286 TijdSchrift voor Skandinavistiek ¶ Lars Gyllensten: Minnen, bara minnen. Stockholm: Albert Bon- niers förlag, 2000. 317 s. ISBN 91-0-057140-7 Det brukar påstås att den svenska kulturdebatten inte förmår uppmärk- samma mer än en sak i taget. Något ligger det kanske i den kritiken av svensk enögd- och ensidighet. Dock har två debatter tagit stor plats på de svenska kultursidorna under hösten 2000. De har delvis hakat i var- andra. Den ena anknöt till firandet av Eyvind Johnsons hundraårsdag som inföll den 29 juli, och den gällde framför allt ett tal som denne höll för uppsalastudenterna 1951. I detta vårtal skrädde han inte orden utan gick hårt åt vad han ansåg vara demokratins dödgrävare under ett be- gynnande kallt krig: de som sade sig varken ta politisk ställning för väst eller öst, anhängarna av den så kallade Tredje ståndpunkten. Enligt bland andra Herbert Tingsten, den stridbare chefredaktören på Dagens Nyheter, stod dock tredjeståndpunktens publicister som Artur Lundkvist, Karl Vennberg och den unge Folke Isaksson betydligt närmre Sovjet än USA i sina sympatier. Den åsikten förde också Johnson fram i sitt tal, och drog på sig kritik för det. Med facit i hand kan man lätt konstatera att det var han som hade rätt den gången när han varnade för en sovje- tisk expansion i Östeuropa. Men till och med i Isakssons minnespro- gram på TV i samband med hundraårsdagen dröjer ett missnöje med Johnsons vårtal kvar. Forna vänstersympatisörer har haft svårt att han- tera sin besvikelse inför en politisk utveckling som gått en helt annan väg än den de demonstrerade för både före och efter studentrevolternas 1968. Kanske är den uppflammande debatten kring Johnsons vårtal nästan femtio år efter att det hölls till dels en sentida utlöpare av den besvikelsen. Den andra debatten handlade också den om Eyvind Johnson, om än lite mera perifert. Den utlöstes av Lars Gyllenstens memoarer Minnen, bara minnen (där titelns mellanord är avsiktligt tvetydigt). En omfattande pressdebatt följde när boken kom ut den femte september, men memo- arerna hade fått stor förhandspublicitet redan före förstadagsrecensio- Recensies 287 nerna. På något ställe i boken klagar Gyllensten över att han aldrig nått de stora läsarskarorna varken i Sverige eller utomlands (och det är sant, han har oftast varit en cerebral författare som ställt stora krav på sina läsare) men med den här boken gör han nog äntligen det, i sitt sjuttioni- onde år. Av flera olika skäl är det remarkabla memoarer, både i fråga om vad Lars Gyllensten har att säga om sig själv och andra, och i fråga om den reaktion som de utlöste så fort boken fanns tillgänglig (och där en del inlägg i pressen var ganska förutsägbara och blev ungefär som man kunde vänta sig). I tre huvudavsnitt blickar Gyllensten tillbaka. Första delens familje- interiörer – en trygg och ombonad uppväxt på Östermalm – använder sig av en påtaglig och ibland kanske lite påträngande naivistisk ton; det framgår också att han avsett dessa sidor bland annat som läsning för ett yngre släktled i familjen. Framför allt intresserar de sidor som ägnas morbrodern, tonsättaren Ture Rangström, vars porträtt tecknas med tillgivenhet och uppenbar beundran. Samma värme ägnas alla andra inom den trängre familjekretsen så som de framträder i minnet. Dessa första sjuttiofem sidor är försonliga, och fyllda av sonlig pietet gentemot föräldrarna, annat är väl inte att vänta – Gyllensten har inte en Jan Myr- dals behov av att distansera sig gentemot sitt upphov och markera sin egenart. (Myrdal får ett föga smickrande men ganska träffande epitet i boken när han kallas “Strindbergskarikatyr”). De följande knappt hund- ra sidorna handlar om Gyllenstens karriär som medicinare, den som avslutades med en professur i histologi, tills han övergav den banan för att ägna sig åt författarskapet på heltid. Där är nästan utan undantag alla lärare och studiekamrater på Karolinska Institutet och på andra håll skildrade med stor uppskattning. Den positiva tonen hotar rentav att blir aningen enahanda. Dock är det säkert intressant för de inblandade. Två blivande författare skymtar i samma forskningslaboratoriums korri- dorer där Gyllensten hade sin gång, P C Jersild och Rita Tornborg. Om sina skönlitterära skriverier talade de tre dock aldrig. Några få sidor summerar omständigheterna kring en av det slutande 40-talets mera uppmärksammade litteraturhändelser, den gången förfat- tarpseudonymen Jan Wictor gav ut den modernistiska diktsamlingen Camera Obscura som blev välvilligt mottagen av recensenterna. Den hade 288 TijdSchrift voor Skandinavistiek Gyllensten och hans medicinarkollega Torgny Greitz satt samman un- der en sen natt, och när det avslöjades användes det på vissa håll som ammunition mot den nya diktens förmenta oförståelighet. Att det knap- past rörde sig om en humbug visade dock Gyllenstens fortsatta litterära verksamhet med stor tydlighet. En liknande lustifikation hade för övrigt Bertel Gripenberg åstadkommit långt tidigare, öster om Bottenhavet. Den som vill veta mer om Gyllenstens romaner