1 NAMN OCH TIDSKRIFT FÖR NORDISK ORTNAMNSFORSKNING BYGD UTGIVEN AV KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN FÖR SVENSK FOLKKULTUR REDAKTÖRER STAFFAN NYSTRÖM, EVA NYMAN, INGE SÆRHEIM REDAKTIONSRÅD TERHI AINIALA, VIBEKE DALBERG, LARS-ERIK EDLUND, LENNART ELMEVIK, BENT JØRGENSEN, SVAVAR SIGMUNDSSON With English summaries Årg. 105 · 2017 KUNGL. Distribution GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN eddy.se ab FÖR SVENSK FOLKKULTUR VISBY UPPSALA 2 För bedömning av manuskript till uppsatser i Namn och bygd anlitas vetenskapliga granskare utanför redaktionen ISSN 0077-2704 © Respektive författare Printed in Sweden 2017 Textgruppen i Uppsala AB 3 Innehåll Andersson, Thorsten: Öninge, ett östgötskt bynamn . 7 Björk, Simon Karlin: Särsö och personnamnet fisl. Sævarr . 85 Hagåsen, Lennart: Sockennamnet Ilsbo i Hälsingland . 39 Holm, Olof: Hälle, Hällne och fsv. *hændil . 51 Löfdahl, Maria: Från Bellevue till Halabja. En studie av det språkliga landskapet runt Bellevue marknad . 109 Nordisk namnforskning 2016 . 133 Nyström, Staffan, Nyman, Eva & Særheim, Inge: Ny redaktion för Namn och bygd . 5 Roeck-Hansen, Birgitta: Husabyar, järn och den tidiga sveastaten . 71 Særheim, Inge: Sprette, Sprøtta og Springaren. Individualitet i skjergardsnamn . 91 Vikstrand, Per: Gudhem in Västergötland, Sweden . 15 Smärre bidrag Andersson, Thorsten: Det förhistoriska Roden . 157 ― Lägerbovade . 160 Recensioner Elmevik, Lennart: Ortnamnsstudier i urval (2016). Rec. av Svante Strandberg . 163 God ortnamnssed. Ortnamnsrådets handledning i namnvård (2015). Rec. av Botolv Helle- land . 165 Greule, Albrecht: Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der dazugehörigen Gebiets-, Siedlungs- und Flurnamen. Unter Mitarbeit von Sabine Hackl-Rößler (2014). Rec. av Svante Strandberg . 167 Hoel, Kåre: Bustadnavn i Østfold 14. Borge, Glemmen og Fredrikstad. Utg. av Institutt for lingvistiske og nordiske studier, Universitetet i Oslo, ved Tom Schmidt (2015). Rec. av Eva Nyman . 169 ― Bustadnavn i Østfold 15. Skjeberg. Utg. av Ins titutt for lingvistiske og nordiske studier, Universitetet i Oslo, ved Tom Schmidt (2016). Rec. av Eva Nyman . 169 Karsvall, Olof: Utjordar och ödegårdar. En studie i retrogressiv metod (2016). Rec. av Elin Pihl . 173 Det medeltida Sverige 2. Södermanland 5. Oppunda härad. [Av] Kaj Janzon (2016). Rec. av Svante Strandberg . 175 Namn i det fleirspråklege Noreg. Red. av Gulbrand Alhaug & Aud-Kirsti Pedersen (2015). Rec. av Alexandra Petrulevich . 177 Navne og skel – Skellet mellem navne. Rapport fra Den femtende nordiske navneforskerkon- gres på Askov Højskole 6.–9. juni 2012. Red. af Birgit Eggert & Rikke S. Olesen under medvirken af Bent Jørgensen (2015). Rec. av Gunnstein Akselberg . 179 Personnamnarbeid av P.A. Munch. Ved Kristoffer Kruken (2016). Rec. av Gulbrand Alhaug . 186 4 Svenskt ortnamnslexikon. Utarbetat inom Institutet för språk och folkminnen och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. 2 reviderade uppl. (2016). Red.: Mats Wahl- berg. Rec. av Staffan Nyström . 189 Författarna i denna årgång . 191 Förkortningar . 