Politisk historia 111 111 2019 RICHARD BRANDERRICHARD Efter andra världskriget stod det offciella Finland på grund av hänsyn till Sovjetunionen utanför den tidiga västeuropeiska inte- grationsutvecklingen. Kontakterna med Europarörelsen, takorga- nisationen för olika medborgarrörelser som arbetade för europeiskt Richard Brander enande, sköttes informellt och utan publicitet av Hjalmar J. Procopé (1889–1954). FINLAND OCH DEN TIDIGA Procopé hade en glänsande karriär bakom sig som mångårig FINLAND VÄSTINTEGRATIONEN TIDIGA DEN OCH utrikesminister, vd för pappersbruksföreningen och fnskt sändebud i Washington. Efter att ha försvarat Risto Ryti i krigsansvarighets- VÄSTINTEGRATIONEN processen hamnade Procopé i politisk offside och levde i ett slags HJALMAR J. PROCOPÉ OCH EUROPARÖRELSEN landsfykt i Stockholm. 1948–1954 För Procopé var västlig integration och antikommunism två sid- or av samma mynt. Hans vision var att Finland inte skulle glömmas bort i gråzonen mellan väst och öst. I boken klarläggs gränserna för Finlands västpolitik med av- seende på den europeiska integrationen utgående från Procopés aktiviteter. Därtill relateras integrationsutvecklingen till antikommu- nismen och motståndet mot Sovjetunionen, med fokus på Förenta staterna och dess underrättelsetjänster som förespråkare för samar- bete i Europa. ISBN 978-951-51-3377-9 Statsvetenskapliga fakultetens publikationer fakultetens Statsvetenskapliga Statsvetenskapliga fakulteten Helsingfors universitet FINLAND OCH DEN TIDIGA VÄSTINTEGRATIONEN HJALMAR J. PROCOPÉ OCH EUROPARÖRELSEN 1948–1954 Richard Brander Akademisk avhandling som med tillstånd av statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet framlägges till offentlig granskning i auditorium XII, universitetets huvudbyggnad, fredagen den 12 april 2019 kl. 12. Helsingfors 2019 Statsvetenskapliga fakultetens publikationer 111 Politisk historia Valtiotieteellisen tiedekunnan julkaisuja 111 Poliittinen historia Publications of the Factulty of Social Scienes 111 Political history © Richard Brander Handledare: Pauli Kettunen Förhandsgranskare: Henrik Meinander och Hanna Ojanen Opponent: Johanna Rainio-Niemi Pärmbild: Foto på Hjalmar J. Procopé daterat 1.1.1954, drygt två månader före hans död, 64 år gammal. Lehtikuva. ISBN 978-951-51-3377-9 (hft) ISBN 978-951-51-3378-6 (pdf) ISSN 2343-273X (tryckt) ISSN 2343-2748 (nätpublikation) Layout: Jukka Iivarinen, Vitale Ay Tryck: Unigrafia Helsingfors 2019 SAMMANDRAG Syftet med avhandlingen är att utgående från en enskild aktör, den tidigare utrikes- ministern Hjalmar J. Procopé, klarlägga och förstå gränserna för den finska västpolitiken med avseende på den europeiska integrationen under årtiondet efter andra världskriget. Under åren 1948–1954 var Procopé ett slags inofficiell kontaktperson mellan Finland och Europarörelsen, en takorganisation för olika medborgarrörelser i Västeuropa som arbetade för europeiskt enande och bidrog till grundandet av Europarådet 1949. I ljuset av arkivmaterial som främst består av Procopés dagböcker, korrespondens och rapporter granskas förhållandet mellan Finland och den gryende västintegrationen. Därtill relateras den europeiska integrationen till antikommunismen och motståndet mot Sovjetunionen med fokus på Förenta staterna och dess underrättelsetjänster som tillskyndare av samarbete i Europa. Avhandlingen visar att det på grund av utrikespolitiska hänsynstaganden till Sovjet- unionen fanns både en möjlighet och ett behov för en privatperson att inofficiellt och utan publicitet upprätthålla kontakter med Europarörelsen. Procopé eftersträvade att slå vakt om Finlands intressen i den tidiga integrationsutvecklingen. Både han själv och myndigheterna i Helsingfors var måna om att Procopé varken i västs eller i Moskvas ögon skulle likställas med de östeuropeiska exilpolitikerna, eftersom det kunde ha gett en signal om att Finland var en del av östblocket. Ett forskningsresultat är att gränserna för Finlands rörelseutrymme i den tidiga po- litiska västintegrationen framträder vid studiet av de områden där Procopé agerade. Han saknade officiellt mandat men engagerade sig medvetet på områden där han ansåg sig kunna göra nytta för Finland. Avhandlingen ansluter sig till en relativt ny forsknings- inriktning inom europeisk integrationshistoria som betonar enskilda aktörers och idéers betydelse för Europabygget. Procopé, som vistades i frivillig landsflykt i Stockholm, både hittade och gavs en nisch som passade honom bra. Han åtnjöt förtroende inom Europarörelsens ledning och bland dess amerikanska finansiärer, inklusive underrättelsetjänsten CIA. I Finland hade Procopé kvar ett brett nätverk av kontakter, även om han var en märkt man efter att ha försvarat Risto Ryti i krigsansvarighetsprocessen. K.A. Fagerholm hörde som statsminister