har dock inte mycket att hämta i memoarerna som ganska knapphändigt konstaterar att för- bindelserna mellan liv och dikt inte är påfallande i hans fall. Den skönlit- teratur som han skrivit grundar sig knappast på hans egna upplevelser. Att så lite i memoarerna handlar om det litterära hantverket kan tyckas vara en brist, men kvalificerade kommentarer, om än inte hans egna, till hans böcker saknas förstås inte. Han hör till dem bland samtidens för- fattare som doktorsavhandlats ganska flitigt på senare år. Men det är kring de sista hundrafemtio sidorna av memoarerna som det blåst upp till styv septemberkuling på kultursidorna. Man får en föraning av polemikern Gyllensten så fort man bläddrar i registret, en populär sport bland alla presumptiva köpare av biografier: där utdelas nålstick, värjstötar och bredsidor i spalt efter spalt, med karakteriserande adjektiv anförda efter varje namn. Det hör till undantagen att de karak- teristikerna är neutrala. Många är positiva, en hel del är negativa, och en god handfull kan nog av många uppfattas som direkt äreröriga. Jag är glad att få räkna Lars som vän. Jag skulle aldrig vilja ha ho- nom som fiende. Ingen bland svenska författare har, sedan Strindberg, kunnat som han mobilisera en större och uppriktigare vrede och haft förmågan att som han kasta polemiska ljungeldar. Så skrev Stig Ramel, ordförande i Nobelstiftelsen, i sina memoarer Poj- ken i dörren, 1994. Hur riktig den iakttagelsen var framgår fuller väl av Gyllenstens försök i samma genre. Gyllensten har varit ute i särskilt ärende, att ge sin syn på händelser i det förflutna medan tid är. Det handlar om hans tid och verksamhet i olika officiella sammanhang, som styrelseledamot bl. a. av Kungliga Dramatiska Teatern och Sveriges Radio. Men det som kommenterats Recensies 289 flitigast är hans interiörer från Svenska Akademien, dit han valdes in 1966. I protest mot Akademiens flathet när ayatollorna utfärdade sin fatva mot Salman Rushdie anmälde han i september 1989 sitt utträde ur akademien. Samma sak gjorde Kerstin Ekman, medan Werner Aspen- ström anhöll om sitt. Det åstadkom stora rubriker på löpsedlarna den gången. Här faller nytt ljus på omständigheterna bakom utträdet. Ett avsnitt handlar om nobelprisen i litteratur och spelet bakom kulisserna under de år Gyllensten fanns i kommittén bakom priset; det lägger en del nya fakta till vad tidigare Anders Österling med stor takt avslöjat i sina memoarer Minnets vägar, och vad Kjell Espmark ur mera officiell synvinkel lagt fram i den krönika om priset som gavs ut till Akademiens 200-årsjubileum. Gyllensten efterträdde Karl Ragnar Gierow som akademiens ständi- ge sekreterare, och föreslog i sin tur vem han tyckte var en lämplig efter- följare: språkmannen Sture Allén från Göteborg som främst specialise- rat sig på datalingvistik. Gyllensten skulle komma att ångra sig många gånger om i det följande, och det har länge varit en inte alls dold hem- lighet att han blev alltmer kritisk mot sin efterträdare på sekreterarpos- ten. Memoarerna ger sakskälen: att Allén skulle ha utnyttjat akademiens ordboksarbete för egen ekonomisk vinning, att han varit fåfäng, makt- lysten och diktatoriskt, osv. Må därmed vara som det vill. Om man vill läsa en giftig karikatyr av samme man i skönlitterär form ska man gå till Kerstin Ekmans stora roman Gör mig levande igen, som utgår från Eyvind Johnsons Krilon-serie, den brett episka motståndsromanen som kom i tre bastanta delar under krigsåren. Och därmed över till den passus i Gyllenstens minnen som kommenterats flitigare än någon annan. Den berör slutet för Harry Martinson. Denne hade samman med sin genera- tionskamrat Eyvind Johnson tilldelats 1974 års Nobelpris i litteratur. Det som var menat som krönet på två enastående författarskap blev i stället kvarnstenar om halsen på de båda tidigare proletärförfattarna, och i ett av fallen i rent konkret betydelse: enligt Gyllensten ledde den elakartade inhemska kritiken som genast följde till Martinsons förtida död några år senare. Man kan förstås diskutera hur klokt det var att ge pris åt två medlemmar i den krets som utser prisen, dvs. Svenska Aka- demien. Att de var eminent prisvärda behöver det dock inte råda några 290 TijdSchrift voor Skandinavistiek tvivel om, även om det kanske är lättare att se nu än det var i stridens och polemikens vitglödgade hetta på hösten 1974. Några kritiker – Sven Delblanc och Olof Lagercrantz framför allt – gick mycket hårt åt valet av pristagare, på ett sätt som uppfattades som utomordentligt kränkande av pristagarna själva. Eyvind Johnson var van vid polemisk snålblåst, bland annat efter turbulensen kring hans vårtal drygt tjugo år tidigare, medan Martinson var känslig för positiv och överkänslig för negativ kritik. Att hans dödsfall 1978 i själva verket var ett självmord har länge va- rit en officiell hemlighet även om det inte skrivits om det; nu har Gyl- lensten lagt korten på bordet och gett sin version av händelseförloppet: Svårt förvirrad, med konspiratoriska idéer, fördes han in till Karo- linska Sjukhuset.