkogårdsfyndet som ryggknappsspännet ingick i är ett senvikingatida. Senvikingatida ryggknappsspännen betraktades enligt min mening som generellt arkaiserande och förknippades med vendeltiden. Accepterandet av ett vendeltida ryggknappsspänne i en senvikingatida grav förstärker detta. Senvikingatida och vendeltida ryggknappsspännen kanske betraktades som likartade och tilläts därför att brukas i liknande kontexter. Det förklarar i så fall varför det verkar varit viktigt att behålla den vendeltida formen ryggknappsspänne så länge.

På senvikingatida ryggknappsspännen kan det förekomma ornamentik som efterliknar den äldre Borrestilen. Ett exempel är det senvikingatida ryggknappsspännet från Hägvalds gravfynd i Linde socken med inventarienummer 4581 (se Fig. 2.). Ett vanligt element av Borrestilen är det ensamma djuret, ofta ett gripdjur (Wilson 1995:87). När det ensamma djuret 6

förekommer på senvikingatida ryggknappsspännen befinner det sig alltid på knappen. Det handlar vanligtvis om fyra stycken djur indelade i separata fält. Ornamentiken bör däremot inte klassas som Borrestil utan istället som ett senvikingatida försök att efterlikna den äldre stilen. Knappens ornamentik består egentligen av Borrestildjurets grova drag och är inte en perfekt kopia. Kopplingen mellan den vendeltida formen, återbruket av ett vendeltida spänne samt återskapandet av äldre stilar tyder tillsammans på ett generellt arkaiserande.

Den materiella kulturen på det vikingatida Gotland är i förhållande till fastlandet generellt utstickande. Mycket tyder på en vilja att uttrycka kulturell och ideologisk självständighet. Föremål och smycken, ryggknappsspännen inkluderat, har ofta en egen gotländsk form. För denna uppsats centrala företeelser som kyrkogårdsfynd och samtida gravfält är också gotländska fenomen. Detsamma gäller bildstenarna som under vikingatiden blev mycket vanliga (Hyenstrand 1989:29). Bildstenar förekommer generellt i tre grupper: 1. Bildstenar med typiska bildframställningar av skeppet, välkomstscenen och ryttaren. 2. Korsmärkta bildstenar med runskrift, och 3. Bildstenar med Urnesstilornamentik och runor vid sidan av bildframställningarna (Hyenstrand 1989:32f). Formen av samtliga grupper kan beskrivas likna en champinjon. Champinjonsformen har tolkats som att bland annat representera världsträdet Yggdrasil inom mytologin (Wilson 1995:65) eller som metaforer för portar till en annan värld (Andrén 1993).

Bildstenarna inom grupp 1 tolkas ofta representera Odendyrkan, mytologiska hjältesagor, vikingafärder eller den dödes ankomst till Valhall. Denna grupp bildstenar menas därför ofta representera en hednisk trosuppfattning, till skillnad mot grupp 2 och 3. Båda grupperna dateras till senvikingatiden. Grupp 2 betraktas som ett uppenbarligen kristet monument på grund av korsmärkningen och runskriften. På bildstensformade runstenar inom grupp 3 kan det typiska motivet av välkomstscenen förekomma. Grupp 3 betraktas vanligen också som ett kristet monument, men kan inkorporera och bruka tidigare, kanske hedniska motiv (Hyenstrand 1989:32f, 38). Detta kan jämföras med gravskickssituationen på senvikingatida Gotland. Där finns det två gravskick, ett till synes kristet och ett hedniskt. Inom båda gravskicken förekommer ryggknappsspännen, ett föremål som generellt anknyts till en Frejakult – alltså hedendomen (Arrhenius 1962, Stenberg 2008).

Sammanfattningsvis verkar den materiella kulturen på vikingatidens Gotland vara egenartad. Sambandet gällande bruket av hedniska och kristna symboler är ett komplext sådant. Religiösa gränser verkar ibland överskridas, men ändå finns en rumsligt baserad separation av gravskicken. Genomgående för vikingatiden är att ett antal föremål har i sig arkaiserande eller återblickande element. Föremål såsom ryggknappsspännen fortsätts brukas på Gotland när de i övriga fastlandet upphör. Den vendeltida arkaiseringen som ryggknappsspännet representerar gör sig tydligast genom det återbrukade vendeltida spännet samt kopiering av äldre ornamentikstilar. Inslagen av karolingisk gripdjursornamentik på ryggknappsspännen från äldre vikingatiden kan även betraktas som konservativt.

4. Äldre vikingatidens deponerade ryggknappsspännen

Under vendeltiden och senvikingatiden förekommer ryggknappsspännet i första hand som gravfynd eller som lösfynd. Under just äldre vikingatiden verkar däremot ryggknappsspännen även påträffas i depåfynd. Ornamentiken på äldre vikingatidens ryggknappsspännen domineras av djurornamentik stil III och Jellingstilen (se Fig. 5). Den vendeltida formen ryggknappsspänne består och verkar inte förändras på ett anmärkningsvärt sätt under äldre vikingatiden.

Figur 5. Äldre vikingatida ryggknappsspänne från Västerhejde socken. Inventarienummer 8131 (Historiska.se).

Ett äldre vikingatida ryggknappsspänne har med säkerhet förekommit i ett depåfynd. Depåfyndet påträffades i Smiss, Eke socken med inventarienummer 4078. Ryggknappsspännet förekom i kombination med bland annat diverse hantverksredskap såsom ett viktlod, gjutformar, spikar och en tång. Utöver detta fanns det ett djurhuvudformigt spänne, två ovala spännbucklor, ett dosformigt spänne, ett treflikigt spänne, en fiskformig hängprydnad, en kedja, knapp och diverse fragment av spännen och skivor i brons (Historiska.se). Ornamentiken på ryggknappsspännet består i första hand av stil III och Jellingstilen men är fragmentarisk. Dateringen till äldre vikingatid bekräftas genom förekomsten av ovala spännbucklor och ett treflikigt spänne som är kännetecknande för den tidsperioden.

Ett ryggknappsspänne från äldre vikingatid påträffades i ett fynd med inventarienummer 1361 från Gumbalda i Stånga socken. Ryggknappsspännets ornamentik domineras av stil III och är mycket lik ryggknappsspännet med inventarienummer 4555 (se Fig. 6). Ryggknappsspännet har utöver stil III ornamentiken även karolingisk gripdjursornamentik inramat längst med samtliga sidorna. Ryggknappsspännet påträffades i kombination med ett dosformigt spänne och två avlånga bronsfragment (Historiska.se). Fyndkontexten är klassad som obekant. Fyndkombinationerna liknar enligt min mening ett depåfynd eller lösfynd. Då ryggknappsspännet dateras till äldre vikingatiden är det sannolikt att det handlar om ett depåfynd, eller en del av ett.

4.1 Äldre vikingatida ryggknappsspännen på gravfält

Ett ryggknappsspänne från äldre vikingatiden har förekommit i ett gravfynd på ett gravfält. Ryggknappsspännet påträffades i gravfyndet från Broa gravfält, Halla socken med inventarienummer 19734:25:2. Ryggknappsspännets ornamentik består främst av stil III. På sidan av huvudplattan finns även det S-formade och streckade djuret som kännetecknar Jellingstilen (se Fig. 3). Likt flera ryggknappsspännen från äldre vikingatid finns även inslag av karolingisk gripdjursornamentik inramade och utöver sidorna på spännet. Ryggknappsspännet påträffades i en kista tillsammans med ett fiskformigt hängsmycke också med gripdjursornamentik, ett järnsvärd och tre järnknivar. Söder om kistan låg ett dosformigt bronsspänne, ett fiskformigt hängsmycke, en silverarmring, bronsbleck, en bronsnål, ett skedformigt bronshänge, två bärnstensknappar, två kalkstensknappar, en bärnstenspärla, fjorton glas- och glasflusspärlor samt delar av ett barnskelett (Historiska.se).

Förekomsten av vapenfynd i vikingatida gravfältsbegravningar är något som enbart påträffats i manliga begravningar på Gotland (Rundkvist 2003b:73). Detta fynd handlar därför troligen om ett flertal, sannolikt manliga begravningar. Ryggknappsspännen är under vikingatiden ibland del av den traditionella kvinnodräkten. Kombinationen av ett järnsvärd och ett ryggknappsspänne kan förklaras på två sätt. Antingen handlar detta om ett flertal gravar, både manliga och kvinnliga där fynden rörts om och påträffats intill varandra. Det andra alternativet är att den gravlagda varit en genusöverskridande person. Ryggknappsspännet är det enda från äldre vikingatiden som klassats vara del av ett gravfynd. Däremot har det förekommit två stycken ryggknappsspännen på gravfält med osäkra fyndkontexter.

