SE-Karunki 210X297mm

Karunki Fiskebyn Karungi vid Torne älv

Jarno Niskala

Foto: Pentti Myllymäki

Jarno Niskala

Fiskebyn Karungi vid Torne älv Fiskplatser i Torne älv

Kauliranta

Kuivakangas Hannukkalan saari Karjosaari

Nuotioranta-Luppio Armassaari Pukhulmi – Kultaniitty

Vuennonkoski Matkakoski

Karunki/Karungi – Mustasaari Kukkolankoski/Kukkolaforsen

Yli- ja Alavojakkala/Övre och Nedre Vojakkala

Pirkkiö/Björkö Karunki Rantanuotta Siika apajia

Rantanuotta

Rantanuotta Rantanuotta (Kankaanranta)

Karsinapato

Styrmanin ranta

Mustasaaren kulleapaja

Tullinranta Elluniemi

Järviväylän apaja

Ruotsin puoli Suomen puoli Författare: Jarno Niskala Layout och illustration: Arto Huhta Tornedalens sommarsik

2018

Tryckta: Erweko Oy Innehåll

Fiskebyn Karungi vid Torne älv. �� 7

1. Varpställen mitt i byn. �� 7

2. Järviväylä varp. ��10

3. Sikfiskeplatser längre uppåt. ��10

4. Området kring Pelttarinsaari. ��10

5. Fiskare från två länder vid samma varp . ��11

6. Fiskeläget Mustasaari . ��16

7. Bygemenskap på fiskeläget. ��19

8. Delägarna och ägandet. ��20 8.1 Andelarna förr. ��20 8.2 Andelarna idag. ��21 8.3 Beskattning och tionden. ��22

9. Delägarlagets organisation och försäljning av fiskar. ��22

10. Framtid. ��24

Källor. ��25 Pentti Myllymäkis foto Fiskebyn Karungi vid Torne älv

1. Varpställen mitt i byn

Karungi är ett gammalt kolkvarp. Fisket ägdes en gång i tiden av ett kolklag som utgjordes av de äldsta hemmanen i de närliggande byarna men som sedan övergått till att ägas av karungibor. Enligt Kustaa Vilkuna bevisar dessa gamla ägar- förhållanden att varpet är en gammal nyttjanderätt och att det använts redan innan Karungi fått sin mer fasta bosättning (1946).1 Ägarförhållandena för varpen har dock kunnat ändras mellan gårdar, framförallt när det gäller pataplatser, som i undantagsfall till och med kunde överföras till en annan by. (Vuento 1990, 104-105.) En allmän uppfattning är att en stor del av fisket i Torne älv bedrivits med kolk från medeltiden till 1600-talets början. Fisket skedde mitt i älven och fiskarna kunde även komma från andra orter, inte bara från de närmaste strandbosättningarna. (Granlund 1975.) Karungi nämns redan i laxlängden från 1559. Fisket ser ut att ha blivit permanent senast på 1600-talet om man utgår från den tidens skattelängd. Notfisket blev dock svårare på 1600-talet på grund av stora översvämningar och det allt mer van- ligare patafisket. Hur som helst så beskattades Karungi för fisket med 1 tunna och 7 lispund under olika år på 1600-talet. I pataförteckningen från 1741 syns att man drog sju kolk till stranden av Mustasaari och dessa ägdes redan då till stor del av Karungi by men ännu vid den tiden fanns flera gårdar från Nedre Vojakkala (t.ex. Mört och Mustaparta) bland ägarna. Vid Matosaari nedanför Mustasaari har kukkolbor haft ett kolkvarp2. Matosaarikolken har senare kallats för Järvi eller Järviväy- lä. (Marklängder 1613-1780, Hackzell 1741 och se Lundholm, Rantatupa, Vuento) Kolkvarpen ligger mellan två kyrkor i selet som kallas för Karungisjön. Det finns flera öar i selet varav Mustasaari är ett gammalt fiskeläge och en rastplats för fiskarna. Den första kyrkan i Karungi byggdes väster om älven i Karl Gustav på 1740-talet och efter gränsdragningen byggdes en kyrka även på den östra sidan. I kyrkan pålystes också kolkfiskets inled- nings- och avslutningsdatum. Fisket har haft en central plats i byasamhället.

Mustasaari varp används gemensamt av svenskar och finnar. Kolk är det som används som redskap. Kolken börjar kastas en bit uppströms från Rauvala. Förr i tiden var det Kittis ladugårdar som användes som märke eftersom dessa låg i rätt linje. Senare under 1940-talet hade man fäst en grankvist i flottningsbommen för att markera starten. (Vilkuna 1946). Kreeta Kari minns hur det var under kriget: ”Det var en bom som man fäste en videkvist på och den fortsatte att växa där. Den visade var man skulle starta.”

1 Varifrån bosättningen kom berättar också den muntliga traditionen som återgivits av Pekka Kankaanranta, som säger att det på den östra sidan fanns betesmarker som användes av gårdar på den västra sidan. (Pentti Myllymäki). Husen var ändå ganska jämt fördelade på båda sidor av älven i början av 1600-talet. På västra sidan fanns Hynylä, Kieri, Pesula, Kitti, Suutari och Seittula. På östra stranden stod Rautio, Pelttari, Viita, Hooli, Häkkinen eller Rousu, Hurula och Risto. (Vahtola 1991.) 2 I slutet av 1600-talet började man kräva att varp som användes av andra byar skulle gå till den egna byn. Landshövdingens beslut från 1682 och 1688 visar att karungiborna får inlösa andelar i notlaget som folk utifrån har ärvt. Detta motiveras med att arvtagarna själva inte har använt sina rättigheter (Joona 2015, 123-124). Laxfisket i Karungi började alltså vid den tiden gå över till den egna byn.