193 5 Ny redaktion för Namn och bygd Från och med årgång 105 (2017) har Namn och bygd en ny redaktion. Den be- står i likhet med den tidigare av tre redaktörer: Staffan Nyström, Eva Nyman och Inge Særheim. De avgående redaktörerna tackas härmed för sina värde- fulla insatser. Redaktionens ambition är fortsatt att Namn och bygd ska vara ett ledande organ för ortnamnsforskning i Norden och hålla högsta vetenskapliga klass. Tidskriften ska spegla ortnamnsforskningens utveckling i de nordiska länder- na i dess fulla bredd men också kunna initiera, vara pådrivande och lyfta fram angelägna frågor eller forskningsområden. De granskande inslagen i Namn och bygd – recensioner, recensionsartiklar, årskrönikan Nordisk namnforskning samt debatter och meningsutbyten i form av uppsatser eller smärre bidrag – utgör också fortsättningsvis en mycket vik- tig del av tidskriften. Vi tackar varmt Kungl. Gustav Adolfs Akademien för förtroendet att an- svara för Namn och bygd. Staffan Nyström Eva Nyman Inge Særheim 6 Öninge, ett östgötskt bynamn 7 Öninge, ett östgötskt bynamn Av Thorsten Andersson Namn och bygd 105 (2017), 7–13. Thorsten Andersson, Scandinavian Onomastics, Department of Scandinavian Languages, Upp- sala University: Öninge, an Östergötland village name. Abstract Öninge is the name of a village in the parish of Ödeshög in Östergötland, consisting of two ‘holms’ (or ‘islands’), in the sense of two independent parts of the village. Old land survey documents show that, in a hollow between the two ‘holms’, there was once a stream surrounded by wetlands. Given the situation of the village, the people living on either side of the hollow and its stream could have been referred to as OSw. *øningar ‘islanders’, giving rise to the village name OSw. Øninge. Keywords: place-names, Öninge, -inge names, ö (‘island’) referring to land by water. Öninge är en stor by i Ödeshögs socken i Lysings härad i Östergötland (fig. 1). Byn är belägen i sydvästra hörnet av östgötaslätten, med hög, brant strand ner mot Vättern (se T 568). Den består liksom flera andra byar i västra Öster- götland av två »holmar», ett slags självständiga bydelar, en företeelse som grundläggande utreds av Staffan Helmfrid (1962 s. 154 ff.).1 I en lantmäteriakt från 1706, geometrisk avmätning av Öninge (LSA D 151–83:1), är bydelarna i beskrivningen försedda med rubrikerna »Norra Holmen» och »Södra Hol- men» (se härtill Helmfrid 1962 s. 154, 157). De båda »holmarna» beskrivs närmare av Helmfrid (1962 s. 214 ff.), med renritning av kartan i 1706 års akt (s. 215). Enligt denna karta har norra »holmen», gårdarna A, B, C, D, sin mark i norr och utefter Vättern i väster, södra »holmen», gårdarna F, G, H, I, sin mark i mitten av byn, medan östra och södra delen av byn utgörs av allmän- ning. I officiellt språk har skilts mellan Nedre Öninge (Ned. Öninge G 44, re- viderad 1948) och Övre Öninge (Öv. Öninge G 44), i princip svarande mot norra resp. södra »holmen». Nedre och Övre avser relation till Vättern, läge närmare sjön resp. längre bort från sjön. Namnen Nedre och Övre Öninge har ingen folklig förankring; vid uppteckning 1953 kunde jag bara notera riks- språkligt uttal (OAUt). Öninge hör till de ålderdomliga -inge-namnen, vilket passar gott med hän- syn till läget på slätten, nära det söder därom belägna skogsområdet Håla- veden i södra delen av Ödeshögs socken, där ett uppenbarligen -ing-avlett sjö- 1 Ett spår av äldre »holmar» kan vi se i det östgötska sockennamnet Hagebyhöga. Namnet avser den ena »holmen» av kyrkbyn Hageby. Det betyder ’det höga Hageby, den högt belägna delen av Hageby’ (SOL s. 114). 