Den Svenska Revolutionen

DEN SVENSKA

REVOLUTIONEN REVOLUTIONEN

Demokratisyner på kollisionskurs: Debatten inför författningsreformen 1974

Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Politiska och historiska studier 2013:1

DEN SVENSKA

REVOLUTIONEN REVOLUTIONEN

Demokratisyner på kollisionskurs: Debatten inför författningsreformen 1974

Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Politiska och historiska studier 2013:1 Mikael Svanberg. Demokratisyner på kollisionskurs: Debatten inför författningsreformen 1974

Politiska och historiska studier 2013:1 ISBN 978-91-7063-530-4 urn:nbn:se:kau:diva-30594

Distribution: Karlstads universitet Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Institutionen för samhälls- och kulturvetenskap Historia 651 88 KARLSTAD SVERIGE 054-700 10 00 vxl www.kau.se

Tryck: Universitetstryckeriet, Karlstad 2013 Efter nära 20 års utredande presenterade den svenska regeringen i mars 1973 propositionen till ny regeringsform. Med smärre förändringar kom den att god- kännas av en överväldigande majoritet av riksdagen i juni 1973 respektive i februari 1974, varpå den trädde i kraft den 1 januari 1975. Reformen nämns på sin höjd i förbifarten i historieskrivningen. I den kursbok som används på grund- kursen i historia vid flera universitet, Det svenska samhället 1720-2006, konstateras på sex rader att regeringsformen ”moderniserades” 1974.1 Ett av skälen till detta är sannolikt att ingen av reformens anhängare gjorde anspråk på att den skulle förändra något i det svenska statslivet, det var inget fel som skulle rättas till och reformen var inte förorsakad av någon särskild händelse, det var en av tre saker i denna historia som alla var överens om. Det andra var att även för- fattningsreformens varmaste anhängare intygade att den svenska politiska demokratin hade fungerat fläckfritt sedan parlamentarismens genombrott och den allmänna rösträttens genomförande 1917-1919. Den nya regeringsformen skulle bara kodifiera praxis, endast beskriva hur Sverige faktiskt styrdes. Allmänt angavs detta vara skälet till den tredje saken i denna historia som alla också var överens om: Under hela 20-årsperioden fram till 1973 hade avsaknaden av folkligt engagemang i frågan varit total.

I en tidigare studie undersöktes författningsfrågans utveckling inom framförallt Socialdemokraterna. Där framgick att det främsta skälet till att frågan om en större författningsrevision åter aktualiserades var den motion om införande av republik som lades av 33 socialdemokratiska riksdagsledamöter 1966. Kort där- efter tog statsminister Tage Erlander initiativ till att tillsätta den parlamentariska utredning, Grundlagsberedningen, som fick i uppgift att begränsa kungens formella befogenheter genom att i ett första skede skriva in parlamentarismen i den då gällande 1809 års regeringsform, av allt att döma i syfte att blidka den republikanska oppositionen inom det egna partiet. De borgerliga riksdagsparti- erna godtog att delta i utredningen men endast på villkor att den inte skulle för- sena den redan planerade enkammarreformen av riksdagen. Den 1 januari 1971 trädde den s.k. partiella författningsreformen i kraft, där dessa båda idéer för- verkligades, men arbetet med att ta fram en helt ny regeringsform där den kungliga maktutövningen var helt eliminerad fortgick.

Parallellt med statschefsfrågan hade Grundlagsberedningen också att behandla ett annat omfattande och kontroversiellt frågekomplex. Bortsett från reglerna

1 Hedenborg, Susanna & Kvarnström, Lars; Det svenska samhället 1720-2006. Böndernas och arbetarnas tid. 3. uppl. Studentlitteratur, Lund, 2009. s. 318

1 kring tryckfrihet, som var reglerade i en särskild grundlag, baserade sig de medborgerliga fri- rättigheterna i en vitt formulerad paragraf 16 i 1809 års regeringsform:

”Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen av- hända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en var bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hö- rer och lyder.”

Frågan var i vilken grad konungen eller konungens framtida arvtagare som den högste politiskt ansvarige skulle få sin makt begränsad av en rättighetskatalog för svenska medborgare. Skulle enskilda medborgare såsom i USA kunna åbe- ropa medborgerliga fri- och rättigheter i domstol för att förhindra verkställig- heten av politiska beslut fattade i demokratisk ordning? Åsikterna i frågan gick isär mellan de partier som deltog i beredningsarbetet.

Syftet med föreliggande studie är att jämföra de utomparlamentariska reaktionerna mot 1973 års författningsförslag med politikernas argument för detsamma. Hur uppfattades politikernas uppdrag och hur förhöll sig debattörernas demokratisyner till varandra? Målet är att komma närmare svaret på projektets över- gripande fråga: Varför ersätta en fullt fungerande regeringsform med en ny? Forskningsproblemet formuleras i följande avsnitt mer i detalj, efter en översikt av den tidigare forskningen på området.

Vetenskaplig kontext och problemställning

Till att börja med ska återges ett par analyser av den intellektuella miljön i Sve- rige under 1960- och 70-talen. I en avhandling från 1999 om kulturdebatten i svensk press 1946-1989, Debattens vågor, karaktäriserar Anders Frenander perioden 1968-1976 som präglad av ”vänsterns problemformuleringsprivilegium”

2 inom den svenska kulturdebatten. Avhandlingen vilar teoretiskt uttryckligen på marxistisk grund, varför författaren följaktligen avser ”förklara förändringar i kollektiva processer, mer än de enskilda författarnas individuella utveckling”, även benämnt ”ideologiskt klimat”.2 Han beskriver en under 1960-talet alltmer radikaliserad kulturdebatt som utmynnade i ett 1970-tal där socialismen uppfattades vara på stark frammarsch i hela världen, såsom i Portugals dåvarande eller Frankrikes före detta kolonier. Frenander refererar en debatt i Aftonbladet 1972 om - av alla ämnen - yttrandefriheten i det postrevolutionära Sverige, där journalister och författare på den yttersta vänsterkanten slog fast att den helt enkelt skulle avskaffas. Peter Sundborg citeras som skriver att efter revolutionen kommer ”kapitalister, mördare, utsugare och andra förbrytare (…) berövas all makt. De kommer att alltigenom sakna yttrandefrihet”. Även socialdemokratiska debattörer var kritiska till yttrandefriheten, såsom författaren Bosse Gustafson som beskrev yttrandefriheten som ”ett överklassens njutningsme- del”. Författaren Bernt Rosengren beskrev från ett liknande perspektiv yttrandefriheten i Sverige som ”svårt hotad” men ”främst beroende på de s k fria marknadskrafternas spel”. Folkliga opinioner ansågs kunna köpas av kapital- starka opinionsbildare.3 Borgerliga tidningar publicerade naturligtvis protester på sina ledarsidor mot de framförda uppfattningarna, t.ex. i Dagens Nyheter, men Frenander beskriver de borgerliga ledarskribenternas kritik som påfallande lågmäld och försiktig. ”Det röjer att de vänsterintellektuella kände stort självför- troende och att deras synpunkter hade medvind i offentligheten. Omvänt tyder det på, att företrädarna inte förbehållslöst var säkra på sina arguments bärkraft. Den marxistiska vänsterns envisa framhärdande i att yttrandefriheten i Sverige faktiskt hade sina gränser och att den liberala marknadsekonomin, eller kapital- ismen, uppenbarligen inte var någon absolut garanti för allas fria tillgång till offentligheten tycks ha gjort intryck, både på liberaler och socialdemokrater.”4 Frenander återger även en debatt om demokratibegreppet som fördes i Dagens Nyheter med anledning av IB-affären och det faktum att de båda journalisterna som avslöjade den hemliga spionorganisationen i den radikala tidningen Folket i Bild/Kulturfront, Jan Guillou och Peter Bratt, dömdes till fängelse för spioneri. Den debatten sammanföll även med debatten i författningsfrågan som fördes inför det andra riksdagsbeslutet om det vilande grundlagsförslaget och som kommer att återges i detalj senare i framställningen. Mot uppfattningen att demokrati endast var ”en metod för beslutsfattande”, framförd av statsvetaren

2 Frenander, Anders; Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt. Diss. Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet, Göteborg, 1999. (Arachne; 13) s. 9, 14 3 Frenander s. 161-62, 168-69 samt 358-59 4 Frenander s. 170-71

Nils Elvander, vände sig de båda filosoferna på vänsterkanten, Torbjörn Tänn- sjö och Gunnar Andrén, som menade att den definitionen av begreppet inte hade något med makt att göra. ”Den avgörande makten i samhället fanns inte i riksdagen, utan i de ekonomiska förhållandena över vilka blott ett fåtal hade inflytande”. Vänsterns mål, beskrev de, var att utvidga folkmakten till ”alla viktiga frågor”, inklusive det ekonomiska området. Demokratins form och innehåll kunde inte åtskiljas eftersom demokratin i Elvanders tappning bevarade den ekonomiska ojämlikheten samtidigt som uppnåendet av Tännsjös och Andréns vision krävde ett annat system än det gällande för hur beslut fattades. Tännsjö och Andrén var ingalunda ensamma om sina åsikter i den akademiska världen. En opinionsundersökning bland studenterna vid Uppsala universitet 1973 visade att hela 27% föredrog partier som det maoistiska Kommunistiska Förbun- det Marxist-Leninisterna (KFML) och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), medan endast 24% föredrog Socialdemokraterna.5 ”Förhållandet mellan de intellektuella och socialdemokratin är sämre än någonsin”, skrev Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson i en inbjudan till debatt om saken 1976, som ledde till åtskilliga artiklar som levererade kritik av vad som uppfattades som den alltför pragmatiska socialdemokratin. Den socialdemokratiska partiledningen deltog dock själv inte i debatten och Frenander tolkar det som ett uttryck för uppfattningen att partiet klarade sig fint utan de intellektuella men att man samtidigt kände sig besvärad av debatten. ”Hade socialdemokraterna någonsin lyckats rekrytera och engagera sympatisörer bland de intellektuella?” frågar han sig retoriskt.6 Debatten mot slutet av 70-talet, t.ex. vid tioårsjubileet av 1968, präg- lades av en fortsatt trosvisshet bland de socialistiska debattörerna, men med en begynnande eftertanke kring de politiska metoderna - Frenander beskriver processen med ordet ”tillnyktring”. Att även moderaterna påverkades av tidsandan i liberal riktning stöds med citat av partiledaren från 1970, Gösta Bohman. Per Gahrtons antikapitalistiska kritik från ett liberalt perspektiv var måhända en parentes i den politiska idéutvecklingen, men beskrivs som ännu en frukt av epokens vänstervindar.7

Anders Frenander landar inte oväntat i slutsatsen att vad han kallar ”den all- männa intellektuella debatten” från mitten av 60-talet genomgick en omfattande radikalisering, efterhand i en uttalat socialistisk inriktning. Även de borgerliga ideologierna tog intryck och påverkades i en mer maktkritisk riktning, klart till vänster på den politiska skalan. Ingenstans inom det liberala lägret uttalades

5 Frenander s. 171-72 samt 360 6 Frenander s. 177-79 samt 360 7 Frenander s. 180, 183 samt 186

4 något direkt stöd för den ekonomiska liberalismen. I liberal riktning rörde sig även moderaternas politik under Gösta Bohman. Ett uttryck för denna föränd- ring är att maktskiftet 1976 knappt ledde till någon ideologisk debatt då den förda politiken inte genomgick någon större förändring.

Hela kulturdebatten var från ett nationellt perspektiv betraktad introvert. Refe- renser till någon internationell kontext förekom i stort sett inte under 70-talet innan konflikterna mellan de kommunistiska regimerna i Sydostasien blossade upp mot slutet av decenniet. Frenanders förklaring till den beskrivna radikaliseringen utgörs av en rad nödvändiga men var och en för sig inte tillräckliga förklaringar. Dels spelade 60-talets internationella utveckling in, avkolonisering- en, det kalla kriget och de tilltagande rasmotsättningarna i Sydafrika, dels är hans förklaring demografisk; de allra flesta av 60-talets debattörer var unga och många var jämfört med tidigare generationer välutbildade och självsäkra, vilket han ser som den viktigaste förklaringen både till den stora mängden debattartiklar och till debattens hänsynslöshet och kompromisslöshet under det tidiga 70- talet.8

Ett annat perspektiv präglar Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs omfångsrika monografi Är svensken människa?, där de analyserar svenskhetens och den svenska statens utveckling från 1800-talet och fram till början av 2000-talet och argumenterar för tesen ”att den svenska välfärdsstaten på ett unikt sätt har er- bjudit medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband utan att för den skull äventyra den fundamentala moraliska ordningen i samhället”. Istället för att peka ut socialdemokratin som en prime mover i välfärdspolitikens utveckling, betonar de kontinuiteten från 1800-talets liberalism: ”Den moderna välfärdsstaten har institutionaliserat redan existerande värderingar.”9 Liksom Anders Frenander baserar de framställningen i huvudsak på texter formulerade av politiker, författare, journalister och andra intellektuella. Även andra grupper hade säkert kunna lämna bidrag till definitionen av det intressanta men besvär- liga begreppet ”svenskhet”, men i boken presenteras mycket förtjänstfullt den idémässiga grunden för välfärdsreformerna under 1960- och 70-talen och får därtill särdragen att framträda genom att relatera dem till den internationella kontexten.

Efter en tids tvekan bestämde sig det socialdemokratiska kvinnoförbundet att

8 Frenander s. 190-93, 306 samt 309-10 9 Berggren, Henrik & Trägårdh, Lars; Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Norstedts Förlag, Stockholm, 2006. s. 9, 11

5 stödja feministiska förslag om att skapa incitament för gifta kvinnor att bege sig ut i förvärvslivet, i syfte att göra dem ekonomiskt självständiga gentemot ma- ken. Särbeskattning och en allmänt utbyggd och kommunalt finansierad barn- omsorg var två av de viktigaste delarna i denna politik. Till dess förverkligande i det senare fallet bidrog i hög grad även arbetsmarknadens efterfrågan på arbets- kraft, men målbilden för samhällets utveckling kunde icke desto mindre vara mycket radikal, som framgår av ett citat av Barbro Backberger från den feministiska organisationen Grupp 8 i en debattartikel i Dagens Nyheter 1970: ”För- sörjaridén kan aldrig accepteras i ett socialistiskt samhälle. Därför måste äkten- skapet avskaffas som försörjningsinstitution, barnen försörjas av staten och uppfostras kollektivt, varje vuxen människa bli självförsörjande.” Reaktionen från dem som stödde kulturen med hemmafruar och familjeförsörjare lät inte vänta på sig. En av hemmafrun Brita Nordström och organisationen Familje- kampanjen initierad namninsamling 1972 ledde till 63000 underskrifter på en protest mot särbeskattningen. Hennes medförfattare till skriften Rädda familjen, debattören och kanslisekreteraren i socialdepartementet Jon Peter Wieselgren, citeras där han hävdar att ”de marxistiska grupperna (…) befrämjar (…) individens frigörelse från sina närmaste bara för att göra honom desto mer beroende av samhället och dess olika organ.”10 Åtskilliga andra exponenter för dessa mot varandra stående gemenskapsideal (eller frihetsideal) kommer till uttryck, som Berggren och Trägårdh träffande beskriver som å ena sidan individuell frihet genom oberoende från familjen och å andra sidan individuell frihet genom oberoende från staten. Konflikten mellan de båda idealen var av gammalt datum och har bestått in i våra dagar, men av central betydelse i detta sammanhang är att det uteslutande är det förstnämna idealet (av författarna benämnt statsindi- vidualism) som vann politiska majoriteter i riksdagen under början av 1970-talet, samtidigt som det utomnordiska mönstret i övriga västvärlden var precis det motsatta.11

Trots att Frenander använder ett likartat källmaterial från samma period som Berggren och Trägårdh, landar de båda monografierna i diametralt olika slutsat- ser. Medan den förre författaren ser en ny sorts opinionsbildning framträda mot slutet av 60-talet, förklarad med framväxten av en ung, utbildad och självsäker generation intellektuella, betonar de båda senare ständigt kontinuiteten i en svensk/nordisk särutveckling i förhållande till den övriga västvärlden, med röt- ter ner i 1800-talet. Vi får anledning att återkomma till dessa analyser, som möj-

10 Berggren & Trägårdh s. 303-04 11 Berggren & Trägårdh s. 323

6 ligen kan harmonieras med varandra, men författarnas redogörelser för sina empiriska resultat bidrar hur som helst med en värdefull kontext inför den kommande framställningen.

Den traditionella bilden av statschefsfrågans utveckling, som tecknats i otaliga sammanhang, är att Socialdemokraterna, som hade republik på partiprogrammet, accepterade fortsatt monarki under grundlagsarbetet endast på villkor att statschefen fråntogs alla formella maktbefogenheter, vilket de borgerliga partierna accepterade. Till resultatet i Torekovsförhandlingarna 1971 bidrog enligt Torbjörn Bergman även det faktum att både Centerpartiets och Folkpartiets ungdomsförbund vid denna tid var öppet republikanska, att Grundlagsbered- ningens socialdemokratiske ordförande Valter Åman var en skicklig medlare samt det Bergman kallar den traditionella svenska konsensuskulturen.12 Olof Ruin anger därtill i en tidig uppsats farhågor inom Socialdemokraterna för den på 60-talet unge tronföljarens (kronprins Carl Gustaf, f. 1946) regeringsduglig- het som en bidragande förklaring till frågans lösning.13 Betydelsefull för frågans utveckling är också den antitraditionalism som präglade flera av 50-talets mest inflytelserika samhällsdebattörer och som byggde på en upplevd djup motsätt- ning mellan begreppen ”tradition” och ”jämlikhet”. Framförallt företräddes den av liberalen Herbert Tingsten, en av de ihärdigaste förespråkarna för republik.14 Tingsten verkar ha varit den som först föreslog att göra talmannen till regeringsbildare, i en ofta citerad debattskrift riktad mot Författningsutredningens slutbetänkande.15 I litteraturen saknas i stort sett reflektioner över att Sverige i och med genomförandet av Torekovskompromissen hamnade i en världsunik situation med en statschef utan lagstadgade arbetsuppgifter, en lösning som Jörgen Westerståhl, en av experterna under grundlagsarbetet, kallar ”en utmaning mot sunt förnuft”. Fredrik Sterzel menar att det grundläggande problemet visserligen består i svårigheten att precisera symbolhandlingar i lagtext, men skriver ändå att det är ”något egendomligt att inte de viktigaste statsdokumen- ten undertecknas av rikets statschef och främste företrädare”.16

12 Bergman, Torbjörn; Constitutional Rules and Party Goals in Coalition Formation. An analysis of Winning Minority Governments in Sweden. Diss. Department of Political Science, Umeå University, Umeå, 1995. (Research Report; 1995:1), Sterzel, Fredrik; Parlamentarismen i författningen. 2. uppl. Norstedts juridik, Stockholm, 1999. (Institutet för Rättsvetenskaplig forskning; 117) samt Algotsson, Karl-Göran; Sveriges författning efter EU-anslutningen. SNS Förlag, Stockholm, 2000. 13 Ruin, Olof; Sweden: The new constitution (1974) and the tradition of consensual politics. Constitu- tions in Democratic Politics. V Bogdanor, red. Gower Publishing Company, Aldershot, 1988. 14 Johansson, Alf W; Herbert Tingsten och det kalla kriget. Antikommunism och liberalism i Dagens Nyheter 1946-1952. Tidens förlag, Stockholm, 1995. 15 Tingsten, Herbert; Skall konungamakten stärkas? Kritik av författningsförslaget. Bokförlaget Aldeus/Bonniers, Stockholm, 1964. (Aldeus Aktuellt; 13) 16 Westerståhl, Jörgen; Författningsutredningen, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg. 79, (1976):1 samt Sterzel, Fredrik; Författning i utveckling. Tjugo studier kring Sveriges författning. Iustus Förlag AB,

Hela frågan om kungens roll och befogenheter i regeringsformen var komplice- rad av en rad skäl: För det första var opinionen för införande av republik bland vissa av de socialdemokratiska partimedlemmarna betydande, det lilla men parlamentariskt betydelsefulla Vänsterpartiet Kommunisterna var öppet republikanskt och även bland de tre borgerliga partierna fanns större eller mindre minoriteter som också var republikanskt sinnade. På samma gång var alla medvetna om att det bland den svenska befolkningen fanns en mycket betydande opinion för monarkin. Få republikanska politiker var i praktiken villiga att ris- kera sitt partis parlamentariska ställning med ett förslag om övergång till republik. För det andra var det oklart vad det innebar att avskaffa kungliga befogenheter i grundlagen som i praktiken inte hade utövats på många decennier. Den praxis som hade utvecklats inom ramen för 1809 års regeringsform alltsedan dess tillkomst hade gått ut på att kungen i praktiken börjat besluta i enlighet med förslag från rådgivare av skilda slag. I Högsta domstolen hade detta blivit praxis redan från början, medan det när det gällde utpekandet av regeringsbildare dröjde till 1917. Att avskaffa dessa icke utnyttjade kungliga befogenheter kunde antingen beskrivas i termer av just ”minskade befogenheter för kungen” eller som ”kodifiering av praxis”, d.v.s. att ett formellt avskaffande inte innebar någon förändring i praktiken. För det tredje skilde sig synen på den politiska kompromissen som sådan. Var Torekovskompromissen en långsiktig lösning, så som majoriteten i de borgerliga partierna beskrev den, eller var den ett steg mot införande av republik även i formell mening, som en högljudd minoritet inom Socialdemokraterna hävdade med stöd i det egna partiprogrammet? Även om alla dessa tre motsättningar tillsammans slog an tonen i den följande för- fattningsdebatten, är det en fjärde motsättning av en mer grundläggande karak- tär som är av större betydelse i detta sammanhang eftersom den även inbegriper problemen med fri- och rättighetsfrågan, nämligen den om lagstiftningens och rättsystemets roll i samhällslivet.

Förklaringarna till de politiska motsättningarna i fri- och rättighetsfrågan har till största delen har varit idéhistoriskt förankrade. Karl-Göran Algotsson, Joakim Nergelius och Stig Strömholm beskriver var och en Socialdemokraternas sega motstånd mot lagstadgade fri- och rättigheter som en del av den skandinaviska rättsrealismen, en rättsfilosofisk strömning med rötter i den uppsaliensiske filo- sofen Axel Hägerströms värdeteori (även kallad ”nya Uppsalaskolan”). Enligt denna uppfattning, som anses ha präglat juristutbildningarna särskilt mellan

Uppsala, 2009. (Stiftelsen Rättsfonden; 41)

1920 och 1950, avfärdas naturrätten som ”metafysisk” eftersom inga fri- och rättigheter anses berätta något om verkligheten utan i varje enskilt fall behöver tolkas av en domare eller annan jurist, vilket i så fall lägger en inte oväsentlig del av den offentliga makten i händerna på denna yrkesgrupp. Strömholm skriver att för Socialdemokraterna, som länge hade kämpat för övergång till majoritetsbaserade beslutsprocesser och som därtill bar på ett traditionellt ”herrehat”, passade denna rättsfilosofi utmärkt, varför partiet någon gång på 30-talet ingick äktenskap med denna filosofi. I den samförståndsanda som under denna period utvecklades såväl inom politiken som på arbetsmarknaden (”Saltsjöbadsan- dan”), började alla former av juridiska programförklaringar upplevas som ”okontrollerbara löften från det allmännas sida”, juridiska förfaranden som ”störande”, juridiska invändningar som ”odemokratiska”. Majoritetsbaserade beslutsprocesser började, med Strömholms ord, uppfattas som självlegitime- rande enligt formeln ”makt är rätt!” Av särskild betydelse i detta sammanhang är det faktum att den socialdemokratiska justitieministern 1969-1976, Lennart Geijer, själv var en varm anhängare av rättsrealismen. Strömholm refererar ett tal hållet av Geijer 1973, där han brännmärkte krav på domstolars skydd mot överheten som farliga uttryck för en antidemokratisk kritik mot det parlamentariska styrelseskicket. Denna hållning förefaller även ha fått konsekvenser för Socialdemokraternas under 60-talet allt mer kritiska inställning till folkomröst- ningar. Även om också andra partier än Socialdemokraterna kom att påverkas av rättsrealismen, om än för närvarande oklart hur mycket, hade de liberalt präglade borgerliga partierna trots allt djupa ideologiska rötter i den naturrätts- liga traditionen, vilket bidrog till de politiska konflikterna i fri- och rättighetsfrå- gan.

Stig Strömholm anger tre förklaringar till denna strömning bland Socialdemo- kraterna: 1) frånvaro av historiska erfarenheter som framkallat naturrättsliga reaktioner på kontinenten (krig), 2) den allt starkare fixeringen vid en ”bland- ning av ekonomisk rationalitet och förhandlingslösningar som på en gång mått- stockar och mål för den offentliga verksamheten” samt 3) en påfallande stark ”emfas på demokratiska beslutsprocesser som ensamma legitimerande för offentlig maktutövning.” Den sista förklaringen beskrivs som den sannolikt viktigaste för Socialdemokraternas inställning. ”Här kan element av de socialdemokratiska kampårens herrehat och misstro mot myndigheter självklart ha dröjt sig kvar längre som medvetna eller omedvetna attityder.” Uppsalaskolan uppges främst ha påverkat dem som studerade 1920-50, varefter kritiken mot skolan tilltog. När naturrätten upplevde en renässans på kontinenten efter andra

9 världskriget, t.ex. i form av Europakonventionen, förstärkte det bara den svenska misstron mot programförklaringar och ”okontrollerbara löften från det allmännas sida”. I Saltsjöbadsandan var rättsliga förfaranden störande inslag.17

Mot denna beskrivning kan ställas Thomas Bulls och Fredrik Sterzels mer sam- förståndsinriktade tolkning i deras monografi om 1974 års regeringsform. De tonar ner motsättningarna mellan partierna och menar att konflikten i praktiken gällde vilka fri- och rättigheter som skulle vara grundlagsskyddade, snarare än att den handlade om vilka regler som skulle gälla i det svenska samhället.18

Icke desto mindre kom rättsrealismen att sätta en djup prägel på hela författ- ningsarbetet. Den nya regeringsformen blev därför framförallt en kodifiering av praxis, eller med Sterzels ord, en arbetsordning för umgänget mellan regering och opposition. ”Mot denna bakgrund förvånar det inte att RF framstår som en ganska blek produkt och att motiven är torftiga i fråga om principiella resone- mang.”19

För en djupare analys av författningsfrågans utveckling fram till 1973 års proposition, hänvisas till ovan refererade litteratur, inklusive den tidigare av undertecknad publicerade studien. Författningsförslaget utgjorde en förening av sinsemellan svårförenliga monarkistiska, republikanska, naturrättsliga och rätts- realistiska värderingar, djupt förankrad i de fyra partiledningarna och därtill en produkt som officiellt alltså inte avsåg att åstadkomma någon förändring utan endast beskriva hur Sverige faktiskt styrdes. Tolkningarna av förslaget som ett resultat av samförstånd eller konflikt mellan de politiska partierna varierar inom den tidigare forskningen. Frågan är nu hur denna kompromiss, när förhand- lingsprocessen mellan de fyra inblandade partierna i praktiken var avslutad, skulle komma att tas emot utanför partieliterna. Hur formulerades motsättning- en mellan å ena sidan de fyra riksdagspartier som stod bakom författningsför- slaget och å andra sidan den opinion som kom till uttryck mot detsamma? I vilken grad kan konflikten härledas till den av den tidigare forskningen beskrivna motsättningen mellan rättsrealistiska och naturrättsliga rättsfilosofiska

17 Nergelius, Joakim; Konstitutionellt rättighetsskydd. Svensk rätt i ett komparativt perspektiv. Diss. Fritzes Förlag AB, Stockholm, 1996, Algotsson 2000, Strömholm, Stig; Uppsalaskolan och konstitutionens normativitet. Grundlagens makt. Konstitutionen som politiskt redskap och som rättslig norm. E Smith, red. SNS Förlag, Stockholm, 2002 samt Möller, Tommy; Folkomröstningar. Svensk författ- ningspolitik. I Mattsson & O Petersson, red. 2. uppl. SNS Förlag, Stockholm, 2003. s. 35-37 18 Bull, Thomas & Sterzel, Fredrik; Regeringsformen – en kommentar. SNS Förlag, Stockholm, 2010. 19 Sterzel, Fredrik; Ett kvartssekel efter ’det författningslösa halvseklet’: Har Sverige nu en författ- ning? Grundlagens makt. Konstitutionen som politiskt redskap och som rättslig norm. E Smith, red. SNS Förlag, Stockholm, 2002, Petersson, Olof; Den offentliga makten. 2. uppl. SNS förlag, Stock- holm, 2009. s. 47 samt Sterzel 2009, s. 21

10 ideal? I vilken grad kan den härledas till skilda visioner för den svenska demokratin och den svenska samhällsutvecklingen?

Metod och urval

Mängden källmaterial till 1970-talets svenska politiska historia är så överväldi- gande att varje form av urval kvarlämnar en känsla av otillfredsställelse. Strävan vid urvalet av källor till föreliggande studie har dock varit att ringa in de fora där de offentligt uttryckta argumenten i författningsfrågan förekom i störst omfattning. Bedömningen har gjorts att det är främst i de fyra största rikstäckande dagstidningarna där argumentationen mellan författningsförslagets anhängare och motståndare främst kommer till uttryck. Enligt uppgifter från Tidningssta- tistik AB, återgivna i Expressen, var de tidningar som hade den största genom- snittliga upplagan under andra halvåret 1973 liberala Expressen (605041), socialdemokratiska Aftonbladet (488318), liberala (från 1973 ”oberoende”) Dagens Nyheter (454949) samt moderata Svenska Dagbladet (150258). Göteborgs- Posten var visserligen större än Svenska Dagbladet (301741), men var inte rikstäckande.20

Hade resultatet blivit annorlunda med ett annat eller större urval? Ja, möjligen, men sannolikt inte i någon större omfattning. En indikator på det är att det studerade materialet inte innehåller några referenser till debattörer och argument som skulle ha framförts eller publicerats på andra håll än i de aktuella tidningarna. Vid några få tillfällen refereras debatter som genomförts i radio eller TV, men i dessa fall upprepas i tidningarna vad som har uppfattats som de viktigaste argumenten. Urvalet bygger därför på antagandet att de fyra studerade tidningarnas egna urval av författningsrelaterade texter sammantaget väl speglar vilka delar av författningsfrågan som de samtida opinionsbildarna uppfattade var kontroversiella och som därtill hade ett allmänintresse.

Vid sidan av pressmaterialet utgörs källorna främst av tre i pressen refererade opinionsundersökningar av allmänhetens inställning till statsskicket och det då vilande författningsförslaget. Två utfördes av dåvarande SIFO (Svenska institutet för opinionsundersökningar) i december 1973 och januari 1974, en bland tidningen Expressens läsare i januari 1974. Enligt uppgift från SIFO:s arvtagare,

20 Expressen, 740215, s. 16

TNS SIFO, är hela dess arkiv under perioden 1968-1975 förkommet (!), varför de båda förstnämnda opinionsundersökningarna här endast återges utifrån tid- ningsuppgifter.21 Expressens undersökning genomfördes så att läsarna kryssade för svar på ett par flervalsfrågor på en kupong som klipptes ur och skickades med post till tidningens redaktion i Stockholm. Kupongerna jämte en samman- ställning av resultatet överlämnades slutligen till riksdagen och Konstitutionsut- skottet.

Innehållet i de fyra tidningarna har granskats under de perioder av 1970-talet då författningsfrågan var särskilt aktuell, närmare bestämt under de två sista veckorna i augusti 1971, i samband med då Grundlagsberedningen presenterade sin överenskommelse i Torekov, veckan före och efter det första riksdagsbeslutet om att anta den nya regeringsformen och den nya riksdagsordningen den 6 juni 1973, de två veckorna efter riksdagsvalet och kungens död i september samma år, de åtta veckorna som föregick det andra riksdagsbeslutet i samma fråga i februari 1974, samt veckan därefter. Slutligen har tidningarna även granskats under veckan före respektive efter den nya regeringsformens ikraftträdande vid årsskiftet 1974/75. Granskningen har som sagt gjorts av såväl nyhetsrapportering, debattartiklar, insändare som ledarkommentarer, delvis med olika syften. Nyhetsrapporteringens innehåll och omfattning har i detta sammanhang ansetts uttrycka tidningsredaktionens bedömning av målgruppens intresse för författ- ningsfrågan i förhållande till den övriga nyhetsrapporteringen. Styrkan med det kommenterande pressmaterialet är att det naturligtvis är lättare att tolka eftersom det har en tydlig och känd avsändare: en tidningsredaktion eller en en- skild debattör. Även om de fyra tidningsredaktionerna inte utgjorde grenar av någon partiorganisation, är det i praktiken mycket sällan de uttalar en åsikt som inte ligger i linje med det parti tidningens politiska beteckning ligger närmast. Svenska Dagbladets ledarartiklar ligger följaktligen åsiktsmässigt mycket nära Moderaterna, medan Expressen och Dagens Nyheter ligger nära Folkpartiet, med det viktiga undantaget att Expressen är tydligt republikansk. Aftonbladets inriktning beskrivs närmare nedan, men i författningsfrågan ligger tidningen alltid mycket nära den socialdemokratiska partilinjen. De debattörer som upp- träder som representanter för ett visst parti argumenterar nästan alltid efter den officiella partilinjen. Kännetecknande för insändarna är att de alltid kort och koncist uttrycker en bestämd åsikt, men de gör sällan anspråk på att företräda någon annan än sig själva.

