This Is the Published Version of a Paper

http://www.diva-portal.org

This is the published version of a paper published in Scandinavian Sport Studies Forum.

Citation for the original published paper (version of record):

Stark, T. (2017) Från “lappjävel” till ”the King”: Börje Salming, NHL, och den svenska modellen Scandinavian Sport Studies Forum, 8: 163-196 https://doi.org/sportstudies.org/wp-content/ uploads/2017/11/163-196_vol_8_2017_stark.pdf

Access to the published version may require subscription.

N.B. When citing this work, cite the original published paper.

Permanent link to this version: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-74492 scandinavian sport studies forum issn 2000-088x volume eight, 2017, 163–196 © tobias stark 2017 www.sportstudies.org

Från “lappjävel” till ”the King” Börje Salming, NHL, och den svenska modellen1

Tobias Stark Linnéuniversitetet, Växjö

Abstract From ‘fucking Sami’ to ‘the King’: Börje Salming, NHL, and the Swedish Model

This paper deals with former Toronto Maple Leafs and Team Sweden great Börje Salm- ing’s role as a trailblazer for the migration of Swedish ice hockey players to the NHL. Ultimately, the aim is to shed light on the transformation of the Swedish (sports) model at the turn of the 21st century. Drawing on a wide range of archival material and media sources – including club records, newspapers, autobiographical accounts and interviews – it is argued that Salming’s stellar NHL-career not only paved the way for generations of his countrymen by working to dispel the North American myth that Scandinavian players were soft and fragile, as it is commonly asserted, but helped transform the Swedish national identity and hegemonic ice hockey masculinity as well. Theoretically, the paper is grounded in media researcher Garry Whannel’s work on media sport stars, and the no- tion of stardom as “a form of social production in which the professional ideologies and production practices of the media aim to win and hold our attention by linking sporting achievement and personality in ways which have resonance in popular common sense”. Keywords: ice hockey, masculinity, migration, national identity, Sweden, violence, Canada

1 Artikeln bygger på forskning möjliggjord genom ekonomiskt stöd från Linnaeus University Centre for Concurrences in Colonial and Postcolonial Studies och Centrum för idrottsforsk- ning. Framställningen är en delvis omarbetad och utökad version av “How Swede It Is: Börje Salming and the Migration, of Swedish Ice Hockey Players to the NHL”, Lori Dithurbide & Colin Howell (red.), Constructing the Hockey Family: Home, Community, Bureaucracy and Marketplace, Centre for the Study of Sport and Health (CSSH), Saint Mary’s University, Nova Scotia Halifax, 2013.

163 TOBIAS STARK

It could be argued that every European player collecting a salary in the NHL1 today owes a share to B[ö]rje Salming. Way back in 1973, he opened the doors to North American professional hockey for his fel- low countrymen. At that time, after the first Summit Series, Canadians and Americans had come to respect the disciples of the Soviet hockey school, but the Scandinavian players were nicknamed ‘Swedish chick- ens.’ The joke was based on Sweden’s national colors, but no doubt it had a double meaning. B[ö]rje Salming helped eradicate that stereoty- pe (Borje Salming – Biography, 2015)

Ovanstående citat är hämtat från det Torontobaserade ishockeymuseet Hockey Hall of Fames hemsida. Utdraget är ett talande exempel på den gängse bilden av Börje Salmings betydelse som föregångsman för ut- vandringen av svenska spelare till den nordamerikanska proffsishockeyn, det vill säga uppfattningen att Salming mer eller mindre kommit att för- ändra historiens gång på egen hand, tack vare sina extraordinära atletiska färdigheter (Jansson, 1997b; Meharg, 2006; ”Börje Salming”, 2015). I denna artikel kommer jag att försöka nyansera detta synsätt genom att diskutera Salmings ställning som blågul NHL-pionjär, både i termer av hans agerande på isen och mot bakgrund av den genomgripande sam- hällsomvandlingen i Sverige kring millennieskiftet 2000 (Bairner, 2001; Schön, 2007). Med utgångspunkt tagen i ett rikt och mångfacetterat källmaterial – rörande alltifrån intervjuer och levnadsteckningar till samtida press- material jämte förbunds- och föreningsarkiv – kommer jag plädera för att Salmings sägenomspunna NHL-karriär inte bara banat väg för den transatlantiska idrottsmigrationen av svenska ishockeyspelare – genom att utmana den utbredda nordamerikanska föreställningen att svenska ishockeyspelare var veka och timida finesslirare (”Chicken Swedes”), som det brukar heta – utan även bidragit till en betydande förändring av den nationella identiteten och hegemoniska ishockeymanligheten i Sverige i stort vid den aktuella tidpunkten. Forskningen om den svenska (idrotts)modellens utveckling har vuxit till sig rejält på senare år. I huvudsak är det dock frågor rörande den inhemska idrottsrörelsens styrning som hamnat i blickfånget, medan verk- samhetens kulturella praktiker och ideal rönt mindre uppmärksamhet. Denna artikel bidrar till att täppa igen denna forskningslucka (Bairner, 2001; Idrott, historia och samhälle, 2015).

1 National Hockey League (NHL), franska: Ligue Nationale de Hockey (LNH), är den högsta ligan i det nordamerikanska ishockeysystemet och kvalitetsmässigt värl- dens högst rankade.

164 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN

Teoretiskt utgår framställningen ifrån medievetaren Garry Whannels forskning om mediebilden av internationella idrottsstjärnor. Whannel menar att ”[s]tardom is a form of social production in which the professional ideologies and production practices of the media aim to win and hold our attention by linking sporting achievement and personality in ways which have resonances in popular common sense” (Whannel, 2002:49). Han poängterar också att mediebilden av våra idrottsstjärnor aldrig är statisk, utan stadd i ständig förvandling i och med att deras agerande alltid betraktas i ljuset av rådande samhällsförhållanden. Denna kontinuerliga omtolkning av idrottsstjärnornas liv – eller ”reinscription”, för att använda Whannels egen vokabulär – inbegriper tre samverkande processer: 1) ”the mobilisation of popular memory”, 2) ”selective tradi- tion”, samt 3) praktiken ”of writing history in the present”. Följaktligen är det dominerande synsättet på idrottsstjärnor, såsom Börje Salming, att betrakta som den ackumulerade summan av alla deras föregående por- trätteringar, under det att en del aspekter som tidigare lyfts fram gradvis fasats ut eller blivit helt utraderade, medan andra tillkommit eller fått större genomslag (Whannel, 2002:56). I stället för att betrakta ”kändisskap” som något ytligt och meningslöst, som många akademiker tenderar att göra, poängterar Whannel sålunda att de stjärnor som uppnår ”celebrity status provides important and re- vealing evidence about the cultural formation they exist within”. Därför är det också ”important to pay close attention to the ways in which they are celebrated, examining the themes, values and discourses that are in play”, menar han (Whannel, 2002:46). Även om denna artikel inte syftar till någon strikt medieanalys menar jag att Whannels synsätt lämpar sig mycket väl för en studie som denna. Dels kan det klargöra hur den gängse bilden av Börje Salming har ut- vecklats över tid, genom en kombination av både hans agerande på isen och yttre omständigheter, dels ökar det granskningens jämförbarhet, då Whannels tankar fått stort genomslag inom forskningen i stort (Dahlén, 2008; Hellström, 2014). Framställningen inleds med en diskussion av begreppen ”folkhemmet”, ”den svenska modellen” och ”sossehockey”. Mot denna teoretiska bakgrund följer sedan en redogörelse för Salmings karriär, från ungdoms- åren fram till idag. Avslutningsvis summeras intrycken i en konklusion, under det att analysens slutsatser presenteras.

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 165 TOBIAS STARK

Folkhemmet, den svenska modellen och sossehockey

Sveriges 1900-talshistoria är intimt förknippat med folkhemsbegreppet. Även om termens ursprung är omtvistat har socialdemokraten Per Al- bin Hansson traditionellt målats ut som den store folkhemsvisionären. ”Folkhemmet” har därmed i princip kommit att likställas med det moderna, rationella och klasslösa välfärdssamhälle som socialdemokratin sökte realisera i landet under sitt långa regeringsinnehav 1932–1976, vilket sedermera även blivit en central ingrediens i den svenska självbilden, tillika en symbol för Sverige i gemen (Stark, 2010). En viktig grund till ”folkhemmet” i denna tappning sägs ofta ”den svenska modellen” ha varit. Vad är då den svenska modellen? Uttrycket har ibland använts för att markera att den svenska social- och arbetsmark- nadspolitiken fungerat som en medelväg mellan kapitalism och socia- lism. I nära anslutning till detta ligger terminologins koppling till den intressegemenskap och samförståndsanda som – genom en rad kompro- misser mellan staten, arbetsgivarna och arbetarrörelsens representanter – utvecklades i Sverige under 1930-talet, och som i efterhand kommit att framstå som ”typiskt svensk”. Till saken hör att det varit vanligt att söka bakgrunden till både folkhemmet och den svenska modellen i samtida inhemska ekonomiska, sociala och politiska förhållanden (Stark, 2010). Den svenska modellen har även kommit att genomsyra idrotten. Ett tydligt exempel på det är att den svenska modellens ideal rörande sådant som ”disciplin”, ”solidaritet” och ”kompromissvilja” varit viktiga kompo- nenter inom den inhemska idrottsrörelsen under strängt taget hela folkhemsperioden. Därmed har idrottsliga framgångar för svenska atleter samtidigt tjänat till att understryka den svenska modellens internationella gångbarhet, något som inte minst framgår av den svenska ishockeyns historia (Bairner, 2001; Stark, 2010). Ishockeysporten infördes i Sverige lagom till OS i Antwerpen 1920. Efter en trög start, då den nya vintersporten spred sig sakta över landet från dess kärnområde i Stockholm, formligen exploderade det inhemska ishockeyintresset under efterkrigstiden. En viktig anledning till detta var att Tre Kronor under kalla kriget kom att fungera som en termometer för hur den svenska modellen stod sig i konkurrensen med världens super- makter, under det att internationella ishockeymästerskap förvandlades till en scen för storpolitiska kraftmätningar mellan öst och väst. Att så var fallet hade för svensk del att göra med att den blågula spelstilen i mångt och mycket byggde på koncepten ”skötsamhet”, ”kamratskap” och ”prag-

166 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN matism”, vilka alla emanerade ur den svenska modellens grundprinciper (Stark, 2010). Denna typ av ishockey har ofta kallats för ”sossehockey”. Uttrycket i sig är intimt förknippat med den uttalat socialdemokratiske tränarikonen Tommy Sandlins (1944–2006) coachingsfilosofi,2 i form av en mjuk och eftertänksam ledarstil, präglad av ledord såsom ”personen är viktigare än prestationen” (Sandlin & Jansson, 1997:54) och ”vi måste lära oss att skapa vinnare utan att få en massa förlorare” (Sandlin & Karlsson, 1995:93). Sandlin var dock långt ifrån ensam bland svenska ishockeytränare om att förordade sådana tankegångar. Något förenklat kan sossehockeyns premisser i stället sägas ha bildat grundvalen för svensk ishockey överlag under 1900-talets senare del. Det innebär i sin tur att den mönstergille svenske ishockeyspelaren under lång tid ansetts var en renhårig och an- passningsbar allroundspelare, som föredragit att ”smälta in i gruppen” framför att ”köra solo” och/eller att stå i uppmärksamhetens centrum. I och med att ishockeysporten samtidigt setts som – och i hög grad fortfarande anses vara – en typiskt manlig företeelse, emedan majoriteten av alla utövare utgjorts och utgörs av unga män, kan denna karakteri- sering av den prototypiska svenske ishockeyspelaren även sägas gälla/ha gällt den hegemoniska ishockeymaskuliniteten i landet över huvud taget (Stark, 2001; Stark, 2010).