Ett av dessa ryggknappsspännen påträffades på Othemars gravfält (RAÄ 78:1) i Othem socken. Ryggknappsspännets ornamentik domineras av stil III vilket lett till dess äldre vikingatida datering. På fotplattans två knoppar förekommer även inslag av karolingisk gripdjursornamentik (se Fig. 6). Fyndet har inventarienummer 4555 och är klassat som ett ”Gravfynd?”. Ryggknappsspännet förekom däremot ensamt som ett lösfynd på gravfältet (Historiska.se). Detta kan förklaras på två sätt. Antingen så bör detta ryggknappsspänne ses i jämförelse med fyndet med inventarienummer 19734:25:2 alternativt 16570. I jämförelse med gravfyndet 19734:25:2 kan det sägas att ryggknappsspännen under äldre vikingatiden accepterades i ett fåtal praktfulla högstatusgravar. Detta praktfulla och rikt ornerade ryggknappsspänne från Othemars kan i så fall vara ett sådant. Det andra alternativet är att detta egentligen är ett depåfynd eller bara ett ensamt lösfynd. I så fall bör det antas att ryggknappsspännet medvetet deponerades på gravfältet.

Figur 6. Äldre vikingatida ryggknappsspänne från Othemars i Othem socken. Inventarienummer 4555 (Historiska.se).

Det kan jämföras med ett annat fynd från Broa gravfält i Halla socken där ett ryggknappsspänne ingår med inventarienummer 16570. Det är klassat som ett lösfynd. Ryggknappsspännet påträffades i kombination med två näbbformiga spännen, en ringspännebygel, två smala ornerade band, en remdelare och ett remändebeslag, samt tolv bronsfragment, en liten yxa och en järnkniv (Historiska.se). Näbbformiga spännen dateras vanligen till vendeltiden. Ryggknappsspännet har däremot främst ornamentik i Jellingstilen och är därför äldre vikingatida (se Fig. 7). Fynden är alltså troligen inte samtida men påträffades intill varandra. Detta betyder kanske att det handlar om ett depåfynd på gravfältet. Platsen i så fall kanske var en speciell sådan, där diverse föremål deponerades under vendeltiden fram till äldre vikingatid som offringar till gravfältet. Det finns dock en möjlighet att det handlar om ett gravfynd likt 19734:25:2 där fynden rörts om. Skillnaden är dock att varken en kista eller skelett påträffades. Därför bör kombinationen mellan en yxa och ett ryggknappsspänne enligt min mening inte tolkas som en omrörd manlig och kvinnlig begravning utan som ett depåfynd. Ryggknappsspännet från Othemars kanske är detsamma: ett depåfynd som offer till gravfältet. Ornamentiken på spännet är mycket likt ryggknappsspännet från depåfyndet med inventarienummer 1361 från Gumbalda (Historiska.se).

Figur 7. Äldre vikingatida ryggknappsspänne med inventarienummer 16570 (Historiska.se)

4.2 Övriga lösfynd av äldre vikingatida ryggknappsspännen

Dateringen av de övriga lösfynden till äldre vikingatiden baseras i första hand på stilanalys. Ett äldre vikingatida ryggknappsspänne påträffades vid Ungbåtels i Stånga socken med inventarienummer 15979. Ornamentiken består i första hand av stil III men har även på bygelns mitt ett fält med gripdjursornamentik. Längst med spännets sidor finns även inramade rektangulära fält med gripdjur. De inramade gripdjursfälten förekommer även på ett annat lösfynd från Havdhem socken med inventarienummer 10415. Utöver detta består ornamentiken av stil III. På huvudplattan finns även inläggningar av granatcloisonné. Ett fragmentariskt ryggknappsspänne påträffades som lösfynd i Unsarve, Halla socken med inventarienummer 10389. Spännet har tydlig stil III-ornamentik och dateras därför likt samtliga ovan nämnda ryggknappsspännen till äldre vikingatid. Från Ringome i Mästerby socken påträffades ett äldre vikingatida spänne med ornamentik främst i Jellingstilen. Ett ryggknappsspänne med inventarienummer 13257 påträffades som lösfynd i Grötlingbo socken på lokalen Mårtens. Ryggknappsspännet är funnet ungefär 1-2 meter ifrån toppskivan med inventarienummer 12252 och hör troligen ihop. Ornamentiken på spännet är fragmentariskt, men har tydliga inslag av Jellingstilen och Stil III.

I ett lösfynd med inventarienummer 9394 från Valla i Klinte socken påträffades det ett ryggknappsspänne. Ornamentiken på ryggknappsspännet är komplext. Det verkar finnas inslag av ett flertal olika stilar samt mönster som inte tillhör någon specifik stil (se Fig. 8). På mitten av bygeln befinner sig ett ensamt gripdjur. Det motivet är kännetecknande för Borrestilen. David Wilson anser även att spännet har inslag av Jellingstilen och den senvikingatida Ringerikstilen (Wilson 1995:146). Ifall Wilsons tolkning stämmer och detta spänne har Ringerikstil är detta ett mycket ovanligt undantag. Min uppfattning är att detta ryggknappsspänne är från äldre vikingatidens slut. I likhet med samtliga äldre vikingatida ryggknappsspännen och till skillnad mot de senvikingatida har detta spänne den typiska betoningen av ornamentik och förgyllning. Ifall spännet nu har Ringerikestil handlar detta troligen om ett spänne från övergången mellan äldre vikingatiden och senvikingatiden. Dateringen av ornamentiken och stilelementen på spännet kan ha överlappat eller tillagts gradvis.

Figur 8. Ryggknappsspänne från Valla, Klinte socken. Inventarienummer 9394 (Wilson 1996:146). 11

4.3 Deponeringar som Frejaoffer

Ett intressant mönster uppstår vid en överblickande syn på fyndkontexterna av ryggknappsspännen från vendeltiden och vikingatiden. Under vendeltiden förekommer majoriteten av ryggknappsspännen i gravfynd då kontexten är känd. När vendeltida ryggknappsspännen är klassade som lösfynd är vanligtvis den ursprungliga kontexten okänd. Till skillnad mot ryggknappsspännen från äldre vikingatiden så finns det inte till min kännedom några vendeltida ryggknappsspännen som med säkerhet klassats som depåfynd. Sammanfattningsvis kan det sägas att vendeltidens ryggknappsspännen verkar höra ihop med kvinnogravar på gravfält (Stenberg 2008:7). Vendeltidens spännen är praktfulla och väldekorerade, ofta med inläggningar av granatcloisonné. De består främst av entrelacornamentik och mot slutet djurornamentik. Under äldre vikingatiden så verkar detta förändras. Först och främst så verkar ryggknappsspännets generella bruk och förekomst minska. Endast ett fåtal ryggknappsspännen kan dateras till äldre vikingatiden. Samtliga fynden med undantag för gravfyndet 19734:25:2 är klassade som antingen depåfynd eller lösfynd. Ornamentiken på äldre vikingatidens ryggknappsspännen domineras i första hand av djurornamentik stil III och Jellingstilen men kan ha inslag av den äldre gripdjursornamentiken. Detta verkar bestå fram till senvikingatiden. Då återgår fyndkontexterna till att igen vara gravfynd. Likt vendeltidens ryggknappsspännen så är det just kvinnor som får med sig ett i graven.

Detta mönster borde enligt min mening tolkas inom ideologiska termer. Ryggknappsspännets behandling verkar under de nämnda tidsperioderna dikteras efter ett antal skiftande normer. Birgit Arrhenius föreslog att ryggknappsspännen under vendeltiden var ett föremål som representerade gudinnan Freja (1962). Inom den nordiska mytologin talas det om Frejas halssmycke Brísingamen, som ryggknappsspännet kanske betraktades vara en parallell till eller metafor för. Bland annat så tyder det äldre vikingatida hängsmycket i Hagebyhöga på detta. Hängsmycket är en avbildning av Freja där hon bär ett ryggknappsspänne nära halsen (se Arrhenius 1962:4, figur 2). Ryggknappsspännets koppling under vendeltiden till gravfältens kvinnogravar menar Arrhenius därför tyda på en existerande Frejakult. Det var då kvinnorna som begravdes med ryggknappsspännen som kanske representerade kulten (Arrhenius 1962). Detta betyder inte att nödvändigtvis att ryggknappsspännet upphörde som Frejasymbol under äldre vikingatiden. Istället kanske det skett en social förändring. Ryggknappsspännet som Frejasymbol deponerades nu direkt till Freja. Utgångspunkten är här att deponeringar i detta sammanhang tolkas som religiösa offer. I så fall kanske ryggknappsspännet blev en kraftfullare Frejasymbol under äldre vikingatiden.

