STIG LINDBERG 29 maj 2021 – 30 jan 2022 INTRODUKTION En vacker vårdag i mitten på 1930-talet cyklade tonåringen Stig Lindberg rakt in i en björk. Detta skulle komma att ha en stor betydelse för honom, han som senare skulle bli en av Sveriges viktigaste formgivare. Björken var naturligtvis där eftersom han var född och uppvuxen i Umeå – björkarnas stad. Anledningen till kollisionen var att han för första gången såg Gunnel Jonsson på andra sidan gatan, hans blivande hustru. Björken, Gunnel och Umeå skulle komma att spela en stor roll i det svenska folkhemmets inredning. Millesgården Museum presenterar formgivaren och konstnären Stig Lindbergs liv och gärning. Han har med sin formgivning och sina illustrationer försett Sverige med bruksföremål och design sedan 1940-talet. En enorm produktivitet, experimentlusta och en förmåga att vara funktionalist utan att göra avkall på sin fantasi, har gjort honom till en våra mest folkkära formgivare. Lindbergs främsta gärning var som konstnärlig ledare på Gustavsbergs Porslinsfabrik under två perioder åren 1937–1980. Mellan dessa perioder hade Lindberg tjänsten som huvudlärare i keramik på Konstfack, där han 1970 erhöll professorstitel. Hans breda produktion sträcker sig från serviser till fajanser och stengods, offentlig konst, bildkonst och skulpturer till glödlampor, sanitetsgods och tv-apparater. Spelrum för sin lekfullhet och fantasirikedom fick Lindberg, inte minst, i sina barnboksillustrationer. Hans gestaltande av Krakel Spektakel som hänger och slänger i en gardin har gjort avtryck hos många generationer barn. Under Stig Lindbergs första år på Gustavsbergs porslinsfabrik kom den att bli en del av folkrörelsen Konsumentföreningen (KF), vilket skapade ekonomiska förutsättningar för utveckling och innovation i fabrikens verkstäder. Devisen en vackrare vardag återupptogs – ett begrepp som till stor del präglat svensk designhistoria. Målet med produktionen var bra och billigt för fler. Här förelåg även en folkbildningsambition, en fostran i god smak som i slutänden skulle generera goda samhällsmedborgare. En betydande del av porslinsfabrikens intäkter stod sanitetsporslinet för – handfat, badkar och toaletter. Denna massproduktion möjliggjorde i sin tur öppnandet av Gustavsberg Studio 1942, där konstnärer kunde ägna sig åt fritt skapande. Efterkrigstidens Sverige var en dynamisk tid för Lindberg och hans samtida formgivare och konstnärer. De var banbrytande vad gäller material, färger, mönster och innovation – inte minst Lindberg som hade en ingenjörs uppfinningsrikedom tillsammans med en konstnärs estetiska sinnelag och skaparlust. Efter kriget öppnades sig den internationella marknaden åter igen, och Stig Lindberg knöt kontakter och ställde ut i både Europa och i USA. Även Japan, porslinets vagga, lockade och en månadslång resa i landet mynnade i inspiration i form av dekorer minnande om bambu och rörformer och inte minst; glasyrer. Lindberg fick uppdraget att rita presentpapperet för varuhuset SEIBU i Tokyo och än idag är Lindbergs keramik åtråvärd i Japan. – 2 – Genom familjen Lindberg har Millesgården fått tillgång till den mest omfattande Stig Lindberg- samlingen. Urvalet har mynnat i en utställning med över 400 objekt, från de första elevarbetena till de sista verken; från aldrig tidigare visat material, porslin och keramik, konst och skulptur, fajans och konstgods, emalj och industridesign, till tyger och tapeter. I utställningen får vi också en inblick i den Lindbergska vardagen. Annes Hus på Millesgården har tillfälligt utrymts och istället får vi besöka Gunnel och Stigs Hus. I bakgrunden hörs sonen Lars Dueholm-Lindbergs personliga reflektioner kring sin far. Utställningen är ett samarbete med Lars Dueholm-Lindberg, son tillika förvaltare av Stig Lindbergs arv. – 3 – EN POET I FOLKHEMMET För att förstå i vilken tid och vilket sammanhang Stig Lindbergs formgivning förekom är det intressant att titta närmre på Hemmens Forskningsinstitut (HFI). Det bildades 1944 efter initiativ av bland annat Socialdemokraternas kvinnoförbund och husmodersföreningar runtom i landet. En trångboddhet i storstäderna och en radikal funktionalism bidrog till behovet av att förbättra arbetsförhållandena i hemmet. Ambitionen var att inte fler än två personer skulle bo i varje rum. Genom forskning ville man även rationalisera och effektivisera hushållsarbetet – det arbete som vid dåtiden främst sågs som kvinnans. Under 1930- och 40-talet hade nio av tio barn i Sverige en hemarbetande mor. Denna husmoder skulle fostras och lära sig att arbeta på rätt sätt. En stab av ingenjörer, kemister, arkitekter, sociologer och näringsforskare engagerades i projektet. I laboratorierockar noterades hur långt husmodern måste sträcka sig för att nå glasen och böja sig för att nå karotten. Syret mättes för att ta