Ungdomsåren

Börje Salming föddes den 17 april 1951, i byn Salmi, nordost om Tor- ne träsk. Modern, Karin, var etnisk svensk, medan fadern, Erland, hade samiskt påbrå. Den senare omkom i en allvarlig gruvolycka (1956) när Börje bara var fem år, vilket försatte Karin – en då 29-årig hemmafru – i en svår situation. För att få familjelivet att gå ihop skickades han till sina morföräldrar i Murjek utanför Boden, samtidigt som hans fem år äldre bror, Stig, gick i skolan i hemorten Kiruna och modern tog jobb som servitris (Salming & Karlsson, 1995).

2 Begreppet ”sossehockey” myntades av sportjournalisten Peter Wennman i mitten av 1990-talet. Ursprungligen var ”sossehockey” ett nedsättande uttryck som sköt in sig på Tommy Sandlins förment bristfälliga matchcoachning, det vill säga att han före- drog att visa förtroende för samtliga spelare, genom att ”rulla på alla femmor”, i ställt för att ”toppa” laget, och låta de bästa få mest istid. Sedermera kom emellertid termen att omtolkas i positiv riktning, varvid även Sandlin tog den till sig och talade om den med stolthet(Sandlin & Jansson, 1996:97–100; Wennman, 2014).

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 167 TOBIAS STARK

Börje Salming har senare vittnat om de stora svårigheterna med att mista sin far i så unga år. Enligt egen utsago levde han annars ett väldigt bekymmerslöst liv som barn, där han varken ägnade skolarbetet eller fa- miljens ansträngda ekonomi särskilt mycket tanke. Om något var det i stället idrotts- och friluftsaktiviteter i olika former (brottning, fotboll, jakt och fiske, m.m.) som då upptog Börjes och broderns medvetande. Ishockeyn blev dock snabbt den stora favoritsysselsättningen framför andra (Salming & Karlsson, 1995; Salming & Liljedahl, 2000). Uppenbarligen misstyckte inte heller Karin till att sönerna ägnade merparten av sin tid åt att träna och spela ishockey, eftersom ”hennes enda krav” på dem var att de ”’aldrig [skulle] jobba under jord i gruvan!’”, som Salming själv formulerat saken (Salming & Karlsson, 1995:31). Ef- ter avklarad skolgång arbetade han ändå en kort tid för LKAB, men då ”endast” som svetsare på landbacken. Till saken hör att Börje i realiteten bara jobbade under en av de tre månader han var anställd av gruvjätten, eftersom den övriga tiden åts upp av den stora strejken i Malmfälten, vid årsskiftet 1969–1970 (Salming & Karlsson, 1995; Salming & Liljedahl, 2000). Inte heller tycks Börje ha slitit alltför ont på sin arbetsplats när han väl var i tjänst. Även om företaget många gånger gav honom ledigt för att kunna spela ishockey i Kiruna AIF:s division II-lag (nuvarande Hockey- Allsvenskan), har han medgivit att han ibland smet undan för att ta sig en tupplur på arbetstid, varvid han en gång blev påkommen av en förman som gjorde klart att ”’[d]u ska inte ligga här och slöa. Hockey kan du aldrig försörja dig på’” (Salming & Karlsson, 1995:30). När så de regerande svenska mästarna, Brynäs IF, kontaktade Börje (våren 1970) för att ordna med en övergång var han följaktligen allt annat än svårövertalad.3

En försmak av nationell ryktbarhet

Enligt uppgift var Brynäs IF först mindre intresserat av att värva Börje Salming än dennes klubbkamrat och backkollega i ungdomslandslaget, Per-Olof Uusitalo, eftersom den senare hölls för att vara den bättre spela- ren av det två. I detta läge ska emellertid brodern Stig, som då själv spelat i Brynäs under några år, ha lagt ett gott ord för sin lillebror, med följd att klubben ändå valde Börje framför Uusitalo. Även om det idag är svårt att fastställa vad som verkligen försiggick bakom kulisserna står det klart

3 Börje Salming skrev på för Brynäs IF den 12 april 1970 (Salming & Karlsson, 1995).

168 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN att han ingalunda sågs som det stora stjärnskottet inom svensk ishockey vid denna tidpunkt. Det är exempelvis talande att han, efter sin debut i B-landslaget, Vikingarna, hösten 1970 karaktäriserades som en uppoff- rande kämpe, medan backkollegan Kenneth Ekman lovsjöngs för sitt ”klok[a] och välavvägt backspel” (Norén, 1971:75; Salming & Karlsson, 1995; Salming & Liljedahl, 2000; Elite Prospects, 2015). Det dröjde dock inte länge innan Brynäsledningen kunde konstatera att klubben funnit en riktig guldklimp. Börje Salming gjorde en lysande debutsäsong i Brynäs (1970/1971), då han som 19-årig rookie noterades för 8 poäng (2 mål och 6 assist) på 27 matcher på klubbens väg mot SM-guldet. Åren därpå gick han från klarhet till klarhet, under det att han blev utsedd till ”matchens lirare” i hela 27 av de sammanlagt 54 matcher han spelade i Brynäströjan (1971/1972– 1972/1973), samtidigt som han bokfördes för 6 mål, 9 assists och 72 utvis- ningsminuter (Salming & Karlsson, 1995; Salming & Liljedahl, 2000). Salmings starka spel i Brynäs förlänande honom snart även en plats i Tre Kronor, där han debuterade i en vänskapsmatch mot Tjeckoslovakien i Stockholm den 11 november 1971. Inom kort var han bofast i A-landslaget, och deltog i båda VM-turneringarna 1972 och 1973, varvid han bland annat blev uttagen till VM:s All-Star Team, 1973 (Olsson, 1971; Salming & Karlsson, 1995; Salming & Liljedahl, 2000).4 I takt med framgångar på isen växte också Salmings kändis- och idol- skap (Jansson, 1971; ”Kontakt med läsekretsen”, 1973; ”Kontakt med läse- kretsen”, 1974). Att påstå att han framstod som en tvättäkta svensk ishock- eyförebild vid denna tidpunkt vore dock att gå för långt. För det första förväntades, som noterats, inhemska idrottsstjärnor under efterkrigstiden förkroppsliga den svenska modellens ideal rörande kamratskap, disciplin och återhållsamhet. Även om Salming då synes ha uppfattats som en blyg och djupt solidarisk person, hade han samtidigt namn om sig att vara en lättjefull bohem, som hellre gick på bio och hängde på krogen än bekymrade sig om att skaffa en gedigen utbildning eller civil karri- är att kunna falla tillbaka på efter ishockeyn. Dåvarande Brynästränaren, Tommy Sandlin, sägs faktiskt ha oroat sig för att hans notoriska festande skulle ruinera hans spelarkarriär (Salming & Karlsson, 1995; Salming & Liljedahl, 2000; Lars-Rune Ölund, 2001). För det andra gjorde Salmings tuffa spelstil att han blev föremål för mycket spott och spe i och med att han uppfattades som en grinig buse och dålig förlorare som lätt exploderade på isen (Håård, 1973; Byström,

4 Storebrodern Stig debuterade i Tre Kronor samtidigt som Börje (Olsson, 1971).

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 169 TOBIAS STARK

1973; Bodin, 1973). Efter en bortamatch mot Timrå IK under SM-slutspelet 1972/1973 överfölls Börje till och med av en uppretad folkmassa som hotade att döda ”tattarjävel[n]” Salming (Olsson, 1973b), efter att han knockat hemmaspelaren Finn Lundström med en våldsam höger- krok (Håård, 1973; Byström, 1973; Bodin, 1973). Detta aktualiserar en tredje aspekt, nämligen att Salmings samiska börd gjorde honom till en frekvent måltavla för rasistiska påhopp i stil med ”lappjävel” och ovannämnda ”tattarjävel” (Salming & Liljedahl, 2000:21; Khaldi, 2001). Även om dessa verbala angrepp kanske inte (alltid) var utslag av någon direkt främlingsfientlighet, utan snarare ett uttryck för bryska försök att få Salming ur balans på isen, ingår de obön- hörligen i en rasistisk föreställningsvärld och pekar på att han ännu vid denna tidpunkt inte blivit ett namn på var mans läppar som en solklar företrädare för en ursvensk ishockeymanlighet. Om något kan allt i stäl- let sägas vittna om att Salmings svenskhet var i alla fall delvis ifrågasatt och/eller föremål för direkt förhandling (Svanberg & Tydén, 1992; Lund- mark, 2008). Följaktligen kan inte heller Salming riktigt sägas ha svarat upp mot ”förväntningarna” på vad som uppfattades som en mönstergill svensk ishockeystjärna vid 1970-talets början. Om något framstod han i stället som väldigt osvensk i sin spelstil, något som Vikingarnas förbundskap- ten – den kanadensiske spelar- och tränarimporten Desmond ”Des” Mo- roney – tog fasta på när han konstaterade att ”’Börje Salming är mer kanadensisk än kanadensarna själva’”, det vill säga tuffare och modigare (Salming & Karlsson, 1995:35). Som det skulle visa sig var det också Salming förment nordamerikanska spelstil som öppnade upp dörren till NHL för honom. Innan jag föl- jer upp den saken är det emellertid nödvändigt att se närmare på sportens internationella utveckling under efterkrigstiden.

Ishockeyns historiska utveckling – nordamerikanska och europeiska perspektiv

Den moderna ishockeysporten emanerar från 1870-talets Montreal. När spelet kom till Europa är omstritt. Klart är dock att det nya vintersporten fick en fast organisatorisk form på den europeiska kontinenten i och med bildandet av Internationella Ishockeyförbundet (IIHF), 1908. Två år senare genomfördes den första EM-turneringen, i Les Avants i Schweiz,

170 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN och den följdes av nya mästerskap på årlig basis fram till första världskri- gets utbrott. Under krigsåren låg sporten i träda på den europeiska kontinenten, men Antwerpen-OS 1920 – där en olympisk ishockeyturnering arrangerades för första gången – gjorde mycket för att gjuta nytt liv i sporten. Ett tecken på det var att turneringen såg Sverige sälla sig till det växande antalet aspirerande ishockeynationer. Mer betydelsefullt i sammanhanget var ändå att Kanada och USA deltog i mästerskapet med var sitt spelstarkt lag, vilka imponerade stort på motståndarna genom deras storartade atletiska färdigheter (Hansen, 1996; Stark, 2012). Under de närmast påföljande årtiondena dominerade sedan nordamerikanska college- och amatörlag de internationella mästerskapen. Fram till och med 1940-talets slut var det nordamerikanska ishockeykunnan- det faktiskt så pass överlägset att till och med andra- och tredjerangens kanadensiska och amerikanska amatörlag regelmässigt kunde spela ut de främsta europeiska landslagen tämligen enkelt. Följdenligt förknippades nordamerikanska ishockeyspelare länge med publikfriande offensiv och graciösa skridskoåkning (Tegnér, 1920; Mr Jones, 1927; ”Kontinent”, 1944). Sovjetunionens succéfyllda intåg på den internationella ishockeysce- nen 1954 – genom att utklassa det kanadensiska landslaget med hela 7–2 på deras väg mot VM-guldet – markerar början på en ny era inom värld- sishockeyn. Det sovjetiska landslaget kom att dominera den internationella ishockeyn under de närmaste fyra decennierna, då det bland annat bärgade förstaplatsen i totalt 14 av de 18 världsmästerskap och sju av nio de olympiska spel som arrangerades åren 1954–1989. Den stora sovjetiska överlägsenheten, i kombination med Tjeckoslovakiens, Sveriges och Fin- lands växande slagkraft, innebar att de student- och amatörlag som USA och Kanada brukade sända till internationella mästerskap inte längre kunde stå sig i konkurrensen (Stark, 2001; Szemberg & Podnieks, 2007). Den förändrade maktbalansen inom världsishockeyn vållade mycket huvudvärk i Nordamerika. Det dröjde inte länge innan nordamerikanska ishockeyföreträdare började tala om fusk: de sovjetiska spelarna var inga tvättäkta amatörer, utan statsanställda proffs, sades det. Därtill stred kanadensiska delegater för att IIHF skulle skrota sina amatörbe- stämmelser och börja tillåta proffs i VM-sammanhang. När det visat sig vara fruktlöst valde Kanada i stället att dra sig tillbaka från internationell ishockey under ett antal år i protest mot IIHF-ordföranden, John Fran- cis ”Bunny” Ahearnes motstånd mot förslaget. På isen manifesterade sig den växande amerikanska och kanadensiska frustrationen annars genom