9 Bild. Utdrag ur jordbokskartan från 1684. Två byggnader syns i Mustasaari.

Nätet får flyta med strömmen men det styrs från båtar, förbi Mustasaari. Vid spetsen av ön lyfts nätet upp. Kyrktornet och klockstapeln på den svenska sidan fungerade som landmärken. När båten var på en viss plats hamnade tornen i samma linje. Då vändes båten tvärs över strömmen samtidigt som man började ro kraftigt för att få båtarna ihop. (Vilkuna 1946.) På stället där man kastar kolk, vid öns nordspets, hade man förr i tiden en karsinapata, som än idag lever kvar i människornas språkbruk. I närheten finns bland annat Karsinahieta som även kallas för Seetis ö. Ännu idag minns man att rester av karsinapatan hittats i älvbotten.3 I slutet av 1800-talet fanns Karungi-patan vid Mustasa- ri, på två olika ställen och sedan även i Kukkola Bild. Kolkbåtar. (Karungi hembygdsförening.) utanför Liakkaälvens mynning samt lite längre nedströms.

3 Charles Hornela berättade (1979), att Karungisjön alltid varit en dålig plats för karsinapatan. Enligt honom var den ersättning man fick för att en flottare en gång körde på den i särklass den bästa förtjänst man någonsin kunnat få från patan. (Melaluoto-Lantto 1982.)

10 Bild. Äldre fiskargenerationer. (Karungi hembygdsförening.)

Pentti Myllymäki: ”Visst fanns det vid något skede en lag på att vi måste sluta fiska här medan fisket fortsatte högre upp. Man turades om på det sättet. Prästen har alltid läst i kyrkan när man måste sluta. En gång hade en präst (i Övertorneå) glömt boken, och då hade det blivit en veckas fördröjning.”

Karsinapatan gjorde att man vid sekelskiftet övergav kolken som olönsam men under första världskriget återupplivades kolkfisket igen.4 På den tiden fick man bra fångster även från karsinapatan. (Melaluoto-Lantto 1982.)

Bild. På den gamla kartan från 1865 syns Karungi karsinapatan i höjd med Musta- saaris nordspets, alldeles intill riksgränsen. Kalliosaari till vänster.

4 Kring 1915 väcktes kolkfisket åter till liv av husbönderna Näsi och Risto (Vilkuna 1966).

11 2. Järviväylä varp

Järviväylä kallas det kolkvarp som ligger nedströms från Mustasaari. Karunginjärvi (Karunginsjön) är bred på det stället. Det kan ha funnits ett liknande fiskeläge som i Mustasaari i den närliggande Matosaari eftersom varpet sedan gammalt användes av ett annat fiskelag. På 1880-talet ägdes Järviväylä endast av gårdar i finska Karungi från och med Rautio längst upp till Palonperä, kyrkoherdens hus och klockaren Bäfver som nämns som personägare. Järviväyläs kolkvarp ägdes ännu på den tiden av gårdar i Mustaranta i Kukkola (Husa, Välimaa, Hooli och Pasu). (Tiger & Grape 1885-1886) Enligt minnesuppgifter har Järviväylä på senare tid näs- tan inte alls använts. Detta på grund av att nätet lätt fastnat i botten. Svenskarna har inte heller använt Järviväylä nästan alls. Före första världskriget låg fiskestället mer på den finska sidan så att kolkens kiesisida endast vidrörde svenska sidan en liten stund under fiskandet. Efter kriget flyttade man närmare Matosaari (Pentti Myllymäki och Melaluoto-Lantto 1984.) Det finns en djup gryta nära Ma- tosaari och bottnen är stenig. Österut är bottnen lite bätt- Bild. Pentti Myllymäki drar upp nätet på 1950-talet. re, minns Pentti Myllymäki. (Pentti Myllymäkis foto.) Heikki Raudasvirta: ”Man kastade först i Järvi och då inkvarterade man ju inte i rian.”

3. Sikfiskeplatser längre uppåt

Uppströms från Mustasaari finns platser där man fiskat sik. Det har varit fritt för alla. När sikfisket vid något skede ökade var det även sådana som inte hade någon andel i fisket som kom med. Det kunde finnas uppåt tjugo båtar ute samtidigt.

4. Området kring Pelttarinsaari

Det är bra sandbotten runt ön. Mellan fastlandet och ön ligger Vuopio, där man också fiskat. Vid Pelttarinsaari har man fått mindre fiskarter som id, mört och sik samt harr som fiskats med drag. Strandnot har kastats på sidor av ön. Strandnot har i Karungi använts framförallt för att fånga mindre fisk, inte så mycket lax.

I Pelttarinsaari har man fiskat lax med pator där nät fästs (mukkapato, potkupato). Det fanns pator på båda sidor av Peltta- rinsaari, den ena i Vuopio i höjd med gården Nurmos och den andra i Niemi (Kaartiskoniemi patan). Patorna Saarenpää och Konstenius låg mot huvudfåran. Norr om ön låg strandängar som ägdes av gårdar i Korpikylä och Nedre Vojakkala. Även Hormikkos och Laurikkas vårpator fanns där på stranden. Laurikkas pataplats vid Takkanainen gård sägs vara urgammal men har inte längre använts vid mätningen på 1880-talet (Tiger & Grape 1885-1886). Pentti Myllymäki minns namnen som man förknippat med platsen: Laurikankorva och Takkanaisenkorva. I början av 1900-talet har man ännu haft pator på några ställen vid dessa stränder. Salmo Takkanainen har berättat att man alltid hållit sig med fisk när man haft en pata. Bottnen var dock hård och därför var det svårt att bygga en pata och hela tiden var man tvungen att ta hänsyn till den föränderliga strömmen (Pentti Myllymäki). Det fanns pator även i Rautionpää (Alarautio, Mikkola).