Anmärkningsvärt är undantaget där ett äldre vikingatida ryggknappsspänne (19734:25:2) förekom som gravfynd på Broa gravfält. Broa gravfält menar Åke Hyenstrand var enastående, som markerar en sorts centrumbildning (Hyenstrand 1989:124). Det kan innebära att det gravfynd som ryggknappsspännet ingick i var en högstatusgrav med speciell betydelse. Med utgångspunkten att ryggknappsspännets Frejasymbolik förstärktes under äldre vikingatiden är detta en möjlig förklaring. Det var i så fall endast i ett fåtal praktfulla högstatusgravar där den kraftfulla Frejasymbolen tilläts. Då är det rimligt att endast ett sådant exempel har påträffats från äldre vikingatiden. 12

Under senvikingatiden så återgår ryggknappsspännet till att återigen förekomma som gravfynd. Till skillnad mot äldre vikingatiden så har det inte förekommit några deponerade senvikingatida ryggknappsspännen. De förekommer istället i ett antal kvinnogravar. Till skillnad mot vendeltiden handlar det däremot inte längre bara om gravfältsfynd.

5. Kyrkogårdarna och gravfälten

5.1 Senvikingatida ryggknappsspännen från gravfälten

I samband med kristendomens etablering i Nordeuropa och Skandinavien verkar gravfältsbegravningar förbjudas eller i alla fall upphöra. För detta mönster är dock Gotland ett undantag. Likt ett antal baltiska länder förekommer samtida gravfältsbegravningar utöver kyrkogårdarna där. Gravfälten i öster verkar vara kristna och accepterade av kyrkan. I Estland och Baltikum fortsatt gravfälten fram till reformationen runt slutet på 1500-talet då de till slut förbjöds. Nora Liljeholm menar att en liknande process kan förklara situationen på Gotland. Föremål från Baltikum såsom yxformade bärnstensamuletter, mansbältebeslag och diverse baltiska smycken har påträffats på gravfälten (Liljeholm 1999:14f). Thunmark-Nylén menar att de baltiska föremålen inte nödvändigtvis var utbytesvaror i handel utan snarare följde med människorna som handlade och reste till Gotland (Thunmark-Nylén 1983:322). Liljeholm betraktar gravfälten på Gotland som ett materiellt uttryck för en östlig kristendom. Utöver de baltiska föremålen har det också påträffats kristna symboler såsom kors i gravarna. På gravfälten kan också en del begravningar vara orienterade i det typiskt kristna väst-öst. De baltiska gravfynden på Gotland betraktas som ett blickade öster, då Liljeholm menar att Gotlands östligt kristna ideologi influerats därifrån (Liljeholm 1999). Michael Müller-Wille menar likt Liljeholm att gravfälten är östligt kristna. Müller-Wille menar att det finns tydliga likheter i orientering och fynd mellan gravfält såsom Pidgirci i Ukraina och Havor på Gotland (Müller-Wille 2015).

Martin Rundkvist menar till skillnad mot Liljeholm att gravfälten istället är hedniska (Rundkvist 2003b). Rundkvist argument för detta kan sammanfattas med ett par observationer och påpekanden. Situationen på Gotland gällande de två parallella gravskicken bör tolkas inom ideologiska termer. Gravfälten och kyrkogårdarna menar Rundkvist alltså är uttryck för två åtskilda ideologier med varsina begravningsnormer. Till skillnad mot kyrkogårdarna är gravarna på gravfälten inte könssegregerade. Generellt är majoriteten av gravarna (i gravfältet Barshalder 68 %) orienterade i sydlig-nordlig riktning enligt gotländsk tradition. De flesta gravar är skelettgravar men det förekommer även en och annan brandgrav på gravfälten. Det finns gravar med vapengravgåvor på gravfälten. Förekomsten av vapen i gravsammanhang är mycket ovanligt i kristna begravningar. Från 1000-talet och senare verkar det aldrig förekomma. Det inkluderar även de gotländska kyrkogårdsfynden. De vapen som påträffats i gravfältsbegravningarna är oftast svärd eller yxor i manliga begravningar (Rundkvist 2003b:73f).

Det har även påträffats delar av bildstenar i gravfältsbegravningar men aldrig i kyrkogårdsfynden. Förklaringen till detta menar Rundkvist bero på att bildstenarna betraktades som att representera hedendomen. Detsamma gäller föremål såsom

bärnstensamuletter, yxformade hängsmycken och fiskformiga smycken. Det är föremål som har sitt ursprung i tidigare perioder och kanske betraktades som hedniska symboler. Föremålen tyder på en vilja att fortsätta praktisera en längre hednisk tradition menar Rundkvist (2003b:74f).

Likt de ovan nämnda föremålen har även ryggknappsspännet sitt ursprung i vendeltiden. Deras förekomst i gravfältsbegravningarna kan därför tolkas i förhållande till detta. I så fall menas det att ryggknappsspännet var ett hedniskt föremål, och förknippades med en äldre tid då den hedniska trosuppfattningen var tryggare. Accepterandet av ryggknappsspännen i gravfälten kan betraktas som en vilja att fortsätta den vendeltida traditionen. Ryggknappsspännets förekomst i kyrkogårdsfynden komplicerar det hela. Det bör dock påpekas att majoriteten av senvikingatida ryggknappsspännen är funna i gravfältsbegravningar (nio utav elva).

5.1.1 Barshalder gravfält

Barshalder gravfält befinner sig på gränsen mellan socknarna Grötlingbo och Fide på södra Gotland. Gravfältet brukades ungefär mellan åren 1 till 1100. Gravfältet är ungefär två kilometer långt och består av sju delar. Totalt har det påträffats 126 stycken säkerställda gravfynd från vikingatiden. Från den norra delen av gravfältet benämnt som Norrkvie har det påträffats två senvikingatida ryggknappsspännen. Ett ryggknappsspänne påträffades i det plundrade gravfyndet med inventarienummer 27778:13:1. Graven är en skelettgrav där en vuxen kvinna begravts (Rundkvist 2003:73). Ryggknappsspännet fanns i gravens kista tillsammans med två silverpärlor, två djurhuvudformiga spännen, två dräktnålar, en bronsarmring, två fiskformade bronshängen, en bronsskål, spikar, tre bergskristallhängen, ett fiskformigt bärnstenshänge, två bärnstenspärlor, ungefär 80 fragment och hela glasflusspärlor varav 50 guldfolierade, en sländtrissa samt läderrester och krukskärvor. Ett engelskt silvermynt med myntherre Ethelred II av York som regerade mellan åren 978-1016 i England påträffades även i kistan (Historiska.se). Ryggknappsspännets blå färg beror på att det legat intill skelett.

Figur 9. Ryggknappsspänne från Barshalder gravfält. Inventarienummer 27778:13:1 (Historiska.se). 14

Ornamentiken på ryggknappsspännet består främst av tjocka, streckade bandmönster (se Fig. 9). Ornamentiken kan inte sägas tillhöra någon specifik stil. Liknande ornamentik förekommer däremot på andra senvikingatida spännen såsom ett från Stånga kyrkogård med inventarienummer 11948 (se Fig. 13). Ett andra ryggknappsspänne påträffades på Barshalder gravfält som del av gravfyndet med inventarienummer 27739:9. Graven är en skelettgrav och kvinnograv (Rundkvist 2003:73) där utöver ryggknappsspännet det påträffades tre bergskristallhängen, två djurhuvudformiga spännen, två dräktnålar, ändbeslag till en kniv, ett bronshänge, rembeslag, en järnkniv, fragment av kedjelänkar, ett nålhus i järn, tjugofem pärlor av bärnsten, glasfluss, bergkristaller och glas varav 4 guldfolierade. Utöver detta fanns det även rester av äggskal, fiskben, hasselnötter, lerkärl och skelettrester (Historiska.se).

Den ornamentik som är synlig på ryggknappsspännet befinner sig på bygeln och knappen. Ornamentiken på knappen liknar det senvikingatida ryggknappsspännet från Hägvalds med inventarienummer 4581 (se Fig. 2). Det finns inom fyra stycken fält på ryggknappen ornamentik som är en kopia av den äldre Borrestilen. Bygelns ornamentik mot huvudplattan är delvis likt ryggknappsspännet från Ryftes med inventarienummer 14462 (Jämför fig. 10 och 15). Likheten är att ornamentiken befinner sig på samma plats och är gjutet.