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 171 TOBIAS STARK att de nordamerikanska spelarna kom att förlita sig alltmer på hårdfört spel (psykningar, tacklingar, slagsmål m.m.) för att besegra sina europeiska motståndare (Stark, 2001; Cantelon, 2006; Szemberg & Podnieks, 2007). Parallellt med detta genomgick den gängse bilden av nordamerikansk ishockey en drastisk förändring, under det att kanadensiska och amerikanska ishockeyspelare gick från att betraktas som goda sportsmän till råbarkade våldsverkare. I stället för att, som tidigare, begapa nordamerikanska ishockeyspelare för deras förment jovialiska personligheter och bländande skönspel började svenska journalister och ishockeyföreträdare nu alltmer slå ner på transatlanternas påstått vanvettiga agerande på isen. Dessutom blev det vanligt att från svenskt håll göra sig lustig över nord- amerikanernas många gånger sargade kroppar (ärrade ansikten, utslagna tänder etc.), märkta av det hårda livet på rinkarna ”over there” (Byström, 1959; Bood, 1963; Eklöw, 1964; Stark, 2001). Från den nordamerikanska proffscirkusens sida började man emellertid mer och mer få upp ögonen för den europeiska ishockeyns slagkraft. Sociologen Hart Cantelon skriver:

The first European to try to earn a position in the NHL was Sweden’s Sven ‘Tumba’ Johansson, who attended the Boston Bruins training camp in 1957. As a Canadian youngster growing up at that time, I re- call listening to radio broadcasts and reading articles that ridiculed the Swedish player for his lack of fortitude (perhaps the birth of the ‘Chick- en Swede’ insult). Johansson’s most visible sin was that, like most Euro- pean trained players, he wore a helmet for safety purposes. Nowadays, Canadian players, too, have grown up wearing helmets; but in 1957 Charlie Burns was one of the few NHL players to do so, and Johansson was a marked man. Despite his considerable size and talent, he was qu- ite literally run out of the NHL. Another Swedish player, Ulf Sterner, would be released by the New York Rangers several years later (1964– 65) because the club had reservations about his ability to stand up to the physical punishment of NHL hockey. Countryman Thommie Berg- man, playing for Detroit in 1972–73, began to dispel the myth about Swedish fragility, and Bergman became the first European to play a complete NHL season. By the end of the 1970s, the impact of talented European players in the WHA5 made them an attractive commodity for most NHL owners and – with exception of a few notable dinosaurs the

5 World Hockey Association (franska: Association mondiale de hockey) var en professionell ishockeyliga i USA och Kanada under 1970-talet som konkurrerade med NHL, under sju säsonger. 2004 försökte man skapa en uppföljare med samma namn, World Hockey Association, men den ligan kom dock aldrig till spel. [Wikipedia]

172 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN

animosity of Canadians towards European players has eased over time (Cantelon, 2006:224).

Så sent som vid 1970-talets början förefaller ändå blotta tanken på att bli proffs i Nordamerika ha varit närmast otänkbar för den stora majoriteten av svenska ishockeyspelare. Talande är att när Vancouver Canucks 1970 bad det då 19-årig svenska superlöftet Anders Hedberg (som sedermera blev storstjärna i Winnipeg Jets och New York Rangers) att skriva på för klubben tackade han nej, eftersom han så långt varken tänkt sig en bana som nordamerikanskt ishockeyproffs eller kände sig mogen för att bli det (Salming & Karlsson, 1995; Salming & Liljedahl, 2000; Johansson Rönnkvist, 2012). Enligt Börje Samling själv hade han länge inga som helst planer på att bli NHL-proffs. Att Ulf Sterner provade lyckan ”over there” var exempelvis inget som gjorde att den unge Börje hemma i Kiruna börja- de drömma om en framtida NHL-karriär, den möjligheten kändes helt enkelt alltför avlägsen (Salming & Karlsson, 1995; Salming, 2015). Inte heller förefaller övergången till Brynäs ha förändrat den saken i grunden. Enligt Börje var det först i Tre Kronor som han över huvud taget kom

i kontakt med ryktena om proffsuppköpare från NHL. Det snackades en massa i början av sjuttiotalet. Bland annat var det tal om en europe- isk proffsliga, men ingen […] hade riktigt grepp om vad som var sant eller inte. Inte visste vi särskilt mycket om NHL heller, råskinn och slagsmål var väl i stort sett vad man hade hört talas om. Proffseriet var liksom inte något som vi spelare tog riktigt på allvar. Man hade hört […] hur det gick för Ulf Sterner när han åkte över Atlanten. Alltihop verkade mycket skumt, ruffel och båg. Sterner räknades som en riktig hårding i Sverige, men han skickades till farmarlaget efter fem matcher med New York Rangers. Européer skulle tydligen skrämmas bort (Sal- ming & Karlsson, 1995:40–41).

Börje verkar dock inte ha varit särskilt räddhågsen. Tvärtom tycks det just ha varit Börjes tuffhet som gjorde att han utmärkte sig som en po- tentiell NHL-spelare. Under juluppehållet 1972/1973 mötte Brynäs det kanadensiska amatörlaget Barrie Flyers på hemmaplan i uppvisningstur- neringen Star Cup. Matchen utvecklades snart till en riktig holmgång, där Salming till slut fick matchstraff efter att ha spearat en motståndare och slagit till domaren:

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 173 TOBIAS STARK

Jag släntrade ensam in i omklädningsrummet och slängde klubban i ett hörn. […] Efter mig kom en man i stilig överrock med kostym och slips under. Jag hade aldrig sett honom förut. ’Would you like to play for the Toronto Maple Leafs in Canada?’ Jag, klassens sämste i engelska, var nu den som skulle ha haft mest nytta av de kunskaperna. ’Yes…’ […] Mannen skakade hand med mig och försvann (Salming & Karlsson, 1995:47–48).

Personen ifråga var Toronto Maple Leafs talangscout Gerry McNamara. Ursprungligen ska McNamara ha kommit till Sverige för att specialstu- dera en målvakt och/eller Brynäsforwarden Inge Hammarström – upp- gifterna går isär – men väl på plats blivit så betagen av Salmings spel att han slängde sig på telefonen för att rapportera till Maple Leafs-ledningen om sitt oväntade fynd (Salming & Karlsson, 1995; Meharg, 2006). Under VM i Moskva våren 1973 gjorde Toronto Maple Leafs sedan klart att klubben menade allvar med att kontraktera Salming jämte Ham- marström. Efter att ha varit över i Toronto för att bekanta sig med omgivningen skrev så Salming och Hammarström på för klubben i början av sommaren. De hade blivit NHL-proffs! (Hammarström & Ericson, 1974; Salming & Karlsson, 1995).

Genombrottet

Eftersom Salming och Hammarström räknade med att de måste vara bättre förberedda än lagkamraterna för att ta plats i Toronto Maple Leafs, ägnade de sommaren åt stenhård försäsongsträning. Väl på plats i Toron- to insåg de också snart att deras förberedelser burit frukt, då Salmings backspel imponerade stort på omgivningen och Hammarström faktiskt lyckades vinna den interna skytteligan under försäsongen. Att klubben hade en ny coach (Red Kelly) och ett flertal nya ansikten i truppen i övrigt bidrog säkert dessutom till svenskarnas acklimatisering, genom att det kanske inte bara var de som kände sig en smula osäkra över vad det innebar att representera Toronto Maple Leafs (Mars, 1973; Meharg, 2006; Hammarström, 2014). Medan Hammarström snart fick namn om sig att vara en ömtålig finesslirare – som av lagets ägare, Harold Ballard, kritiserades för att undvi- ka fysiska spel så till den milda grad att han kunde bära ägg i utrustningen utan att något gick sönder i närkamperna – tycks mycket av Salmings ikonstatus som orädd backklippa ha cementerats redan under hans två

174 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN första NHL-matcher. Förutom att visa upp ett förträffligt backspel i all- mänhet presenterade sig Salming nämligen för den nordamerikanska ishockeypubliken genom att våghalsigt slänga sig och täcka skott med sju sekunder kvar av matchtiden och ställningen 7–4 i NHL-debuten mot Buffalo Sabres. Salming följde sedan upp denna uppseendeväckande djärva manöver med att i påföljande match oförskräckt kasta handskarna mot Philadelphia Flyers notoriska slagskämpe – tillika NHL:s dåvarande ”tungviktsmästare” – David ”the Hammer” Schultz (Burnett, 1973; Sal- ming & Karlsson, 1995; Meharg, 2006). Även om Salming direkt alltså etablerade sig som en av Toronto Map- le Leafs bästa spelare – och snart även räknades bland NHL:s verkliga storstjärnor – dröjde det något innan hans nordamerikanska proffsäven- tyr verkligen började omfamnas i Sverige. När de första blågula spelarna, i skarven mellan 1960- och 1970-talet, utvandrade till Nordamerika för att spela professionell ishockey blev Svenska Ishockeyförbundet (SvIF) och de inhemska elitklubbarna mer eller mindre tagna på sängen. Medan möjligheten att bli NHL-proffs torde ha ansetts vara ungefär lika realis- tisk som att åka till månen för majoriteten svenska ishockeyspelare fram till i alla fall 1970-talets inledning, verkar inte heller den inhemska ishockeyledningen ha ägnat någon större möda åt att begrunda vad det skulle innebära om någon verkligen blev det. Föga förvånande utlöste därför den ”plötsliga” spelarutvandringen till Nordamerika en våldsam debatt inom svensk ishockey, där företrädarna slets mellan hopp och förtviv- lan (Salming & Karlsson, 1995; Johansson Rönnkvist, 2012; ”Swede Ulf Sterner”, 2015). Att svenska spelare värvades till NHL – och sedermera till WHA – togs å ena sidan som intäkt för att den inhemska ishockeyn var i absolut världsklass. I så måtto framstod den begynnande blågula spelarutvandringen till Nordamerika som något positivt för svensk ishockey – särskilt då den kunde motivera andra att försöka bli lika bra som deras fram- gångsrika landsmän. Å andra sidan verkar den hastigt uppblommande spelarmigrationen till Nordamerika ha gjort att i alla fall delar av det nationella ishockeyetablissemanget kände sig draget vid näsan. Det är i sig inte så konstigt, då övergångarna i praktiken innebar att klubb- och landslagsledningarna hastigt och lustigt ställdes inför det omöjliga upp- draget att försöka ersätta garvade landslagsstjärnor. Mest komplicerad var situationen för Tre Kronor, eftersom den ytterst hade att göra med en infekterade proffsdebatten som grasserade inom internationell ishockey vid tidpunkten, där faran för att utestängas från OS-medverkan – på

