Fallenhet för fallossymboler: porträtt av Lena Philipsson och David Coverdale Bild 1-2. Coverdale och Philipsson med sina artefakter.1 Introduktion Lena Philipsson och David Coverdale alltså. Den på senare år pånyttfödda svenska schlagerdrottningen och så mannen som kanske mer än någon annan symboliserar begreppet cock rock2. Varför har jag då valt just dessa två till synes helt olika figurer för denna andra uppgift i Rockens historia och mytologier? En ledtråd finns i titeln längst upp på sidan. Den gemensamma nämnaren ligger i de bådas anknytning till en av alla dessa fallossymboler som dyker upp överallt om man med akademiska ögon på rockmusikscenen, nämligen mikrofonstativet. Både Coverdale och Philipsson har identifierats med sina manér med mikrofonstativen, Coverdale sedan 1970-talet som sångare i Deep Purple och Whitesnake, och Philipsson sedan hennes vinst i 2004 års Melodifestival med låten ”Det gör ont”. Denna gemensamma fäbless är alltså motiveringen för mitt val av porträttobjekt, och jag kommer senare gå närmare in på de båda huvudpersonernas förhållande till och användande av 1 Bilden på Coverdale från http://www.aftonbladet.se/noje/0409/18/NOJE-18s36-whitesnake-53_368.jpg, på Philipsson från http://www.vg.no/bilder/bildarkiv/1084731149.1532.jpg. (båda 060530) 2 ”that brand of guitar-driven music that most clearly articulates a male-oriented regime of power and pleasure” (Waksman, 2001, s.239) - 1 - mikrofonstativet. Till att börja med kommer jag dock att presentera Coverdales respektive Philipssons karriärer kronologiskt för att på så vis bygga upp en kontext i vilken den senare analysen lättare kommer till sin rätt. Detta avsnitt kommer sedan att följas av en diskussion kring de bådas karriärer med avstamp i begreppet autenticitet, varefter jag avslutar med att diskutera deras respektive förhållande till mikrofonstativet. David Coverdale: karriär3 David Coverdale föddes 1951 i North Yorkshire, England. Under det tidiga 70-talet jobbar han i en klädaffär och sjunger i rockband på fritiden. 1973 har det brittiska hårdrockbandet Deep Purple efter ett antal monumentalt framgångsrika men samtidigt mycket turbulenta år mer eller mindre fallit samman. Basisten Roger Glover och sångaren Ian Gillan har slutat i, alternativt sparkats från gruppen, men de kvarvarande medlemmarna Ian Paice, Jon Lord och Ritchie Blackmore kör vidare och börjar leta efter ersättare. Coverdale söker och får platsen som sångare och går således från total anonymitet till att bli sångare i vad som vid tiden var ett av världens absolut största rockband. Coverdale blir tillsammans med Glenn Hughes, som ersätter Roger Glover på bas och som dessutom själv är en erfaren och själfull sångare, det nya Deep Purples frontfigurer. Två framgångsrika album, Burn och Stormbringer, följer, men medlemsturbulensen fortsätter också då Blackmore slutar för att bilda Rainbow, och ersätts av Tommy Bolin. Den nya sättningen gör ännu en platta, Come taste the band, innan (främst Bolins) missbruk slutligen leder till att Deep Purple läggs ner 1976 och samma år dör också Bolin rockdöden i en heroinöverdos. Efter två soloskivor startar Coverdale tillsammans med gitarristerna Bernie Marsden och Micky Moody gruppen Whitesnake, till vilken snart också Coverdales gamla Deep Purple – kollegor Jon Lord och Ian Paice ansluter på keyboard respektive trummor. Whitesnake blir ett stort och respekterat namn i Europa med en rad solida bluesiga hårdrockalbum under sent 1970- och tidigt 1980-tal, men uppmärksamheten i USA är långt ifrån tillfredsställande. 1984 slutar Lord och Paice för att återbilda Deep Purple och i samma veva börjar Whitesnake en tydlig satsning för att slå sig in på USA-marknaden. Medlemsbytena går på löpande band, särskilt i samband med skivan Whitesnake som kommer 1987. Samtliga medlemmar som spelar på skivan får sparken innan lanseringen med hänvisningen till att de inte ”passar utseendemässigt” för lanseringen av skivan som till stor del ska ske via det nya fenomenet MTV. Den medvetna satsningen slår extremt väl ut. ”Is this love”, ”Here I go again” och ”Still of the night” spelas löpande på MTV, blir massiva 3 Fakta i avsnittet baseras på artikeln om David Coverdale i online-musiklexikonet www.allmusic.com samt reportagen av Daniel Reichberg om Whitesnake i Sweden Rock Magazine nr. 11 och 33. - 2 - singelhits i USA och Whitesnake säljs i närmare tio miljoner exemplar under de följande åren. När efterföljaren Slip of the tongue mer eller mindre floppar rinner Whitesnake efter en tid ut i sanden, men återförenas i varierande sättningar några gånger under 90-talet. Under 90-talet hinner Coverdale också med en soloskiva och ett samarbete med Led Zeppelin-gitarristen Jimmy Page. I skrivande stund har Coverdale nyligen släppt en live-skiva med en helt ny version av Whitesnake som genomfört flera stora turnéer sedan 2003. Lena Philipsson: karriär4 Maria Magdalena Philipsson föddes 1966 i Vetlanda där hon också arbetar på ett byggnadskontor då hon slår igenom med låten ”Kärleken är evig” som kommer på andra plats i den svenska Melodifestivalen 1986. Hon deltar i tävlingen även de två följande åren, 1987 då hon kommer på femte plats med ”Dansa i neon” och 1988 då hon kommer på andra plats med ”Om igen”. Under 1988 genomför hon också en mycket framgångsrik sommarturné samt blir framröstad till Sveriges sexigaste kvinna. Under 1989 och 1990 fortsätter framgångarna med hits som ”Why” och ”Standing in my rain” och succéartade sommarturnéer, 1989 i den av Björn Skifs ledda Badrock-turnén. Efter att sommaren 1991 ha turnerat med Tomas Ledins Rocktåget sätter Philipsson upp en kritikerrosad krogshow, Agent 006, som också blir en stor publikframgång. 