12 Esa Ojanperä: ”Det var pator i bakvatten med fiskande nätdelar. Man gjorde en böj, och lade ner den och när laxen vände tillbaka hamnade den med stjärten före i fällan.”

Pentti Myllymäki: ”Jag minns när Annu, född Mikkola, redan då en gammal kvinna, berättade hur hennes far hade fiskat med en sådan pata då vattnet plötsligt stigit och tagit patan med sig. Den flöt till Laurikka, och när hennes far hade hämtat den dä- rifrån hade det funnits två laxar i nätet. Det måste ha varit en bra bit före kriget.”

Det fanns några pator även på den västra sidan. Till exempel Kuusinkorva eller Maakorva vid Kankaanranta gården. Det fanns en pata i Kalliosaari och en i Lehtikangas för att fiska mindre fisk samt Leppäniemi patan som ägdes av Seittu gården.

Koijusaari har ägts av Rantaojanperä i Korpikylä. Det har funnits tre pator längs ön. Hoolis vårpata har legat vid den östra stranden. (Tiger & Grape 1885-1886.)

Pentti Myllymäki minns att man vid något skede har kastat not i Liansaari (Lika). Vid ön Isonmatala ligger Isomatalas kolkvarp.

5. Fiskare från två länder vid samma varp

Fisket var viktigt för försörjningen förr i tiden.

Pentti Myllymäki: ”Det är klart att det var väldigt viktigt, det fanns ju inga andra sätt att tjäna pengar här.”

Före kriget var finnar och svenskar samtidigt på varpplatsen men kastade turvis. Enligt en gammal regel ”alla ko tarvin kaatu kumhoon, niin silloin sai päältä heittää.” som betyder att när man i slutändan plumsat klart, kan man börja med ett nytt kast uppströms. Det ena fiskelagets nät kunde ännu vara till en del i vattnet när det andra laget började. (Melaluoto-Lantto 1982.)5

Lars Pesula: ”Varannan gång kastade man den finska kolken och varannan den svenska, så alla var samtidigt där på ön, det var mycket folk.”

Under kriget då det var ont om karlar, deltog även kvinnor i kolkfisket. Kreeta och Helena Rauvala var med, ibland även Salli Rousu och Bertta Malinen. Kreeta Kari, född Rauvala, är en av få som ännu minns fisket under krigstiden. Kreeta och systern Helena var och kolkfiskade under tre krigsår.

5 Erik Högberg berättade (1979), att svenskarnas ibland rodde ”riktigt tokigt” tills någon kom och förklarade att det är ström- men som för näten nedströms. Man ror endast så pass mycket att näten hålls raka. (Melaluoto-Lantto 1982.) Här syftar man förmodligen på den tid då fisket påbörjades på nytt 1915.

13 Kreeta Kari: ”När vi for dit så var det bara folk från finska sidan, och det var inte mer än tre båtlag och sedan kom svenskarna och vi fiskade samtidigt.” 6

Kreeta Kari: ”Jag och Helena rodde med pieru- lauta (fisbräda) och Saales (Charles) med telju och pappa efter. Man kastade näten i sjön och vid det svenska korset började man ro ihop.”

Kreeta Kari: ”Vi två tillsammans motsvarade en man eftersom vi ännu var barn. Saales och far vittjade alltid näten och någon plumsade, oftast var det Eelis Lahdenperä.” 7 Bild. Kreeta Kari född Rauvala berättar att Vid Mustasaari varp fiskar man än idag tillsammans med svenskarna men trots att kolkfisket var tungt så var det ändå turvisas om dagar. Båda sidors båtlag har ett dygn på sig att fiska. Skiftet roligt. Kreeta Karis foto. (Kreeta Kari) byts vid klockan sex. Om man hunnit kasta nätet i vattnet före sex får man dra färdigt.

Det fanns fyra kolklag förr på den svenska sidan. Det var Kankaanrannanpää, Lundström och Seittu. Och den fjärde var Tulli- miehen laki. Namnet kommer från att det fanns både tullare och polis med i kolklaget (tullimies=tullare, laki = lag) (Sven-Erik Bucht och Bengt Kankaanranta.)

Esa Ojanperä: ”En sommar hade svenskarna endast en kolk och vi i Finland hade tre. Så svenskarna an- vände samma kolk hela tiden, bara bytte ut karlarna. Så att de fick vara där hela tiden. Vi hade 2 kolk och en vilade på land. Ja, på så sätt har de varit där samtidigt, svenskarna.”

Finska sidan var delad in i nedre, övre och mellersta kolk. Varje kolklag bestod av fem stamgårdar. Oftast fiskade man med tre kolk. Tre lag skötte var sitt fiske med delä- garlagets redskap. Bild. Pentti Myllymäki och Esa Ojanperä. (Jarno Niskala)

6 Kreeta Kari minns fiskare från svenska sidan under krigstiden: Lasse Kankaanranta, Erik Styrman och Erik Mörtberg, och så var det Pelttaris söner och Frankko, honom minns jag tydligt och så var det tre söner från Björken. 7 I Karungi säger man också tarpoa i stället för trumpsa. Trumpsa är ett träverktyg med långt skaft som användes för att plumsa, göra luftbub- blor vid nätets mynning som dragits ihop till en påse. Bubblorna hindrade laxen att simma ut.

14 Esa Ojanperä: ”I vårt lag (nedre) var det jag som nog var den som var högst up- pifrån, och sedan Ylihurula och Alahurula, Alahurula var inte alls med och fiskade. Gården längst ned: Välimaa var nog inte alls med, men under krigstiden var de ändå och fiskade eftersom de var delägare i kolk. Man har alltid kallat huset för Ange- ria men det rätta namnet är Välimaa. Bild. Pekka Mikkola till vänster, Veikko Pelttari framme, Aimo Pelttari och Pentti Myllymäki bakom. (Pentti Myllymäkis foto.) Mellersta kolk: Esa Pelttari och Konstenius, därifrån och uppåt ert (Pentti Myllymäki) lag, Tuomaranta var redan högre upp sedan de andra Pelttaris. Esa var med i den andra. I den var Aimo (Pelttari) och Veikko från ön, som höll på med näten en hel del. De tillhörde det översta kolklaget.”