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 175 TOBIAS STARK grund av att spelarna inte längre ansågs svara upp mot IOK:s amatörbe- stämmelser – tycktes hänga över den nationella ishockeyledningen (Sal- ming & Karlsson, 1995; Jansson, 1997b). Att Tre Kronors förbundskapten, Kjell Svensson, som enligt Börje Salming var den ende svenske ledare som talade seriöst med honom om att skriva på för Toronto Maple Leafs, kastade in handduken efter bara två år på posten, med hänvisning till den stora åderlåtning av svensk ishockey som utflyttningen av landslagsspelare till Nordamerika innebar, säger mycket om den stora oro som utvecklingen medförde i Sverige (Andersson, 1974; Engstrand, 1974; Salming & Karlsson, 1995; Salming, 2015). Inte heller underlättades saken av att den dominerande bilden av Amerika över huvud taget genomgick en radikal försämring i Sverige vid den aktuella tidpunkten i och med Vietnamkriget och den akuta internationella oljekrisen, varvid USA kritiserades hårt för sin aggressiva utrikes- politik samtidigt som partierna i riksdagen sökte slå vakt om den tidigare så framgångsrika svenska modellen (Alm, 2002; Norborg, 2004). I detta läge kom SvIF därför att ta i med krafttag för att försöka stoppa den begynnande ”proffsflykten” till USA och Kanada, eftersom man såg en påtaglig risk för att den inhemska ishockeyn skulle förvandlas till ”ett slags broilerfarm” för amerikanska intressen (Svenska Ishockeyförbundets årsberättelse 1972/1973:5 citat; Engstrand, 1974; Andersson, 1974; Stark, 2010). Bland annat tog man sig före att börja distribuera ekonomiska medel – de så kallade ”landslagspengarna” – till de svenska elitklubbarna för att underlätta deras möjligheter att kunna behålla sina stjärnspela- re i konkurrens med de nordamerikanska proffsuppköparnas hägrande dollarbuntar (Brynäs IF, 1973). För övrigt fick de första svenska NHL-spelarna utstå en del spott och spe hemmavid, eftersom de på sina håll sågs som egennyttiga lyxlirare som lämnat den inhemska ishockeyn vind för våg i jakt på amerikanska dollar. I och med att Ulf Sterner blev den första svenske NHL-spela- ren var han antagligen också den som drabbades värst. När Sterner hös- ten 1964 for till USA för att spela med New York Rangers hånades han faktiskt av SvIF:s vice ordförande – Dagens Nyheters sportchef, Rudolf ”R:et” Eklöw – inför öppen ridå för att vara en uppblåst diva som löp- te stor risk att vanställas av de förmenta nordamerikanska våldsverkarna (Eklöw, 1964; Stark, 2001). I och med att Börje Salming och Inge Hammarström följde i lands- männen Sven Tumbas, Ulf Sterners och Thommie Bergmans fotspår fick de sannolikt en enklare resa än deras föregångare. Icke desto mindre tycks

176 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN

även Salmings och Hammarströms övergång till Toronto Maple Leafs ha vållat en del missämja på hemmaplan. Enligt sportjournalisten Peter Wennman, som följt Brynäs IF närgånget under lång tid som medarbe- tare på Gefle Dagblad och senare Aftonbladet, möttes exempelvis nyheten av en ”fruktansvärd avundsjuka bland de […] gamla Brynässtjärnorna”. Detta ska dock ha haft mer att göra med Hammarström än med Salming, eftersom den förre uppfattades som en skrytmåns, medan ”alla [däre- mot] önskade […] Börje all lycka och all framgång” (Wennman, 2014). Det verkar dock inte ha hindrat Brynäs IF från att ta sina händer ifrån Salming och Hammarström. Klubben förbjöd faktiskt dem från att an- vända A-lagets omklädningsrum under försäsongsträning i Gävle inför deras Torontoflytt. Även om detta kan ses som en praktisk detalj och/ eller en trivial formsak har Brynäs IF:s agerande på sina hålla de facto tolkats som en subtil, men ack så talande reprimand om att Salming och Hammarström var persona-non-grata (Brynäs IF, 1973; Salming & Karlsson, 1995; Salming & Liljedahl, 2000). I sina memoarer har Börje sedermera tillstått att Brynäsledningen hade svårt att svälja förtreten över hans och Hammarströms Torontoflytt, eftersom

situationen var helt ny och de var äldre farbröder som jobbat ideellt i hela sitt liv och såg det mesta med Brynäsögon. [Klubbens starke man] Thure [Wickberg] markerade sitt missnöje genom att frysa inne min och Inges landslagsersättning från VM. Visserligen var det förbundet som stod för kostnaderna, men rutinen var den att klubbarna betalde ut pengarna. […] Vi lät det bero. Vi ville inte bråka (Salming & Karlsson, 1995:65).

Detta uttalande, publicerat drygt två decennier efter själva händelsen, tyder emellertid på att Salming med tiden kommit att inta en mer för- sonande attityd till situationen. När det begav sig, i samband med flytten till Nordamerika, var han och Hammarström nämligen tillräckligt upprörda för att offentligt beskylla Brynäs IF för att hållit inne deras löner, och helt sonika hota klubben med stämning. Brynäsledningen verkar dock mest ha betraktat anklagelserna som en pinsam faux pas och hänvisade blott till SvIF:s direktiv för utbetalning av landslagspengarna, innebärande ekonomiska medel för kompensation av svenska elitspelare (Brynäs IF, 1973; Salming & Karlsson, 1995).

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 177 TOBIAS STARK

Att Salming blivit mer förlåtande med tiden är knappats heller särskilt förvånande, i och med att inte bara kommit att hyllas som ”the King” i Toronto utan faktiskt även hemma i Sverige.

Kröningen

I Sverige kom den infekterade proffsdebatten till en slutpunkt 1976. För det första avstod SvIF då från att anmäla Tre Kronor till Innsbruck-OS med motivering att de inhemska elitspelarna inte längre var några tvätt- äkta amatörer. Den allmänna uppfattningen verkar dock ha varit att den nationella ishockeyledningen inte tyckte sig ha råd att delta i två stora internationella mästerskap – det vill säga både OS och VM – samma år, eftersom det skulle inkräkta på det inhemska serie- och slutspelsprogram- met, med uteblivna publikintäkter som befarad följd (Byström, 1997). Vad som än låg till grund för beslutet kom det i sig att underminera den mest hårdnackade kritiken mot den svenska spelarutvandringen till NHL och WHA, då även de inhemska elitspelarna plötsligt fick proffsstämpel på sig. För det andra arrangerades den första Canada Cup-turneringen i september 1976, där ishockeyvärldens bästa spelare ställdes mot varandra för första gången, oavsett om de klassificerades som proffs eller amatörer. Tillspetsat kan sägas att i detta läge kunde även den mest hårdnackade motståndaren till den svenska spelarmigrationen till Nordamerika om- famna blågula NHL- och WHA-spelare, i och med att allt kokade ned till frågan om att ställa bästa möjliga lag på isen i ”tidernas turnering” (Jansson, 1997a). För det tredje gjorde den överväldigande uppskattning som den nordamerikanska ishockeypubliken visade Börje Salming under turneringen att den svenska ishockeyrörelsen i stort kunde spegla sig i glansen av den ”förlorade sonens” framgångsrika NHL-karriär. Den prominente ishock- eyjournalisten Ulf Janssons skriver i Svensk ishockey 75 år:

Det här var någonting som vi väntat på länge. För första gången i historien möttes världens bästa landslag i en internationell turnering. Alla proffs fanns tillgängliga. […] Det mest fantastiska – någonting som man aldrig glömmer var det mottagande som Börje Salming fick i Maple Leaf Gardens i Toronto. När han presenterades före matchen mot USA uppstod ett jubel som aldrig tycktes ta slut. Folk stod upp i bänkraderna, skrek och applåderade i flera minuter. Man fick en känsla

178 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN

av att de kunde ha hållit på hela natten om inte speakern annonserat näste man i den svenska laguppställningen. Likadant var det mot Cana- da. Börje hyllades mer än de kanadensiska spelarna. Själv upplevde han det nästan som genant men vi som var med fick bekräftelse på det vi länge vetat: BJ [Börje, min anmärkning] var kung i Toronto! (Jansson, 1997a:64).

Även om Salming varit en uppskattad ishockeyspelare i Sverige redan före turneringen medförde den att hans popularitet formligen exploderade i landet, på samma sätt som intresset för nordamerikansk proffsishockey i allmänhet. Att en svensk betraktades som en superstjärna – ja, till och med titulerades ”the King” i ishockeyns ”Mecka”, Toronto – var något som uppenbarligen slog an en sträng i det svenska folkdjupet. För otaliga ynglingar runt om i landet signalerade detta att de kunde ”lyckas” de också. För svensk ishockey i stort tjänade detta samtidigt som ett kvit- to på den inhemska spelarutbildningens – och i förlängningen även den svenska modellens – internationella gångbarhet (Salming & Karlsson, 1995; Jansson, 1997b; Ölund, 2001). Även om Janssons ovannämnda utsaga publicerades drygt två decennier efter Canada Cup 1976 kan 1) den händelse att han apostroferar Bör- jes påstådda olustkänslor inför den stående ovationen i samband med matchen mot USA, samt 2) påståendet att svenskarna ”fick bekräftelse på det vi länge vetat: BJ var kung i Toronto!”, sägas vara talande för den gängse representationen av Salming i Sverige efter turneringen. Den tidigare rika förekomsten av uppjagade skildringarna av Börje som en ta- langfull, men otyglad unga man i behov av större disciplin, gav nu vika för oräkneliga svärmiska spelarporträtt av Salming som en pålitlig och behärskad person (Olsson, 1979; Olsson, 1982; von Konow, 1985). En enig svensk expertkår utropade exempelvis Börje Salming till en av få verkliga ljuspunkter i det kraftigt NHL-bestyckade Tre Kronor som floppade i Canada Cup 1981, där laget slutade femma, efter att inledningsvis ha omnämnts som en av guldfavoriterna. Att ha en spelartrupp sprängfylld av NHL-stjärnor var ingen garanti för framgång, om inte dessa var beredda att arbeta tillsammans som ett lag eller att ge sitt ytters- ta i varje situation, konstaterades det. Följdenligt började SvIF:s företrä- dare att oroa sig för att de svenska NHL-proffsen stannade i utvecklingen, under det att ”de allra flesta […] har sådana utpräglade specialroller i sina resp NHL-lag att dom inte längre klarar av att spela ishockey, i andemeningen spela. De [var] inte längre [svenskar] som ishockeyspe-

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 179 TOBIAS STARK lare utan amerikaner eller kanadensare!” (Andersson, 1981a:14–15, citat; Emsjö, 1981; Hasse Andersson, 1981b; Andersson, 1981c). Kort sagt: medan svenska NHL-proffs i allmänhet kritiserades för att bli osvenska, genom att skaffa sig dåliga nordamerikanska vanor, kom Salming att hyllas för det omvända, varvid han alltmer började framstå som en tvättäkta blågul ishockeyförebild. Det sistnämnda gällde i alla fall hans agerande på isen i och med att hans rykte som notorisk festprisse fortsatte att förfölja honom. Våren 1986 gick Salming ut med nyheten att han använt kokain på en fest i början av 1980-talet. Enligt Börje var tanken att rensa luften efter en uppmärksammad artikel i Sports Illustrated om det omfattande missbru- ket i NHL:s dåvarande storlag, Edmonton Oilers, jämte ihållande rykten om att hans kroniska bihålebesvär berodde på knark. Försöket misslyck- ades emellertid och Salming fann sig snart i stället fångad i en medial häxjakt rörande hans förmodade drogproblem. Besvärat av all den dåli- ga publiciteten beslöt sig NHL för att statuera exempel, varvid Salming suspenderades under hela säsongen 1986/1987, ett straff som efter en del om och men dock omvandlades till åtta matchers avstängning (Willborg, 1986; Olsson, 1986; Salming & Karlsson, 1995). De ihållande knarkrykten som kringgärdade Salming skapade även problem för honom på hemmaplan, något han själv konstaterar med be- drövelse i självbiografin Blod, svett och hockey:

Jag vet att jag var aktuell för VM-laget 1985 och skulle gärna ha ställt upp. Vad händer? Jo, dåvarande förbundskaptenen Leif Boork ville inte ha med mig eftersom han hört att jag använde knark. Men han ringde aldrig upp mig för att lyssna till min version och kolla fakta. [---] Det är OK om Boork lät bli att ta ut mig för att jag inte var tillräckligt bra, men om han gick på rykten att jag knarkade tycker jag han var ojust. Det gick till och med så långt att det snackades en massa på svenska tränarkurser där [min bror, Stig] var med. Till slut ringde han upp mig och fråga: ’Vad fan håller du på med egentligen?’[.] Han var naturligtvis orolig och ville höra från mig hur det egentligen stod till. […] Det var inte roligt att till och med Stigge kände tvivel, men trots allt rabalder ångrar jag inte att jag gick ut och talade om vad jag hade gjort (Salming & Karlsson, 1995:151–152).