Figur 10. Ryggknappsspänne från Barshalder gravfält. Inventarienummer 27739:9 (Thunmark-Nylén 1998:50).

5.1.2 Burge gravfält

Från Burge gravfält i Rone socken påträffades två senvikingatida ryggknappsspännen. I gravfyndet med inventarienummer 2831 ingår ett av dessa. Den synliga ornamentiken på ryggknappsspännet består i första hand av stämplad tremolirstich (se Fig. 11). Likt de flesta vikingatida ryggknappsspännen finns det knoppar på fotplattan, knappen och huvudplattan. Däremot är knopparna i detta fall ovanligt stora och tjocka.

Figur 11. Senvikingatida ryggknappsspänne från Burge gravfält. Inventarienummer 2831 (Thunmark-Nylén 1998:52).

Ryggknappsspännet påträffades i kombination med ett runt silverhängsmycke, ett likarmat kors av silver med ögla, fragment av en armring, tre djurhuvudformade spännen, en sluten bronsarmring, två bronslameller, fyra bronsknoppar som troligen tillhör ryggknappsspännet, en bronsnyckel, en kam av ben, två bärnstenspärlor och sex glasflusspärlor (Historiska.se). Fyndets typ är klassat som ett ”Gravfynd?”. Osäkerheten beror troligen på att ingen begravd människa påträffades tillsammans med fynden. Placeringen på gravfältet och fyndkombinationerna pekar däremot starkt på att fyndet är ett gravfynd. Förekomsten av två djurhuvudformiga spännen tillsammans med ett ryggknappsspänne är typiska dräkttillbehör för den traditionella gotländska kvinnodräkten. I princip samtliga senvikingatida gravfynd är den döde begravd med sin dräkt. Detta är därför sannolikt en kvinnograv. Att det i detta fynd finns tre stycken djurhuvudformiga spännen bör tolkas som att det finns ett flertal gravar mycket nära fyndet. Fyndet påträffades av husbonden Lars Larsson under grushämtning i en backe 1861.

Det andra ryggknappsspännet som påträffades i Burge gravfält var en del av gravfyndet med inventarienummer 3067. I kombination med ryggknappsspännet fanns det fyra djurhuvudformiga spännen, fem bronssöljor, en armring, arton drakhuvudformiga remhållare, fyra platta remhållare, två slöjor, kedjefragment, en doppsko, ett bronshängsmycke, tjugoåtta hjärtformiga bältprydnader av brons, två bärnstenspärlor, tolv glasflusspärlor, en kniv, änden av ett knivskaft, ändbeslag av brons samt en liten yxa i järn (Historiska.se). De fyra djurhuvudformiga spännena tyder på att det handlar om ett flertal, i detta fall två närliggande gravar som påträffats. Eftersom att ryggknappsspännet påträffades tillsammans med det djurhuvudformiga spännena är i alla fall en av gravarna en kvinnograv. Ornamentiken på ryggknappsspännet från fyndet är i princip osynlig. Det verkar som om ryggknappsspännet inte varit ornerat. Det för vikingatida ryggknappsspännen kännetecknande bronsknopparna finns på spännets fotrundel, knapp, fotplatta och huvudplatta.

Figur 12. Senvikingatida ryggknappsspänne från Burge gravfält. Inventarienummer 3067 (Thunmark-Nylén 1998:52).

5.1.3 Hägvalds gravfynd

Ett ryggknappsspänne påträffades i ett gravfynd i Hägvalds, Linde socken. Gravfyndet har inventarienummer 4581. Utöver innehöll fyndet ett djurhuvudformigt spänne, två ringsöljor, fragment av en armring, fyra stycken knoppar, fragment av en bronskedja, ett knivblad, en kam av ben, trettiofem stycken pärlor av bärnsten, bergkristall, glasfluss och mosaik (Historiska.se). Fyndet påträffades av husbonden Johan Larsson under en dikesgrävning invid en landsväg. Där låg det även tre delar av tre stycken människoskelett. Detta bör därför enligt min mening betraktas som del av ett gravfält. Fyndkombinationerna, specifikt förekomsten av ett djurhuvudformigt spänne tillsammans med ett ryggknappsspänne är också typiskt för kvinnliga gravfältsbegravningar.

Ornamentiken på ryggknappsspännet är mycket fragmentariskt. Däremot verkar bygeln vara indelad i tre fält, vilket är vanligt för ett antal vikingatida ryggknappsspännen. Det geometriska mönstren på bygeln tillhör däremot ingen specifik stil (se Fig. 2). På knappen finns som tidigare nämnt ornamentik som efterliknar ett element av Borrestilen. Däremot handlar det om en kopia – ett försök att efterlikna en äldre stil. Likt övriga vikingatida ryggknappsspännen består den gotländska formen spänne och fågelhuvudformig fotplatta. Ögonen markeras genom bronsknopparna, som även finns på huvudplattan.

5.1.4 Broa gravfält

På Broa gravfält i Halla socken påträffades ett fynd vars typ är klassad som ”Lösfynd?” med inventarienummer 12509. Osäkerheten beror troligen på att inget skelett påträffades tillsammans med fyndet. Fyndets placering på gravfältet pekar däremot på att det sannolikt handlar om ett gravfynd. Ryggknappsspännet påträffades tillsammans med en fyrsidig stenyxa, en liten yxa i järn, en sländtrissa av sten, fragment av ett bronssvärd, bronsvikt, och en järnnyckel (Historiska.se). Ryggknappsspännet är i detta fynd ett ensamt spänne. Därför är det svårt att bestämma fyndtypen och dateringen enbart utifrån fyndkombinationerna. Det är däremot inte ovanligt att föremål i detta fynd såsom yxor och vapen förekommer i 17

senvikingatida gravfältsbegravningar.

Figur 13. Ryggknappsspänne från Broa gravfält. Inventarienummer 12509 (Historiska.se).

Den ornamentik som är synlig på ryggknappsspännet befinner sig på bygeln. Bygeln är indelad i tre fält, vilket är vanligt för ett antal vikingatida ryggknappsspännen. I respektive fält finns det ett sorts geometriskt knutmönster som till min kännedom inte tillhör någon specifik stil. Ryggknappsspännet har den vendeltida formen fotplatta där fågelhuvudets ögon är här bronsknopparna och näbbarna snäckspiralerna. På just detta gravfält har det förekommit äldre vikingatida ryggknappsspännen som gravfynd och eventuellt som depåfynd. De äldre vikingatida ryggknappsspännena har däremot alltid tydlig ornamentik av stil III eller Jellingstilen. Detta spänne liknar enligt min mening mer ett senvikingatida då ornamentiken inte har den typiskt äldre vikingatida betoningen. Ryggknappsspännen från äldre vikingatiden är även mer praktfulla och ofta förgyllda. Då senvikingatida ryggknappsspännen inte verkar förekomma i depåfynd är det rimligt att betrakta fyndet som ett gravfynd. Att inga skelettrester påträffats kan bero på bevaringsförhållanden eller diverse mänskliga faktorer som förflyttat skelettet eller fynden. De inslag av blå färg som ryggknappsspännet har kan tyda på att det en gång legat intill ett skelett.

5.1.5 Gervalds gravfynd

Ett ryggknappsspänne påträffades som del av ett gravfynd med inventarienummer 1499 vid Gervalds i Sanda socken. Utöver ryggknappsspännet består fyndet av tre djurhuvudformiga spännen, en fiskformig bronsprydnad, bronsfragment, en bit av en flätad silvertråd, sju stycken pärlor av glas och lera, samt tygbitar (Historiska.se). Förekomsten av tre djurhuvudformiga spännen tillsammans med ryggknappsspännet och tygbitarna tyder på att ett flertal gravar ligger nära detta. De nämnda föremålen är en del av den traditionella gotländska kvinnodräkten som de begravda ofta haft på sig. Fyndet påträffades av en privatpersons grävning till en källare nära en sandbacke. Vid sandbacken hade det funnits en äldre stensättning och bitar av ett kranium påträffades. Denna miljö är typisk för gravfält. Detta, tillsammans med förekomsten av ett flertal djurhuvudformiga spännen tyder på att detta gravfynd är del av ett större gravfält.

Den synliga ornamentiken på ryggknappsspännet liknar ett prickigt inslaget mönster av tremolirstich utöver samtliga spännets sidor. Bygeln verkar vara indelad i tre fält. Likt ett flertal vikingatida ryggknappsspännen finns bronsknoppar på knappen, fotrundeln och fotplattan. Den tjocka knoppen på ryggknappen är mycket likt det senvikingatida ryggknappsspännet som ingår i gravfyndet från Burge gravfält med inventarienummer 2831.