21 Muntlig uppgift, Toivo Sjörén, TNS SIFO, januari 2011

Utöver pressmaterialet, har ett mindre antal debattartiklar granskats som har publicerats antingen i andra medier än de aktuella, eller som har publicerats i någon av de fyra dagstidningarna fast under andra perioder än de under vilka tidningarna har undersökts systematiskt. Några av dessa artiklar, där grundlags- förslaget kritiseras, har även publicerats i den lilla samlingsvolymen Fråga folket! Röster och appeller mot grundlagsförslaget, under redaktion av Gunnar Karnell. I vo- lymen återfinns några av de debattartiklar som publicerades i dagspressen fram t.o.m. januari 1974.22 Slutligen har protokoll undersökts, dels från den socialdemokratiska partikongressen 1972, dels från de båda riksdagsdebatterna som hölls om förslaget till ny regeringsform 1973 respektive 1974. Skälen är att pro- tokollen innehåller uttalanden som, i synnerhet i det första fallet, kom att spela en stor roll i det offentliga samtalet samt att, främst i det sistnämnda fallet, de utgjorde kommentarer till detsamma.

Eftersom studien främst baserar sig på innehållet i några välkända dagstidningar är det påkallat att jämföra deras innehåll under det tidiga 70-talet och samma dagstidningars innehåll när detta läses omkring 40 år senare. Ledarsidornas upp- lägg i samtliga tidningar är sig helt lika. De utgörs av en kortare eller längre vil- jeyttring utifrån en argumentation kring en dagsaktuell och gärna kontroversiell fråga, ofta men inte alltid innehållande en historieskrivning, en samtidsanalys och en konsekvensanalys utifrån viljeyttringen, om den skulle förverkligas. 1970-talets sport- och nöjessidor är också anmärkningsvärt lika samma sidor under 2010-talet, även om damidrotten lyser med sin totala frånvaro under den förra perioden. På nöjesrapporteringens område är allt sig helt likt, den handlar delvis till och ned om samma individer som 40 år senare. Också utrikesrappor- teringen är sig lik för tre av tidningarna: Svenska Dagbladet, Expressen och Da- gens Nyheter. Palestinakonflikten rullar på som vanligt under hela perioden, då som nu, men rapporteringen därifrån har under 70-talet konkurrens från oro- ligheterna i framförallt Nordirland och Sydostasien.

Den inrikespolitiska rapporteringen på nyhetsplats skiljer sig på en väsentlig punkt. Före 1974 begränsar den sig nämligen till referat av offentliga uttalanden, muntliga eller skriftliga, ibland men långt ifrån alltid kompletterade av tidningarnas egna kommentarer. Intervjuer med anledning av politiska utspel före- kommer i princip inte, inte heller debattartiklar signerade av politiska företrä- dare. I den mån intervjuer förekommer med politiker och tjänstemän, görs det

22 Fråga folket! Röster och appeller mot grundlagsförslaget. G Karnell, red. Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala, 1974.

13 endast när syftet är att teckna ett porträtt av personen i fråga, frågorna i dessa intervjuer kan aldrig sägas vara utmanande. I rapporteringen från 1974 märks att en utveckling har inletts mot att i någon mån direkt konfrontera politiker med frågor, men skillnaden mot tidigare år ska inte överdrivas. Några pressek- reterare nämns aldrig. Följden av detta är att nyhetsartiklarnas källvärde i detta sammanhang begränsas till att uttrycka tidningens uppfattning om författnings- frågans nyhetsvärde från tid till annan, jämte den upplevda relevansen av frågan i det politiska samtalet överhuvudtaget. Det har inte iakttagits några tecken på att dagspressen som bearbetning betraktad skulle förmå ställa den politiska processen inom författningsfrågan i sig i tydligare dager. I vilken grad nyhetsrap- portringen ger uttryck för den allmänna opinionens intresse för frågan är svå- rare att besvara. Tidningarna själva verkar inte vara överens, som kommer att framgå av den fortsatta framställningen.

Aftonbladet är ensamt om att ge uttryck för det drag som främst brukar asso- cieras med det tidiga 70-talet: socialismen. På såväl ledarplats som nyhetsplats hyllas socialismen och kampen för densamma i såväl Sverige som runt om i världen på ett sätt som placerar tidningen klart till vänster inom 70-talets social- demokrati. Även om skarpa markeringar görs mot socialismen i sin sovjetiska tappning, skildras den kinesiska och latinamerikanska socialismen i desto mer positiva ordalag, liksom den irländska, såsom den företräddes av den marxistiska fraktionen av IRA. Inrikespolitiskt intar sociala frågor samt rapporteringen om förhållandena på arbetsmarknaden en framskjuten plats, där LO är den viktigaste aktören. Även om enskilda svenska statsråd som Ingvar Carlsson då och då tas i örat när de i något uttalande uppfattas ha avvikit från den renodlade socialismen, får Aftonbladet ändå kallas en på det hela taget regeringstrogen och i synnerhet Palmetrogen tidning som på alla väsentliga punkter försvarar den socialdemokratiska politiken. Trots detta framställer sig tidningen åter- kommande som något av en underdog i den svenska opinionsbildningen, som beskrivs vara dominerad av borgerlig press. Det är rimligen mot denna bakgrund man ska betrakta det faktum att tidningens rapportering om kungahuset är minimal, det upplevda nyhetsvärdet bland läsarna till trots om man ska tro följande formulering i en notis den 13 januari 1974, under rubriken Blir Silvia Sommerlath Sveriges drottning?: ”Det kan inte hjälpas – i dag måste vi skriva om honom, Carl XVI Gustaf. Telegrammen haglar. Folk ringer och frågar.” På några rader konstaterar tidningen sedan att förhållandet förefaller vara seriöst och att Silvia Sommerlath nog kan bli ny drottning.23 Formuleringens betydelse

23 Aftonbladet, 1974-01-13, s. 6

14 i källkritiskt avseende är naturligtvis osäker vad gäller tidningens urvalsprincip för nyheter relaterade till författningsfrågan som helhet, men med tanke på att frågan under perioden 1971-1974 till stora delar handlade om just kungens ställning i konstitutionen är det inte orimligt att denna hållning bidrog till att prägla den rapportering som nedan kommer att redogöras för.

Någon mer detaljerad karaktäristik av de fyra tidningarna görs inte i detta sammanhang annat än Rolf Alsings, Aftonbladets chefredaktör 1985-2001, analys av denna tidnings särpräglade profil i den historiskt inriktade boken Aftonbladet inifrån. Tidningens 1970-tal beskrivs som problemfyllt, framförallt på grund av de egna journalisternas politisering av nyhetssidorna. ”Vänsterjournalister såg tidningen som ett organ för propaganda (…)”, skriver han och exemplifierar med att irländska IRA:s medlemmar benämndes ”frihetskämpar” i stället för ”terrorister”. ”Ofta fanns en underton av propaganda och agitation i publice- ringarna. (---) Det mesta blev svart eller vitt trots att verkligheten oftast var grå. Aftonbladet gick längst i den politiskt vinklade journalistiken. Men när pam- flettens principer tillämpades på en tidning som skulle sälja på en massmarknad märktes det på upplagan.” Denna sjönk under perioden 1970-1975 från 500 000 till 470 000. Ägaren LO hade redan 1970 uppmärksammat denna ”okontrolle- rade vänsterstegring”, som detta år lett till hela 18 fällningar i pressens opin- ionsnämnd för brott mot god publicistisk sed. För att stävja denna utveckling tillsattes LO:s presschef Gösta Sandberg som chefredaktör (1971-1981), men med av allt att döma begränsad effekt på tidningens innehåll.24 Att även samti- den verkar ha uppfattat tidningen som en särling i den svenska dagspressen in- dikeras av ett uttalande av Gösta Bohman i en riksdagsdebatt den 4 juni 1973, som citeras av Dagens Nyheter: ”Hans [Olof Palmes] debatteknik börjar likna Aftonbladets – långt under anständighetens gränser.”25

I de följande avsnitten sägs inledningsvis några ord om det svenska samhälle som framträder i den studerade nyhetsrapporteringen, dels för att i någon mån skissera tidsandan, dels för att exemplifiera det mycket begränsade utrymme författningsfrågan fick jämfört annan samtida nyhetsrapportering, utan att jäm- förelsen för den skull görs till något huvudnummer. Därefter återges kronologiskt de centrala delarna av nyhetsrapporteringen och opinionsbildningen i för- fattningsfrågan under de ovan angivna perioderna åren 1971-1975. Resultatet diskuteras avslutningsvis i ett särskilt avsnitt.

24 Alsing, Rolf; Aftonbladet inifrån. Aftonbladet, Norstedts, 2005. s. 80-84 25 Dagens Nyheter, 1973-06-05, s. 6

Sverige i dagspressen – tidigt 70-tal

Det är naturligtvis bara några ögonblicksbilder av det dåtida Sverige och i någon mån den övriga världen som kommer till uttryck i det studerade pressmaterialet, varav ett subjektivt urval refereras nedan i det dubbla syftet att återge några av de samtida aktörernas referensramar samt teckna konturerna av en tidsanda i de delar där den kan sägas avvika från tidsandan när detta skrivs. I de därefter föl- jande renodlat empiriska avsnitten refereras här och var ett annat subjektivt urval av nyheter som inte heller har någon direkt koppling till författningsfrå- gan, men då i syfte att belysa frågans nyhetsvärde i förhållande till den övriga nyhetsrapporteringen. Därutöver bildar dessa referat en kontext som i slutän- dan eventuellt kan göra svaren på de vetenskapliga frågeställningarna mer be- gripliga.

Många saker är väldigt annorlunda mot när detta skrivs. Alla låga priser är det första som slår en, framförallt på livsmedel. Silver Bar på Stureplan i Stockholm serverar 1974 en 170 g entrecôte för 7 kr plus serviceavgift, klädkedjan Mauritz annonserar ut skjortor med långa snibbar för 55 kr, men samtidigt kostar en 14 tums färg-TV inte mindre än 2150 kr, ett t.o.m. något högre pris än en TV av motsvarande format 40 år senare. Fritidsresor lockar med två veckors semester på Teneriffa för 595 kr. ”Allt finns i Libanon” för 689 kr/vecka, svarar istället Trivselresor i en annan annons.26

På ett idémässigt plan är det uppenbart att många svenskar upplever sig leva i ett samhälle statt i hastig förändring, där de materiella villkoren sedan andra världskriget för de flesta har förändrats dramatiskt till det bättre. Med anledning av en norsk vårdskandal uttalar sig medicinalrådet Karl Grunewald för Expres- sen i februari 1974: ”– Även i Sverige i dag händer det att utvecklingsstörda s k autistiska (kontaktlösa) barn spänns fast i tvångströjor. För närvarande finns det upp mot 20 sådana fall på landets institutioner. (---) För tio år sedan var förhål- landena när det gällde utvecklingsstörda ofta upprörande grymma även i Sve- rige. Grunewald: Det är märkligt för på den tiden reagerade knappt någon människa. Men i dag när något fall blir aktuellt reagerar nästan alla. Det är naturligtvis en positiv utveckling. Han fortsätter: – Uppskattningsvis hade vi nog upp emot 200 barn i tvångströjor i början av 60-talet. Det var rätt vanligt. I dag har vi kommit en bra bit på väg. Men fortfarande finns det alltså barn som råkar

26 Expressen, 1974-01-16, 1974-01-19, Dagens Nyheter, 1974-01-28, 1974-02-01 samt 1974-02-03

16 ut för detta i Sverige i dag.”27 Utvecklingen till trots beskrivs reformbehovet fortfarande som mycket stort. I januari 1974 uppger en tandläkare för Dagens Nyheter att så mycket som en fjärdedel av Sveriges vuxna befolkning inte har en enda egen tand kvar.28 Men samtidigt som många lovordar utvecklingen, reagerar flera mot ett växande expertvälde.

Parallellt med den materiella utvecklingen har gamla normsystem under några års tid genomgått en omprövning. Aftonbladet och Expressen speglar till skillnad från de övriga tidningarna ett av de särdrag som brukar förknippas med Sverige i början av 70-talet: den sexuella frigjordheten. Uppskattningsvis halva annonsmaterialet i de studerade stockholmsupplagorna marknadsför erotiskt relaterade varor och tjänster, till stora delar om än inte uteslutande av pornografisk karaktär. I juni 1971 försvarar tre sociologer i Aftonbladet på tidstypisk kanslihussvenska ett forskningsprojekt där ryggmärgsskadade patienter ska ges ”sexuell rehabilitering” delvis med hjälp av ”massiv visning av pornografisk film”. I en annons från Tylö i samma nummer görs reklam för en duschkabin, i vilken en naken ung kvinna i helfigur poserar svagt framåtböjd med putiga läp- par och ena handen på skinkan.29 I augusti 1971 marknadsförs den svenska fil- men Kärlekens XYZ som då gick på huvudstadens biografer: ”Hur bedöms våld- täkt? Realistiska fall i XYZ. Du får besked – rakt på sak! Jur. rådg.: Leif Silber- sky” Denna form av annonsmaterial har förvisso inte författats av tidningsredaktionerna, men det har å andra sidan de dagligen återkommande inslagen av ”sommarflickor”, barbröstade unga kvinnor som i ord och bild porträtteras på upp till en halvsida. I ovan nämnda augustimånad, för att ta ett annat exempel, undrar en brevskrivare i Aftonbladets spalt Fråga om barn om inte det bekanta parets 6-åriga dotter riskerar att ta skada av all pornografi som ligger utspridd i hennes föräldrahem. Inte nödvändigtvis, svarar Aftonbladets barnpsykolog Mir- jam Israel. ”Görs det inte speciellt väsen av det, skulle jag tro att flickan i den familj ni skriver om, ganska snart tillfredsställt sin nyfikenhet och sedan tröttnar på att se på bilderna.” I juni 1973 argumenterar advokat Leif Silbersky i Expres- sen för legalisering av bordellverksamhet, vad han kallar ”öppen prostitution”.30 Den hastiga utvecklingen uppfattas dock även ha medfört vissa problem, enligt Arne Mellgren på Allmänna BB i Stockholm, som intervjuas i samband med en forskningskonferens om impotens, som beskrivs vara orsakad av bl.a. kvinnans frigörelse. ”Kvinnans frigörelse har kanske gått litet för fort, anser dr Mellgren.

27 Expressen, 1974-02-21, s. 6 28 Dagens Nyheter, 1974-01-24, s. 38 29 Aftonbladet, 1971-06-02, s. 9 samt 21 30 Expressen, 1973-06-04, s. 21

För männen. Frigörelsen i den här första fasen skapar ångest hos männen. Det är snedbelastning nu. Men åren kommer kanske att ta bort besväret.”31

Omfattningen av det erotiskt orienterade innehållet avtar under början av 70- talet, men ännu i februari 1974 avslöjar fotbollsspelaren Ralf Edström, då verksam i nederländska Eindhoven, i en annons från landets åttonde största vecko- tidning, att ”FIB-aktuellt är en av de saker jag saknar mest här nere.”32 Åt- minstone Expressen publicerar ännu 1974 annonser som marknadsför filmer och trycksaker med titlar som Children Sex och Kinder Orgy.33

Även om det som sagt endast är Aftonbladet som på ledarplats hyllar socialismen, framgår det tydligt i nyhetsmaterialet i alla fyra tidningarna att det i det offentliga samtalet och på etablerade arenor förekommer åtskilliga representanter med åsikter som de flesta under 2010-talet skulle beteckna som vänsterex- trema. Vänsterpartiet Kommunisterna beskrivs av i synnerhet de borgerliga tidningarna genomgående som demokratiskt opålitligt. Under en av riksdagsdebatterna om fri- och rättighetsfrågan häcklar folkpartiledaren Gunnar Helén VPK:s engagemang i frågan genom att återge vad partiets riksdags- och partistyrelsele- damot Jörn Svensson uttalade i en debatt om partiprogrammet 1972, där han konstaterat att vad han kallade ”härskarklassen” endast kunde tvingas till reträtt med en våldsam revolution och att ”Parlamentet [endast formellt kan] bekräfta den revolutionära tvångsakten mot den gamla härskarklassen.” Därtill återges vad ordföranden i Nacka kommunistiska arbetarkommun, den ovan omtalade Torbjörn Tännsjö (sedermera professor i filosofi), några veckor tidigare hade angivit som en förutsättning för demokratins utveckling, nämligen ”de folkliga maktorganens beväpning”.34 Partiledaren CH Hermanson anklagas flera gånger för att ducka för frågorna om partiets syn på parlamentarisk demokrati och våldsanvändning. När han ett par veckor senare i samma tidning svarar på kritiken förnekar han lite svävande att partiet skulle se den väpnade kampen som det enda tänkbara vägen till socialismen. ”Men det är styrkeförhållandena i klasskampen som avgör om storfinansen kan tvingas acceptera en avveckling av sin politiska och ekonomiska makt utan väpnat motstånd.” Formuleringen ifrå- gasätts i en debattartikel av Rolf-Erik Román, suppleant i Folkpartiets ung- domsförbunds styrelse, som frågar sig med vilka medel VPK ska ändra dessa

31 Dagens Nyheter, 1974-01-24, s. 1, 5 32 Aftonbladet, 1974-02-15, s. 33; upplageuppgift i Expressen, 1974-02-15, s. 16 33 Expressen, 1974-02-10, s. 40, 1974-02-17, s. 40 samt 1974-03-03, s. 48 34 Dagens Nyheter, 1974-01-29, s. 2

”styrkeförhållanden i klasskampen”.35 När den ryske författaren Alexander Solsjenitsyn i februari 1974, i kölvattnet av publiceringen av hans roman GULAG-arkipelagen, grips och utvisas från Sovjetunionen till Västtyskland (där han för första gången får se sin roman i tryck), är VPK splittrat i frågan om huruvida han har sig själv att skylla.36 Även inom Socialdemokraterna uttalas i vart fall indirekt en demokratisyn som kan sägas ligga vid sidan av huvudfåran. Hemkommen från norra Sydvietnam kräver den socialdemokratiska riksdagsledamoten Birgitta Dahl, tillika ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, att Sverige snarast ”erkänner PRR”, d.v.s. den Provisoriska Revolutionära Rege- ringen i Sydvietnam, med nära band till det kommunistiska Nordvietnam. Bir- gitta Dahl: ”— Man har en tolvårig skola för 38 000 barn, alla kvinnor under 36 år har lärt sig läsa och skriva. Vi är verkligen djupt imponerade och gripna och undrar var detta folk tar sin styrka ifrån.”37 Under den i Expressen återkom- mande rubriken ”Företagsronden” porträtteras i januari 1974 läkemedelsföreta- get Fortia. Det går bra för dem, men ”I bakgrunden finns (…) en ständigt latent riskfaktor, kraven på socialisering av läkemedelsföretagen, som bl a varje år framförs i riksdagsmotioner.”38

Vänsterradikalismen utanför partiväsendet talar visserligen mer om mål än om medel, men dess representanter beskrivs med djup misstro av såväl borgerliga som socialdemokratiska bedömare. Dess grogrund förefaller främst utgöras av universitetsväsendet. Expressen återger i februari 1974 en SIFO-mätning av partisympatierna bland ”studerande” respektive ”förvärvsarbetande ungdom”. Sammantaget får de borgerliga partierna 50,5% av sympatierna, bland förvärvs- arbetande ungdomar får VPK 8%, men bland studerande hela 17% samt ytterligare 5% till det inte närmare identifierade ”kommunistiska partiet”.39 I september får redaktören och den ansvarige utgivaren för Umeå universitets student- tidning Vertex, Berti Kallio, sparken för att hon under sommaren använt den som språkrör för det ur KFML utbrutna Kommunistiska Förbundet Marxist- Leninisterna (revolutionärerna). Svenska Dagbladet rapporterar samma månad att den till VPK närstående Göteborgs kommunistiska universitetsförening krävt ett bokbål på kårbibliotekets ”fascistiska litteratur” samt att bibliotekarien Rolf L Andersson avskedas.40

35 Dagens Nyheter, 1974-02-12, s. 3 samt 1974-02-24, s. 4 36 Framförallt Svenska Dagbladet i februari 1974 37 Dagens Nyheter, 1974-01-22, s. 27 38 Expressen, 1974-01-14, s. 28 39 Expressen, 1974-02-09, s. 7 40 Expressen, 1973-09-21, s. 27 samt Svenska Dagbladet, 1974-02-20, s. 9. Enligt tidningen Göthe- borgske Spionen, utgiven av de Filosofiska Fakulteternas Studentförening (FFS) vid Göteborgs universitet, uppstod på fullmäktigmötet den 19 februari 1974 en fyra timmar lång debatt om en motion

Under samma period förs en kritisk debatt om radikaliseringen av såväl Förfat- tarförbundet som Sveriges Radio (som vid denna tid även inbegrep television- en). I det förra fallet har en liten vänsterradikal falang tack vare en hög närvaro vid förbundets möte i Stockholm röstat igenom ett uttalande som bl.a. säger att ”[e]ndast en mycket stark opinionsrörelse står emellan oss och den faktiska situationen i Turkiet, Grekland och Spanien [som vid denna tid alla styrdes av auktoritära regimer med nära band till militären].” Författaren Rune Pär Olofs- son kritiserar radikaliseringen på Svenska Dagbladets kultursida: ”Att uppleva hur den yttersta vänsterns heliga [på förbundets stämmor] leker i sin barnrepu- blik och drömmer om att revolutionen skall börja i Författarförbundet. Nej tack! (---) [Jan] Guillou är värd allt stöd han kan få för egen del [med anledning av IB-affären] – men vi skall nog inte hysa några illusioner om den yttrandefrihet han och hans fränder skulle medge, om de kom till den hett eftersträvade makten.” Den radikala gruppens kritiker, med författarna Lars Gyllensten och Eyvind Johnsson i spetsen, menar att en liten grupp utnyttjat förbundet för kontroversiella uttalanden. Kritiken tillbakavisas av och en av författarna till uttalandet, Aftonbladets kulturredaktör Karl Vennberg, som menar att det har varit ”ett besynnerligt pedanteri att lösgöra några uttalanden på det här sättet”.41

Debatten om Sveriges Radio handlar om anklagelser om partisk nyhetsrapportering, t.ex. i samband med den då ännu högaktuella IB-affären, som enligt kritiker i Svenska Dagbladet anses ha berott på anställda vid företaget som stått VPK nära. Problemet förnekas inte av en av Sveriges Radios redaktionschefer, journalisten Herbert Söderström, som menar att det är en konsekvens av ”två- kanalssystemet”: ”[T]ill företaget [har strömmat] folk utifrån, från filmbran- schen, från tidningsvärlden, från andra estetiska och administrativa sektorer – alla utan erfarenhet av Sveriges Radios traditionella höga skattning av opartisk- het och saklighet.”42 Möjligen som ett uttryck för denna partiskhet var beslutet att inte sända invigningsceremonin till skid-VM i Falun den 16 februari 1974, där kungen höll tal, vilket enligt Svenska Dagbladet orsakade en tittarstorm. Tidningen skriver: ”Kanalchefen Håkan Unsgaard motiverade med att det var

från Göteborgs Kommunistiska Universitetsförening – VPK, vari hävdades att kårbiblioteket domine- rades av ”fascistisk och anti-kommunistisk” litteratur som snarast möjligt borde ”transporteras till lämplig förbränningsanstalt (papperskvarn kan också accepteras)”. Motionen avstyrktes slutligen med rösterna 33 mot (hela) 6. Den utpekade bibliotekarien fanns på plats och försvarade sig med att visa upp vänsterorienterade böcker och tidskrifter som han hade inköpt. (Götheborgske Spionen, (1974):3, s. 1, 3) Partiet fick i kårvalet i maj samma år drygt 17% av rösterna. (Götheborgske Spion- en, (1974):6, s. 7) 41 Dagens Nyheter, 1974-02-17, s. 5 samt 1974-02-24, s. 13 42 Svenska Dagbladet, 1974-02-12, s. 9 samt 1974-02-20, s. 5

20 en seg och tråkig ceremoni. En uppfattning som han dock inte delade med stora delar av svenska folket. (---) Flera andra länder sände invigningen direkt, dock som sagt inte arrangörslandet…”. ”― Hade det varit Olof Palme, som skött invigningen hade det nog blivit direktsändning, sa en dam [till SvD- sporten]”.43 Det sista uttalandet är långt ifrån den enda kommentaren som anspelar på socialdemokraterna som ett maktfullkomligt parti efter 40 år i rege- ringsställning. Oavsett om kommentaren är befogad eller inte så är den åter- kommande i det studerade materialet. I januari och februari 1974 rapporterar Expressen om den socialdemokratiske riksdagsmannen Stig Olsson, under rubriken ”Diktatorn som styr Timrå”, som i egenskap av ordförande i kommu- nens beredningsutskott hävdar att domarna i tingsrätterna skulle bli mer rättvisa om det uteslutande förekom socialdemokratiska nämndemän.44

Det är mot denna klangbotten debatten i författningsfrågan förs.

Torekovskompromissen – augusti 1971

I augusti 1971 slöt Grundlagsberedningens ledamöter en kompromiss i skånska Torekov om kungens ställning i den framtida regeringsformen. I en fråga med en till synes binär lösning, monarki eller republik, hade utredningen lyckats hitta ett mellanting som saknade motstycke i övriga världen: Monarkin skulle behål- las, men all formell kunglig maktutövning skulle elimineras. Annorlunda uttryckt skulle Sverige bli en republik med en kung utan arbetsuppgifter.

Kompromissen, som presenterades den 20 augusti, fick ett mycket begränsat medieutrymme i de granskade dagstidningarna under de följande tio dagarna, vilket möjligen ska tolkas som att kompromissen var förutsedd.45 Rapportering- en är kortfattad och odramatisk och ledarsidorna är i huvudsak positivt in- ställda. Detta gäller även moderata Svenska Dagbladet som ägnar kompromissen mindre än en halvsida på nyhetsplats trots att tidningens förre chefredaktör Allan Hernelius var en av beredningens nyckelpersoner. Enigheten i beredningen hyllas eftersom den så när som på ett visst motstånd anses garantera en fortsatt okomplicerad beslutsprocess. Invändningarna begränsar sig till ett par refe-

43 Svenska Dagbladet, 1974-02-17, s. 1, 18 44 Expressen 740130, s. 2, 14 samt 740201, s. 1, 6 45 Den politiska processen inom Socialdemokraterna respektive mellan de fyra inblandade partierna beskrevs i den föregående studien, se Svanberg s. 33-35, 43-44

21 rerade beklaganden från Gösta Bohman om kungens förlorade befäl över krigsmakten samt hans minskade roll i regeringsbildningen. Tidningens egen tidningskrönika om överenskommelsen några dagar senare avslöjar inte heller några särskilda reaktioner bland pressgrannarna ute i landet i någondera rikt- ningen.46

Dagens Nyheter refererar utan att värdera förslaget kortfattat på första och andra sidan. ”Det märkliga är att grundlagsberedningen lyckats bli enig (…)” Ledarsidan försvarar dagen efter förslaget som nödvändigt och självklart, illu- strerat med en teckning av Palme på silvertronen i Rikssalen. Ungefär lika mycket utrymme som åt Grundlagsberedningens förslag ägnas samma dag en välvillig intervju med strippan Pussy Katt som under detta artistnamn uppträder i ett ”porrtält” i Enafors utanför Storlien. ”Pojkvännen i tältöppningen har klirrat med kassan, 75-mannatältet har varit fullt, och porren har dragit in valuta åt ett blödande Norrland.”47

Fyra dagar senare refereras i samma tidning under rubriken Pressgrannar några socialdemokratiska och folkpartistiska tidningars avmätta kommentarer till grundlagsförslaget, t.ex. folkpartistiska Ljusnan: ”Opinionspejlingar tyder (…) på att monarkin alltjämt äger en bastant majoritet i Sverige och det skulle vara politiskt självmord att gå emot denna majoritet. Då är det både taktiskt klokare och sakligt riktigare att omärkligt göra Sverige till en republikansk monarki. Som nu kommer att ske.”48

På Aftonbladets ledarsida konstateras på sju korta rader och utan vidare kommentarer eller någon som helst rapportering på nyhetsplats, att kungen nu från- tas nästan alla sina befogenheter. Gustav VI Adolf porträtteras försiktigt positivt under det regelbundet återkommande inslaget Närbilden, med karikatyrteck- ning av Ewert Karlsson. Större utrymme ägnas dagens sommarflicka, 19-åriga Bodil från Kalmar: ”Snart börjar hon skolan igen för att studera till något jobb inom reklambranschen. Vi kan bara hoppas på att det är sig själv hon kommer att göra reklam för.”49 Expressen porträtterar samma dag och på liknande sätt den blott 17-åriga Dorte från Danmark, men vad gäller författningsfrågan be- gränsar man rapporteringen till konstaterandet att gränsen för rösträtt nu före- slås sänkas till 18 år. Dagen efter raljerar tidningen över Gösta Bohmans tydlig-

46 Svenska Dagbladet, 1971-08-21, s. 4, 20 samt 1971-08-25, s. 20 47 Daghens Nyheter, 1971-08-21, s. 1-2, 5 48 Dagens Nyheter, 1971-08-26, s. 2 49 Aftonbladet, 1971-08-21, s. 2, 11, 13

22 en illa spelade försök att framställa det som om det var hans parti som hade räddat monarkin. ”Det är nog också enda sättet för högern att vinna politiska poäng.”50

Ett par dagar senare konstaterar Aftonbladet mycket kortfattat att ”de borgerliga tycks ha räddat kvar några fullkomligt innehållslösa ceremonier i sin kamp för monarkin” och redogör för kungens uppgifter i den kommande regeringsformen. På ledarsidan argumenteras utan engagemang för att istället göra talmannen till statschef men det konstateras strax därefter att socialdemokraterna inte gärna vill ”ha politisk strid om kungadömet” och tidningen menar att det är bra att inga förändringar genomförs så länge Gustaf VI Adolf, ”denne förträff- lige gamle man”, regerar. Samma dag kommenterar Dieter Strand i sin kolumn den framtida statschefen: ”Blir Carl Gustaf kung, en sådan kung som grundlagsberedningen tänkt ut på en badort, får han öppna broar under festivitas och klä ut sig till neger på maskerad och leva i glans.” Han påminner sig ett tidigare samtal med tronföljaren över en öl: ”Kronprinsen vickade på läderstöveln och talade om att det var trevligt i Frankrike och tråkigt på Operan. Man fick käns- lan av att han gärna blir en ny sorts grundlagskung och slipper leda konseljer och föra krig.” Opinionen i statschefsfrågan bedömer han kan komma att svänga till republikanernas fördel lika snabbt som opinionen svängde i högertra- fikfrågan och refererar statsvetaren Agne Gustafsson som redan hade hunnit vädra sitt missnöje med Torekovskompromissen.51 Några dagar senare får Gus- tafsson själv upprepa sina argument för republiken på ledarsidan, men mer in- tensiv än så blir ändå inte kritiken i Aftonbladet.52 Ett referat av ett antal andra vänstertidningar ger intrycket att de flesta verkar välkomna kompromissen i statschefsfrågan.53 En ganska neutralt hållen granskning av kronprinsen avslutar Aftonbladets omedelbara rapportering av de författningsrelaterade frågorna i samband med presentationen av Torekovskompromissen: ”Kort sagt har han [Kronprinsen] fem intressen i livet: jakt, segling, jordbruk, nöjen och brudar. Han är inte dum, inte särskilt begåvad. Det är en alldeles vanlig grabb.”54

50 Expressen, 1971-08-21, s. 2 samt 1971-08-22, s. 2 51 Aftonbladet, 1971-08-23, s. 2, 11 samt 36 52 Aftonbladet, 1971-08-28, s. 2 53 Aftonbladet, 1971-08-26, s. 2 54 Aftonbladet. 1971-08-29, s. 12