När man begrundar Salmings uttalande ska man hålla i minnet att nykterhet under folkhemsperioden utvecklade sig till en av de blågula idrottsutövarnas och ishockeyspelarnas förmodade paradgrenar, varför den inhemska oron för situationen ter sig lättbegriplig. Samtidigt är det

180 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN viktigt att betänka att en påtaglig amerikaniseringskritik – som i mångt och mycket skjutit in sig på den amerikanska populärkulturens förment fördärvliga karaktär – florerat i Sverige i olika former under strängt taget hela 1900-talet, om inte ännu tidigare. På många håll i landet framstod nyheten om Salmings kokainaffär således antagligen ”bara” som ytterligare bekräftelse på det skadliga nöjeslivet ”over there”. Ytterst kan den uppståndelse som Salmings ”avslöjande” vållade därför sägas ha hand- lat om mycket mer än blott att han uppgav sig ha provat kokain på en fest, det vill säga Sveriges förhållande till Nordamerika i allmänhet jäm- te synen på den idealiske ishockeyspelaren i synnerhet (Josefsson, 1986; Karlsson, 1993; Alm, 2002). Under dessa omständigheter är det hur som helst lätt att föreställa sig den glädje som Salming bör ha känt när han blev uttagen till Tre Kronor inför VM i Globen 1989. Till att börja med förundrades de flesta inhemska ishockeyexperter över att förbundskaptenen, Tommy Sandlin, kallade in sin gamle Brynäsadept, eftersom denne ansågs vara för gammal (38 år) och inte hade spelat något VM på stor rink på över 15 års tid (An- dersson, 1989; Ericsson, 1989). Det dröjde dock inte länge innan uttagningen av Salming hyllades som ett rent genidrag. Från första nedsläpp visade nämligen Salming att han alltjämt var en väldsback med sällan skådade ledaregenskaper. En del av Salmings lagkamrater talade utan omsvep om att det haft honom som idol när de växte upp, och att de kände stor vördnad bara av att vara på isen med honom. Anders Eldebrink – som allmänt betraktades som en av Europas bästa försvarare under 1980-talet – uppgav för sin del att han först befarat att Salming skulle vara ett ”stöddigt proffs”, men sedan änd- rat sig, då NHL-stjärnan visade sig vara ”[e]n av de härligaste lagkompi- sar jag någonsin haft, dessutom kanske den mest ödmjuke!” (Andersson, 1989:26). Salming kan faktiskt sägas ha fått hela det svenska ishockeyetablissemanget på fall i samma ögonblick som han landade i Sverige före den stundande turneringen. Inför den samlade välkomstkommittén på Arlan- da fastslog nämligen Salming att ”[f]ör mig finns det inget som går upp mot att spela för Sverige!” (Ericsson, 1989:20). Att en garvad NHL-vete- ran som Salming öppenhjärtigt talade om stoltheten över att få vara med i Tre Kronor, i stället för att – som kanske väntat –ta saken för given och/ eller känna sig ”tvingad att ställa upp” för landslaget, var något som gav eko på hemmaplan, där oron för det svenska välfärdssamhällets nedmon- tering började bli alltmer påtaglig (Ericsson, 1989; Ekstrand, 1995).

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 181 TOBIAS STARK

På det hela taget kan också Stockholms-VM 1989 betecknas som en vattendelare i den svenska ishockeyhistorien, så till vida att turneringen var det första större ishockeyevenemanget i landet att organiseras med de kommersiella krafternas – de så kallade ”slipsarna”, för att använda ett tidstypiskt uttryck – intressen i förgrunden. Ytterst tycks Salmings massiva genombrott som svensk nationalhjälte – för det är tillspetsat vad här är fråga om – följaktligen kunna förklaras i termer av att han var ett välsituerat NHL-proffs som i ord och handling kom att bidra till formuleringen av en ny svenskhet och hegemonisk ishockeymanlighet vid en tidpunkt då den svenska modellen var stadd i kraftig förändring, i och med den allt tydligare övergången från efterkrigstidens industriella guldår (1950–1975) till ett postindustriellt tjänstemannasamhälle (Wedin, 1989; Sandlin, 2000; Schön, 2007). I spåren av den genomgripande svenska samhällsomvandlingen decennierna runt millennieskiftet 2000 – då den inhemska situationen alltmer började präglas av en global utveckling i form av ökande flöden av information, kapital, varor och tjänster över nationsgränserna – kom Salming kort sagt att förkroppsliga möjligheten att förena den nya ti- dens kosmopolitiska och marknadsanpassade praktiker med tillhörande smak för individuella lösningar och glamoröst jetsetliv å den ena sidan och folkhemsepokens stora vurm för mer jordnära och lokalt rotade ideal rörande disciplin, kamratskap och återhållsamhet å den andra (Wedin, 1989; Sandlin, 2000; Schön, 2007). Följdriktigt tycks det också ha varit i samband med Globen-VM 1989 som olika varianter av det senare så vanliga epitetet ”levande legend” vann burskap som en central ingrediens i den inhemska porträttering- en av Salming (Kvärre, 1989; Carlsson, 1990; Branting, 1994). Samma sak gäller förekomsten av ingående redogörelser för de många skador – i form av detaljerade genomgångar av ärr, sydda stygn, brutna ben, m.m. – Salming ådragit sig under sin långa karriär i ”världens tuffaste liga”, NHL (Carlsson, 1989; Hans, 1992; Thunberg, 1996). Dessa skador har sedermera även blivit en väsentlig kugge i konstruktionen av Salming som ”kvinnodröm och mansideal”, med tillnamn som Sveriges ”manligaste” och ”sexigaste” man, sin mogna ålder till trots. Denna karaktäristik tycks för övrigt ha etablerats ytterligare i och med Salmings pensionering från NHL och påföljande Sverigeflytt (Wennman, 1997, citat; Hansson, 1997; ”Salming är Sveriges manligaste man”, 2010).

182 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN

Hemkomsten

Väl hemmastadd i Sverige igen fick Börje Salming många att höja på ögonbrynen genom att fortsätta spelarkarriären efter att ha skrivit på ett tvåårskontrakt med AIK. Även om Salming räknats som en världsback så sent som bara ett år dessförinnan fick nyheten en närmst enig svensk expertkår att döma ut hans chanser att hänga med i Elitserietempot. Sal- ming gav dock svar på tal redan under säsongsupptakten (1990/1991), genom att direkt etablera sig som en av Elitseriens (nuvarande SHL) absoluta bästa spelare; en ställning han sedan vidmakthöll de tre påföl- jande säsongerna, innan han lade skridskorna på hyllan, efter att ha gjort OS-debut som 41-åring i Albertville, 1992 (Byström, 1990; Salming & Karlsson, 2000); Johansson Rönnkvist, 2012)! Efter spelarkarriären har Börje Salming varit verksam som entrepre- nör, genom att driva det egna sportvarumärket Salming, givit ut kok- böcker, arbetat med olika reklam- och modelluppdrag m.m. Ekonomiskt sett har dessa affärer varit avsevärt mer lukrativa för Salming än hans år som NHL-proffs. Så sent som 2010 uppgavs Salmings bolag exempelvis omsätta runt 100 miljoner kronor, att jämföra med de 550 000 dollar han tjänade under det sista året i Toronto Maple Leafs (”Börje Salming säljer för 100 miljoner”, 2010; Salming, Ehrs, Forslin & Gahne, 2010; Salming & Andersson, 2014). Alla Salmings affärsengagemang har dock inte fallit i god jord. När han under 1990-talets inledning började importera Upper Canada Lager till Sverige fick han exempelvis utstå en del kritik i media för att ölförsälj- ning inte lämpade sig för en idrottsman, en händelse som i sin tur ska ses i ljuset av idrottsrörelsens grundmurade nykterhets- och skötsamhetsi- deal (Salming & Liljedahl, 2000). När Volvo hösten 2014 använde Sal- ming som dragplåster i lanseringen av den nya bilmodellen XC90 dömde Svenska Dagbladets bilreporter, Jonas Fröberg, dessutom ut greppet med hänvisning till att den då 63-årige Börje var alltför gammal för att tilltala den yngre kundkretsen (Fröberg, 2014). På det hela taget tycks ändå Salmings publika anseende bara ha vuxit sig starkare med tiden. Att han nu kommit upp i pensionsåldern verkar ingalunda ha gjort att hans ställning som manlig förebild underminerats. Om något förefaller Salmings aktiviteter efter spelarkarriären snarast ha gjort att han fått förnyad aktualitet som svensk idealman i och med utvecklingen av den nya, metrosexuella mansrollen runt millennieskiftet 2000. Det är en manlighet som har smak för livets goda, som månar

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 183 TOBIAS STARK om sitt yttre och omfamnar såväl mjuka värden (jämställdhet, mångfald, att visa känslor etc.) som mer traditionella maskulina attribut (hårdhet, styrka, företagsamhet m.m.) (Krook, 2003; Nasr, 2005; ”Manlighet som går på Viagra och lyckopiller?”, 2007; Söderström, 2011; Dandanelle, 2012). Genom att positionera Salming som en handlingskraftig livsnju- tare – med pengar på fickan och världen som spelplan – som är lika be- kväm med att tala om sina innersta tankar (sorgen efter sin far, smärtan in den sargade kroppen, kärleken till familjen etc.) som med att ge sig hän åt hushållsarbete som i hetluften på världens ishockeyrinkar eller att vistas i den norrländska vildmarken utan skyddsnät (Ekenberg, 2010; Liljestrand, 2010; Magnå, 2014; Wennerholm, 2014), blir han en fram- trädande representant för den nya maskuliniteten. Följande rader, saxade ur kokboken Grilla med Salming (2010), bär syn för sägen:

Jag är en riktig mjukis. Åtminstone när jag snörat av mig skridskorna. Jag trivs som bäst när jag får gå hemma och skrota, pyssla med blom- morna, påta i trädgården, skjutsa ungarna till träningen och passa mina barnbarn. Helst av allt vill jag bara få tid att hinna vara med min familj så mycket som möjligt. Det är därför jag gillar att grilla. […] Att det sedan blir ruggigt gott också ser jag som en ren bonus. Jag gillar rena och enkla smaker, rejäl mat utan onödiga krusiduller. Kanske har det med min kärlek till den karga norrländska naturen att göra. Kanske beror det på att jag lärde mig älska det fantastiska köttet i Kanada och USA. Men jag slänger gärna annat på grillen också. Färsk fisk, grönsaker och vilt till exempel. En nygrillad öring som man just dragit upp ur fjällsjön kan vara hundra gånger godare än den dyraste oxfilén. Och en sak har jag lärt mig på rinken. Man måste våga för att vinna. Samma sak gäller vid grillen. (Salming, Erhs, Forslon & Gahne, 2010:9).

