Rapport Arendus 2017:23

Arkeologisk förundersökning och undersökning inom fastigheten Dalhem Hallfose 1:2 och1:3, Region

Arkeologisk förundersökning och undersökning Dnr 431-1781-17

Dalhem socken Gotlands län 2017

Dan Carlsson Arendus Färjeleden 5 621 58 [email protected] www.arendus.se

Omslagsbild: Anläggning 12 efter framrensning. Ett markant stolphål Foto: Dan Carlsson

Allmänt kartmaterial: © Lantmäteriet

2 Arkeologisk förundersökning och undersökning på fastigheten Dalhem Hallfose 1:2 och 1:3 Region Gotland

Undersökande institution: Arendus AB

Typ av undersökning: Arkeologisk förundersökning och undersökning

Socken: Dalhem

Län: Gotland

Författare: Dan Carlsson

Sammanfattning

I samband med nedläggning av ny elkabel vid Hallfose gård i Dalhem socken har Arendus AB utfört en arkeologisk förundersökning, följt av en arkeologisk undersökning av påträffade boplatslämningar. Den arkeologiska förundersökningen innebar en schaktningskontroll längs en total sträcka av ca 560 meter, som innebar att 17 anläggningar påträffades, koncentrerade till huvudsakligen två områden med ett par övriga spridda anläggningar utanför dessa områden. Den följande arkeologiska undersökningen visade på huslämningar från vikingatid, i form av kraftiga och välbevarade stolphål, och ett äldre boplatslager från den äldre järnåldern i form av härdar, ytor med skörbränd sten och soffläckar, daterade till tiden omkring år 0 av vår tideräkning.

Resultaten av den arkeologiska undersökningen visar på att vi troligen har att göra med en boplats från tiden omkring år 0 av vår tideräkning, möjligen kopplat till ett gravfält beläget inom trädgården till nuvarande Hallfose gård.

Resterna av den vikingatida horisonten tolkas utgöras av en konkret byggnad från ca 900 vår tideräkning i form av ett uthus, som troligen skall kopplas till en vikingatida går som en direkt föregångare till gården Hallfose, där den ligger när vi möter den i den äldsta kartan från 1700.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell Licens. Licenstexten finns tillgänglig på http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/deed.sv eller genom att skriva till Creative Commons, 543 Howard Street, 5th Floor, San Francisco, California, 94 105, USA.

3 4 INNEHÅLL

Bakgrund………………………………………………….. 7 Syfte och omfattning ………………………………….. 7 Topografi och fornlämningsmiljö…………………….… 8 Vetenskaplig frågeställning..…………………………….. 14 Fältarbete ..………………………………………………… 15 Påträffade anläggningar ……………………….. 15 Äldre järnålderns boplatslämningar …………. 18 Vikingatida hus …………………………………. 19 En nedgrävd ko …………………………………. 21 Analys och tolkning ………………………………………. 22 Referenser………………………………………….……… 24 Administrativa uppgifter………………………………… 25

Bilaga 1. Skrivelse Folke Larsson …………………….. 27 Bilaga 2. Anläggningsbeskrivningar ……………….… 37 Bilaga 3. 14C dateringar ………………………………. 59 Bilaga 4. Tabell över fynd etc från anläggningarna 61

5 6 Bakgrund

GEAB, genom NEKTAB AB, har ansökt om tillstånd till arbeten i anslutning till fornlämningar inom Dalhem och Halla socknar. Det handlar om rivning av luftledningar och anläggande av nya markkablar. En av delsträckorna rör anläggande av nya kabeldiken vid Hallfose gård i Dalhem socken. Kabeln skall förläggas i åkerkanten norr om gården och utanför i åkern har tidigare påträffats både en del lösfynd från järnåldern och, längre mot norr, två silverdepåer från vikingatid, vilket inneburit att Länsstyrelsen tagit beslut om en arkeologisk förundersökning längs en viss sträcka i anslutning till gården.

Syfte och omfattning

Syftet med den arkeologiska förundersökningen var att fastställa om fornlämning berördes av kabelförläggningen och i så fall beskriva fornlämningens karaktär, tidsställning och komplexitet som ett underlag för den vidare ärendehanteringen. Förundersökningen skulle ge förutsättningar och underlag för en bedömning av fornlämningens kunskapspotential inför ett eventuellt beslut om arkeologisk undersökning.

Vid den arkeologiska förundersökningen påträffades ett flertal lämningar i form av stolphål, härdar och gropar och det bedömdes som inte möjligt att undvika att flera av dessa skulle komma att påverkas. Länsstyrelsen i Gotlands län Figur 1. Utdrag ur fornminnesregistret. Blå linje markerar tog därför ett kompletterande beslut om ledningsschaktets sträckning, med röd linje markeras den arkeologisk undersökning av påträffade delsträcka som ingick i den arkeologiska förundersökningen i form lämningar. av schaktningsövervakning. Röda markeringar visar på registrerade fornlämningar och violett markering är uppgifter ur Skog och De arkeologiska insatserna har således Historia projektet. Karta © Lantmäteriet. initialt utgjorts av en arkeologisk förundersökning, vilken visade att det längs en viss sträcka av ledningsschaktet fanns ett flertal fornlämningar i form av stolphål, härdar, skärvstenspackningar och gropar. Omfattningen av lämningarna var sådan att det skulle bli omöjligt att undvika dem genom att förändra sträckningen av kabelnedläggningen, då de med stor sannolikhet även skulle påträffas ytterligare anläggningar vid sidan av påträffade lämningar. Länsstyrelsen beslutade därför att låta göra en arkeologisk undersökning av de fornlämningar som framkommit inom schakten med syftet att undersöka, dokumentera och ta bort dessa.

