Nr 4 (2008) LITTERATUR OCH SPRÅK Agneta Pleijel, Torgny Lindgren, Gertrude Stein, Ingo Schulze, Heinrich Böll Reflection on Argentine identity Filmöversättning och språklekar Sture Packalén (red.) LITTERATUR OCH SPRÅK Redaktör: Sture Packalén (e-post: [email protected]) Akademin för utbildning, kultur och kommunikation Mälardalens högskola Box 883 721 23 Västerås Skriftserien är även tillgänglig på nätet: Nr. 1 (2005) Gränsöverskridande i och kring litteraturen http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-138 Nr. 2 (2006) Kristina Lugn m.fl. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-158 Nr: 3 (2007) Barbro Lindgren, Günter Grass, Sven Regener, J.C. Oates, Émile Zola Amerikasvenska http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-368 Nr: 4 (2008) Agneta Pleijel, Torgny Lindgren, Gertrude Stein, Ingo Schulze, Heinrich Böll Reflection on Argentine identity Filmöversättning och språklekar http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-1462 Copyright©Författarna ISSN: 1653-1701 Litteratur och språk, nr. 4 (2008) Innehåll Red Inledning 2 Agneta Pleijel Varför litteraturen? 5 Maria Bergom-Larsson Lord Nevermore – Europa genom den kvinnliga blicken 11 Sverker Ek ”Utan berättelser förtorkar tiden”. Kring Agneta Pleijels roman Lord Nevermore 19 Astrid Seeberger Om mörkret kring människorna som bör skingras. Agneta Pleijels sökande efter sanningen – om den nu finns 27 Ingela Pehrson Berger ”Jag avbildar inte världen sådan som vi ser den.” Konsten som tema i fyra berättelser av Torgny Lindgren 37 Ingemar Haag Om sanning och lögn i självbiografisk mening. Gertrude Steins The Autobiography of Alice B. Toklas och Evererybody’s Autobiograph 59 Katharina Strohkirch Der gejagte Jäger. Emsige Erwerbslosigkeit in Ingo Schulzes Calcutta 73 Thorsten M. Päplow Heinrich Bölls Irländsk dagbok. Ett exempel på potentialen hos reselitteratur 89 Débora Rottenberg Identity rewritten: the representation of Indians and Britons in Argentine novels taking place in Tierra del Fuego 110 Thorsten Schröter På spaning efter den wit som flytt: dubbning och textning av språklekar i film 119 Inledning Huvudperson vid 2007-års författardag på Mälardalens högskola var Agneta Pleijel. I sitt avslutande föredrag tog hon upp frågan ”Varför litteraturen?” och talade om vad litteraturen betyder för henne som livgivare, dialogöppnare och möjlighet att undersöka vad kärlek, identitet och kön egentligen består i. För Pleijel är den ”poetiska berättelsen med närhet till verkligheten” den litteraturform som kan ge synen på människan långt fler dimensioner än vad en inrutad verklighet kan erbjuda. Det är just i denna ”närhet till verkligheten” Maria Bergom-Larsson ser Lord Nevermore som en djupborrande idéroman om 1900-talets Europa. Hon lyfter särskilt fram hur Pleijel diskuterar manligt och kvinnligt, konst och vetenskap, helhet och splittring ur ett feministiskt perspektiv. Samtidigt visar hon hur Pleijel i sin roman förmår skildra kärleken i all sin komplexitet och motsägelsefullhet. Även Sverker Ek tar fasta på det verklighetsnära. Han framhåller hur Pleijels förmåga till dramatisk konfliktgestaltning, atmosfärskapande och rikt bildspråk fördjupar skildringen av mannens och kvinnans nutida verklighet och hur det historiska skeendet fungerar som en ”stramalj … att fritt brodera [kring] för henne väsentliga, existentiella frågor”. För Astrid Seeberger är kunskapssökande och sökande efter sanningen det centrala i Pleijels verk. Hon framhåller hur författaren i sökandet efter kunskap jämställer betydelsen av intuition och lyhördhet med det distanserade och analyserande vetenskapliga arbetet. Just denna förening av olika kognitionsformer är enligt Seeberger förutsättningen för Pleijels förmåga att beskriva en verklighet som är mer än den blott synliga verkligheten. Övriga bidrag i detta nummer av Litteratur och språk är skrivna av forskare med anknytning till Mälardalens högskola. Ingela Pehrson Berger behandlar i sitt bidrag fyra berättelser av Torgny Lindgren som förenas av frågor om konstens mening och betydelse för konstnären och publiken. En analys av hur bildkonst, tonkonst och berättarkonst gestaltas i dessa berättelser leder till tolkningen att en andlig verklighet är det centrala i konsten, både för den som skapar och för den som upplever ett konstverk. Ingemar Haag utpekar i essän om Gertrude Steins självbiografiska texter en rad strategier som Stein använder sig av för att underminera självframställningens konst. I centrum för avvisandet finns frågan om det självbiografiska jaget. Stein motarbetar genom hela sitt författarskap föreställningen om subjektets identitet. Hon talar hellre om jagets "entitet", det rena vara som mobiliserar glömskan för att kunna skapa. Kan glömskan ligga till grund för en självframställning? 