Salmings hyllade ställningstaganden för jämställdhet och sexuellt likabe- rättigande inom ishockeyn ligger i linje med allt detta. När exempelvis Salming sommaren 2014 gick in med det dittills största sponsorkontrak- tet inom svensk damishockey – genom att förse Göteborgs HC med över 100 tröjor, klubbor och handskar m.m. ur den egna kollektionen – möt- tes avtalet med stort gillande runt om i Ishockeysverige (Rylander, 2014; Leman, 2014; Angshult, 2014). Än större genomslag fick nyheten att Salming ställde sig bakom Kiru- na IF:s satsning på att bli världens första HBTQ-certifierade ishockey- klubb, vilken briserade någon dryg vecka senare (Bratell, 2014, Edström, 2014; Rågsjö Thorell, 2015). Klubbordföranden, Johan Köhler, har se-

184 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN dermera faktiskt poängterat att utan Salmings stöd för projektet hade det aldrig gått att realisera. Inledningsvis beklagade sig nämligen en stor del av männen i ”Sveriges mest homofoba stad” [Kiruna, min anmärkning] över föreningens ambitioner på att bli ”’ett jädra böglag’”, ehuru det bara sade ”’schwipp’ så var alla med” på tåget efter att ”ishockeylegendaren” uttalat sitt stöd för det, som Köhler själv uttryck saken (Säll, 2015). Tydli- gare belägg för Salmings inflytande på formuleringen av den hegemoniska ishockeymanligheten i Sverige åren runt millennieskiftet 2000 torde vara svårt att finna. Något senare samma år, i december 2014, visade Salming dessutom prov på den påtagliga betydelse han – genom sin uppburna ställning som blågul ishockeyikon – spelat och fortfrande spelar för konstruktionen av svenskhet. Detta då han i en Expressen-intervju gick till hårt angrepp mot Sverigedemokraten Björn Söder – tillika Riksdagens andre vice talman – för dennes uttalande om att samer och judar inte var några äkta svenskar, som publicerats i Dagens Nyheter ett par dagar dessförinnan. Enligt Sal- ming var Söders påstående inget mindre än ett tecken på himmelsskri- ande vansinne, ty ”[s]äger man en sån sak när alla andra vet att samerna är ursprungsfolk i Sverige, då måste man ha någonting fel där uppe” (Landén & Holm, 2014). Salmings uttalande fick också stort genomslag i debatten, som ett viktigt politiskt inlägg från en av landets verkligt stora idrottshjältar, vilket drog med sig en flodvåg av liknande kritiska utfall, under det att såväl prominenta kulturarbetare som kända idrottare i och ”vanliga” medborgare snart gjorde gemensam sak med honom, genom att mer eller mindre idiotförklara Söders uttalande (Nilsson, 2014; Wal- lin, 2014; Kallur, 2014, Guillou, 2014). Denna händelse är annars särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att de främlingsfientliga påhopp som Salming själv fick utstå i början av spelarkarriären – till följd av sitt norrländska/samiska ursprung – sällan eller aldrig tycks ha blivit föremål för några direkta ingripanden från någ- ra representanter för det inhemska ishockey- eller kulturetablissemanget. Talande är att när en samlad svensk presskår gick till hårt angrepp mot de ovan omtalade skandalscenerna i Timrå 1973, då en uppretad folkhop hotade ”tattarjävel[n]” Salming med lynchning, var det den uppretade stämningen i sig som dömdes ut, medan det rasistiska språkbruket inte ens blev föremål för så mycket som en flyktig kommentar (Håård, 1973; Byström, 1973; S. Olsson, 1973b; Bodin, 1973). Det starka gensvar som Salming fick för fördömandet av Söders politiska utspel kan förklaras med hänvisning till samernas förbättrade si-

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 185 TOBIAS STARK tuation i landet i med riksdagens officiella erkännande av dem som Sve- riges ursprungsbefolkning (1977). Samtidigt är det tydligt att Salmings idrottsliga meritlista måste vägas in i ekvationen. Ett ledmotiv i de många inlägg som olika debattörer gjorde till stöd för Salming var nämligen den explicita eller implicita utgångspunkten att det var direkt absurt att tänka sig att en sådan framstående inhemsk idrottshjälte som Salming inte skulle vara svensk, sitt samiska ursprung till trots (Esk, 2014; Wallin, 2014; Swedenmark, 2014; Sjölund, 2014). Sveriges Televisions ishockeybloggare, Cecilia Edström, sade faktiskt rent ut att det var just Salmings idrottsbakgrund som gav hans röst extra tyngd i sammanhanget:

Heja Börje Salming! Jag önskar att fler kunde göra som du. I ett sam- hällsklimat som kommer längre och längre ifrån tanken om alla männ- iskors lika värde oavsett ursprung och bakgrund anser jag att fler måste ta ansvar för att sprida goda värderingar. Känslan är nämligen att den så viktiga kunskapen om åt vilket håll den högerpopulistiska andan strävar bara går runt i vissa kretsar. Och det är i kretsar och homogena grupper där den här informationen gör minst nytta. Det är här idrotten kommer in i bilden. Och det här handlar inte om att idrottare eller fören- ingar ska gå ut och påverka vilket parti folk ska rösta på. Det handlar om att ta ställning mot rasism, främlingsfientlighet och nationalistiska strömningar – delar ur idrottens grundfundament. Idrotten har en mål- grupp som är långt mycket större än både kultur- och politiska ledar- skribenters. Idrottens plattform är bred och tilltalar människor i alla samhällsklasser. Idrotten har verkligen den makten att kunna påverka här (Edström, 2014b).

Vad gäller svensk ishockey kan Salming idag närmast karakteriseras som en grå eminens som ishockeyföreträdare och medierepresentanter gärna vänder sig till när de vill reda ut hur något förhåller sig med NHL-relate- rade spörsmål (Tanentsapf, 2009; Nyström, 2009; Sundqvist, 2012). Nå- got annat hade knappast heller varit att vänta med tanke på den oerhörda respekt som Salming kommit att åtnjuta i och med sin position som den första europeiska superstjärnan i ”världens tuffaste liga”, jämte invalet i Hockey Hall of Fame (1996) och IIHF:s ”århundrades lag” (2008) (Me- harg, 2006; Wennerholm, 2008; Salming & Andersson, 2014). Som antytts har den gradvisa ikoniseringen av Salming också gått hand i hand med en växande popularitet för nordamerikansk proffsishockey i stort i Sverige. Den saken framgår inte minst av den snabbt ökande medieexponeringen för NHL-ishockey (TV-utsändningar, speci-

186 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN altidskrifter, bloggar etc.) på senare år (”Nu finns alla NHL-matcher på Viaplay”, 2011; Bellviken, 2012; Pro Hockey, 2016). Andra, mer subtila – men samtidigt mer genomgripande – uttryck för denna tingens ordning är utvecklingen av nya perspektiv, ideal och förhållningssätt inom svensk ishockey. Frågan om den transatlantiska spelarmigrationens negativa inverkan på den inhemska ishockeyn disku- teras exempelvis fortfarande med jämna mellanrum, men debatten handlar numera inte så mycket om själva flytten i sig utan snarare om faran med att spelare provar lyckan i för unga år (Svenska Ishockeyförbundets juniortemautredning, 2003; ”Boustedt”, 2010). Till saken hör att det på hemmafronten alltmer börjat uppfattats som ett direkt styrkebesked för den inhemska ishockeyns internationella slagkraft att ha ett stort antal svenskar i NHL (Lindgren, 2013; Norberg, 2016). Denna kulturella adoptionsprocess – för det är ytterst vad det här är fråga om – går även att spåra i sådant som att alltfler svenskar börjat för- orda, nämligen införandet av den nordamerikanska ishockeyns mindre rinkstorlek och hållning till slagsmål på hemmaplan, eftersom det antas verka för ett mer intensivt, spännande och renhårigt spel än det nuvarande europeiska regelverket tillåter (Stark, 2001; Majlard, 2008; Ros, 2008; Wållgrem, 2013; Karlsson & Ros, 2014). Följdenligt har de senaste decennierna även sett en växande acceptans för hårdfört spel i Sverige. Så sent som vid 1970-talets mitt var det exempelvis vanligt att inhemsk expertis for ut mot den påstådda brutalisering av sporten (slagsmål, ojusta tacklingar etc.), vilken inte minst Kanada tycktes stå för (Eklöw, 1973; Ericson, 1977; Stark, 2001). Numera talas i stället med allt större uppskattning inom svensk ishockey om det förment viktiga arbete som fysiska rollspelare – så kallade energispelare – utför på isen (”Wikegård: ’Gjorde en av sina sämre matcher’”, 2010; ”Ryan Lasch är tillbaka i Vida arena”, 2015; Widerberg, 2016). I och med det har också den tidigare nedlåtande attityden mot nordamerikanska spelares många gånger sargade ansikten förbytts mot en tilltagande romantisering av att ”spela skadad” och att ”offra” sig och sin hälsa ”för laget”, något som den framväxande erotiseringen av Börje Salmings ärrade kropp vittnar om (Stark, 2001; Enestubbe, 2016; Wennman, 1997, citat; Hansson, 1997; ”Salming är Sveriges manligaste man”, 2010). Parallellt med detta har också sossehockeyn börjat framstå som alltmer obsolet. Medan lojala och disciplinerade allroundspelare tidigare regel- mässigt lovsjöngs som grundbulten i framgångsrika blågula lagbyggen är det idag vardagsmat att inhemska ishockeyexperter i stället understryker

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 187 TOBIAS STARK behovet av att svenska lag mönstrar stora individualister som kan vinna matcher mer eller mindre på egen hand (Hallman, 2011, Fransson, 2012; Nyström, 2013). Av detta följer också att medan den prototypiska svenska ishockeyspelaren under kalla kriget kan sägas ha varit en anspråkslös och lokalt rotad sportsman – som föredrag att smälta in i gruppen framför att själv stå i fokus – ter sig dagens blågula ishockeystjärnor alltmer som världsvana ”kändisar” som beundras för deras exceptionella begåvning, färgstarka personlighet och flärdfulla lyxliv; dock har ”disciplin”, ”kollegialitet” och ”omtänksamhet” ännu inte spelat ut sin roll som inhemska superlativ (Stark, 2001; Wiberg, 2008; Lagnelius & Karlsson, 2014; Persson, 2014). Tydliga exempel på denna nya ishockeymanlighet är de nuvarande världsspelarna Henrik Zetterberg (Detroit Red Wings) och Henrik Lundqvist (New York Rangers), som närmast tycks vara lika omsusade för sina extravaganta jetsetliv som för deras framgångar på isen (Weman, 2006; Berggren & Lillemängi, 2010; Radtke, 2012; Bjurman, 2014). Denna transformering är knappast ägnad att förvåna då idrotten inte existerar i något vacuum, utan har genomgått en påfallande förändring i och med de senaste decenniernas genomgripande samhällsutveckling, under trycket av tilltagande globalisering jämte framkomsten av en me- diadriven och dollarstinn kändiskultur (Bairner, 2001; Whannel, 2002; Norborg, 2004; Stark, 2010).