Penndragskommentaren – oktober 1972

Efter det att Torekovskompromissen hade presenterats, var det framförallt ett par uttalanden av Olof Palme som kom att ge näring åt den fortsatta författ- ningsdebatten eftersom dessa kommentarer av en rad borgerliga politiker och debattörer, men även bland allmänheten, uppfattades ställa socialdemokraternas inställning till kompromissen i ett nytt perspektiv. Var den avsedd som en lång- siktig lösning av den infekterade statschefsfrågan eller utgjorde den bara ett led i en strategi för att införa republik även i en formell mening? Palmes uttalanden, av vilka det ena framöver kom att refereras till som ”penndragskommentaren”, fälldes på den 25:e socialdemokratiska partikongressen som hölls i oktober 1972, ett halvår efter att Grundlagberedningen hade presenterat sitt slutbetän- kande och som vid den här tiden var ute på remiss. Eftersom episoden dels kom att uppmärksammas och dels markerar vad som förefaller vara ett centralt drag i författningsfrågans utveckling, har den ansetts förtjäna ett referat. Kon- gressprotokollet berättar:

Under förhandlingarna på fredagskvällen den 6 oktober behandlades dagord- ningens punkt 52, motionerna N1-N13 om författningsfrågor, av vilka fyra stycken krävde övergång till republik. Olof Palme inledde med att såsom partistyrelsens föredragande yrka bifall till partistyrelsens utlåtande att det presenterade författningsförslaget i huvudsak gick motionärerna till mötes, varpå han i ett längre anförande redogjorde för statschefsfrågans utveckling sedan Författ- ningsutredningens slutbetänkande lades fram nio år tidigare. Mot de borgerliga partiernas bristande engagemang i frågan ställde han socialdemokraternas kon- sekventa strävan att utestänga kungen från alla beslutsprocesser. ”Vi sa: För oss är detta inte teknik, det är princip. Ska regeringen ha rätt att vid en konflikt med parlamentet vädja till folket i val, som då fungerar som skiljedomare? Det är en viktig principfråga. Vem ska utnämna regeringsbildare? Ska det finnas en formell möjlighet för statschefen att hindra beslut genom att vägra underteckna statsrådsprotokollet? Det är andra viktiga principfrågor.”55 Dessa frågor, menade han, var på väg att få en tillfredsställande lösning om Grundlagsbered- ningens slutbetänkande skulle bli lag. ”Får vi igenom det nya författningsförsla- get, kommer kungen inte i något avseende att medverka vid styrandet av Sve- rige. Partistyrelsen understryker framförallt två ting. För det första: Vi överger

55 Sveriges Socialdemoratiska Arbetarpartis [sic!] 25:e kongress den 1-7 oktober 1972. Protokoll. Andra delen. s. 990

24 inte genom detta vår principiella uppfattning om republik. Den står fast. För det andra: Vi ska i dagsläget utnyttja möjligheterna att på avgörande punkter flytta fram positionerna i författningsfrågan. Genom att ansluta oss till uppgö- relsen inom grundlagsberedningen gör vi i huvudsak väsentliga framsteg.”56 Nancy Eriksson, på denna kongress representerande Kvinnoförbundet, kritise- rade Grundlagsberedningen för att den inte utarbetat något alternativ till mo- narkiskt styrelseskick, liksom partistyrelsens vaga utlåtande om de aktuella motionerna, som varken yrkade bifall eller avslag. Hon menade dock att Palmes muntliga svar gav innehållet mer skärpa, men yrkade att kongressen trots det gav partistyrelsen i uppdrag att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta ett förslag till republikanskt statsskick.57 Agne Gustafsson från Lund förklarade därefter varför han under så många år engagerat sig i republikfrågan. Det flesta av partiets veteraner hade för honom önskat att utvecklingen kröntes av ett ”konsekvent demokratiskt statsskick”, liksom att ungdomen för honom betonat ”kravet på överensstämmelse mellan paroll och handling”. Han ansåg att Grundlagsberedningen inte fullgjort sitt uppdrag då den inte föreslog ett republikanskt statsskick som alternativ. Han avvisade motståndarnas kritik som på 50-talet menat att reformer av kungens maktutövning var meningslösa eftersom han av sedvänja redan var maktlös, samtidigt som de nu betonade just avskaffandet av den formella makten som en betydande åtgärd. Ytterligare en arbetsgrupp inom partiet är otillräcklig eftersom den kommer att användas för att föra frågan åt sidan, utan ännu en parlamentarisk utredning med uppdrag att utarbeta ett förslag till republikanskt statsskick. Bakom detta förslag stod utöver han själv Nils Gustavsson, Lund, Gunnar Härdig, Lund, Levi Svenningsson, Lund, Bertil Göransson, Lund, Nils Yngvesson, Malmö och Gösta Björck, Gö- teborg.58 Åke Hammarstedt från Hudiksvall föll in i kritiken och menade att ”grundlagsberedningens förslag är oacceptabelt för varje socialdemokrat värd namnet”. Från ett valtaktiskt perspektiv varnade han mer för faran att förlora den ”socialdemokratiska ungdomen” till det öppet republikanska VPK, än för att förlora monarkistiska väljare till de borgerliga partierna. Flera engagerade talare ställde sig på Agne Gustafssons sida. Utöver Hilding Johansson, ordfö- rande i riksdagens Konstitutionsutskott, argumenterade endast ett par talare för kompromissen, t.ex. Arne Lundberg från Malmö med argumentet att partiet med dagens opinionssiffror inte hade råd med några ”kulthandlingar”. Talarna

56 Sveriges Socialdemoratiska Arbetarpartis 25:e kongress den 1-7 oktober 1972. Protokoll. Andra delen. s. 991 57 Sveriges Socialdemoratiska Arbetarpartis 25:e kongress den 1-7 oktober 1972. Protokoll. Andra delen. s. 993 58 Sveriges Socialdemoratiska Arbetarpartis 25:e kongress den 1-7 oktober 1972. Protokoll. Andra delen. s. 994-995

25 betonade dock Torekovskompromissen som en kortsiktig lösning.59 I detta läge äntrade Olof Palme talarstolen. Som enda talare tog han upp folkopinionen som stöd för grundlagsförslaget. Efter 18 års oavbrutna förhandlingar om för- fattningen fanns nu ett färdigt förslag där statschefsfrågan beskrevs bara utgöra en liten del av hela författningskomplexet. Den nya författningen krävde inga ytterligare utredningar om övergång till republik eftersom ”Det är en överdrift att säga (…) att statsöverhuvudet finns kvar. Det finns bara en plym kvar, en dekoration, och det är lätt att genomföra republik om man så vill.” Bakom det presenterade förslaget låg ett gigantiskt arbete. ”Dessutom har vi frågan med ordnarna som Gösta Björck prackade på oss vid förra kongressen. Den frågan har tagit många arbetstimmar – det kan jag försäkra Gösta Björck – men nu är vi snart klara med den.” Med hänvisning till de 4000 brev han årligen fick från vanliga människor frågade han kongressen retoriskt hur många de trodde tog upp republikfrågan. ”Ja, Sten Sjöberg skriver då och då; han är en ärlig kämpe för sin sak. Men annars handlar det om människors vardagsbekymmer.” Inte någon av dagens övriga talare, ej heller det republikanska LO:s ordförande, hade tagit upp republikfrågan med honom, utan endast frågor om människors vardagsbekymmer. Argumenten om valtaktik avvisade han. Om frågan varit aktuell ute i arbetarrörelsen hade han aktualiserat den oavsett eventuella väljar- förluster, men det var den nu inte. Ska partiet i detta läge börja lägga arbetstid på republikfrågan? ”I denna fullständigt nya författning ingår ett grundlagsfäst- ande av parlamentarismen, vilket är ett stort steg mot införande av republik. Låt oss sätta in krafterna på detta under de kommande åren. Sedan får vi fortsätta att diskutera republiken. Jag yrkar på bifall till partistyrelsens förslag.” Och yr- kandet bifölls med acklamation, kunde mötesordföranden Gertrud Sigurdsen konstatera.

Debatten hade präglats av åtskillig välformulerad kritik av partistyrelsens utlå- tande. Utöver partiordföranden var det bara ett par talare som i korta ordalag försvarade partistyrelsens utlåtande, framförallt med hänvisning till taktiska överväganden. På samma gång finns det ingenting som antyder att Olof Palme hade svårt att få kongressen med sig. Episoden går i teorin att tolka på flera sätt. Om talarna var representativa för opinionen på kongressen, innebär det att Palme lyckades vinna över dem på partistyrelsens sida innan voteringen. Det förefaller dock ganska osannolikt. Han må ha varit en skicklig debattör, men knappast tillräckligt för att vända en opinion på en partikongress i en fråga om

59 Sveriges Socialdemoratiska Arbetarpartis 25:e kongress den 1-7 oktober 1972. Protokoll. Andra delen. s. 1006-1007

26 statsskickets själva grund. Långt mer sannolikt är att en tyst majoritet av ombu- den stödde partistyrelsens förslag redan från början, men varför var det då inte fler som gav partiledaren och Hilding Johansson sitt stöd? Om majoriteten stödde partistyrelsen och författningsförslaget av taktiska skäl eller om den helt enkelt inte var intresserad av republik går inte att utläsa ur protokollet, men den rimligaste tolkningen av majoritetens tystnad är att frågan i vart fall var mycket känslig. Den största effekten på den fortsatta författningsdebatten var att Olof Palmes försvar av författningsförslaget av många tvärtom kom att uppfattas som ett angrepp på detsamma. Palme hade vunnit debatten på kongressen, men till priset av ett uttalande där han uppfattades tycka att författningskompromis- sen inte var en långsiktig lösning utan en kortsiktig och att övergången till republik kunde ske med ”ett penndrag”.60

Första voteringen – juni 1973

Under samma höst som den socialdemokratiska kongressen ägde rum, var Grundlagsberedningens författningsförslag alltså ute på remiss. Liksom i stats- chefsfrågan hade utredningen i frågan om grundlagsfästa medborgerliga fri- och rättigheter lyckats hitta en kompromiss mellan två till synes oförenliga utgångs- punkter, mellan å ena sidan de borgerliga partierna som krävde en regeringsform med utförliga fri- och rättigheter, och å andra sidan Socialdemokraterna, som ville att dessa frågor uteslutande skulle regleras i vanlig lag. Kompromissen gick ut på att hela frågan skulle behandlas djupare i en ny parlamentarisk utredning, senare också tillsatt 1973 under ledning av landshövdingen i Stockholms län, socialdemokraten Hjalmar Mehr. Den utredningen skulle dock inte bli klar innan den nya regeringsformen planerades att träda i kraft.

Som framgick av den föregående studien, blev kritiken av slutbetänkandet från några tunga remissinstanser inom rättsväsendet förödande. Där citeras bl.a. ut- låtandet från Regeringsrättens ledamöter som menade att motiven till förslaget ”är knapphändiga och i många fall föga upplysande. Icke sällan bestå de i en deklaration att en viss rättsregel bör ha den eller den innebörden, utan att grun- derna närmare redovisas. (---) Det sagda innebär å ena sidan att förslaget endast i ringa mån anknyter till den konstitutionella traditionen i Sverige eller tillgodo-

60 Sveriges Socialdemoratiska Arbetarpartis 25:e kongress den 1-7 oktober 1972. Protokoll. Andra delen. s. 1009-1013

27 gör sig andra staters erfarenheter i fråga om konstitutionella problems lösning samt å andra sidan att förslaget innehåller föga av analys rörande framtida behov på det konstitutionella planet. Grundlagsberedningen drar ett streck över hela den hittillsvarande rättsutvecklingen på det statsrättsliga området. Den praxis som under de gångna 160 åren utvecklat sig under tillämpningen av de olika grundlagsparagraferna sättes ur funktion.” De flesta remissinstanser hade inte uttalat sig i den politiska frågan om monarki eller republik, men av dessa var det endast LO som krävt republik.61 Även Fredrik Sterzel konstaterar att kritiken var förödande, utom från kammarrätten i Göteborg och hovrätten i Malmö, som han menar hade starka personband till författningsutredningarna.62

Med anledning av justitiedepartementets sammanställning av remissyttrandena över Grundlagsberedningens slutbetänkande kommenterade Dagens Nyheters ledarsida författningsförslaget i januari 1973. Beredningen kritiseras för att i sitt förslag till ny regeringsform inte har infogat något kapitel om medborgerliga fri- och rättigheter. Där, skriver tidningen, har beredningen ”slarvat förbi” och konstaterar samtidigt angående processen i sitt tidigare skede att det ”[f]ör Er- landers agerande i författningsfrågorna, de skiftande principmotiveringarna till trots, hela tiden [var] den krassa omtanken om partinyttan som fällde utslaget [i hans agerande].”63

Senare under våren samma år presenterades så propositionen om ny regeringsform och ny riksdagsordning, i ett band om drygt 900 sidor. Till skillnad från i Grundlagsberedningens förslag till ny regeringsform, innehöll propositionen ett kortfattat kapitel om fyra paragrafer om grundläggande fri- och rättigheter, varav de tre första var formulerade med bör-satser om medborgares rätt till utbildning, arbete, social trygghet, inflytande över sitt förvärvsarbete samt rätt till ersättning vid expropriation av egendom. Den fjärde paragrafen var formulerad med en skall-sats om yttrande- och tryckfrihet, rätt till information, mötes- frihet, demonstrationsrätt, föreningsrätt, religionsfrihet och rörelsefrihet m.m., men med det viktiga tilläget att inskränkningar i dessa rättigheter kan meddelas genom lag. Chefen för Justitiedepartementet, Lennart Geijer, konstaterar i propositionen att ”konungadömets bevarande i dag är en given utgångspunkt vid utformningen av en ny författning, om författningen skall få önskvärt stöd i riksdagen och folkopinionen”, men reglerna för statschefen följde dock bered-

61 Svanberg s. 35 62 Sterzel 2002 s. 85 63 Dagens Nyheter 1973-01-11, s. 2

28 ningens förslag.64 I en särskild proposition ”angående ändrat belöningssystem för statsanställda m. fl.”, som får sägas vara en del av statschefsfrågans lösning, föreslogs att kungen skulle upphöra att utdela ordnar till svenska medborgare, men inte till utländska.65

I slutet av maj kom Konstitutionsutskottets betänkande över propositionerna och så den 5 och 6 juni 1973 var det dags för riksdagsdebatt och votering om betänkandenas förslag att godkänna dem.66 Trots att debatten sträckte sig över två dagar och talarlistan var lång - det tryckta protokollet upptar sammanlagt 180 sidor – var det få inlägg som berörde övergripande frågor. Herr Bohman inledde debatten med en reflektion om statschefens funktion och uppgifter: ”Man kan lätt få en känsla av att regeringen liksom utskottsmajoriteten [i Kon- stitutionsutskottet], sökt förbereda avvecklingen av den institution, vars bevarande man påstår vara en förutsättning för grundlagsreformen.”67 Hilding Jo- hansson svarar därefter på krav från Allan Hernelius om att statschefen ska underteckna vissa beslut: ”För min del har jag liksom herr Fiskesjö [från centerpartiet, som tidigare stått i talarstolen] svårt att godta den uppfattningen att en person som inte medverkar i ett beslut och inte ansvarar för detta skall få skriva under det.”68 Senare varnar han för en politisering av domstolarna om dessa ges makt att pröva om ett riksdagsbeslut står i strid med gällande grundlag. ”Det är möjligt att det finns de som genom grundlagsbestämmelser vill bygga upp ett starkt skydd för den enskilde mot ett samhälle, som de uppfattar som fientligt och farligt. I överensstämmelse härmed uppfattar de grundlagarnas främsta uppgift vara att ge den enskilde ett sådant skydd mot samhället. Å andra sidan befinner vi oss som inte uppfattar samhället och den enskilde som två fientliga parter utan i samhället ser ett instrument, som skall användas för att förbättra de enskilda människornas villkor, och samtidigt upplever det som en uppgift att rasera kvarstående privilegier. Det fortsatta utredningsarbetet får visa om det

64 Riksdagens protokoll 1973. Bihang. Saml. 1. Kungl. Maj:ts proposition. Nr 90. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m.; given Stockholms slott den 23 mars 1973. s. 7, 12, 16, 172 65 Riksdagens protokoll 1973. Bihang. Saml. 1. Kungl. Maj:ts proposition. Nr 91. Kungl. Maj:ts proposition angående ändrat belöningssystem för statsanställda m. fl.; given Stockholms slott den 16 mars 1973. 66 För en sammanfattning av den politiska processen i författningsfrågan 1971-1974, se Svanberg, Mikael; Den svenska revolutionen. Några frågor kring tiden när Sverige blev ”en form av republik”. Karlstads universitet, Karlstad, 2010. (Politiska och historiska studier; 2010:1) s. 33-39 67 Riksdagens protokoll. Nr 110. Tisdagen den 5 juni 1973. § 3 Ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. s. 48 68 Riksdagens protokoll. Nr 110. Tisdagen den 5 juni 1973. § 3 Ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. s. 93

29 finns sådana motsättningar.”69 Nancy Eriksson argumenterar mot slutet av den första dagens debatt lamt för republik men kommer ändå att rösta för grund- lagsförslaget eftersom hon ser det ”i all sin otillräcklighet, som ett steg mot möjligheterna att genomföra republik när det (…) finns mer gehör i folkopinionen. Jag tar också fasta på den försäkran som gjorts av flera talare: att en grundlag inte är ett evighetsdokument, utan att man bör försöka få den att ständigt motsvara folkopinionen. (---) Jag förutsätter alltså att republiksinnet finns dolt – mycket väl dolt – hos både beredningen och hos alla de ledamöter som här i kammaren åtminstone representerar mitt parti och att man kan för- vänta sig att den uppfattningen tar sig uttryck när den anses ha lättare, ur taktisk synpunkt, att vinna gehör.”70 Ingen av de kvarvarande talarna kommenterade uppmaningen.

Det förekommer i stort sett ingen diskussion kring förslagets tillkomst, inga referenser till statsrättsliga förhållanden i omvärlden inklusive grannländerna och än mindre kring hur den nya grundlagen kan komma att tas emot av väljar- na. Vanligen handlar inläggen om beklaganden över att delar av innehållet inte fick den utformning som talaren hade tänkt sig. Det framgår tydligt att den stora skiljelinjen i författningsdebatten går mellan Vänsterpartiet Kommunis- terna och de övriga partierna, där det förstnämna partiet utförligt argumenterar för införandet av republik samt för utökade medborgerliga fri- och rättigheter som inbegriper ett vidsträckt folkligt inflytande över det privata näringslivet. Omvänt häcklas partiet genomgående för sin demokratisyn av de övriga partierna, som menar att den enbart är ägnad att införa och befästa en socialistisk planekonomi av östeuropeisk modell, beskyllningar som inte motsägs. De uttalade åsiktsskillnaderna mellan de fyra demokratiska partierna är påtagligt små och inskränker sig till tjuvnyp om detaljerna i författningsförslaget. Samtidigt sticker de socialdemokratiska talarna ut genom att egentligen inte vilja någon- ting (den ignorerade Nancy Eriksson undantagen), vilket ställer partiet i skarp kontrast till det visionära VPK. Medan de borgerliga ledamöterna uttalar öns- kemål om än det ena, än det andra på fri- och rättighetsområdet, intar socialdemokraterna en mycket defensiv attityd som syftar till att behålla riksdagens handlingskraft gentemot rättsväsendet. I statschefsfrågan går det överhuvudta- get inte att utläsa någon principiell uppfattning inom partiet (Nancy Eriksson

69 Riksdagens protokoll. Nr 110. Tisdagen den 5 juni 1973. § 3 Ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. s. 97 70 Riksdagens protokoll. Nr 110. Tisdagen den 5 juni 1973. § 3 Ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. s. 186

återigen undantagen), där frågan om Torekovskompromissen är långsiktigt me- nad eller avsedd som ett steg mot republik förblir obesvarad.

Nyhetsflödet präglas under denna period av att den militärdominerade regeringen i Grekland den 1 juni meddelat att monarkin skulle avskaffas även formellt, med anledning av en misslyckad motkupp en vecka tidigare, där kung Konstantin från sin italienska exil anses ha varit inblandad, och att folkomröst- ning ska hållas om saken före 1 augusti. Expressen rapporterar ironiskt att kungens unga danskfödda drottning ”snyftat” i ett telefonsamtal med sin familj.71 I början av juni meddelar en notis att Moderat ungdom krävt att journalisterna Gary Engman, programledare i TV-programmet Kvällsöppet, och Jan Bonnevier vid Sveriges Radio inte ska framträda i radio och TV före valdagen i september eftersom de inträtt som medlemmar i ”Motståndsrörelsen mot en borgerlig regering”. I Dagens Nyheter intervjuas finansminister Gunnar Sträng 10 juni utan att författningsfrågan berörs med ett ord.72 Expressens ledarsida refererar den 15 juni ett tal av Olof Palme vid Kommunalarbetarförbundets kongress, där han jämfört strömningarna inom moderaterna med de nazistiska grupper som uteslöts ur Högerpartiet på 30-talet. Tidningen betecknar uttalandet som ”vidrigt” och förklarar att det verkar bero på att socialdemokraterna är trängda av dåliga opinionssiffror inför höstens riksdagsval.73

Själva grundlagsreformen sätter däremot inga djupa spår i de svenska massme- dierna. Inget inslag i TV-tablån den 5-7 juni verkar handla om reformen och tidningarnas rapportering i samband med tilldragelsen är synnerligen kortfattad. I Aftonbladet nämner Dieter Strand på sju rader i sin kolumn den 5 juni ”den rutinmässiga nedskratningen av den gamla grundlagen, och den gamla kungamakten, som sker i morgon, på Svenska flaggans dag”.74 Bland övriga tidningar handlar rapporteringen och debatten framförallt om det väldigt kortfattade kapitlet om de medborgerliga fri- och rättigheterna. Under rubriken ”Brev till ledarsidan” i Expressen frågar sig folkpartisten Per Ahlmark i Konstitutionsut- skottet vad vi ska ha författningen till. ”Ska grundlagen beskriva hur statsmak- terna fattar beslut i normala lägen? Eller ska den också duga i kriser av olika slag, då påfrestningarna blir stora på regering och riksdag?” Han exemplifierar med att endast talmannen ska få lägga förslag om regeringsbildare, oklarheten kring hur en regering ska fatta beslut inom sig samt de otydliga fri- och rättig-

71 Dagens Nyheter, 1973-06-02, s. 1-2, 6, 1973-06-10, s. 34 samt Expressen 1973-06-01, s. 1, 8 samt 1973-06-02, s. 1, 6-7 72 Dagens Nyheter, 1973-06-06, s. 6 samt 1973-06-10, s. 34 73 Expressen, 1973-06-15, s. 2 74 Aftonbladet, 1973-06-05, s. 36

31 heterna.75 I Dagens Nyheter uttrycker Ingemar Folke och Jan Sandegren från föreningen FiB-juristerna, en organisation med anknytning till Folket i Bild/Kulturfront som har profilerat sig i yttrandefrihetsfrågor, förvåning över att fri- och rättighetskapitlet i den föreslagna regeringsformen godkänts av Konstitutionsutskottet, trots opinionen mot detta och den under våren beslutade nya utredningen av frågan. ”Varför förkastade inte utskottet regeringens rättighetskapitel när en utredning i alla fall skulle få i uppdrag att göra ett nytt rättighetskapitel? (---) I regeringsförslaget, som godtagits av konstitutionsutskottet, förklaras emellertid att det inte är märkvärdigare att avskaffa fri- och rättigheterna än t ex ändra lagen om tillsyn av hundar, dvs med vanlig lag över en natt. Nu skall friheterna kunna avskaffas med stöd av grundlagen. Det är inte möjligt idag. Däri ligger försämringen.” Författarna konstaterar att grundlagen måste bli en valfråga i höstens riksdagsval. Regeringens rädsla för meningsskilj- aktigheter mellan lagstiftande och rättsskipande organ om huruvida vissa lagar står i strid med grundlagen avfärdas. ”Genom att beträda dessa tankebanor visar regeringen det grövsta folkförakt.”76

En i huvudsak positiv ledarartikel i Dagens Nyheter signerad ”BL” (överens- stämmande med namnet Bert Levin, som den 4 juni anges som en av tidningens ledarskribenter) pläderar också för stärkt medborgarskydd, med citat från Gun- nar Helén i riksdagsdebatten. Även folkligt förankrade politiska mandat måste kontrolleras och begränsas, menar han. Uppgiften för den nya fri- och rättig- hetsutredningen blir att formulera grundlagar som är tillräckligt precisa för att domstolarnas kontroll av deras efterlevnad inte blir politisk till sin natur. I tidningens referat av gårdagens inledande riksdagsdebatt konstateras att grundlags- frågan utretts i 20 år. ”Det är alltså ganska förklarligt att debattörerna inte kunde hitta så mycket mer att säga.” Dagen efter beslutet konstaterar Dagens Nyheter att talmannen Henry Allard nu blivit lika mäktig som kungen, vilket denne själv naturligtvis förnekar. I en kort spalt inne i tidningen summeras neutralt nyheterna i den nya föreslagna regeringsformen.77

Expressen berör statschefsfrågan i en helsidesrapport om den 14 timmar långa grundlagsdebatten, under rubriken ”Grundlagen ett steg mot republik…” Nancy Eriksson ”riksdagens genom åren envisaste republikkämpe vid sidan om kommunisterna” citeras, då hon förutspår att republikkravet kommer att vinna gehör i opinionen i samband med nästa tronskifte. Lennart Geijer är kallsinnig

75 Expressen, 1973-06-04, s. 2 76 Dagens Nyheter, 1973-06-05, s. 4 77 Dagens Nyheter, 1973-06-06, s. 2, 6 samt 1973-06-07, s. 7

32 till folkomröstningar i grundlagsfrågor, meddelar han på förekommen anledning. Antingen drunknar frågan i valrörelsen, menar han, eller så blir valdelta- gandet alltför lågt. Björn Molin, Folkpartiet, citeras också där han frågar sig var- för Moderaterna kräver bevarandet av kungadömets funktioner när alla är ense om att statschefens ska ha ceremoniella uppgifter?78 Svenska Dagbladet tolkar för sin del propositionernas skrivningar om statschefen som uttryck för en socialdemokratisk strategi att försvaga monarkens ställning för att på så sätt un- derlätta en framtida övergång till republik. Det socialdemokratiska motståndet mot införandet av kvinnlig tronföljd under den politiska processen uppfattas som ytterligare ett led i denna strategi.79 Dagen efter voteringen meddelas att Olof Palme hade avvikit mitt under debatten samt uteblivit från själva voteringen för att kunna delta i firandet av – världsmiljödagen (!)80

I en spalt på ledarsidan refererar Aftonbladet redan den 6:e Olof Palmes anfö- rande på just världsmiljödagen. På nyhetsplats kritiseras en rad centerpartistiska och folkpartistiska riksdagsledamöter för att de denna Svenska flaggans dag tar emot ordnar samma dag som de som ett led i författningsreformen voterat för att avskaffa hela ordensväsendet för svenska medborgare.81 I övrigt sägs inte ett ord om författningsfrågan. Dagen efter riksdagsbeslutet kommenteras det i två spalter på ledarplats: ”Beslutet betyder helt enkelt att vi får ett dokument som på ett riktigt sätt beskriver våra grundläggande politiska procedurer.” Men tidningen menar samtidigt att det är ”synd” att det inte beslutats om republik samt att kungen kommer att fortsätta att öppna riksmötet. Argumentationen mot utökade fri- och rättigheter är utförligare: ”Jurister skulle [i så fall få] sitta och avgöra politiska beslut” vid tolkningen av grundlagen och stöd för strejkbryteri skulle kunna försvaras i termer av mänskliga rättigheter. ”Från vänsterhåll, t ex från C H Hermansson och Jan Myrdal, vill man slå vakt om de grundläggande rättigheterna till den grad att i varje fall en kommunistisk revolution skulle bli omöjlig. Det är ju roligt.”82 Utöver ledarskribenten är det ingen, varken politiker eller annan, som kommenterar den nya grundlagen. Inte ens i den dagliga mini- enkäten Vi 5 får beslutet något utrymme. ”Har riksdagsmännen för lång semester?”, är frågan folket får besvara. Liksom i Expressen ges väsentligt mer utrymme åt nyheten att rånarna Lars Inge Svartenbrandt och Bosse ”Dynamit” Wickman rymt i en sopbil från Kumlaanstalten.83

78 Expressen, 1973-06-06, s. 8 79 Svenska Dagbladet, 1973-06-06, s. 4 80 Svenska Dagbladet, 1973-06-07, s. 7 81 Aftonbladet, 1973-06-06, s. 2 samt 14 82 Aftonbladet, 1973-06-07, s. 2 83 Expressen, 1973-06-07 samt Aftonbladet, 1973-06-07, s. 6-7 samt 48

Tronskiftet – september 1973

Efter precis 20 års utredningar, förhandlingar och kompromisser mellan de fyra demokratiska partigrupperna hade alltså riksdagen med en överväldigande majoritet antagit ett förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning. Alla riks- dagsledamöter var förvisso inte nöjda med hela eller delar av förslaget, några enstaka ledamöter var upprörda, men det studerade materialet ger det bestämda intrycket att själva riksdagsbehandlingen var en odramatisk process som rönte föga uppmärksamhet bland den bredare allmänheten. Ingenting i landets största dagstidningar antyder något annat. Den offentliga debatten begränsade sig under hela perioden 1971-1973 i huvudsak till några inlägg i fri- och rättighetsfrå- gan från en liten skara experter och professionella opinionsbildare. Ingenting tyder på att någon del av allmänheten, eller för den delen politiker i gemen, engagerade sig i processen. Författningsfrågan uppfattades sakna nyhetsvärde till och med i samband med riksdagsdebatten och voteringen i juni 1973. Historien hade mycket väl kunnat sluta här.

Men det gjorde den inte. Grundlagsändringar kräver två riksdagsbeslut med ett riksdagsval däremellan. Författningsförslaget var efter den första voteringen fortfarande bara ett förslag och det återstod åtskilliga månader innan förslaget återigen skulle kunna behandlas av den hösten 1973 nyvalda riksdagen, som ännu vid denna tid inte samlades till riksmöte förrän i januari påföljande år. Övergångsregel 2 till den föreslagna nya regeringsformen stadgade dessutom att den nya författningen inte skulle träda i kraft så länge Gustav VI Adolf var kung.

Till en början hände inte heller fortsättningsvis någonting, men mot slutet av sommaren insjuknade så den 91-årige kungen i lunginflammation och avled i september, dagen innan det andra valet till enkammarriksdagen som då hade 350 ledamöter. Han efterträddes omedelbart av sin sonson, som tog sig ko- nunganamnet Carl XVI Gustaf.

Den författningsrelaterade rapporteringen kretsar under de följande två veckorna dels kring gamle kungens bortgång, dels kring möjliga konsekvenser av det ytterligt jämna valresultatet. Dagens Nyheter hyllar den bortgångne kungen i en ledarartikel men konstaterar, trots hans över 20-åriga regeringstid och innan dess över 40-åriga kronprinstid ”att bilden av hans personliga inställning måste

34 bli osäker”, förutom inom utrikespolitiken. I samma nummer återfinns en för- siktigt positiv helsida om den nye kungen som anses ha mognat snabbt efter 20- årsåldern. Expressen har en likartad rapportering, där Bo Strömstedt på ledarplats hyllar den bortgångne och beskriver saknaden efter honom: ”Saknaden gäller en mot sin livsuppgift föredömligt lojal människa, en man av stor heder, en outtröttlig pliktuppfyllare, en samvetsgrann representant för svensk demokrati.” I en notis berättas att Olof Palme inte nämnde den nye kungen i sina minnesord över gamle kungen, vilket fick flera människor att ringa till både Sveriges Radios klagomur och till Expressen och klaga på detta. En nyhetsarti- kel i samma nummer beskriver hur den nye kungen anses ha mognat under den 28 dagar långa sjukdomen. Ett tidigare uttalande av honom citeras: ”Jag måste utveckla mig själv, hänga med i tiden. Men det viktigaste är en absolut lojalitet mot mitt folk.”84 Under dagarna därefter följer en omfattande rapportering kring tronskiftet.