7 Topografi och fornlämningsmiljö

Undersökningsområdet utgörs av åkermark eller före detta åkermark i direkt anslutning till Hallfose och Harstäde gårdar i Dalhem socken. Söder om gårdarna finns Dalhemsån och norr om utbreder sig stora och öppna åkerfält. I åkermarkerna norr om Hallfose gård har åtskilliga fynd påträffats från förhistorisk tid, vilket jag återkommer till nedan. Inom åkermarken till Hallfose gård har två silverdepåer påträffats och även omfattande fynd som troligen kan knytas till boplatser, såväl från äldre järnåldern som vikingatid. Lämningarna är av allt att döma spåren av den äldre historien rörande gårdarna Hallfose, Harstäde, Nygårds och Munkebos. Dessa gårdar bildar en tydlig och sammanhängande gårdsgrupp under äldre tid, vilket tydligt framgår av kartan från 1700- talet (figur 2). Idag är i princip all den Figur 2. Landskapet runt Hallfose. Här finns fyra gårdar; Hallfose, mark som var äng under 1600-talet Harstäde, Nygårds och Munkebos, vilka tillsammans bildar en väl uppodlad och det är i dessa områden sammanhållen gårdsgrupp, med åkermarken intill på norra sidan och som de flesta fynden har påträffats, bortom denna ängsmarken. Bebyggelsebilden antyder att gårdarna framför allt under loppet av 1800- har en gemensam historia ner i förhistorisk tid och påträffade föremål talet när större delen av området indikerar ett äldre ursprung i ängarna i norr och ett från yngre järnåldern intill dagens bebyggelse. lades under plogen.

Området för en av de två silverdepåerna har vid ett flertal tillfällen undersökts med metalldetektor. Några mer konkreta arkeologiska utgrävningar inom fornlämningsmiljön har dock inte skett, förutom en begränsad undersökning av den förmodade platsen för själva depån, varför frågan om fyndens koppling till konkreta lämningar av exempelvis boningshus, verkstäder, gravar etc är mer eller mindre okänd. I fornlämningsregistret beskrivs miljön för silverdepån på följande sätt; Fyndplats för myntskatt från vikingatiden. Lokalangivelse av Majvor Larsson, Visby. Tillägg enligt ATA dnr 321-215-1999. Rapport. Ark. und. Sthlm-univ. Numismatiska forskningsgruppen. C. Kilger: Ytterligare fynd inom markerat område, ca 330x150 m (NNÖ-SSV). Undersökning år 1998. / Ant 1999-06-16 LO Tillägg enligt ATA dnr 321-5178-2000. Rapport. Ark. und. RAGU. L. Almquist, Y. Engström. J. Ström: Vid undersökning 1990 med metalldetektor påträffades en utplöjd silverskatt med 48 mynt och delar av ett filigranspänne. Fynd av brons, bl.a. bältebeslag påträffades i samma åker. Ant 2001-09-03 AÅK Tillägg enligt ATA dnr 321-61-2001. Rapport. Ark. und. Länsmuseet på Gotland. B. Rydén: Arkeologisk efterundersökning 1999, varvid en sönderplöjd skattgömma kunde identifieras, med fynd av silver, brons, bly och flinta, samt en härd./ Ant 2001-09-25 AÅK Tillägg enligt ATA dnr 321-3637-2000. Rapport. Ark. und. RAGU. L. Almquist, Y. Engström. J. Ström: Samma som ATA dnr 321-5178-2000. Ant 2001-09-03 AÅK.

8 I Historiska museets arkiv över inlämnade fynd är ett stort antal föremål påträffade vid Hallfose, inte minst från vikingatid, men även äldre föremål. Det rör synbarligen både gravfynd och boplatslämningar och pekar på miljöns komplexa struktur. Någon närmare analys av var mer exakt fynden är påträffade finns inte i beskrivningarna till fynden, men en intressant uppteckning av en tidigare boende på Hallfose gård ger en belysande bild av var föremålen kommer ifrån. Av hans uppteckning kan man utläsa att det i ängsmarkerna norr om gårdarna, knappast förvånande, har funnits husgrunder från den äldre järnåldern och även gravar. Flera av de i arkiven registrerade fynden har uppgiftslämnaren kunnat peka ut var de är funna (se bilaga 1).

Figur 3 visar på de namnuppgifter om skilda ägor inom Hallfose gård som Larsson använder för att beskriva var fynd är påträffade. Han använder ett utdrag ur laga skifteskartan för att identifiera skilda ägor, vilka kan kopplas till fynden och i kartan, figur 4 på följande sida, är överfört uppgifter om fyndplatser utifrån Folke Larssons förteckning. Lägger man samman Folke Larsson fynduppgifter i laga skifteslandskapet med dagens landskap framträder en intressant bild. Vad som då framträder är den traditionella bild som visar på en situation med den äldre järnåldern i de centralt liggande delarna av inägorna, i det som oftast är äng på 1600-talet, och med den senare bebyggelsen, från och med vikingatid, i ett högre läge, ofta samma område som bebyggelsen har när vi möter den på kartan 1700. I det följande analyseras de uppgifter Folke Larsson för fram, satta i relation till det äldre landskapet, som en bakgrund till tolkningen av resultaten av den här redovisade arkeologiska undersökningen.

Folke Larsson visar på några intressanta områden i det nutida åkerlandskapet norr om gården som är värt att notera som en utgångspunkt för att tolka Figur 3. Kartbild från Folke Larsson uppteckning om fynd landskapets historiska dimensioner. För det första från Hallfose gård. De olika beteckningarna och tar han upp en äga som går under namnet indelning i skilda ägor kommer från laga skifteskartan. Stabbstycket. Han nämner att ”området ligger högre än omgivande mark och som ”innehöll en väldig ansamling av sten”. Sett i laga skifteskartan är området vid den tiden ännu inte uppodlat. Han tolkar det som möjlig plats för kämpgravar och mycket talar för att han har rätt. Ortnamnet Stabb eller Stav, har av Ingemar Olsson med stor säkerhet kopplats till förekomsten av äldre järnåldersgårdar i form av stenhusgrunder, så kallade kämpgravar (Olsson 1976). Den aktuella ägan omges av en kraftig stenvall på södra och östra sidan enligt Larsson, vilken kan utgöra rester av hägnader överlagrade av röjningssten från den omgivande åkermarken. Vid laga skiftet utgörs Stabbstycket av äng, som dock kom att odlas upp under sannolikt 1920-talet, enligt Folke Larsson. Han noterar att man vid uppodlingen körde bort mängder med sten (sannolikt husgrunder) och att man också påträffade flera stenklot, vilket förmodligen betyder det vi brukar kalla för knackstenar.

