En Ny Cykel? Det Blir En Halv Årslön, Tack! När Cykeln Kom Till Sverige År 1867 Hade Den Redan Rullat En Lång Väg Med Många Sidospår
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
1908 En ny cykel? Det blir en halv årslön, tack! När cykeln kom till Sverige år 1867 hade den redan rullat en lång väg med många sidospår. I Tyskland, Frankrike och Storbritannien hade den, i olika primitiva skepnader, dykt upp som ett nytt spännande fordon och sedan avfärdats som en modefluga. Först 1885 fick cykeln den form vi känner igen idag. Säkerhetscykeln kallades den nya konstruktion som hade två lika stora hjul, kedjedrift, frihjulsnav med broms och kullager i tramporna och naven. På 1890-talet började man använda luftfyllda däck – och därmed var cykeln i det närmaste fulländad. Förutom nya material och bättre konstruktioner var kedjeskydd och pakethållare de enda väsentliga nyheterna under de kommande decennierna. Ännu vid förra sekelskiftet var cyklarna oerhört dyra. En vanlig cykel för landsvägsbruk kostade omkring 250 kronor. För en vanlig arbetare motsvarade det nästan en halv årslön. Det dröjde ett tag innan vi började tillverka cyklar i Sverige. Men med den svenska industrins snabba tillväxt under 1890-talet började många av våra mellanstora verkstäder tillverka cyklar. Och när produktionen kunde rationaliseras sjönk också priserna. Under de första åren på 1900-talet trampade den svenska cykelindustrin igång på allvar. Bondpojken som blev cykelkung Monarks grundare Birger Svensson föddes inte precis med silversked i munnen. Nyfödd lämnades han 1883 över till lantbrukarparet Elias och Emma, som bodde utanför Varberg. Elias och Emma var fattiga, men eftersom de inte hade några egna barn var de glada över att ha fått Birger som fosterpojke. Tiderna var dystra på den svenska landsbygden under 1880-talet. När Birger ännu var barn tvingades Elias och Emma att sälja sin lilla gård och arbeta åt andra. Redan innan konfirmationen fick Birger börja valla grannens kor. Men jordbruksarbete var inget han hade fallenhet för – eller lust att lära sig. Som dräng och senare som vagnmakarlärling drömde han sig hellre bort i böckernas värld. Redan i unga år var han på det klara med vad han skulle bli: en stor affärsman. Så fort Birger blivit myndig öppnade han egen lanthandel i hemsocknen. Han tycks aldrig ha tvekat på sitt affärssinne. ”Jag ville ägna mig åt handel och industri, och så blev det”, skrev han själv 1934. Rörelsen växte snabbt, varuutbudet breddades – och 1904 tog man hem ett fyrtiotal cyklar till försäljning. Ett lyckosamt drag, visade det sig snart. Efterfrågan sporrade Birger till att samla ihop en liten verkstadsstyrka och satsa på egen montering av cyklar. Med fortsatt framgång flyttade man 1908 in till Varberg. Här grundade 25-årige Birger Svenska Cykeldepoten. Under de kommande decennierna skulle firman byta namn flera gånger, först till Svenska Cykelfabriken och slutligen till Cykelfabriken Monark. Verksamheten expanderade i allt högre takt och 1917 hade den fattige bondpojken blivit Varbergs störste inkomsttagare. Men Birger lät aldrig välgången stiga honom åt huvudet. Han förblev en enkel och hederlig man – ”driftigheten själv”, enligt en av hans första montörer. Monark skulle vara ett alternativ till de andra cykeltillverkarna med sina höga priser. En vettig cykel till ett vettigt pris, skulle man kunna sammanfatta Birger Svenssons filosofi. Det var tydligen ett resonemang som svenskarna sympatiserade med – och framgången följde Birger ända fram till hans hastiga bortgång i en hjärtattack 1944. Monark hade då blivit Sveriges största cykelfabrik med 2000 anställda och över 10000 återförsäljare över hela landet. 1920 Monarkens segertåg De första egna cykelmodellerna kallades Mode och Krühnen. Det var först nio år efter att Svenska Cykeldepoten startats som en cykel med namnet Monark dök upp. Samma år, 1917, nådde cykelpriserna en topp på grund av första världskrigets råvarubrist. En standardmodell kostade 525 kronor – drygt 13 000 i dagens penningvärde! När kriget var över kunde man åter erbjuda cyklar av högsta kvalitet och priserna sjönk dramatiskt. Den totala produktionen hos Svenska Cykeldepoten uppgick år 1922 till 3680 cyklar. Eftersom man nu tillverkade en stor del av cyklarna själva bytte man 1925 namn till Svenska Cykelfabriken. Ett par år tidigare hade även motorcyklar blivit en viktig produkt i sortimentet och nu behövdes större lokaler. I Varbergs utkanter fanns plats för expansion och man byggde en ny fabrik på den adress där tillverkningen sker än idag. En folkbildare och befriare Under hela 1920-talet pekade cykelförsäljningen i Sverige stadigt uppåt. Cyklisterna hittade man framförallt ute på landet, där cykeln gav en plötslig frihetskänsla. Nu kunde man söka jobb längre bort från hemmet – och en tur på sex mil till och från arbetet var inte ovanligt. Det här var förstås långt före mopedernas tid. För landsbygdens unga var cykeln det självklara fordonet för att fara till dansbanorna och andra nöjen. Med ens blev deras umgängeskrets mycket större – och cykeln bidrog på så sätt till att inaveln drastiskt minskade. Mindre känt idag är att cykeln även betydde mycket för svenskarnas upplysning. I stora delar av vårt land var bildningen ännu för 80 år sedan ytterst bristfällig. Med det nya, snabba fortskaffningsmedlet kunde agitatorer, valtalare, nykterhetsivrare och folkbildare ge sig ut och informera folket. Under 1930-talet organiserade Ivar Lo- Johansson, Gösta Netzén och Gunnar Sträng lantarbetare hela landet med cykelns hjälp. Som Gunnar Sträng sa blev cykeln ”kamrat på färden i kampen för fattigmansrätt”. 