Figur 14. Senvikingatida ryggknappsspänne från Gervalds gravfynd. Inventarienummer 1499 (Thunmark-Nylén 1998:51).

5.1.6 Ryftes gravfynd

Från Ryftes i Fole socken påträffades det ett ryggknappsspänne. Fyndet har inventarienummer 14462 och är klassad som ett ”Gravfynd?”. Osäkerheten beror på att inget skelett påträffades i samband med föremålen. Men fyndkombinationerna tyder på att detta borde vara ett gravfynd. Ryggknappsspännet påträffades tillsammans med två djurhuvudformiga spännen, ett bronshängsmycke, en bronsnyckel med två järnringar, en bronsring, ett bandformigt bronsbeslag samt sex glaspärlor och en bärnstenspärla (Historiska.se). Allt var funnet i en stensättning. Fyndkombinationerna och fyndkontexter tyder på att detta enligt min mening är fynd från en gravfältsbegravning. Ryggknappsspännets kombination med två djurhuvudformiga spännen är typiskt för senvikingatida kvinnogravar.

Inslagen av blå färg som ryggknappsspännet har tyder på att det en gång legat nära ett skelett. Detta ryggknappsspänne har likt de flesta vikingatida knoppar på fotplattan, fotrundeln, knappen och huvudplattan. Den fågelhuvudformade fotplattan finns även på detta spänne. Alfred Westholm menar att ornamentiken på detta ryggknappsspänne är ”gjuten runstensornamentik” (Westholm 1926:6). På ryggknappen förekommer ornamentik som är lik det senvikingatida ryggknappsspännet från Hägvalds gravfynd (4581).

Figur 15. Ryggknappsspänne från gravfyndet i Ryftes, Fole socken. Inventarienummer 14462 (Historiska.se).

Ornamentiken på knappen är ett senvikingatida försök att efterlikna den äldre Borrestilen. Spännet är mer lik de övriga senvikingatida än de från äldre vikingatiden. Det som pekar på att ryggknappsspännet är senvikingatida är fyndkombinationerna, fyndkontexterna och skillnaderna gentemot typiska elementen från äldre vikingatida spännen. Detta ryggknappsspänne saknar de typiskt äldre vikingatida ornamentikstilarna och förgyllning. Detta, tillsammans med fyndkombinationerna tyder på att ryggknappsspännet är del av ett senvikingatida gravfältsfynd.

5.1.7 Gällungs gravfält

Ett ryggknappsspänne påträffades i ett gravfynd med inventarienummer 32391:2 på Gällungs gravfält i Väskinde socken. Utöver ryggknappsspännet bestod fyndet av ett nålhus i brons, två dräktnålar, fyra djurhuvudformiga spännen, en bronsnyckel, en bronsarmring, två bronshängen, tjugoen glaspärlor, två bärnstenspärlor, en pärla av bergkristall, en nit av järn, ett bronsbeslag, en bronskedja, ett ringspänne och en järnkniv (Historiska.se). Då ryggknappsspännet påträffades tillsammans med fyra djurhuvudformiga spännen handlar det om två stycken kvinnogravar.

Ornamentiken på ryggknappsspännet är mycket likt ett annat senvikingatida ryggknappsspänne från Hägvalds med inventarienummer 4581 (se Fig. 16). Båda spännena har en streckad bygel och ornamentiken på knapparna ser ut att efterlikna den tidigare Borrestilen. Det ensamma djuret, typiskt för den äldre Borrestilen befinner sig i fyra separata fält på knappen. Ryggknappsspännet har likt samtliga vikingatida spännen bronsknoppar utöver knappen, fotrundeln, fotplattan och huvudplattan. Den vendeltida formen fågelhuvudformig fotplatta består på detta spänne.

Figur 16. Ryggknappsspänne från Gällungs gravfält, Väskinde socken. Inventarienummer 32391:2 (Thunmark-Nylén 1998:50).

5.1.8 Sammanfattning av gravfältsfynden

Sammanlagt har nio stycken ryggknappsspännen påträffats som gravfynd i senvikingatida gotländska gravfält. Den rika ornamentiken, förgyllningen och praktfullheten som ryggknappsspännen från äldre vikingatiden har, saknas på samtliga spännen. Ryggknappsspännen från gravfälten kan delas in i två grupper utefter form och ornamentik. Grupp 1 kan beskrivas som de ryggknappsspännen som har en rundare knapp med kopia av Borrestilen och gjuten ornamentik. Fem stycken utav nio ryggknappsspännen från gravfälten kan beskrivas utifrån den grupperingen. Grupp 2 kan beskrivas som ryggknappsspännen som har en platt knapp med en knopp ovanpå samt stämplad tremolirstich som ornamentik. Tre stycken spännen kan beskrivas utifrån den grupperingen. Undantaget är ett spänne från Barshalder gravfält som har en platt knapp men även gjuten ornamentik. Gemensamt för båda grupperna är att den vendeltida formen ryggknappsspänne och fågelhuvudformig fotplatta består. I förhållande till det totala antalet påträffade senvikingatida gravfältsbegravningarna verkar det handla om ett fåtal innehållande ryggknappsspännen.

Det finns inga anmärkningsvärda skillnader i fyndkombinationerna mellan de två grupperna. Samtliga ryggknappsspännen med ett undantag påträffades tillsammans med minst ett djurhuvudformigt spänne. Det verkar därför som många gravfältsbegravningar har den traditionella gotländska kvinnodräkten bestående av två djurhuvudformiga spännen och ibland ett ryggknappsspänne som tredjespänne. En dräkt kan till exempel därför bestå av två djurhuvudformiga ryggknappsspännen tillsammans med ett ryggknappsspänne. Det är huvudförklaringen till varför ryggknappsspännen förekommer på gravfälten. Det enda undantaget för detta är ett fynd från Broa gravfält med inventarienummer 12509. Där förekommer ryggknappsspännet som ensamt spänne. Fyndkombinationerna tyder däremot på att föremålen inte ursprungligen hör ihop. Till exempel så påträffades ett svärd, kännetecknande för manliga begravningar intill ryggknappsspännet. Utöver dräkttillbehör verkar de kvinnliga gravarna innehållande ryggknappsspännen ofta ha armringar, diverse hängsmycken, pärlor, ibland en kniv eller knivfragment samt diverse bronsföremål såsom nycklar eller ringar.

Ryggknappsspännets betydelse i sammanhanget beror till stor del på hur gravfälten tolkas. Martin Rundkvist menar att gravfälten bör betraktas som ett hedniskt gravskick (Rundkvist 2003b). Företeelser som kan förekomma på gravfälten såsom vapen i manliga begravningar och sydligt-nordligt orienterade gravar kan betraktas som hedniska traditioner. Förekomsten av djurbegravningar och bärnstensamuletter förklaras på liknande sätt. Med den utgångspunkten kan det senvikingatida Gotland betraktas som en tid då hedendomen var hotad av kristendomen. Senvikingatida ryggknappsspännen i gravfälten bör utifrån det perspektivet tolkas som ett arkaiserande och hedniskt föremål. Det fanns en vilja och ett värde i att blicka tillbaka och påminnas om äldre tider, då hedendomen var tryggare. Kopierandet av den äldre Borrestilen och behållandet av den vendeltida formen kan förklaras som detta. Ryggknappsspännets förknippning till Freja vidare motiverade dess placering i gravarna.

Nora Liljeholm (1999) och Michael Müller-Wille (2015) föreslog att gravfälten istället bör tolkas som östligt kristna. Müller-Wille belägger sin uppfattning genom att framhäva betydelsen av kors som påträffats i gravfältsbegravningarna. I till exempel grav 197 på Havor gravfält förekom ett kors vars närmsta parallell finns i Ukraina. Korset är i sin form, ornamentik och storlek i princip identisk med ett kors som påträffades i Pidgirci gravfält, Ukraina. Den man som begravts i grav 197 på Havor gjorde så tillsammans med ornerat bälte. Bältet med tung-formig ände och växtliknande ornamentik liknar en bältestyp från nordvästra Ryssland (Müller-Wille 2015:179f). Jörn Staecker föreslog även att en jämförelse mellan Rysslands så kallade kyrkolösa kyrkogårdar kan göras med Gotlands senvikingatida gravfält (Stacker 1996:77). Från detta perspektiv måste ryggknappsspännets förekomst i gravfälten förklaras annorlunda. Ryggknappsspännet betraktades i så fall troligen inte som ett hedniskt föremål.

