OM ARBETARRÖRELSENS MEDIESTRATEGIER UNDER 1900-TALET redaktörer: mats jönsson & pelle snickars MEDIER & POLITIK MEDIER & POLITIK OM ARBETARRÖRELSENS MEDIESTRATEGIER UNDER 1900-TALET snickars jönsson & redaktörer: Box 241 24, 104 51 Stockholm statens ljud- och bildarkiv hur den svenska arbetarrörelsen landets audiovisuella ytelserika mest till förhållningssätt sitt reformerade 1900-talet under aktör politiska infl massmedier. Bokens åtta kronologiskt upplagda artiklar diskuterar de senaste hundra årens politiska mediebruk i Sverige 1909 från till valbloggar 2006 med fokus på arbetarrörelsen i allmänhet och storstrejken socialdemokratin i synnerhet. Dels anlägger boken mediala perspektiv på arbetarrörelsens historia, dels uppmärksammar den arbetarrörelsens nns lmer som diskuteras i boken återfi ertal av de fi eget mediebruk. Ett fl rörligt timmar sex än mer innehåller De DVD-skivor. medföljande två på bildmaterial producerat för den svenska arbetarrörelsen. Kring 1900 är företrädare rörelsens av merparten att trots – massmedier den modernitetens svenska arbetarrörelsen entligt fi är mediearbetare. inställd Alla av förgrundsgestalterna är ju tidningsredaktörer mot August Palm och Axel Danielsson, Hjalmar Branting Hansson. Mer än och sextio år senare Per har Olof Palme Albin på ett normativt sätt förändrat hur svenska politiker bör förhålla sig till media och ytterligare ett kvartsekel senare dansar Göran Persson i ”Bolibompa”. vad mediehistoriker och lmvetare fi historiker, sig frågar boken här den I det är som händer under den här perioden. Ambitionen är att förklara Kring 1900 är den svenska arbetarrörelsen fi entligt inställd mot OM ARBETARRÖRELSENS MEDIESTRATEGIERMEDIER UNDER 1900-TALET & POLITIK modernitetens massmedier – trots att merparten av rörelsens företrädare är mediearbetare. Alla av förgrundsgestalterna är ju tidningsredaktörer August Palm och Axel Danielsson, Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Mer än sextio år senare har Olof Palme på ett normativt sätt förändrat hur svenska politiker bör förhålla sig till media och ytterligare ett kvartsekel senare dansar Göran Persson i ”Bolibompa”. I den här boken frågar sig historiker, fi lmvetare och mediehistoriker vad det är som händer under den här perioden. Ambitionen är att förklara hur den svenska arbetarrörelsen landets mest infl ytelserika politiska aktör under 1900-talet reformerade sitt förhållningssätt till audiovisuella massmedier. Bokens åtta kronologiskt upplagda artiklar diskuterar de senaste hundra årens politiska mediebruk i Sverige från storstrejken 1909 till valbloggar 2006 med fokus på arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Dels anlägger boken mediala perspektiv på arbetarrörelsens historia, dels uppmärksammar den arbetarrörelsens eget mediebruk. Ett fl ertal av de fi lmer som diskuteras i boken återfi nns på två medföljande DVD-skivor. De innehåller mer än sex timmar rörligt bildmaterial producerat för den svenska arbetarrörelsen. MEDIER redaktörer: & POLITIK jönsson & snickars OM ARBETARRÖRELSENS MEDIESTRATEGIER UNDER 1900-TALET statens ljud- och bildarkiv Box 241 24, 104 51 Stockholm redaktörer: mats jönsson & pelle snickars MEDIER & POLITIK OM ARBETARRÖRELSENS MEDIE- STRATEGIER UNDER 1900-TALET Introduktion Mats Jönsson & Pelle Snickars 1968 publicerades en bok i Sverige om fi lmmediets ideologi. I Politik och fi lm satte sig Leif Furhammar och Folke Isaksson för att fi lmhistorisktlmhistoriskt gå igenom en rad propagandistiska fi lmer. Deras ambition var att studera hur fi lmmediet och biografen hade använts som medel för politisk påverkan under 1900-talet. Boken blev en framgång och hyllades i dagspressen som en av de främsta fi lmböcker som någonsin publicerats i Sverige. Även internationellt var Politik och fi lm före sin tid; inte i något annat land hade en liknande studie om den politiska fi lmen givits ut. Tre år senare kom följaktligen en engelsk översättning, samtidigt gavs en andra svensk upplaga ut. I det nya förordet påpekade författarna att de inte skrivit »en handbok i ämnet politik och fi lm«, snarare var det frågan om en samling artiklar om »målmedvetet politiserande fi lm, om fi lm som vapen.« Under det tidiga 1970-talets vänstervåg föreföll all fi lm avspegla stämningar och strömningar i samhället. Filmen lever inte i något upphöjt och sublimt oskuldstillstånd, påtalade författarna. All fi lm har »en politisk innebörd, medveten eller omedveten, uppenbar eller fördold.