1930 Monarkens guldålder Liksom övriga delar av västvärlden drabbades Sverige av lågkonjunktur och ekonomisk nedgång under det tidiga 1930-talet. Men efter de första depressionsåren fick Monark ny luft under tramporna. Produktionstakten förstärktes nu av löpande- band-principen och med 900 anställda rullade 53000 cyklar ut från fabriken år 1934. Samma år ändrades firmanamnet en andra gång till Svenska Cykelfabriken Monark. Cykeltillverkningen hade nu fått stor betydelse för Varberg. Staden som tidigare var känd som en badort med en gammal fästning kunde nu även stolt kalla sig ”Sveriges cykelstad”. Monark såg till att Varberg levde upp till epitetet. Som exempel kan nämnas att på två år, mellan 1934 och 1936, fördubblades produktionen! Tekniska innovationer och nya material som rostfritt stål var också en viktig del av utvecklingen. I katalogen för 1936 konstaterade man att cyklarna nu var ”praktiskt taget rostfria”. Genom två stora uppköp 1937 förstärktes tillverkningen ytterligare. Först tog man över Värnamo Gummifabrik, vilket innebar att man fick egen tillverkning av cykeldäck. Sedan köptes Tobo Bruk för produktion av kedjeskydd och fälgar. De enda delar av cykeln som man inte framställde själva var nu frihjulsnavet och kedjan. Semester på cykelsadeln ”Att åka tåg, bil eller buss är bra om man vill fort fram, men någon sport är det icke och icke heller någon rekreation”, skrev Birger Svensson 1934. Nej, det färdmedel svenskarna borde välja var istället cykeln – en verklig hälsokälla, fortsatte Birger, ”i synnerhet för stillasittande, nervösa och personer som vistas mycket inomhus”. Under mellankrigstiden gynnades den svenska cyklismen av de allmänt dåliga och krokiga vägarna som ställde till det för bilisterna. Dessutom var det få som överhuvudtaget hade råd med en bil. På landet var cykeln det förhärskande färdmedlet, på arbetsdagar som på fritiden. Med 1938 års semesterlag, som garanterade alla förvärvsarbetare två veckors semester, blev cykelsemestrar vanliga. Nu kunde man hinna cykla till mer avlägsna mål, kanske till Norge eller ända till Tyskland eller Danmark! Vid tiden för andra världskrigets utbrott fanns i Sverige 2,2 miljoner cyklar på 6,3 miljoner invånare. 1940 ”Flygande läcker och lätt” Medan andra världskriget rasade ute i världen slog Monark nya produktionsrekord. Bristen på bensin var nog en bidragande orsak, tillsammans med kronans stora beställningar av militärcyklar. Samtidigt bytte velocipeden officiellt namn till cykel. Benämningen hade redan använts av folket i decennier. Varför skulle ett så självklart och enkelt fordon ha ett krångligt namn? Cykeln blev lättare även ur andra aspekter. Hos Monark började man experimentera med lättmetaller och nya stållegeringar. Till säsongen 1947 lanserades modellerna ”Monark Standard Lätt” och ”Monark Extra lätt”, med ram i krommolybden och lättmetall i fälgar och skärmar. Krommolybdenet var ett lån från flygplanstillverkningen – och fick därför tillnamnet ”flygstål”. Flygstålet gjorde Monark ”flygande läcker och lätt”, och med nya fälgar i elastisk lättmetall och mjukare form på pedalerna blev färden behagligare. Monarken rullade också långt ut i världen. År 1948 startade man en dotterfabrik i Sao Paulo och ett par år senare en i Colombia. Inte för att tillverka billiga komponenter, som man kanske skulle kunna tro, utan för att etablera sig på den sydamerikanska cykelmarknaden. Satsningen föll väl ut. På tio år blev fabriken i Sao Paulo Sydamerikas största svenska industri. Blått mot gult När Monark gav sig in i cykelsporten på 1940-talet var Crescent det helt dominerande märkena bland svenska tävlingscyklister. Men våren 1945 hade Monark samlat ett 30-tal elitcyklister i sitt stall. De bar blå dräkter medan Crescents hade gula – och under de närmaste 15 åren kom kampen mellan blått och gult att hamna i fokus för svensk cykelsport. Harry Snell vann VM på en Crescent 1948 och tillverkaren, Nymanbolagen i Uppsala, kunde stolt kalla sin cykel för ”världsmästarcykeln”. Men det blå stallet tog snart rygg på konkurrenterna. Crescent hade först övertaget i stortävlingarna, men i mitten av 50-talet vann Monarks cyklister Sexdagarsloppet