5.2 Senvikingatida ryggknappsspännen från kyrkogårdar

Kyrkogårdsfynd är en senvikingatida gotländsk företeelse där kvinnor begravts i sina traditionella dräkter på kyrkogården. Tillsammans med dräkterna har det påträffats fynd av bland annat diverse bronsspännen, mynt och smycken i gravarna. Samtliga fynden kan däremot klassas som dräktdetaljer. Kyrkogårdsfynden är ett senvikingatida fenomen och uppstod först under 1000-talet (Staecker 1996:63f). Kyrkogårdsfynden är alltid orienterande i karaktäristiskt kristen västlig-östlig riktning med huvudet i väster. När kyrkogårdsfynden för första gången påträffades menades det att kyrkogårdarna var placerade ovanpå äldre gravfält. Alfred Westholm lyfte däremot fram fynden av krucifixkors från Havdhem, Stånga och Garda kyrkogårdar (Westholm 1926:3). Kyrkogårdsfynden betraktades då som kristna. Detta bekräftades återigen i samband med utgrävningarna vid Garda kyrka. Där söktes det efter äldre begravningar under kyrkan och kyrkogården, men påträffades aldrig (Trotzig 1969:24).

Kyrkogårdsfynden är ett fenomen som endast påträffats i samband med kvinnogravar. På de senvikingatida kyrkogårdarna begravdes alltid kvinnor norr om kyrkan och männen till söder. Nora Liljeholm tolkar könsuppdelningen som ett tecken på västlig kristendom. Den strikta ordningen av kyrkogården menar Liljeholm vara något mer i stil med den romerskt-katolska kyrkan (Liljeholm 1999:14). Under medeltiden verkar normen förändras. Begravningar fick nu endast ske på kyrkogårdens södra del. Därför så har de senvikingatida kyrkogårdsfynden 22

på norra delen legat ostörda fram till 1800-talet då nya begravningar skedde där. Manliga begravningar från senvikingatida kyrkogårdar har alltså inte påträffats (Liljeholm 1999:2). Ryggknappsspännen är ett föremål som verkar ha förknippats med kvinnor redan från vendeltiden. Spännet förekommer under senvikingatiden fortfarande enbart i kvinnogravar, vare sig det gäller gravfältsfynd eller kyrkogårdsfynd. Detta kan ofta avgöras med hjälp av fyndkombinationerna eller osteologiska analyser. I de två gravskicken verkar den gravlagda ha på sig den traditionella gotländska kvinnodräkten. Till dräkten användes två djurhuvudformiga spännen tillsammans med ett dosformigt spänne eller ett tredje djurhuvudformigt spänne alternativt ett ryggknappsspänne (Carlsson 2015:229).

Martin Rundkvist menar att kyrkogårdar med kyrkogårdsfynd var begravningsplatser uppförda efter en ”rituellt tolerant östlig modell”. De senvikingatida kyrkogårdarna utan kyrkogårdsfynd är istället uppförda utefter en västligt kristen modell. Däremot är artefaktlösa gravar generellt svåra att datera och bara ett sådant senvikingatida exempel i Silte socken kan bekräftas (Rundkvist 2003b:91). Från detta perspektiv kan istället könssegregationen vid kyrkogårdsfynden betraktas som ett sätt att bryta mot det för hedendomen viktiga familjebandet och odalen. Jörn Staecker betraktar också kyrkogårdsfynden som tecken på en östlig mission. Att kristna kyrkogårdsbegravningar dekoreras med diverse föremål menar Staecker inte är unikt för de gotländska kyrkogårdsfynden. På till exempel kyrkogården vid Mikulčice i Slovakien finns det en mängd begravningar från 800- och 900-talet med gravfynd. Fler samtida exempel finns i Tjeckien. Där brukar gravarna på kyrkogårdarna under 800-talet innehålla vapen och ryttarredskap medan 900-talets och senare gravar istället har enbart dräkttillbehör. I Ungern finns det fynd från 1000-talet och 1100-talet i kyrkogårdsbegravningar såsom Zsidód och Komitat Esztergom. Gemensamt för områden med fynd i kyrkogårdsbegravningar är att de befinner sig inom den dokumenterade bysantiska missionens sfär. Utöver detta så går det emot den latinska kyrkans regler att begrava föremål på vigd gjord, det vill säga kyrkogården. Därför menar Staecker att de senvikingatida kyrkorna på Gotland följde ett mer bysantinskt-kristet regelverk där en sådan företeelse var tillåten (Staecker 1996:76ff).

Föremål såsom krucifixkors i de gotländska kyrkogårdsfynden och diverse lös- och depåfynd från det senvikingatida Gotland visar en koppling till Ryssland och Bysans. Det har till exempel förekommit importerade hängsmycken mellan 900-talet fram till 1100-talet från Kiev, Novgorod och Konstantinopel. Könsuppdelningen på kyrkogårdarna menar Staecker var inspirerat av den bysantiska kyrkan – i direkt kontrast mot Nora Liljeholm (se Staecker 1996:80; Liljeholm 1999:14). Till detta bör det påpekas att könssegregeringen av kyrkogårdar inte är unikt för Gotland utan förekommer även på platser med dokumenterad tysk och engelsk mission runtom i Europa och Norden. Gutasagan berättar däremot om utländska biskopar som stannade i Gotland före de fortsatte på sin pilgrimsresa mot Jerusalem (Staecker 1996:80). I ”Islendingabok” berättas det om tre armeniska (bysantiska) biskopar på Island (Sjöberg 1975:81). Detta kanske betyder att även präster eller biskopar från Östeuropa stannade på Gotland och missionerade. En länk som saknas är dock Ryssland, då inga kyrkogårdsfynd har påträffats där. Detta kan bero antingen på arkeologiska brister där eller att kyrkogårdsfynd inte existerat där. Däremot är tidigkristna kyrkogårdar svåra att identifiera i

Ryssland då de generellt inte befinner sig intill kyrkor (Staecker 1996:78ff). De tidigkristna gravfälten på Ryssland kan dock liknas med de senvikingatida gravfälten på Gotland.

5.2.1 Stånga kyrkogård

Stånga kyrka är idag gotisk i sitt utseende. Den är bygd i kalksten och består av ett kyrktorn i väster, ett långhus, smalare absidkor i öster med sakristan på korets norra sida. Den lägre delen av kyrkan byggdes troligen under mitten på 1200-talet. Mittskeppet och den övre delen av kyrkan byggdes i mitten av 1300-talet. Koret daterades till 1200-talet men byggdes om 1864. Dopfunten tyder däremot på att tidigare byggen skett på kyrkan. Lagerlöf och Stolt daterar dopfunten på Stånga kyrka till mitten på 1100-talet (1968:122f). En historisk källa från 1633 av H.N. Strelow daterar grundandet av kyrkan till 1160 (Strelow 1633). Kyrkogården ligger intill kyrkan och är instängd av en mur med tre portar. Åtta stycken kyrkogårdsfynd påträffades på kyrkogårdens norra halva och två manliga begravningar framför kyrkans västra port. De manliga gravarna ligger på gränsen, men fortfarande på den södra halvan av kyrkogården (Staecker 1996:70f). En av de manliga begravningarna och sex av de åtta kyrkogårdsfynden har osäkra placeringar. Utöver de nämnda åtta kyrkogårdsfynden med antingen säkra eller osäkra placeringar finns det tolv kyrkogårdsfynd med okända placeringar (se Staecker 1996:71, Fig. 5.).

I ett av kyrkogårdsfynden med inventarienummer 11948 påträffades det ett ryggknappsspänne. Ryggknappsspännet påträffades tillsammans med tolv djurhuvudformiga spännen, tre anglosaxiska mynt, ett bysantiskt silvermynt, tre hängsmycken i silver med bergkristaller, två hängsmycken med guldinläggningar, en silverring, två hängprydnader av brons, tre nästan hammarformade hängsmycken, två flätade och två snodda armringar av brons, en bronsslöja, silverblecksfragment, två bronskedjor, sex bronsnålar, fragment av en järnkniv, två doppskor, två bronsskaft till nycklar, fyra spikar av järn, sju bärnstenspärlor, trettiosju kalkstenspärlor, nio mosaikpärlor, åtta guldfolierade pärlor, två glaspärlor, två benkammar, rester av tyg och ett fingerben av en människa (Historiska.se). Allt är funnet inom tre meters diameter och på en meters djup. Att tolv djurhuvudformiga spännen påträffats innebär att ett flertal gravar befann sig inom ytan. Djurhuvudformiga spännens kombination med ett ryggknappsspänne innebär att graven är en kvinnograv. Kyrkogårdsfyndet ligger på kyrkogårdens norra halva.