8 Thorsten Andersson Fig. 1. Öninge med omgivning enligt ek 1881. – Vägen ner till Vättern, som markeras upptill t.v. på kartan, leder till Öninge hamn, belägen innanför en utskjutande udde. namn som bebyggelsenamn sekundärt har fått formen Gyllinge (Andersson 1968). Bynamnet Öninge är belagt alltsedan 1200-talets andra hälft. Följande forn- svenska former är enligt OAUt kända (originalformer, om ej annat anges): Datum yninge 1262 11/4 Öninge SRAp (SD 1 nr 478, s. 408), Datum in hynyg- ni2 1267 april Öninge SRAp (SD 1 nr 439, s. 383, med datering 1257; regest i NMU 1 nr 11, s. 7 f.), datum ynynge 1267 12/7 Öninge A 9 f. 123r (SD 1 nr 526, s. 440), Datum Yninge 1316 1/10 Öninge FRAp (FMU 1 nr 275, s. 108; SD 3 nr 2067, s. 278 avskr.), J ymninge (varianter: öninge, öninghe) Eriks- krönikan v. 440, j øninge 1435 23/7 Haraker (häradsting) SRAp (SMR nr 265), mit rætte fæderne øninge 1473 9/8 Kalmar SRApp I, øninge mith fæderne 1473 15/8 Kalmar SRApp I, Øninge i Swerige 1491 3/6 Lund SRAp (r. 22, Rep 2 nr 6940, s. 186). Beläggsviten gör ett något förbryllande intryck. De äldsta beläggen, alltifrån 1262, uppvisar en grundform Yninge. Den moderna formen, Öninge, sträcker 2 Denna läsning får anses som säker (Söderlind 1959 s. 397; jfr Nordberg 1926 s. 132 med n. 4). Öninge, ett östgötskt bynamn 9 sig tillbaka till 1435. Belägget från detta år ingår i ett brev, som är utställt på häradstinget; det kan alltså betraktas som genuint. Samma form möter i de föl- jande fornsvenska beläggen, och under nysvensk tid är – bortsett från enstaka förvanskade former – Öning(h)e den gängse formen (OAUt, OAUjb); såsom stavningen anger, uttalas namnet med långt ö. Den äldre formen Yninge är väl styrkt. Vid sidan av den formen uppträder förvanskningar: hynygni 1267 april, ymninge i Erikskrönikan. Detta tyder på att namnets form inte har varit helt present för skrivarna. Det uddljudande h i ett av beläggen från 1267 är att se som latinskt inflytande; i medeltidslatinet var initialt h stumt (Nordberg 1926 s. 163). Förhållandet mellan formerna Yninge och Øninge är svårtolkat. En forn- svensk övergång av långt y till långt ö förefaller utesluten. Möjligen kan y-skrivningen betraktas som en förvanskning; det slutna ö-ljudet kan antas i något sammanhang ha uppfattats som y, varefter y-formen kommit att etable- ras som ett slags »officiell» namnform. Hur detta kan ha gått till, kommer vi inte åt, men det kan påpekas att de två äldsta av de aktuella breven (1262, 1267 april) har anknytning till klostermiljö. Beträffande växlingen ø ~ y jfr Ståhle 1946 s. 326 ff., Strandberg 2012 s. 167. Granskningen av de fornsvenska beläggen leder alltså till slutsatsen att Øninge snarast bör ansättas som fornsvensk grundform. Därmed erbjuds ge- nom anknytning till subst. ö en osökt formell etymologi, medan formen Yninge skulle bereda ett av allt att döma oöverstigligt etymologiskt problem, vartill kommer att Öninge i så fall finge bedömas som en anpassning till känt ordmaterial. Öninge är med detta synsätt en normal ortnamnsbildning till en inbyggar- beteckning fsv. *øningar. Denna är formellt identisk med fsv. øningar ’ölän- ningar’, en sekundär utvidgning av fsv. *ønir ’öbor’, motsvarande fvn. eynir (Ståhle 1946 s. 36). Till grund för *øningar i Öninge ligger av allt att döma subst. ö, vilket som bekant inte bara avser vattenomflutet land utan också land invid vatten. Det är i dag svårt att se vad det kan vara fråga om för en »ö» i Öninge.