4 Cvetan Slepçev BAKOM KAMERAN 5 1. JAG FICK NAMNET VALLMO Det var under en av de där behagligt varma vinterdagarna i december 1964. Regnet öste ner över Staro sajmißte och trummade på de små förfallna husens plåttak. Hopkurade runt en huggkubb satt jag, min kompis Vaske och tre zigenare. Några knivar var spetsade i den stora kubben. Vi spelade ett kortspel som heter ”Till mig–till dig”. Den som får det högsta kortet vinner och kammar hem alla satsade pengar. Jag hade ingen tur den dagen. Inte två av zigenarna heller. Kvar i spelet var Vaske och Isa, zigenarnas ”hövding”. Vi andra hejade på till långt inpå natten. Vi märkte inte att det hade blivit mörkt för länge sedan. Vaske vann, och jag kunde andas ut. I hemlighet hade jag hoppats att den där kvällen skulle öppna dörrarna till utlandet för mig. Det var ett spel om mycket pengar. På den tiden var 8000 dinarer en enorm summa. Vaske gav mig en del av vinsten. Han visste att jag behövde dem till en biljett. Han visste att jag drömde om att lämna Belgrad, för jag kunde inte längre finna min plats i staden. Jag ville inte framstå som en förlorare inför mina föräldrar. Resten av pengarna lånade jag av kompisar. Jag ville inte lägga den här utgiften på min familj, som med nöd och näppe hade tillräckligt för att klara sig. Vaske och jag tog farväl av varandra som mycket goda vänner. Jag lovade att jag skulle ha honom i tankarna när det uppstod ett nytt tillfälle att spela om pengar. Det finns alltid goda tillfällen för en hasardspelare. Och själv var jag ingen bra spelare. Det gällde inte bara kortspel, utan även livet. Därför hade jag bestämt mig för att söka lyckan någon annanstans. Så hade min farfar gjort, och senare min far, och därför borde jag antagligen göra samma sak. Min far Blagoje hade lämnat Kavadarci, en ort som var berömd för sitt vin och företaget Tikveß. Där föddes han, växte upp och lärde till bagare. Han ansågs vara en av de bästa burekbagarna i staden. Burek är en populär rätt i hela Jugoslavien och görs av mycket tunna degplattor, som penslas med grisfett och lagras på varandra, med ost, köttfärs eller äpple emellan lagren. Den gräddas sedan i ugn i runda former. Det är en mycket kaloririk och fet rätt och man äter den oftast stående på ett bageri, mestadels som frukost och gärna med naturell yoghurt till. Far var flitig och utförde sitt arbete med kärlek, särskilt under det förra kriget. En dag dök en ung kvinna från Pirot upp och beställde en burek, utan att bry sig om kön. Det var kärlek vid första ögonkastet. Far gifte sig med den unga Todora Sotirov, för de trodde på den gemensamma lyckan. Kriget kom under de här åren allt närmare. Förstörelse och döda människor överallt. Inte heller min familj skonades. 1942 träffade en bomb familjen Slepçevs bageri i Kavadarci. Far blev invalid. Han förlorade höger ben nedanför knät. Han och 6 mor, som var gravid, bestämde sig för att lämna Kavadarci. Där fanns inget mer att hämta för oss, som han brukade säga. Deras mål var att komma till Niß, där fars släktingar bodde, men krigets vindar ville annat och förde dem i stället till Bulgarien. I Sofia fann de en tillflykt hos mammas tvillingsyster. Jag föddes 1942 i Sofia, en stad som jag sedan inte har besökt. Bara några månader efter min födsel bestämde de sig nämligen för att ta sig till Niß. Där bodde vi hos min fars släkt, och stannade till 1945. Det fanns emellertid ingenting att göra där för mina föräldrar, och inte heller hade de några sparade medel från bageriverksamheten. När jag blev större lät mor andra människor passa mig på dagarna, så att hon kunde arbeta som hembiträde. De sparade pengar för att kunna försörja sig och därefter flytta till Belgrad. Tillfället infann sig på hösten 1945. Vår nya adress blev Rostovgatan 6. En av pappas bekanta hade ett gammalt hus i Staro sajmißte, vid floden Sava. Han lät oss hyra en liten etta med kök. Jag minns att det inte fanns något riktigt golv i huset, utan bara jordgolv. Då började den nya kampen för ett nytt liv. Det gällde att hitta ett arbete. Tobaksfabriken Duvan i Zemun anställde som tur var krigsinvalider för lättare sysslor, så min far blev erbjuden ett jobb i en av deras tobakskiosker nära vårt hem, vid Gamla bron. Snart fick också mamma ett jobb som kokerska på byggföretaget Rad i Belgrad. Den nyvunna tryggheten ingav dem mod, och snart fick jag en syster, Stojna. Mamma var ofta hemma för att passa oss. Hon ville att vi skulle växa upp som lyckliga barn. Gården vid Sava fylldes snabbt, och snart bodde det 20 familjer där. Nästan alla var inflyttade från olika delar av Jugoslavien, men vi levde som