”I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” ”I eld, i blod, i frost, i svält” Möten med veteraners, lottors och sjuksköterskors berättande om krig Sofie Strandén Förord ”Varför, varför, varför – varför ska du alltid fråga varför?”, frågade pappa mig irriterat en gång när jag i tonåren inte nöjde mig med ett av hans numera glömda beslut. Jag var van vid en mamma som brukade svara på mina frågor på ett sådant sätt att jag inte ens tänkte på att jag hade ställt dem. Jag insåg då att det inte är alla som tycker det är naturligt att ställa så mycket frågor, men bestämde mig ändå för att fortsätta göra det. Småningom insåg jag också att det kanske är bäst att sluta vänta på svar av andra människor, utan i stället börja försöka hitta egna svar på alla dessa frågor. Denna frågvisa – eller om man så vill nyfikna – inställning till världen och allt som anses vara fast och självklart ledde mig till folkloristiken där man studerar människans sätt att tänka bland annat genom att problematisera det till synes självklara och ifrågasätta rådande ordningar. Det är en stor och oförställd glädje som fyller mig när jag nu har färdigställt min doktorsavhandling om veteraners, lottors och sjuksköterskors berättande för mig om sina erfarenheter av krig. Jag känner en likaledes djup tacksamhet inför alla som på olika sätt skapat förutsättningar för mig att göra det. Mitt första tack riktar jag till mina intervjupersoner utan vars berättande inget av detta hade kunnat skrivas. Dessvärre är det flera av dem som inte längre lever och kan ta del av resultatet av intervjuerna jag gjorde med dem under åren 2003–2004. Professor Ulrika Wolf-Knuts initierade intervjuprojektet om mäns förhållande till Johan Ludvig Runebergs diktverk Fänrik Ståls sägner som småningom kom att utgöra delar av mitt analysmaterial. Under det fortsatta arbetet med avhandlingen har hon alltid trollat fram tid och energi för mig och mina avhandlingsbekymmer trots otaliga andra uppdrag bland annat som prorektor för Åbo Akademi. Ett av hennes motton är att alltid ge så mycket handledning skribenten ber om, och just denna frihet under ansvar har jag uppskattat enormt. Lena Marander-Eklund har som akademilektor i folkloristik fungerat som en informell andra handledare. Lena är en mästare på att läsa kritiskt, strukturera och komma med korta och kärnfulla formuleringar. Tack för allt detta! Alla mina forskarkollegor på folkloristiken förtjänar ett stort och varmt tack, särskilt Blanka Henriksson och Johanna Björkholm med vilka jag följts åt genom studierna ända sedan grundkursen hösten 1998. Under arbetet med min avhandling har jag fått åsikter och kommentarer av många kloka människor. Inledningsvis fick min studiekompis Nicklas Hägen mig att intressera mig för reflexivitetsproblematiken, intervjusituationen och intervjuarens ansvar, vilket lett till en av två huvudfrågeställningar i min avhandling. Under åren har mina studenter genom sina frågor under föreläsningarna tvingat mig att tydligare formulera mina tankar och argument. Filosofikollegorna i Finlands Akademi-projektet ”Emotions and dialogue” har vidgat mina perspektiv på känslor och berättande. Bland kollegorna på religionsvetenskapen – ingen nämnd och ingen glömd – är det många som osjälviskt delat med sig av sin tid och sina erfarenheter som forskare och medmänniska och därmed gett mig en större forskargemenskap att falla tillbaka på. Detta är något som jag värdesätter högt. Till historikerna Ann-Catrin Östman och Anders Ahlbäck som läst, kommenterat och diskuterat det jag skrivit vill jag också rikta ett stort tack. Utöver dessa personer som följt med mitt arbete på verkstadsgolvet finns det ytterligare två som bidragit uttryckligen med sin expertis: mina förgranskare professorerna Jorma Kalela och Alf Arvidsson. Tack för insiktsfulla och pedagogiskt framställda anmärkningar och synpunkter! Anne Holmberg och Anna-Stina Nyby har hjälpt mig att hålla reda på en hel massa saker. Anne har också under flera år varit en fast punkt i en ibland kaotisk tillvaro. I avhandlingens slutskede har både Sonja Vidjeskog på Centret för språk och kommunikation och studiechef Sanna Westerlund bistått i de byråkratiska svängarna. Tack för all hjälp och snabba åtgärder! Clara Wickström har genom otaliga diskussioner hjälpt mig att se hur historien påverkar nuet, och hur ens egna förhållningssätt till det som är och har varit är det enda som går att förändra. Det har varit värdefulla möten, som har lärt mig mycket om mig själv och andra. Tack också till Botis för intellektuell inspiration. Runt mig finns det många människor som intresserar sig för vad jag gör, som stöttat mig när livet har berett mig uppförsbackar, som oroat sig för om jag alls ska bli färdig, som glatt sig när jag håller på att bli det, som vattnat mina blommor, som gärna sovit över på en knölig bäddsoffa. Tack för att ni finns! En sista person vill jag dock omnämna med