Ornamentiken på spännet består av stämplad tremolirstich ovanpå knappen, tjocka och streckade bandformiga knutmönster på bygeln samt ett geometriskt mönster längst med spännets sidor (se Fig. 16). Ornamentiken tillhör inte någon specifik stil, men tremolirstichen är typisk för senvikingatida ryggknappsspännen. Likt övriga vikingatida spännen består den vendeltida formen och fågelhuvudformig fotplatta på detta spänne. Fåglarnas ögon består av de typiskt vikingatida knopparna som även befinner sig på huvudplattan och knappen.

Figur 17. Ryggknappsspänne från ett kyrkogårdsfynd på Stånga kyrkogård. Inventarienummer 11948 (Historiska.se).

Det andra ryggknappsspännet som påträffades i ett kyrkogårdsfynd ingick i fyndet med inventarienummer 12173. Utöver ryggknappsspännet påträffades det fyra djurhuvudformiga spännen varav en med runstensornamentik och de övriga med punktornering, två bronsnålar, två bronsarmband, två ornerade rembeslag av brons, en bronsring, två rörformiga nålhus av järn, bitar av en järnkniv, diverse järnfragment, tyg- och läderbitar, en hängprydnad med bergkristall och silverinläggning, en bergkristall, fyra bärnstenspärlor, 48 övriga pärlor och delar av en kam i ben (Historiska.se). Allt är funnet i samband med två skelett. Att ryggknappsspännet påträffades tillsammans med fyra djurhuvudformiga innebär att av de två skeletten är ett kvinnligt. Då kyrkogårdsfyndet påträffades på kyrkogårdens norra del bör det antas att det andra skelettet även är kvinnligt. Ornamentiken på spännet är fragmentarisk. Det verkar finnas spår av en knappt synlig ornamentik som enligt min mening liknar entrelacornamentik. Det finns även inläggningar av granater och benskivor på knappen, fotplattan, fotrundeln och huvudplattan (se Fig. 4). Spännet är ett vendeltida men påträffades som tidigare diskuterat i denna senvikingatida kontext.

5.2.2 Havdhem kyrkogård

Erland Lagerlöf och Gunnar Svahnström menar att Havdhem kyrka grundades under första hälften av 1100-talet (1984:170f). H.N. Strelow daterar däremot grundandet av kyrkan till året 1040 (Strelow 1633:140). Det innebär att det kanske från början funnits en träkyrka som sedan ersattes av en bygd i sten. Kyrkan är uppgjort av ett rektangulärt långhus med absidkor. På norra sidan av koret finns sakristan. Precis som samtliga kyrkogårdar där kyrkogårdsfynd påträffats befinner sig de senvikingatida kvinnogravarna norr om kyrkan på kyrkogården. Endast ett fåtal gravar har utgrävts på kyrkogården vilket lett till en osäkerhet gällande ursprungliga kontexten av ett antal fynd. Inga gravar med mynt har påträffats på Havdhem

kyrkogård. I ett av kyrkogårdsfynden förekom det ett krucifixkors gjord i silver med inventarienummer 10310 (Westholm 1926:3).

Ett senvikingatida ryggknappsspänne påträffades i ett kyrkogårdsfynd på Havdhem kyrkogård. Fyndet har inventarienummer 9894. Utöver ryggknappsspännet innehöll fyndet ett djurhuvudformigt spänne, ett litet ringspänne, en ringsölja, en bronskedja samt en hängprydnad i brons med silverinläggningar (Historiska.se). Kombinationen av ett djurhuvudformigt spänne tillsammans med ryggknappsspännet samt gravens nordliga placering innebär att det handlar om en kvinnograv.

Figur 18. Senvikingatida ryggknappsspänne från Havdhem socken. Inventarienummer 9894 (Thunmark-Nylén 1998:49).

Ornamentiken på ryggknappsspännet består av tremolirstich på fotplattan, knappen och huvudplattan (se Fig. 17). Stämplad tremolirstich är typiskt för senvikingatida ryggknappsspännen. Likt de flesta vikingatida ryggknappsspännen har detta bronsknoppar på fotrundeln, fotplattan, knappen och huvudplattan. Den vendeltida fågelhuvudformiga fotplattan finns likt samtliga vikingatida ryggknappsspännen kvar här. De två knopparna på fotplattan är då ögonen för de två fåglarna.

5.2.3 Sammanfattning av kyrkogårdsfynden

Sammanlagt har två senvikingatida och ett vendeltida ryggknappsspänne påträffats i kyrkogårdsfynd. Ornamentiken på båda senvikingatida ryggknappsspännen har stämplad tremolirstich. Det senvikingatida spännet från Stånga kyrkogård har även gjutna bandmönster likt ett antal ryggknappsspännen från gravfälten. Gemensamt med ryggknappsspännen från gravfälten verkar ornamentiken generellt vara nedtonad i jämförelse med ryggknappsspännen från äldre vikingatiden. Den vendeltida formen ryggknappsspänne och fågelhuvudformig fotplatta består. Fyndkombinationerna av kyrkogårdsfyndet från Havdhem innehållande ett ryggknappsspänne kan tillsammans klassas som dräkttillbehör. Likt situationen på gravfälten verkar ett antal kvinnor begravts i den traditionella gotländska kvinnodräkten där ibland ett ryggknappsspänne varit tredjespänne. I fyndet från Stånga kyrkogård handlar det om ett flertal gravar vars fynd beblandats. Utöver dräkttillbehören förekom vad som enligt mig bör betraktas som personliga föremål. Till exempel så påträffades en järnkniv, smycken och ett

stort antal pärlor. Detta är även fallet för det kyrkogårdsfynd där det vendeltida ryggknappsspännet ingick.

Jörn Stacker (1996) och Martin Rundkvist (2003b) menar att kyrkogårdsfynden är ett östligt kristet fenomen. Motiveringen till tolkningen bygger främst på liknelser mellan ett antal bysantiska kyrkogårdar. Staecker lägger däremot inte någon större betoning på gravfältens betydelse men nämner att en möjlig jämförelse mellan de ryska kyrkolösa gravgårdarna kan göras (Staecker 1996:78). Nora Liljeholm menar däremot att kyrkogårdsfynden är ett tecken på en västlig romersk-katolsk kristendom (Liljeholm 1999). Liljeholm motiverar tolkningen genom att belysa gravfältsfyndens likheter i öst samt kyrkogårdsfyndens västliga paralleller. Inom vilken typ av kristendom som kyrkogårdsfynden bör betraktas är inte nödvändigtvis avgörande för vidare tolkningar avseende ryggknappsspännets betydelse i sammanhanget. Däremot är det en central del av att förstå helhetsbilden på Gotland.

Under vendeltiden och äldre vikingatiden var ryggknappsspännet enligt min mening en Frejasymbol. Utifrån Rundkvist perspektiv på gravfälten fortsatte kanske Frejadyrkan under senvikingatiden. Ryggknappsspännets förekomst i gravfälten var i så fall ett uttryck för detta. Då kyrkogårdsfynden är uppenbarligt kristna och innehåller ryggknappsspännen finns det utrymme för alternativa förklaringar. Ifall ryggknappsspännet fortfarande betraktades som en Frejasymbol bör kyrkan rimligtvis inte tillåtit dess bruk i kyrkogårdsbegravningarna.

5. Arkaiseringen som uttryck för en gotländsk identitet

Situationen på det senvikingatida Gotland är en komplex sådan. Gränserna mellan hedendomen och kristendomen verkar diffus. Den materiella kulturen är ibland arkaiserande, återblickande och i egenartad gotländsk stil. Förekomsten av runstenar i bildstensform är ett typiskt exempel. Bildstensformade runstenar har precis som fastlandets runstenar de typiska motiven, runinskriften och korsmärkningen. Ändå så behålls den äldre gotländska svampformen på runstenarna. Senvikingatida ryggknappsspännen kan tolkas i parallell med de bildstensformade runstenarna. Parallellen blir som tydligast ifall både gravfälten och kyrkogårdarna utgås från att vara kristna gravskick. Gotländska ryggknappsspännen hade från vendeltiden alltid en egen form med en utstickande fotrundel. Likaså har bildstenarnas karaktäristiska svampform ett äldre ursprung och är egenartad för Gotland. I samband med den gotländska kristnandeprocessen under senvikingatiden genomgår de två föremålen förändringar. Bildstenarna är inte längre ett hedniskt monument med tydlig Odensymbolik. De transformeras till uppenbarligen kristna runstenar. Kanske ryggknappsspännet gick igenom en liknande process.