en enda stor familj och månade om varandra. Mamma kunde utan att behöva oroa sig lämna oss hos våra grannar när hon skulle till jobbet. Gården expanderade, det kom nya generationer. En familj hade elva barn. På den tiden var det regel att ett av barnen i en så månghövdad familj skulle ha president Tito som gudfar. Den här mångtaliga familjen lagade sin mat i en stor kittel. Jag och de andra barnen på gården åt ofta lunch med dem. Fyra år efter vår ankomst till Belgrad och floden Sava, 1949, föddes min andra syster Dragica. Rummet blev trångt och köket var litet. Tre små barn skulle nu ha mat och kläder. Efter sitt arbete i tobakskiosken bakade pappa burek, gibanica och pita, som mamma sedan sålde på järnvägsstationen och på spårvagnshållplatser i Belgrad och Zemun. Gibanica och pita liknar burek, men osten blandas med ägg och man använder tjockare degplattor. Det var svåra efterkrigstider. Men man måste leva – de flesta anspråkslöst, och många på gränsen till fattigdom – och det fanns en anda av gemenskap och en vilja att gå framåt, tappert och utan att ge vika. Som äldsta syskon och sonen i familjen var det jag som fick städa och jämna jordgolvet i huset. I närheten fanns det en brunn med rent vatten, och ur den 7 Jag som treåring drog jag upp vatten som jag sålde till fotbollssupportrar som var på väg till matcher på stadion i närheten. Det sägs att jag var ett tystlåtet och flitigt barn, vilket var ovanligt för en pojke. När jag 1950 började skolan var jag enda pojken i klassen. Jag var så blyg att fröken satte mig bredvid en ”pratig” flicka. Hennes närvaro hade verkligen en god inverkan på mig, åtminstone när vi hade lektion. Blygheten övergav mig emellertid inte under de följande årskurserna och åren. När prästen kom hem till oss för att välsigna vattnet, kröp jag alltid in under sängen. Men när min gudfar Aca varannan vecka kom på besök tillsammans med sin fru och började sprida ypperliga fiolljud i rummet, då kröp jag som förtrollad fram ur mitt gömsle. Än i dag kan jag inte förklara för mig själv varför jag var så blyg, eftersom jag i nästan alla andra situationer var busig och lynnig. I femte klass började jag på Boris Kidriç-skolan vid Zeleni Venac. Jag och mina kamrater gick från Staro sajmißte och över Gamla bron tusentals gånger. 8 Vägen till skolan och hem igen var lång och tråkig, så vi hittade på olika sätt för att göra den dagliga promenaden roligare. Kungen av Sava Floden Sava var vårt andra hem. Det tysta, rena, mörkblå, närmast pupurfärgade vattnet fick vårt blod och vår ungdom i svallning. När vi inte var vid floden ”hånkade” vi på en spårvagn och åkte till Koßutnjak, en underbar friluftsplats med fina fotbollsplaner. Ett härligt och hemligt ställe där inga föräldrar kunde hitta oss. Den frihet som vi själva tillkämpade oss utnyttjade vi så som vi ville och tyckte. Vi rände efter flickor eller slogs med pojkar från stan, enbart av prestigeskäl. Sava och Belgrad väckte en sorts oro inom mig. Under mina åtta år i grundskolan fick jag rykte om mig att vara den sämsta eleven. Jag lyckades även med bragden att gå om samma klass tre gånger. Far behandlade mig därför omilt, fast mest på grund av grannen, mönstereleven ⁄ika Tjockskalle. Han bodde på vår gård med sin mor och styvfar, som för övrigt var lärare och i förbifarten lärde honom fina manér. På grund av ⁄ikas utmärkta betyg och att jag ständigt jämfördes med honom, gav mig min far stryk i uppfostringssyfte, stryk som jag inte ville bli ⁄ika skyldig. Jag straffade honom varje gång jag såg honom på gården. Jag slog honom, och han försvarade sig genom att kasta småsten, vilket gjorde att våra fönster blev offren för mina uppgörelser. Det var ett högt pris för min hämnd. Jag tillbringade den mesta tiden på stranden, för jag kunde inte simma. På sommaren spelade vi fotboll hela dagarna. På morgnar och kvällar tittade vi på roddarna som gled fram över vattnet. Jag var den enda pojken som fick lov att ta en båt för vakten, farbror Nikola. Ägaren till den eka som jag ibland lånade var Maks, Miroslav Çitakovi≤. Maks var kungen av Sava. En framgångsrik idrottsman, jugoslavisk mästare i brottning och deltagare i de olympiska spelen och många andra internationella tävlingar. Han vägde ”bara” 120 kg. Han var som gjord av muskler och var alltid snaggad. En ovanlig man på den tiden. Enastående och annorlunda. Han var vår idol. I mig såg han en nyfiken och tillgiven pojke. Han kände sympati för mig. Det gjorde mig gott, varför jag varje gång han tränade simning eller rodd hade med mig färsk frukt till honom, frukt som jag ”lånade” i trädgårdarna runt Sava.