Opuscula Historica Upsaliensia 3 Sven A Nilsson På väg mot militärstaten Krigsbefälets etablering i den äldre Vasatidens Sverige Opuscula Historica Upsaliensia utges av Historiska institutionen vid Uppsala universitet och syftar till att sprida och informera om den forskning som där bedrives. Redaktion: Janne Backlund, Anders Florén, Peter Knutar och Thomas Lindkvist. Prenumeration (4 nummer) 100 kr sker genom inbetalning på Historiska Institutio­ nens postgiro 18 10 71-2. Lösnummer, 30 kr, kan beställas från Historiska institutionen, S:t Larsgatan 2, 752 20 Uppsala. Sven A Nilsson På väg mot militärstaten Krigsbefälets etablering i den äldre vasatidens Sverige Distribution Historiska institutionen, S:t Larsgatan 2, 752 20 Uppsala © Sven A Nilsson 1989 Grafisk form och sättning: Peter Knutar Printed in Sweden by Reklam- och Katalogtryck AB, 1989 ISBN 91-506-0770-7 ISSN 0284-8783 Förord Den undersökning som nu läggs fram har utförts inom forskningsprojektet "Krigsmakt och samhälle i 1500-talets Sverige", som arbetat med stöd av Dele­ gationen för militärhistorisk forskning. Projektforskare var till en böljan docent Gunnar Artéus, professor Birgitta Odén, docent Eva österberg och jag själv. Eva österberg har dock senare måst frånträda sitt medarbetarskap och ersatts av docent Rainer Fagerlund. Enligt arbetsfördelningen har Gunnar Artéus och jag ur skilda synpunkter behandlat befälsgrupperna inom den under 1500-talet ny­ bildade svenska krigsmakten. Jag tackar mina medforskare för stimulerande diskussioner och då särskilt Gunnar Artéus, som varit den pådrivande kraften inom projektet och även blivit den förste att slutföra sin uppgift. Hans undersökning har varit den nödvändiga förutsättningen för min, också därigenom att han trots ett svårtillgängligt käll­ material kunnat etablera en överraskande stor undersökningsgrupp befälhavare. Vi har genom åren haft ett nära och gott samarbete och jag tackar honom nu även för granskning av mitt manuskript. När vi valt att publicera våra undersök­ ningar var för sig, har vi båda för helhetens skull måst gripa över på den andres område och i några fall då också kommit att markera avvikande meningar. Mitt tack gäller även de forskarvänner i Uppsala, Torkel Jansson, Svenbjörn Kilander, Jan Lindegren och Margareta Revera, som tagit på sig mödan att läsa mitt manuskript och gett kritik och synpunkter. Det är inte minst deras frågor som gjort det nödvändigt för mig att föra undersökningen längre än från början avsågs. Vilket inte innebär att de är ansvariga för resultaten, möjligen för att det som en gång planerades som en uppsats nu blivit en bok. I mitt arbete har jag använt excerpter till min 1947 publicerade avhandling "Krona och frälse i Sverige 1523-1594" och dess fortsättning "Kungamakt och aristokrati 1592-1611" (manus från 1951). Vid deras komplettering har jag med stöd av anslag från Delegationen haft hjälp av Käthe Bååth. Sammanfattningen har översatts av Theodosia Gray. För publiceringen har jag kunnat utnyttja tidi­ gare projektanslag från Delegationen. Den har i hög grad underlättats av det bi­ stånd som lämnats av redaktörerna för Opuscula historica upsaliensia, Anders Florén och Thomas Lindkvist, och de produktionsansvariga, Maj-Lis Eriksson och Peter Knutar. Till alla dessa mitt varma tack. Uppsala i september 1989 Sven A Nilsson Inledning Den undersökning som här redovisas ingår i det forskningsprojekt för vars in­ riktning och sammansättning jag hänvisar till förordet och till motsvarande för­ ord i Gunnar Artéus redan publicerade undersökning "Till militärstatens för­ historia. Krig, professionalisering och social förändring under Vasasönernas re­ gering". Projektet har fått namnet "Krigsmakt och samhälle i 1500-talets Sve­ rige". 1500-talet står för tiden fram till 1611, en tid då det växer fram en in­ hemsk, stående armé och då alltifrån 1560-talet även krigen blir nära nog ståen­ de. Sverige är på väg att bli en militärstat med konsekvenser för både statsmakt och samhälle, konsekvenser som endast delvis är undersökta. Militärstat har i detta fall en specifik innebörd, och det är i enlighet med den som beteckningen fogats in i titlarna på såväl Artéus som min undersökning. Den markerar en särskild variant av den s k tidigmoderna staten, den där krigen och krigsmaktens behov kommit att bestämma statsmaktens uppbyggnad och fördelningen av dess resurser. Definitionen tar sikte på vad jag i tidigare arbeten betecknat som 1600-talets svenska militärstat, en stat som kännetecknas av ett allt hårdare uttag av krigsfolk och skatter och ett allt fastare grepp över folket, manifesterat i den för Sverige unika och successivt utbyggda kontrollappa­ raten.1 Som ansatser finns systemet redan under senare 1500-talet, ansatser betingade av krigen och den nya krigsmakt som