De senvikingatida kyrkogårdarna var könssegregerade där kvinnor, som ibland begravdes med ryggknappspännen lades norr om kyrkan. Könssegregering är däremot inget unikt för den kristna begravningsceremonin. Under kyrkans gudstjänst fick kvinnorna sitta i kyrkans vänstra sida och männen till höger. Framför publiken befann sig Kristus avbildad till höger och jungfru Maria till vänster. Den vänstra sidan av kyrkan där jungfru Maria var avbildad låg i kyrkans norra del. Därmed gravlades kvinnor på jungfru Marias del, alltså norr om kyrkan och männen begravdes på Kristus del söder om kyrkan (Roman 2011:13).

För att förstå ryggknappsspännets betydelse i kyrkogårdsfynden dras en parallell med en grupp bildstensformade runstenar som Åke Hyenstrand benämner ”grupp 3” (Hyenstrand 1989:32f). Utöver runor och Urnesornamentik har dessa bildstenar avbildningar av klassiskt mytologiska motiv. Oden, hästen och resan till Valhalla avbildas längst upp på stenen. Runstenarna är däremot fortfarande kristna och dateras till senvikingatiden. En eventuell förklaring till den uppenbara motstridigheten är att betydelsen av de traditionella motiven förändrats. Resan till Valhalla kanske översattes för att passa in i den nu kristna kontexten. Istället representerar avbildningarna kanske den kristna resan till paradiset. I parallell med senvikingatida ryggknappsspännen så kanske den traditionella Frejasymbolen spännet representerade också förändrades. Ett förslag är att Freja översattes till jungfru Maria inom kristendomen. I så fall är det rimligt att den traditionella Frejasymbolen lades i kvinnogravar på Marias norra sida av kyrkogården.

Översättandet och användningen av äldre religiösa symboler och traditioner verkar i Gotlands fall varit en central del av den kristna konverteringsprocessen. Tillåtandet av äldre seder, traditioner och förnyelsen av äldre symboler gör konverteringen till kristendomen en enklare process. Befolkningen kan lättare relatera till den nya framträdande religionen och behöver inte uppge eventuellt viktiga och betydelsefulla traditioner. I samband med denna process verkar det uppstått en vilja bland Gutarna att uttrycka en egen gotländsk identitet. Denna identitet verkar vilja anknyta till det äldre, traditionellt gotländska. Gravfälten i sig kan tolkas som tecken på en sådan sorts konservatism. Kristendomen accepterades, men i processen ville Gutarna visa att den nya religionen inte innebar en ny identitet. För gravfälten innebar det en ny östligt kristen begravningsceremoni, men i ett traditionellt gravskick. Gravarna var ofta orienterade i typiskt gotländsk sydlig-nordlig riktning (Rundkvist 2003b:73). Gravfält verkar däremot inte varit ett accepterat gravskick inom den västliga romerskt-katolska kristendomen. Gemensamt för de västligt och östligt kristna gravskicken är bland annat att kvinnor begravdes med den traditionella gotländska dräkten.

Existerandet av de två parallella till synes kristna gravskicken tyder eventuellt på en pressad situation för Gutarna. Det kanske pågick en maktkonflikt mellan Svearna och den västliga kristendomen mot den östliga missionen. I mitten av denna konflikt befann sig Gutarna. I en tid med stora förändringar och yttre press blev det extra viktigt att påminnas om och uttrycka en gemensam identitet. Ryggknappsspännet som var en del av den traditionella kvinnodräkten symboliserade kanske utöver jungfru Maria även Gutarnas gemensamma traditioner och historia.

6. Sammanfattning

Under vendeltiden och vikingatiden var ryggknappsspännet i olika sammanhang en Frejasymbol. Arrhenius föreslog att det existerat en Frejakult under vendeltiden (1962). Ryggknappsspännet var där ett föremål som kvinnliga representanter för kulten bar. Det var människorna som bar spännet vid livet som även begravdes tillsammans med ett på de vendeltida gravfälten. I samband med övergången till vikingatiden förändras situationen. Under äldre vikingatiden förekommer ryggknappsspännen i första hand som depåfynd, med ett eventuellt undantag i en högstatusgrav på ett gravfält. Depåfynden bör i detta sammanhang uppfattas som religiösa offer. En deponering av ryggknappsspännen kanske var ett sätt att offra direkt till Freja. Det tyder kanske på att ryggknappsspännet under äldre vikingatiden var en kraftfullare Frejasymbol. Ryggknappsspännen är under denna period praktfulla, rikt ornerade och ofta förgyllda. Detta förändras under senvikingatiden. Senvikingatida ryggknappsspännen är alltid blygsamt ornerade. När ornamentiken syns består den generellt av diverse gjutna mönster eller stämplad tremolirstich. Under senvikingatiden påträffas ryggknappsspännen återigen i första hand som gravfynd. Likt den vendeltida situationen så handlar det enbart om kvinnogravar där ryggknappsspännen förekommit. Det beror på att ett ryggknappsspänne kunde vara tredjespänne för den traditionella gotländska kvinnodräkten.

Under senvikingatiden förekommer ryggknappsspännet däremot i två skilda gravskick; de till synes östligt kristna gravfälten och de västligt kristna kyrkogårdarna. I samband med kristnandeprocessen översattes kanske Freja till jungfru Maria. Ryggknappsspännen som traditionell Frejasymbol accepterades nu i de två gravskicken som symbol för jungfru Maria. I samband med stora förändringar och eventuellt yttre press på Gotland blev det viktigt för Gutarna att uttrycka en gemensam och historiskt belagd identitet. Ryggknappsspännet symboliserade nu därför utöver jungfru Maria även Gutarnas gemensamma historia och traditioner.

7. Referenser

Andrén A. 1993. Doors to other worlds: Scandinavian death rituals in gotlandic perspectives. European Journal of Archaeology Vol.1, Issue 1.

Arrhenius, B. 1962. Det flammande smycket. Fornvännen.

Carlsson, A. 2015. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Från stenålder till vikingatid. Stockholm.

Ericsson, V. 1999. Ryggknappsspännen och entrelacornamentik. En ikonografisk analys med hjälp av laserscanner. Stockholms universitet.

Hodder, I. 1982. Symbols in action. Ethnoarchaeological studies of material culture. Cambridge University Press.

Hyenstrand, Å. 1989. Socknar och stenstugor. Om det tidiga Gotland. Stockholm.

Lagerlöf, E. 1968. Alskogs kyrka: Garde ting, Gotland band V:2. Fornvännen – & Svahnström, G. 1968. Stånga kyrka. Burs ting, Gotland band V:3. Sveriges kyrkor 145. – 1984. Gotlands kyrkor: en vägledning. Arlöv.

Liljeholm, N. 1999. Gravfält kontra kyrkogård – Bysans kontra Rom? Fornvännen.

Nerman, B. 1969. Die Vendelzeit Gotlands 2 Tafeln. Berlin.

Minda, I. 1989. Ryggknappspännen. Ett analysförsök av materialet från fastlandet och Öland. Stockholms universitet.

Müller-Wille, M. 2015. Pidgirci (Western Ukraine) and Havor (Gotland, Sweden) – two grave finds connected with Byzantine Christianity.

Roman, E. 2011. Segregationen på medeltida kyrkogårdar. En inblick i Västerhus och Löddeköpinge kyrkogård. Stockholms universitet.

Rundkvist, M. 2003. Barshalder 1: A cemetery in Grötlingbo and Fide parishes, Gotland, Sweden, c. AD 1-1100. Excavations and finds 1826-1971. Stockholm. – 2003b. Barshalder 2: Studies of Late Iron Age Gotland. Stockholm.

Sjöberg, A. 1985. Orthodoxe Mission im Schweden im 11. Society and trade in the Baltic during the Viking Age. Acta Visbyensia VII. Visby.

Staecker, J. 1996. Searching for the unknown: Gotland’s churchyards from a Gender and Missionary perspective. Lund Archaeological Review.

Stenberg, A. D. 2008. I kvinnens tegn: en skildring av ryggknappspennen på Gotland under vendeltid og vikingtid. Stockholms universitet.

Strelow, H.N. 1633. Chronica Guthilandorum.Visby.

Thunmark-Nylén, L. 1995/1998. Die Wikingerzeit Gotlands I-II. Stockholm. – 1983. Gotland och Ostbaltikum. Gutar och vikingar. Stockholm.

Trotzig, G. 1969. Gegensätze zwischen Heidentum und Christentum im archäologischen Material des 11. Jahrhunderts auf Gotland. Acta Visbyensia III. Visby.

Westholm, A. 1926. Gotländska kyrkogårdsfynd från brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Fornvännen.

Wilson, M. D. 1995. Vikingatidens konst. Signums svenska konsthistoria. Lund.

Internetkällor

Statens Historiska Museum. Sök i samlingarna. www.mis.historiska.se. 2015.