JAG MÅLAR SOM EN GUD JAG MÅLAR Hanna-Reetta Schreck SOM EN GUD Ellen Thesleffs liv och konst Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors Appell Förlag, Stockholm 2020 Denna bok är nummer 834 i serien Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland och utges gemensamt av Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag. Boken utges med stöd av Ingrid, Margit och Henrik Höijers donationsfond II inom Svenska litteratursällskapet i Finland. © Brev, anteckningar och fotografier med anknytning till familjen Thesleff samt Ellen Thesleffs skisser och konstverk är publicerade med tillstånd av rättsinnehavarna. Denna utgåva © Hanna-Reetta Schreck och Svenska litteratursällskapet i Finland 2019. Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell- IngaBearbetningar 4.0 Internationell (CC BY-NC-ND 4.0). Originalets titel: Minä maalaan kuin jumala. Ellen Thesleffin elämä ja taide © Hanna-Reetta Schreck, 2017 Originalet publicerat på finska av Kustannusosakeyhtiö Teos. Publicerad med tillstånd av Helsinki Literary Agency. Översättning: Camilla Frostell Översättning av tyska citat: Jörgen Scholz och Elisa Veit, av franska citat: Märtha Norrback Omslag och grafisk form: Maria Appelberg/Station MIR Bildbehandling: Kari Lahtinen Omslagsbild: Ellen Thesleff, fotot ingår i samlingen Ellen Thesleffs fotografier (SLSA 959), Svenska litteratursällskapet i Finland. Typsnitt: Minion Pro och Brandon Grotesque ISBN 978-951-583-462-1 (tryckt utgåva, Finland) www.sls.fi ISBN 978-91-984960-2-4 (tryckt utgåva, Sverige) www.appellforlag.se ISBN 978-951-583-513-0 (epub), http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-978-951-583-513-0 ISBN 978-951-583-514-7 (pdf), http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-978-951-583-514-7 Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland ISSN 0039-6842 (tryckt) ISSN 2490-1547 (digital) UDK 75.071 Thesleff INNEHÅLL TILL LÄSAREN 11 Självporträttet 13 Att berätta ett liv 15 Kortklippt frisyr 19 KAPITEL 1 SÅNG VID GITARR. 1865–1887 23 Grand tour 25 Alexander August Thesleff och Emilia Mathilda Sanmark 31 Lilla Ellens lillasyster 33 Barndomen i Kuopio 36 Som tonåring i Helsingfors 44 Kampen för flickornas skolgång 47 Adolf von Beckers akademi 51 KAPITEL 2 EKO. 1887–1893 57 Bort från det gamla! 59 I Gunnar Berndtsons ateljé 65 Debuten 1891 69 Studenter och skribenter i Paris 1891–1892 71 ”Målarsystrar” 80 Murole och melakolin 84 Vänner i sorgen 93 På Paris gator 97 I Magnus ateljé 99 KAPITEL 3 PINJER I VILLA BORGHESE. 1894–1905 109 Italien, Florens 1894–1895 112 Självporträtt 1894–1895 126 Senatens konstnärsstipendium 131 Damerna Thesleff i Florens 1897 143 Casa Bianca 146 Thyras och Ellens Europa 1899–1905 150 Miss Isadora 156 Det moderna genombrottet 159 KAPITEL 4 FLICKORNA PÅ ÄNGEN. 1906–1909 167 Italien 1906–1909 169 Excentriska angloflorentinare 174 Edward Gordon Craig 179 The Mask och den modernistiska teaterteorin 193 Vitalism och friluftsliv 197 En egen utställning 200 Jordklotets puls – Forte dei Marmi 1909 205 KAPITEL 5 FIGURER I LANDSKAP. 1909–1914 217 Palettknivens tid 219 Ljus och färg i finländsk konst 1908–1912 222 Mot gränsen för det tillåtna 226 Septem 1912 229 Till Italien – ett måste 234 Hovings resestipendium 241 Kvinnorna och futurismen 246 Arena Goldoni 1913–1914 251 KAPITEL 6 LA ROSSA. 1914–1919 257 Oroliga tider 259 Våren 1915 266 Sommaren 1915 på Casa Bianca 270 Revolution och krig 279 Lilli Thesleff 1846–1919 289 KAPITEL 7 ELDDYRKARE. 1920-TALET 293 A Boston Marriage 295 ”Först nu förstår jag hur törstig jag varit!” 301 I Finland som representant för det ofinska 308 Plebejer och aristokrati 316 Det glada 1920-talet? 321 Väggmålningarna i salen på Pekkala 327 Giacosa och five o’clock tea – Florens 1929–1930 330 KAPITEL 8 CHOPINS VALS. 1930-TALET 335 Strindbergs salong, våren 1930 338 Fattig i 1930-talets Finland 340 Lallukka och staden 1933 347 Monumentalmåleriets tid 349 Tillståndet i omvärlden 353 Nostalgi 361 Florens en sista gång 364 Krig och ensamhet 366 KAPITEL 9 SOLKYSSEN. 1940- OCH 1950-TALET 373 ”De sa att jag var yngst av dem, en pionjär!” 375 ”Men också jag var ett ögonblick lite glad” 379 Ellen Thesleffs minnesutställning 1954 393 Tre systrar 397 EPILOG En stjärnhimmel – hon och jag 403 Författarens tack 405 Noter 408 Källor och litteratur 430 Bildkällor 438 Personregister 439 8 KAPITEL 2 Det enda jag vet är att jorden är skön och att där darrar en sträng av Guld. –1 Till Eliel, Tiuhti och Kauri. EKO 1887–1893 9 Självporträtt, 1894–1895 Blyerts och sepia på papper, 31,5 x 23,5 cm TILL LÄSAREN Jag föreställer mig en scen som den här: Vi befinner oss i det sena 1940-talets Helsingfors. Kriget är över. Staden börjar anpassa sig till fredstidsförhållanden, och ett av tecknen på det är att konstverken i Ateneums samlingar har hämtats upp ur bombskydden och nu på nytt kan beskå- das. Genom salarna vandrar