9 Figur 4. Dagens landskap som bas och i denna inlagt laga skifteslandskapet med åkermark och hägnader och namnen från Folke Larssons sammanställning om fyndplatser. Med rött är utmärkt de intressantaste platserna utifrån fyndsammanhang. Längst i nordväst finns ängen med namnet Buge efter en ödegård, omnämnd på 1400-talet. Till höger Stabbstycket, som av allt att döma skall ses som plats för kämpgravar. Ängsåker hyser av allt att döma ett bortodlat gravfält från den äldre järnåldern och intill detta i Ekåkern, förekomst av slagg. Väster om detta ligger ”Stenstycket”, som troligen markerar platsen för ytterligare en kämpgravsplats. Med blå färg är markerat de fyra områden med fynd som framkommit vid undersökningar med metalldetektor under senare år, där F1 är platsen för silverdepån. Blå linje är kontrollerad ledningssträcka

10 Strax väster om Stabbstycket finns en inhägnad äga, som under 1600-talet utgjordes av äng, med namnet Buge. Platsen är upptagen i fornminnesregistret som RAÄ Dalhem 98 som rester av ödegården Buge. Gårdens första belägg finns i Ivar Thotts räkenskapsbok för Gotland daterad 1485-87. Där är Per Buge Dalhem, domare i Kräklinge ting, omnämnd. I Jordebok 1654 är Buge äng redovisad under rubriken "särskild fastighet" i Dalhem. Skattläggningskartans Bugängen är en flytande jord (skattebefriad) som köpts in till Gandarve. När och från vem framgår inte av källan. Kulturgeograf Per-Göran Ersson har fosfatkarterat en del av området och uppmätte höga fosfater i ängens södra del, samt sporadiskt i ängens nordnordvästra del (Ersson 1974). Mycket talar för att platsen hyser en ödegård från medeltid, men mer än så kan man inte utläsa ur uppgifterna. Man kan för övrigt notera att ängens utbredning enligt laga skiftet överförd till dagens landskap är något längre mot söder och av något mindre storlek än vad som är markerat i fornminnesregistret.

Mer konkreta är uppgifterna från Folke Larsson om var ett stort antal fynd registrerade i Gotlands Museums arkiv är påträffade. Fynden är inlämnade till Historiska Museet i Stockholm. Det gäller fynd i form av såväl mans- som kvinnosmycken och därtill en del rester av vapen (inv. 5644, 5646, 5840 och 6392A). Han nämner att de kommer från den så kallade Ängsåkern och då speciellt en del som han kallar NA Ängsåker, vilket motsvarar markeringen i kartan, figur 3.

Fynden utgörs av följande delar; • Inv. 5644. Ett söndrigt spänne, 1 nyckel, 2 små hängprydnader, små bitar av kedjor m.m. av brons, 93 hela glaspärlor och flera bitar av glaspärlor, bitar av lerkärl, 5 små järnbitar m.m. Funnet av Jacob Larsson Hallfose uti Ängsåker under 2 kalkflisor. Inlämnat 14 dec. 1875. • Inv. 5646. ett söndrigt, nu lagat lerkärl med ett öra och sirater. Höjd 3,9”, diam. 4,2”. Funnet av Jacob Larsson uti Ängsåker. Inlämnat 14 dec. 1875. • Inv. 5840. 33 hela och 12 söndriga eller hopsmälta pärlor, 7 länkar av bronskedja, 4 bitar av benkam, brända samt 3 järnbitar funna av Jacob Larsson i en äga där förut fyndet 5644 anträffats. Inlämnat 7 nov. 1876. •Inv. 6392. Ett halvelliptiskt järnbeslag. En bit av en bronsnål. Ett fragment av ett slags häkta (?) av brons, med fem hål… 60 glas- och lerpärlor, Figur 5. Fyndmaterialet inv. nr 5644. Fynden skadade av eld, samt omkring 15 kommer uppenbarligen från en grav, daterad till hopsmälta pärlor och äldre järnåldern, romersk järnålder- klumpar. 10 ungefär Figur 6. Lerkärlet, inv. nr. folkvandringstid. Foto SHM. 5646. Typsikt lerkärl från tumslånga spikar. Funnet av romersk järnålder- Jacob Larsson på samma folkvandringstid. Foto SHM. ställe, där för 4 år sedan fynd anträffats, som för statens samlingar blivit inlöst. Inlöst den 20 aug. 1879.

Som framgår är fynden inkomna med kort mellanrum, troligen i samband med att en viss äga odlades upp och helt klart från ett och samma område. Fynden indikerar att det handlar om ett gravfält med

11 brandgravar. Uppgiften om ett par kalkflisor för tanken till gravar från romersk järnålder och folkvandringstid och fynden pekar i samma riktning och av allt att döma har här funnits ett gravfält från kämpgravstid.

Folke Larsson menar att fynden kommer från en speciell del av den så kallade Ängsåkern, inte långt ifrån platsen för de troliga bortodlade kämpgravarna. Jag har i kartan figur 4 markerat det troliga läget för det bortplöjda gravfältet. Ett annat intressant fynd som uppenbarligen också kommer från Ängsåkern, och troligen hör ihop med gravfältet, är en liten bildsten, ca 90 cm hög. Den påträffades 1873-74, dvs samma tid som gravfynden enligt ovan. Intill bildstenen påträffades bitar av en lerurna, diverse pärlor samt fragment av brons- och järnbitar. Bildstenen är av typen M i den indelning som Lamm-Nylén gör, dvs från perioden 500-700 e. vår tideräkning, vilket rimmar väl med den förmodade åldern på gravarna som är bortodlade och förekomsten av kämpgravar i närheten. Dessa äldre bildstenar återfinns som regel på gravfälten, i motsats till de yngre bildstenarna.

