DE SVENSKA NOMADLAPPARNAS FLYTTNINGAR TILL NORGE I ÄLDRE OCH NYARE TID AV K. B. WIKLUND UPPSALA 1908 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. INNEHÅLL. Sid. Forntiden................................................................................................. 1 800-talet—1600-talet.............................................................................. 9 Sammanfattning s. 21. 1700-talet.................................................................................................... 22 Fjällapparnas betestrakter inom Nordlands amt........................................ 23 Vefsen s. 23. Ranen s. 29. Beieren s. 30. Saltdalen s. 35. Folden a. 41. Sagfjorden, Tysfjorden s. 43. Ofoten s. 45. Sammanfattning s. 49. Fjällapparnas betestrakter i Tromsö amts fastlandsdel................................ 50 Gravfjorden och Gratangen s. 50. Lavangen s. 53. Salangen, Sör-Reisen och Lenvik s. 55. Malangen s. 61. Balsfjorden s. 62. Ulfsfjorden, Lyngen s. 63. Nord-Reisen och Kvænangen s. 65. Sammanfattning s. 70. Fjällapparnas betestrakter på öarna i Tromsö amt....................................... 70 De trakter i svenska Lappland, från vilka de överflyttande lapparna kommo......................................................................................................... 84 Tiden för flyttningen över gränsen.............................................................. 86 Sammanfattning s. 93. 1800-talet och våra dagar................................................................................. 95 Fjällapparnas betestrakter inom Nordlands amt ......................................... 97 Vefsen s. 97. Ranen s. 105. Beieren och Saltdalen s. 108. Folden, Sag- fjorden och Tysfjorden s. 114. Ofoten s. 121. Öarna s. 126. Samman- fattning s. 126. Fjällapparnas betestrakter i Tromsö amts fastlandsdel............................. 129 17 distr. s. 129. 16 distr. s. 132. 15 distr. s. 135. 14 distr. s. 138. 13 distr. s. 142. 12 distr. s. 144. 11 distr. s. 147. 10 distr. s. 151. 9 distr. s. 154. 8 distr. s. 159. 7 distr. s. 162. 6 distr. s. 166. 5 distr. s. 167. 4 distr. s. 170. 3 distr. s. 172. 1 och 2 distr. s. 176. Allmännare uppgifter s. 177. De från Koutokeino komna lapparnas flyttning till Tromsö amt s. 189. Sammanfattning s. 194. Fjällapparnas betestrakter på öarna................................................................ 194 Hinnön, Tjeldön, Västerålen och Lofoten s. 194. Rolla och Andörja s. 196. Senjen s. 197. Kvalön s. 201. Rebbenesön s. 206. Ringvatsön s. 208. De mindre öarna norr om Ringvatsön s. 210. Renön s. 210. Vandön s. 211. Ulön, Kaagen och Arnön s. 212. Sammanfattning s. 214. De trakter i svenska Lappland, från vilka de svenska lapparna komma........ 215 Tiden för flyttningen over gränsen................................................................. 216 Nordlands amt: Vefsen s. 216. Ranen, Beieren och Saltdalen s. 217. Fol- den, Sagfjorden och Tysfjorden s. 218. Ofoten s. 219. Sammanfattning s. 220. Tromsö amts fastlandsdel: Tiden för flyttningen till Norge s. 220. Tiden för flyttningen från Norge s. 226. Sammanfattning s. 228. Öarna i Tromsö amt: Tiden för flyttningen från fastlandet till öarna s. 228. Tiden för återflyttningen till Sverige s. 229. Sammanfattning s. 229. Antalet renar, som föras over till Tromsö amt............................................... 230 Slutord............................................................................................................ 231 Tabell över antalet svenska lappar och renar, som enligt § 7 i 1883 års lapplag anmälts till flyttning till de olika distrikten i Tromsö amt.......... 233 Tillägg............................................................................................................ 236 Anmärkningar................................................................................................ 237 Forntiden. Sedan långliga tider tillbaka bo lappar i de nordliga delarna av den skandi- naviska halvön. Från öster ha de säkerligen kommit dit, närmast från de norra delarna av Finland, och vetenskapen visar, att detta skett redan i en ytterst avlägsen forntid. De arkeologiska data, av vilka man kunde hoppas en belysning av frågan om tidpunkten för denna deras inflyttning, ha väl ännu icke blivit fullständigt bear- betade och definitivt tydda, men man är lyckligtvis icke uteslutande beroende av dem, då det gäller att söka ett svar på denna fråga. För ett bedömande av den- samma ger oss nämligen språkvetenskapen ett utomordentligt klart och pålitligt material i de synnerligen talrika s. k. urnordiska lånorden i det lapska språket, ord, som lånats av lapparna från skandinaverna redan under den ”urnordiska” tiden, före cirka 800 år e. Kr., och visa, att lapparna redan då stodo i nära och intim beröring- med skandinaverna1. Det