upprättas, en inhemsk stående armé och en likaledes nyskapad flotta. Armén böljar ta form under Gustav Vasas senare regering och får då ersätta de värvade, ofta utländska förband som kungen tidi­ gare anlitade, förband som vid krig förstärktes med frälserytteri och bonde­ uppbåd. Organisationen utvecklades sedan vidare på ett sätt som brukar anses unikt i den tidens Europa. Jag återkommer i följande kapitel till de härmed för­ bundna problemen och konstaterar här endast att den inhemska armén i krig brukade förstärkas med utländska värvade trupper. Ensam var den knappast jämbördig med kontinentala yrkestrupper men användbar i gränskrigen mot Danmark och i öster mot Ryssland och Polen. Till den nya armén hörde ett krigsbefäl, som även det var en kår under upp­ byggnad, och var av annat slag än de utländska yrkesofficerare, som hade tagit värvning i Sverige tillsammans med sina förband. Det är detta, tidigare rätt o- kända befäl som behandlas i Artéus och mina undersökningar. Artéus diskuterar 1 Nilsson 1982 A, s 21 ff, Nilsson 1982 B, s 31 ff, Nilsson 1984 A, s 29 ff, Nilsson 1984 B, s 295 ff, Nilsson 1988, s 9 ff. Jfr även Lindegren 1985, s 305 ff. 1 och formulerar generellt kriterierna för professionalisering och kan testa dem på den förvånande stora population officerare som han lyckas etablera för tiden 1560-1611. Han har då också sökt fastställa officerarnas ursprung, utbildning och befordran, även fördelningen inhemskt och utländskt, frälse och ofrälse samt tidpunkten för adlande under karriären med de förändringar som sker un­ der perioden. Vilket allt leder fram till en diskussion av samhällets grad av "militärisering". Själv tar jag upp krigsbefälet i relation till staten, som maktgrupp, politisk grupp eller korporation och de former i vilka det avlönades och i samband där­ med fogades in i samhället. Dessa förhållanden får, som det kommer att framgå, konsekvenser av till dels ganska genomgripande art, konsekvenser för utform­ ningen av det system som byggs upp inom den svenska militärstaten. Dess sär­ prägel kommer att ytterligare belysas genom den internationella jämförelse som etableras i undersökningens sista sammanfattande kapitel. I den följande framställningen uppehåller jag mig främst vid arméns befäl­ havare. Flottans officerare spelar i mina sammanhang en förhållandevis liten roll. Bortsett från det adliga, högre befälet kallas de inte till riksdagar och möten och har heller inte i någon nämnvärd utsträckning fått motta de förläningar och donationer som brukade tilldelas arméns befälhavare.2 Befälskategorierna redovisas i huvudsaklig överensstämmelse med Artéus. Som högre befälhavare räknas de som fört befäl över flera enheter, fanor, fäni- kor etc, eller gjort tjänst som ståthållare på viktigare fästningar. Det rör sig här inte om konstanta befälstjänster; den svenska krigsmakten var ännu ej organise­ rad i högre förband.3 En ryttmästare kunde ibland föra sin egen fana, ibland ha befäl över flera fanor och fänikor, vilket medför vissa svårigheter vid kategori­ seringen. De spelar dock i mitt sammanhang ingen större roll. Däremot måste en viss uppmärksamhet ägnas gruppens sammansättning i övrigt och dess plats i det dåtida samhället. Men först frågan om armén och dess rekrytering. 2 Jfr Artéus 1986, s 51 ff, 67, samt nedan s 47 ff. 3 Artéus 1986, s 19 ff, 43 ff. 2 I. Den inhemska armén och dess rekrytering Det har redan påpekats att tidens svenska krigsmakt ännu länge stod tillbaka för yrkestrupperna i det övriga Europa. Någonting var på väg under Erik XIV, som kunde ha omdanat det svenska fotfolkets stridssätt och gjort det väl jämförbart med kontinentalt infanteri. Men i fält kom det aldrig att hemföra några segrar. Vid Axtorna 1565 lyckades det visserligen genomföra strid på öppna fältet men slaget gick förlorat, mest beroende på rytteriets svaga insats. Efter Johan dis trontillträde upphörde reformarbetet och armén gick tillbaka även kvantitativt. Under Karl IX gjordes nya satsningar, till en början under ledning av en av den nederländska skolans främsta målsmän, greve Johan av Nassau. Men uppgiften att under pågående fälttåg reformera den svenska armén blev honom övermäk­ tig och han lämnade snart sitt befäl. Till problemet med det inte fullt slagkraf­ tiga fotfolket hade nu kommit ett nytt. Rytteriet hade under Karls tid kraftigt ökat i numerär. Det var beväpnat på det nya manéret med väijor och handeld­ vapen och stred under karakoll. Men det kunde inte hålla stånd mot det tunga polska kavalleriet, som bevarat lansen som huvudvapen och även i övrigt till fulländning behärskade en äldre tids kavalleritaktik. Så långt den väl fortfarande gängse uppfattningen om dessa ting, en uppfatt­ ning präglad av det tidiga 1900-talets ledande svenska militärhistoriker, till vil­ ka Michael Roberts med