Utöver ovan nämnda lösfynd från åkrarna norr om Hallfose finns ytterligare fynd, både vapen och smycken från förhistorisk tid och även senare perioder från åkrarna norr om gården (inv. nr. 11561). Det går inte till alla delar att belägga var de kommer från mer exakt, men en hel del torde komma från samma område som tidigare fynd.

Folke Larsson nämnder dock ett intressant fynd som han själv noterat i åkermarken. Han talar om ett antal svarta eller gråsvarta stenar, en del med inslag av brunt, som han har funnit i västra delen av vad han kallar TA Ekåker. Han säger vidare att ”de är poriga och ser ut som om de har varit smälta”. Vidare säger han att ”ingen av stenarna har varit större än 10 cm”. Vad han beskriver är uppenbarligen slaggklumpar och troligen är de från en verkstad.

Platsen för stenarna är inte långt från ett annat område som av namnet att tolka troligen även har hyst fornlämningar. Stycket kallas för Stenstycket. Av namnet framgår inte om det rör sig om ett gravfält, en gårdsplats från den äldre järnåldern, eller något annat. Av intresse i sammanhanget är att i laga skifteskartan har lantmätaren i åkermarken noterat ett par rektangulära impediment, som skulle kunna motsvara ett par järnåldershus. Ett ligger inom ägan Stenstycket, ett i nordvästra kanten. Möjligen rör det sig om kämpgravar, vilket skulle peka på att här, tillsammans med den troliga gården i Stabbstycket, har funnits flera gårdar från den äldre järnåldern, vilket är fullt rimligt.

Området sammanfaller med fornlämning RAÄ Dalhem 104, vilken beskrivs på följande sätt i fornminnesregistret; ”Bytomt/gårdstomt. Område, vinkelformat, ca 410x250 m (NV-SÖ), som på skattläggningskartan Figur 7. Föremål hittade på marker ca 1700 motsvaras av en hårdvallsäng kallad Stenstycke högård, till Hallfose utan närmare brukad under Nygårds. Ödegården Buge låg strax N därom. Enligt platsuppgift. En yxa och ett svärd Arrhenius fosfatkarta finns det höga fosfater strax utanför ängen från vikingatid och en typisk (100-199 grader, stark boplatsindikation), varför den fosfatrika ytan sländtrissa av ben (inv. nr. 11561). har tagits med i digitaliseringen av högården (som låg i ytans N del). Foto SHM. En högård var en liten hårdvallsäng som oftast låg i närheten av den brukande gården. Ett perifert läge gör en sådan äng intressant för

12 ödegårdsforskningen. Stenstycke pekar på förekomst av av sten, ev. från någon typ av bebyggelselämning”.

Följer man upp beskrivningen enligt kartmaterialet finns det en liten äng som heter Stenstycket högård, men det är inte den här aktuella ägan. Den heter enbart Stenstycket. Att här finns boplatslämningar är uppenbart, däremot är det svårare att belägga dess ålder utifrån kartmaterialet. Jag håller det för troligt att det rör sig om resterna av en järnåldersgård, med tanke på namnet på ägan. En gård från andra perioder än kämpgravstid är inte byggda i sten och skulle inte ge upphov till ett namn som detta.

Här kan det finnas anledning att beröra de metalldetektorundersökningar som gjorts norr om gården för att belägga var de två silverdepåer är funna som är påträffade inom marker tillhörande Hallfose under loppet av 1800-talet. Det rör sig om två depåer. Den ena, SHM 3901, består enbart av 5 arabiska mynt, påträffade i samband med dikesgrävning 1868. Mynten dateras till 896-936 efter vår tidräkning (Stenberger1947, sid 38). Någon närmare uppgift om fyndplats finns inte, annat än att det är funnet på Hallfose gård.

Den andra depån påträffades initialt 1884 och därefter har vid flera tillfällen mynt lämnats in. Med början 1977 har vid ett antal tillfällen metalldetektorundersökningar genomförts inom Hallfoses marker för att belägga var depån är påträffad. Vid dessa undersökningar har fyra skilda delområden med fynd noterats, vilka finns utmärkta i kartan, figur 4. Område FI, är platsen för silverdepån, initialt påträffad 1884. FII, FIII och FIV är områden med fynd av förhistorisk karaktär. Man kan notera att ett fyndområde (fyndområde II) är beläget strax norr om det nu aktuella ledningsschaktet och nära gården. Här påträffades ett tiotal bronser (Kilger 1999). Fyndområde I utgörs således av en av de två depåer som är påträffade inom Hallfose. Var den andra depån kommer från är ännu okänt.

Innan vi lämnar detta med lösfynd och fynduppgifter finns det ett område med fynd som är av central betydelse i den fortsatta analysen och tolkningen rörande påträffade anläggningar längs ledningsschaktet, och det rör fynd som påträffats i trädgården till gården Hallfose. Till att börja med finns det ett fynd påträffat 1896 (SHM 10222) i form av ett försmält, massivt bronsstycke, tresidigt (del av grytfot?), men framför allt en ”mängd bitar av ett lerkärl som SV. F. 395, men utan ornering, 3 bitar av ett lerkärl av samma form som föregående. Funna under trädgårdsanläggning av L.P. Larsson, vid uppbrytning av en kalkstensflis, omkring 1 meter i fyrkant, anträffades krukan bland kol och brända ben”. Av beskrivningen, och med hänvisningen till SV. F. 395, är det med största sannolikhet frågan om en grav från den äldre järnåldern, romersk järnålder-folkvandringstid.

I trädgården har även ett vikingatida fynd gjorts i form av en 7,8 cm lång fyrsidig ten av silver, funnet vid grävning i trädgården invid bostaden” (inv. nr. shm 9666). Om denna ten är en del av en depå eller ett lösfynd, eller möjligen skall kopplas till en vikingatida verkstad, är oklart. Man kan dock notera att Folke Larsson även nämner att de vid mitten av 1900-talet funnit ett bronsspänne i en blomsterrabatt intill huset, möjligen ett vikingatida spänne, och själv hade han grävt upp ett ljuster av järn ca 10 meter därifrån. Ett liknande ljuster som är skaftat finns sedan tidigare på gården, säger han. Förekomsten av fynd direkt på gårdsplan påminner starkt om vad som exempelvis påträffats på gårdstomten vid Bjärges i (RAÄ Eksta 232:1-3) och vid våra undersökningar av gårdsplatsen för Ire gård i socken. De markerar av allt att döma en kontinuerlig bosättning på platsen sedan i alla fall vikingatid till våra dagar.