Konklusion

I denna artikel har jag diskuterat Börje Salmings ställning som svensk NHL-pionjär både i termer av hans agerande på isen och mot bakgrund av den genomgripande samhällsutvecklingen kring millennieskiftet 2000. Med utgångspunkt tagen i Garry Whannels forskning om mediebilden av internationella idrottsstjärnor har jag sökt påvisa att den inhemska porträtteringen av Salming kan läsas som en termometer över den all- männa uppfattningen om nordamerikansk proffsishockey jämte de för- härskande manlighetsidealen och den nationella identiteten i Sverige vid tidpunkten. Tanken med detta har ytterst varit kasta ljus på utvecklingen av den svenska (idrotts-)modellens kulturella praktiker och ideal. Framställningen har visat att det svenska ishockeyetablissemanget under efterkrigstiden gått från att aktivt försöka förhindra inhemska spelare från att flytta till nordamerikanska proffslag – eftersom de betraktats som

188 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN självuppfyllda svikare – till att hylla dem som lyckas ”over there” såsom nationalhjältar, vars framgångar tas som intäkt för den svenska ishockeyns – liksom den svenska modellens – rangställning inom världsishockeyn. Parallellt med detta har den endemiska ishockeymaskuliniteteten trans- formerats från en egalitär och lokalt rotad ”kompis” – som föredrar en tillbakaskjuten roll i gruppgemenskapen – till en försigkommen celebri- tet med världen som spelplan, vilken beundras för sin förmåga att ”stå ut” ur mängden. Salmings karriär kan vidare karaktäriseras både som orsak och verkan i denna historiska förändringsprocess, då idrottshjältar med Whannels ord ”are both producer and product”, det vill säga “providers of the magic moments and golden memories that allow their elevation into the heroic and mythic”, medan ”[s]tardom is a form of social production in which the professional ideologies and production practices of the media aim to win an hold our attention by linking sporting achievement and personality in ways which have resonance in popular common sense” (Whannel, 2002:49). Följdenligt menar jag att Salmings sägenomspunna NHL-karriär inte bara banat väg för den transatlantiska idrottsmigrationen av svenska ishockeyspelare – genom att utmana den utbredda föreställningen att svenska ishockeyspelare var veka och timida finesslirare (”Chicken Swedes”) som det brukar heta, utan även bidragit till en betydande för- ändring av den nationella identiteten och hegemoniska ishockeymanligheten i Sverige i stort vid den aktuella tidpunkten. Detta är en viktig slutsats, eftersom den pekar på att en genomgripande transformering av den svenska (idrotts)modellens kulturella praktiker och ideal har ägt rum, innebärande en ökad öppenhet inför kommersiella och individualistiska lösningar och synsätt.

Referenser

Tryckta källor ”Boustedt: ’Bättre att åka hem’” (2010), Göteborgs-Posten, den 6 oktober. ”Elitspelare mot klotter” (1990), Tidningarnas Telegrambyrå, den 14 november. ”Kontakt med läsekretsen” (1973), Svenskt ishockeymagasin, Nr 1, s. 18. ”Kontakt med läsekretsen” (1974), Svenskt ishockeymagasin, Nr. 4, s. 8. ”Kontinent-giganter” (1944), Ishockeyboken 1944–1945, Stockholm. ”Salming är Sveriges manligaste man” (2010), Dagens Nyheter, den 3 september.

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 189 TOBIAS STARK

”Wikegård: ’Gjorde en av sina sämre matcher’” (2010), Aftonbladet, den 21 april. Alm, Martin (2002), Americanitis: Amerika som sjukdom eller läkemedel. Svenska berättelser om USA åren 1900–1939, Lund: Lund University Press. Andersson, Hasse (1974), ”En revolution i svensk ishockey”, Svenskt ishockeymagasin, Nr. 5, s. 5. Andersson, Hasse (1981a), ”En samling individer – men inget LAG”, Hockey, Nr. 7, s. 14–15. Andersson, Hasse (1981b), ”Tre Kronor – akterseglat för gott?”, Hockey, Nr. 7, s. 13. Andersson, Hasse (1981c) ”Superproffsen – inga superspelare”, Hockey, Nr. 7, s. 17. Andersson, Hasse (1989), ”Återkomsten och avskedet”, Hockey, Nr. 5, s. 24–27. Bairner, Alan (2001), Sport, Nationalism, and Globalization: European and North American Perspectives, Albany, NY:.State University of New York Press. Berggren, Olle & David Lillemängi (2010), ”Nu gifter sig Emma Andersson och Henrik Zetterberg”, Expressen, den 18 juni. Bjurman, Per (2014), ”Game on!”, Café, Nr. 1. Bodin, Stig (1973), ”SM-slutspelet: Publiksuccé efter jämn och spännande se- ger”, Årets ishockey 1973, Stockholm: Strömbergs idrottsböcker, s. 110–132. Bolsing, Liv (2014), ” Tycker inte SD-väljarna att Salming är svensk?”, Ulrice- hamns tidning, den 20 december. Bood, Charlie (1963), ”Fullträffen”, Se, Nr. 10, s. 7. Branting, Tobias (1994), ”Befria mannen”, Aftonbladet, 15 juli. Bratell, Sara (2014), ”Salming hyllar Kiruna”, Aftonbladet, den 26 juni. Burnett, Red (1973), ”Some of Maple Leafs only along for the ride?”, Toronto Star, den 12 oktober. Byström, Bobby (1959), ”Guld och lärpengar”, Ishockeyboken 1959–1960, s. 10–16. Byström, Bobby (1973), ”’Stisse’ tungan på vågen”, Dagens Nyheter, den 23 februari. Byström, Bobby (1989), ”Fjärde gången gillt?”, Dagens Nyheter, den 4 april. Byström, Bobby (1990), ”Äldst ibland yngst”, Dagens Nyheter, den 21 april. Byström, Bobby (1997), ”Från amatör till proffs: från ett mål mat till pensions- försäkring”, Svensk ishockey 75 år: Ett jubileumsverk i samband med Svenska ishockeyförbundets 75-årsjubileum. Historien om svensk ishockey, Janne Stark & Hasse Andersson (red.), Vällingby: Strömbergs/Brunnhages förlag, s. 214–219. Börjesson, Tore S. (1993), ”Hockeylegenderna spelade för Barncancerfonden”, Aftonbladet, den 19 september. Cantelon, Hart (2006), “Have Skates, Will Travel: Canada, International Hockey, and the Changing Hockey Labour Market”, Artificial Ice: Hockey, Culture, and Commerce, David Whitson & Richard Gruneau (red.), Peter- borough, ON: Broadview Press, s. 215–236. Carlsson, Per (1989), ”Salming tillbaka mot Kanada”, Tidningarnas Telegramby- rå, den 26 april.

190 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN

Carlsson, Per (1990), ”Börje Salming klar för AIK”, Tidningarnas Telegrambyrå, den 28 maj. Dahlén, Peter (2008), Sport och medier: En introduktion, Kristianstad: IJ-forla- get. Dandanelle, Eva (2012), ”Motstridiga känslor inför ny mansroll”, Norrländska Socialdemokraten, den 27 mars. Ekenberg, Kristian (2010), ”Grillande grabbars glöd”, Arbetarbladet, den 8 augusti. Eklöw, Rudolf (1973), ”Utbytet med Team Canada”, Årets ishockey, Ström- bergs idrottsböcker: Stockholm, s. 24–36. Eklöw, Rudolf R:et, ”Skall vi slå på käft eller spela på puck”, Ishockeyboken 1964–65, Stockholm, s. 89–94. Ekstrand, Lars (1995), ”Brynäs och det efterindustriella Gävle”, Åke Gillström (red.), Den samtida historien, Stockholm: Carlsson, s. 377–404. Emsjö, Leif (1981), ”Svensk ishockeys kvalitet inte raserad”, Hockey, Nr. 7, s. 7. Enestubbe, Daniel (2016), ”Den som inte är skadad så här års har gjort något fel…”, Smålandsposten, den 7 mars. Engstrand, Tommy (1974), ”Säsongen som gick”, Årets ishockey, Stockholm: Strömbergs idrottsböcker, s. 7–17. Ericson, Singel (1977), ”Kriminella Kanada”, Årets ishockey, Stockholm: Strömbergs idrottsböcker, s. 20–23. Ericsson, Singel (1989), ”Börje Salming – den givne ledaren”, Årets ishockey, Stockholm: Strömbergs idrottsböcker, s. 20–21. Esk, Johan (2014), ”Är de tillräckligt svenska för SD-Söder?”, Dagens Nyheter, den 17 december. Fransson, Malin (2012), ”Segerrecept – en mer egoistisk stjärna”, Dagens Nyhe- ter, den 31 december. Fröberg, Jonas (2014), ”Är Salming hjärta Volvo bra?”, Svenska Dagbladet, den 30 november. Guillou, Jan (2014), ”SCA:s direktörer vill gärna spendera – om det är andras pengar”, Aftonbladet, den 28 december. Gustafsson, Mari (2014), ”’Vi försöker inte övertala någon som säger nej’”, Piteå-Tidningen, den 20 december. Hammarström, Inge & Singel Ericson (1974), Drömmen om NHL, Sundsvall: CEVE Förlaget. Pekkari, Hans (1992), ”Sista rycket av en ärrad kämpe”, Expressen, den 22 september. Hansen, Kenth (1996), ”The Birth of Swedish Ice Hockey – Antwerp 1920”, Citius, Altius, Fortius (sedermera Journal of Olympic History), Vol. 4, Nr. 2, s. 5–27. Hansson, Jakob (1997), ”Puss, Petra – du är sexigast”, Expressen, den 20 maj. Hellström, John S. (2014), Den svenska sporthjälten: Kontinuitet och förändring i medieberättelsen om den svenska sporthjälten från 1920-talet till idag, Malmö: Bokförlaget idrottsforum.org. Håård, Lennart (1973), ”’Busen’ Salming ångrar sig alltid – efteråt…”, Aftonbla- det, den 1 februari.

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 191 TOBIAS STARK

Idrott, historia och samhälle: Svenska idrottshistoriska föreningens årsskrift, 2015. Jansson, Ulf (1971), ”Till bröders hjälp”, Se, 1971, Nr. 50, s. 2–3. Jansson, Ulf (1997a), ”Tre olika förbundsordföranden. Fem olika förbunds- kaptener. Elitserien kommer till”, Svensk ishockey 75 år: Ett jubileumsverk i samband med Svenska ishockeyförbundets 75-årsjubileum. Historien om svensk ishockey, Janne Stark & Hasse Andersson (red.), Vällingby: Strömbergs/ Brunnhages förlag, s. 60–67. Jansson, Ulf (1997b), ”Sterner var den förste. Sju svenskar bland NHL:s su- perstars”, Svensk ishockey 75 år: Ett jubileumsverk i samband med Svenska ishock- eyförbundets 75-årsjubileum. Historien om svensk ishockey, Janne Stark & Hasse Andersson (red.), Vällingby: Strömbergs/Brunnhages förlag, s. 220–227. Johansson Rönnkvist, Ronnie (2012), Old School Hockey: Hockeyns historia berät- tad av spelarna som var med och skrev den, Västerås: Idrottsförlaget. Jonasson, David (alias, ”Mr Jones”) (1927), ”Kanada trollar, 17–1, briljant, enformigt”, Dagens Nyheter, den 7 februari. Josefsson, Leif-Åke (1986), ”Vanligt med kokain bland proffs i USA”, Aftonbla- det, den 12 maj. Kallur, Jenny (2014), ”’SD vill leva bakvänt – gårdagen är liksom mer svensk än idag’”, Mora Tidning, den 21 december 2014. Karlsson, Erik & Tomas Ros (2014), ”Uppgifter: SHL vill minska rinkstorle- ken”, Aftonbladet, den 29 november. Karlsson, Gerhard (1993), Drömmen om NHL, Malmö: Sportförlaget. Khaldi, Warda (2001), ”Salming: Jag är stolt över att kallas lapp”, Expressen, den 27 oktober. Konow, Gregor von (1985), ”Den sagolika karriären – här är alla fakta”, Hockey, Nr. 2, s. 24–25. Krook, Anna (2003), ”Den nya mannen är metrosexuell”, Expressen, den 11 november. Kvärre, Stefan (1989), ”… och då blev ’BJ’ både gul och blå”, Dagens Nyheter, den 18 april. Lagnelius, Emil K. & Erik Karlsson (2014), ”Stjärnornas lyxgåvor till sina föräldrar”, Aftonbladet, den 14 februari. Landén, Petter & Joel Holm (2014), ”Börje Salmings ilska mot SD:s Björn Söder”, Expressen, den 16 december. Liljestrand, Jens (2010), ”Per Morberg: Morberg grillar. Börje Salming: Grilla med Salming”, Expressen, den 30 april. Lundmark, Lennart (2008), Stulet land: Svensk makt på samisk mark, Stock- holm: Ordfront förlag. Magnå, Joakim (2014), ”Salming om sorgen efter sin döde pappa”, Expressen, den 12 mars. Majlard, Jan (2008), ”Inför NHL-rink i svensk hockey”, Svenska Dagbladet, den 7 april. Mars, Jack (1973), ”10 new Leaf players may launch campaign against Buffalo, Oct. 10”, The Globe and Mail, den 2 oktober. Meharg, Bruce (2006), Legends of the Leafs: Toronto’s 200 Greatest Hockey Heroes, Authorhouse: Bloomington, Indiana.

