N:R 18 (957) TORSDAGEN DEN 4 MAJ 1905 18:DE ÅRG. HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV. UTGIFVARE: FRITHIOF HELLBERG. förenade sig hos henne till för röst, som ångesten bevekte, en förnimmelse, att diktar- då jag stod midt i tviflets land, för öga, af hvars varma blick mödan var någonting lätt, jag styrka och förtröstan fick, luftigt och lysande, en lek för kärlek, kärlek först och sist, som af glada barn på en som öfversåg med all min brist. grön ängsmark med smidiga björkar omkring. Och då Hans står med Martha i dörren och Hon hade ej förmågan famnar det kära rummet i en sista blick, innan att se, hur de linjeräta han går, ger modern uttryck åt sin fö rkros- raderna på det hvita pap­ selse i denna fagra, vemodiga strof: peret voro genomdragna af fina blodstrimmor, hur dik­ Han var den bok jag läste i, ternas sköna växt hade sin hvars blad en annan ej fick- röra. rot i ett människobröst, Han var den vackra melodi, som stundligen sargades af som ständigt ljöd uti mitt öra. Han var den staf, som ledde mig, lidelsen att ge hvad det den kudde, där jag mig fick luta. kände djupast och inner­ Det ljuflig ro beredde mig, ligast, och af bitterheten fick honom till mitt bröst jag sluta. att nödgas lägga gåfvan i Ni rifvit ut min ögonsten, kalla händer, som togo ni stulit bort Var Herres gåfva. Nu är jag fattig och allén, med hårda grepp, men nu vill jag djupt i grafven sofva. sällan smekte. Hans Fjord, hjälten i I hufvudstaden, dit Hans Fjord begifvit sig, Fredrik Nycanders i dessa lefver han nu den "frie" skaldens lif, har en dagar å Dramatiska teatern ung skådespelerska, Asta Borg, till älskarinna nyuppförda sceniska dikt och räknar som sin förtrogne vän en målare af samma namn, är poet af och bohémenatur. Viktor Bratt. Med sin fäst­ födsel. Salta skagerakvå- mö har han brutit och vill ej vidare veta af gors slag mot gråa klipp­ henne. Han skrifver på ett skådespel, med hällar ha gifvit hans tankar ämne ur hufvudstadslifvet, till hvilket Asta rytm och i kvällsstillheten gifvit honom idén, och hvari hon skall spela susat honom till sömns hufvudrollen. Till en början går allt väl: hans inom väggarna af den åldriga ingifvelse står honom lyckligt bi och Astas bohuslänska herrgård, som skönhet och tjusningskraft öka hans inspiration. sett honom födas, kustna­ Men snart kommer han underfund med. att turens fägring i lid och hans älskarinna har idel själfviska bevekelse- dungar, kring svarta skär, grunder för sin kärlek till honom; hon bryr har utvecklat hans lyriska sig alls icke om dramats konstnärliga gestalt­ känsla och gjort ho­ ning och om den glädjande utveckling det be­ nom till skagerakfjordar- tecknar för sin författare, hon drömmer endast nes skald. om att göra lycka i rollen, kunna blända kri­ FREDRIK NYCANDER. A. BLOMBERG FOTO Han bor på gården tiken och ställa sina kamrater i skuggan. tillsammans med sin mor, När Hans Fjord märker denna sin älska­ EN POET. en själsfin, af sjukdom bruten kvinna, hvars hela glädje han är och som dyrkar sonen rinnas grymma egoism, förmår han ej längre arbeta på sitt stycke, och starkt påverkad af N SOLRIK sommardag satt en ung kvinna med en öm mors kärleksfulla tillbedjan. Hans sin vän Bratt, som ifrar för att Hans skall i en herrgårdsparks gröna dager och läste å sin sida besvarar denna kärlek med den E bryta med Asta, frigöra sig från hennes för- vers. Det var ömsom smekande, ömsom lidelse­ vackraste sonliga känsla. Men han befinner därfliga inflytande, följer han vännens råd och fulla dikter, speglande vackra landskap i vårens sig i sitt lifs jäsningstid, diktarkallet kräfver ho­ bränner samtidigt manuskriptet, i känslan af att födelsestund eller i höstens färgbrinnande döds­ nom med en allt högre manande röst, samti­ han saknar kraft att fullborda det. Sedan minut, det var sånger om människors lust och digt som kärleken till en barndomsväninna, gripes han af själfmordstankar, emedan han människors ve, en symfoni af fagra ord, åter- Martha Stranne, fyller hans hjärta. Han vill finner att han står alldeles rotlös i lifvet. Sin gifven i klara typer på snöhvitt, glänsande ut ur boet, taga sin unga fästmö med sig, lefva mor har han nästan glömt under den hårda papper. lifvet på eget ansvar. Modern blir utom sig lifskampen. Och när den unga kvinnan läst dikterna till af smärta, då han meddelar henne sitt beslut, slut, insupit deras skönhet som blomkalken som hon länge anat. Men betvingad af ma­ Då får han genom Martha Stranne ett tele­ dricker daggdroppen, såg hon ut i luften och ningen i sitt inre, förmår han ej stanna. Hans gram från hemmet vid fjorden. Hans mor är sade halfhögt: sonliga ömhet lägger honom vid afskedet från döende. Han reser hufvudstupa dit ned, "Hvad det måtte vara roligt att kunna gården och den dyrkade modern dessa inner­ återser den gamla, kort innan hon somnar in skrifva poesi!" liga ord i munnen: för alltid, hvarefter han vid Marthas sida bör­ Det ljumma sommarvädret, den hvita herr­ jar sin diktargärning på nytt, luttrad och för­ djupad af de sår lifvet slagit. gårdsbyggnadens harmoniska färgbrytning mot — — jag med tacksamhet vill sona parkens gröna löfmur, fjärilarnes voltigerande den sorg jag gör dig oförskyldt. Det är den enkla handlingen i " Hans Fjord", flykt i det gnistrande solstråket på gårdspla­ Så tackar jag dig, mor, för all ett dialogiseradt poem, hvari författaren gifvit den glädje, hvarmed du har fyllt nen, hennes eget välbefinnande, diktsamlingens min ungdom, tackar för den hand ett stycke af sin egen ungdoms drömmar och boudoareleganta yttre och ordens musik — allt som hvarje kväll till ro mig smekte, gärningar på fädernegården och i hufvudstaden. IDUN 1906 — 222 — Betraktadt som dikt, d. v. s. som en vers­ eller sitter i bohéme-kretsen vid ett kafébord, Jag trodde våren skulle ge lyss med sitt ena öra till stadens sorl, medan cykel skildrande ett lefnadsförlopp, är arbetet mig åter kraft och mod, bland de vackraste vi på länge fått mottaga i han med det andra hör fjordbruset västerifrån, svensk poesi. Versen äger en smidighet, en det språk, som är honom kärast, och som lät­ och låta lyckan mot mig le, känslighet och en klangrikedom af äkta halt. tast låter strängarne i hans själ klinga ut i men, ack, jag ej förstod: Det är sann lyrik, icke att somna vid, utan sång och dikt. blott bål, som förut flamma käckt, att njuta af liksom af all vacker konst. Själfva Detta drömmarkynne har hittills vägrat Fred­ människoskildringen kunde kanske ha gjorts rik Nycander den genombrytande framgång som få kraft af vårens andedräkt. med djupare och sannare ristningar hvad Hans dramatisk författare, han med dristig Jag är ett kol, hvars sista glöd Fjord och Martha Stranne beträffar — särskildt energi sökt vinna. Två aktningsvärda segrar förefaller det, som om den förstnämndes per­ har han dock tillkämpat sig: i "Den nye Ore­ af vårens vindar släckes. sonlighet någon gång skymdes af den på sidan stes" ur Nero-trilogien och nu med "Hans Men stackars den, som nås af död, af ämnet gående lyrik han i vissa moment för Fjord". när lifvet åter väckes. på tungan; likaså verkar fjärde aktens döds­ Men för att segern skall bli hel, bör han scen, i hvilken modern knappast hinner skiljas gå mera ut ur sig själf, öppna sitt intresse för INGEGERD CAMITZ. från lifvet, förrän Hans är redo att med Martha det modärna lifvets stora hvälfningar på de börja lefnadsäfventyret på nytt, tämligen ona­ politiska, sociala och etiska områdena, se sam­ turlig — men till gengäld är målaren Bratt, hället i stort, icke känna uteslutande på sin bohémen, tecknad med den säkraste konst, egen puls. SVENSKT RIKSDAGSLIF. där hvarje replik bygger upp figuren till en Han måste, en ny Hans Fjord, bryta sig ut med individuellt lif lefvande människa, som från sin andes fädernegård, där han vandrat KOMTURTECKNIRGAR FOR IDUN AF LUCIDOR. förlorat fotfästet i sin tillvaro. De scener, där bland idyller, och en gång nå "sitt väsens IV. Hans Fjord ger uttryck åt sin ömhet för mo­ förvandling". Vill han vidare i sin sceniska dern, hans själsstrider inför arbetet, hans smärta diktning taga hänsyn till teaterns oafvisliga BLAND SENATORER OCH DEPUTERADE. öfver älskarinnans lumpenhet och hans monolog kraf på dramatiskt lif, på innehållets täthet, vid det tillämnade själfmordet, äro likaledes handlingens fart, skall han otvifvelaktigt vinna ET VAR PLENUM vid vårt senaste be­ vackert och känsligt gifna. hvad han åsyftar. Hänförelsen och konstnärs­ D sök på Helgeandsholmen; och vi fingo Delvis är dikten en hymn till moderskär­ allvaret besitter han som få. därvid erfara, huru det ,tillgår, när en fråga leken, en klingande hög visa om den kvalfyllda ERNST HÖGMAN. behandlas och beslut fattas. Den uppmärk­ glädje, som moderskallet gömmer, och om den samme åhöraren märkte lätt, att det icke alltid outsägliga lyckan för en son att känna ett är de goda skälen, som verka afgörande. modershjärtas varma slag mot sitt. Men det är dock städse angenämt höra talare, Något annat intryck lämna ej dessa skära som kunna gifva goda skäl. Och det finnes verser, som slå brygga mellan mor och son, åtskilliga sådana, förutom de tidigare föreställda hvarje ord är prägladt af den renaste hängif- EN VISA OM VÅREN. utskotts- och partis"petsarne. venhet. Där finns intet vämjeligt, inför hvil­ Tillåtom oss presentera några! Utrymmes­ ket man med fog kan tillropa författaren den NU ÄR DET VÅR, den vår, som ja skälen förbjuda oss att lämna ingående karak- kränkande interjektion, han fått sig kastad i täristiker, hur frestande det än kunde vara, så länge väntat på, ansiktet. Den, som saknar förståelse för dessa utan måste vi nöja oss med några raderingar diktarens stanser, hvarmed han rest sin mor och ljus och lång är hvarje dag till de af tecknaren sådana de gå och stå uti ett det noblaste äreminne, torde knappast veta och himlen lyser blå.