Väger man samman vad som finns av spår och lämningar från förhistorisk tid är det uppenbart att området norr om gården, i dess åkermark och även inom angränsande åkermarker, finns talrika spår av såväl husgrunder och gravar, framför allt från den äldre järnåldern i form av ett gravfält, en bildsten som uppenbarligen stått på ett gravfält och troligen minst två järnåldersgårdar. I åkerns södra del finns fynd av

13 smältor av brons, som troligen hör till den yngre järnåldern. I trädgården till bebyggelsen till Hallfose, som har legat i princip på samma tomt sedan åtminstone 1600-taltes slut, har fynd av såväl grav från äldre järnåldern som föremål från vikingatid påträffats.

Bilden är helt i linje med vad som framgår av andra platser, vilket innebär att i den forna ängsmarken finns den äldre järnålderns landskap, med den yngre järnålderns och följande perioder regelmässigt ligger mer ”perifert” i relation till de centrala ängena, oftast intill vägar och som regel inom något högre belägna delar av landskapet.

I det följande redovisas resultaten av den nu aktuella undersökningen, för att i ett avslutande kapitel summera och tolka bilden av historien vid Hallfose. Analysen och resonemangen utgår från resultaten av grävningen sammanställda i bilaga 2.

Vetenskaplig frågeställning

Analysen av fornlämningssituationen i området ger en god grund till en vetenskaplig frågeställning avseende den arkeologiska insatsen i samband med schaktningsövervakningen av ledningsschaktet och målsättningen med undersökningen. Redovisningen ovan har illustrerat att det mesta tyder på att vi skall räkna med ett äldre järnåldersläge ute i åkermarken, framför allt i norra delen av området, och att spåren på själva gårdsplatsen för Hallfose och dess närhet, indikerar att det kan ha funnits en bosättning från i alla fall vikingatid till våra dagar på Hallfose gårdsplats. För ett sådant antagande kan också läggas fyndet av ett tiotal bronssmältor påträffade i södra åkerkanten i samband med metalldetektorundersökningar på 1990-talet.

Därutöver pekar fyndet av en trolig grav från gårdsplatsen för Hallfose gård att det möjligen även kan finnas ett äldre boplatsläge och gravfält, eller i alla fall, gravfält, i anslutning till Hallfose gårdsplats, med datering till den äldre järnåldern.

Det har i det inledande resonemanget påtalats den bild som börjar växa fram att flyttningen av bebyggelsen under loppet av kämpgravstid till nutid som regel skett enbart vid ett enda tillfälle; det vill säga vid övergången mellan folkvandringstid och vendeltid, vilket innebär omkring 550 efter vår tideräkning. Den väsentliga frågan i samband med nu föreliggande undersökningar blir då att se på möjligheten att ytterligare belysa denna för gotlandsforskningen centrala fråga.

14 Fältarbete

Arbetet har inledningsvis inneburit en genomgång av äldre kartor och arkivuppgifter om fyndplatser etc, redovisade ovan, för att skapa en bild av områdets kulturhistoria som underlag för analys och tolkning av påträffade anläggningar. Särskilt viktigt i detta fall är området vid Hallfose gård, som gårdstomt/bytomt. Förhållandevis höga fosfathalter enligt Arrhenius fosfatkartering pekar på sannolikheten av en boplats i området. De högsta värdena sammanfaller väl med åkerområdet vid Stenstycket och åkern öster om (Ekåker) som uppvisar spår av boplats- och verkstadsområde.

Man kan även notera att området utgör den centrala delen av en svag höjd i landskapet och mycket talar således för att platsen hyser lämningar av en äldre boplats. Man kan för övrigt notera att nu aktuellt ledningsschakt löper genom ett område intill gården Hallfose som går under namnet Högård, och utgör ett mindre ängsområde. Dessa högårdar brukar generellt tolkas som liggande i direkt anslutning till själva gårdsplatsen.

Fältarbetet har inneburit att följa schaktningen längs den aktuella sträckan, som var 560 meter lång. För att inte gräva av en skiftesväg delades schaktet upp i två delar (se kartan figur 9). Schaktningen gjordes med en ca 2 meter bred skopa och bredden på schaktet kom att bli ca 2,5-3 meter brett. Hela sträckan gjordes i åkermark eller i före detta åkermark, förutom en kort sträcka genom den östligaste delen av den så kallade Högården. Matjorden banades av ner till steril undergrund. Jorden utgjordes huvudsakligen av sand, med mindre sträckor av inslag av lera. Sanden gjorde det enkelt att observera Figur 8. Den norra delen av schaktet. Schakten var genomgående förekommande anläggningar. mellan 2,5 och 3 meter breda, grävdes ner till steril jord, som i det här Matjordslagret var förhållandevis fallet är sandjord. Hela sträckan gick i åkermark, äldre eller nutida. tjockt, 0,3-0,5 meter, och innehöll relativt lite av sten.

Schakten, och till en del den uppgrävda jorden, kontrollerades med metalldetektor. Några föremål förutom ett antal mindre bitar av järn påträffades inte. Dessa togs inte tillvara. I en av anläggningarna kom ett par bitar grov, äldre keramik, i övrigt var det enbart en del ben och kol.

Påträffade anläggningar

Totalt registrerades 17 anläggningar, där de flesta kom att ligga inom schakten. På ett antal ställen kom vi dock att utvidga schakten för att få med hela anläggningarna inom den grävda ytan, framför allt för att kunna bedöma vilken typ av anläggning det rörde sig om. Utöver undersökta anläggningar förekom ett antal täckdiken, både i form av smala jordgrävda schakt och stenfyllda diken. För en detaljerad beskrivning av varje anläggning hänvisas till bilaga 2.