i slutet på 1940-talet till dem som fick Procopés konfidentiella rapporter om Europafrågor. För Procopé var västeuropeisk integration och antikommunism två sidor av samma mynt. Han upprätthöll korrekta relationer med J.K. Paasikivi medan Urho Kekkonen aktivt motarbetade den förre utrikesministern. Finlands rörelseutrymme under decenniet efter kriget var onekligen begränsat. Relationen till Sovjetunionen definierade Finlands internationella ställning. Denna undersökning visar hur det under den officiella ytan verkade inofficiella nätverk där befrämjande av västeuropeisk integration vävdes samman med antikommunism. Nyckelord: europeisk integrationshistoria, Europa, Europarörelsen, Europarådet, Europeiska unionen, västintegration, antikommunism TIIVISTELMÄ Tutkielman tarkoituksena on tarkastella Suomen länsipolitiikan toimintarajoja Euroopan integraation suhteen toisen maailmansodan jälkeisenä vuosikymmenenä yksittäisen toimijan eli entisen ulkoministerin Hjalmar J. Procopén kautta. Procopé toimi vuosina 1948–1954 eräänlaisena epävirallisena yhteyshenkilönä Suomen ja Eurooppaliikkeen välillä. Lukuisat länsieurooppalaiset kansalaisjärjestöt toimivat Euroopan yhdentymisen puolesta, ja Eurooppaliike oli niiden kattojärjestö. Liikkeeen näkyvin saavutus oli myötävaikuttaminen Euroopan neuvoston perustami- seen vuonna 1949. Suomen ja orastavan länsi-integraation välistä suhdetta arvioidaan tässä tutkiel- massa pääasiassa Procopén päiväkirjoja, kirjeenvaihtoa ja muistioita käsittävän arkisto- aineiston valossa. Lisäksi Euroopan yhdentymistä tarkastellaan suhteessa kommunismin- ja neuvostovastaisuuteen, korostaen erityisesti Yhdysvaltojen ja sen tiedustelupalvelun roolia Euroopan yhteistyön edistäjänä. Tutkielmassa osoitetaan, että neuvostosuhteisiin liittyvien ulkopoliittisten rajoit- teiden vuoksi yksityishenkilölle annettiin mahdollisuus hoitaa yhteyksiä Eurooppa- liikkeeseen epävirallisesti ja julkisuudelta piilossa. Ilman virallista mandaattia toimiva Procopé pyrki integraation alkuaikoina ajamaan Suomen etua siten, että häntä ei län- nessä eikä liioin Moskovassa rinnastettaisi maanpaossa eläviin Itä-Euroopan poliitik- koihin, mikä olisi voitu katsoa merkiksi Suomen kuulumisesta itäblokkiin. Tutkimustulosten mukaan Suomen liikkumatilan rajat poliittisen länsi-integraation alkuaikoina hahmottuvat tarkasteltaessa Procopén toimintakenttää. Hän keskittyi tie- toisesti asioihin, joissa katsoi voivansa toimia Suomen hyväksi. Siellä missä Procopé kulki, siellä kulki usein myös liikkumatilan raja. Siten tämä tutkielma liittyy myös Euroo- pan integraatiohistorian tutkimuksen suhteellisen tuoreeseen suuntaukseen, jossa korostetaan yksittäisten toimijoiden ja aatteiden merkitystä Euroopan rakentamisessa. Eräänlaisessa vapaaehtoisessa maanpaossa Tukholmassa elävä Procopé löysi itsel- leen sopivan roolin, jonka myös muut hänelle soivat. Hän nautti Eurooppaliikkeen johdon ja sen amerikkalaisten rahoittajien sekä tiedustelupalvelu CIA:n luottamusta. Suomessa Procopélla oli edelleen laaja yhteistyöverkosto siitäkin huolimatta, että puo- lustettuaan Risto Rytiä sotasyyllisyysoikeudenkäynnissä hänestä oli tullut merkitty mies. Procopé mielsi Länsi-Euroopan integraation ja antikommunismin saman kolikon kahdeksi eri puoleksi. Välit J.K. Paasikiveen olivat asialliset, mutta Urho Kekkosesta hän sai aktiivisen vastustajan. Sodan jälkeisenä vuosikymmenenä Suomen poliittinen liikkumatila oli niukka. Suhteet Neuvostoliittoon määrittelivät Suomen kansainvälisen aseman. Tässä tutki- muksessa osoitetaan, kuinka virallisen pinnan alla toimi epävirallisia verkostoja, joiden toiminnassa Länsi-Euroopan integraation edistäminen ja kommunismin vastustami- nen kietoutuivat yhteen. Avainsanat: Euroopan integraatiohistoria, Eurooppa, Eurooppaliike, Euroopan neu- vosto, Euroopan unioni, länsi-integraatio, antikommunismi SUMMARY The aim of this thesis is to clarify and understand the limits on Finnish foreign policy in relation to early Western European integration during the decade after World War II, studied through the actions of former Finnish foreign minister Hjalmar J. Procopé. During the years 1948 to 1954 Procopé acted as an informal and unappointed liaison between Finland and the European Movement (EM). The European Movement served as a platform for different organisations working towards European unity. Its most nota- ble achievement was the impetus given to the founding of the Council of Europe in 1949. In this thesis, Finland’s relationship with the burgeoning European integration project is studied using primary sources chiefly comprising Procopé’s diaries, corre- spondence, as well as his written reports on European integration efforts and related affairs. Early European integration is also assessed in relation to anti-communism and resistance