Jennica Thylin-Klaus Jennica Jennica Thylin-Klaus ”Den finländska svenskan” ”Den finländska svenskan” 1860–1920 finländska svenskan” ”Den 1860–1920 Tidig svensk språkplanering i Finland ur ett idéhistoriskt perspektiv 2012 Doktorsavhandling i nordisk historia Åbo Akademi 2012 ”Den finländska svenskan” 1860–1920 ”Den finländska svenskan” 1860–1920 Tidig svensk språkplanering i Finland ur ett idéhistoriskt perspektiv Jennica Thylin-Klaus Doktorsavhandling i nordisk historia Åbo Akademi 2012 Omslagsbild: Brev från Karl Lindström till Ernst Lagus 22.10.1886, Svenska litteratursällskapet i Finland ISBN 978-952-12-2734-9 (tryckt utgåva) ISBN 978-952-12-2735-6 (elektronisk utgåva) Tryck: Uniprint, 2012 Ombrytning: Christel Westerlund, Ekenäs TypoGrafi INNEHÅLL FÖRORD .. 7 1 INLEDNiNG . 9 1.1 Syfte och avgränsning. 12 1.1.1 Frågeställning . 12 1.1.2 Avgränsning . 13 1.1.3 Om nationell mobilisering . 17 1.2 Metod, material och begrepp. 25 1.2.1 Aktörer och nätverk. 27 1.2.2 Domäner. 29 1.2.3 Material. 30 1.2.4 Begrepp. 33 1.3 Forskningsläge. 41 2 SPRÅKPLANERiNG OCH sAMHÄLLE . 45 2.1 Språkplanering och nationalism . 51 2.2 Nationell mobilisering och partibildning. 54 2.2.1 Den svensknationella rörelsen uppstår. 56 2.2.2 Bygdesvenskhet, kultursvenskhet och samlingsrörelse. 64 2.3 Språk och språksyn – utgångspunkter för språkplaneringen. 72 2.4 Intresset för det svenska språket i Finland under 1800-talet. 79 2.5 Aktörerna. 83 3 IDÉER, iDEOLOGiER OCH sPRÅKLiGA sÄRDRAG. 101 3.1 Tidiga inlägg om svenskan i Finland. 103 3.2 Vilka särskilda aspekter lyftes fram då diskussionen inleddes?. 106 3.3 Riksdelningens betydelse för differentieringen. 112 3.4 Synen på särdragen. 114 3.4.1 Hugo Bergroths syn på diskussionen . 115 3.4.2 Överlevnadsstrategin . 120 3.4.3 Den national-liberala ståndpunkten . 123 3.4.4 Skillnader mellan Finland och Sverige. 138 3.5 Hugo Bergroths Finlandssvenska. 145 3.5.1 Normen slås fast. 147 5 3.5.2 Hur togs Bergroths program emot?. 149 3.5.3 Utmaningen från modernisterna. 151 4 MOTPOLER iNOM RÄTTsTAVNiNGsDEBATTEN . 157 4.1 Rättstavningsdebatten i Sverige . 158 4.2 Diskussionen i Finland. 164 4.2.1 A.O. Freudenthals rättskrivningslära . 166 4.2.2 Synen på Finlands roll i reformarbetet. 169 4.2.3 Svenska rättstavningssällskapets Helsingforskrets. 180 4.2.4 Senatsbeslutet 1890, den ortografiska oredan tilltar. 183 5 IDEOLOGiER, iDÉsPRiDNiNG OCH NÄTVERK . 192 5.1 Skandinavism och purism . 193 5.1.1 Finländska filologer om purismen . 199 5.1.2 Skandinavism, purism eller både och?. 205 5.2 Minnesmärke eller meddelelsemedel? . 208 5.2.1 Tradition och kontinuitet . 209 5.2.2 Modernitet och funktionalism. 221 5.3 Finländska filologer i Sverige . 230 5.3.1 Oskar Hultman och Hugo Pipping . 234 5.3.2 Ett ömsesidigt intresse?. 242 5.4 Kopplingar till den finska språkplaneringen – isolering eller påverkan?. 247 5.5 Språkpolitiska spänningar: professuren i svenska . 252 6 NORMER fÖR OLiKA DOMÄNER . 260 6.1 Folkskolan. 266 6.2 Teatern – ”en härd för språklig ans”. 274 6.2.1 Ernst Lagus och den finländska svenskan på scenen. 280 6.2.2 På väg mot en nationalisering: debatten 1900–1916 . 283 6.2.3 Hugo Bergroths program för finlandssvenskan på scenen . 