namn: Andreas – min älskade, min vän och min kollega. Tack är inte nog. Åbo den 17 oktober 2010 Sofie Strandén Ekonomiska bidragsgivare Arbetet med avhandlingen har möjliggjorts tack vare att jag erhållit ekonomiskt stöd från fonder och stiftelser. Jag vill tacka Finlands Akademi, Kansler Lars Erik Taxells forskningsfond vid Åbo Akademi, Nordenskiöldsamfundet, Ragnar, Ester, Rolf och Margareta Bergboms fond vid Svenska litteratursällskapet i Finland, Stiftelsens vid Åbo Akademi forskningsinstitut, Tage Rohloffs fond vid Åbo Akademi, Traditionsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland, Victoriastiftelsen, Waldemar von Frenckells stiftelse, samt rektor vid Åbo Akademi för de bidrag jag har fått. I INTRODUKTION 1 1 Inledning 2 2 Oral history – berättande om historiska händelser 6 3 Analytiska utgångspunkter 15 II INTERVJUN SOM MÖTE 23 1 Inledning 24 2 Fänrik Ståls sägner som bakgrund till intervjuerna 25 3 Möten med intervjupersonerna 27 Vapenbröder 28 ”Krigssystrar” 37 Kontextualiserande intervjuer 49 Från fänrik Stål till berättande om krig 55 4 Empatiska intervjuer 57 Intervjun som samspel 58 Empati och sympati 60 Tillit som förutsättning för berättande 62 5 Makt och omakt i tal och skrift 70 Makt som en faktor i intervjusituationen 70 Transkribering som maktutövande 72 Makt att analysera och tolka 74 Figurer som konstrueras i intervjuer 77 6 Känslor i intervjusituationen 88 Berättande och terapi 91 Tankekontakt och känslokontakt 98 III MÖTEN MED KRIGET 107 1 Inledning 108 Ny militärhistoria och oral history 109 Folkligt berättande om krig 111 En historisk kontextualisering 114 2 Möten med tjänstgöringen 136 Kamratlig gemenskap 137 Jämlikhet och eget ansvar 154 Den hotade gemenskapen 167 3 Möten med kroppen 196 ”Till samma svält, till samma kamp” 198 ”Där kulor vina tätast” 209 Skadade och sårade 217 Omhändertagande av sjuka, sårade och stupade 227 4 Möten med de andra 244 Möten med finnen 245 Möten med tysken 263 Möten med ryssen 277 5 Möten med tiden efter kriget 314 Från krig till civil 315 ”Den tysta tiden” 323 ”Upprättelsen” 357 IV MYTOLOGISERANDE BERÄTTANDE OM KRIGET 377 1 Inledning 378 2 Symboliskt laddade typfigurer och folklig moral 382 3 Att sakna berättarvärda berättelser 390 4 Krigsberättande som oral history eller kulturarv? 400 KÄLLOR 407 SUMMARY 433 I INTRODUKTION 1 1 Inledning V: Jag är krigsveteran, vanlig krigsveteran (V skrattar till) men psykiskt, så att säga, så är jag nog invalid tillika. Men det är ju en annan sak. S: Mm. På vilket vis? Är det nåt som du vill berätta om, eller? V: Nå, vet du det är så långrandigt det, vet du. Alla de här hemska sakerna som man var med om så sitter kvar och är lite svårt att komma ifrån. Så har jag, jag har faktiskt en skada, fysisk skada också. Det är fötterna. Jag frös mina fötter (S: ah) Jag kan säga till och med datum om du vill (S och V skrattar) Mellan den 13 och 14, 12 och 13 april 1942. Vi var inringade, helt enkelt, och låg i snödrivorna. Det var varmt, eller töväder på dagarna och så på nätterna så blev det 15–20 graders köld. Och därifrån kom vi inte och vi hade ingen mat. Vi åt snö, (V skrattar) snö de här dygnen och då förfrös jag mina fötter. Och jag var inte ensam, vi var flera andra. Det finns tre av oss kvar ännu som har samma fotbesvär (S: mm) Det plågas jag med och det har blivit värre och värre med åren och det säger läkarna också att det blir värre med åren (S: aj, ja, mm) Jå. Så att det är fotsulorna som jag har värsta problem med (S: Mm) Plågas varje natt till klockan 2–3 (S: oj) innan jag kan somna. S: Så du blir påmind om kriget varenda natt (Viktor IF mgt 2003/39–42). Några minuter efter att jag hade knäppt på bandspelaren berättade Viktor för mig om hur han förfrusit sina fötter under några iskalla vårvinterdagar 1942. Jag hade uppsökt Viktor för att intervjua honom om mäns förhållande till Johan Ludvig Runebergs diktsamling Fänrik Ståls sägner . Jag kände inte Viktor sedan tidigare och när han berättade det ovan citerade för mig var jag i färd med att försöka skapa en god kontakt med honom och framkalla en tillitsfull atmosfär för intervjun. Min uppgift var att ställa frågor om hur han lärt sig dikterna och om de hade använts under kriget, så jag frågade om han varit med i kriget och om han sårades. Han svarade att han tack och lov inte hade sårats även om det flera gånger hade varit nära. Efter detta berättade han det som citeras ovan. Och jag lyssnade och hummade där jag fann detta lämpligt. Det här är en avhandling om berättande om krig. Det är också en avhandling om att göra intervjuer och att skapa sig ett material att arbeta vidare med. Syftet är att studera veteraners, lottors och sjuksköterskors berättande för mig om sina erfarenheter av krig. Det är alltså inte kriget i sig som är föremål för mitt intresse, utan intervjupersonernas berättande om det för mig i det specifika sammanhang som utgjordes av intervjusituationen.