FUNDERINGAR V 2 - 2016 av ”Lasse-kurator” Innehåll: 11/1 En gång var han min hjälte 12/1 Musikutställning som bör inspirera 13/1 Stoppa mobilen i fickan 14/1 70 – tack. tack alla 15/1 Om att vila 16/1 Polen och makten över media 17/1 Zlatan - fotbollsspelaren Fundering 11/1 En gång var han min hjälte I dessa tider försöker regeringen, understödd av SD och tre av de borgerliga partier, på olika sätt minska flyktingantalet till Sverige. Många drar paralleller mellan den nuvarande situa- tionen och flyktingströmmarna före och under andra världskriget. Naturligtvis är skillnaderna många, men det finns också några likheter. En sådan likhet är varför människor på flykt i stora massor söker sig till just Sverige. Då under 1940 talet var Sverige ett hopp som stod utanför kriget i Europa. Nu är Sverige, med sin hittills relativt öppna famn, en dröm om ett liv i välstånd och frihet. Under andra världskriget kom flyktingar precis som nu över Öresund till Sverige. Sedan Nazityskland ockuperat Danmark den 9e april 1940 blev denna flyktväg både svårare och farligare. Hela tiden skedde, med hjälp av den danska motståndsrörelsen och andra progressiva danskar, illegala flyktingresor över sundet. Under de första åren av tyskarnas ockupation av Danmark var det i första hand antinazister med olika politisk och ideologisk anknytning som flydde över sundet. Vid slutet av kriget fanns det därför 18 000 danskar i Sverige. Större delen av dessa var just människor som flytt pga sitt motstånd mot nazismen. En annan grupp som flydde från Danmark till Sverige var de danska judarna. Under ockupa- tionsåren från våren 1940 till hösten1943, fanns en dansk regering som samarbetade med den tyska ockupationsmakten. Det samarbetet betydde bl.a. att de danska judarna under den tiden slapp flagranta förföljelser och deportationer. De behövde inte heller bära någon Davids- stjärna som tecken på att de var judar. I september 1943 beslutade dock Hitler att även de danska judarna, precis som judarna i anda Europeiska länder, skulle utrotas. När detta kom till danskarnas kännedom startades omedelbart förberedelser för att evakuera alla danska judar till Sverige. Tack vare motståndsrörelsen och ett stort antal andra humanister bland den danska befolkningen lyckades denna stora räddningsaktion. Under en dryg veckas tid kunde runt 7000 människor, med roddbåtar, fiskebåtar och andra flytetyg, föras över sundet och i säkerhet i Sverige. Därmed räddades nästa alla danska judar undan nazismens utrotningsläger I de tidiga tonåren lärde jag känna en av dessa danska motståndsmän som under andra världskriget rott över sundet. Hans namn var Paul Mathisen och han var i mina ögon en stor hjälte. Han hade förstås rott med kurirpost, men framför allt hade han sjövägen räddat danska antinazister och 1943 även många judar. Denna farliga verksamhet blev till slut också hans fall. Mot slutet av ockupationstiden blev han tillfångatagen av nazisterna och sattes då i danskt arbetsläger. För hans del blev det fångenskap i det beryktade Fröslevslägret utanför Padborg nära tyska gränsen. Det var lägret där i första hand just motståndsmän och kvinnor placerades och då i väntan på transport till något dödsbringande koncentrationsläger i Tyskland. Min hjälte var våren 1945 uttagen till att bli flyttad till just ett sådant läger och därmed en säker död. Han visste om flytten i förtid och plågades därför en lång tid av tankarna om vad som väntade honom. Räddningen från den säkra döden i tyskt koncentrationsläger blev Tysklands kapitulation den 7 maj 1945. Då släpptes han och alla andra politiska fångar i Danmark Paul Mathisen, som var en mycket duktig målare och formgivare, kom dock aldrig riktigt över sina hemska upplevelser av tiden i fånglägret och att han dömts till deportation till Tyskland. De hemskheter han sett och den livskris han upplevt hade helt enkelt inneburit en så kraftig post traumatisk stress att han fick lida av detta livet ut. Efter att ha bott i Sverige till lite in på 60-talet flyttade han tillbaka till Danmark där han sedan tyvärr avled alldeles för tidigt. Utan att göra några jämförelser i övrigt mellan situationen nu och under andra världskriget tänker jag i dessa ID-kontrollernas dagar på min ungdomshjälte, Paul Mathisen. Han var en av de många, som genom att ro över Öresund lyckades rädda flyende människor till fristaden Sverige. Även om han mådde mycket dåligt av det som hände, så var han också stolt över sin humanitära insats. Det var en stolthet han verkligen gjort sig förtjänt av Jag tänker också att om Paul levt nu hade han också kunnat se den växande invandrar-och flyktingfientligheten i Danmark och den skärpta flyktingpolitiken i Sverige. Detta hade definitivt inte gjort honom stolt över vare sig hans ” käre gamle Danmark” eller över det Sverige han också en gång älskade. Då hade han troligen återigen tjärat sin eka och gjort sig redo för nya flyktingturer över sundet. Vinterlandskap målad av min ungdoms