RIG TIDSKRIFT UTGIVEN AV FÖRENINGEN FÖR SVENSK KULTURHISTORIA TJUGosJATTE ARGANGEN UNDER REDAKTION A V SALOMON KRAFT STOCKHOLM 1943 Fijreningen [[jr svensk kulturhistoria S T JFR E V'SIE Statsrådet Thorzf.iald Bergquist (m-df.), professor M~artin O lss.o n (v. ordf.), intendent Sigfrid SvenSSOJ7 (sekr., adr. Nordiska museet, Stockholm), direktör Sten Westerberg (skattfn., ack Box 67, Stockholm I), professor Nils Alm­ lund, intendent Torsten Althin, förste amanuens Erik Andn!n, intendent Gösta B crg, professor Henrik Cornell, professor Sigurd ErixoH, förste antikvarie K.-A. Gustawsson, docent Salmnon Kraft (red. för Rig, adr. Vanadisvägen 28, Stockholm), förste antikvarie Erik Lundberg, förste antikvarie Tord O :·son Nordberg, kapten Nils StrÖ11lb0111 (v. sekr.), intendent Sigurd Wallin. REDAKTIONSUTSKOTT Professor Sig~trd Eri.'ron (ordf.), professor Henrik Cornell, filosofie licentiat Sam Owen Jansson, förste antikvarie Tord O:son Nord b erg, intendent . Si'gfrid Svel;sson. REVJSOREN Kanslichef Axel Edström, filosofie doktor K. E. Sahlström. STOCKHOLM I943 TRYCK-ERT-AKTIEBOLAGET THULE 430BU4 INNEHÅLL c. W. VOIl Sydow, Finsk metod och modern sagoforskning. Ett svar ................. Finnische Methode und moderne Märchenforschung ............................ 20 Karl Gustav Ljunggren, Almanackorna och det svenska ordförrådet .......... ....... 33 Die Almanache und der schwedische Wortvorrat .............................. 47 Mårten Liljegren, Simon de la Vallees Målhammar .................................. So Simon de la Vallee et le chåteau de Målhal11mar dans la province de Västmanland 60 LC111wrt B jörkq~tist, Kreatursskydd och kreatursbot. Några anteckningar om vidske- pelse i sal11bandmed boskapsskötseln i äldre tid ................................ 8r Viehschutz und Viehheilung ................................................... lOO 11 arald WideeIl, En medeltida kyrkogård med gravhällar i Visby ...................... I04 The Tombstones of a Medieval Churchyard in Visby ............. ............ 124 H eribert S eitz, Vapenhistorisk forskning, dess uppgift och metodik .................. 129 Investigations into the History of \Veapons .................................... 143 STRöDDA MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN: Enlst lY! anker, Ett lapskt centrall11useum ..................................... 24 Emilie von Walterstorff, Om hamp- och linningskrus .......................... 27 Ake Ekman, Stockholmssmeden Erik Jöranssons silverstämpel .................. 28 Elisabeth Thonnan, En kunglig julgåva från år 1702 ........................... 30 Folkminllcsinsam1ingens läge inför ]()43 års riksdag ............................ 62 ÖVHRSIKTJl.R OCH GRANSKNINGAR: Sigfrid Svensson, Folktraditioner kring vårdagjämningen. Av Karin Danver .... 65 Nils Forssell, Västgötavägar L Av Måns Mannerfelt .......................... 72 Carl Her11marek, Norske velkomster. Av Thv. Krohn-Hansen .................. 126 Anna-Maja NyIen, Nordisk kultur, XV. Dräkt. Dtg. av P. N0rlund ............ 146 Bertil C:sDn Barkman, Nordisk kultur. XII: B. Vapen. Dtg. av B. Thordeman .. lS3 FÖHJl.NINGSli.fJl.LJDliVIN1)f:N ................................................. 6r, 76 Finsk metod och modern sago­ forskning Ett svar A v C. w. von Syd07.V Rig 194I har W. Liungman offentliggjort en uppsats "Till folksago­ forskningens metodik. Är den s. k. finska skolans geografisk-historiska I metod numera icke hållbar?" Jag hade snarast varit böjd att med tystnad förbigå Liungmans uppsats, men då Rigs läsekrets ej har möjlighet att kon­ trollera och bedöma de där framställda påståendena, anser jag mig nödsakad att upptaga dem till behandling. Den i undertiteln framkastade frågan motiveras ej, såsom man skulle ha väntat, med att någon skulle ha angripit den finska skolans geografisk­ historiska metod, men författaren vill tydligen ingiva Rigs läsekrets den föreställningen. Fördenskull kommer han med ett egendomligt påstående: "Då på folksagoforskningens område den s. k. finska skolan - - numera icke är företrädd vid svenska universitet och högskolor, vilja vi här draga en lans för denna skola och dess strävanden." Detta med lansen avser att låta mycket ridderligt. Skada blott att hela försatsen är en insinuation, som ej alls stämmer med fakta och följaktligen icke heller med ridderlighet! Den som i första hand officiellt företräder folkminnesforskningen vid våra universitet är tydligen undertecknad såsom innehavare av rikets enda professur i ämnet. Insinuationen är alltså tydligen menad som en anklagelse mot mig. Av alla utlandets sagoforskare räknas jag emellertid just till den finska skolan, och mina många elever kunna intyga, att jag vid min undervisning ej på något sätt förbigår vare sig sago forskningen i allmänhet eller den finska skolan i synnerhet. J ag skall här ge en något klarare framställning av rätta förhållandena, än Liungman ansett sig böra lämna. Alltsedan omkring 1860 hade sago forskningen behärskats av indologen Th. Benfeys skola. Benfeys positiva och lysande insats består härvidlag i hans klara bevis för att en rad indiska litterära sagosamlingar, främst Pant­ schatantra, genom översättningar från det ena språket till det andra under medeltiden hade nått fram till Europa. Med utgångspunkt från detta faktt1m 2 c. W. 