reda på energiförbrukningen vid diskning. Avståndet mellan diskho och köksskåp, soptunna och spis – allt mättes och standardiserades. Laboratoriemässiga mätningar genomfördes dels i privata hem, dels i institutets lokaler bakom Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De standardiseringar som fastslogs var kommunerna sedan tvungna att följa för att kunna beviljas statliga lån i samband med bostadsbyggen. Även om det i botten låg en omsorg och en vilja att höja husmoderns status kan detta omfattande projekt idag te sig märkligt. Som en inskränkning i den individuella frihet vi idag ser som självklar. Å andra sidan har dessa standardiseringar till exempel mynnat i att man kunde frångå dyra platsbyggda kök av lösvirke och i stället övergå till måttstandardiserade inredningar till lägre pris. På bostadsutställningar kunde nya idéer om boendeformer presenteras. Till exempel på H55 i Helsingborg 1955, som vi berättar mer om här i utställningen. HFI blev statligt 1957 och fick namnet Statens institut för konsumentfrågor, dagens Konsumentverket. Tidningen HFI-Meddelanden i vilken institutet publicerade sina råd och rön, heter idag just Råd & Rön. Maträtter, vitvaror och hushållsartiklar som Lindbergs ugnssäkra köksservis Terma testades sedan i Konsumentföreningens provkök. Anna-Britt Agnsäter blev chef 1946 och sam­­ar betade under många år med Gustavsbergs Porslinsfabrik samt Hemmens Forskningsinstitut. Hon initierade Vår Kokbok 1951, i vilken man introducerade för far andet att mäta ingrediensernas volym och inte som tidigare då man vägt dem. Hon introducerade också den standardiserade måttsatsen samt stektermometern, som idag troligtvis finns i varje kökslåda i Sverige. Kokboken, som än idag uppdateras i nya utgåvor, innehöll utöver recepten, även bilder av rätterna. Maten serverades och fotograferades ofta på nya moderna serviser, designade av Stig Lindberg. På så sätt fyllde även kokboken en funktion som markandsföringskanal för porslinsfabriken. Ingenjörer anställdes även på Gustavsbergs Porslinsfabrik. Analyser genomfördes av antalet arbetsmoment, av tillverkningsprocessen och av produktionsåtgången. I och med denna rationalisering och minimering av antalet arbetsmoment i fabriken, kunde man sedan erbjuda ett lågt pris i konsumentledet. Alla skulle ha råd att köpa vackra, moderna och prak tiska serviser från Gustavsbergs Porslinsfabrik. – 4 – I denna kontext verkade Stig Lindberg. Lindberg har kallats för en poet i folkhemmet. Mitt i denna rationalisering bidrog hans lekfullhet och svenska surrealism till något som låg bortom standardiseringar och laboratorier. Han hade en förmåga att i sin formgivning förena funktionalism med humor och fantasirikedom. Ur Ullrich, Erik (red.) (1949). Vårt vackra hem: en bok om modern heminredning. Stockholm: Lindqvist Förlag – 5 – FAJANS Utställningen ”Fajanser målade i vår” i Gustavsbergs butik på Birger Jarlsgatan 2 i Stockholm 1942 utgjorde startskottet på en omfångsrik fajansproduktion och Stig Lindbergs publika genombrott. Lindbergs alster fyllde ett behov av hopp, vårkänslor och färg under det pågående världskriget. Inget tungt, mörkt och grubblande, ingen samhällskritik – allt blommade. I Gustavsbergs studio målade Wilhelm Kåge och Lindberg fajanserna sur cru, det vill säga direkt på glasyren, oåterkalleligt och innan bränning. Publiken var lyrisk. Under de kommande tjugofem åren skulle nära 200 olika fajansmodeller att formges och i takt med att detta konstgods vann popularitet utökades fajansverkstaden på Gustavsberg. Verkstaden, det så kallade fajanseriet, bemannades med skickliga målare, flera av dem arbetskraftsinvandrare. Alla hade sin egen distinkta signatur. Stig Lindbergs mönsterpärmar och skisser utgjorde grunden men i övrigt åtnjöt de en relativt stor konstnärlig frihet. För att effektivisera produktionen och beställnings ­­hanteringen togs en lista på mönster och färger fram, där köpare kunde beställa önskat utseende på föremålet. I den sammanställda signaturlistan, tagen ur Tusenkonstnären Stig Lindberg av Gisela Eronn (Prisma 2003), figurerar nära 40 fajansmålare. Porslinskvarteren i Gustavsberg har idag gator uppkallade efter lokala formgivare och fajansmålare, till exempel Ursula Printz gata, Maja Snis gata och förstås; Stig Lindbergs gata. Fajansverkstaden kom att läggas ner år 1962, men bara fyra år senare lanserades Lindbergs serie Fajansigen. Dekoren var nu enklare, med fokus på ränder i främst blått, rött, vitt och gult. Intresset för fajans hade dock svalnat och serien väckte inte samma intresse som fajanserna under 1940- och 1950-talet. Curt M Addin H Gammelbye Lennart Lindkvist Eva Regvall Carlsson Astrid Andersén Karin Gustavsson Emil Löfdahl Sigrid Richter Inga Andersson Edith Györi Beth ”Bettina” Macdonald Anita Roi Eduard Berchtold Ann Hägg