289 7 SAMMANfATTANDE DisKUssiON . 296 SUMMARY . 303 Bilaga 1. Nordiska rättstavningsmötets förslag till stavningsreform . 307 Bilaga 2. Rättstavningssällskapets förslag till ändringar i den svenska rättstavningen . 308 Källor och litteratur. 310 6 FÖRORD En avhandling blir aldrig riktigt färdig. Under arbetet väcks ständigt nya frågor, som leder in på nya spännande områden – och forskare är av naturen nyfikna och låter sig gärna ledas in på stickspår. Men i något skede utgör avhandlingen ändå en helhet som kan ligga till grund för en vetenskaplig diskussion. Jag är glad att min avhandling nu nått den punkten. Mina första två år som doktorand var jag anställd inom projektet ”Svenskt i Finland – en lång historia”, lett av professorerna Max Engman, Henrik Meinander och Nils Erik Villstrand samt fil.dr Kari Tarkiainen. Jag vill rikta ett varmt tack till projektledarna för att de gav mig chansen att komma i gång som forskare och få arbeta med ett ämne som låg mig så varmt om hjärtat. År 2006 fick jag en forskartjänst inom Historiska nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland. Därmed fick jag möjlighet att i flera års tid, och i en stimulerande arbetsmiljö, koncentrera mig på forskningen. Jag vill därför tacka såväl Historiska nämnden som SLS samt sällskapets forskningschef Christer Kuvaja. Jag har även haft mer kortvarig finansiering i form av stipendier från Svensk-Österbottniska Samfundet och Waldemar von Frenckells stiftelse. Dessutom finansierade Kulturfonden för Sverige och Finland mina arkivstudier i Stockholm. Jag är tacksam för dessa bidrag. Många personer har varit till stöd och hjälp under min doktorandtid – först och främst naturligtvis min handledare, professor Nils Erik Villstrand, som genom sina goda råd och sin ständiga uppmuntran har varit av avgörande betydelse för att projektet kommit så här långt. Hjärtligt tack, Nisse! Professor emeritus Christer Laurén och fil.dr Hanna Elomaa förgranskade manuskriptet till doktorsavhandlingen, och jag är mycket tacksam för deras synpunkter. Christer Laurén har också generöst delat med sig av sitt insamlade forskningsmaterial till mig – ett särskilt tack för det! Jag vill naturligtvis också tacka alla andra som läst hela texten eller delar av den: ­särskilt professor emeritus Max Engman, professor Marika Tandefelt, fil.dr Johanna Wassholm, fil.dr Charlotta af Hällström-Reijonen och fil.mag. Maren Jonasson. Fil.dr Jannika ­Lassus och pol.mag. Cecilia Holmström har språkgranskat delar av manuskrip- tet, och M.A. Linda Long har kommenterat den engelska sammanfattningen. Ett stort tack till er alla! Jag vill även rikta ett varmt tack till alla kolleger (och samtidigt vänner) som stöttat mig under hela processen. En del av dem har arbetat tillsammans med mig på SLS – till exempel docent Henrika Tandefelt, fil.dr Jannika Lassus, fil.dr Charlotta af Hällström- Reijonen och fil.mag. Lisa Södergård. Jag vill särskilt nämna de forskare jag haft glädjen att dela rum eller ”jobblägenhet” med: fil.dr Jan Hellgren, fil.mag. Eeva-Liisa Nyqvist 7 och fil.mag. Sofie Henricson. Andra personer hade jag glädjen att få arbeta med under min tid i Arken (vid Åbo Akademi). Två av dem har varit särskilt viktiga: Maren