Kreeta Kari: ”Är det någon som har berättat att den största fångsten var 38 fiskar. Jag och Helena var där då och det var vår mellersta kolk, det var vi som fick den. Vi skyn- dade alltid för att hinna till kolk före tolv på natten då fisken simmar bäst.”

Maarit Honkaniemi: ”Jag minns att det kunde komma väldigt mycket med fisk, till och med fyrtio med ett kast.”

Heikki Raudasvirta: ”Det var på 60-talet. Det var Ylisenpää kolk, de fick 38 och det fanns ganska stora fiskar med. Fångsten vägde mycket mer än den fångst vi fick med ett kast, 41 stycken.”

Pekka Styrman arrenderade ett tag hela fisket på den svenska sidan och betalade hyra för alla delägare. Styrman lät bygga egna kolk och anställde fiskare från finska sidan. Pekkas son Erkki (på bild) fungerade som övervakare. Det lönade sig att lämna ett jobb med bra betalning och komma till Styrman för att fiska då en krona motsvarade upp till 300 mark. Efter kriget fanns det mycket lax i älven eftersom havet var minerat (Frans Mäntynenä)8

Esa Ojanperä: ”De for ju gladeligen då kronan var så stark. Det var bra betalt.”

8 Kustaa Vilkuna följde laxfisket i Karungi 3.7.1946. Selim Rousus båtlag fick 111 laxar och det andra laget 108 laxar. Det bästa kastet den dagen gav 18 laxar, varav de flesta vägde över 10 kg. (Vilkuna 1966.)

15 Bild. Bakre rader från vänster: Pölkky Juhani, Helenius, Rousu Selim, Erik Styrman, Mäntynenä Heikki, Heikka Kauko, Niska Esko, Lomakka Ilmari, Rousu Juhani, Määttä Erkki, Rousu Ilmari, Ylihurula Tauno, Hooli Paavo, Mäntynenä Vilho, Liikamaa Aukusti, Mäntynenä Jalmari, Rousu Eelovi, Määttä Ilmari.

Främre raden från vänster: Alahurula Esa, Myllymäki Akseli, Myllymäki Viljami, Myllymäki Leo, Vähä Kalle, Määttä Kalle, Mäntynenä Juho, Raudasvirta Kalle, Ojanperä Kalle, Rousu Eero, Husa Antti, Kivelä Martti, Rousu Olavi. Frans Mäntyne- näs foto.

Fotot är taget i Mustasaari i slutet av 1940-talet. Med på bilden är 3 svenska kolklag med avlönade fiskare från finska sidan. På den tiden hade svenskarna med andra ord 3 båtlag som fiskade. Kolkfiske var på sin tid ekonomiskt viktigt och sysselsatte byborna en hel del. Lax som fiskats med kolk såldes till och med långt söderut. Frans Mäntynenä minns väl hur man knöt kolknät i Styrmans stora bagarstuga i Karungi. Jalmari Fräki gjorde flöten av brädor och Erik Mörtberg från Kukkola gjorde tyngder medan Selmi Rousu och Charles Hornela telnade nät.

Frans Mäntynenä: ”Och det var ett hus (Styrman) där det alltid bjöds på lax till mat när vi tre gossar från finska sidan var där. Och dessa karlar, Selim och Saales, menade att vi var mättade med lax då laxlåda inte dög åt oss på vintern.”

Sven-Erik Bucht: ” Jag kommer ihåg när jag var liten grabb så byggde man nya noter bland annat på gamla arbetsstugan i Karungi. Lundström, han var ju duk- tig på att bygga not. Alf Lundström.”

16 Man betalade 0,90-1,50 kr per kast till de avlönade. Förutom ett dygns arbetspass skulle man också laga och sköta om nätet. Männen fick lön för varje kast, även om det inte kom någon fisk. De betalda var därför ofta ivriga fiskare. Ibland kunde bönder och de betalda bli oense om man skulle ut och fiska eller inte. De svenska lagen som betalade för sina män ville kasta mycket oftare än finnar. Då före kriget var det ännu blandat fiske där svenskar och finnar kastade turvis. Efter kriget gick man över till turgång. (Melaluoto-Lantto 1982.)

Sven-Erik Bucht: ”De sista som fiskade på sextiotalet var Henrik Simu och Lasse Seittu. Så de var de sista som fiskade innan det där uppehållet. Sen var det ingen som fiskade på tio-femton år. Så köpte vi den här noten, jag och Bengt, och så började vi fiska not då.”

”När vi är ute med noten, jag och Bengt, så brukar det alltid vara någon från finska Karungi med i vårat lag. Vi skiljer inte på det där. Vi är en älv, ett folk.”

Heikki Raudasvirta: ”Efter kriget hade bolaget och de på svenska sidan förstås en så- dan där bogserbåt. Den körde dit upp, den med Penta som kördes av Kalle Ojanperä bland annat, och av Heimo och så Eino Pelttari. Och så fanns det den med hytt, som Antti Risto ägde.”

Det var hårt arbete att ro. När tekniken utvecklades kom de motordrivna boxerbåtarna först för att underlätta flyttning av bå- tar. Senare började man använda utombordare. Helmer Juntti, handlaren från Karungi, hade en motorbåt, som man började använda för att dra kolk. (Sven-Erik Bucht).

