BULLETIN NR 1, JANUARI 2013, ÅRGÅNG 21 The Carney Chronicle Photo: Leif Wigh. Harry Carney, Stockholm, 1963. While the last century was in its teens a bright-eyed sunny-faced boy named Harry Howell Carney was dividing his free time between selling Boston’s newspapers and hating the piano, which he punished daily with lessons. Lessons had started when Harry was about 6. The other kids in his neighbourhood in Boston’s Roxbury district were free to bolt after school and play whatever ball was in season. “It was like going to school some more,” Carney recalled and smiled broadly at the recollection. “I was so disgusted. I studied so long, and all I could play was what I saw on the music. Others could sit right down and play by ear. The final payoff was my brother, who had never studied piano, sitting down and starting right in to play.” (Continued on page 4) 1-2013 Duke när det snöar Jazz Humour Nu när detta skrivs är det sträng kyla ute och mycket snö som en följd av DESS-medlemmen David Palmquist snöstorm som kom strax före 2:a advent. Men det är väl egentligen så vi har förmedlat följande lilla notis hit- tad i tidningen The Salt Lake Tribune vill ha det i adventstider samt över jul och nyår. Vilka var då Dukes erfa- från den 18 mars 1958. Det rör sig renheter av snö? Det jag främst tänker på är omständigheterna kring hans antagligen om ett kort avsnitt ur en konsert i Carnegie Hall på annandag jul 1947 som inföll på en fredag. Då något längre intervju med Duke: skulle hans nykomponerade Liberian Suite uruppföras med president Wil- ”When I was but a lad” recalls liam Tubman som hedersgäst. Duke Ellington,”I put books inside my pants for p a d d i n g when Konserterna såväl den 26 som den 27 december var utsålda sedan länge, I got a spanking. Ever since I’ve men konserten på the Boxing Day kom att bli den sämst besökta sedan 1943 known the value of a literary back- när Duke började framträda i Carnegie Hall. För medan New York City ground.” hade somnat in efter julfirandet på juldagen började flingorna av en an- Uttalandet torde vara ett fyndigt nalkande snöstorm sakta falla. Twenty-six inches later (650 mm), upphörde påhitt av Duke. Han hade en viss stormen. Men det här kunde inte hindra orkestermedlemmarna att ta sig vana att ge intervjuare önskade svar och han ville gärna föra ut- plumsande i snön till Carnegie Hall och framföra konserten. De hade vana frågaren bakom ljuset och skaffa och erfarenhet av att korsa den amerikanska kontinenten i alla slags väder sig en poäng på vederbörandes and even a stiff storm in the heart of Manhattan seemed a small challenge bekostnad. Så vitt vi vet blev Duke aldrig agad av sina föräldrar, sna- to the Duke and the boys. Något liknande hade inte drabbat New York se- rare tvärtom. dan 1888 och rekordet skulle stå sig till 2006 innan det överträffades. Varför inte plocka fram dubbelalbumet (Prestige P-24075) och återupp- leva hur orkestern lät den andra kvällen, den 27 december, då inspelningen gjordes. För 50 år sedan skulle vi i Sverige, som jag redan nämnde i förra Bulletinen, åter få uppleva Duke Ellington and His Famous Orchestra här i Sverige. Det skulle bli första gången jag fick se Duke in person. Jag köpte biljetter till båda konserterna i Konserthuset den 6 februari och jag fick verkligen valuta för pengarna. Till kl. 19.00-konserten kostade biljetten 18 kr. på rad 15, medan det kostade 16 kr. till 21.15-konserten på rad 25. Vad Nya medlemmar skulle en biljett kosta idag, 800 kr kanske, om det räcker? Bägge konserter- na var utsålda. Dagen därpå var det repetition på Cirkus inför TV-inspel- DESS hälsar följande nya och ningen med Alice Babs samma dag med dansare och publik. Sent på kväl- nygamla medlemmar välkomna i len styrdes färden till Europafilms studio i Sundbyberg. Där vidtog med vår illustra förening: början kl. 23.00 repetition inför grammofoninspelningen av de två första Johan Englund, Göteborg satserna av Night Creature för skivmärket Reprise (Re R-6097). Orkestern Rolf Holmquist, Malmö var förstärkt med en symfoniorkester ur Stockholms filharmoniker. Hela Elena Koval, Södertälje sviten hade spelats in i Paris redan den 31 januari, men uppenbarligen var Thomas Nils Roll, Hässelby Duke inte nöjd med de två första satserna. Resultatet blev att de här båda Göran Wallén, Sollentuna satserna åter fick spelas in och det blev slutligen de upptagningarna man Anders Wepsäläinen, Hägersten valde ut för LP:n, The Symphonic Ellington. Vid 4-tiden på morgonen den 8 februari var man färdiga. Samma dag på kvällen framträdde orkestern i Christer Wiklander, Stockholm Falkoner Centret i Köpenhamn. Hans