I regeringsfrågan försöker Expressen dagen innan valet spå politiken om Soci- aldemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna får majoritet. Införandet av republik beskrivs som en av riskerna och återger Olof Palmes penndragskommentar. ”I valrörelsen har den nuvarande regeringen inte alls velat tala om grundlagen. Tystnaden består fram till söndagen [d.v.s. valdagen].” I referatet av partiledardebatten i TV kvällen innan, krävde Gösta Bohman som enda partiledare grundlagsskyddade fri- och rättigheter för att ”hålla demokratin levande”.85

Aftonbladet är oberört av tronskiftet. Rösträkningen efter riksdagsvalet och den nyligen inträffade militärkuppen i Chile har större nyhetsvärde. I en ledare dagen efter gamle kungens död konstateras att ”Kungadömet har för länge sedan förlorat karaktären av samlande symbol, även om många säkert kommer att hävda att Carl Gustaf framstår som en sådan. Vi har lyckligtvis andra grundläg- gande värden i vårt samhälle än kungahuset.”86 Detta hindrar inte att tidningen några dagar senare rapporterar att en halv miljon människor hade samlats ut- med kortegevägen när den avlidne fördes från Helsingborg till Stockholm. I övrigt föranleder tronskiftet en mycket begränsad rapportering, bortsett från vissa grubblerier kring hur den nye kungens valspråk, För Sverige – i tiden, ska uttolkas. Enligt kungen själv ska det uppfattas som samtidigt en vädjan om samförstånd och en personlig utfästelse om kontinuerlig förnyelse av stats-

84 Dagens Nyheter, 1973-09-16, s. 4, 6 samt Expressen 1973-09-16, s. 2, 4, 8, 10 85 Expressen, 1973-09-15, s. 2, 24-25 86 Aftonbladet, 1973-09-16, s. 2

35 chefsrollen.87 Expressens ledarsida tycker att kungens valspråk är både otymp- ligt och obegripligt men gör bedömningen att hans första framträdande som kung har givit ett gott intryck. Hans kommande arbetsuppgifter ”att på något sätt vara en sammanhållande symbol för Sverige” kommenteras: ”Denna uppgift ska han fullgöra samtidigt som kraven på personlig neutralitet i alla brän- nande frågor är ovillkorliga. Att ge innebörd åt ceremonierna, utan att detta innehåll kan kritiseras från något håll, det är hans närmast övermänskliga uppgift.” Längre in i numret återges uteslutande mycket positiva ord om hans första framträdande, från dryga 20-talet intervjuade svenskar; ”värdigt” och ”mycket bra” är kommentarerna.88

Inför den andra voteringen – januari-februari 1974

De två första månaderna under 1974 är sällsynt rika på nyheter och min- nesvärda händelser av skilda slag, utöver det att oljekrisen pågår för fullt. I januari inleds i Stockholms tingsrätt det rättsliga efterspelet till Norrmalmstorgs- dramat som utspelade sig i augusti föregående år, där rånarna Jan Olsson och Clark Olofsson står åtalade. Till de många anmärkningsvärda inslagen hör att Olofsson, efter att ha sparkat sin advokat och ersatt honom med sig själv, får förhöra sin egen gisslan samt att Olsson ges två helsidor i Expressen åt att beskriva dramat, inklusive att utförligt i ord porträttera var och en i gisslan (!) Den spioneridömde journalisten Peter Bratt rapporteras må bra på Österåkeranstal- ten, där han börjat avtjäna sitt ettåriga straff. Han trivs gott med de övriga in- ternerna, ”Dom är generösa och hänsynsfulla.”, men trots det vill han ut ”för att tillsammans med andra fortsätta den kamp som skall ge oss ett socialistiskt och bättre samhälle.” Den israeliske trollkarlen Uri Geller gör sensation i TV när han får matbestick att brytas av och trasiga klockor att börja gå, men samtidigt jagas han av arabiska gerillamän. Svenskan Marianne Gladnikoff döms av hovrätten i Oslo till 2,5 års fängelse för ”medverkan till oaktsamt dråp” på ma- rockanen Ahmed Bouchiki i Lillehammer den 21 juli föregående år. Mordet anses ha beställts av Israel, en anklagelse landet varken bekräftar eller förnekar. Gärningen anses ha ett högre straffvärde än så, men domstolen betraktar Israels kamp mot arabiska terroristgrupper som en förmildrande omständighet. 17- årige Ingemar Stenmark får sitt genombrott när han i januari blir europeisk ju-

87 Aftonbladet, 1973-09-20, s. 9 88 Expressen, 1973-09-20, s. 2, 8-10

36 niormästare i storslalom. Månaden efter får den likaledes 17-årige Björn Borg sitt genombrott när han vinner Rothmans International i både singel och dub- bel. ABBA vinner melodifestivalen med Waterloo, ”ett svidande nederlag för den lite mer ambitiösa schlagermusiken” enligt Arne Domnérus i Melodifestiva- lens orkester.89 Rikets första dam, kungens yngsta syster prinsessan Christina förlovar sig med Tord Magnusson. Kungens romans med den 30-åriga Silvia Sommerlath framstår som alltmer seriös, vilket föranleder en synnerligen detaljerad rapportering om det unga parets förehavanden från Expressens sida.

Fortfarande den 10 januari var allt som vanligt. Finansministern Gunnar Sträng presenterade sin 19:e budget. Riksdagsvalet i september hade slutat med att det borgerliga och det socialistiska blocket fått 175 ledamöter var, men regeringen Palme valde att sitta kvar. De nyvalda ledamöterna samlades nu traditionsenligt till riksdagens högtidliga öppnande i Rikssalen på Stockholms slott, där kung Carl Gustaf förklarade riksmötet öppnat med sitt första trontal, varpå han dagen efter reste på en privat jaktsemester till Storbritannien på inbjudan av den brittiska prinsgemålen. Aftonbladet konstaterar lakoniskt att ”[n]ästa år står öppnandet i riksdagshuset, utan vare sig pompa eller kung”.90 Att döma av de följande reaktionerna förefaller det vara denna nyhet som tillsammans med den första opinionsundersökningen sätter igång den stora debatten.

I en notis i Expressen dagen innan refereras en SIFO-undersökning om grund- lagsförslaget beställd av Nya Tisdagsklubben, en opinionsbildande klubb inom demokratifrågorna, bildad 1960 och med en föregångare i den under andra världskriget antinazistiska Tisdagsklubben. Undersökningen omfattade 523 personer och genomfördes i december. På frågan ”Känner ni till att det finns ett förslag till en ny grundlag i riksdagen?”, svarade 58% att de gjorde det, men 34% gjorde det inte och 8% var osäkra. Undersökningen visade även att 83% av svenskarna i åldern 18-75 ville behålla monarkin, 10% ville ha republik medan 7% var osäkra. 80% ville behålla kungens nuvarande befogenheter, 7% ville minska den i enlighet med grundlagsförslaget, 12% ville förstärka den och 2% var osäkra. 64% ville ha grundlagsskyddade fri- och rättigheter, 20% nöjde sig med skydd i vanlig lag. 46% ville ha en rådgivande folkomröstning i frågan, 46% ville det inte. Bland de borgerliga ville en majoritet ha folkomröstning.91 Dagen efter rapporterar Dagens Nyheter att den andra voteringen om det vi-

89 Expressen 1974-01-09, 1974-01-14, 1, 5, 1974-01-15, s. 7, Dagens Nyheter, 1973-01-23, s. 9, 1974-01-24, s. 32, 1974-02-02, s. 17-18, 1974-02-12, s. 1, Expressen, 1973-02-02, s. 7-8, 18-19, 1974-02-10, s. 7, 1974-02-24, s. 39-40, 1974-02-25, s. 6-8 90 Expressen, 1974-01-11, s. 1, Aftonbladet, 1974-01-11, s. 9 91 Expressen, 1974-01-10, s. 7

37 lande grundlagsförslaget kan komma att äga rum redan den 23 januari, alltså bara tolv dagar senare, varför det börjar blir bråttom för opinionen mot försla- get att organisera sig.92

För att ge struktur åt den fortsatta berättelsen fram till och med dagarna efter det andra riksdagsbeslutet, återges de följande knappa två månadernas omfattande opinionsyttringar kronologiskt men grovt fördelade på i tur och ordning debattörerna, allmänheten och ledarkommentarerna. Den förstnämnda gruppen aktörer utgörs framförallt av riksdagsmän, men även av tjänstemän och utomparlamentariska opinionsbildare. Källorna till denna grupp utgörs främst av signerade debattartiklar men i någon mån även av nyhetsartiklar där tal, intervjuer eller andra uttalanden återges. Denna kategori texter inbegriper även några signerade ledarartiklar av journalister vid de undersökta tidningarna, i de fall dessa har utgjort ett svar på ett tidigare debattinlägg, eller om de själva senare har givit upphov till något debattinlägg. Den andra kategorin texter återger all- mänhetens åsiktsyttringar. Slutligen finns här även de insändare och liknande opinionsyttringar från dem som inte utger sig för att vara professionella debat- törer, experter eller representanter för en organiserad grupp människor. I den sista kategorin texter, tidningarnas ledarsidor, kommenteras skeendet inte sällan i skenet av något debattinlägg. I denna kategori texter refereras även flera ledare i andra dagstidningar.

Debattörerna

Ingemar Folke, ordförande i FiB-juristerna, intervjuas i Dagens Nyheter den 11 januari. Han påstår att riksdagsmännen fick se det färdiga författningsförslaget först den 4 juni förra året, för att debattera det den 5:e och votera om detsamma den 6:e. ”Det är ytterst få av riksdagsmännen som är insatta i grundlags- frågor”, säger ordföranden i Folkpartiets Ungdomsförbund, Johan Schück. ”De få som sysslar med grundlagen dominerar över sina partikamrater, och som ofta så litar riksdagsmännen på sina experter.” Ingemar Folke: ”Visserligen står det inte några fri- och rättigheter inskrivna i den gamla grundlagen, menar Folke, men det nya förslaget är ändå ett steg bakåt, eftersom den ger möjligheter för lagstiftarna att i ett slag avskaffa de rättigheter som skrivs in i den. Den gamla lagen gjorde det svårt för dem som ville skaffa sig friheter – men den nya ger

92 Dagens Nyheter, 1974-01-11, s. 12, 1974-01-31, s. 48

38 stöd åt dem som vill avskaffa friheterna. Om förslaget blir ny grundlag kan det bli ett effektivt vapen i händerna på odemokratiska lagstiftare.” Han hänvisar till Grundlagsberedningens direktiv som anger att en rättighetskatalog skulle bromsa den snabba rättsutvecklingen. ”Den [regeringsformen] ska vara ett smidigt redskap i händerna på teknokraterna, säger Johan Schück.” Demonstrat- ioner planeras, liksom en paneldebatt i Industrihuset i Stockholm, den 14 januari.93

Stridslysten i statschefsfrågan framställer sig dagen därpå även Gösta Bohman i Expressen, som lovar strid för att behålla ceremonierna kring riksdagens öpp- nande: ”Det råder ingen tvekan om att det stöds av en bred majoritet av det svenska folket, sa Bohman.”94

Ett par dagar senare i samma tidning inleder journalisten K G Michanek en kort men mycket kritisk artikelserie om författningsfrågans utveckling under det senaste året, kallad Rävspelet om nya grundlagen. Efter citat av författningsförsla- gets portalparagraf att all offentlig makt utgår från folket sägs: ”Ingen gång under de 164 år, som vår nuvarande grundlag gällt, har nämligen ’folket’ så totalt ställts åt sidan och nonchalerats som under behandlingen av detta grundlagsför- slag. Medvetet och konsekvent har detta folk undanhållits upplysning om grundlagen och hindrats säga sin åsikt om de stora förändringar som den inne- håller.” Han kritiserar hårt presskonferensen när propositionen till ny regeringsform presenterades den 28:e mars året innan: ”Någon mer farsartad presskonferens än denna kan jag från mina 43 år som journalist inte erinra mig. De två regeringsrepresentanterna [Olof Palme och Lennart Geijer] verkade inte bara mycket dåligt förberedda: det framgick också att hela lagskrivandet skett under så stor forcering och brådska att intrycket blev skrattretande. ’Det har vi faktiskt inte tänkt på’… ’Det kanske vi borde ha studerat närmare’ – så löd några av de svar som regeringsledamöterna gav på journalisternas frågor om olika paragrafer i grundlagen. Huvudintrycket var att grundlagstexten – främst det grundläg- gande kapitlet om medborgarnas rättigheter – jäktats fram under en hets som saknade varje vettig motivering.” Fortsättningen beskrivs som ”ännu mera gro- tesk”. Riksdagsledamöterna fick 15 dagar på sig att författa motioner om en proposition på 601 (sic!) sidor. Ledamöterna fick sedan fem dagar på sig att läsa in sig på konstitutionsutskottets (KU:s) 253-sidiga betänkande innan riksdagsbehandlingen inleddes den 5 juni. Det vilande grundlagsförslaget spreds inte till

93 Dagens Nyheter, 1974-01-11, s. 12 94 Expressen, 1974-01-12, s. 18

39 folket. Frågan nämndes överhuvudtaget inte i valrörelsen. ”Inte ett enda tryckt ord till väljarnas vägledning skickades ut från riksdagen.” KU:s betänkande måste köpas från riksdagen och kräver stor läsvana, skriver han. Det vilande förslaget ska nu efter blixtbehandling i KU ”upp till debatt och slutgiltigt beslut i riksdagen den 23 januari enligt ett ’arbetspapper’ som finns i kammarens kansli. Detta sker trots att ingenting tvingar fram ett beslut ens i år: förslaget kan lagenligt vila till i höst eller till nästa år och då antas eller förkastas. Men vad värre är: det datum, 23/1, som riksdagens kammares kansli fått, vilar inte på något beslut av någon enda ansvarig i den nyvalda riksdagen. ’Beslutet’ har helt och hållet myglats fram efter underhandsdiskussioner mellan talmannen (s) [Henry Allard], konstitutionsutskottets ordförande (s) [Hilding Johansson] och kammarens sekreterare. Det konstitutionsutskott som behandlar grundlagen håller nämligen sitt första sammanträde nu på onsdag, den 16 januari och har alltså inte ens fått diskutera saken. Och ännu märkligare: mygel-’beslutet’ om debatt och beslut redan 23 jan betyder att man inte ens avvaktar att riksdagsle- damöternas allmänna motionstid fått gå ut, och den räcker till 26 januari. Så behandlas in i det sista denna fråga – en av våra största och viktigaste politiska frågor under detta århundrade.” Michanek avslutar: ”Varför forceras alla beslut fram under vanvettigt jäkt, under mygel och smussel? Kanske finns förklaringen i en del av den nya grundlagens innehåll.”95

Det är sannolikt den ovan aviserade paneldebatten som Expressen den 15:e beskriver som en glest besökt presskonferens dagen innan, där den maoistiske journalisten och författaren Jan Myrdal, Sten Cederqvist, f.d. sekreterare i Ty- pografförbundet, Erik Göthe, FiB-juristerna samt regeringsrådet och den rätts- politiske debattören Gustaf Petrén argumenterade för att skjuta upp den planerade voteringen om författningsförslaget den 23 januari. Samma dag meddelar den folkpartistiske riksdagsmannen Gabriel Romanus under rubriken Brev till ledarsidan att han inte tänker följa uppmaningen att rösta nej till grundlagsförsla- get på grund av rättighetsfrågan. Socialdemokraterna har i en kompromiss gått med på en rättighetsutredning mot att nuvarande förslaget antas, varför övriga partier måste hålla sin del av kompromissen, menar han. Författningsförslaget ger dessutom ett bättre skydd för fri- och rättigheterna än den gällande regeringsformen.

K G Michaneks artikelserie fortsätter, denna dag med en helsida om hur fri- och rättigheterna med detta förslag kan begränsas eller upphävas med vanlig

95 Expressen, 1974-01-14, s. 16

40 lag. Skälet som anges är att de (i de borgerliga partierna) som motsatte sig denna ordning släppte kravet mot att socialdemokraterna släppte kravet på en pro- gramförklaring i regeringsformen.96 Sista artikeln om grundlagsförslaget ägnas dagen därpå kungen och åtföljs av en kupong där läsarna ska kryssa i ja eller nej till att uppskjuta den andra voteringen samt ja eller nej till att folkomrösta om förslaget före andra voteringen, och därefter skicka den till Expressen. Läsarna uppmanas även att kontakta sin riksdagsman hemma eller på riksdagen. ”Var inte blyg, det är för detta du valt dem.” Michanek intervjuar i artikeln den inledningsvis refererade Stig Strömholm, då professor i allmän rättslära vid Upp- sala universitet, som beskriver kungens ställning i grundlagsförslaget: ”Han står inte i någon rättsligt betydelsefull relation till någon enda del av statsapparaten. (---) Han är en privatperson som tillåts att då och då ströva in i det viktiga rege- ringsarbetet för att informeras med en ordförandeklubba i handen (…).” Mi- chanek redogör för talmannens roll, som kommer att överta kungens nuvarande befogenheter: ”Mot detta har invänts att detta inte bara är ologiskt utan rena rama politiska hyckleriet: antingen skulle man ha behållit kungamakten och gett statschefsposten något reellt innehåll, eller också skulle man ha sagt det man innerst inne menade, nämligen att man vill ha republik. Men det senare vågade inte ens republikanerna i socialdemokratiska partiet säga under 1973 års valrörelse. Då visste de att det hade förlorat valet (---). Det var ’smittat stoff’. Sånt fick man inte handskas med. Det hela skulle ske tyst och smidigt. Tassande i myglets filttofflor lyckades alla ta sig igenom valrörelsen utan någon debatt om grundlagen.” Regeringsrådet Gustaf Petrén har nu begärt en rådgivande folk- omröstning. ”Men rädslan bland politikerna för detta är mycket stor. Också detta förklarar brådskan: att försöka jaga fram ett beslut om nya grundlagen redan den 23 januari.” Nu, menar han, återstår det att se om kravet på uppskov för den andra voteringen hörsammas. ”De närmaste dagarna ger klarhet.”97

En som inte tänkte bidra till något uppskov var journalisten Stig Hadenius, som i en signerad ledarartikel i Aftonbladet namnger Gustaf Petrén med flera som har krävt folkomröstning om författningsförslaget och konstaterar att de har ”fått hjälp från spridda håll”. ”Missnöjeskampanjen är ett faktum”, fortsätter han och försvarar det vilande grundlagsförslaget med att det kodifierar praxis samtidigt som det innehåller garantier mot kungligt inflytande vid regerings- bildningar. Att, enligt SIFO, 42% av befolkningen inte alls känner till förslaget är inte märkligt: ”[D]et är svårt att i detalj sätta sig in i grundlagsfrågor. Det är i

96 Expressen, 1974-01-15, s. 2, 5, 15 97 Expressen, 1974-01-16, s. 23

41 själva verket anmärkningsvärt att mer än hälften av de tillfrågade sade sig veta innehållet i den nya grundlagen. Avgörande är inte om folket har speciell kunskap i vissa enskilda frågor. Det väsentliga är om politikerna är representativa eller inte”, menar han och jämför författningsförslagets kritiker Petrén, Jan Myrdal och kristdemokraternas ordförande Alf Svensson (en annan av kritikerna) med Mogens Glistrup i Danmark (då folketingsledamot för Fremskridspar- tiet, beskrivet som högerpopulistiskt), som anser att politiker bara luras.98

Kravet på folkomröstning upprepas dagen därpå i en annons från Rikskommittén med folket för kungen i Svenska Dagbladet, där resultatet av SIFO-undersökningen återges. Bland de sju manliga undertecknarna märks Gunnar Karnell och Jon Petter Wieselgren. De kräver som en följd av opinionsundersökningen att den andra voteringen om det vilande grundlagsförslaget stoppas och att det istället ska utlyses en folkomröstning i frågan.99

Samtidigt i Expressen svarar ordföranden i fri- och rättighetsutredning, den ovan omtalade Hjalmar Mehr, på kritik från folkpartisten Per Ahlmark som kritiserat utredningen för att vara ogenomskinlig och därför riskerade att landa i en lika impopulär kompromiss som Grundlagsberedningen gjorde. Under rubriken Brev till ledarsidan går han till skarp attack och försvarar indignerat beslutet att inte låta redovisa utredningens resultat fortlöpande, med argumentet att utredningen annars inte kommer att hinna bli klar och få ett beslut i riksdagen före valet 1976. ”Min orubbliga målsättning är (…) att nå en lösning som riksdagen och den allmänna opinionen kan godta. Och detta inom anvisad tid så att sex åtta månaders remissbehandling och offentlig debatt kan följa på grundval av ett samlat utredningsresultat. Men det blir en (…) praktisk omöjlighet, om utredningen samtidigt blir indragen i en allmän debatt i varenda fråga. Om vi hade haft tre fyra år på oss skulle situationen vara en annan. Men det har vi inte. Utredningen sitter fast i tidtabellen. Att säga ja till Per Ahlmarks förslag är att torpedera utredningen.”100

Grundlagsförslagets kritiker får en första respit den 18 januari då Dagens Ny- heter meddelar att Konstitutionsutskottet dagen innan skjutit upp behandlingen av det vilande förslaget till den 5 februari, med hänvisning till att den allmänna motionstiden inte går ut förrän 26 januari. Kammaren kan nu komma att fatta beslut i frågan tidigast 13 februari. Svenska Dagbladet konstaterar i en nyhetsar-

98 Aftonbladet, 1974-01-16, s. 2 99 Svenska Dagbladet, 1974-01-17, s. 5 100 Expressen, 1974-01-17, s. 2

42 tikel samma dag att en debatt nu har startat dels bland allmänheten, dels inom Moderata samlingspartiet. Den nyinvalde moderata riksdagsledamoten Hans Wachtmeister, greve och godsägare från Blekinge är kritisk: ”Det anmärknings- värda är att vi nyvalda inte fått ett enda papper om det här (…). Bara tanken att det skulle tagits upp den 23… Det hade bevisat att de nyvalda bara betraktas som ett transportkompani.” Hans förklaring till den uppkomna situationen sät- ter möjligen fingret på en viktig del av kärnan i hela författningsdebatten: ”Jag tror det förhåller sig så att riksdagen har en republikansk majoritet, medan riksdagens väljare inte har det.” Under Dagens debatt citeras journalisten Kurt Samu- elsson i Vecko-Journalen som analyserar en annan del av problematiken: ”Den nya grundlagen har knappast alls kunnat diskuteras ute bland väljarna. Den har aldrig presenterats på ett sätt som gjort en sådan debatt möjlig. Den har från början till slut varit inlåst i en kompromiss mellan partierna.”101

Samma dag i Dagens Nyheter bemöter Hilding Johansson kravet på folkom- röstning. Alla var i stort sett eniga i juni förra året så varför vara oeniga nu, frå- gar han sig frustrerat. Den nuvarande kritiken var känd redan för ett år sedan, men ledde då inte till att förslaget avvisades. En folkomröstning skulle kräva en omfattande upplysningsverksamhet, vilket riksdagsmännen inte skulle hinna med pga riksdagsarbetet. Följden skulle bli att andra personer fritt skulle få ”driva sin propaganda”. Att skjuta på förslaget skulle också innebära att upp- skjutandet av reformer som alla är överens om, exv. att riksdagsledamöternas antal ska vara udda (349, för att undvika ytterligare lotteririksdagar). Nejsägarna, menar han också, utgör en ytterst brokig skara: ”Kommunisterna skulle väl bilda någon kärna i nejgruppen tillsammans med de grupper på yttersta höger- kanten som också ivrigt angriper förslaget.” Och hur skulle ett nej tolkas? Mo- narkister och kommunister avvisar nämligen grundlagsförslaget med helt olika motiv. Eftersom fri- och rättigheterna av kritikerna inte beskrivs vara hotade under den närmsta framtiden, borde dessa kunna ge sig till tåls inför kommande planerade grundlagsändringar på den punkten, d.v.s. till när Hjalmar Mehrs utredning är klar.102

Också samma dag, men i Expressen, går Per Ahlmark i svaromål på Hjalmar Mehrs kritik i Brev till ledarsidan: ”Tror Mehr på sina egna tirader? Begriper han inte att en allmän debatt om fri- och rättigheter gagnar vår demokrati och sti- mulerar utredningen i dess arbete? (---) Hjalmar Mehr är Pampen framför andra

101 Dagens Nyheter, 1974-01-18, s. 6, Svenska Dagbladet, 1974-01-18, s. 4 samt 8 102 Dagens Nyheter, 1974-01-18, s. 2

43 i svensk politik. Alla minns hans raserianfall när stockholmarna ville rädda al- marna i Kungsträdgården [1971, med anledning av det planerade bygget av en tunnelbaneuppgång i parken] – då var fascismen på marsch, den lagliga ordningen höll på att brytas sönder. Vi andra såg i stället att medborgarna reagerade mot politiker som struntade i miljövärden och vägrade lyssna till männi- skorna.” Mehrs inställning skapar ett politikerförakt: ”Därför angrips vi för ’mygel’ också när det är obefogat”, skriver han, möjligen med referens till K G Michaneks artikelserie och avslutar: ”Därför är Hjalmar Mehr och andra mörk- läggare ett hot mot den representativa demokratins styrka och anseende.”103

Aftonbladets Gunnar Fredriksson ger nästa dag Hilding Johansson eldunder- stöd, bl.a. genom att tona ner författningsreformens betydelse: ”Att intresset inte varit så stort bland allmänheten beror, förutom på att det är invecklade frå- gor, också på att en ny författning inte ändrar mycket i politiken. Den är tvär- tom bara en bekräftelse på rådande praxis, och dessutom tar man bort en del gamla bestämmelser som inte längre tillämpas. Författningsbeslutet gäller inte konkreta politiska frågor, det innebär inga maktförskjutningar och inte någon omfördelning av pengar.” Vad gäller frågan om de medborgerliga fri- och rät- tigheternas begränsade utrymme i förslaget hävdar även han att ”konservativa jurister” inte ska ges möjlighet att tolka politiska beslut. ”Denna skepsis inför den representativa demokratin, rädslan för vad folkets valda ombud kan ställa till med, kommer in på scenen från höger som ett gammalt spöke i dagens debatt.” De borgerliga debattörerna, konstaterar han, har nu även fått stöd på vänsterkanten i ”en mycket ohelig allians”. Men socialdemokratin har inte skrämts tidigare, avslutar han, och den kommer inte att göra det nu heller.104

En dryg vecka in i den avslutande debatten dyker det första reportaget från gräsrotsnivån upp i Dagens Nyheter, då Bernice Isaksson intervjuar Liv Jofjell i Järna, ordförande i Aktionsgruppen för grundlagsfästa fri- och rättigheter, som beskrivs som ”25 år, hemmasydda hjärtan på blusen och mjukt stål i rösten”. ”– Det började som en brist på aktivitet, säger hon. Vår FNL-grupp [stödgrupp för den kommunistiska gerillagruppen Front National de la Libération du Sud Viêt Nam, verksam i Sydvietnam] hade fallit sönder, och vi behövde något att ägna oss åt. (---) Det var när vi upptäckte hur svårt det var att få information om vad den nya grundlagen innebar, som vi blev rädda. Ju mer vi läste, desto mindre för- stod vi att vi visste.” Ett informationsmöte arrangerades i Stockholm den 15

103 Expressen, 1974-01-18, s. 2 104 Aftonbladet, 1974-01-19, s. 11

44 november. Två politiker lyckades gruppen bjuda in till ett senare möte, en moderat och en VPK:are. ”Moderaten sa att av alla fri- och rättigheter var närings- friheten den viktigaste, och den brydde vi oss ju inte om, så vad var det då för idé att agera. Vpk-aren sa att klasskampen var mycket viktigare än rättigheterna. Så där satt vi.” Isaksson avslutar ironiskt: ”Liv och hennes kompisar har en uppsjö av argument, och travar av stenciler. Ska försvararna av den nya grundlagen hinna i kapp, blir det kanske till att rycka upp sig.”105

Grundlagsberedningens socialdemokratiske ordförande Valter Åman försvarar i en intervju den 20:e utredningens slutbetänkande, men betonar att hela grundlagen ständigt kommer att stå under förändring eftersom hela samhället ständigt förändras. Han kommenterar Hjalmar Mehrs rättighetsutredning: ”Hjalle Mehr är en kompetent man, det är möjligt att han lyckas få ihop formuleringar som man kan enas om. Men lätt får han det inte.” Angående de föreslagna möjlig- heterna för riksdagen att inskränka rättigheterna genom lag, säger han: ”Låt mig påminna om att alla vi som satt i utredningen var i den åldern att vi hade upplevt 30-talet. Vi hade sett hur ytterlighetspartier i utlandet genom att rida på demokratiska rättigheter roffade åt sig makten. Vi hade en hämning mot alla ovillkorliga rättigheter. De måste kunna inskränkas, sa vi oss, av en riksdagsmajoritet i vissa lägen.” Problemen enligt honom är dels att man inte entydigt kan formulera fri- och rättigheter ”juridiskt stringent”, dels riskerar man en politisering av domstolarna som i så fall ska avgöra om en lag står i överensstämmelse med grundlag.106

Ett par dagar senare tar Carl-Olof Söderlund på Aftonbladets ledarsida ett steg tillbaka genom att delvis kritisera Stig Hadenius’ artikel ovan och dennes kritik av kritiken mot författningsförslaget, men från ett socialdemokratiskt perspektiv. Kritik och ifrågasättande är viktigt i en demokrati, menar han. ”Då behöver vi inte ängslas över den spektakulära men annars obetydliga konservativa opinion som vill ge kungen mer makt.” De liberala tidningarna uppmanar han avsluta kampanjen mot grundlagsförslaget och istället komma med kloka tips om fri- och rättighetskapitlets framtida utformning.107

Hjalmar Mehr går i hätska ordalag för andra gången i svaromål på Per Ahlmarks kritik av hans fri- och rättighetsutredning, där han slår vakt om dess handlingskraft. I Expressen menar han att Ahlmark låtsas tro att förslagen inte ”skulle

105 Dagens Nyheter, 1974-01-19, s. 38 106 Dagens Nyheter, 1974-01-20, s. 1, 29 107 Aftonbladet, 1974-01-22, s. 2

45 vålla debatt, missförstånd, angrepp på utredningen, på enskilda ledamöter, på juristerna etc.” (---) ”Men utredningen kan inte genom fel arbetsformer få bromsas i sitt arbete (…).”108

Debatten i fri- och rättighetsfrågan rullar vidare när Ingemar Folke i Expressen kritiserar Gabriel Romanus’ och kräver att den andra voteringen skjuts upp tills efter Mehrs utredning är klar, framförallt eftersom förslaget inte innehåller nå- gon begränsning för hur mycket fri- och rättigheterna får begränsas med lag, och hänvisar till propositionen s. 198. ”Under uppskovet får svenska folket tid att skaffa sig den information som det inte fick i valrörelsen.” Gösta Bohman försvarar i samma nummer den kommande andra voteringen med att kritiken bygger på missförstånd: ”– Det vore inte anständig politik att lägga hela försla- get på is tre år framåt och behålla den gamla regeringsformen från 1809. Bakom de här aktionerna finns en ovederhäftig och felaktig information. När man talar med dem som protesterar och förklarar vad förslaget i verkligheten handlar om ändrar de sig och tycker att allt är bra. Att ordna folkomröstning om ett helt grundlagspaket går inte. Vad som nu måste ske är en objektiv information om förslagets innehåll. I en interpellation till statsministern har jag efterlyst en bred, statlig upplysningskampanj.”109

K G Michanek argumenterar dagen efter i motsatt riktning när han ifrågasätter lagligheten i den andra voteringen överhuvudtaget, genom att citera Stig Ström- holm som menar att regeln om två grundlagsbeslut med mellanliggande riksdagsval blir meningslös om den nya riksdagen anses vara bunden av den första voteringen. ”Hur ska väljarna då kunna få gehör för sin mening, om de skulle uttala en sådan?”, frågar sig Strömholm.110

Ännu en av författningsdebattens huvudpersoner träder in på scen, när Gustaf Petrén i Dagens Nyheter den 24 januari går i svaromål på Hilding Johanssons inlägg en vecka tidigare. De fyra stora partierna har enats om en kompromiss, men är grundlagsförslaget därmed folkligt förankrat, frågar han sig. Nej, av opinionsundersökningar att döma. Riksdagens majoritet är republikansk, men 80% av folket vill ha monarki. 2/3 vill ha lagfästa fri- och rättigheter, varav 61% av socialisterna. ”Sannolikheten för att socialdemokraterna i Mehrkommittén skulle kunna förmås till annat än marginella eftergifter för syns skull ter sig inte stor. Under ett mer än 40-årigt regeringsinnehav har socialdemokratiska statsråd

108 Expressen, 1974-01-22, s. 2 109 Expressen, 1974-01-23, s. 2, 16 110 Expressen, 1974-01-24, s. 13

46 lärt sig av erfarenhet att grundlagsfästa rättigheter kan i skilda lägen utgöra ett besvärligt hinder för maktutövaren (…)” Han avfärdar även kritiken från bl.a. Stig Hadenius att kritikerna av grundlagsförslaget angriper det representativa systemet. Petrén vill tvärtom försäkra sig om att folkmeningen inte avviker från besluten av deras representanter. Partikompromisser är ofta nödvändiga i enskilda frågor, men i utformningen av själva det politiska systemet måste folkviljan vara bestämmande, skriver han och föreslår en folkomröstning om författ- ningsförslaget i september. ”Motståndarna till folkomröstningstanken söker framställa dem [nejsägarna till författningsförslaget] som antingen ytterlighetsin- riktade vänsterfolk eller högerextremister. Inget kan vara mer felaktigt. Försla- get om folkomröstning har vunnit stark genklang i alla befolkningslager, icke minst bland liberalt sinnade.” För att göra folkomröstningen mer vägledande kan den åtföljas av några följdfrågor. Hans bedömning är att anhängarna av kompromissen utgörs av en ytterligt liten skara som direkt har medverkat i för- slagets utformning.111

En annan jurist som argumenterar för folkomröstning är Håkan Strömberg i Lund. ATP-omröstningen 1957, om införandet av allmän tilläggspension, visade att en rådgivande folkomröstning kan innehålla annat än en ja-eller-nej- fråga, skriver han. Eftersom medborgarna främst har engagerat sig i rättighets- frågan och statschefsfrågan (varom mer i nästa avsnitt), bör folkomröstningen beröra just dessa. Därtill kan en fråga ställas om förslaget i sin helhet. En fråga om rättigheterna kunde formuleras med innebörden om väljaren tycker den föreslagna skrivningen i kap. 2 i förslaget till ny regeringsform var tillräcklig, om rättigheterna skulle förstärkas eller om 16 § i RF 1809 var tillräcklig. I frågan om statschefens ställning föreslås att väljaren får ta ställning till alternativen ”samma ställning och befogenheter som hittills”, ”grundlagsförslagets bestäm- melser” eller ”president i stället för kung”. Frågan om grundlagsförslaget i sin helhet föreslås få två alternativ: förkasta eller godkänna.112

I samma nummer refereras ett anförande av Olof Palme i Södertälje för SSU, hållet under gårdagen, där han från ett rättsrealistiskt perspektiv gick till angrepp på grundlagsförslagets kritiker, såsom varande ”en något egendomlig allians mellan pensionerade majorer och Jan Myrdal”. ”Den liberala oppositionen mot förslaget nämnde han inte”, skriver tidningen. Sovjetunionen beskrevs av Palme ha världens mest utförliga katalog över mänskliga fri- och rättigheter.

