david rynell åhlén samtida konst på bästa sändningstid Konst i svensk television 1956–1969 Mediehistoriskt arkiv nr 31 samtida konst på bästa sändningstid Konst i svensk television 1956–1969 david rynell åhlén Mediehistoriskt arkiv nr 31 Medie historiskt ARKIV Mediehistoriskt arkiv publicerar antologier, monografier – inklusive avhandlingar – och källsamlingar på både svenska och engelska. För att säkerställa seriens vetenskapliga kvalitet underkastas insända manus som regel dubbelblind granskning av oberoende sakkunniga. Redaktionskommittén består av Marie Cronqvist (Lunds universitet), Anna Dahlgren (Stockholms universitet), Johan Jarlbrink (Umeå universitet), Solveig Jülich (Uppsala universitet), Mats Jönsson (Göteborgs universitet), Pelle Snickars (Umeå univer sitet) och Ulrika Torell (Nordiska museet). Redaktör: Patrik Lundell (Lunds universitet) I digital form är Mediehistoriskt arkiv en CC-licensierad bokserie – erkännande, icke-kommersiell, inga bearbetningar 3.0. Böckerna kan fritt laddas ned i PDF-format från www.mediehistorisktarkiv.se Vi ser gärna att de används och sprids. Fysiska böcker kan beställas via nätbokhandlare eller Lunds univer- sitet: www.ht.lu.se/serie/mediehistorisktarkiv/. E-post: [email protected] Utgivare: mediehistoria, Lunds universitet Mediehistoriskt arkiv nr 31 Denna avhandling är utgiven med stöd från Stockholms Arbetare-institutsförening, Stiftelsen Längmanska kulturfonden samt Holger och Thyra Lauritzens stiftelse grafisk form och omslag: Johan Laserna omslagsbild: bo-aje mellin/sVt/tt tryck: studio Rbb, Riga 2016 issn 1654-6601 isbn 978-91-981961-5-3 (tryck) isbn 978-91-981967-5-7 (pdf) Innehåll inledning Bakgrund och problem 10 Syfte och frågeställningar 15 Teori och metod 16 Material, avgränsningar och urval 22 Tidigare forskning 25 Disposition 33 1. kulturprograM i prograMkulturen Konst, tv-mässighet och lämplig form Televisionens rätta användning 35 En television i samhällets och publiken tjänst 36 Programproduktionens aktörer och organisation 41 Konstprogram som problem? 44 Levandegörande tekniker – Lennart Ehrenborg och den tv-mässiga konstfilmen 48 Konstfilmsgenren under efterkrigstiden 49 Konstfilmens remediering 54 Televisionens avantgarde och kommunikationens brus 60 Experiment 61 Monument 68 Konstnären är budskapet 73 Medierad kreativitet och inrutat arbete 74 Mysteriet Kempe? 79 Fyra målare och tre skulptörer 86 Från föredrag till frågesport 92 Televiserade föredrag – Konsten att se 93 Situationskomedi och konstbildning – Vi går på museum 99 Konst i frågesportens glada lekhage – Vilken tavla? 102 2. Fönstret Mot konstvärlden Konst som aktualitet Magasinsgenren och kulturbevakningen 112 Magasinerad konst 113 Från kulturell information till farlig kultur 116 Från kanon till kulspruta 119 Venedigbiennalen i ljud och bild 123 Konstvärlden i vardagsrummet 123 Polisbiennalen 128 Aktuella utställningar i etern 131 Rörelse kring konsten 132 Rörelse i konsten 136 Konsten i rörelse 139 Med Moderna Museet i fokus 142 Medierade museet 144 En fråga om konst 150 Konsumtionsproblem och smakfrågor 156 Hötorgskonstproblemet aktualiserat 157 Tycke, smak och sociologi 166 3. en Mediehändelse i tiden Multikonst 1967 En verklig riksutställning 178 Aktörer och intressen 178 Gamla problem och nya lösningar 180 Begreppsförvirring 185 Planering och lansering 187 Resonemang om konst 192 Konst, klang och jubel 197 Populär pedagogik 198 Gulliversamtalets symbolvärden 204 En engagerad konst för en engagerad publik 207 Multikonstifikt? 209 Att förmedla dagens konst till svenska hem 213 Konstkritiska reaktioner 214 Multikonst i backspegeln 218 Nationen i den globala byn 220 avslutande diskussion Överföringsproblem 227 Tv-mässig konst 230 Lågupplösta perspektiv på 1950- och 1960-talens konst och konstliv 234 Noter 237 Summary 267 Tack 271 Källor och litteratur 273 Appendix 293 Index 302 Inledning I en krönika under rubriken ”Nyfiken i en strut” kunde läsaren av Röster i Radio-TV nummer 11 1960 ta del av ett avslöjande. Krönikan var signerad Lurpassaren och handlade om ett inslag i televisionens kulturmagasin Prisma: Illustrerad konst- och kulturrevy där kritikern och författaren Ulf Hård af Segerstad presenterat ”sådan där modern skulptur som består av gam- malt skrot”.1 Inslaget handlade om en skulpturtävling, och en okommen- terad filmsekvens med tävlingsbidragen finns sparad i arkiven.2 Sekvensen visar några abstrakta skulpturer som placerade på en kavalett en i sänder roterar framför kameran. Men som krönikan visste att berätta var allt inte som det såg ut att vara. Enligt Lurpassarens beskrivning hade Hård af Segerstad fått i uppgift att presentera nio skulpturer. Lagom till inspelning hade han i studion och till sin förvåning istället mötts av tio skulpturer. Krönikan kunde nu avslöja att