Vingren, Bromma Ett synnerligen digert program under besöket i Stockholm i februari Hans Åberg, Norrtälje 1963 för dessa till åren komna gentlemän. DESS behöver fler medlemmar. Inspirera Dina vänner och bekanta att också vara med! Leif Jönsson, ordförande i DESS 2 Jubel för jubilarerna: Duke´s Fläktar från Duke´s glanstid Place: då seklet var ungt och hot … Kustbandet under jubileumskonserten på Duke´s Place den 3 december. Foto: Sonja Svensson Det låg förväntan och ett slags upp- Och besvarade den i ordalag som Elling- minnas i ”Diga-diga-doo” (som dock sluppenhet i luften redan innan de tolv ton nog skulle ha gillat då han själv spe- egentligen inte är ett renodlat Ellington- musikerna i det 50-årsjubilerande Kust- lade in den första gången 1942. nummer utan komponerad av välkände bandet hade stämt instrumenten och Publikkollektivet tvekade heller ald- Jimmy McHugh). publiken hade fyllt lokalen så pass att rig om svaret. Kustbandet är förvisso ett En särskild ros vill jag därför också stolbrist uppstod. Det var (som alla vis- favoritband i stora DESS-kretsar för sin ge basisten Göran Lind för hans exakta ste och vet) dubbeljubileum på gång och förmåga att stilfullt fånga och återskapa och om än något förfinade slap bass-spel Ellingtonsällskapet firade denna afton den tidige och medelålders Ellington – han hade aldrig varit arbetslös på den jämna 20 efter sin tillblivelse. från 20- och 30-talen. Här blev det till tiden det begav sig och det är ett beröm Nu var det den 3 december 2012. en flödande festlig parad, från ”East St. som står sig än i dag. The Duke på scen på nytt och ”Jubilee Louis Toodle-Oo” (1926/27) till vad jag Nu har jag bränt så mycket spaltut- Stomp” hade passat bra. Fast mycket tror var det näst senaste tidsmässigt sett, rymme att jag måste skylla på DESS- annat var så bra så bra att saknaden inte nämligen ”Cootie´s Concerto” (1939) jubiléet för att jag inte har berömt eller var tung (frånsett förstås det ovan nämnda exem- skällt ut allihopa av bara farten. Men Hurra alltså och Väl Bekomme! Det plet från 1942). vad skulle detta nu tjäna till? Vi kän- gäller båda festföremålen men här i för- Kommer någon på mig med ett miss- ner alla musikerna så väl och vet vad sta hand Kustbandet som sällade sig tag, tar jag gärna på mig skulden. Det de går för. Vi applåderar oftast fastän till gratulanternas skara med en riktig var ett 20-tal titlar och snabba tempon de i bland inte presterar 100% felfritt. Festkonsert denna afton. Historiskt sett mellan bytena. Till råga på allt föll skri- So what, så är det i jazzen! Delar därför prövade bandet sig i en annan jazztradi- varen i nostalgisk trance allt emellanåt, ut guldstjärnor även till dem som inte tion än den som rådde då man startade eftersom just 30-talet är arenan för El- fått namnet på pränt den här gången. sin långa resa. Det var New Orleans och lingtons mest överdådiga era, då nya Och tackar varmt Jens (Lindgren) för dess musik som gällde då men snart melodier kom till nästan dagligen. Just den bröliga trombon som endast kan började resan uppåt både geografiskt då på 30-talet hade man gärna velat liknas vid kronhjortens ordlösa sång och stilmässigt och helt i sin ordning vara med på plats, då Ellington skrev ett i parningstider. Tag inte illa upp – de är man en kväll som denna nästan helt större antal melodier och arrangemang ord (och oförargliga skämt) med vilka upptagna av den unge Ellingtons alster i vad jag brukar kalla flanörtakt eller han presenterar sitt Kustband, är oftast från slutet av 1920-talet och vidare ge- ibland pasodoblestil, inspirerad av den betydligt mer välfunna och mycket om- nom 1930-talet. Jag tror att man halkade tidens ragtime som man älskade ute på tyckta. Han bidrar mycket till orkesterns in i 40-talet en enda gång, när pianisten dansgolven. Jag blir därför mer än road profil – så må den leva Uti Hundrade År. Claes-Göran Skoglund formulerade frå- av att Kustbandet alltjämt låter Bo Juh- gan ”What am I here for?” lekfullt, ele- lins otidsenliga tuba sjunga sin odödliga gant och med ett utsökt vackert anslag. sång i flera nummer, t ex tror jag mig Bo Holmqvist 3 Continued from page 1 had an opening in his band. He heard me and asked me to play with him at the Bamboo Inn. I said I would … if I could get my mother’s permission to stay. I The Carney Chronicle can tell you, there were a lot of phone calls between New York and Boston that day. Finally, she consented to let me stay on a temporary basis,” Harry chuckled. “I guess she was probably afraid I’d run wild.” Excitement was running wild, even if Harry was behaving as a well-brought- up Bostonian.