Nattfiske infördes på 1970-talet. Den varade från sju på kvällen till nio på morgonen. Det var inte tillåtet att fiska på dagen alls. Då var det var många som slutade att fiska. Nattfisket tog ändå slut, det ansågs inte vara bra.

Esa Ojanperä: ”Det kom en polis som skulle kontrollera näten, han kom till stranden för att se vilken typ av nät jag använde, och då kom det på tal. Jag sa att nog var det för djävligt att vi måste fiska på natten. Han sa, att så gör de då inte alls i Övertorneå, där får man fiska även på dagen. Och då började även vi fiska på dagen, utan att göra någon större affär av det.”

Varje vår rensades alla varpen gemensamt. Det var cirka fem båtar och en dykare som räfsade bottnen och lyfte upp störande moment så som sjunkna stockar. Svenskar och finnar utförde arbetet gemensamt.

Esa Ojanperä: ”De rensades med vanliga nät, som kastades i vattnet, och när den fastnade, märkte man platsen genom att sätta tyngder med flöte för att dy- karen sedan kunde ta bort det som nätet hade fastnat i. Vi hade alltid en dykare med. Och var det en påle som huggits ned så var det Mänty Fransi som anlitades som laddare, man sköt bort dem med dynamit.”

17 6. Fiskeläget Mustasaari

Kolkplatsen ligger alldeles intill ön. Både finska och svenska fiskare bodde på Mustasaari under fisket. Fiskarna kunde bo på ön under flera dagar och någon kunde stanna där upp till två-tre veckor. Mörts gamla ria har varit en fast punkt för fiskarna. Kol- kbolaget har renoverat rian sommaren 1962. Därinne finns lavar att sova på och en eldstad. Det sägs att rian byggdes av Heikki Mört och att svenskarna hade föreslagit att den skulle användas för att koka kaffe i mellan kasten (Melaluoto-Lantto 1982).9

Kreeta Kari: ”Inne i rian fanns en så här tjock och rund, ganska lång bjälke. Man skulle lägga benen och armarna runt åsen och sedan snurra runt den. När man gjort det kunde man kalla sig för fiskare.”

Bild: Den gamla rian används av fiskarna. (Karungi hembygdsförening.)

Esa Ojanperä: ”Jag minns ännu när det fanns hö i rian.”

9 På kartan från 1865 (Törnudd) syns en markering vid Mustasaari rian, som kan vara en gränsmarkering eller en byggnad. Redan på kartan från 1600-talet syns byggnaderna på ön.

18 Bild: Kuva2. Mustasaari. (Jarno Niskala) Bild: Utdrag ur kartan från 1865

Bild: Interiör från rian 2016. (Jarno Niskala) Bild: Kolkmännen har rast i Mustasaari. Torkställen för nät i bakgrunden. (Karungi hembygdsförening.)

På 1900-talet ägdes Mustasaari delvis av gården Mört. Heikki Mört hade köpt en del av ön 1919 och började odla hö, korn och potatis där (Melaluoto-Lantto 1982).

19 Bild. Kolkmän på 1950-talet. (Pentti Myllymäkis foto.)

Heikki Raudasvirta: ”Ägarna har varit från Ora- vaisensaari, de har varit så pass välbärgade att karungibor inte kunnat ta den på grund av skatter.”

Från östra sidan av älven for man ut till Mustasaari från Ellunniemi, som var byns gemensamma plats för förvaring av kolk och där det fanns en byggnad för vinterförvaring av båtar. Det var 6 båtar som rymdes inne i den. Kolknäten torkades på tre långa bockar som var tillverkade av 10 meter långa avbarkade träd. i Ellunniemi tillhörde bockarna kolkbolaget men när kolklagen började skaffa egna kolk så var det flera andra angö- ringsplatser som togs i bruk. Bild:. Heikki Raudasvirta (Jarno Niskala) Esa Ojanperä: ”När vi skaffade en egen kolk så satte vi den på Melalutos udde, ni hade väl eran i övre delen av byn.”

Pentti Myllymäki: ”Ja, den var på Aimos strand.”

Det fanns en fiskkällare på ön under kriget. Den revs senare och man byggde en ny. Källaren fylldes med snö. Förutom en käl- lare finns det nuförtiden även två vindskydd i Mustasaari, det ena byggd av delägarlaget och det andra av staden.

I början av 1960-talet började svenskarna använda Kalliosaari som rastplats i stället för Mustasaari (Melaluoto-Lantto 1982). Förr har svenskarna använt Styrmans strand som sin landningsplats. Det fanns en iskällare även där. Senare flyttade fiskarna till tullstranden, där det också fanns en iskällare (Sven-Erik Bucht.)

20 7. Bygemenskap på fiskeläget

Mustasaari var en livlig plats under fisketiden, särskilt på lördagar. Där samlades bybor, fiskköpare, spritförsäljare och annat folk. Det kunde komma fiskköpare ända från Kemi älvdal eftersom Kemi älv var byggd för vattenkraft. Ofta väntade fiskupp- köparna tillsammans med kolkförmannen på stranden på kvällen. I regel kokades lax i laxhinkar på ön och även gäster blev bjudna på soppan.

Esa Ojanperä: ”Särskilt när det var Finlands tur så var ön full med folk.”

Kreeta Kari: ”Det var roligt, dagen gick fort. När näten råkade fastna i botten, så sa man till oss att vi skulle in i rian för att sova en stund, Men inte hann vi sova, vi levde om och sprang runt ön. Det var ingenting som tyngde på den tiden.”