15 Figur 9. Påträffade anläggningar koncentrerar sig huvudsakligen till två områden, belägna relativt nära gårdsmiljön Hallfose. Utöver dessa två områden finns ett par spridda anläggningar längre mot väster (anläggning 3 och 4) och en härd ner mot landsvägen i sydväst (anläggning 1). I den nordvästra delen fanns en grusbädd efter troligen en sentida byggnad. Röda punkter markerar härdar, skörbränd sten, sotfläckar (utom anläggning 13 som är en nedgrävd ko). Mörkblå prickar markerar stolphål.

Anläggningarna fördelar sig i två huvudområden, båda relativt nära gården Hallfose. Utöver dessa två områden finns ett par anläggningar liggande tämligen ensamma i den västra delen av undersökningsområdet. Det stod tämligen tidigt klart att här fanns uppenbarligen två typer av anläggningar, som också tydligt indikerade två skilda tidshorisonter. Den ena kategorien utgjordes av härdar och skärvstenslager av en sort som generellt kan tolkas höra till den äldre järnåldern, oftast före kämpgravstid, dvs före 100-550 efter vår tideräkning.

16 Den andra horisonten bestod av ett flertal kraftiga och välbyggda stolphål, som av konstruktion och utformning tolkades höra till den yngre järnåldern eller medeltid. Stolphålen koncentrerade sig till två områden, belägna en bit från varandra. Omedelbart norr om gården, centralt i schaktområdet, fanns fem markanta och tydliga stolphål.

Det andra området längre mot nordöst hyser två stolphål, varav ett var mycket kraftigt och det andra betydligt mindre, men i princip av samma konstruktion som stolphålen i den andra gruppen. Påträffade lämningar kan föras till två skilda tidshorisonter, vilka redovisas nedan var och en för sig. Utöver dess förhistoriska lämningar påträffades även en nedgrävd ko under en vällagd, gravliknande konstruktion och en form av grusbädd som underlag för någon enkel byggnad.

Figur 10. Den centrala delen av schaktet med stolphål, skörbränd sten och härdar. Blå prickar är stolphål, röda prickar och yta är skörbränd sten och härdar.

Figur 11. Den östra koncentrationen av anläggningar. I norr en grusbädd för en förmodad sentida byggnad. Anläggning 12 och 15 är stolphål och anläggning 14 botten till en härd med inslag av skörbränd sten. Anläggning 13 är platsen för en nedgrävd ko.

17 Bronsålderns och den äldre järnålderns boplatslämningar

I den centrala delen av schaktningsområdet framkom ett flertal lämningar som till sin karaktär utgörs av skärvstenslager, härdar och sotfläckar, av typisk äldre järnålders- karaktär. Flera av dem innehöll stora mängder skörbränd sten, framför allt anläggning 5 som hade en yta på ca 5 meters diameter, och även rikligt med kol i de flesta anläggningarna. De är genomgående att betrakta som botten på anläggningar, där odlingen har skalat av de övre delarna av dessa.

Några fynd utöver kol och enstaka ben påträffades inte, förutom ett par bitar grov keramik i anläggning 4? En av Figur 12. Anläggning 5 utgjordes av ett ytmässigt omfattande, anläggningarna, en härd (anläggning 6), men diffust område med skärvsten och med inslag av kol. I kom inte att undersökas, då den låg helt detta lager hade ett par stolphål grävts ner (anl. 17 och anl. 16). Till vänster i bildkant skymtar anläggning 6, som var en härd utanför schaktet. med skörbränd sten, ca 1 meter i diameter. Denna anläggning undersöktes inte. De blå ytorna markerar de fem stolphål som Längre mot öster och väster fanns någon påträffades inom denna del av schaktet. De fyra närmaste bildar enstaka anläggning av samma karaktär, en rät linje och utgör den ena långsidan av en byggnad. därtill en ensamliggande härd ända upp mot landsvägen i sydväst. En C14 datering av kol från anläggning 2 gav som resultat en datering till tiden kring vår tideräknings början (med 95,4 % sannolikhet mellan 49BC och 72 AD, kalibrerat, se bilaga 3). Även härden/sotfläcken längst i öster, anläggning 14, C14-daterades och gav datering till 1132-975 BC, dvs bronsålder. Strax öster om resterna av det vikingatida huset fanns en mindre härd/sotfläck (anläggning 10) i schaktkanten, som genom C14 daterades till vendeltid, 641-715 AD.

Sammantaget finns tydliga lämningar i området av en boplats från bronsålder - äldre järnålder med ett centrum norr om gården Hallfose. Huruvida den sträcker sig längre mot norr eller söder kan vi inte avgöra utifrån undersökningen. Övriga lämningar får ses som separata spridda anläggningar, vilka dock torde tillhöra samma tidshorisont.

Figur 13. Anläggning 1 ligger allra längst i söder på schaktet, intill landsvägen. Bilden tagen mot norr. Anläggningen utgörs av en härd med inslag av skörbränd sten och kol.

18 Vikingatida hus

Det yngre lagret utgörs således av ett antal tydliga och välbevarade stolphål inom två områden. Fyra av stolphålen i den centrala södra delen bildade en rak och distinkt linje, ca 8 meter lång, där stolphålen var mycket kraftiga. Det rör sig om en byggnad vars totala utsträckning inte kunde definieras utifrån i schaktet förekommande stolpar. Troligen har byggnaden huvudsakligen legat söder om schaktet och dess totala utsträckning i längdled är okänd. De yttre stolparna ligger ca 2,5 meter från nästa stolpe, vilket är ett normalt avstånd för hus av bulhuskonstruktion. De två centrala stolparna har inbördes dock ett kortare avstånd, vilket troligen markerar en ingång.

Figur 14. Stolphålen i den centrala delen av ledningsschaktet. Fyra stolphål av samma typ av konstruktion bildar ett hörn av en byggnad som av allt att döma har en fortsättning mot söder, i det outgrävda området. De två stolparna i mitten markerar sannolikt en ingång. Stolphålet, anläggning 9, i öster hör inte samman med husgrunden, utan är en del av någon annan konstruktion, troligen ett mindre hus.