hjälte, konstnären Paul Mathisen Fundering 12/1 Musikutställning som bör inspirera Min fundering på juldagen den 25/12 handlade om min dröm om att det skulle skapas ett ”Hela Sveriges Musikens Hus”. Det skulle vara ett både kunskapsgivande och levande nationellt museum för all slags sång och musik skapat av boende i vårt land under alla tider Något sådant hus finns inte nu. Detta är både illa och märkligt i ett land där sång och musik betytt och betyder så ofantligt mycket för så många. De styrande som eventuellt skulle finna min dröm intressant kan hämta inspiration av utställningen ” Musiklivet i Göteborg 1955-2018. Detta är inte en utställning som syftar till spegla det göteborgska musiklivet i sin helhet. Den riktar enbart in sig på det musikliv som den göteborgska ungdomsgeneration vid olika perioder under dessa 63 år har skapat och älskat. Alltså det som lite slarvigt brukar kallas för populärmusik. Denna fokusering gör hela utställningen särskilt intressant eftersom den därmed inte greppar över för mycket med risk för förlust i skärpa. Inom ramen för sin uppgift presenterar ” Musiklivet i Göteborg” i stort sett allt. Det gäller de olika musikstilar som vuxit fram, blivit starka för att sedan tona ut och bli mindre betydelse- fulla. Allt från jazz, rock, 60-tals pop, progg, punk, hiphop, hårdrock, indiepop och många andra stilar presenteras på ett omväxlande sätt och med olika tekniker. Här berättas också om alla orkestrar, band, klubbar, spelställen, musiker, sångartister. Utställningen sätter också in det göteborgska musiklivets förändringar i den sociala och politiska utveckling som skedde under åren från 1955 och framåt. Till utställningen finns också en riktigt intressant icke traditionell utställningskatalog. I denna är det inte en tråkig upprepning över vad som visas utan här berättar de som varit med och skapat Göteborgs musikrörelse. Som barn av min tid blir naturligtvis vissa delar av musiklivet särskilt intressant. Det gäller då i synnerhet musiken under 60- och 70 talen. Här känner jag igen mig väl och mängder av minnen smyger upp i mitt huvud. Här finns den egna ungdomstiden, de egna musikupplevel- serna och den sociala och politiska kampen som gick hand i hand med delar av dåtidens musik. Proggen i Göteborg var riktigt stark och jag är tacksam över att ha fått uppleva denna musikaliska period. Men likt andra sång- och musikstilar hade den sin pik och in tågade andra stilar. En av dessa var punken som proggens företrädare inte riktigt tog till sig. Och när jag går där och kollar hur punken tog plats från proggen vem ser jag då om inte min systerson Sören. Han och hans punkband ”Tatuerade snutkukar” (Task) finns med som ett exempel på punkmusikens givna plats i det göteborgska musiklivet.( se bilden) Ett glädjande erkännande får man säga! Under och efter besöket på stadsmuseet tänker jag att från denna utställning borde alla inom det svenska musiklivet få inspiration till ett riktigt stordåd och driva på för ett ”Hela Sveriges Musikens Hus” Se min fundering från 25/12 2015 . Fundering 13/1 Stoppa mobilen i fickan Mobilen har blivit ett nödvändigt redskap för mig liksom för de flesta andra. Det handlar då bara till en del om att ringa, sms:a eller mms:a. Åven e-postande , facebookande, twittrande, spelande , kunskapssökande , instagrammande, lyssnande m.m. upptar mycket av vår tid. Jag har ingen åsikt om huruvida denna utveckling är lämplig eller inte. Det är upp till var och en att bestämma hur man vill utnyttja sin tid och använda sin mobil. Ett är dock säkert, och det är att vår mobilanvändning har både för- och nackdelar. Bland nackdelarna finns åtminstone ett par situationer där mobilandet kan få allvarliga följder Den första av dessa är bilkörning. Telefonerande och bilkörning är, enligt min mening, en olämplig kombination. Särskilt förkastligt är det när ringandet sker utan headset. I det senare fallet, då mobilen kan behöva hållas i handen, påverkas förarens körkoncentration helt klart negativt. Detta betyder att risken ökar för incidenter där inte bara föraren och passagerarna kan skadas utan även andra trafikanter också kan drabbas. Ännu farligare blir ”mobil- körandet” när föraren försöker sig på att sms:a eller mejla. Då ökar naturligtvis ouppmärk- samheten på både vägen och trafiken märkbart. Risken för olyckor är då uppenbar. Jag tänker att ny lagstiftning kan behövas här, men att var och en ändå behöver ta sitt ansvar, även jag själv Det innebär att när vi själva kör bil så bör vi stoppa mobilen i fickan. Åker vi med någon måste vi våga säga stopp till föraren om hen tänker svara eller själv ringa. Ringer vi eller sms:ar till någon fråga då regelmässigt om hen kör bil. Pågår detta avsluta samtalet/kontakten. Den andra situationen handlar om mobilanvändningen när vuxna är tillsammans med yngre barn. Som boende nära Slottsskogen och den fina lekplatsen, Plikta, ser jag där ofta hur föräldrar är mer upptagna av sina mobiler än av sina lekande barn.