2 Katharina Strohkirch granskar den sociala värderingen av olika typer av arbete i Ingo Schulzes novell Calcutta. Analysen tar särskilt fasta på gestaltningen av konflikten mellan en traditionell definition av arbete, sysselsättning och arbetslöshet och en modern syn på behovet av tidsmässiga frizoner. Thorsten Päplow tar i sitt bidrag upp intertextualitetens betydelse i texter om resor. Han visar utifrån Heinrich Bölls Irländsk dagbok, en av det tyskspråkiga litteraturområdets mest kända resetexter, hur just den intertextuella aspekten kan öppna dörren för nya tolkningsmöjligheter. Débora Rottenberg presenterar sin doktorsavhandling som tar upp fem samtida argentinska romaner från Eldslandet. Hennes analys gäller den identitetsproblematik som uppstått i mötet mellan den indianska ursprungsbefolkningen och de brittiska kolonisatörerna. Thorsten Schröter slutligen diskuterar hur språklekar i engelskspråkiga familjefilmer har behandlats i dubbning och textning till olika målspråk, däribland svenska. I motsats till vad man vanligen tror, är långt ifrån alla språklekar ”oöversättliga”. Av alla de faktorer som kan inverka på om språklekarna i ursprungsspråken motsvaras av språklekar i översättningarna, är det främst två aspekter som visat sig vara avgörande: typen av originalspråklek samt översättarens person och själva översätt ningssitua- tionen. Red. 3 4 Varför litteraturen? Agneta Pleijel har jag döpt mitt lilla anförande till. Efter att ha lyssnat till så eminenta och engagerande röster som vi fått höra idag kunde man tycka att frågan har besvarats. Litteraturen speglar, reflekterar, fasthåller tiden, problematiserar den och gör tillvaron synlig. Den kan åstadkomma oväntade sammanbindningar av livsområden. Den ger uttryck åt dimensioner – tankar, känslor, förnimmelser – som inte blir synliga och åtkomliga på annat sätt. Den förnöjer och förhöjer och fördjupar. Det finns uppenbarligen ting som inte låter sig fångas på annat sätt än genom litteraturen. Men vad är litteraturen? Jag avser skönlitteratur: fiktion. Jag ser fiktionen som ett fritt område, en arena eller spelplats. En scen, kunde man säga. Ibland tror jag inte att det finns en friare plats… Närheten till verkligheten finns i högre eller lägre grad, men fiktionen är inte verkligheten, det är poängen. Möjligen är den en särskild avdelning av verkligheten. I själva verket bygger litteraturen på en subtil överenskommelse mellan avsändare och mottagare, författare och läsare, berättare och åhörare: detta har kanske inte ägt rum, men skulle kanske ha kunnat äga rum. Så här skulle det kunna vara, och låt oss tillsammans se vad som händer när ramarna för överenskommelsen har fixerats. Skönlitterär fiktion är för mig förbunden med ett som om. Litteraturen är för mig vidare förbunden med en individuell röst. Någon berättar något för några andra. Denna form av gestaltande har funnits lika länge som människan. Lägerelden, alltså. Människorna satt vid lägerelden och någon draperade sig i ett björnskinn och föreställde en annan. (Därför är berättaren alltid på något vis en annan än författaren, och en smula större än personen som skriver eller berättar. Selma Lagerlöf kallade den föreställande rösten för innervarelsen, som hon ansåg vara klokare än hon själv.) Det finns en skillnad mellan författarens privatperson och rösten. Det glöms idag ofta bort. Kanske beror det på att vår tid finner den här bilden – av lägerelden – för enkel, gammalmodig och osofistikerad. Man vill idag gärna antingen ta bort den lilla skillnaden mellan författarens person och berättarens röst (då blir det: här bekänns det något, snaskigt eller smaskigt, oj oj, här avslöjas det något ofördelaktigt om de andra) eller avskaffa överenskommelsen om ett som om, alltså själva fiktionen (bland annat t ex genom att uppfatta verkligheten i sig som en fiktion). Om detta rasar litteraturdebatterna. Och har gjort många gånger tidigare. En av dagens 5 unga författare konstaterar i sin höstbok att man måste välja mellan fabulerandet och sanningen. Vad är då litterär sanning, frågar jag mig? Är det sant att bilden av människan som drar på sig en mask, ett alter ego, ett annat kön och börjar berätta har blivit för enkel? Förvisso har mycket har hänt sen vi samlades vid lägereldar. Numera sitter författaren ensam vid ett skrivbord, inga åhörare i sikte. Han eller hon ser in i sig själv lika mycket som ut i världen medan ord fogas till ord på datorn. Inte alla, naturligtvis, men vissa av de yngsta av dagens författare tycks mig mena att sanning är det som har hänt dem i det egna livet. De berättar därför om sig själva och andra personer som de har mött (utan att särskilt mycket fästa sig vid att var en i ett möte har sin egen berättelse). Syftet tycks vara att få den egna berättelsen att vara den mest giltiga. Men är då inte det