Stolphålens konstruktion, bestående av kraftiga gråstenar ställda i fyrkant, pekar mot att stolparna har varit fyrkantiga och upp mot ca 20-30 cm i diameter. Deras konstruktion påminner starkt om vad vi har grävt tidigare, exempelvis i Fjäle i Ala socken, Ire i Hangvar socken och Klints i Othem socken.

Figur 15 (till vänster och figur 16 (till höger). Bilderna illustrerar stolphålet anläggning 7 före och efter utgrävning. Stolphålen framträder tydligt mot den ljusa sanden. Flera av stolphålen har sina översta stenar bortplöjda, eller påverkade av schaktningen. Botten på stolphålen ligger ca 0,8 meter under dagens markyta..

19 I flera av stolphålen påträffades obrända trärester från stolparna. Tre av stolparna har daterats med C14. Två av dem, anläggning 8 och 16, uppvisar en frapperande samstämmighet. Det skiljer 8 år mellan proverna. Korrelerat ger de följande dateringar; stolphål anläggning 8, datering 800-973 AD med 87,7 % sannolikhet, stolphål 16, datering 856-981 AD med 79,4 % sannolikhet (se bilaga 3). I en andra omgång av C14 prover analyserades den mellanliggande stolpen, anläggning 7. Denna gav en betydligt yngre datering, dvs 1160-1225 med 68,2 % sannolikhet. Denna betydligt senare datering kan tolkas på två sätt. I det ena fallet kan de skilda dateringarna bero på vilken del av stolpen som provet kommer ifrån, eller så indikerar den skilda dateringen att en av stolparna har bytts ut. Detta senare har en direkt parallell med ett av husen i Fjäle i Ala, där en stolpe avvek markant vad gäller åldern och där stolphålets konstruktion tydligt pekade mot att stolpen blivit utbytt. Vi har med andra ord ett hus som hör till tiden omkring 900 AD, sannolikt byggt något senare med tanke på stolparnas förmodade egenålder, och som av allt att döma varit i bruk fram i medeltid.

Byggnaden är helt klart vikingatida. Med tanke på att fyndmaterialet var tämligen ringa talar det mesta för att det inte är ett boningshus utan ett uthus av något slag. Utöver en handfull ben, framför allt i och intill stolphålen där de har bevarats, framkom endast ett fåtal fragment av järn med hjälp av metalldetektorn, vilka dock inte gav någon närmare datering. Dessa järnfragment bedömdes ha ringa vetenskapligt värde, varför de inte togs tillvara.

Det ensamliggande stolphålet, anläggning 9, är även det ett välbevarat, närmast kvadratiskt stolphål av samma typ som de fyra stolphålen i den vikingatida byggnaden, om än något mindre i storlek. Även denna stolpe torde tillhöra en byggnad, men vars utsträckning är oklar med tanke på att endast ett stolphål påträffades inom schaktet.

Det andra området med stolphål hyser ett kraftigt stolphål, närmare 1 meter i diameter och upp till 0,8 meter djupt räknat från markytan (anläggning 12), och ett mindre, ca 0,5 meter i diameter, beläget intill det större stolphålen (anläggning 15). Stolphålens karaktär pekar mot att även dessa torde tillhöra samma tidshorisont, dvs vikingatid, möjligen medeltid, och utgöra delar i byggnader som då legat utanför nu grävda schaktet. Även här var det kraftiga stolphålet närmast kvadratiskt,

Figur 17 och figur 18. Till vänster stolphål anläggning 9 efter utgrävning. Man kan tydligt se den kvadratiska formen på stolphålet, vilken pekar på att stolpen har just varit kvadratisk. Till höger stolphålet, anläggning 12, i östra delen av schaktområdet, efter framrensning. Detta stolphål var mycket kraftigt och närmare 50 cm djupt från toppen av högsta stenen.

20 vilket pekar mot att den stolpe som funnits varit kvadratisk. Inga trärester påträffades, men en del träkol.

En nedgrävd ko

I den östra delen av schaktområdet framkom, utöver de två stolphålen och resterna av en härd med skörbränd sten, även en prydlig rektangulär nedgrävning, täckt med talrika gråstenar, ca 1,8 x 0,9 meter stor. Anläggningen uppvisade stora likheter med vikingatida flatmarksgravar, som exempelvis förekommer i Fröjel. Tämligen tidigt i utgrävningen av anläggningen framkom ett till synes höftben, men den fortsatta undersökningen gav vid handen att gropen hyser en nedgrävd ko från sen tid. När detta hade konstaterats avbröts utgrävningen utan att fullfölja anläggningen till botten.

Figur 19 till vänster och figur 20 till höger. Anläggning 13 utgjordes av en rektangulär nedgrävning fylld med sten, belägen under plogdjup i steril sand. Efter att översta lagret av sten tagits bort, påträffades delar av ett koskelett av sannolikt tämligen sent datum, varvid undersökningen av anläggningen avbröts. Bilden till vänster visar efter framrensning av anläggningen och före bortplockandet av stenen och bilden till höger när övre lagret av sten tagits bort. I anläggningens bortre del ses flera ben av extremiteter av ko.

När den är nedgrävd går inte att avgöra, annat än att det inte kan ha skett för allt för lång tid sedan, då benen till en del ännu hade något av ett ”fettlager”på ytan. Någon hud kunde dock inte noteras och sannolikt talar vi om hundra år eller mer.

21 Analys och tolkning

Den arkeologiska undersökningen har visat att ledningsschaktet har gått igenom boplatslämningar från två skilda tidshorisonter. Den äldre tidshorisonten utgörs av skärvstenslager, härdar och sotfläckar vilka kan dateras till bronsåldern - äldre järnåldern. Den centrala delen av boplatsen ligger strax norr om nuvarande Hallfose gårdsplats. Utsträckningen av boplatsen går inte att avgöra utifrån utförda undersökningar inom ledningsschaktet. Vi kunde dock konstatera att anläggning nummer 5, som utgjordes av ett omfattande skärvstenslager, hade en utsträckning mot norr som gick flera meter utanför ledningsschaktet. Strax norr om detta fanns ytterliga en härd (anläggning 6), som dock inte kom att undersökas i och med att den inte skulle beröras av ledningen. Det är säkerligen så att boplatsen, som vi vill tolka detta, har en vidare utsträckning än vad som framkommit i det smala ledningsschaktet.