i sakta mak en äldre kvinna, liten och tunn, men med någonting rappt och vaket över sig. Hon stannar eftertänksamt upp framför en av tavlorna. Där möter henne en vacker ung kvinnas blick. Det är en blyertsteckning och den är ganska oansenlig till formatet – men någon bagatell är det inte fråga om. I den skumma belysningen är blicken klar och genomträngande, rentav lite utma- nande. Den naglar sig fast och tvingar sig på. Kvinnan står kvar och begrundar. Är det så här det känns? Är det där jag? Är det så här jag känner nu? Hur kände jag då? Kring det omsorgsfullt och känsligt avbildade ansiktet pulserar bakgrunden och konstnärens kropp i bryska penndrag, ristningar och streck. Någon skulle kunna kalla dem direkt hafsiga och obehärskade i förhållande till det fotografiskt exakt och kon- trollerat återgivna ansiktet. Men även om ansiktet är vackert är det till inramningen uppmärksamheten oemotståndligt söker sig. Strecken, linjerna och penndragen, ett vilt virrvarr – spåren av en konstnärs hand. Är det livskraften i den avbildade unga 1890-talskonstnärens egen kropp som kommer till uttryck här? Det som materia- liseras på pappersarket liksom sjuder, befinner sig i samma slags rörelse som när en dansare gör sig redo för ett krävande hopp. Utan den fysiska och mentala förbere- delsen går språnget inte att genomföra. Numera känns allting tyngre. Livet har banat väg för åldrande och bräcklighet. Men tankarna och det innersta, sådant förändras väl inte? Är jag den unga flickan där? Hur länge sedan kan det vara egentligen? Hon börjar räkna åren decennier bakåt i tiden. Det blir minst femtio. Kan det verkligen vara så länge sedan allt det jag upplevde då, och den tid när jag sökte mig fram till mitt sätt att måla? Nu värker det i armar och ben. Att befinna sig i den här kroppen känns inte längre lika självklart, bräckligheten har kommit för att stanna. Det gäller att ständigt vara på helspänn, försiktig, tänka sig för. Det går inte längre att för ett ögonblick glömma kroppen, och emellanåt blir det också nödvändigt att finna sig i dess nycker. 11 Det som först kommer för henne är minnena från hennes krafts dagar, tiden då hon hade ork att måla. Då alla som hon älskade och som var viktiga för henne fort- farande levde: modern, systrarna Gerda och Thyra, bröderna Rolf och Eynar, ja, och Gordon givetvis … De flesta är döda nu, Gerda också. Det blir så ensamt. Till all lycka är Thyra och Gordon kvar i livet, men också de är på något vis oåt- komliga och avlägsna. Thyra har sin familj omkring sig, Gordon är långt borta. Det är mer än tio år sedan de sågs senast. Det där saknar hon – att få sitta intill en man, känna av rytmen och rösten, ha ett inspirerande tankeutbyte, dela arbete. Göra konst tillsammans. Men målar gör hon alltjämt, med ungdomlig frenesi, ännu vid nära åttio. Så fre- netiskt att yngre konstnärer ser också henne som en av de unga, rentav som ”yngst” av landets då aktiva konstnärer!2 h 12 SJÄLVPORTRÄTTET Ellen Thesleffs (1869–1954)Självporträtt hänger kvar på sin vägg på Ate- neum, i ett riktat men varsamt ljus i det svagt upplysta rummet. Det fortsät- ter att sprida sitt gåtfulla skimmer som en ädelsten i väntan på att bli funnen. En egendomlig kombination av värme, fukt och instängdhet slår emot den som vandrar genom Ateneums stora salar. Här framlever konstverken sitt liv. Och ThesleffsSjälvporträtt har vid det här laget haft sitt hem på museets väggar i mer än hundra år. Vi kan bara spekulera kring om konstnären på sin ålderdom kände igen sig i blicken på teckningen. Ellen Thesleff arbetade med sittSjälvporträtt åren 1894–1895. Den då tjugofem år gamla konstnären fokuserade på den mjukt rundade ansiktsovalen och på ögonen, näsan och munnen. Det är ett uppseendeväckande vackert ansikte. Området runtomkring har konstnären låtit lösas upp och bli otydligt, det är dunkelt och töcknigt. Kroppens konturer är abstrakta, nästan suddiga blyertsstreck och spår av sepia på pap- per. Den oroliga och disparata bakgrunden står i stark kontrast till det ytter- ligt omsorgsfullt återgivna ansiktet och dess skönhet. Men samtidigt blir den bakgrund som framträder ur ”formlösheten” mycket uttrycksfull, levande. Som den andlöshet som drabbar en när man ser in i porträttansiktet. Bilden av konstnärens kropp, som den manas fram i betraktarens fantasi, är en bild av vitalitet och styrka. Även om den unga kvinnans blick är mjuk, finns där samtidigt också någonting upproriskt, rakt och naket. Den innehåller inte ett spår av det blyga, försagda och anspråkslösa som den tidens kvinnor förväntades visa upp. Med den här blicken vänder Ellen Thesleff på det traditionella perspektivet där mannen tilldelas den aktiva betraktarens roll i konsten och kvinnan får vara den som passivt låter sig betraktas. Ellen Thesleff levde i en tid av snabb förändring. De krig som fördes lik- nade inga tidigare krig i mänsklighetens historia.