Mårtenstorget 3 • 223 51 • Lund lundskonsthall.se Fantomberättelser Ledmotiv från det postsovjetiska Asien Ulan Djaparov Saodat Ismailova Alexander Ugay Elena & Viktor Vorobyev Phantom Stories Leitmotifs from Post-Soviet Asia 8 september – 4 november 2018 Förord Vi är mycket glada att kunna visa denna grupputställning med konstnärer från Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan, länder som nu varit självständiga i mer än 25 år men vars livaktiga experimentella konstscen förblivit relativt okänd i vår del av världen. Så vitt vi vet är detta den första sammanhållna presentationen i något nordiskt land av samtidskonst från Centralasien – eller ”det postsovjetiska Asien”, som utställningens två kuratorer väljer att kalla regionen. Vi är också glada att gästkuratorerna Anders Kreuger och Julija Sorokina har satt samman en utställning som inte bara vidgar våra geopolitiska vyer men också visar att konstnärer använder fotografi och video på intressanta och relevanta sätt snart sagt överallt, inte minst i länder som konstvärlden har varit ganska sena och långsamma med att uppmärksamma. Kameran är ju ett både praktiskt och subversivt verktyg för att iaktta, dokumentera och kommentera en verklighet som förändras snabbt och oförutsägbart. Den ”linsbaserade” konsten är – liksom för övrigt performancekonsten – särskilt väl lämpad för sammanhang där vardagslivet många gånger är intressantare, rent konstnärligt, än den konst och den kultur som uppbär myndigheternas och marknadens stöd. I den ryskspråkiga världen har konstnärerna av hävd tillhört det tänkande, skrivande, diskuterande skiktet i samhället. Detta återspeglas naturligtvis i deras verk, men också i 3 denna utställningskatalog, som innehåller texter av de deltagande konstnärerna själva, texter som Fantomberättelser. blir en organisk och nödvändig del av arbetena de behandlar. Det gäller inte minst Jelena Vorobjovas Ledmotiv från det korta betraktelser över hennes och maken Viktor Vorobjovs gemensamma konstnärskap, men också postsovjetiska Asien intervjun med Saodat Ismailova. Katalogen kan denna gång liknas vid ett körverk, där olika röster gör sig hörda men ändå samsas kring en helhet. Hur borde vi idag bedöma begreppet ”modernitet”? Det polyfona är också ett ledmotiv i själva Borde vi hålla med dem som säger att moderniteten utställningen, som bjuder på fyra distinkta sätt alltid har varit belastad (eftersom den bygger på att att närma sig den postsovjetiska erfarenheten. naturen utnyttjas av människan, att större delen av Ingen av konstnärerna är nostalgisk i bemärkelsen världen utnyttjas av en mindre del och att flertalet bakåtsträvande, men de har alla hittat sätt att utnyttjas av ett fåtal) och att den i vilket fall som gestalta en längtan efter någonting som kanske, helst skulle ha slutat i katastrof? Borde vi därför men inte nödvändigtvis, står att finna i framtiden. ”avmodernisera” för att få en bättre, mer progressiv Det kan, i dessa fyra konstnärskap, också tänkas framtid? Borde vi, för att kunna röra oss framåt, att det man längtar och letar efter faktiskt en gång förkasta det visionära 1900-talets utsvävningar och har funnits och nu ”bara” måste återupplivas – kanske söka vägledning i de få rester som finns kvar som ett ideal att återigen sträva efter. Det kan av vår förmoderna andliga kompetens? handla om 1900-talets modernitet och avantgarde, Eller vore det alltför våldsamt? Borde vi men också om förmoderna föreställningar och kanske hellre rädda allt som räddas kan från den kunskapsområden som sträcker sig långt in i dåtiden. komprometterade moderniteten (inklusive moderni- Ett varmt tack till konstnärerna för deras sering och modernism, med deras koloniala tillämp- verk och det goda samarbetet, och ett särskilt tack ningar, men också liberala fri- och rättigheter) och till Julija Sorokina, kurator och konsthistoriker från fortsätta följa dess grundrecept för en världsordning Alma-Ata, som på kort varsel tagit sig tid för att som, trots allt, har skapat ett visst mått av säkerhet vara med och utforma detta projekt. Stort tack och välstånd i många delar av världen? också till Aspan Gallery i Almaty, Kazakstan, för Att välja rätt färdväg för att undvika generöst stöd. samhällelig och ekologisk kollaps är angeläget överallt, och inte minst i den region som den svenska publiken nu får lära känna i denna utställning. Vi har valt att använda benämningen ”det postsovjetiska Asien”, vilket är ett mindre etnografiskt och mer geopolitiskt sätt att säga ”Centralasien”. ”Stan- länderna” som framträdde på den politiska kartan 1991 bär fortfarande spår av den mest ödesdigra händelsen detta år: Sovjetunionens sönderfall. Samhällssystemet som kollapsade hade i decennier framhållits som ett trovärdigt alternativ till den världsomfattande kapitalismen. Det postsovjetiska Asien verkar ofta trängt mellan Åsa Nacking ett icke-västligt förflutet (präglat av turkfolkens Konsthallschef nomadiska och stundtals expansiva kultur, men 4 5 också av Islam) och en icke-västlig framtid (om det kanske återspeglar en framtid. Saodat Ismailova alltmer självsäkra Kina kan beskrivas så). Huruvida återupplivar den utdöda Turan-tigern i en film den ryska och sovjetiska kolonisering som skedde i som fogar nya lager (uttrycksfull ljudmiljö, uzbekisk mellantiden ska betecknas som ”västlig” är förstås speakertext, engelsk undertext) till en redan komplex en öppen fråga. berättelse om förlust och längtan. Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan, Utställningens titel är lånad från en varifrån konstnärerna i utställningen kommer, fotografisk serie av Jelena och Viktor Vorobjov: håller på att skapa nya hybrida identiteter åt sig interiörbilder från deras numera rivna hus sedda själva. Länderna skiljer sig politiskt, ekonomiskt som återspeglingar i den släckta skärmen på en och historiskt men har alla hamnat i den ganska gammal teve, i sig själv en representant för obehagliga situationen att tvingas välja mellan, å ena otidsenlig modernitet. Men de flesta andra arbeten sidan, olika versioner av modernitet som ”erbjuds” av i utställningen är också ”fantomberättelser” om andra (främst ryssarna, amerikanerna och kineserna, flyktiga ting (gurkor man ljudligt tuggar i sig, ett men även turkarna) och, å andra sidan, ”nationella minnesmärke som aldrig blev byggt) eller varelser idéer” om hur framtiden borde utformas. (en uppstoppad tiger, en slumpvis fotograferad Utställningen, som domineras av fotografi fotgängare) eller aktioner (paraffinavgjutningar av och video i varierande former, utforskar denna känsla klassiska statyer som brinner och sprider ljus över av obehag, av grundläggande osäkerhet om huruvida den nattliga gatuhandeln, en kletig pannkaka man de förändringar man upplever är av godo eller av placerar över ansiktet, som en mask, och sedan slukar ondo — en känsla som är oupplösligt förbunden med utan att använda händerna). Dessa situationer var modernitetens ännu pågående kris. Betraktarna får se kanske inte alltid intressanta i sig själva, men de blir hur detta osäkra tillstånd kan kanaliseras i olika det när de återberättas med rätt mått av precision. slags konstnärlig artikulering. Vi har velat skissera ett porträtt av en region En strategi är att försöka hålla fast vid som ofta blivit inblandad i ”det stora spelet” mellan upplysningstraditionen genom att insistera på att andra mäktiga aktörer men också ofta förbisetts. göra det dunkla (eller halvt upplysta) synligt, antingen Fast vad utställningen verkligen handlar om – dess metaforiskt i Jelena och Viktor Vorobjovs läsningar ledmotiv, med andra ord – är den svårfångade av visuella mönster i vardagen (handskrivna skyltar men avgörande betydelse som konsten har för vår som uttolkar gatans verklighet, de solnedgångs- eller förståelse av världen i all dess dunkelhet och klarhet. soluppgångsliknande fönstergaller som förekom i hela Sovjetimperiet) eller bokstavligen i Alexander Ugajs ”fördunklingar” (installationer baserade på platsspecifika pinnhålsfotograferingar) eller hans avfotograferade baksidor av fotografier från Stalins fångläger. En annan strategi är att lämna all ”konstnärlig forskning” (med dess hybridisering av positivism och poesi) därhän och istället lyda impulser som i sin uppenbara dumhet blir tydliga bilder av osäkerhet i samhället. Ulan Djzaparov gör det, och iscensätter en performance med nutida bodhisattvor i en rysk sovvagnskorridor. Anders Kreuger och Ytterligare en strategi är att iscensätta audiovisuella Julija Sorokina utflykter (eller utgrävningar) i ett förflutet som Kuratorer för utställningen 6 7 En av ledarna för denna informella Ulan Dzjaparov gemenskap är arkitekten, konstnären och kuratorn Ulan Dzjaparov, i många år också Bokonbajevs kollega och sparringpartner. I mer än 20 år har han Ulan Dzjaparov (Kirgizistan, 1960, bor i Bisjkek): lett studion MUSEUM, där ett stort antal informella projekt har sett dagens ljus. Dzjaparov har varit La nave va (Skeppet går) involverad på avstånd i flertalet regionala evenemang 2003 som blivit betydelsefulla för samtidskonstens Video, 2'23" utveckling. Det var han som satte igång traditionen Visas med benäget tillstånd av konstnären att anordna de internationella utställningar i Performance: Ulan Dzjaparov Bisjkek som fortfarande anses vara en experimentell Kamera: Murat Dzjumaliev plattform för konsten i Centralasien. Han hjälpte Klippning: Evgenij Belokurov länderna i regionen att närma sig varandra inför sitt deltagande i Venedigbiennalen och gjorde fotarbetet Train_ Art för den första Centralasiatiska paviljongen 2005, 2003 med Viktor Misiano som kurator (Art from Central Video, 7'35"