I början av 1920-talet började Severiina Mört koka kaffe till kolkmännen, precis som fisket så var även kaffekokandet ett dygnet-runt arbete. Man kokade kaffe med en 8 liters panna. Severiina hade tidigare kokat kaffe till flottar- na. Kaffet kokades och såldes i rian där det fanns bänkar och bord för kaffegäster. På den tiden användes rian ännu för tröskande men tvättades ordentligt före fiskesäsongen. Det blev paus i kaffekokandet under kriget, men sysslan togs upp igen så fort kriget var över. Svenskarna hade tagit med sig riktigt kaffe. Någon gång efter 1950-talets mitt slutade man med kaffekokandet. (Melaluoto-Lantto 1982.) Kreeta Kari: ”Severiina tvät- tade rian ofta och jag var där tillsammans med Hele- na för att hjälpa till ibland. Och vi fick läsk när vi tvät- tade och sopade golvet. Det gjorde vi med en kvast, det fanns inga borstar. Den som ville fick köpa kaffe. Och hon hade gott veteb- röd.” Bild. Folk framför dörren till rian. (Karungi hembygdsförening.)

Heikki Raudasvirta: ”Severiina var mamma till Henni Mört eller Henni Lomakka som hon sedan hette. Vår äldsta syster Helena arbetade hos dem. Severiina och Heikki, det var de som även hade byggt rian.”

21 Pentti Myllymäki: ”Det är någon gång från krigstiden som mina minnen därifrån börjar. Där såldes kaffe. Det var före höbärgningen. Både före och efter midsommar hade man kolk. Det var den lite äldre kvinnan som kokade kaffe. Och hon hade yngre flickor till hjälp, även Helena Raudasvirta var där.”

Och det söps också på ön. De äldre kolkkarlarna minns att spriten släpptes fri i Sverige tidigare och då hämtade man därifrån.

Maarit Honkaniemi: ”Det var alltid på midsommaren som kvinnorna for dit med ungar och gubbarna fiskade och råkade ibland vara på fyllan. Och inte endast råkade utan det var de faktiskt.”

Frans Mäntynenä: ”Inte kunde ju tullarna fara till ön. En svensk tullare sa att herre gud vad de dricker mycket de där finska männen.”

Esa Ojanperä: ”Man söp ganska rejält. Jag visste inte hur spriten smakade under nylon- kolkens tid. Det var en likbil som hämtade sprit från Sverige till finnar. Upp till 25 liter om dagen kunde hämtas från Haparanda, nog var det ganska rejäla mängder.”

Den gamla fisketraditionen som går ut på att bjuda den första laxen till bybor lever kvar i Karungi. Den första laxen bjuds nuförtiden till alla som varit med och fiskat, berättar Sven-Erik Bucht. Detta är en gammal sed även vid flera andra varp längs Torneälvdal. Kopplingen till forna fångstkulturer syns speciellt i den här typen av seder. Fiskefester och tillagning av de första laxarna bottnar i tron att årets fångst blir knapp om man snålar med den första fångsten. Till exempel minns man att på laxfesten i Taivalkoski vid Kemi älv ”skulle man dricka sprit och äta lax (de första), för att laxfisket skulle bli framgångsrikt” (Vilkuna 1975, 364.) Laxfest i Mustasaari var en tradition som levde långt in på 1980-talet. Festen var gemensam för både finska och svenska sidan. Ragnar Bucht fungerade som en slags motor för festen. Festen brukade arrangeras i början av juli. Det egentliga kolkfisket var redan över men med stöd av specialtillstånd kunde man arrangera en uppvisning. Förr i tiden har kolklagen kokat och stekt lax på ön. När Ragnar Bucht var ung brukade man samlas där på lördagar och heldagar och på midsommaren. Han ville återupp- liva traditionen och öka samverkan med finnarna. (Melaluoto-Lantto 1982.)

8. Delägarna och ägandet

8.1 Andelarna förr

Ägandet utgår från den gamla svenska jordbalken som säger att den som äger marken äger även vattnet. Och den som äger vattnet, äger fisken. Denna princip om ägandet följde med även när Finland blev ryskt. (Pekka Pelttari)

Ägandet räknas utifrån gårdarnas mantal. I stället för jordmantal har man i fångstkulturer sedan gammalt använt ett system där andelarna delas lika mellan män eller rök (Vilkuna 1975, 75). Med gårdarnas mantal menas andelstalet som också är gårdens skattetal. Mantalen delades ännu i mindre enheter, ören. I byar motsvarar gårdarnas mantal och ören en viss mängd andelar. Man har fått del i fisket om man ägt en viss mängd andelar. Delägarlagen har bestämt om minimiantalet som räcker för att delta.

Traditionellt har sex andelar varit kravet för att kunna fiska. Delägartalet beskrev förutom andelen av fångsten även antalet deltagare i fisket från varje gård. Om gården hade två andelar var den också tvungen att skicka två män till fisket. Även om gården var stor så var två det maximala antalet andelar. Ett kolklag med två båtar behövde alltså ett nät och 6 män, 3 i båda båtar. Kolknätet kastades av 6 män i två båtar.

22 Bild. Juha Alahurula och Sven-Erik Bucht i kolkbåten. 2017. (Jarno Niskala)

Sven-Erik Bucht: “Förr i tiden I finska Karungi kunde man maximalt ha 2 andelar. I svenska Karungi kunde man ha 4 andelar men de flesta hade 1 eller 2-3 men bar någon enstaka hade 4. Tidigare i finska Karungi menade en deläven en man.”

Fram till 1900-talets början fiskade man i kolklag med de fiskare som gårdarna hade ställt till förfogande. Det är möjligt att fisken då delades mellan fiskarna genom lottning.

Det fanns med även sådana som saknade andelar i kolkfisket. Kolkandelarna hade då ansökts eller erhållits från någon gård.

8.2 Andelarna idag

Kraven på andelar har ändrats i Karungi jämfört med äldre tider eftersom fångstsätten har ändrats i och med utvecklingen av redskap.