192 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN

Nasr, Nathalie (2005), ”Rik, ung, snygg – och metrosexuell”, Sydsvenskan, den 22 april. Nilsson, Christoffer (2014), ”Därför hotar Ulf Lundell förbjuda ’Öppna land- skap’”, Aftonbladet, den 18 december. Norberg, Linus (2016), ”Svenskar dominerar i NHL-klubbarna, Aftonbladet, den 9 juni. Norborg, Lars-Arne (2004), Sveriges historia under 1800- och 1900-talen: Svensk samhällsutveckling 1809–1998, Stockholm: Liber AB. Norén, Helge (1971), Vikingarna – årets bästa landslag”, Årets ishockey, Stock- holm: Strömbergs idrottsböcker, s. 72–76. Nyström, Magnus (2009), ”Lidström är Sveriges störste genom tiderna”, Ex- pressen, den 2 oktober. Nyström, Magnus (2013), ”Arvidsson kommer att fixa finalen”, Expressen, den 3 januari. Olsson, Mats (1986), ”Salming bryter tystnaden om knarkskandalen”, Expressen, den 28 oktober. Olsson, Sture (1973a), ”Är du en dålig förlorare – Börje Salming?”, Aftonbladet, den 29 januari. Olsson, Sture (1973b), ”Polisen måste skydda spelarna”, Aftonbladet, den 23 februari. Olsson, Thorwald (1971), ”Årets försvarsfynd spelar för OS-platser”, Dagens Nyheter, den 12 november. Olsson, Thorwald (1979), Yrke: Proffs i NHL, Stockholm: Förlags AB Marie- berg. Olsson, Thorwald (1982), ”Tillbaka i naturen – då trivs Salming”, Dagens Nyhe- ter, den 10 juli. Persson, Emil (2014), ”Kung Erik: Raka rör med hockeyns nya regent”, Café, Nr 12. Pro Hockey, Nr 7, 2016. Radtke, Hanna (2012), ”Så är livet som hockeyfru!”, Aftonbladet söndag, den 20–21 maj. Ros, Tomas (2008), ”Slagsmål skadar inte – det höjer upplevelsen även om ingen vill erkänna det, Aftonbladet, den 6 januari. Salming, Börje & Hasse Andersson (2014a), Legendaren, Västerås: Sportförla- get. Salming, Börje & Gerhard Karlsson (1995), Blod, svett och hockey: 17 år i NHL, Stockholm: Wahlströms. Salming, Börje & Ola Liljedahl (2000), The King, Västerås: Sportförlaget. Salming, Börje med Bruno Ehrs, Liselotte Forslin & Mia Gahne (2010), Grilla med Salming. Västerås: ICA. Sandlin, Tommy & Ulf Jansson (1997), Ett spel för livet, Västerås: Sportförlaget. Sandlin, Tommy & Gerhard Karlsson (1995), Bjud på dig själv: En bok om positivt ledarskap, Farsta: SISU Idrottsböcker. Schön, Lennart (2007), En modern svensk ekonomisk historia: Tillväxt och om- vandling, under två sekel, Stockholm SNS förlag.

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 193 TOBIAS STARK

Sjölund, Lillian (2014), ”Godkänd kultur och godkända svenskar”, Ljusnan, den 22 december. Stark, Tobias (2001), ”Pionjären, polar’n och poeten: Maskuliniteter, nationella identiteter och kroppssyn inom kanadensisk, svensk och sovjetisk ishockey under det kalla kriget”, Historisk tidskrift, Nr. 4, 2001, s. 691–722. Stark, Tobias (2010), Folkhemmet på is: Ishockey, modernisering och nationell iden- titet i Sverige 1920–1972, Malmö: Bokförlaget idrottsforum.org. Stark, Tobias (2012), “Ice Hockey, Europe”, i Sports Around the World: History, Culture, and Practice. Volume 2: British Isles and Europe, John Nauright & Charles Parrish (red.), Santa Barbara: ABC-CLIO, s. 343–348. Svanberg, Ingvar & Mattias Tydén (1992), Tusen år av invandring: En svensk kulturhistoria, Stockholm: Gidlund. Svenska ishockeyförbundets juniortemautredning (2003). Utgiven av Svenska Ishockeyförbundet: Johanneshov. Svenska Ishockeyförbundets årsberättelse 1972/1973, Stockholm. Swedenmark, Peter (2014). ”Topplista och bottennotering”, Norrländska Social- demokraten, den 20 december. Szemberg, Szymon & Andrew Podnieks (red.) (2007), World of Hockey: Ce- lebrating A Celebrating a Century of the IIHF, Bolton, ON: Fenn Publishing. Säll, Madeleine (2015), ”’Utan Börje Salming hade det inte gått’”, Östgöta Cor- respondenten, den 26 november. Söderström, Per (2011), ”Hur mår mannen?”, Svenska Dagbladet, den 28 juni. Tanentsapf, David (2009), ”’Lägg ner nu’”, Aftonbladet, den 18 februari. Tegnér, Torsten (1920), ”Inför de olympiske skridskotävlingarne”, Idrottsbladet, den 23 april. Thunberg, Karin (1996), ”Det skulle kosta att vinna över mig”, Svenska Dagbla- det, den 3 maj. Wallin, Kent (2014), ”Ett magert svar på min insändare”, Ystads Allehanda, den 19 december. Wedin, Charlie (1989), ”Tack Globen, publiken, sponsorerna och – Tre Kro- nor!”, Hockey, Nr. 5, s. 64–65. Weman, Mats (2006), ”Målmedveten Gentleman”, King: Modemagazinet för män, Nr. 2; Wennerholm, Mats (2008), Salming i århundradets backpar”, Aftonbladet, den 18 maj. Wennerholm, Mats (2014), ”Nu är det dags att njuta av det man skrapat ihop”, Aftonbladet, den 11 november. Wennman, Peter (1997), ”Wilander ljuger nog om kokainet”, Aftonbladet, den 14 juni. Whannel, Garry (2002), Media Sport Stars: Masculinities and Moralities, New York: Routledge. Wiberg, Albin (2008), ”Stålmannens sista strid”, Café, Nr. 3. Widerberg, Jonas (2016), ”Adam Burish klar för Malmö Redhawks”, Skånska Dagbladet, den 13 januari. Willborg, Bert (1986), ”Avstängd för all framtid”, Aftonbladet, den 22 maj.

194 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 BÖRJE SALMING, NHL, OCH DEN SVENSKA MODELLEN

Wållgren, Adam (2013), ”NHL-proffsen är eniga om straff för slagsmål”, Ex- pressen, den 27 januari. Ölund, Lars-Rune (2001), Brynäs IF: Det kompletta uppslagsverket, Sportförla- get: Västerås. Österberg, Klas & Tobias Österberg (2014), Barnidrott – ingen lek, Idrottsförla- get: Västerås.

Internetkällor ”Borje Salming – Biography” (2015), http://www.legendsofhockey.net/Legend- sOfHockey/jsp/LegendsMember.jsp?mem=p199602&type=Player&page=- bio&list=ByName, hämtad den 10 september. ”Börje Salming säljer för 100 miljoner” (2010), http://www.idrottensaffarer.se/ affarer/2010/04/borje-salming-saljer-100-miljoner, publicerad den 9 april. ”Börje Salming” (2015), https://en.wikipedia.org/wiki/Börje_Salming, hämtad den 10 september. ”Manlighet som går på Viagra och lyckopiller?” (2007), http://www.dagen.se/ livsstil/manlighet-som-g%C3%A5r-p%C3%A5-viagra-och-lyckopiller-1.213142, publicerad den 10 maj. ”Nu finns alla NHL-matcher på Viaplay” (2011), http://www.mynewsdesk. com/se/viasat_sverige/pressreleases/nu-finns-alla-nhl-matcher-paa- viaplay-702388, publicerad den 8 november . ”Ryan Lasch är tillbaka i Vida arena” (2015), http://sjoaguden.se/2015/02/17/ ryan-lasch-ar-tillbaka-vida-arena/, publicerad den 17 februari. ”Swede Ulf Sterner – the first European in the NHL” (2015), http://www.iihf. com/de/iihf-home/the-iihf/100-year-anniversary/100-top-stories/story-70/, hämtad den 10 september. Angshult, Edward (2014), ”Legendaren satsar på damhockeyn”, http://www. hockeysverige.se/dambloggen/2014/06/23/legendaren-satsar-pa-damhockeyn/, publicerad den 23 juni. Bellviken, Björn (2012). ”Bjurman: ’Ingen annan har gett bloggen mer material genom åren’, http://www.svenskafans.com/nhl/Intervju-med-Per-Bjur- man-428580.aspx, publicerad den 14 januari Edström, Cecilia (2014a), ”Vilka tar stafettpinnen efter Kiruna?”, http://blogg. svt.se/hockey/vilka-tar-stafettpinnen-efter-kiruna/, publicerad den 24 september. Edström, Cecilia (2014b), ”Idrottare – använd er röst!”, http://blogg.svt.se/ hockey/idrottare-anvand-er-rost/, publicerad den 16 december. Hallman, Marie (2011), ”Fernholm: ’Man får se till att utvecklas och vara snabbare själv’”, http://marieshockeyblogg.blogspot.se/2011/06/fernholm- man-far-se-till-att-utvecklas.html, publicerad den 15 juni. Leman, Henrik (2014), ”Damhockey på G – Alfredsson också”, http://bloggar.expressen.se/snackamedleman/2014/06/24/damhockeyn-pa-g-alfredsson-ocksa/, publicerad 24 juni.

scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017 195 TOBIAS STARK

Lindgren, Fredrik (2013), ”Tommy Boustedt: svensk hockey – världsbäst på talangutveckling!”, http://www.swehockey.se/Hockeyakademin/Nyheter1/ NyheterfranHockeyakademin/Kronikor/TommyBoustedt/TommyBoustedt- Svenskhockey-varldsbastpatalangutveckling, publicerad den 11 mars. Rylander, Johan (2014) ”Salming sponsrar GHC!”, http://blogg.gp.se/rylander- johan/2014/06/23/salming-sponsrar-ghc/, publicerad den 23 juni. Rågsjö Thorell, Andreas (2015), ”’Ville gå så långt bort från normen som man kunde’”, http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2015/01/20/ville-ga-sa-langt- bort-fran-normen-som-man-kunde/, publicerad den 20 januari. Sundqvist, Lena (2012), ”’Har varit mycket skratt och tårar’”, http://sverigesra- dio.se/sida/artikel.aspx?programid=179&artikel=4951853, publicerad den 7 februari.

Arkiv Styrelsemötesprotokoll, den 22 oktober 1973, Brynäs IF:s arkiv, Arkiv Gävle- borg, Gävle.

Intervjuer Inge Hammarström, den 23 september 2014. Börje Salming, den 4 november 2014. Tommy Sandlin, den 15 december 2000. Peter Wennman, den 29 augusti 2014.

196 scandinavian sport studies forum | volume eight | 2017