«1 medier och politik 13 Något förvånande behandlade Politik och fi lm inte de fi lmer som den svenska arbetarrörelsen hade producerat sedan 1930-talet. Denna fi lmproduktion var på intet sätt okänd – och heller inte försumbar. Vid slutet av 1960-talet hade runt 500 kortfi lmer och ett sextiotal långfi lmer producerats. Arbetarrörelsens fi lmpolitiska idéer och initiativ låg dessutom till grund för Svenska Filminstitutet som stöttat Furhammars och Isakssons bokprojekt. De fi lmer de valde att behandla tillhörde snarare en internationell fi lmkanon, med betoning på uppburna auteurer.2 Det har gjort att Politik och fi lm åldrats betänkligt. Vissa avsnitt är dock fortfarande värda att citera, inte minst de framsynta slutorden där författarna lanserade en träffande beskrivning av den »politikens medialisering« avant les mots som det nya tv-mediet föreföll ge upphov till i deras samtid. Politiken utspelade sig inte längre främst på fi lmduken; genom en medial uppgradering var det istället i tv-apparaten hemmavid som politiken blivit »en föreställning att regissera – i tv-rutan och i väljarnas huvuden.« Televisionen har nu befäst sin ställning som den politiska informationens kanal framför andra. Politikerna har fått chansen att föra ut ideologierna via ett medium som förenar intimitet med massverkan. De primitiva politiska föreställningarnas tid borde vara förbi och följas av saklighetens era. Men mediet formar budskapet – somliga säger att det är budskapet – och med tv har kravet blivit starkare än någonsin att politiken ska vara dramatisk, ungdomlig, charmig, fotogénique. Idéerna måste göras bildmässiga: tv-bild – skenbild. [...] Den politiska ritualismen fl yttar från biograferna in i tv.3 Furhammar och Isaksson anspelade inte enbart på Marshall McLuhans välkända devis att mediet är budskapet. Begreppet »skenbild« hämtades från Daniel J. Boorstins studie om samhälleliga »pseudo-bilder« som översatts till svenska just 1968.4 Mediehistoriografi skt kan Furhammars och Isakssons bok därför betraktas som en del i ett ökat diskursivt intresse för de moderna massmediernas relation till ideologi och politik. Även om de ägnade sig åt den biografförevisade fi lmen, förefaller det ha varit tv-mediets publika – och politiska – genomslag som oroade dem mest. Genom tv, som under 1960-talet etableras som västvärldens nya 14 medier och politik ledmedium, blev det tydligt att fi lmen var ett historiskt medium. Det nya ideologiskt lämpade tv-mediet uppenbarade helt enkelt fi lmmediets (politiska) historicitet. Politik och fi lm gav upphov till ett antal nya svenska fi lmhistoriska studier om fi lmpolitik. 1971 publicerade Erik Skoglund en historisk genomgång av den svenska fi lmcensuren, som bland annat analyserade diskussionerna som föregick 1911 års biografförordning – den första fi lmpolitiska debatten i Sverige. Denna studie följdes några år senare av Arne Svenssons doktorsavhandling Den politiska saxen, som studerade biografbyråns tillämpning av den utrikespolitiska censurnormen under framför allt andra världskriget.5 I slutet av 1970-talet genomfördes dessutom en selektiv återutgivning av klassiska arbetarrörelsetexter om fi lm i form av Gunder Anderssons, Eva Bjärlunds och Ingmari Erikssons antologi Motbilder. Svensk socialistisk fi lmkritik i urval. Som fi lmrecensenter var deras ambition att uppmärksamma den politiska fi lmkritikens historia genom att lyfta fram den tradition av radikal fi lmkritik och fi lmdebatt som fi gurerat i a-pressen alltsedan 1910-talet. Redaktörerna påpekade att det var en relativt okänd tradition; »till och med okänd för marxistiska fi lmvetare«. Ur deras återpublicering av äldre fi lmpolitiska artiklar – tematiskt ordnade bland annat »fi lmen i arbetarklassens tjänst«, »fi lmkapitalets ägandestruktur« samt »arbeta- ren, arbetarrörelsen och fi lmen« – framträdde konturerna av en »anti- borgerlig« fi lmkritik.6 Den här boken – och de två medföljande dvd-skivorna med 14 stycken fi lmer (mestadels) producerade av den svenska arbetarrörelsen kan ses som en medial förlängning av 1970-talets intresse för politik och fi lm. Boken tar åter upp ett antal av de perspektiv som lanserades för nästan trettio år sedan, om än här medialt uppgraderade att omfatta mycket mer än fi lm. Den största skillnaden är att politik inte längre står i fokus. Givetvis skulle man kunna ta sig an arbetarrörelsens fi lmproduktion från ett klassperspektiv,7 men att som i Motbilder försöka etablera ett »vetenskapligt marxistiskt fi lmbetraktande« är inte längre aktuellt. Snarare analyserar den här boken olika mediehistorier kring en specifi k politisk offentlighet – nämligen den svenska arbetarrörelsen. I själva verket ifrågasätter vi om arbetarrörelsens kulturproduktion under 1900- talet överhuvudtaget utgjorde det slags »motbilder« som 1970-talets medier och politik 15 aktörer propagerade för i sina verk. Deras idéer kring en vänsterradikal »motoffentlighet« ter sig ju inte minst paradoxala när man betänker att socialdemokratin i Sverige vid denna tid hade befunnit sig i obruten regeringsställning i nästan fyrtio år. Poängen med den här boken är istället att studera den svenska mediemodernitetens politiska förändring