Jonasson och Johanna Wassholm. Ni anar inte hur mycket ni har betytt för mig! Bakom varje hårt arbetande doktorand står en familj och undrar om det inte är klart snart (eller säger: ”Nu lämnar du in den!”). Mitt sista, men absolut inte minsta, tack går till min familj: mina föräldrar och min syster Cecilia och framför allt min man Niki och vår pojke Viktor. Ni tror på mig när jag själv tvivlar. Den här avhandlingen tillägnas minnet av mina farföräldrar, folkskolläraren Linnéa Thylin (f. Westerlund) och director cantus Ragnar Thylin i Karleby. Esbo, Viktordagen (den 22 mars) 2012 Jennica Thylin-Klaus 8 1 INLEDNiNG Den 7 november 1892 hade Svenska landsmålsföreningens medlemmar samlats till möte i Helsingfors. Mötet fick stor betydelse i och med att det innebar en omorientering i föreningens verksamhet. Ända sedan grundandet 1874 hade man ägnat sig åt att, som det stod i stadgarna, ”samla och ordna alt som kan bidraga till en noggrann kännedom om de svenska allmogemålen i Finland, såsom ordförråd, sägner, skrock m. m”.1 Men nu föreslog ordföranden Axel Olof Freudenthal, som även var extraordinarie professor i svenska språket, att föreningen skulle övergå till att uppteckna ”sådana i den finländska skriftsvenskan begagnade ord och uttryck, som icke återfinnas i riksspråket i Sverige”.2 Förslaget gav upphov till en livlig diskussion, och godkändes på följande möte. Man bestämde sig för att dela in de så kallade skiljaktigheterna i fyra grupper eller klasser: ”fin- landismer” (svenska särdrag, främst ord och uttryck ur dialekterna), ”fennicismer” (finska lånord), ”russicismer” (ryska lånord) och ”sveticismer” (nya ord i den bildade svenskan i Sverige vilka inte användes i Finland). Fram till oktober 1894 upptecknade medlemmar- na 773 ord och uttryck: av dem var 644 finlandismer, 55 fennicismer, 39 russicismer och 35 ”sveticismer”, det vill säga svecismer.3 Arbetet utmynnade i samlingen ’Skiljaktigheter mellan finländska svenskan och rikssvenskan’ som utkom 1902.4 Hur kom det sig då att man valde den här nya inriktningen? Enligt språkvetaren Bengt Loman berodde beslutet på de puristiska strävandena inom språkvården.5 Här syf- tar Loman såväl på den allmänna puristiska reaktionen mot lånord, även inom Norden, 1 Herman Vendell, ’Svenska landsmålsföreningen i Finland 1892–1894’, Finländska bidrag till svensk språk- och folklifsforskning utgifna af Svenska landsmålsföreningen i Helsingfors (Helsing- fors 1894), s. 304–305; Herman Vendell, ’Svenska landsmålsföreningen i Finland 1874–1891’, Finländska bidrag till svensk språk- och folklifsforskning utgifna af Svenska landsmålsföre­ningen i Helsingfors (Helsingfors 1894), s. 4. 2 Vendell, ’Svenska landsmålsföreningen i Finland 1892–1894’, s. 304–305; Svenska landsmåls- föreningens protokoll 7.11.1892, Svenska landsmålsföreningens samling SLS 213 u, Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS), Helsingfors. 3 Vendell, ’Svenska landsmålsföreningen i Finland 1892–1894’, s. 304–305. Se till exempel Svenska landsmålsföreningens protokoll 21.11.1892 och 6.2.1893 (årsmöte), Svenska lands- målsföreningens samling SLS 213 u, SLS, Helsingfors. 4 A.O. Freudenthal (utg.), ’Skiljaktigheter mellan finländska svenskan