'uon Sydow framställer han så den djärva hypotesen, att alla sagor utom djurfablerna, alltså även sådana som helt saknade motsvarigheter i de litterära samlingarna, hade tillkommit i Indien under århundradena närmast efter Buddha, medan djurfablerna hade uppstått i Grekland. Från Indien hade sagorna kommit till Europa, delvis redan efter Alexanders tåg till Indien, men särskilt under korstågen genom arabernas förmedling. Förutom genom de litterära sam­ lingarna skulle de alltså ha kommit hit på muntlig väg och sedan här trängt undan vad som möjligen kunde ha funnits av europeisk sagodiktning. Detta var ju blott en gissning, en mycket lös arbetshypotes, och Benfey medgav själv, att det krävdes bevis beträffande varje särskild sagas indiska ursprung. Något sådant gavs dock aldrig, utan man var nöjd med att påvisa även de obetydligaste likheter mellan indiska sagor och europeiska. Av varje sådan liten likhet drog man utan krus slutsatsen, att sagan var indisk. Bättre metod eller större grundlighet kom sällan till användning. Det var därför en händelse av epokgörande betydelse för sago forskningen, då Kaarle Krohn 1888 kom med sin gradualavhandling "Bär (Wolf) und Fuchs". Med en metod, som hans fader Julius Krohn hade utarbetat vid sitt studium av kalevalasånger, undersökte han alla för honom åtkomliga varianter av djurfabeln, om hur räven narrade björnen eller vargen att fiska med svansen i en vak. Han visade, att den måste ha uppstått i norra Europa och ej i Grek­ land eller Indien. Härmed hade han klart ådagalagt, att det ej längre gick an att a priori härleda alla sagor från ett enda folk. Och han hade gett ett prov på hur en metodisk sagoundersökning kunde utföras. Krohn fortsatte dock ej med sagoforskning. Frånsett ett par smärre djur­ fabelundersökningar, biprodukter till hans gradualavhandling, har han sedan dess så gott som helt sysslat med kalevalasångerna. I stället upptog ungefär 20 år senare hans lärjunge Antti Aarne arbetet med sagorna. Dels uppgjorde han ett viktigt katalogiseringssystem för dem, dels författade han en hel rad sagoundersökningar. Det är dessa två, Kaarle Krohn och Antti Aarne, som utgöra den finska skolan i inskränkt mening, medan i vidare bemärkelse en hel rad forskare i olika länder räknas dit. Alltsedan 1907, då jag tillsammans med Krohn och Axel Olrik grundade den internationella föreningen Folklore Fellows, har jag stått i vänskaps• förhåliande till finska skolans båda ledare och grundare och haft veten­ skapligt samarbete med dem. Jag har de bästa minnen av dem båda såsom fina och ädla personligheter och entusiastiska vetenskapsmän. Att Liungman velat insinuera, att den s. k. finska skolan ej längre är företrädd vid svenska universitet och högskolor, torde väl därför hänga samman med min kritiska inställning mot några av den finska skolans hjälphypoteser. Då Krohn skrev, sin epokgörande avhandling, hade man endast mycket nnga erfarenhet om de lagar, som rådde beträffande traditionens liv, och Finsk metod och modern sagoforskning 3 detsamma gällde ännu då Aarne började sitt författarskap på området, emedan föga arbete på sagornas fält gjorts under tiden. Man måste förden• skull ersätta den bristande kunskapen med en mängd arbetshypoteser, som genom forskningens senare framsteg i stor utsträckning visat sig vara misstag och måst utmönstras. Så är det inom varje nyöppnat forskningsområde. Dessa arbetshypoteser ha bibehållits i de handböcker, som Aarne och Krohn givit ut till sago forskningens tjänst, och då jag visat dem vara misstag, har jag naturligtvis måst skriva dem på den finska skolans konto, emedan den lanserat dem och de ingå i de handböcker, som varj e sago forskare använder. Min kritik riktar sig därvid varken mot den historisk-geografiska metoden eller mot de övriga forskare, som tillhöra skolan, ty de flesta av dem ha säkerligen redan övergett de. föråldrade synpunkterna. Att påvisa misstagen i Krohns och Aarnes handböcker var dock en nödvändig sak och innebär ingen brytning. Varje skola måste utöva kritik mot sina äldre arbetshypo­ teser och utmönstra vad som visat sig falskt. Mina kritiska påpekanden ha ej heller väckt opposition hos övriga forskare tillhöriga den finska skolan vare sig inom eller utom Finland. Den finska forskningens män äro näm• ligen - så långt min erfarenhet sträcker sig =- sakliga