den tionde skulpturen tillkommit på Sveri- ges Radio/TV:s rekvisitaavdelning: ”En flink man, som vill vara anonym, sa under första repetitionen: ’Jaså, är det inte konstigare att skapa konst’, gick in på sin kammare och vred en bit isoleringsnät till en strut som han monterade på en gammal lampsockel och sedan försåtligt placerade bland de nio ’äkta’ skulpturerna på Prismas bord.” Programmets producent Tor- björn Axelman rapporterades lagom till krönikans publicering lugnat ned sig efter ett vredesutbrott över tilltaget – Hård af Segerstad däremot, hade ”man inte haft hjärta att underrätta ännu i skrivande stund”. Som krönikan också kunde rapportera förvarades den tionde skulpturen efter händelsen ”på hemlig plats” på rekvisitaavdelningen. Krönikan avslutades med en fråga: ”Är det inte dags snart för ett svenskt Knas-museum med diktsam- lingen ’Camera Obscura’, Örebrokonstnären Otto Rydelius skrotskulptur, Öyvind Fahlströms färgfläckade masonitskiva och TV:s strut som topp- attraktioner i samlingarna?”3 Inslaget i Prisma exemplifierar det fenomen som är i fokus för den här undersökningen. Närmare bestämt hur det nya mediet television på 1950- 9 och 1960-talen användes för att förmedla och övertyga om den moderna konstens värden och betydelser till en växande tv-publik. Men inslaget och krönikan antyder också problem och konflikter i mötet mellan den nya konsten och det nya mediet. Under efterkrigstiden förenades en rad aktörer i strävanden att lansera modernism och samtida konst för en bred allmän- het och som en viktig del i det framväxande välfärdssamhället. Avhand- lingen behandlar hur Sveriges Radio och televisionen inbegreps i dessa strävanden och hur det tog sig konkreta uttryck. En utgångspunkt är att den publika konstförmedlingens historia – idéer och praktiker som syftat till att lära ut kunskaper om och sprida konst till en bred allmänhet – till en inte obetydlig del handlar om medier och mediebruk. Från medieformer som museer, konsthallar och utställningar till konsthistoriska handböcker, planscher, diabilder, flanellografer, litografiutgivning, korrespondenskur- ser, studiecirklar, filmprogram, radioföredrag. Hur olika medier och medie- bruk påverkat konstförmedlingen vid olika tidpunkter är därmed en ange- lägen fråga och den problemställning avhandlingen övergripande ansluter till. I avhandlingen undersöks mer specifikt televisionen och tv-program om konst producerade av Sveriges Radio/TV (härefter SR/TV) mellan åren 1956 och 1969. Bakgrund och problem Hösten 1956 inledde AB Radiotjänst, som året därpå bytte namn till Sve- riges Radio AB, reguljära televisionssändningar i Sverige. En period av experiment, provsändningar, debatter och utredningsarbete hade föregått tilldelandet av sändningsrätten till Radiotjänst. Knäckfrågorna var dels av teknisk och ekonomisk art – det skulle bli dyrt och komplicerat att etablera ett fungerande sändarnät i Sverige – men också politiska och ideologiska ifråga om valet mellan reklamfinansierad television eller en public service- modell enligt brittisk förebild. Valet föll på det senare där televisionen organiserades som radion, bekostades med licensförsäljning och med upp- gift att ”ställas i samhällets, kulturens, folkbildningens och hemmens tjänst”.4 Fram till den så kallade kanalklyvningen 1969 då TV1 och TV2 introducerades skedde sändningarna i endast en kanal. Som filmvetaren Leif Furhammar uppmärksammat var ett redaktionellt intresse för konst utmärkande för i synnerhet 1960-talets programkultur. ”Den ymniga före- komsten av konstdokumentärer kan i efterhandsperspektivet förefalla något överraskande”, skriver han i Med TV i verkligheten från 1995. ”Doku- mentärfilmssektionens anställda gjorde mängder av konstfilmer, producen- terna på kulturredaktionen gjorde konstfilmer, distrikten gjorde konst- 10 filmer, frilansarna gjorde konstfilmer, det fanns konstfilmer som gjordes av samhällsredaktionen, och på aktualitetsredaktionen gjorde Torbjörn Axelman en unik insats som konstreporter. Till och med musikredaktionen gjorde konstdokumentärer”.5 Som han också konstaterar är det ”inte kvan- titeten i och för sig” som är överraskande så mycket som att det stora in- tresset för att göra tv-program om konst sammanföll med en period där de tekniska förutsättningarna med sändningar i svartvitt tycks passa ganska illa för det.6 Samtidigt finns det mycket som talar för att det inte alls var särskilt överraskande att televisionen vid perioden användes för att för- medla konst, trots eventuella tekniska begränsningar. När televisionens lanserades för allmänheten var det som en teknik i samhällets och publikens tjänst, där inte minst kultur framhölls som ett centralt område i målsätt- ningarna att upplysa och uppfostra allmänheten. Mediets introduktion och etablering sammanföll