finns t. o. m. anledning att antaga, att vissa lånord äro av s. k. urgermanskt datum och sålunda förutsätta beröring mellan lappar och germaner redan före den, urnordiska perioden och, före ”Kristi födelse.2. Platsen för den tidigaste beröringen mellan lappar och skandinaver har natur- ligtvis varit de nordliga delarna av vår halvö. Redan i en avlägsen forntid bör- jade germanernas framryckning från söder langs kusterna dit upp. På den västra kusten synes den skandinaviska bebyggelsen i norr ha varit mycket kraftigare än på den östra, vilket visas av den stora mängd fasta fornlämningar, som man känner från Nordlands och Tromsö amt, under det att sådana fornminnen äro ganska spar- samma vid de norra delarna av den Bottniska viken. Troligt är väl alltså, att den starkaste beröringen mellan lappar och nordbor ägt rum inom det nuvarande Norges gränser, d. v. s. att den viktigaste delen av de urnordiska lånorden upptagits i väster och icke i öster. Somliga dylika lånord peka för öfrigt i följd av sin bety- delse ovillkorligen mot väster: fales ”val”, salled ”sill”, saidde ”sej” och dylikt. En hop lapska ortnamn i det nordliga Norge äro dessutom tydliga urnordiska lån3 och vittna även de om en beröring mellan lappar och nordbor i Norge redan under urnordisk tid, före vikingatiden. Lappar vistades således i det nordliga Norge redan före cirka 800 år e. Kr. De hade kommit dit från öster. Ingen torde emellertid vilja antaga, att de kommit dit utefter havskusten från norra Rysslands ishavsstränder, ty kusten 2 är föga lämpad för ett framträngande till lands, och lapparna voro ingalunda något sjöfarande folk. Deras båtar synas i äldre tider överallt ha varit av den mest primitiva beskaffenhet, och det nordliga Rysslands och Norges stränder lämpade sig icke för ett framträngande utefter kusten med så dålig materiell12. Lapparna måste i stället ha kommit till Västerhavet och Ishavet över fjällen, över de låga fjällplatåerna i nuvarande Finmarkens amt i öster och de höga alptrakterna i Tromsö och Nordlands amt i väster och söder. På vilken kulturståndpunkt stodo då lapparna vid sin ankomst till havet? Voro de redan då rennomader eller voro de ett folk av jägare och fiskare? Och när kommo de dit? För ett besvarande av dessa frågor är det nödvändigt att först klargöra några omständigheter rörande renen själv, lapparnas förnämsta egendom. Det är då väl för det första säkert, att renen icke förts hit till Skandinavien av lapparna. Den fanns här i vilt tillstånd redan före dem, vare sig då den nu- varande lappländska renen är en omedelbar descendent av den fossila renen i södra Sverige eller, vilket kanske är troligare, har inkommit från öster4. Alla äldre källor omtala den rikliga tillgången på vildren i norra Skandinavien, och det är tydligt, att dessa renar voro värkliga vildrenar, icke blott förvildade tamrenar. Den skandinaviska renen utgör för det andra icke någon särskild art av släktet Rangifer, utan överensstämmer i alla avseenden med t. ex. den sibiriska renen, om vilken vi äga VON MIDDENDORFFS utförliga skildring5. Liksom i Sibirien och för övrigt också i den nya världen finnas dock även i Skandinavien två olika raser av renen, skogsrenen och fjällrenen6, och att även de i våra nordliga trakter fordom talrikt förekommande vildrenarna kunde uppdelas i samma två kategorier, framgår ur äldre tiders skildringar av vildrensjakten, som gestaltade sig olika allt efter som den gälde skogsrenar eller fjällrenar7. Ett av de mest i ögonen fallande dragen i renens levnadssätt är de ständiga vandringar den företager. Bland alla vandrande däggdjur är renen till och med det, hos vilket vandringsdraget allra skarpast framträder. Överallt, där man kunnat studera den vilda renens liv närmare, har man vidare funnit, att den under sina vandringar så att säga oscillerar mellan tvänne poler — under sommaren leva renarna på de stora tundrorna eller i de fjälltrakter, som ligga vid havskusten i norr, under vintern vistas de mer eller mindre djupt inne i skogslandet i söder; på våren draga renarna i samlad trupp mot havet eller fjällen, på hösten återvända de i samlad trupp till skogarna. Och det är icke nog med att de vandra ned till havskusten, de fortsätta också ofta sin färd simmande ut till öar, som ligga långt från fasta landet8. Enligt naturforskarnas mening är det huvudsakligen för att undgå hettan och sina flygande plågoandar, bromsar, flugor och mygg, som renen vid sommarens annalkande flyr från skogstrakterna till de svalare och mera blåsiga havsstränderna och fjällen9. Fullständigt samma uppgift får man, då man vänder sig till de i 3 detta fall par preference sakkunnige, nämligen nomaderna själva, med en fråga om orsaken till deras renhjordars vandringar. Dessa tillägga också som en orsak till flyttningen, att renens sommarbete är bättre