1993 spelar Philipsson in en engelskspråkig danspop-skiva, Fantasy, som visserligen genererar några singelhits, men som ändå ses som något av ett misslyckande. Följande års turné sågas också tämligen mangrant av kritikerna trots att singeln ”Månsken i augusti” blir en hit. Inte heller 1997 års album, Bästa vänner, blir någon större framgång, trots mer uppskattande kritikerrespons. Under de följande åren släpper Philipsson några samlingsalbum samt är programledare för en av deltävlingarna i Melodifestivalen innan hon 2002, med hjälp av bland andra Jonas Gardell, sätter upp en krogshow som blir en stor framgång. 2004 kommer så Philipssons stora comeback i Melodifestivalen, denna gång med den av Thomas ”Orup” Eriksson komponerade låten ”Det gör ont” som vinner den svenska Melodifestivalen och kommer på sjätte plats i Eurovision Song Contest. Den efterföljande skivan Det gör ont en stund på natten men inget på dan blir också en succé och genererar förutom titellåten hitsen ”Delirium” och ”Lena Anthem”. Framgångsrika sommarturnéer 2004 och 2005 följer och 2005 års album Jag ångrar ingenting blir också en hit. 4 Materialet häri bygger på material från artiklarna om Lena Philipsson på www.gylleneskor.se, respektive sv.wikipedia.org. - 3 - Stilhistorisk kontinuitet med avseende på autenticitet Både Philipsson och Coverdale har haft långa karriärer och stora variationer i framgång. Om man studerar de bådas karriärer ur ett stilhistoriskt perspektiv så ser man också hur olika aspekter av deras artisteri har förändrats antingen som ett mål att nå ytterligare framgång eller som en reaktion på utebliven framgång. Sådana förändringar brukar vara vanskliga att genomföra då de ofta är svåra att genomföra utan att kompromissa med autenticitet, ett begrepp som ofta är centrala för en rockartists allmänna anseende. Motsatsen till autenticitet kan sägas vara performativitet, och spänningen mellan begreppen ligger i bakgrunden i många diskussioner kring rockmusik. (Johansson, 060426) David Coverdale – autenticitet vs. kommersialism I Coverdales fall så brukar hans fans ofta vara uppdelade i två läger, som man kalla för de ”europeiska” och de ”amerikanska” fansen. Dessa beteckningar bör inte tolkas strikt geografiskt utan snarare mer symboliskt för vilken del av Whitesnakes karriär man föredrar. Gränsdragningen däremellan är lite oklar, men kan sägas symboliseras av Coverdales hårfärg. De europeiska fansen gillar den period då Coverdale var mörkhårig, medan de amerikanska fansen föredrar det ”blonda” Whitesnake. De europeiska fansen ser det tidiga Whitesnake – materialet, som byggdes upp på traditionell väg. utan hitsinglar och andra ”kommersiella” metoder, som det ”riktiga” Whitesnake. De europeiska fansen har å andra sidan en lite avig inställning till det senare materialet som blev resultatet av den från Coverdales sida genomtänka satsningen på USA-marknaden som kulminerade med skivorna Slide it in, Whitesnake och Slip of the tongue. Dessa skivor är å andra sidan de som de ”amerikanska” fansen håller som högst då det var dessa skivor som gjorde att bandet blev uppmärksammat på allvar i USA. Gränsdragningen mellan Denna dualitet mellan det ”europeiska” och ”amerikanska” Whitesnake måste ses som ett typexempel på den betydelse autenticitetsbegreppet kan ha i synen på en artist. I fallet Whitesnake är det helt tydligt att bandet riskerade en hel del genom att i de ”europeiska” fansens ögon fullständigt kasta äktheten överbord genom att så uttalat och utan att skämmas satsa på framgång i USA. En dylik karriärstrategi var under 80-talet förvisso snarare regel än undantag för hårdrocksband som Judas Priest, Accept och Saxon, som hade byggt sina karriärer på en image baserad på äkthet och hårdhet, men som någonstans runt 1985-87 började se sig omsprungna av de gigantiska framgångar som mer mjuka och kommersiella band som Bon Jovi och Def Leppard rönte. I det läget frestades många av dessa tidigare tunga och företrädesvis brittiska band att - 4 - ändra inriktning för att på så vis klara sig i denna nya miljö, och denna nya inriktning möttes naturligtvis av skepticism från de redan befintliga fansen. I slutändan visade det sig också att det var få av dessa band som lyckades i sina USA-satsningar, med följden att inte nog med att de inte vann nya fans, de hade dessutom förlorat många av de gamla fansen. Whitesnake var ett av få undantag som visserligen förlorade många, visserligen långt ifrån alla gamla fans, men å andra sidan vann många miljoner nya fans. Priset man fick betala var dock ett steg ner på ”autenticitetsskalan”.