111 Dagens Nyheter, 1974-01-24, s. 2 112 Dagens Nyheter, 1974-01-28, s. 2

”Men det har inte hjälpt Solzjenitsyn.” Samtidigt har parlamentarismens och liberalismens vagga Storbritannien inte en enda grundlagsskyddad rättighet. Ex- emplet USA visar att domstolsprövning av fri- och rättigheter hämmar utvecklingen: ”Man förbjöd fackföreningar för att de stred mot konstitutionen, kollek- tivavtal för att de innebar inskränkningar av den fria avtalsrätten, förbud mot barnarbete för att det innebar inskränkning av barnens avtalsrätt. Det är folkets valda representanter som skall bestämma hur samhället ska vara format och lagarna se ut (…). Vi måste avmystifiera lagarna. Det finns ingen mystik kring den privata äganderätten. Den är vad samhället i varje särskilt läge bestämmer vad den skall vara.” Senare anförde SSU:s ordförande Lars Engqvist: ”Starka folkrörelser är nödvändiga för demokratin, sa han och talade om ’de självut- nämnda eliter som säger sig tala i folkets namn’”.113

Även kristdemokraternas partiledare Alf Svensson tog sig för att replikera Stig Hadenius’ ovan nämnda artikel, efter samma linje som Gustaf Petrén. KDS hade krävt utökade fri- och rättigheter redan 1964. ”Hade politikerna varit an- gelägna om att pejla folkviljan, så skulle självfallet grundlagsfrågorna funnits med i valrörelsen [1973]. (---) Naturligtvis skedde detta för att resultatet av ett ’långvarigt kompromissande’ inte skulle äventyras.”114

Stig Hadenius går sedan i svaromål på kritiken ovan refererade artikel, som han hyser föga förståelse för: ”I jämförelse med den gamla grundlagen, som hade sin förankring i det kungliga allenastyret, innebär detta [grundlagsförslag] en revolution. Men det är bara en formell sådan. (---) Man kan fråga sig varför man ska ordna folkomröstning om detta. Är inte partierna representativa för folket när de vill skriva in demokratin och parlamentarismen i grundlagen? Råder det inte enighet i detta land om att kungen ej ska ha någon politisk makt?”, skriver han men sätter därefter fingret på det som allt mer under debatten framstår som den springande punkten i hela grundlagsfrågan: ”Det är svårt att kombi- nera parlamentarism och folkomröstning.”115

På nyhetsplats i Dagens Nyheter presenteras nu den andra opinionsundersök- ningen om allmänhetens inställning i författningsfrågan, beställd av Nya Tis- dagsklubben och Tidningen Argument och utförd av SIFO. Nu har 616 personer intervjuats, berättar Anne Marie Bratt från Nya Tisdagsklubben (faster till ovan nämnde Peter Bratt, liksom dotter till motbokens skapare Ivan Bratt, en-

113 Dagens Nyheter, 1974-01-28, s. 3 114 Aftonbladet, 1974-01-28, s. 2 115 Aftonbladet, 1974-01-30, s. 2

48 ligt ett porträtt i Svenska Dagbladet i början av februari). Den andel av de till- frågade som vill folkomrösta om det vilande författningsförslaget har ökat från 46% till 56%, varav bland borgerliga sympatisörer en ökning från 53% till 66% och bland socialistiska från 36% till 44%. 37% vill att riksdagen beslutar själv, medan 6% är tveksamma. 83% vill behålla monarkin, 10% vill ha republik, 7% vet ej. Bland kvinnorna är motsvarande siffror 93%, 3% resp. 4%. 80% av de tillfrågade anser att kungens nuvarande ställning är lagom, 10% att den är för svag, 7% att den är för stark, 2% tveksamma. Bland kvinnorna är siffrorna un- gefär demsamma: 81%, 13%, 5% resp. 2%. 59% vill ha grundlagsskyddade fri- och rättigheter, 25% nöjer sig med lagskyddade sådana, att de båda alternativen är likvärdiga menar 8%, medan 7% är osäkra. Andelen som känner till att det finns ett vilande grundlagsförslag har nu stigit från 58% till 73%, jämfört med undersökningen i december. ”Hon är emellertid förvånad över tystnaden i Sve- riges Radio om förslaget, trots att man där fått tusentals brev och begäran att ta upp grundlagsfrågan”, refereras Anne Marie Bratt som samma dag även intervjuas i Svenska Dagbladet: ”[Sveriges Radio] har tigit i frågan ända till sista veckan, konstaterar bistert fru Anne Marie Bratt, som skött om SIFO- undersökningen för NTK:s räkning. Fru Bratt anser att också partiledarna låtit mörkläggning råda över förslaget till grundlagsändring.” Hon aviserar ett opin- ionsmöte framför nya riksdagshuset kommande söndag, den 3 februari, bakom vilket ett flertal organisationer står som engagerar sig i grundlagsfrågan. Gösta Bohman beklagar på annan plats i samma nummer att grundlagsdebatten kommit igång först ”fem minuter i tolv”. Partiet hade dock behövt detta engagemang tidigare i processen, men det ska nu återkomma till frågorna om riksdagens högtidliga öppnande, kvinnlig tronföljd, kungens rätt att underteckna viktigare lagar samt möjlighet till beslutande folkomröstning vid grundlagsändring- ar.116

Ett par dagar senare debatteras grundlagsförslaget i riksdagens allmänpolitiska debatt, som sedan refereras och kommenteras i ett par av tidningarna. Svenska Dagbladet beskriver debatten som lugn och med ett klent intresse från allmän- hetens sida. Riksdagsledamöter från höger till vänster försvarade förslaget och processen bakom detsamma, men alla var samtidigt ense om att den uppflam- made debatten var glädjande och att grundlagen framöver kunde förbättras. Några väsentligt nya argument presenterades inte. Hilding Johansson menade att en folkomröstning om grundlagsförslaget vore meningslös eftersom skaran av nejsägare är alltför brokig. I synnerhet VPK misskrediterades av Per Ahl-

116 Dagens Nyheter, 1974-01-31, s. 48, Svenska Dagbladet, 1974-01-31, s. 8, 26, 1974-02-08, s. 30

49 mark och Hilding Johansson för att stödja grundlagsfästa rättigheter bara så länge det gynnar dem själva. Flera attackerade dessutom monarkisten Gunnar Biörck för att vilja återinföra reell kunglig maktutövning.

I en särskild artikel i Dagens Nyheter avvisar Hjalmar Mehr Per Ahlmarks och Lars Herlitz’ (VPK) krav att rättighetsutredningens handlingar ska offentliggö- ras, med hänvisningen till tidsbristen. ”Vi har inte tid att vänta på allmänhetens svar på våra promemorior om vi ska bli klara för beslut till 1976. Och det är ju ingen idé att skicka ut promemorior om vi inte hinner avvakta reaktionen på dessa, sade också medlemmen av utredningen konstitutionsutskottets ordfö- rande Hilding Johansson (S) i fredagens grundlagsdebatt.” Ahlmark menade att den pågående grundlagsdebatten tvärtom var ett argument för större öppenhet i utredningen, vilket tillbakavisades av Allan Hernelius, ledamot av utredningen, som tillbakavisade Ahlmarks krav och sa att ”Han slår på reklamtrumman för det egna partiet.”117

Söndagens opinionsmöte på Sergels torg, vid vilket riksdagen vid denna tid var tillfälligt inhyst, ges ett visst utrymme i tre av dagstidningarna. Referaten är relativt likartade, men det uppgivna antalet deltagare varierar. ”Kanske tusen män- niskor”, uppger Aftonbladets Dieter Strand, 2000 skriver Dagens Nyheter, 3000 Aftonbladets Renée Hoplin. ”Sifferuppgifterna i referaten varierade önskebe- tänkligt. Folkmassan växte och krympte i takt med redaktionernas opposition mot nya grundlagsreformen.”, kommenterade senare Anita Lagercrantz-Ohlin. Talade gjorde bl.a. Jon Peter Wieselgren, Gustaf Petrén och Anne Marie Bratt. Aftonbladetmedarbetarna är starkt kritiska till arrangemanget som sådant men är inte så detaljerade kring vad som faktiskt sades. Dieter Strand gör flera paralleller till det nästan på dagen 60 år tidigare hållna borggårdstalet av Gustaf V. Publiken beskrivs vara densamma nu som då, vars närvaro på torget ska tolkas som de konservativas längtan efter ”starka män”. Renée Hoplin tecknar vad som nästan kan kallas ett nidporträtt av Gustaf Petrén, ”regeringsrådet som inte kan låta bli att lägga sig i politik”, karaktäriserad som ”en värdig representant för den sydsvenska överklassen”.118 Svenska Dagbladets referat är däremot mer informativt. Som arrangörer anges ”riksdiskussionsklubben” Familjeforum, aktionsgruppen Rädda familjen, kommittén för Folkomröstning i grundlagsfrå- gan, kommittén Med folket för kungen samt Nya Tisdagsklubben. Anne Marie Bratt angrep åter såväl partiledarna, ”Som ett solidariskt pojkgäng har partile-

117 Svenska Dagbladet, 1974-02-02, s. 4, 7, Dagens Nyheter, 1974-02-02, s. 3 118 Aftonbladet, 1974-02-04, s. 32, Aftonbladet, 1974-02-05, s. 16, Dagens Nyheter, 1974-02-04, s. 9, Svenska Dagbladet, 1974-02-08, s. 30

50 darna bestämt sig för att de vet bäst”, som Sveriges Radio, ”Varför har Sveriges radios annars så slagkraftiga redaktörer, som brukar tala sig varma för medborgerliga rättigheter i andra länder denna gång tigit så effektivt när det gäller dessa rättigheter i Sverige?”. En annan av talarna berörde frågan om folkomröstning: ”Argumentet mot folkomröstning är egentligen att förslaget är så bra att det bör antagas även om väljarna ej förstår hur bra det är, sade herr Petrén. Riksdags- männen är så uttråkade på hela saken och vill så fort som möjligt bli av med grundlagsfrågan.” Riksdagsledamöter som röstar efter partipiskan istället efter folkets mening bör inte återväljas vid nästa val. Om statschefsfrågan sades att: ”Kompromissmästarna i Torekov har skrivit ett kapitel om konungens befogenheter i den nya grundlagen, som inte har sitt motstycke i hela den civilise- rade världen, sade herr Wieselgren. Man skulle kunna tro att kungen var ett farligt djur som det gällde att hålla i bur. Skulle vi få en regering, som vill genom- föra republik i Sverige, så behöver den inte gå till val på det programmet. Det räcker med att meddela riksdagen att kungen inte fyller sina uppgifter, och nästa dag kan regeringens partikamrater i riksdagen med enkel majoritet avskaffa kungen, utan att han har lagliga möjligheter att försvara sig mot anklagelser- na.”119

På Åsö gymnasium i Stockholm hölls samma dag ett opinionsmöte arrangerat av Stockholmskommittén Fäll grundlagsförslaget, vari ingick bl.a. ”FIB- juristerna [exv. Ingemar Folke], folkpartiets ungdomsförbund, FNL-grupperna och centerns ungdomsförbund i Stockholm” Från centerpartiet berättade Rune Lanestrand om ett möte i Stockholmscentern, där endast riksdagsledamöterna hade stött grundlagsförslaget, medan övriga medlemmar varit kritiska.120

Argumentationen för och emot grundlagsförslaget fortsatte under hela resten av februari, även om det inte rapporteras om några ytterligare opinionsmöten. När Konstitutionsutskottet åter behandlar författningsförslaget i början av måna- den, kräver Allan Hernelius att den andra voteringen skjuts upp tills efter folket har informerats om förslaget, vilket indikerar att den hittillsvarande debatten ändå verkar ha haft någon sorts effekt på beslutsfattarna. Trots det rapporterar Svenska Dagbladet att utskottet med stöd av Socialdemokraterna och Center- partiet planerar att slutbehandla författningsförslaget redan den 12 februari, så att kammaren kan votera innan månadens utgång. En kvällsdebatt mellan bl.a.

119 Svenska Dagbladet, 1974-02-04, s. 7. Wieselgren syftar på det som senare fastställdes som RF 1974, 5 kap, 5 §: ” Har konungen under sex månader utan avbrott varit hindrad att fullgöra sina uppgifter eller underlåtit att fullgöra dem, skall regeringen anmäla det till riksdagen. Riksdagen bestäm- mer, om konungen skall anses ha avgått.” 120 Svenska Dagbladet, 1974-02-04, s. 7

Petrén, Bratt, Folke, Ahlmark och Romanus refereras i samma nummer, där Ahlmark hävdat att inga rättigheter tas bort med det nya författningsförslaget och att FiB-juristerna romantiserar 1809 års regeringsform. Anne Marie Bratt ska ha frågat Gabriel Romanus spetsigt: ”Vad händer egentligen för förfärliga saker med er om ni uppskjuter beslutet? Kommer någon att slå er med en köttyxa i huvudet?” men fått svaret: ”Det är ingen större vinning med att vänta med beslutet om uppskovet bara är en skenmanöver.”.121

Nya namn dyker nu upp i debatten i de borgerliga tidningarna, framförallt med försök till analyser av det uppkomna opinionsläget. I riksdagen ombeds Olof Palme av Anton Fågelsbo (C) att förklara innebörden av den numera välkända penndragskommentaren. Palmes svar en vecka senare, att monarkin endast kan avskaffas genom sedvanlig grundlagsändring, återges av alla de borgerliga tidningarna, även om Svenska Dagbladet noterar att Palme inte utvecklade sitt påstående vid partikongressen att den nya författningen var ”ett stort steg mot införandet av republik”.122

Pontus Bergström i Göteborg uttrycker besvikelse på de borgerliga politikernas agerande i grundlagsfrågan. På Petréns krav på folkomröstning hade tidigare folkpartiledaren herr Helén svarat att ett resultat av en sådan ”inte skulle ge några upplysningar om vilka delar av detsamma [grundlagsförslaget] som är så betänkliga att det måste förkastas”. Bergström svarar: ”Om vi, ’folket’, ’gräsröt- terna’, skulle säga ’nej’, vore det förvisso besynnerligt om inte detta vore ’väg- ledning’ nog. Det behövde ju endast betyda, att vi inte vill ha en grundlag enligt det nu föreliggande förslaget. Var revideringen skall sättas in finge väl beredningen (eller vad den nu kallas) taga reda på genom att komma med förnyade förslag”, avslutar han och stödjer Petréns krav på folkomröstning. Erik Anners varnar samtidigt för folkomröstning eftersom den skulle göra monarkin till en partipolitisk tvistefråga bland andra, med följd att kungens person riskerar att dras in i debatten. Kungens inflytande på statslivet beror mer på dennes person än på lagens bokstav, menar han (Gustav II Adolf utövade ett större inflytande, Fredrik I ett mindre). Vad gäller frågan om fri- och rättigheterna menar han att den är mer besvärlig. ”Alla intresserade borde hjälpa till med konstruktiva lös- ningar.” En författningsdomstol skulle kunna utgöra en spärr mot ”ogenom- tänkta och förhastade lagar”, där en tredjedel av riksdagsledamöterna skulle kunna begära domstolens utlåtande i enskilda fall, föreslår han.

121 Svenska Dagbladet, 1974-02-05, s. 4, 7 122 Svenska Dagbladet, 1974-02-08, s. 9, 1974-02-15, s. 4, Dagens Nyheter, 1974-02-15, s. 3, Ex- pressen, 1974-02-15, s. 2

Sven Svensson reflekterar över grundlagsdebatten utifrån det faktum att ca. 8000 brev hittills hade inkommit till KU i grundlagsfrågan, av vilka ca. 6500 ställt sig bakom kravet på folkomröstning. Folkligt ointresse präglade såväl frå- gan om gemensam valdag som enkammarreformen, skriver han. ”Ändå var det en viktig politisk förändring.” Vilken är förklaringen till detta nyväckta stora intresse? Ytterlighetsriktningarna hetsar varandra med massmediernas hjälp, menar han, men det räcker inte som förklaring. Fri- och rättighetsdebatten kan handla om en upplevd hotad integritet. ”Nyrojalismen” har han lättare att be- gripa sig på, trots att det sedan mitten av 60-talet stått klart att kungen skulle förlora sina befogenheter i en författningsrevision. ”[D]en nye kungen har snabbt blivit populär ibland folket. Populariteten är tydligen ärftlig även den. I sin tur kan det ha med den gamle kungens långa och svåra sjukdom att göra.” Moderaterna har egendomligt nog varit de största förlorarna under denna process, när de kompromissade bort för dem så centrala frågor som kungens ställ- ning och riksdagens öppnande ”[s]om Allan Hernelius gjorde i Torekov”.

Folkpartiets partisekreterare Carl Tham analyserar med anledning av författ- ningsdebatten den liberala kritiken mot samhällsutvecklingen: experternas starka ställning, som kan tolkas vara en del av det vidare fenomenet ”byråkrati- seringen”, är så stark att det medborgerliga inflytandet har svårt att göra sig gäl- lande. ”Trots utbyggnad av den sociala servicen klagar allt fler över kontaktlös- het och anonymisering i de stora enheterna.”123

Erik Anners får mothugg av Gunnar Unger. Han skriver i Svenska Dagbladet under pseudonymen Sagittarius och menar att kungens symbolfunktion försva- gas ytterligt när alla befogenheter tas ifrån honom. ”Det kan riktas många in- vändningar mot en folkomröstning [om grundlagsförslaget], där de svårprecise- rade frågeställningarna skulle formuleras av en republikansk riksdagsmajoritet som motsvarar minst 10 procent av befolkningen.” Även Jon Peter Wieselgren replikerar Anners ett par dagar senare: Får nye kungen endast döttrar kan republiken aktualiseras eftersom riksdagen ska ta ställning till det framtida statsskicket om konungahuset utslocknar. Moderaterna borde ha försäkrat sig om monarkins fortlevnad oavsett huset Bernadottes framtid, anser Wieselgren. En- ligt förslaget ges regeringen alla fullmakter att fastställa kungens alla representativa uppgifter. ”Den småskurna misstänksamheten mot konungen som känne- tecknar detta bland världens kulturländer helt unika förslag till ny grundlag når

123 Svenska Dagbladet, 1974-02-05, s. 5, 12, Dagens Nyheter, 1974-02-07, s. 6, 1974-02-08, s. 2

53 sin kulmen i de groteska bestämmelserna om att konungen skall på regeringens anmälan kunna avsättas genom ett enkelt riksdagsbeslut.” RF 1809 § 16 ger i förening med praxis ett större skydd för fri- och rättigheterna än det vilande förslaget. En författningsdomstol ”är i dagens politiska läge fullständigt oge- nomförbar.”124

Johan Schück är en av de debattörer som i likhet med Anne Marie Bratt kritiserar mediernas bevakning av grundlagsfrågan, i form av kritik mot Dagens Ny- heters lama kritik av grundlagsförslaget vad gäller fri- och rättigheterna. Han beskriver visserligen grundlagsdebatten som ”något vildvuxen”, möjligen för att han inte engagerar sig i statschefsfrågan, men en oberoende tidning som DN borde till skillnad från de många partibundna tidningarna ha formulerat en mer självständig kritik i just rättighetsfrågan. Hans karaktäristik av den övriga pressens roll i grundlagsdebatten lyder: ”Vilken är då pressens roll i grundlagsdebatten? De flesta tidningar tycks ha blivit så imponerade av politikernas man- granna uppslutning kring grundlagsförslaget att de själva rättar in sig i ledet. Med få undantag hävdar tidningarna att grundlagsförslaget visserligen inte är bra, men det bör ändå antas. De flesta tidningar är knutna till partier och känner en lojalitet mot dem. Men DN är en oberoende tidning, som självständigt och utan sidoblickar ska föra ut sin egen politiska linje.”125

Det 80-procentiga stödet för monarkin kommenteras i Svenska Dagbladet av Sten Sjöberg, tidigare förbundsordförande i Republikanska förbundet, ovan omtalad av Olof Palme vid partikongressen 1972. Grundlagsförslaget menar han för det första är alltför komplicerat för vanliga människor att folkomrösta om. För det andra är redan viktiga delar av det politiska Sverige republikanskt, såsom samtliga politiska ungdomsförbund utom det moderata. Vid Socialde- mokraternas partikongresser 1956-1972 menar han att Erlander och Palme fick lägga åtskilligt krut på att inte tvingas till konkreta åtgärder för att införa republik, Palme 1972 med sin penndragskommentar för att få kongressen att acceptera Torekovskompromissen. Även LO beskrivs som starkt republikanskt. Ord- föranden Gunnar Nilsson ansåg 1971 att man inte ens behövde invänta något tronskifte för att införa republik. Sjöberg tvivlar på att SIFO-resultaten på 80%- igt stöd för monarkin skulle stå sig i en informationskampanj. Monarkin har främst sitt stöd bland medborgare i socialgrupp 1. Tidningens chefredaktör Gustaf ”Buster” von Platen svarar att republikanernas förhoppningar om att

124 Svenska Dagbladet, 1974-02-10, s. 4, 1974-02-12, s. 5. Wieselgren gör här åter en referens till RF 1974, 5 kap, 5 §. 125 Dagens Nyheter, 1974-02-12, s. 2

54 den republikanska opinionen skulle växa i samband med tronskiftet, uppenbarligen inte har infriats.126

Lars Hjörne i liberala Göteborgs-Posten, citeras dagen efter i Svenska Dagbla- det, och även han motsäger Sjöbergs påstående att monarkin främst skulle ha sitt stöd från socialgrupp 1: ”Alldeles tydligt är att en del politiska teoretiker med bristande känsla för och kunskap om vad de s. k. gräsrötterna tycker på sistone fått något av en chock och blivit illa berörda av alla sympatiyttringar för den unge kungen. Försök nu att svälja förtreten, herrar och damer teoretiker! Ni kan inte räkna med att vi alltid skall säga ja och amen. Det är alltid viktigt att lyssna på folkets röst. Och de många människor, som nu uttalar sympati för monarkin är inga kungasvärmare eller anhängare av stark kungamakt. De är fast förankrade i de goda och enda rätta tankarna om ett folkstyre.”127

Svenska Dagbladet meddelar den 17 februari att Justitiedepartementet nu har utarbetat en informationsskrift om grundlagsförslaget, tillsammans med Cen- terpartiet och Moderaterna. Den kommer dock inte att nå medborgarna förrän i slutet av mars. Folkpartiet har avböjt medverkan eftersom ”broschyren saknar redovisning av viktiga reservationer i konstitutionsutskottets betänkande samt av några avgörande meningar i samma betänkande om införandet av fri- och rättigheter i kommande grundlag, skriver [Gunnar] Helén i sitt tioradiga brev [till justitieminister Lennart Geijer].”128

Jon Peter Wieselgrens kritik av författningsförslagets diffusa regel att kungen ska kunna avsättas av riksdagen om han inte anses ha fullgjort sina plikter, går igen i signaturen Violas återkommande betraktelser under rubriken ”i margina- len”: ”Om han sjukskriver sig till Svenska akademins högtidsdag, blir det en prick då?” (---) Den som varken har makt eller rättigheter har svårt att hoppa i galen tunna. Riksdagen ska nog inte sitta och hoppas på någon misskötsel. I den grå morgonen vid köksbordet tänker jag att Sverige är ett föregångsland i mycket. Bl.a. i att hitta på dumheter. Och oförskräckt ropa ut dem. Lägg den nya grundlagen i papperskorgen och tänk om.”

I samma nummer går juristen Sune Wahlquist i Skänninge till hårt angrepp på Hilding Johansson för att denne i sin tur kritiserat grundlagsförslagets kritiker och menat att dessa har ”befunnit sig på ljusårs avstånd från svensk politik”.

126 Svenska Dagbladet, 1974-02-13, s. 4 127 Svenska Dagbladet, 1974-02-16, s. 4 128 Svenska Dagbladet, 1974-02-17, s. 21

”Herr Johansson har kanske emellertid ej tillräckligt betänkt vare sig att lika långt som de av honom åsyftade ogillarna befunnit sig från hans svenska politik, lika långt har denna politik befunnit sig från dem och deras mängder av me- ningsfränder, eller att förklaringen till långdistansfenomenet kan vara att söka lika väl hos den förda politiken som hos dennes vedersakare. (---) Herr Johans- son har själv konstaterat ett svindlande avstånd mellan svensk politik och betydande delar av det folk från vilket, enligt grundlagsförslaget, ”all offentlig makt utgår” (---) ”[Det] är betänkligt med riksdagsmän av standardformat, vilka inbil- lar sig stå skyhögt över dem, som vågar göra en anstormning mot en bristfällig och delvis tvivelaktig lagprodukt, vars godtagbarhet riksdagsmännen själva satt sin ära och prestige i pant på. Det ger inte något högt betyg i demokrati.”129

Dagens Nyheter meddelar den 21 februari att även Allan Hernelius’ krav att vänta med det andra grundlagsbeslutet till efter det att informationsbroschyren delats ut, har röstats ner i Konstitutionsutskottet. Beslut om den nya regeringsformen hade annars inte kunnat tas förrän i andra halvan av mars. VPK ville i förstahand skjuta upp beslutet till i höst, i andra hand avslå hela förslaget.130

Wahlquists debattinlägg kan sägas avsluta opinionsyttringarna från författnings- förslagets kritiker. Under de sista dagarna fram till voteringen är det främst ett par av förslagets försvarare som tar ordet, t.ex. Per Ahlmark utförligt i Expres- sen den 24 februari, om varför förslaget bör godkännas av riksdagen: ”I det ena fallet (tryckfriheten) talar alla med allvar om grundlagens värde. I de andra fallen (religionsfrihet, föreningsfrihet, demonstrationsrätt m m) ojar man [d.v.s. politikerna] sig över tanken att grundlagen ska ’bromsa reformarbetet’. Det är lätt att förstå att folk protesterar mot den konstigheten.” Ahlmark nämner att den kommunistiske riksdagsmannen Alf Löwenborg, som försvarat landsförvis- ningen av Solzjenitsyn någon vecka tidigare, också kommer att rösta emot grundlagsförslaget som innehåller ett förbud mot just landsförvisning. Per Ahlmark kritiserar försvararna av 1809 års regeringsform, t.ex. FiB-juristerna: ”Under den perioden [sedan 1809] har staten begått massor av övergrepp mot fundamentala medborgerliga rättigheter. Det har aldrig ansetts strida mot för- fattningen. Man jagade baptister som fredlösa över landet – vilket skydd gav 1809 års regeringsform åt 1800-talets väckelserörelser? Man slog ner fackföre- ningar och hindrade folk att ansluta sig till dem – var fanns skyddet för den tidiga arbetarrörelsen? Man drog in tidningar. Man straffade anstötliga skriben-

129 Svenska Dagbladet. 1974-02-19, s. 10, 12 130 Dagens Nyheter, 1974-02-21, s. 9

56 ter. Ännu för några årtionden sedan förbjöd man vissa artiklar och hindrade transport av en del trycksaker. Vad sade 1809 års regeringsform? Ingenting. Den ger inget som helst skydd åt fri- och rättigheterna. § 16 är en ståtlig retorisk proklamation. Men den har aldrig värnat någon frihet i riksdag eller domstol. Den nya grundlagen ’avskaffar’ alltså inte skyddet eftersom inget finns att avskaffa. Vi ska inte börja haussa 1809 år regeringsform för att den blivit gammal.”131

Tre dagar innan den andra voteringen dyker för första gången oppositionsleda- ren Thorbjörn Fälldin upp i pressdebatten, i form av en i Svenska Dagbladet citerad intervju med honom i tidningen Land. Fälldin säger att den nya grundlagen är väsentligt bättre än den gamla, inte minst när det gäller fri- och rättighet- erna. Kritiken mot grundlagsförslaget bygger på missförstånd, både vad gäller fri- och rättigheterna och monarkin. Palmes penndragskommentar beskriver han som ”ren dumhet” eftersom det krävs ett sedvanligt grundlagsbeslut för republik. ”Vi har för centerns del inte kompromissat bort någonting, som vi funnit väsentligt. Detsamma tror jag gäller moderaterna och folkpartiet.” Utta- landet kommenteras så här på Lands ledarplats: ”Vi betvivlar för vår del inte att förslaget kan vara det bästa som i nuvarande läge går att åstadkomma (…). Men varför forcera beslutet? Det borde föregås av några månaders ”ordentlig information och debatt”. Reformen ”kunde därmed blivit betydligt bättre förank- rad hos allmänheten. Och det är verkligen inte oviktigt.”132

I en kort artikel i Expressen den 27 februari konstateras att den nya grundlagen kommer att röstas igenom denna dag med en mycket stor majoritet. ”Modera- ten Tage Adolfsson i Västerås har inget stöd att vänta för sitt förslag om folk- omröstning. Detta trots att omkring 40 000 personer står bakom ett sådant krav i skrivelser till riksdagen. En rekordartad opinionsyttring.” För avslag har endast den moderate greven Hans Wachtmeister motionerat, en av ytterst få riksdags- ledamöter som gick sin egen väg i författningsfrågan men som opinionsbildare i Sveriges riksdag 1974 kunde han knappast ha haft en mer olämplig bakgrund.

131 Expressen, 1974-02-24, s. 4 132 Svenska Dagbladet, 1974-02-24, s. 4

Allmänheten

Det är ganska anmärkningsvärt att i en fråga som i så hög grad angick allmän- heten, nämligen landets författning, det inte gjordes mer för att kartlägga all- mänhetens kännedom eller uppfattning om det utarbetade författningsförslaget. Den sannolikt mest korrekta kartläggningen av den allmänna opinionen, de båda SIFO-undersökningarna, har redan återgivits för att göra det föregående avsnittet mer begripligt. Här ska berättas om de insändare om författningsfrå- gan som publicerades i de tre studerade borgerliga tidningarna (med något enstaka undantag publicerades inga insändare i detta ämne i Aftonbladet) samt om Expressens egen opinionsundersökning bland sina läsare. Som vi ska se, var åsikterna som uttalades i insändarna delvis annorlunda jämfört med dem bland de professionella debattörerna.