På finska sidan räcker det idag med en båt om man använder ett lättare flytnät. De största delägargårdarna kan idag ha högst tre andelar i stället för två. Sex andelar är ändå det som krävs för att kunna fiska vilket betyder att det även idag behövs mer än en gård för fisket.

På svenska sidan kan ett hus ha högst fyra andelar. En andel motsvarar 1/32 mantal och 1/8 mantal motsvarar tre andelar. (He- deryd 1992, 270.) Sven Erik Bucht berättar att det inte är lika noga idag; ”nu bryr vi inte oss om några andelar”.

23 8.3 Beskattning och tionden

Staten och hemmansägarna har stridit om vem som äger laxen och striden fortsätter än idag. Tidigare var det delägarlaget som löste fisket av staten för åtminstone fem år. Förutom statlig skatt skulle man även betala tionden till kyrkan. Det räckte inte med att kolken på 1800-talet fick väja för karsinapatafisket utan man skulle också betala tionden till kyrkan och sedan hälften av det som var kvar till staten. Av tjugo laxar kunde fiskarna behålla endast 9 (Vilkuna 1946).

Pekka Pelttari: ”Fiskarna har betalat skatt för fisket. Men man behöver väl inte betala skatt om det är staten som äger fiskarna. Om man fiskar jobbar man ju för staten. Skatten ska ju betalas för endast det man äger. Och det är detta med ägandet som är en tvistefråga.”

År 2016 berättade fiskarna, att sta- tens skatt under deras tid steg från tio procent till tjugo när fångsten översteg 200 kilo. Då kunde man konstatera att ”nu lönar det sig inte mer, vi slutar och går hem.” På den tiden var inte skatten längre lika stor som på 1800-talet. Pentti Myllymäki minns att man på 1970-talet stiftade en lag om tiondenas återtagande. Tiondena som inte längre tillhörde prästen betalades i Karungi tillbaka till delägarlaget. På svenska sidan tog man bort tiondena 1975, när gränsälvskommissionen blev part i ar- rendet (Hederyd 1992, 270).

Pentti Myllymäki: : ”Det var visst någon präst i Bild. Från vänster Adolf Ylirousu, Heikki Määttä, Heikki Konstenius, Martti Torneå som fick sin lön Hautamäki, Heikki Rousu, Arvo Lomakka. Framför rian i Mustasaari. (Maarit på det sättet. Det tog Honkaniemi.) slut sedan.”

9. Delägarlagets organisation och försäljning av fiskar

Förr fiskades lax mestadels till försäljning. Priset var så högt att man inte alltid tyckte sig ha råd med att äta själv. Fiskaren fick lika mycket betalt för ett kilo lax som ett kilo smör kostade i affären (Esa Ojanperä). Som bäst låg priset på 60-70 mark (Juha Alahurula).

Frans Mäntynenä: ”Det var väldigt mycket lax. Vi hämtade med häst från stranden och ibland skulle vi köra fiskarna till källaren där de sorterades. De lades i lådor och kördes till iskällaren där det förstås var is. När man fått all fisk in i lådor så kördes lådorna med lastbil till Nikkala. Sedan vet jag inte vart fisken skulle vidare.”

I Karungi är det delägarlaget som skötet om kolkfisket. Det är en fortsättning på det tidigare kolkkooperativet. I delägarlaget ingår de hus och fastigheter som äger vattenrättigheter inom Karungi skifteslags område.

24 Byarna ändrade det gamla gårdsbaserade man/andel systemet och bildade ett bolag för att arrangera fisket. Kolkkooperativet eller kolkbolaget bildades i slutet av 1920-talet. Bolaget hade en värd/förvaltare som tog hand om försäljning av fiskar och bokföringen. Kolkvärden eller förvaltaren fick lön. Bolaget eller kooperativet ägde nät och båtar, och det var bolaget som sålde fiskarna och delade pengarna mellan delägarna. Man betalade en medlemsavgift för att lösa in sin kolkandel. Medlemsavgifter- na användes för att betala löpande kostnader så som fiskarnas löner. I och med bildandet av ett kooperativ började man avlöna roddare, som fick lön för varje kast. Det kunde bli upp till tjugo kast. Pentti Myllymäki minns, att”när man var där i ett dygn så blev det ganska många kast.”

Maarit Honkaniemi: ”Janne Ojanperä (morfar), var en riktigt hängiven fiskare. Förr i tiden var han chef för det gamla kolklaget och jag minns hur vi som barn gick till stranden. Morfar var redan så gammal, och han var tvungen att gå och bokföra alla laxfångster när de kom till stranden. Mamma gick och bokförde när det var flera kolkfisken.”

Kreeta Kari: ”Det var ju Janne som var chef. Ojanperä, eller han hette ju Hurula på den tiden. När det var mycket fisk så var Janne på gott humor men nog råkade han emellanåt vara på dåligt humor också.”

Det var största delen av mantalsägarna som lämnade kolklaget när den 1927 skulle bildas på svenska sidan. Pekka Styrman samlade då andelar åt sig själv. Mantalsägarna började kräva tillbaka sina andelar 1946 vilket slutade med ett enda kolklag, ”Salmo Salar” för hela byn. (Melaluoto-Lantto 1982.)

På finska sidan slutade man att betala lön för fiskarna i början av 1960-talet när fiskelagen började köpa egna nylonkolk. Det mellersta kolklagets 6-7 andelsägare köpte det första nylonnätet 1961. Efter detta blev de kallade för det gamla nylonlaget. Nästa år köpte kolkbolaget två nylonnät på drygt 200 meter som det sedan auktionerade ut till andelsägarna. Det översta och det nedersta laget fick då också nya nylonnät. Efter detta började fisket auktioneras ut. Köparen kunde ropa in båtar och nät för hela sommaren. Nylonnätet gav bättre fångst.