Utöver det som vi här tolkar som boplats, finns fyra separata anläggningar som troligen hör till denna fas, spridda relativt långt från boplatsområdet. Det gäller anläggning 1, 2, 3 och 14. Den senare har C14 daterats till mitten av bronsåldern. Samtliga är undersökta och borttagna, men bör registreras i FMIS med egna nummer i och med att de ligger mer än 20 meter från boplatsen.

Till denna tidshorisont bör sannolikt den troliga graven i trädgården till gården Hallfose räknas, vilket innebär att mycket talar för att här finns en förhistorisk miljö som knyter samman gravar och boplats till en miljö under bronsålder - tidig järnålder.

Den yngre tidshorisonten utgörs av huslämningar från vikingatid - tidig medeltid och en härd från vendeltid, belägna intill den senare gårdsplatsen. Huslämningarna skall uppenbarligen knytas till gården Hallfose och ses som dess föregångare. Belägenheten av huslämningarna intill gårdsplatsen, pekar mot att gården Hallfose har legat inom detta område sedan vendeltid fram till våra dagar. Till detta resonemang kan läggas det ovan nämnda fyndet av en silverten från vikingatid i trädgården till gården Hallfose.

Ett andra område med huslämningar från sannolikt samma tidshorisont återfinns i det östra schaktet. Det rör sig om två stolphål, av skilda konstruktioner. Det ena är ett mycket kraftigt stolphål, där stolpen troligen varit minst 30 cm i diameter, och ett betydligt mindre, som hyst en stolpe om ca 10-15 cm. Man kan misstänka att området mellan dessa två områden med huslämningar hyser ytterligare lämningar av en äldre horisont, vilket bör beaktas vid eventuella markingrepp.

Resultatet av undersökningen, som får ses som vetenskapligt mycket signifikanta, bygger vidare på den tendens som har blivit allt klarare under senare år, dvs att vi i princip kan tala om två tydliga bosättningshorisonter under järnåldern. Det handlar om den äldre järnålderns gårdar (kämpgravar), oftast belägna inom de forna ängsmarkerna centralt i 1600-talets inägomark och i flytten till de nuvarande gårdslägena. Fjäle i Ala är ett belysande exempel på denna enstegsflyttning. Även resultaten från årets undersökningar i Lärbro pekar åt samma håll. Till detta kan läggas gården Bjärges i Eksta, där man på gårdstomten har grävt upp en stor mängd föremål från den yngre järnåldernen och medeltid (RAÄ Eksta 232:1-3).

I ett vidare tidsperspektiv kan man tala om ytterligare en tidshorisont, dvs perioden före kämpgravstiden. I de undersökningar av järnålderns kämpgravshus som utförts har i mycket ringa grad påträffats lämningar som antyder att man bott i området även före stengrundstiden. Det är med andra ord en tydlig tendens att etableringen av stengrundsgårdarna bygger på ett kontinuitetsbrott mot föregående period, vad avser själva boplatsen. För vi över detta resonemang till resultaten från Dalhem kan vi således här lägga på denna tredje tidshorisont, som rumsligt till en del sammanfaller med den yngre järnålderns lämningar.

22 Figur 21. Med blå färg är markerat punkter och ytor med lämningar som påträffats vid den arkeologiska undersökningen och vilka bör registreras i FMIS. Den enskilda anläggning som ligger längst i sydväst bör få ett eget nummer med tanke på avstånd till övriga lämningar. Objekten samlade under en markering i öster bör likaledes få ett eget nummer i fornlämningsregistret. De lämningar som påträffats i den centrala delen bör även de registreras separat i och med att den ovanför markerade fornlämningen (RAÄ Dalhem 47:1) är registrerad som övrig kulturhistorisk lämning. Boplatslämningarna som nu har belagts bör ses som fornlämning.

Resultaten av undersökningen ger även anledning till att fundera på hur kommande schaktningar/ grävningar inom eller i anslutning till gårdstomter skall behandlas arkeologiskt. De resultat som nu börjar ta form rörande bebyggelseförflyttningen mellan den äldre och den yngre järnåldern behöver kompletteras med ytterligare undersökningar när tillfälle ges för att bättre kunna belägga den generella tendens som nu finns om en enda förflyttning av bebyggelsen.

23 Litteratur

Stenberger, M. 1947. Die Schatzfunde Gotlands

Kilger, C. 1999. Efterundersökning av skattfyndplats. Hallfose 1:3. Dalhem sn. Gotland.

Melefors.E. 1991. Ivar Axelsson Totts räkenskapsbok för Gotland 1485-1487. Gotlands Museum.

Olsson, I. 1976. Gotlands Stavgardar: en ortnamnsstudie.

Ersson, P.-G. 1974. Kolonisation och ödeläggelse på Gotland. Studier av den agrara bebyggelseutvecklingen från tidig medeltid till 1600-talet.

Lamm. J.-P., Nylén, E. 2003. Bildstenar.

Referenser

Riksantikvarieämbetets fornminnesinformation 2017-11-04 © Lantmäteriet

Akt 09-DAL-53, Laga skifte 1884, © Lantmäterimyndigheternas arkiv.

Akt H16-1:1. Skattläggningskarta över Dalhem 1753.

24 Administrativa uppgifter

Undersökare: Arendus AB Länsstyrelsens diarienummer: Dnr 431-1781-17 Undersökarens projektnummer: 2017:11 Typ av undersökning: Arkeologisk förundersökning och undersökning Utförandetid fältinsats: september 2017

Län: Gotland Kommun: Gotland Socken: Dalhem Fastighet: Hallfose 1:2 och 1:3

Projektledare: Christian Hoffman Rapportansvarig: Dan Carlsson Koordinatsystem: SWEREF 99 TM Mätutrustning: Handhållen GPS

25 26