Expressen publicerar den 12 januari omkring dussinet kommentarer från pri- vatpersoner om riksdagens öppnande och om det faktum att det sannolikt var sista gången riksdagen öppnas med traditionellt ceremoniel. Kommentarerna till ceremonin är mestadels positiva, t.ex. från fru Ulla Eriksson i Oskarshamn: ”Skriv ett reportage om vad allt det här betyder för människorna. Fest och glans behövs i vardagen. Alla gamla traditioner tas bort utan att den vanliga männi- skan tillfrågas. Nu ska allt vara likriktat.” Men även ett par kritiska kommentarer återges, t.ex. från fröken Lilly Karlsson i Stockholm: ”Bort med ceremonier och krusiduller. Här sitter folk och slösar bort sina dagar med att begapa en pojkspoling som läser innantill [syftande på kungens trontal]. Det är bekläm- mande att vi inte är mera upplysta i det här landet.”133

Redan dagen efter dyker i samma tidning upp en av de första insändarna om författningsfrågan, med hänvisning till ett radioprogram om statsskicket som sändes den 5 januari. Signaturen ”Demokrat, Stockholm” kritiserar grundlags- frågan i valrörelsen: ”I det senaste valet hade vi väljare en (…) viktig grundlags- ändring att ta ställning till, som bl a gäller avskaffande av kungens alla befogenheter vilket innebär ett stort steg mot republik. Hur många människor vet idag vad denna ändring av grundlagen innebär? Varför tog inte politikerna upp denna fråga i valrörelsen? Var politikerna rädda för att opinionen skulle gå i ’fel

133 Expressen, 1974-01-12, s. 19

58 riktning’? Försöker man smyga på oss en förändring, som får följder för lång tid? Vill man bara utan debatt ställa oss inför fullbordat faktum?”134

Några dagar senare kritiserar två insändare, ”Thomas Roth, Malmö” och ”K Andersson, Sthlm”, grundlagsförslaget i statschefsdelen med stöd av den första SIFO-undersökningen. Den senare skriver: ”Expressen har gjort en enastående insats för vår demokrati i olika frågor, t ex i fråga om bensinransoneringen och grundlagsförslaget. Fortsätt kampen för att förhindra en socialdemokratisk dik- tatur. SIFO:s undersökningar visar att folket ej vill ändra grundlagen eller vår monarki.”135

En diger flora insändare om författningsfrågan börjar under rubriken Hr Redak- tör att publiceras i Svenska Dagbladet med start den 18 januari. En av de första är undertecknad Lars Ringdahl i Järfälla som menar att hela frågan varit höjd över allmänhetens huvud. ”Inte ett ord i författningsfrågan nämndes inför valet i höstas.” Samtidigt hade enligt honom den folkliga monarkismen manifesterats vid såväl Gustav VI Adolfs 90-årsdag två år tidigare, som vid dennes bortgång och sonsonens tronbestigning föregående höst. ”Att han [Carl XVI Gustaf] lyckades så väl kom säkert som en smärtsam överraskning för den lilla minoritet republikaner i vårt land.” För lösningen av frågorna om tronföljden och statschefens ställning ”är onekligen folkomröstningsinstitutet rätt forum”, fortsätter han och riktar en uppmaning till riksdagen att riva upp Torekovskompromissen ”eller ska en svensk Glistrup behöva träda in också på den svenska politiska scenen”.136

Åtskilliga insändare publiceras även i Expressen under den följande veckan, sannolikt delvis med anledning av K G Michaneks ovan refererade artikelserie Rävspelet om nya grundlagen, som inleddes den 14:e. Insändarsignaturen ”Sunt för- nuft, Gävle” kräver folkomröstning om grundlagsförslaget. ”Vi har visserligen valt våra riksdagsmän, men i denna mycket allvarliga fråga kan inte 350 män och kvinnor bestämma över miljoner svenska medborgare.137 ”Sjökapten, Hill- lerstorp” kräver att det traditionella riksdagsöppnandet bevaras. ”Att Olof Palme vill ha bort kungen kan man förstå. Han vill naturligtvis själv bli president. Men detta bör förhindras. Låt den stora grå massan rösta. Utgången är

134 Expressen, 1974-01-13, s. 3 135 Expressen, 1974-01-17, s. 3 136 Svenska Dagbladet, 1974-01-18, s. 12 137 Expressen, 1974-01-19, s. 3

59 given.”138 ”J P A, Göteborg” kritiserar framförallt fri- och rättigheternas svaga ställning: ”Alla ni som brukar gapa om rödgardister och vänstermaffian – vart har ni tagit vägen? Inser ni inte faran? En vacker morgon upptäcker ni helt plötsligt att de demokratiska fri- och rättigheterna är bortsopade. Vad gör ni då? Vänder ni er till kungen och ber om hjälp?” ”K A Olsson, Skövde” ironiserar över de valda ”översåtarna” och lägger deras genomskinliga argument i deras mun: ”Och allt detta har vi gjort i demokratins namn, för det är vi som vet och kan vad som är bäst för er.”139 Insändarsignaturen ”Royalister, Hägersten” krä- ver folkomröstning i grundlagsfrågan med anledning av ceremonin kring riks- dagsöppnandet.140 ”En bland många, Gävle” är hårt kritisk mot Palme och krä- ver folkomröstning om grundlagen: ”Jag såg ditt sneda leende när du lämnade rikssalen [efter riksdagens öppnande]. Tror du att du värvade röster på detta? Var du nöjd med att du nu raderar ut en 250-årig tradition och kallar det bättre demokrati?”141 ”M M Rosén” kräver, med stöd av förre riksdagsmannen John Lundberg, socialdemokrat, avslag på grundlagsförslaget, med anledning av de svaga fri- och rättigheterna.142

Den 23:e skriver Expressens Curt Rådström en knapp helsidesartikel om den uppkomna proteststormen mot grundlagsförslaget. Ingressen lyder: ”– Ni tän- ker väl inte ta bort kungahuset och därmed riksdagens högtidliga öppnande. Våga bara inte socialisera bort allt som finns av värde och trevnad! Så heter det i ett av närmare tiotusen brev som de senaste dagarna har nått riksdagen. Folkvil- jan har dragit in i vårt parlament. Den nya grundlagen har mötts av en proteststorm utan dess like i svensk riksdagshistoria.” Denna storm uppges ha skapat förvirring i riksdagshuset. Protesterna avser tre områden: kungens befogenheter och riksdagens öppnande, möjligheten att inskränka fri- och rättigheter med lag samt att föräldrarätten inte blir oinskränkt. ”– Synd att vi inte hörde av dessa protester under ärendets beredning i fjol, tycker många riksdagsmän. Då kanske riksdagsbeslutet blivit annorlunda.” Moderaterna har den senaste veckan fått 4000 protestbrev med 6000 namnunderskrifter, övriga partier färre ju närmare vänsterut de ligger, VPK bara något tiotal. Några få brevskrivare kräver omedelbart republik.143

Ett par dagar senare ägnar samma tidning en helsida åt läsarbrev, som kommen-

138 Expressen, 1974-01-20, s. 3 139 Expressen, 1974-01-21, s. 3 140 Expressen, 1974-01-23, s. 3 141 Expressen, 1974-01-24, s. 3 142 Expressen, 1974-01-25, s. 3 143 Expressen, 1974-01-23, s. 16

60 teras av K G Michanek. Här redovisas även resultatet av den opinionsunder- sökning som Michanek initierade i tidningen nio dagar tidigare, där läsarna alltså ombads att säga ja eller nej till att kräva uppskov med den andra voteringen om grundlagsförslaget, respektive ja eller nej till att kräva en folkomröstning om samma förslag. Omröstningen har lett till 17521 inskickade röstsedlar. 13742 har kryssat ja på båda frågorna (uppskov + folkomröstning), 1186 för enbart uppskov, 2558 för enbart folkomröstning, 35 stycken, 0,2% (!), har kryssat nej på båda frågorna. Åtskilliga röstande har bifogat brev med motiv till sina val, där tre dominerar: Folket har inte informerats i tillräcklig grad inför beslutet, monarkin ”myglas bort” samt att riksdagsöppnandet i sin nuvarande form kommer att upphöra. Det enda brevet som kräver motsatsen citeras. ”Alla åld- rar, alla yrken, alla samhällsgrupper finns bland brevskrivarna.” Signaturen ”B A, Stockholm” skriver: ”Om regeringen vill visa ett demokratiskt sinnelag så utlyser den en folkomröstning i frågan, i stället för att smyga igenom detta ’bil- skojarkontrakt’.” ”O P Sollefteå”: ”Skall denna socialistregering ta bort allt av det gamla Sverige?” ”S B, Skene”: ”Jag tillhör dem som aldrig skriver på listor eller dylikt för att påverka politiker. Men detta är för mig horribelt: att avskaffa en grundlag och med ett penndrag störta en flerhundraårig tradition, mot folkets egen vilja!” ”Undersköterska, Malmö”: ”Allting avgörs över våra huvuden. Det är kungen som skall vara Sveriges överhuvud, inte någon talman.” ”Stina J, Hovslätt”: ”Hur har detta fått gå så långt? Varför har inte oppositionspartierna protesterat?” ”I O, Tyresö”: ”Alla krafter måste sättas åt för att få fram en debatt även i TV. Detta är mygel på högsta nivå.”144

Ytterligare några dagar senare intervjuar Dagens Nyheters Bernice Isaksson byrådirektör Sven Georg Grahn vid riksdagen, som tillsammans med Bengt- Owe Birgersson har i uppgift att hantera brevskörden och telefonsamtalen om grundlagsförslaget. 4000 brev har inkommit i frågan på tio dagar, varav 500 denna dag. De flesta stöder Gustav Petréns krav på folkomröstning. ”Jo, jag håller med, politiker är ju till för folket, säger byrådirektör Grahn i telefon och låter blicken försvinna utöver Stockholm. Det är en upprörd kvinnoröst i andra ändan.” Senare i intervjun: ”Det här med kungen tycks ha träffat folkdjupet med en kraft utan motstycke. Sven Georg Grahn har inte varit med så länge i riksdagssammanhang, men ingen av kollegerna i korridoren kan heller påminna sig en liknande brevskörd. Man får hoppas att materialet bevaras och bearbetas på något sätt. För en historiker, som sysslar med folkviljan i olika skepnader, måste det vara en guldgruva.” Alla åsikter finns representerade, men huvudde-

144 Expressen, 1974-01-25, s. 17

61 len av breven uppges handla om kungen och om formerna för riksdagens öpp- nande, som båda ska behållas. En lärare i Vadstena skriver: ”Det är icke nog att Ni medverkat till att beröva vår gamla fina stad Vadstena dess stadsrättigheter, nu tänker Ni förändra grundlagen också, och dessutom ta bort riksdagens hög- tidliga öppnande. Akta Er!”145

”100-tals brev har kommit till Svenska Dagbladet med åsikter om grundlagsför- slaget”, skriver tidningen som ägnar Herr Redaktör den 1 februari åt författnings- frågan, av vilka ett urval citeras nedan:

”Den folkstorm som nu råder visar att det finns en frontställning mellan vanligt folk och etablerade politiker.” – Gunnar af Klintberg

”[S]kall Allan Hernelius eller väljarna bestämma över Sveriges författning?” – Hjalmar Steinsvik, Saltsjöbaden

”Tack alla modiga svenskar som reagerar, skriver Karin Ankarby, Linköping. De flesta känner nog sin maktlöshet och därför uteblir reaktionen.”

Helmer Winnberg från Stockholm anspelar på den ovan nämnda Almstriden, där kommunala myndigheter fick ge vika för allmänna opinionen: ”Den mång- dubbelt massivare vrede det svenska folket känner inför politikernas kupp gentemot folkviljan i grundlagsfrågan kan och måste framtvinga samma reträtt från de folkvaldas sida. Vad som tydligen krävs är en ny massiv styrkedemon- stration. Bara med den skillnaden att nu gäller det oändligt viktigare saker. Om ord som demokrati och folkvilja i fortsättningen skall ha någon reell innebörd då måste folkviljan i demokratins namn få komma till uttryck i grundlagsfrågan genom en folkomröstning.”

”I fall en så pass (i stora sammanhang) obetydlig sak som högertrafik kunde leda till folkomröstning undrar jag ifall denna för riket så betydelsefulla sak som ändring av 1809 års grundlag, om det inte vore en plikt av regeringen att snarast ordna med en folkomröstning?” – Maria Forslund, Halmstad

”Det är för oss allra flesta en gåta att frågan om ny grundlag inte togs upp i val- debatten. Då hade vi fått besked om lagens innebörd och våra riksdagskandida-

145 Dagens Nyheter, 1974-01-28, s. 3

62 ters inställning hade klarlagts. I realiteten saknar därför våra riksdagsledamöter väljarnas fullmakt för beslut om ny grundlag.” – Anders Staaf, Hedemora

”Kritiken för bristande information skulle lika gärna kunna riktas mot massmedia som mot regering och riksdag, menar Arne Möll i Göteborg.”

”Denna kompakta motvilja mot förslaget som nu står uppenbart även för Gösta Bohman beror icke på bristande information till ’folket’ men har uppda- gats väl sent för riksdagsledamöterna p. g. a. deras bristande kontakt med såväl det egna partiet som deras övriga väljare.” – Sune Carlqvist, Gärdets moderat- förening

”Medborgare av alla åldrar och helt olika politiskt tänkande skakas av att man vill genomdriva en ny grundlag till varje pris – trots den enorma olust och oro som stora grupper känner.” –K. W. Gullers146

Insändarna som publiceras i Expressen ungefär vid samma tid angriper etablissemanget i allmänhet och Olof Palme i synnerhet, varav här följer några exempel: Insändaren ”Jan Friefeldt, Sthlm” kräver uppskov och rådgivande folkom- röstning om grundlagsförslaget. Väljarna har engagerat sig sent, men politikerna har heller inte informerat väljarna i frågan, menar han.147 ”Kronprins i Jönkö- ping” ”är en sjuttonårig yngling som tillsammans med många kompisar reagerat mycket starkt på borttagandet av alla fina traditioner som herr Palme & Cp vill” och som argumenterar för monarkin: ”Låt vår uppväxande generation få be- hålla kultur och tradition som våra föräldrar haft.” Signaturen ”Motståndare till ’det sneda leendets politik’” stör sig på Olof Palmes sneda leende. ”Det är för- argligt och smittar av sig på många av hans gelikar i hans ’besser wisser’-parti. (…) Många i TV och radio är besser wisser-människor, t ex [programledarna] Birgitta Sandstedt och Åke Wilhelmsson när de ironiskt och överlägset kopp- lade på det ’sneda leendet’ modell Olof Palme i Kvällsöppet.”148

Även Dagens Nyheter får sin beskärda del av läsarreaktioner. Under rubriken ”Läsarnas DN” återges ett antal av de inte mindre än 7000 protestbrev mot grundlagsförslaget som de senaste två veckorna har inkommit till tidningen. ”De flesta kräver folkomröstning, många vill ha bättre skydd för monarkins ställning”, skriver tidningen. Insändarna till Dagens Nyheter kritiserar främst

146 Svenska Dagbladet, 1974-02-01, s. 11-12 147 Expressen, 1974-01-29, s. 3 148 Expressen, 1974-02-02, s. 3

63 möjligheten att inskränka fri- och rättigheterna med vanlig lag. Jur. stud. Per Gröndahl, Stockholm avslutar sitt brev: ”Samtidigt som den pågående centrali- seringen av statsapparaten gör det svårare för gräsrötterna att göra sig hörda får vi alltså en grundlag enligt vilken det svenska folket – via sina valda ombud – kan beröva sig rätten till ett demokratiskt statsskick.” Anders Nordlund, lärare i metodik vid Lärarhögskolan i Uppsala: ”Efter att ha upplevt rättsövergreppen under 50-talet och nu senast IB-rättegången har man föga tilltro till makthavar- nas respekt för våra demokratiska fri- och rättigheter.” Även kritik mot monarkens försvagade ställning redovisas, men de medborgerliga fri- och rättigheter- nas mest intensiva försvarare distanserar sig samtidigt ibland från statschefsfrå- gan, exv. Nordlund. ”Var finns Clark Olofssons lagliga rättigheter?” frågar en ilsken Ingrid van Els Star i Bromma, med anledning av den pågående Norr- malmstorgsrättegången.149

Antalet republikanska insändare begränsar sig till några enstaka, t.ex. ”Christer Ågren, Kalmar” som i början av februari ifrågasätter kritiken av grundlagsför- slaget i statschefsfrågan. ”Man undrar vad dessa människor menar med demokrati, det kan inte vara folkvälde, eftersom man vill bevara det minst demokratiska av alla förfaranden, nämligen [den ärftliga monarkin].”150 I övrigt ägnas opinionsyttringarna under resten av månaden nästan uteslutande åt att uttala stöd för monarkin på ett eller annat sätt. Signaturen ”Karl Nilsson, Uppsala” i Expressen kallar den kommande andra voteringen en statskupp eftersom partierna varken har informerat eller debatterat statschefsfrågan med folket, t.ex. under valrörelsen. ”[M]onarkifrågan t ex förklarades vara tabu.” Han tolkar det som att även Gösta Bohman också har velat ändra konungens nuvarande ställ- ning.151 I början av månaden uppvaktades KU av Kommittén Med folket för kungen, Familjeforum, Kommittén Rädda familjen samt Nya tisdagsklubben som lämnade över 140 369 namnunderskrifter mot grundlagsförslaget. Erik Göthe intervjuades, sekreterare i Kommittén mot grundlagsförslaget, lierad med de radikala FiB-juristerna: ”Det finns i dag en mycket stor oroad folkopinion i Sverige som undrar vad det är som håller på att ske ovanför deras huvuden. Vår opinion skär igenom alla partier. Vi anser det är viktigt att folk får korrekt information.” Han hade med sig 850 namnunderskrifter. ”Vi talar nog inte om en medveten och vaken folkopinion i den här frågan, tvärtom, folk vet för- skräckligt lite.” Samtidigt lämnade en av Expressens redaktörer, Olle Petrini, över en säck med 19140 grundlagskuponger från tidningens ovan refererade

149 Dagens Nyheter, 1974-02-03, s. 31 150 Expressen, 1974-02-04, s. 3 151 Expressen, 1974-02-05, s. 3

64 opinionsundersökning till talman Henry Allard, med krav på uppskov och/eller folkomröstning i grundlagsfrågan. Endast 37 kuponger krävde att förslaget skulle gå igenom. Allard medgav ”att det finns en risk att politikerna ibland inte når ut till folket och inte känner folkets mening.” Han skulle omedelbart över- lämna säcken till konstitutionsutskottet.152

Antalet publicerade insändare om författningsfrågan minskar drastiskt i samband med att Konstitutionsutskottet beslutar att omgående låta det vilande för- fattningsförslaget gå till en andra votering i riksdagen. Även de sista insändarna kretsar kring oron för statsskickets grunder, t.ex. signaturen ”Man vet vad man har, men inte vad man får, Sthlm” i Expressen, är orolig för att landet med den nya grundlagen bara är ett pennstreck från republik i och med ”regeringens och riksdagens skamliga försök att mygla igenom en ny grundlag som ger den [regeringen] större befogenheter, utan att låta sina väljare ta ställning i f ö r v ä g.”153 ”För 7 milj svenskar, Sven Duva, Johanneshov”, i samma tidning: ”Till hrr Palme och Co. Gör inte en pajas av Sveriges kung. Vi finner oss inte däri. Vår kung ska vara en riktig kung. Den saken bestämmer vi. Ni får gärna regera så länge ni kan, men rör ni vid kungen ska vi som en man stiga upp ur soffan och lyfta er ut. Och det ska gå fort. Vet hut!”154 Sista ordet går till ”Partibytare nästa val, Hällingsjö”, som beskriver sig som en 30-årig trebarnsmamma och som kritiserar grundlagsförslaget på tre punkter, den begränsade föräldrarätten, de otillräckliga fri- och rättigheterna samt statschefens försvagade ställning: ”Vi skall själva få bestämma vilken fostran våra barn skall ha”, hon kräver grund- lagsfästa rättigheter samt att ”Kungens nuvarande ställning måste bibehållas, därför att han är opolitisk och neutral och det anser jag vara mycket viktigt för att då, har vi garanti att allt går rätt till vid regeringsskifte och i konseljer o dyl. Jag har sedan tänkt på detta och det hade väl som vanligt stannat därvid. Men så hörde jag att statsminister Palme sagt i något tal att de protester som kom i den här frågan var från gamla pensionerade majorer och Jan Myrdal. Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att vår statsminister skulle nedlåta sig att kalla vanligt folks protester vid sådana uttryck. Nej. Jag har det senaste året alltmer börjat undra över hur politiker egentligen arbetar. När sanningen överges till förmån för egna fördelar då börjar det osa bränt.”155

152 Svenska Dagbladet, 1974-02-05, Dagens Nyheter, 1974-02-06 samt Expressen, 1974-02-06, s. 8 153 Expressen, 1974-02-19, s. 3 154 Expressen, 1974-02-22, s. 3 155 Expressen, 1974-02-23, s. 3

Men trots allmänhetens stora intresse för frågan fanns knappt någon demon- strant på Sergels torg på dagen för voteringen, konstaterar Dagens Nyheter. Åhörarläktaren var full av skolungdomar på studiebesök.156

Ledarna

Initialt är tidningarnas ledarsidor med några nyansskillnader på det hela taget positivt inställda till den annalkande författningsreformen, precis som under föregående år. Ett par dagar efter riksdagens öppnande kommenterar Dagens Nyheters Karl Anders Adrup den 20 minuter långa ceremonien: ”Man behöver väl inte vara Jan Myrdal precis för att i detta se ett återsken och en reminiscens av ett gammalt stånds- och klassamhälle. Visserligen påstår ceremoniernas ut- tolkare att det är konungen och överheten som bevisar folket sin vördnad i ak- ten. Då kunde dom ha gett folket ryggstöd på dess bänkar.” konstaterar Adrup som trots allt kommer att sakna Karl XI:s stampande drabanter, syftande på kungens ceremoniella livvakt och deras taktfasta marsch. Expressens ledar- kommentar till den sannolikt sista riksdagsöppningen i rikssalen är lika osenti- mental: ”Så tågade Karl XI:s drabanter ut för sista gången. Måhända saknade men knappast värda att begråta. (---) När kungens makt är noll och ingen bör givetvis riksdagens ledamöter inte låtsas som motsatsen en gång om året” Tid- ningen kritiserar centerrikssdagsmannen Per-Olof Sundman som i Veckojour- nalen krävt att de gamla ceremonierna ska få leva kvar. ”Kungamaktens trupper i taktfast marsch genom parlamentet – är det den portal folkstyret behöver? (--- ) De som sörjer över den av allt att döma sista ceremonin i Rikssalen gått till ända får trösta sig med att den finns inspelad. Hugade personer kommer att kunna köpa den på kassett för uppspelning i hemma-TV:n närhelst behovet av pompa och tillbakablick behöver tillfredsställas.”157

Samma dag dyker dock i Aftonbladet upp ett av de första tecknen på att en opinion mot det vilande grundlagsförslaget faktiskt har börjat ta form, då dess ledare uppenbarligen känner sig föranledd att gå i svaromål mot den ”agitation” som dels gör gällande att Socialdemokraterna är ute efter att avskaffa de medborgerliga fri- och rättigheterna och som dels kräver ökade maktbefogenheter åt kungen. Partiet är inte alls ute efter att avskaffa några rättigheter, menar tid-

156 Dagens Nyheter, 1974-02-28, s. 7 157 Dagens Nyheter, 1974-01-13, s. 1-2, Expressen, 1974-01-13, s. 2

66 ningen, men vill inte att ”konservativa jurister” ska ges tolkningsföreträde i dessa frågor eftersom det, liksom ökade befogenheter för kungen, skulle ske på riksdagens bekostnad vilket vore oacceptabelt.158

Några dagar senare konstaterar även Olle Alsén på Dagens Nyheters ledarsida att ”Den oheliga allians som fem minuter i tolv blåst upp mot förslaget må vara svag tills vidare, men den spänner över ett brett politiskt spektrum inom och utom riksdagen.” Han konstaterar att motiven skiljer sig, framförallt gällande kungens position samt fri- och rättigheterna. I båda fallen saknar regelverket praktisk betydelse i vad han kallar ”normala tider”, men uppehåller sig däremot vid reglernas betydelse vid ”onormala tider” med avseende på den senare frå- gan.159

Svenska Dagbladets tidningskrönika dagen efter, den 17 januari, visar att för- fattningsförslaget nu har börjat diskuteras i den borgerliga pressen runt om i landet. Folkpartistiska Jönköpings Posten har skrivit att ”en överväldigande majoritet av svenska folket inte begriper varför riksdagens högtidliga öppnande [i Rikssalen] ska tas ifrån dem”. Moderata Nya Wermlands-Tidningen har menat detsamma: ”Det är mycket i kompromissen som är galet”, och fått medhåll av både folkpartistiska Sundsvalls Tidning och moderata Barometern. Ystads Allehanda har frågat sig: ”Vad skall sådan klåfingrighet tjäna till? Jo, det är ett steg närmare republiken – enligt Palmes löfte till partikongressen [1972]. Men vill svenska folket ha det så? En folkomröstning vore kanske inte så dumt!” Dagen därefter citeras dels oberoende liberala Östersunds-Posten, ”Nya grundlagen saknar förankring hos folket”, liksom åter Barometern, ”Vänta med grundlagen!”160

Expressens ledarsida, tydligt republikansk och med Ernst Klein som politisk redaktör, kritiserar dels de borgerliga partiernas samfällda krav att bevara ceremonin vid riksdagens öppnande (”Gör något av Svenska flaggans dag istället för att slåss för det mossiga trontalet.”), dels Gösta Bohmans krav på en statlig propagandakampanj för grundlagsförslaget. ”När människor kritiserar politiska beslut skall politikerna inte svara med statliga propagandakampanjer.”, säger tidningen och kräver att moderaterna i så fall finansierar sin opinionsbildning med egna medel, ett krav som upprepas en månad senare då tidningen hellre än

158 Aftonbladet, 1974-01-13, s. 2 159 Dagens Nyheter, 1974-01-16, s. 2 160 Svenska Dagbladet, 1974-01-17, s. 4, 1974-01-18, s. 4

67 en statlig propagandakampanj vill se en uppskjuten votering och en saklig diskussion om författningsfrågan.161

När debatten så mot slutet av månaden är ett faktum, ägnar Aftonbladet ett par dagar åt hårdnackat försvar av grundlagsförslaget och dess förhistoria, t.ex. mot kritiken att förslaget skulle ha undanhållits Sveriges folk: ”Förslaget har tvärtom publicerats i en bok som heter ’Ny regeringsform, ny riksdagsordning’, SOU 1972:15 (Allmänna förlaget).”162 Argumentet mot införande av detaljerade medborgerliga fri- och rättigheter upprepas eftersom ”konservativa jurister [inte] ska kunna bromsa progressiv lagstiftning”, men den borgerliga pressen kritiseras samtidigt för att debatten om grundlagsförslaget har övergått från att handla om just dessa fri- och rättigheter till att handla om kungens befogenheter, kvinnlig tronföljd och riksdagens öppnande. Om den sistnämnda frågan sägs att ”[d]et är besynnerligt att man på borgerligt håll med ett sådant engagemang kämpar för just de ceremonier som symboliserar icke-demokratiska idéer.” Olof Palmes penndragskommentar tonas ner med hänvisning till att det i framtiden liksom nu kommer att krävas två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval för att avskaffa monarkin. Kravet på folkomröstning om förslaget avfärdas med hänvisning till den långa utredningstiden och de många kompromisserna som föregått förslaget men följande formulering indikerar möjligen att tidningen även anar att en folkomröstning kunde sluta ogynnsamt för det liggande försla- get: ”Högerfolk kräver med hänvisning till demokratin folkomröstning för att trumfa igenom starkare ärftlig kungamakt.”163

Dagens Nyheter ägnar halva ledarsidan den 28 januari åt författningsfrågan, vars kommentarer i ämnet vanligen signeras Bert Levin. Han förordar efter viss tvekan folkomröstning i frågan, trots att frågan är sent väckt och att författ- ningsförslaget innehåller flera förbättringar jämfört med nuvarande grundlag. Socialdemokraternas motivering till avslag på förslaget att en minoritet av riks- dagsledamöterna skulle kunna föra en grundlagsfråga till folkomröstning beskrivs som ”ovanligt torftig”, nämligen att det skulle innebära ett avsteg från det parlamentariska systemet. En rådgivande folkomröstning borde ha hållits när Grundlagsberedningens slutbetänkande lagts, men innan propositionen lades. Han stöder Håkan Strömbergs förslag till folkomröstning, framfört på samma sida. Hellre leva med en bristfällig gammal grundlag några år till, menar Levin, än att många får uppleva att politikerna driver igenom en ny ovanför deras hu-

161 Expressen, 1974-01-19, s. 2, 1974-01-20, s. 2, 1974-02-20, s. 2 162 Aftonbladet, 1974-01-24, s. 2 163 Aftonbladet, 1974-01-25, s. 2

68 vuden.164

Samme Bert Levin analyserar dagen efter en minidebatt i TV 1 om grundlags- förslaget som hölls under gårdagen, och menar att de flesta politiker håller med Lennart Geijers karaktäristik av förslaget: Det innebär ”inte några revolution- erande förändringar men vissa förbättringar”. ”Medborgarnas uppfattning vet vi däremot fasligt litet om” skriver Levin. En folkomröstning riskerar att uppskjuta ikraftträdandet av den nya grundlagen med tre år, men detta torde inte göra så mycket om Geijers karaktäristik stämmer, menar han. Som Jan Myrdal påpekade i TV-debatten har dock den breda partikompromissen försvårat för partierna att nu förorda en folkomröstning. På nyhetsplats i samma nummer refereras Lennart Geijers försvar av förslaget. Även om han medgav att han personligen gärna skulle behålla de nuvarande formerna för riksdagens öpp- nande var det nu för sent att hålla en folkomröstning om grundlagsförslaget.165

Aftonbladet kommenterar dagen efter frustrerat motståndet mot författnings- förslaget, med ord som kunde vara lånade från Olof Palme. ”Alliansen mellan kommunister som vill avskaffa monarkin och högerkrafter som vill stärka kungens makt är ytterst märklig”, resonerar tidningen och slår fast att den ge- mensamma nämnaren för de båda grupperingarna är ”misstron mot politiker i allmänhet och socialdemokrater i synnerhet”, även om missnöjet med Modera- ternas partiledning samtidigt ”är uppenbart”.166

Expressen kommer att inta en mellanposition, när ledaren samma dag kräver uppskov med den andra voteringen med hänvisning till författningsförslagets svaga fri- och rättigheter och med hänvisning till Palmes ovan nämnda tal till SSU två dagar tidigare, där han polemiserat häftigt mot att stärka dessa i grundlagen. Kungens av den allmänna opinionen krävda ställning som samlande symbol anser tidningen däremot bekräftas i och med denna grundlag, varför statschefsfrågan inte är en del av problemet. Tidningen preciserar sig ett par dagar senare med att den vill ha uppskov och diskussion ”på de punkter grundlagen behöver förbättras”. Att folkomrösta om ”detta väldiga lagkomplex” anses däremot inte möjligt.167

164 Dagens Nyheter, 1974-01-28, s. 2 165 Dagens Nyheter, 1974-01-29, s. 2 166 Aftonbladet, 1974-01-29, s. 2 167 Expressen, 1974-01-29, s. 2, 1974-01-31, s. 2

Olle Alsén håller i en ledarartikel i Dagens Nyheter med Olof Palme i hans an- förande inför SSU, att en oinskränkt naturrättsligt grundad äganderätt är svår att förena med exempelvis skattelagstiftningen. Däremot är det lättare med de immateriella rättigheterna, som kan skyddas från begränsning av tillfälliga riks- dagsmajoriteter. Dessa fungerar i så fall som en trygghet i oroliga tider då ”ex- trema elitgrupper” riskerar att fatta beslut i folkets namn. Däremot är ”reglerna, och stämningarna kring monarkin också ett politiskt problem för demokratin”. Den andra halvan av ledarartikeln indikerar dock att tidningens redaktion möjli- gen inte är helt överens i författningsfrågan. Artikeln går nämligen att tolka som en argumentation mot folkomröstning om grundlagsförslaget eftersom debatten inför en sådan troligast skulle komma att handla om kungens ställning och spela de ”nymonarkistiska stämningarna” i händerna, t.ex. de som torgförs av Svenska Dagbladets chefredaktör Gustaf von Platen och (nyligen i en artikel) livmedikus Gunnar Biörck. Ett par veckor senare kommer även Bert Levin att backa från sitt tidigare stöd för en folkomröstning, med motiveringen att grund- lagsförslaget med sina brister trots allt är bättre än ingenting alls och att tidningen ändå har uttryckt sympati för förslaget att låta en riksdagsminoritet i framtiden föra en grundlagsfråga till folkomröstning.168

Tidningen får sannolikt ytterligare vatten på sin kvarn redan dagen efter då Gunnar Unger på Svenska Dagbladets ledarsida ironiserar över den socialdemokratiska reformpolitiken i allmänhet och författningsfrågan i synnerhet: ”[A]propå riksdagens högtidliga öppnande har motståndet mot dess avskaffande tagit sig uttryck i tusentals brev till skilda myndigheter och myndighets- personer, i hundratals insändare till olika tidningar och i tjogtals ledare i såväl storstads- som landsortspress. Det ständiga omkvädet i opinionsyttringarna har varit: Varför skall allting vara så grått och tråkigt? Denna fråga har herrar politiker aldrig ställt sig. De har uppenbarligen aldrig undrat om riksdagen verkligen är så rolig att den har råd att avvara riksdagens högtidliga öppnande.” Om ceremonin som en påminnelse om det kungliga enväldet skriver han: ”Vad säger månne den gode socialdemokraten, överbefälhavaren general Synnergren om detta? Har han lurat på att låta drabanterna häkta de folkvalda eller med värjspetsarna söka påverka deras vota? Knappast. Han säger naturligtvis som varje historiskt bildad person: nonsens. (---) [Har] det aldrig fallit dem [de socialdemokratiska skribenterna] in att drabanterna bör uppfattas som ett skydd mot riksdagens okränkbarhet. Hur som helst: den spontana folkliga indignat- ionen som tanken på avskaffandet av riksdagens högtidliga öppnande framkallat

168 Dagens Nyheter, 1974-01-30, s. 2, 1974-02-12, s. 2

är ett sundhetstecken. Man är frestad att tala om en almstrid på riksnivå. (---) Vi har sett alltför många exempel på fysisk miljöförstöring i Sverige av i dag och avskaffar man en nationell högtidlighet av detta slag kan man tala om andlig miljöförstöring. Våra nuvarande makthavare har i sin blinda ovilja – eller sin blinda likgiltighet, vilket som nu är värst – gentemot våra historiska traditioner, redan gått för långt. Sverige är det enda land i världen där det inte finns några städer, vi har som bekant bara kommuner. Snart har vi inte längre några universitet, bara högskolor. Vi får inte längre ha överståthållare, underståthållare eller borgmästare: det skulle kunna påminna om att Sverige är ett gammalt rättssam- hälle. Man har gjort sitt bästa fört att avskaffa de ortsnamn som förbinder oss med forna tider.”