Esa Ojanperä: ”Ja, efter det så kallades laget alltid för gammalnylon. De var nog fem stycken, ja så var det, Erkki Viita och Pekka Rauvala, det fanns fem kolk till slut. Vi bildade den nedre kolken, sedan var det gammal kolk, mellersta kolk och den översta, vad hette den nu, Erkki Viitas kolk.”

Kooperativet skötte inte längre fiskets bokföring. Det gjorde båtlagen själva. Veikko Pelttari till exempel tog hand om bokfö- ringen för det övre kolklaget. Båt- eller kolklagen fungerade självständigt men betalade en avgift till kooperativet när de for ut för att fiska.

Delägarlaget i Karungi bildades på nytt och reglerna har anpassats till ändrade fångstmetoder. Den sista registreringen skedde vid tusentalsskiftet. Förändringarna har kommit till på grund av förändrade fångster, antalet fiskare samt utveckling av redskap och material. Dåliga fångster ledde till att det inte fanns tillräckligt med folk från egna byn som ville lägga ut. Man kunde även ta in fiskare utanför den egna byn. Under de senaste åren har det varit gott om fisk.

25 Bild: Frans Mäntynenä och Stina Högberg tittar på ett gammalt foto med kolkfiskare. (Jarno Niskala)

10. Framtid

I Karungi har man velat bevara den gamla fisketraditionen till kommande generationer. På 1960- och 70-talen när det inte kom så mycket fisk fiskade man inte heller så mycket. Allt bättre fångster har dock väckt framtidstro och man har insett tradi- tionernas betydelse för det lokala samhället. Fiskarna från svenska och finska sidan har bland annat arrangerat gemensamma uppvisningar och märkt hur viktigt det är att ta med ungdomarna.

Sven-Erik Bucht: “Och sen på sjuttiotal tror jag kom det ingenting och så köpte vi en gammal not. Så vi tänkte att vi måste innan vi glömmer bort. Så har vi dragit dit med pojkar så de också har lärt sig. Så när vi dör så kan dom fiska med not. Jag hävdar att det ädlaste av det ädla är det gamla kulturfisket som har flera hundraåriga anor och det får man inte tränga undan.”

26 Källor

Karta. Karta öfver kronoarrende fiskeverken i Torneå elf. Adolf Törnudd 1865. Kansallisarkisto, Oulu.

Karta. 1684 jordbokskarta Karungi. www.vanhakartta.fi

Granlund John, Laxfiske i Tornedalen. I boken Hvarfner, Harald. Jakt Och Fiske: Nordiskt Symposium Om Livet I En Traditio- nell Jägar- Och Fiskarmiljö Från Förhistorisk Tid Fram Till Våra Dagar. [Luleå]: Norrbottens museum, 1975, s. 155 - 198.

Tiger O. & Grape U.L.. (1885). Pataförteckning för flottning. Protokoll & Beskrifning öfver Torne Älfs karta. Tillhör 1906 års flottningsförslag. Olof Hederyds arkiv (Haparanda stadsbibliotek).

Hackzell, Esaias.1741 patakartor. Charta öfver de Laxpator och Byggnader som Torneå elf förr tiden finnas.. Jordbruksminis- terieets fiskekartor. Riksarkivet, Helsingfors.

Hederyd, Olof (1992). Haparanda efter 1809. Tornedalens historia III. Malungs boktryckeri.

Joona, Juha (2015). Valtion lohiregaali : tutkimus valtion erityisestä oikeudesta lohen ja meritaimenen kalastukseen Pohjanlah- teen laskevissa suurissa virroissa. Rovaniemi: Lapin yliopisto.

Lundholm, Kjell. Fisket vid kusten, i älvar och insjöar. Tornedalens historia II, Gummerus: Jyväskylä, 1993, s.148-180.

Melaluoto-Lantto, Raisa (1982). Kanssakäyminen ja yhteistyö Tornionjoen yli Karungissa tällä vuosisadalla. Pro-gradu tutkielma. Helsingfors universitet.

Melaluoto-Lantto. Karunginjärven rannoilta. Kullepyynti osa 1. Pohjan Tornio, 14.5.1984, nr. 36.

Norrbottens läns landskontors arkiv. Jordeböcker 1613-1780.

Rantatupa, Heikki (1988). Alatornion historia. Tornion kaupunki.

Vahtola, Jouko. Jokilaakson kylät ja yhteiskunta. Teoksessa Tornionlaakson historia 1. Jääkaudelta 1600-luvulle. Malungs Bokt- ryckeri. 1991, s.225-256.

Vilkuna, Kustaa (1946). Lohikulletta heittämässä. Suomen Kuvalehti. 34/1946.

Vilkuna, Kustaa (1966). Hyvänä lohikesänä nähtyä ja kuultua. Tornionlaakson vuosikirja 1966.

Vilkuna, Kustaa (1975). Lohi. Kemijoen ja sen lähialueen lohenkalastuksen historia. Keuruu: Otava.

Vuento, Pertti (1990). Vojakkala, Pirkkamiesten kylä. Vojakkalan kylätoimikunta.

Intervjuer: Lars Pesula (2016)

Bengt Kankaanranta (2017) Maarit Honkaniemi os. Hautamäki (2018)

Esa Ojanperä (2017) Pekka Pelttari (2016)

Frans Mäntynenä (2016) Pentti Myllymäki (2017,2018)

Heikki Raudasvirta (2018) Sven-Erik Bucht (2017)

Juha Alahurula (2016) Gruppintervju av fiskare 2016. På plats annat fiskefolk bl.a. Anders Kandelin, Timo Tiiperi, Tapani Malinen, Seija Kan- Kreeta Kari os. Rauvala (2018) kaanranta, Antti Korteniemi, Esa Risto och Raimo Vähä.

27 www.kesasiika.com