Ett par samma dag refererade pressgrannar avråder dock från politisk strid i statschefsfrågan. Det kan vara bra att kungen inte är formellt bunden av rege- ringsförklaringen m.m., eftersom det än mer kan markera hans position över partierna, menar Sydsvenska Dagbladet, oberoende liberal samt Västerbottens- Kuriren, folkpartistisk. En strid om grundlagsförslaget kan få radikala republikaner att gå till ”ett stormanlopp mot monarkin och mot kungen personligen”, som ingen är betjänt av. Om kungen finge utse regeringsbildare kunde det uppfattas i vissa väljargrupper som om han spelade en politisk roll.169

Dagens Nyheter konstaterar i en ledarartikel den 2 februari att det efter gårda- gens remissdebatt står klart att riksdagen kommer att anta det vilande grund- lagsförslaget med stor majoritet. ”Bara kommunisterna och några udda modera- ter tycks vilja avslå förslaget.” Hilding Johanssons inställning till folkomröstning i frågan är att den representativa demokratin är både nödvändig och tillräcklig i denna fråga och tidningen menar att folkomröstningsinstitutet ”måste tillämpas med varsamhet för att inte sabotera riksdagens arbete och kanske bryta sönder det representativa systemet. Men sällan är det så rimligt och så angeläget att direkt efterhöra folkets uppfattning som när det gäller författningen, de grund- läggande spelreglerna för demokratin.” Tidningen stöder därefter det borgerliga kravet att en minoritet av riksdagsledamöterna ska kunna föra en författnings- fråga till folkomröstning, men menar att detta snarast lämpar sig för partiella författningsreformer. Vid totala reformer är rådgivande folkomröstningar på ett tidigt stadium ett bättre alternativ. Tidningen skriver att riksdagsledamöterna ägnat ovanligt mycket tid åt att bemöta den utomparlamentariska kritiken mot

169 Svenska Dagbladet, 1974-01-31, s. 4

71 förslaget, vilken till stor del anses ha kommit från de yttersta höger- och väns- terkanterna.170

I Svenska Dagbladets kommentar till samma riksdagsdebatt tolkas såväl fri- och rättighetsfrågan som statschefsfrågan som ”människornas djupa oro för den personliga integriteten i dagens komplicerade och reglerade samhälle. (---) Mo- narkins starka ställning i det svenska folkets medvetande beror inte minst på att den för många utgör symbolen inte bara för yttre utan även för inre frihet.” Tidningen tar däremot avstånd från folkomröstning och menar att det vore orimligt att inte nu anta förslaget. Den som vill mer bör verka för framtida för- bättringar.171

Aftonbladets kritik av kritiken mot författningsförslaget förnyas några dagar in i februari. Allt stöd för kungen beskrivs som uttryck för misstro mot den representativa demokratin. Utökade fri- och rättigheter anges leda till politiserade domstolar. Och folkomröstning är inte att tänka på: ”Även förslagen om folk- omröstning i frågan innebär en inskränkning för den representativa demokratin. Det är aktningsvärt att man vill vädja direkt till folket. Men det är omöjligt att göra det i komplicerade fall när det är fråga om ett helt system av frågor.” Alla har någon invändning mot grundlagsförslaget vilket anses omöjliggöra en folk- omröstning i frågan, det är därför den representativa demokratin existerar. Ett större problem är däremot att stora områden i det ekonomiska livet inte alls behärskas av de folkvalda, men om detta bryr sig inte grundlagsförslagets kritiker, skriver tidningen.

Såvitt har kunnat upptäckas, är det under hela denna tvåmånadersperiod nästin- till knäpptyst i Aftonbladet om de läsarreaktioner som publiceras i de tre borgerliga tidningarna. Enda referensen har återfunnits i Innerspalten på kultursidan i samma nummer, där det uppges att man skräms av alla kungatrogna insändare i Svenska Dagbladet.172

Sagittarius i Svenska Dagbladet kommenterar samma dag åter statschefsfrågan. Ett bevarande av kungens formella befogenheter handlar inte om en återgång till det karolinska enväldet, menar han. ”Det finns helt enkelt en utbredd opinion, som anser att det ger ett bättre uttryck för statslivets kontinuitet och stats-

170 Dagens Nyheter, 1974-02-02, s. 2 171 Svenska Dagbladet, 1974-02-02, s. 4 172 Aftonbladet, 1974-02-03, s. 2, 4

72 maktens permanens om, exempelvis, det under viktiga lagar och utnämningar står Carl Gustaf och inte Olof Palme eller ens Thorbjörn Fälldin.”

De refererade pressgrannarnas ledarsidor bekymrar sig mer kring informationen om författningsförslaget. Folkpartistiska Upsala Nya Tidning välkomnar stats- ministerns aviserade informationskampanj om den nya grundlagen. ”Den bör i så fall komma innan förslaget antas. Och varför skulle inte riksdagen kunna utnyttja väntetiden till att kartlägga opinionen genom att testa de mest omdisku- terade delarna av grundlagsförslaget i en opinionsundersökning?” Det vore att åtminstone till hälften tillmötesgå dem som kräver folkomröstning, menar denna tidning. Moderata Östgöta Correspondenten argumenterar i samma riktning: ”Att, som justitieministern [Lennart Geijer] utlovat, ge ut en informationsskrift till allmänheten efter det att grundlagen klubbats är ju en tokig tågordning – även om han ska hedras för att han överhuvudtaget kommit på tanken att faktiskt tala om för medborgarna vad de har att rätta sig efter.”173

Svenska Dagbladet kommenterar ett par dagar senare författningsfrågans snabba hantering i rikdagen. ”När det gäller detta ärende brinner det tydligen i knutarna i en riksdag som eljest gjort sig mera känd för sin senfärdighet än för att visa sig snabb i vändningarna. Enligt den första arbetsplanen skulle ju det vilande grundlagsförslaget rent av föreläggas kammaren före motionstidens ut- gång. Nu blev det ingenting av med den saken. Det är emellertid lika otillräck- ligt att driva igenom den nya grundlagen – kring vilken en så häftig debatt brutit ut – innan medborgarna beretts tillfälle att i lättfattlig form ta del av innebör- den. Moderaterna har säkerligen en bred folkopinion med sig när de kräver en annan tingens ordning.” Konstitutionsutskottet föreslås vänta med att justera sitt utlåtande om författningsförslaget tills folket har informerats. ”Det är ändå inte fråga om att kräva avslag och dröjsmålet ter sig ringa mot bakgrunden av 20 års arbete med den nya grundlagen.” Gösta Bohman har i en interpellation efterlyst en informationsbroschyr, utan att ännu få svar. ”Vad händer om informationen om grundlagen kommer som jästen efter brödet, d. v. s. sedan riksdagen fattat sitt beslut? Jo, då blir faran stor för nya missförstånd och miss- tankar om att politikerna inte i tid vågade tala om sanningen för folket.” Folk- partistiska Sundsvalls Tidning refereras, som menar att en folkomröstning enbart om kungens nuvarande befogenheter ”skulle ge ett massivt ja-svar”. ”[Det]

173 Svenska Dagbladet, 1974-02-03, s. 4

är uppenbart att texten [i grundlagsförslaget] till betydande delar både bör skri- vas om och kompletteras.”174

Ännu en frustrerad kommentar på Aftonbladets ledarsida den 9 februari sätter punkt för Aftonbladets ledarsidas engagemang i författningsfrågan, vintern 1974: ”Kungen har bjudit på middag, varvid regeringen, massmedia och hela etablissemanget bugade för honom. Våra demokratiska rättigheter är räd- dade.”175

Svenska Dagbladet intensifierar däremot sina kommentarer om författningsför- slaget. I ledaren den 10:e citeras moderata Gotlands Allehandas analys av socialdemokraternas och VPK:s envisa motstånd mot kvinnlig tronföljd: ”Det är svårt att finna någon annan förklaring till denna könsdiskriminerande inställning än att de bägge partierna har den baktanken att monarkistiska statsskicket en gång i framtiden kanske kan enkelt avskaffas i brist på kronprinsar. Varför skulle annars socialisterna vara så tillfreds med successionsordningen från 1810, samtidigt som de beträffande övriga grundlagar så starkt tryckt på behovet av modernisering?” En vecka senare citeras en liknande kommentar från Barome- tern: ”De [Socialdemokraterna] vidhåller att 1810 års successionsordning inte kan bli bättre än den är.”176

När datum för den andra voteringen har fastställts till den 27 februari, innan informationsbroschyren hunnit ut till folket, kommenterar samma tidning: ”Det är svårt att förstå varför socialdemokraterna och centerpartisterna i konstitutionsutskottet på onsdagen tvingade fram en forcering av frågan. För den senaste tidens starka opinion i grundlagsdebatten måste det te sig utmanande att en riksdagsmajoritet inte bekymrar sig om huruvida medborgaren får information om vår grundlag före eller efter beslutet. (---) Det är ingenting annat än kvalifi- cerad politisk dumhet att handlägga grundlagsbeslutet på ett sådant sätt.” Mo- deraterna, VPK och Folkpartiet hade yrkat på uppskov, men om broschyren har det varit ”anmärkningsvärt tyst”.177 En snarlik kommentar från Norrkö- pings Tidningar, moderat, återges några dagar senare: ”Om partierna över lag – liksom KU:s ordförande – säger sig vara bekymrade över att folk vet alldeles för litet om det nya förslaget och om man finner missnöjet ute bland medborgarna rent av obefogat, borde den enda rimliga vägen vara att sprida upplysningar om

174 Svenska Dagbladet, 1974-02-05, s. 4 175 Aftonbladet, 1974-02-09, s. 2 176 Svenska Dagbladet, 1974-02-10, s. 4, 1974-02-18, s. 4 177 Svenska Dagbladet, 1974-02-13, s. 4

74 förslaget innan riksdagen fattar det avgörande beslutet.” (---) ”Det är svårt för att inte säga omöjligt att se det kloka i en sådan handläggning av denna viktiga fråga, slutar NT.”178

Sagittarius återkommer med en som vanligt ironiskt hållen betraktelse av en mindre men särpräglad konsekvens av författningsreformen, som även Olof Palme kom i beröring med under den ovan refererade författningsdebatten 1972: ordensväsendets avskaffande för svenskar. Han häcklar förra statsrådet Sven-Eric Nilsson, som stått bakom reformen. ”I stället för odemokratiska kungliga ordnar (…) skall svenskar tilldelas demokratiska regeringsmedaljer. (--- ) Till de odemokratiska utlänningarna må emellertid de odemokratiska ordnarna (…) fortfarande under medverkan av svenska myndigheter utdelas av Ko- nungen i ordenskapitlet.” Jämlikhetsreformen har dock inte fått några internationella efterföljare, konstaterar han. ”Skam att säga finns det vid sidan av Sve- rige bara ett land på hela jorden med socialistisk regering som avskaffat ordnarna, nämligen Kina.” Jugoslavien rapporteras ha sexton, Sovjetunionen åtskilliga, varav den senaste inrättades så sent som förra månaden, Arbetets ära i tre klas- ser. ”Det är hög tid att Sven-Eric Nilsson återupptar sitt värv att vid sidan av Mao Tsetung visa sina vilseförda socialistiska bröder till rätta.”179

Svenska Dagbladet återger den 23 februari moderata Helsingborgs Dagblads hårda kritik av att riksdagen nu fattar beslut om nya grundlagen innan informationsbroschyren nått folket. ”Att detta väckt bitterhet och inte är ägnat att för- svaga oppositionen mot den nya grundlagen inses lätt. Gemene man kommer att tro att beslutet fattas över huvudet på svenska folket. Var det nödvändigt? Absolut inte. När grundlagsförslaget antogs i fjol, borde fyllig information ha lämnats. Det skedde knappast och skulden härför måste fördelas på många händer. Inte heller massmedia går fria. Men det hade gått att reparera fadäsen genom att skjuta upp beslutet några år. I 165 år har nu gällande grundlag fungerat. Den är självfallet otidsenlig, men den nya är inte så överlägsen – rent språk- ligt f. ö. klart underlägsen – att man inte hade kunnat vänta några år. Så blir det inte. Vi får snart en ny grundlag, där monarkens roll på många punkter reduce- ras genom något som verkar klåfingrighet. Republik vågar socialdemokraterna inte föreslå, men en SSU-representant påpekar att förslaget saknar paragrafer om vad som händer om kungen inte får någon son utan ’endast’ döttrar eller om han förolyckas innan han fått arvingar alls. Chans till monarkins avskaf-

178 Svenska Dagbladet, 1974-02-17, s. 4 179 Svenska Dagbladet, 1974-02-18, s. 4

75 fande bakvägen alltså. Fiffigt men smaklöst. Fri- och rättigheterna är klent för- svarade i förslaget. Här håller en utredning på att förstärka rättighetsskyddet. Varför i all världens namn kunde man inte vänta tills den arbetat färdigt? Grundlagsförslagets handläggning är en utmaning mot svenska folket. Det blir ingen historisk dag när riksdagen i nästa vecka med kompakt majoritet röstar ja till den kompromiss, som de politiska partiernas förtroendemän krånglat sig fram till, slutar HD.” Likartad kritik återges även från Gotlands Allehanda: ”Av obegriplig anledning är det tydligen en första rangens angelägenhet för socialdemokraterna och centern att genomdriva den här grundlagsreformen på kort- ast möjliga tid. (---) Vad är man rädd för? Det kan väl ändå inte vara så att man fruktar att opinionen mot grundlagsförslaget skall växa ytterligare när folk verkligen trängt in i det? Så illa är det väl trots allt inte? Men varför då ta på sig ris- ken att bli misstänkt för det? Det borde räcka med den indignation som den märkliga handläggningen av ärendet har väckt.” Även moderata Västernorr- lands Allehanda citeras, som menar att kungens ”maktutövning” fram till nu i själva verket varit symbolhandlingar som ”knutit ihop vårt samhälle med den historiska traditionen”. Det finns ingen anledning att avbryta denna tradition.180

Den andra riksdagsdebatten om det vilande grundlagsförslaget upptar i sig endast drygt 70 sidor, men föregås av ett hetsigt meningsutbyte över när 15 sidor om informationsbroschyren och behandlingen av Konstitutionsutskottets nya betänkande över det vilande grundlagsförslaget, vari föreslås att även den nyvalda riksdagen ger det sitt godkännande. Herr Bohman inleder med en sammanfattning av de två senaste månadernas debatt bland allmänheten. ”Först nu – femminuter i tolv, efter ett tjugoårigt grundlagsarbete – har en allmän opinion givit sig tillkänna, en opinion som vittnar om ett starkt engagemang från breda samhällsgrupper sida för vår demokratis arbetsvillkor. (---) Kritiken mot det nya grundlagsförslaget har ju främst riktats mot reglerna om monarkens ställning i samhället. Överslagsvis har tre av fyra meningsyttringar gällt detta avsnitt i grundlagspaketet, medan det fjärde rört utformningen av rättighetskapitlet.” Han tillägger dock att de flesta inlägg och berott på missförstånd och som bl.a. statsministern Palme försökt att lösa men ”Alltjämt är många människor – allt- för många människor – djupt oroade för det nya författningsförslagets egentliga syften. Skall man inte tro på statsministern när han [på sin partikongress] öppet deklarerar att den nya grundlagen syftar till republik? (---) [M]an citerar med lätt genomskådad ironi första paragrafen i det nya grundlagsförslaget, ’All offentlig makt utgår från folket’, och frågar sig varför folket då inte blivit informerat.”

180 Svenska Dagbladet, 1974-02-23, s. 4

Han argumenterar förgäves för sin informationsbroschyr och om kravet på uppskov med behandlingen av utskottsbetänkandet till den 17 april, men får inget gehör. Hilding Johansson: ”Låt mig erinra om att över fem miljoner medborgare deltog i valet i höstas. Av dem är det bara ett fåtal som skriver till riksdagens ledamöter eller ringer dem, och det är de som är missnöjda.” Vad vill egentligen Bohman, frågar sig Johansson. Vill han informera folket och därefter bifalla förslaget, eller är uppskovet första steget mot att överge förslaget? Vad skulle broschyren kunna få för effekt? Olof Palme besvarar frågan: ”Man är (…) enig om att partiernas ställningstagande i denna fråga här i riksdagen inte kan påverkas av folks eventuella reaktioner på de informationer de får via en broschyr. Under sådana förhållanden kan jag omöjligen finna att det skulle ut- göra en principfråga huruvida denna broschyr utkommer före eller efter beslutet här i riksdagen.” Bohmans förslag röstades ner med 274 röster.181

Hilding Johansson inleder sedan den egentliga debatten som den första av en rad talare som går till hårt angrepp mot grundlagsförlagets utomparlamentariska kritiker. Han gör det genom att bemöta argumenten mot en rådgivande folkom- röstning om grundlagsförslaget. Den som anser att förslaget är bättre än 1809 års regeringsform bör inte ansluta sig till förslaget om folkomröstning, menar han. Det är inte säkert att en folkomröstning skulle ge riksdagen särskilt mycket information om opinionen kring grundlagsförslaget. ”Den kan vara riktigt, men det är långt ifrån säkert. Den sakliga upplysningen kan dränkas i en känsloflod.” En folkomröstning skulle inte ge någon information om sammansättningen av nej-sidan. ”Med den sammansättning som nej-gruppen har kan man tyda ett nej på många olika sätt. Det blir ingen entydig mening som kommer till uttryck. Därför blir en folkomröstning föga meningsfylld. (…) Ibland förbindes detta tredje skäl med ett fjärde, nämligen att riksdagen inte har moralisk rätt att anta en ny författning utan föregående folkomröstning. Man hävdar att riksdagen är en part som genom grundlagen ingår någon form av avtal med svenska folket. Det är tankar med djupa rötter i den naturrättsliga spekulationen. Framför allt knyter detta an till tanken att staten bygger på ett kontrakt. Detta kontrakt skall återupplivas var gång man gör mer genomgripande förändringar i författningen. Nog är det sällsamt att få höra detta 1974, och framför allt att det förs fram av en lärd jurist.182 Gör tankeexperimentet att vi skulle tillämpa denna lära i Sve- rige! Ingen svensk författning skulle ha moralisk giltighet. Ingen författning har nämligen föregåtts av någon folkomröstning.” Någon folkomröstning ska alltså

181 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari 1974. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 49-50, 56, samt 62-63 182 Juristen namnges inte men troligen åsyftas Gustaf Petrén.

77 inte hållas främst därför att det aldrig förekommit inför någon tidigare författ- ningsreform, följaktligen finns heller ingen anledning att skjuta upp behandlingen av förslaget till höstsessionen och eftersom han menar att de flesta upplever det vilande förslaget vara bättre än den nu gällande regeringsformen, ska det också godkännas. Han uttalar sig för stärkta grundlagsfästa fri- och rättigheter, men: ”Det är också angeläget att demokratins principer tillämpas på nya områ- den, främst inom företagen och i näringslivet.” Vidare: ”Den representativa parlamentariska demokratin svarar i hög grad mot mina författningsideal. Det hindrar inte att jag är öppen för nya möjligheter för folkviljan att ta sig uttryck mellan valen. Dock anser jag att folkrörelserna bör vara det väsentliga uttrycket för mellanvalsdemokratin.” Något senare: ”När jag har tagit del av de synpunkter som motståndarna till grundlagsreformen för fram, har jag funnit att de ofta utgår från författningspolitiska ideal som inte bar upp arbetet inom grundlagsberedningen och som jag inte mött inom konstitutionsutskottet. Det märk- värdiga är att de under 25 års författningsdebatt inte utformat något konkret alternativ utan nöjer sig med att i sista minuten söka samla alla som inte gillar det vilande grundlagsförslaget till en gemensam aktion i negativismens tecken.” Även om motståndarna argumenterar från olika utgångspunkter, beskrivs de samfällt som motståndare till den representativa demokratin. ”De som ständigt misstänkliggör det representativa systemet bör vara medvetna om att de under- gräver demokratin som styrelseform.” Hilding Johansson får sedan stöd av först herr Boo från Centerpartiet som inte heller förstår motståndet mot grund- lagsförslaget: rättigheterna stärks i förhållande till den gällande regeringsformen och kungens faktiska roll kodifieras. Senare erhåller han stöd även från herr Molin från Folkpartiet, som utmålar motståndarna som vänster- och högerex- tremister.183 Justitieministern herr Geijers inlägg går helt i linje med herr Molins. Bl.a. angriper han ”den s. k. rikskommittén för folkomröstning” för odemokratiska tendenser. Den skarpaste kritiken kommer dock från Olof Palme: Mot- ståndarna, menar han, bildar ”en enhetsfront från yttersta vänstern till yttersta högern för ett nej till den nya grundlagen” Kritikerna i statschefsfrågan anklagas för att sträva efter en personlig kungamakt. Medborgerliga rättigheter, fortsätter han, kan vara av godo men får inte inkräkta på riksdagens handlingskraft och domstolarna får inte spela någon politisk roll. ”Det har väl funnit spånor av en liknande uppfattning även i vårt land [liksom i USA]. Lagrådet sökte på sin tid avstyrka åttatimmarsdagen, lagstiftningen 1949 om expropriation för att tillgo- dose bostadsbyggandets behov, ett förslag 1955 om att utvidga arvsrätten för

183 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 65-72 samt 75-79

78 barn utom äktenskapet. Men i allmänhet har domstolarna i vårt land hållit sig strikt till sin lagtolkningsuppgift och sin rättsvårdande uppgift.”184

En något försonligare ton slår herr Hernelius an, men även han försvarar sig å sin sida mot kravet på folkomröstning som han inte förstår hur det skulle ge- nomföras i praktiken, då det inte har utformats något alternativt förslag och resultatet av en konsultativ folkomröstning inte skulle kunna tolkas. Opinionen i rättighetsfrågan har varit ”både förvånande och förvirrande” eftersom det vilande förslaget är väsentligt bättre än gällande rätt. Trots det, menar han utan att förklara hur, bör partierna ta intryck av den sista tidens opinionsbildning. ”Den har om inte annat visat hur utomordentligt känslig folkmeningen är för vad man uppfattar som risker för övergrepp eller för politikers agerande utan kontakt med folkmeningen. Det kan väl inte gärna bestridas att det långvariga maktinnehavet för ett enda parti i Sverige har påverkat denna misstänksamhet och skapat en del av dessa stämningar.” Den nya grundlagen innebär ingen för- ändring, den beskriver bara på begriplig svenska hur landet faktiskt styrs, avslutar han.185 Efter påpekande från herr Hernelius senare i debatten om att det breda folkliga stödet för monarkin inte inbegriper några krav på en personlig kungamakt, korrigerar sig Palme om än något kryptiskt i statschefsfrågan: ”Jag har helt klart för mig vad herr Hernelius står i dessa frågor.” Hernelius genmä- ler: ”Jag talar faktiskt inte i egen sak utan på vägnar av de många som givit sitt intresse för monarkin till känna i dessa dagar.” Palme: ”Då vill jag be herr Her- nelius att till de många som tycker precis som herr Hernelius framföra att det inte heller var dem jag avsåg.”186

Liksom Hernelius intar även moderatledaren herr Bohman en låg profil, vars budskap är att moderaterna har gjort vad de har kunnat i grundlagsarbetet. Al- ternativet att ställa sig vid sidan av arbetet hade givit en väsentligt sämre grundlag som hade delat nationen.187

I kammaren kommer kritiken mot förslaget denna gång precis som i den förra debatten från VPK, som återigen angriper förslaget i såväl statschefsfrågan som i fri- och rättighetsfrågan. (Nancy Eriksson hade nu lämnat riksdagen.) Partiets

184 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 110-14, 116 samt 118-19 185 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 73-75 186 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 122 187 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 95

79 ledamot herr Berndtson har sin uppfattning klar till den sent uppblåsta proteststormen bland allmänheten, en uppfattning som ju hade kommit till uttryck vid flera tillfällen under de två föregående månaderna: ”I valrörelsen [1973] förtegs grundlagsfrågan. De fyra partier som kompromissat i frågan bidrog till att föra den undan debatt och därmed väljarna.”188

Det nya i 1974 års författningsdebatt är två skarpt formulerade inlägg från två moderata ledamöter. Först kritiserar herr Siegbahn Palmes penndragskommentar och för att han talar med kluven tunga då han på den senaste partikongressen beskrivit regeringsformen som ”ett stort steg mot införande av republik”. ”Detta yttrande har blivit föremål för så stor och pinsam uppmärksamhet – även av föregående talare här idag – så stor att t. o. m. Aftonbladet ansåg sig nödsakat att skrida till undsättning.” I riksdagen sa Palme däremot att det kräv- des två riksdagars beslut, men däremot, refererar Siegbahn, skulle det inte krä- vas någon ytterligare utredning om införandet av republik. Hur kunde han uttala sig på det sättet?189 Än skarpare i sin kritik är herr Wachtmeister i Johan- nishus som går till ett omfattande angrepp mot såväl grundlagsförslaget som bemötandet av opinionsyttringarna. ”Varje tal om folkomröstning och sådant tar man som en skymf mot den representativa demokratin. Ja, så tolkas ute i landet den överlägsna attityd som de etablerade partierna har intagit gentemot dem utanför riksdagen som dristat sig till att ta till orda i författningsfrågan. Om man menar att opinionen varit illa underbyggd, att den är något yrvaken och vilseledd, så återfaller det väl på oss själva som ett klart underbetyg för vårt sätt att sköta informationen. (---) Som parti är det väl bara kommunisterna som dri- vit författningsfrågan i valkampanjen [1973]. Därtill kommer några enstaka riksdagskandidater från olika håll. Men från övriga partiers sida har upplysningen helt enkelt varit obefintlig.” Den omdebatterade informationsbroschyren om den nya grundlagen sågar han: ”Den broschyr som signaleras ger inte folket någon som helst upplysning om vad förändringarna i grundlagen innebär. Det är ett utslag av likgiltighet inför de historiska sammanhang som här ligger bakom. Man kan inte se och jämföra vad den nuvarande grundlagen och vad den nya innebär. Skall broschyren ha någon mening skall den ställa dessa saker mot varandra och göra jämförelsen så att väljarna kan bilda sig en egen uppfattning. Men nu förefaller det nästan som om det inte är meningen att väljarna skall sätta sig in i det hela – det är inte meningen att svenska folket skall få veta

188 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 80 189 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 125-26

80 vilken grundlag vi över dess huvud inför.” Ett 20-årigt utredningsarbete är inget skäl mot uppskov med ett andra grundlagsbeslut [till i april], menar han och fortsätter: ”Vad årets nya kammarledamöter tycker och tänker i den här frågan förefaller vara konstitutionsutskottet skäligen likgiltigt. Vi [han var själv en av de dessa nya ledamöter] har att vara transportkompani och ingenting annat. Planen att avgöra frågan redan den 23 januari var ett typiskt utslag av de tanke- gångarna.” Senare: ”Vad så Konungens ställning beträffar har mig veterligen ingen enda människa yrkat på utökad makt för honom. Det är inte en fråga om hans befogenheter utan om hans funktioner (…).” Wachtmeister yrkar på avslag av grundlagsförslaget.190

Herr Romanus från Folkpartiet avslutar hela debatten med ett försvar för för- fattningskompromissen, men med viss ödmjukhet. ”Jag är övertygad om att vi i denna kammare är medvetna om att vi många gånger får följa vår egen uppfattning och inte kan vara alldeles säkra på vad som är uppfattningen hos en majoritet av medborgarna – om de är tillräckligt informerade och över huvud taget har någon uppfattning i vissa frågor där vi har att ta ställning. Men vi måste ändå ta ställning, trots att det finns andra som själva utnämner sig till de rätta uttolkarna av folkviljan. Ni som angriper riksdagen, säg gärna att vi har fel i sak, och ge oss argument för en annan uppfattning, men utnämn er inte själva till företrädare för folket. Det tror jag inte att någon av oss här blir övertygad om.”191

I den avslutande voteringen var det endast herr Wachtmeister som röstade för att avslå det vilande grundlagsförslaget, 20 ledamöter avstod medan övriga när- varande röstade för godkännande.192 Visserligen innehåller även denna andra grundlagsdebatt också en del polemik kring VPK:s demokratisyn, i Solzjenitsyn- affärens kölvatten, men det förtar inte helhetsintrycket att debatten främst be- står av en rad försvarstal från de fyra demokratiska partierna av beredningspro- cessen och dess giltighet, där adressaterna främst utgörs av författningsförsla- gets utomparlamentariska kritiker. Detta ställer debatten i skarp kontrast till grundlagsdebatten föregående år. Anmärkningsvärt är också detta: Medan flera talare, inklusive statsministern, förutspår och stöder ett utökat rättighetskapitel, som för att lugna opinionen, är det nästan ingen som blickar framåt i statschefs-

190 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 128-29, 134 191 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 137 192 Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari. § 5 Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m. m. s. 140

81 frågan, trots att det är den som har dominerat den utomparlamentariska opinionsbildningen. Frågan om Torekovskompromissen uppfattas som en långsiktig eller kortsiktig lösning på statschefsfrågan förblir återigen obesvarad.

Författningsdebattens kärva eftermäle formuleras lite oväntat av Expressens ledarsida, som varit förhållandevis oengagerad i frågan under hela processen. I ingressen till ledarartikeln med rubriken ”Den överkörda folkopinionen” konstateras att Sverige fått en ny grundlag: ”Men några glädjedemonstranter flockas inte på Sergels torg. Och det stiger rakt intet jubel mot februarihimlen 1974. Tvärtom. Den demonstrationsiver som finns gäller bitter klagan över ett beslut över medborgarnas huvuden. Och den stämning som präglar februaridagen 1974, är en otålig förhoppning att nästa grundlagsreform skall komma så snabbt som någonsin möjligt – för att täppa till de värsta bristerna i den nya författning vi nu fått.” Texten fortsätter: ”Hur har det kunnat gå så illa med folkuppslut- ningen kring ett grundlagsbeslut som diskuterats och förberetts över två decennier? Det är en tragedi att det blivit så.” Tidningen förklarar det med att 1) den första utredningen [Författningsutredningen] var initierad uppifrån och inte emanerade från något folkligt krav. 2) Utredningens förslag mördades av ”etablerade partiintressen”. ”(…) [G]rundlagsberedningen fick (…) i uppdrag och träffa ett förhandlingsavtal mellan riksdagens partigrupper.” Om Torekovs- kompromissen sägs att: ”(…) [T]ystnaden lägrade sig över landet. Samregeran- dets alla dåliga egenskaper belastade Torekovsprodukten: i stället för en öppen debatt mellan partier med åsikter och övertygelse fick vi en hurtig boyscout- övning, en uppvisning i redbarhet att stå vid givet ord och försvara en svuren ed, oberoende av dess innehåll. Inte ett enda parti kan berömma sig av att ha gjort någon insats för att under fjolårets valrörelse påpeka för svenska folket att detta folk på valdagen tog ställning också i grundlagsfrågan. Om den svenska valmanskåren någonsin blivit lurad av alla partier tillsammans var det den 15 september 1973, just i frågan om den svenska demokratins arbetsformer.” Hur ska folket känna delaktighet i detta beslut, som åtminstone borde ha skjutits upp. ”Nu har vi istället fått en grundlag, om vilken vi från dess första dag vet att den rakt inte har någon plats i allmänhetens hjärta. Men mot vars innehåll många medborgare knyter näven i vrede och missmod. Kan något fiasko för folkstyret blir större?”193

193 Expressen, 1974-02-28, s. 2

Dagen därpå kungjorde kung Carl Gustaf den beslutade nya regeringsformen i en kunglig kungörelse, varpå han reste inkognito på en skidresa till Schweiz.194 Debatten om den nya författningen, som nu skulle träda i kraft den 1 januari 1975, stendog i och med den andra voteringen. Som återgavs i den föregående studien kunde Olof Palme, när han den 30 maj sammanfattade årets vårriksdag inför riksdagsgruppen konstatera lakoniskt: ”Den nya grundlagen fastställdes av riksdagen. Vem minns längre de stormar som rasade under några korta januari- veckor i den frågan?”195

Nya tider – december 1974-januari 1975

Allt är fortfarande ungefär som vanligt när årsskiftet närmar sig. Författnings- frågan nämns inte ens i Söndags-Expressens summering av 1974. Större upp- märksamhet ägnas den nya lag om fri abort som också ska träda i kraft vid års- skiftet (men som rapporteras tillämpas sedan länge i praktiken), liksom en lag om obligatorisk användning av bilbälte – men bara i framsätet och bara för pri- vatpersoner. Det 31 december är sista dan att söka tillstånd för att behålla sin destillationsapparat, eller lämna in den till en polisstation, men dagen innan hade endast 1 apparat lämnats in i hela landet och 19 ansökningar inkommit.196 Expressen och Dagens Nyheter rapporterar relativt kortfattat om den sista kon- seljen enligt 1809 års regeringsform som hölls den 30 december. ”Bara” 112 ärenden (mot normala 7-800) föredrogs på 7-8 minuter inför lyckta dörrar. Kungens sista insats blev att formellt ta ställning till statsrådets förslag att ge Sida i uppdrag att köpa upp svenskt vete för 100 milj och dela ut det till länder med livsmedelsbrist. Han biföll förslaget. Statsminister Palme förklarade i ett avslutande anförande att författningsreformen endast var av formell natur och en anpassning till den praxis som gällt under modern tid. Kungen förklarade å sin sida att han fortfarande var statschef och utgick från att han även i fortsätt- ningen skulle hållas informerad om rikets angelägenheter, varpå han skyndade till flyget och schweiziska Klosters för nyårsfirande och skidåkning med fröken Silvia Sommerlath.197

194 Expressen, 1974-03-01, s. 9 195 Svanberg s. 39 196 Expressen, 1974-12-31, s. 6-7 197 Expressen, 1974-12-30, s. 8, 1974-12-31, s. 8, Dagens Nyheter, 1974-12-31, s. 1, 8

Expressen rapporterar strax efter nyår kort från det första regeringssammanträ- det under rubriken ”Utan kung - för första gången sedan Magnus Ladulås dagar (slutet av 1200-talet) - sammanträder rikets styresmän.” Större utrymme ges det första riksdagsöppnandet enligt den också nya riksdagsordningen (som till skillnad från den äldre riksdagsordningen inte var någon grundlag). ”Slut med ståt- en” konstaterar tidningen på mittuppslaget om riksmötets öppnande dagen därpå. En av vaktmästarna som förbereder ceremonin intervjuas: ”– Det var mycket ståtligare förr, säger Gösta Ohlson, 52, med dystert tonfall. Då var det pompa och värdighet. Bara en sån sak som den vackra manteln. Tänk hur vi arbetade med den varje gång. Jag tycker det är synd att högtidligheten försvin- ner. Det var årets höjdpunkt här på jobbet. Men, det är större och högre makter än jag som bestämmer och säkert bättre förstår sig på sånt.”198

Riksmötet öppnas också den 10 januari av den från Schweiz nyligen hemkomne kung Carl Gustaf och talmannen ”Kung Henry Allard”, som efter ceremonin fick ett telegram som väntade på honom på kontoret, skriver Expressen: ”’Obildning och makt – hård blir domen över dagens kulturvandaler.’ Då blev Sveriges mäktigaste man ledsen.” Allard tyckte öppnandet varit både ”värdigt och högtidligt”, men under rubriken ”Klagomuren om TV”, redovisas några ytterst kritiska insändare, exv. från ”Arg smålänning” som skriver att ”Riksda- gens öppnande var den sämsta smörja jag sett. Det var rena kalabaliken, det såg ju ut som om kungen skulle inviga ett varuhus. Det är väl inte meningen att svenska folket skall lida för vad socialdemokraterna hittat på.” Margot Wijkan- der, Solna: ”Trist och tråkigt som en regning oktoberdag.” Gulli Sköld, Stock- holm: ”Riksmötets öppnande i dag var det västa jag har sett.”199

Analys

Till författningsdebattens avsomnande efter det andra riksdagsbeslutet bidrog antagligen det faktum att frågan saknade en ekonomisk aspekt och att den uttryckligen inte avsågs åstadkomma någon maktförskjutning. Utöver det finns det sannolikt flera samverkande förklaringar till författningsfrågans utveckling, av vilka de flesta har att göra med de inblandade aktörernas uppfattningar om lagstiftningen, politikerrollen och målet för det svenska samhällets utveckling.

198 Expressen, 1975-01-04, s. 6, 1975-01-09, s. 18 199 Expressen, 1975-01-11, s. 8

Det ska först framhållas att i flera grundläggande delar av författningsfrågan var alla eller nästan alla som kommer till uttryck i källmaterialet överens: Alla före- trädare för de demokratiska partierna var eniga om att den politiska demokratin hade fungerat fläckfritt sedan 1917 och samtliga var överens om att kung Gus- tav Adolf hade fullgjort sin konungagärning exemplariskt. Uppfattningar om kronprinsens sedermera kung Carl Gustafs person utgjorde heller aldrig någon del av debatten. Han beskrevs i huvudsak positivt i den mån han alls nämndes. Nästan ingen hävdade att företrädare för rättsväsendet i sin tillämpning av lagarna hade begått något övertramp in på det politiska området. De fåtaliga exempel på detta som Olof Palme angav under den andra kammardebatten sträckte sig över en femtioårsperiod och utgör snarast ett belägg för att övertramp inte ansågs ha ägt rum. Med detta i minnet kan det i därför synas märkligt att författningsfrågan alls väcktes och än märkligare att den utvecklades till en sådan segdragen stridsfråga. Hur ska detta förklaras?

Om författningsfrågans utveckling i likhet med Karl-Göran Algotsson, Joakim Nergelius och Stig Strömholm ska anses präglad av konflikt, eller om den ska anses präglad av samförstånd, såsom Thomas Bull och Fredrik Sterzel tolkat processen beror helt och hållet på vilken del av utvecklingen som undersöks. Som framgick i den föregående studien, beskrivs förhandlingarna i Grundlags- beredningen som segslitna. Detsamma kan nu också sägas om källmaterial som tillkommit efter 1971 men en bit bort från själva beslutsprocessen, såsom det socialdemokratiska kongressprotokollet och pressdebatten, som båda vittnar om svåra motsättningar. Källmaterial som tillkommit under den formella be- slutsprocessens senare skede, propositionerna, utskottsbetänkandena, kammar- debatterna och voteringarna tecknar tvärtom en tydlig bild av samförstånd mellan de fyra inblandade partierna. Förändringen är en uppvisning i det politiska kompromissandets konst. Det är denna process, att ur flera motstridiga viljor förhandla fram en bred majoritetsuppfattning, som de svenska politikerna åt- minstone sedan 1930-talet hade lärt sig att behärska till fulländning. Som alla vet saknas det inte exempel på motsatta förhållanden i utländska parlament, där partimotsättningar lett till handlingsförlamning och återkommande regeringskri- ser. I den här aktuella frågan lyckades politikerna dessutom driva processen efter en tidtabell som från slutet av 60-talet hade sträckt sig åratal in i den ovissa framtiden. Man ska hålla i minnet att den enda konkreta effekt som de ovan beskrivna opinionsyttringarna fick på den politiska processen var att den andra voteringen om grundlagsförslaget försenades med fem veckor i förhållande till

85 den ursprungliga planen. Denna parlamentariska handlingskraft är otvivelaktigt en viktig förklaring till Sveriges utveckling mot en välfärdsstat, de svenska politikerna var väl medvetna om det och det var inte utan stolthet över detta faktum som författningskompromissen försvarades av politikerna i de fyra inblandade partierna. Oavsett förklaringarna bakom dess tillkomst är 1974 års regeringsform först och främst ett monument över denna på samma gång kom- promissinriktade och handlingskraftiga svenska politiska kultur. Även i den till synes binära frågan monarki – republik hade alltså en grupp experter och politiker lyckats hitta en kompromiss som till slut kom att samla över 90% av riksdagens ledamöter bakom sig: en monarkirepublik. I fri- och rättighetsfrågan skulle Hjalmar Mehrs utredning senare komma att landa i en likartad bred kompromiss där såväl naturrättsliga som rättsrealistiska synsätt kom till uttryck, men det är en annan historia som ska behandlas i en kommande studie.

För att övergå till författningsfrågans själva utveckling så är inte rättvist att beskriva den som uteslutande en strid om principer eftersom uppfattningarna om vad reformen faktiskt innebar var en central del av konflikten, i synnerhet i statschefsfrågan. Motståndarna till reformen menade att kungen berövades alla arbetsuppgifter samtidigt som svenska folket berövades sina traditioner t.ex. i samband med riksdagens öppnande. Anhängarna av reformen hävdade att den endast kodifierade praxis, alltså endast anpassade demokratins arbetsformer till verkliga maktförhållanden. Kungens befogenheter hade gått förlorade genom förändrad praxis under århundradet fram till 1917, menade grundlagsreformens arkitekter.

En av flera orsaker till att författningsfrågan alls aktualiserades är av allt att döma den rättsfilosofi som ännu på 1970-talet präglade det svenska lagstift- ningsarbetet. Rättsrealismens betydelse för det politiska reformarbetet är väl dokumenterad i den tidigare forskningen, men frågan är om inte just författ- ningsfrågans utveckling också ska förklaras med att även 1809 års regeringsform under 1960-talet började läsas från ett rättsrealistiskt perspektiv av den unga politikergenerationen. Formella kungliga maktbefogenheter verkar åter ha börjat uppfattas som reella kungliga vetorätter samtidigt som grundlagsfästa fri- och rättigheter förutsattes ge vapen i händerna på dem som önskade utveckla domstolarna till en med riksdagen konkurrerande statsmakt, tolkningar som även kom till uttryck i Konstitutionsutskottets betänkande över den föreslagna nya regeringsformen.

Författningsförslagets mottagande av den allmänna opinionen röjer en rad mot- sättningar som ger en intressant bild av de politiska skiljelinjerna i Sverige i bör- jan av 1970-talet. Trots det förhållandevis stora antalet talare och skribenter, är det inte svårt att urskilja den grundläggande motsättningen i opinionsbildningen inför det andra grundlagsbeslutet: Vems ord ska gälla om demokratiskt valda politiker förhandlar sig fram till en kompromiss som har folkflertalet emot sig? Ingen av de politiker som försvarade grundlagsförslaget vädrade några funde- ringar kring hur författningsförslaget kunde tänkas uppfattas av eller förankras hos befolkningen. Med ett par undantag argumenterade politikerna i Socialde- mokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna konsekvent för att det representativa politiska systemet med riksdagen i centrum har mandat att fatta vilka beslut som helst, vilket Anne Marie Bratt kommenterade med orden: ”Som ett solidariskt pojkgäng har partiledarna bestämt sig för att de vet bäst.” I insändarna betonas ständigt vikten av representativitet framför handlingskraft i den förda politiken. De åsikter bland allmänheten som kommer till uttryck i materialet signalerar dessutom stark misstro mot vad som upplevdes som ett ogenomskinligt expertvälde som ständigt löste problem som inte fanns, en tolkning som stöds av en samtida analys av folkpartiets partisekreterare Carl Tham.

I frågan om de medborgerliga fri- och rättigheterna argumenterade politikerna samfällt efter en rättsrealistisk rättsuppfattning där de partiskiljande åsikterna i realiteten var mycket små. Grundlagar skulle beskriva faktiska maktförhållan- den, inte lova medborgarna fri- och rättigheter som riskerade att begränsa det representativa systemets handlingskraft, och de skulle definitivt inte fylla rollen som traditionsbärare. Tidningsmännen höll i princip med politikerna förutom att de krävde garantier för att deras egna publicistiska verksamhet skulle garanteras fortlevnad oavsett politiskt klimat. Allmänheten, som den kommer till uttryck i tidningsmaterialet, förespråkade å sin sida undantagslöst en naturrättsligt grundad syn på medborgerliga fri- och rättigheter även om de rättsfilosofiska termerna var okända för de flesta av skribenterna. (I det undersökta materialet nämns naturrätten endast av Hilding Johansson, som då beskrev den som ”spe- kulation”.) Den andra SIFO-undersökningen visade visserligen att sex av tio svenskar ville ha grundlagsfästa fri- och rättigheter men frågans allmänna formulering kvarlämnar trots det en viss osäkerhet kring detaljerna i allmänhetens åsikter om förhållandet mellan rättsväsendet och politiken.

Frågan om själva statsskicket torde vara den del av författningsfrågan där åsik- terna skilde sig allra mest mellan allmänhet och riksdagspolitiker och därtill den fråga där det empiriska stödet för åsiktsskillnaderna är störst. De båda SIFO- undersökningarna visade att omkring 10% av befolkningen, i huvudsak män, ville ha republik, att en knappt lika stor andel var osäkra i sin uppfattning samtidigt som en mycket stor majoritet stödde monarkin. Det är kanske att hårdra det att påstå att förhållandet i riksdagen var det omvända, men faktum är att det enda uttalade stöd som monarkin fick från riksdagens talarstol kom från Mode- raterna med 41 respektive 50 mandat före respektive efter valet 1973. Båda Centerpartiet och Folkpartiet höll en synnerligen låg profil i statschefsfrågan, rimligen på grund av att de var kluvna i frågan. De båda övriga partiernas in- ställning är välkänd. Det går därför att med stor säkerhet slå fast att Hans Wachtmeisters analys att ”riksdagen har en republikansk majoritet, medan riksdagens väljare inte har det” är korrekt. Min bedömning är att de starka reaktionerna i statschefsfrågan framförallt ska tolkas i skenet av denna upplevda ogenomskinlighet i ett politiskt system vars representanter ansåg att en demokratisk beslutsprocess inte hade något att vinna på juridiska invändningar eller folkliga opinioner. Ingen enda av representanterna för allmänheten, som Wachtmeister också intygade i riksdagen, uttryckte någon vilja att den 27-årige kungen skulle utöva någon sorts reell makt, men det han bidrog med vid rege- ringsbeslut och vid riksdagens öppnande var inte desto mindre viktigt för den del av allmänheten som kom till uttryck i debatten, nämligen legitimitet. Tre- barnsmamman från Hällingsjö formulerade sig konkret: ”Kungens nuvarande ställning måste bibehållas, därför att han är opolitisk och neutral och det anser jag vara mycket viktigt för att då, har vi garanti att allt går rätt till vid regeringsskifte och i konseljer o dyl.”

Opinionsyttringar till stöd för författningsförslaget saknas nästan helt i käll- materialet och omtalades heller inte av någon av de inblandade aktörerna, det förekommer helt enkelt inte i floran av motargument att det skulle existera ett allmänt stöd för reformen. Få av debattörerna, riksdagsmännen undantagna, ifrågasatte egentligen den allmänna opinionen mot författningsförslaget. Det som skilde dem åt var åsikten om huruvida detta var ett problem eller inte. Åsikterna bland debattörerna gick starkt isär om hur reaktionerna från allmän- heten skulle tolkas. Personer som Gustaf Petrén, Jon Peter Wieselgren och Anne Marie Bratt tolkade dem som en bred allmän opinion mot grundlagsför- slaget, medan framförallt Olof Palme hävdade att kritikerna inte representerade något annat än sig själva eller små extremistgrupper med den representativa

88 demokratin som måltavla. De som inte opponerade sig mot författningsförsla- get tolkade han som nöjda. Moderaternas officiella tolkning av opinionsyttringarna var mer svävande, då företrädarna sa sig respektera författningskom- promissen men samtidigt uttryckte förståelse för protesterna. Det märkliga är att vem som än hade rätt så var det ingen mer än Nya Tisdagsklubben som be- mödade sig med att undersöka hur opinionsläget faktiskt såg ut och resultatet av de båda opinionsundersökningarna talade som vi sett knappast till författ- ningsförslagets fördel.

Det är handlingskraftig men toppstyrd och i vissa delar hänsynslös svensk politisk demokrati som framträder i källmaterialet. Nyansskillnaderna i politikernas argumentation förtar inte helhetsintrycket att de flesta riksdagspolitikerna synes ha varit djupt övertygade om att demokrati var lika med majoritetsbeslut av valda representanter och inget annat. De bekymrade sig föga om minoriteten, konsekvensanalyser eller beslutens folkliga förankring och misstänkliggjorde konsekvent dem som på något sätt försökte bilda opinion mot dessa (planerade) beslut. Det Hilding Johansson kallade ”mellanvalsdemokrati” ansåg han främst skulle utövas genom folkrörelserna, vilket ingen av hans politikerkolleger i något av partierna sa emot. Den politiska debatten ansågs inget vinna på att allmänheten blandade sig i den, det enda den bidrog med var att försena den demokratiska beslutsprocessen, en åsikt som t.ex. Hjalmar Mehr uttryckte i fri- och rättighetsfrågan. Visserligen var de ovan senast namngivna politikerna socialdemokrater, men det ska understrykas att skillnaderna i den demokratisyn som kommer till uttryck i källmaterialet av företrädare från de fyra demokratiska partierna återigen begränsar sig till nyansskillnader. Även om det ligger utanför ramarna för denna studie, kan det ändå noteras att en återkommande synpunkt från Anne Marie Bratt var att Sveriges Radio inte på något sätt hade bidragit till att sprida information om författningsdebatten till allmänheten, vilket indirekt bidrog till toppstyrningen av hela frågan.

Inslag av hänsynslöshet i debatten om andra samhällsfrågor än de författnings- relaterade saknas inte i det inledningsvis refererade tidningsmaterialet, såsom i reportaget om läkemedelsföretaget Fortia (ägare till Pharmacia) som levde under hotet om socialisering av läkemedelsföretagen från en inte obetydlig politisk minoritet, rapporteringen om den socialdemokratiske riksdagsmannen från Timrå som på allvar hävdade att tingsrättsdomarna skulle bli mer rättvisa om alla nämndemän var just socialdemokrater, eller uppgiften att 15% av en kår- fullmäktigförsamling stödde ett förslag om bokbål av bibliotekslitteratur. Det

89 saknas inte heller paralleller mellan de värderingar som politikerna uttrycker och de värderingar som ligger bakom de särdrag i den samtida tidsanda som fram- träder i tidningsmaterialet. Expressens omyndiga nakenmodeller och den up- penbara barnpornografi som man låter marknadsföra vittnar om en syn på rät- tigheter som uteslutande tar hänsyn till den starkare parten, utan tanke på att friheten att trycka ord och bilder liksom friheten att utöva sin sexualitet båda kan innebära sexuell exploatering av barn och unga. Sannolikt bidrar själva exi- stensen av dessa värderingar i det samtida samhället till författningsfrågans oftast låga nyhetsvärde. De åsikter som yttrades i författningsdebatten väckte ibland irritation men aldrig förvåning eftersom de värderingar som låg till grund för dem inte avvek från de värderingar som genomsyrade samhällslivet i övrigt.

Ett annat slående drag i hela författningsdebatten är att den liksom den svenska kulturdebatten var så totalt nationellt introvert. Även om författningsfrågan i huvudsak debatterades på en principiell nivå var det, något förenklat, endast Olof Palme och Jon Peter Wieselgren som i sina yttranden någon gång hänvi- sade till utländska statsrättsliga förhållanden. Ingendera sidan i statschefsfrågan, varken den republikanska eller monarkistiska, hämtade sina argument från för- hållanden i andra västerländska monarkier, inklusive Norge och Danmark, där statschefens formella deltagande i statslivet var och än idag är betydande. I fri- och rättighetsfrågan användes det politiserade amerikanska rättsväsendet som ett avskräckande exempel av de rättsrealistiska förespråkarna, medan naturrät- tens anhängare hämtade viss näring från Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, men det påverkar inte det introverta helhetsintrycket av författ- ningsdebatten. På samma sätt har den inledningsvis refererade samtida kulturdebatten beskrivits. Debattörerna verkar överhuvudtaget inte ha varit intresserade av (och möjligen inte heller kompetenta nog) att låta utländska förhållan- den eller historiska erfarenheter utgöra någon del av diskussionsunderlaget.

Är skillnaderna mellan politikernas och allmänhetens rättsfilosofiska uppfattningar en tillräcklig förklaring till projektets övergripande fråga varför en fullt fungerande regeringsform i en fullt fungerande demokrati alls behövde ersättas och varför det i början av 1974 hade blivit så bråttom? Hur kunde monarkin i propositionen till ny regeringsform beskrivas som en ”given utgångspunkt” för den nya författningen, samtidigt som monarken inte tilldelades några arbetsuppgifter och det inte vidtogs några åtgärder för att säkra den tronföljd som vid denna tid och i praktiken sedan decennier tillbaka hängde på en skör tråd? In- trycket av det studerade materialet är att svaret återigen står att finna inom So-

90 cialdemokraterna. Som konstaterades redan i den föregående studien och upp- repades inledningsvis förefaller ett av de viktigaste skälen till att frågan om parlamentarismens och statschefens roll i regeringsformen alls började utredas vara den socialdemokratiska motionen om införande av republik 1966, med förnyade krav på detsamma vid partikongressen 1969. Som vi nu har sett åter- kom kraven på republik med förnyad styrka även på partikongressen 1972, där Olof Palme sannolikt av taktiska skäl ansåg sig tvingad att framställa Torekovs- kompromissen som ett steg mot även en formell republik, en kompromiss som han med ”pojkgänget” som enda officiella stöd lyckades lotsa igenom först kongressen och därefter den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Den i alla andra sammanhang slagfärdige Olof Palmes fåordighet i riksdagens kammare om Torekovskompromissens giltighet kan rimligen inte tolkas på annat sätt än att den var ett verktyg för att stilla den republikanska opinionen inom hans eget parti. För denna opinion beskrev han kompromissen som en betydande reform medan han inför riksdagen och allmänheten tonade ner dess betydelse, vilket också Agne Gustafsson tidigt noterade. Socialdemokraternas ovilja att i riksdagen beskriva Torekovskompromissen som antingen en långsiktig eller kortsiktig lösning tyder på stora spänningar mellan de socialdemokratiska republikanerna och opinionen i övrigt, möjligen även inom partiet självt. Hela författningsfrå- gan framstår i skenet av detta därmed som en i praktiken intern socialdemokratisk fråga, där partiledningen var tvungen att hämta stöd från de borgerliga partierna för att få sin vilja igenom: att behålla monarkin, även om det för närva- rande är oklart om det var av taktiska eller av ideologiska skäl. Intrycket för- stärks av det faktum att även den moderata partiledningen med Göta Bohman i spetsen, som av allt att döma fick göra de största uppoffringarna under bered- ningsprocessen, verkade påfallande nöjd med författningsförslaget, vilket indikerar att kompromissen hade slutits i ett politiskt starkt polariserat klimat där den väster man hade kompromissat med befann sig långt ut till vänster.

Vilka som faktiskt drev kraven på republik inom Socialdemokraterna är fortfarande oklart, undantaget statsvetaren Agne Gustafsson i Lund. Motionärerna på partikongressen 1972 förekommer veterligen inte i den studerade delen av debatten. Kraven härstammade hur som helst inte från den breda svenska allmän- heten, därom verkar alla utom Sten Sjöberg vara överens och inte heller från de socialdemokratiska väljarna, om man ska tro Olof Palme på nämnda partikongress. Återstår av allt att döma gruppen programtrogna partiaktivister som den grupp som i huvudsak väckte och drev författningsfrågan, samma grupp som i den socialdemokratiska partistyrelsen 1967 karaktäriserades som ”unga akade-

91 miker”, såsom omtalades i den föregående studien. Även om såväl Tage Erlan- der på partikongressen 1969 som Olof Palme på partikongressen 1972 kritise- rade denna lilla men inflytelserika grupp för att driva symbolfrågor utan förank- ring bland väljarna, kom gruppens argumentation att få stor effekt och det var trots allt med den man ständigt kompromissade.200 Gruppens ursprung och sammansättning är för närvarande inte klarlagd, men i nuläget framstår det som rimligt att tolka dess framträdande som en del av den radikalisering av det samtida svenska intellektuella livet som t.ex. Anders Frenander har beskrivit, där individens oberoende skulle garanteras inte genom skydd från det allmänna utan genom det allmänna. Om de stora välfärdsreformerna, i linje med Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs tolkningar, hade 1800-talets liberalism som sin idémässiga grund, argumenterade partiaktivisterna i den här frågan tvärtom från en marxistisk ståndpunkt och det med en enastående framgång med tanke på deras begränsade numerär.

Fortfarande kvarstår också frågan varför partiaktivisterna drev författningsfrå- gan så målmedvetet och under så många år. Som Olof Palme påpekade vid partikongressen 1972 saknades det inte andra mer vardagsnära samhällsfrågor att engagera sig i, som i högre grad svarade mot önskemål bland väljarna. I det skede där forskningsprocessen för närvarande befinner sig går det bara att spe- kulera kring orsakerna. En markant skillnad mellan rikspolitiken på 1970-talet och när detta skrivs 40 år senare är att det under 70-talet fanns en uttalat vision- är politisk vänster, behäftad med vad som i ett efterhandsperspektiv framstår som utopiska drag, för vilken framtiden spelade en central roll. För att återigen åberopa Anders Frenander var det utopiska inslaget bland de svenska socialisterna tillräckligt inflytelserikt för att en av de största rikstäckande tidningarna 1972 skulle ge plats åt en omfattande debatt om yttrandefriheten i det postrevo- lutionära Sverige. Om de här aktuella socialdemokratiska partiaktivisterna bar på likartade utopiska tankar om ett klasslöst socialistiskt samhälle, även om vägen dit gick lagstiftningsvägen snarare än via revolutionen, skulle det kunna förklara hängivenheten i författningsfrågan. I så fall förklarar det såväl hållning- en i fri- och rättighetsfrågan som synen på Torekovskompromissen som en kortsiktig lösning i utvecklingen mot republik även i formell mening. Genom att låta ett långsiktigt mål för samhällsutvecklingen vara vägledande för partiar- betet, minskade intresset för dagsaktuella plånboksfrågor av den typ Olof Palme syftade på vid den nämnda partikongressen. En del av insändarskriben- terna verkar på just detta sätt ha tolkat författningsförslaget som en upplevd

200 Svanberg s. 25-31

92 process mot socialisering, t.ex. med orden att lagstiftaren ville ”socialisera bort allt som finns av värde och trevnad”. Om analysen stämmer, gör det hela för- fattningsfrågan till en oerhört tidsbunden företeelse, där de grundläggande orsakerna till reformen inte låg i det förflutna utan i framtiden.

I en planerad tredje delstudie undersöks hur oppositionen mot de socialdemokratiska partiaktivisterna utvecklades under 1970-talets andra hälft inom såväl statschefs som fri- och rättighetsfrågan. Inte minst kom en viss prinsessas fö- delse att sätta sammanhållningen inom Socialdemokraterna på hårda prov i denna märkliga historia.

Källor och litteratur

Tryckta källor

Aftonbladet 1971-08-15—08-31, 1973-06-01—06-15, 1973-09-15—30, 1974- 01-01—03-07, 1974-12-27—1975-01-10 Dagens Nyheter 1971-08-15—08-31, 1973-06-01—06-15, 1973-09-15—30, 1974-01-01—03-07, 1974-12-27—1975-01-10 Expressen 1971-08-15—08-31, 1973-06-01—06-15, 1973-09-15—30, 1974-01- 01—03-07, 1974-12-27—1975-01-10 Fråga folket! Röster och appeller mot grundlagsförslaget. G Karnell, red. Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala, 1974. Götheborgske Spionen, (1974):3 Götheborgske Spionen, (1974):6 Riksdagens protokoll. Nr 110. Tisdagen den 5 juni 1973. Riksdagens protokoll. Nr 30. Onsdagen den 27 februari 1974. Riksdagens protokoll 1973. Bihang. Saml. 1. Kungl. Maj:ts proposition. Nr 90. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1973. Riksdagens protokoll 1973. Bihang. Saml. 1. Kungl. Maj:ts proposition. Nr 91. Kungl. Maj:ts proposition angående ändrat belöningssystem för statsanställda m. fl.; given Stockholms slott den 16 mars 1973. Svenska Dagbladet 1971-08-15—08-31, 1973-06-01—06-15, 1973-09-15—30, 1974-01-01—03-07, 1974-12-27—1975-01-10 Sveriges Socialdemokratiska Arbetarpartis [sic!] 25:e kongress den 1-7 oktober 1972. Protokoll. Andra delen.

Muntlig källa

Toivo Sjörén, TNS SIFO, januari 2011

Bearbetningar

Algotsson, Karl-Göran; Sveriges författning efter EU-anslutningen. SNS Förlag, Stockholm, 2000.

Alsing, Rolf; Aftonbladet inifrån. Aftonbladet, Norstedts, 2005. Berggren, Henrik & Trägårdh, Lars; Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Norstedts Förlag, Stockholm, 2006. Bergman, Torbjörn; Constitutional Rules and Party Goals in Coalition Formation. An analysis of Winning Minority Governments in Sweden. Diss. Department of Political Science, Umeå University, Umeå, 1995. (Research Report; 1995:1) Bull, Thomas & Sterzel, Fredrik; Regeringsformen – en kommentar. SNS Förlag, Stockholm, 2010. Frenander, Anders; Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt. Diss. Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet, Göteborg, 1999. (Arachne; 13) Hedenborg, Susanna & Kvarnström, Lars; Det svenska samhället 1720-2006. Bön- dernas och arbetarnas tid. 3. uppl. Studentlitteratur, Lund, 2009. Johansson, Alf W; Herbert Tingsten och det kalla kriget. Antikommunism och liberalism i Dagens Nyheter 1946-1952. Tidens förlag, Stockholm, 1995. Möller, Tommy; Folkomröstningar. Svensk författningspolitik. I Mattsson & O Petersson, red. 2. uppl. SNS Förlag, Stockholm, 2003. Nergelius, Joakim; Konstitutionellt rättighetsskydd. Svensk rätt i ett komparativt perspektiv. Diss. Fritzes Förlag AB, Stockholm, 1996 Petersson, Olof; Den offentliga makten. 2. uppl. SNS förlag, Stockholm, 2009. s. 47 samt Sterzel 2009 Ruin, Olof; Sweden: The new constitution (1974) and the tradition of consensual politics. Constitutions in Democratic Politics. V Bogdanor, red. Gower Publish- ing Company, Aldershot, 1988. Sterzel, Fredrik; Ett kvartssekel efter ’det författningslösa halvseklet’: Har Sve- rige nu en författning? Grundlagens makt. Konstitutionen som politiskt redskap och som rättslig norm. E Smith, red. SNS Förlag, Stockholm, 2002 Sterzel, Fredrik; Författning i utveckling. Tjugo studier kring Sveriges författning. Iustus Förlag AB, Uppsala, 2009. (Stiftelsen Rättsfonden; 41) Sterzel, Fredrik; Parlamentarismen i författningen. 2. uppl. Norstedts juridik, Stock- holm, 1999. (Institutet för Rättsvetenskaplig forskning; 117) Strömholm, Stig; Uppsalaskolan och konstitutionens normativitet. Grundlagens makt. Konstitutionen som politiskt redskap och som rättslig norm. E Smith, red. SNS Förlag, Stockholm, 2002 Svanberg, Mikael; Den svenska revolutionen. Några frågor kring tiden när Sverige blev ”en form av republik”. Karlstads universitet, Karlstad, 2010. (Politiska och historiska studier; 2010:1)

Tingsten, Herbert; Skall konungamakten stärkas? Kritik av författningsförslaget. Bok- förlaget Aldeus/Bonniers, Stockholm, 1964. (Aldeus Aktuellt; 13) Westerståhl, Jörgen; Författningsutredningen, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg. 79, (1976):1

"Om den svenska valmanskåren någonsin blivit lurad av alla partier tillsammans var det den 15 september 1973, just i frågan om den svenska demokratins arbetsformer.” - Expressen den 28 februari 1974

em har rätt när demokratiskt valda politiker förhandlar fram ett kom promissförslag som har folkflertalet emot sig? I denna forskningsrapport V analyseras argumentationen under den proteststorm som bröt ut i januari 1974, strax innan den nyvalda riksdagen skulle godkänna det vilande förslaget till ny regeringsform. Skulle enskilda medborgare kunna använda rättsväsendet för att hindra verkställigheten av demokratiskt fattade beslut? Försökte socialdemokraterna införa republik bakvägen genom att ta ifrån kungen hans arbetsuppgifter? Representerade författningsförslagets motståndare en bred opinion eller bara sig själva och varför gick det inte att folkomrösta om förslaget? Debatten åskådliggör skiljelinjerna i den politiskt polariserade miljön i 1970-talets Sverige där partiledningarna försökte balansera mellan folkliga krav och en ny generation partiaktivisters radikala agenda.

urn:nbn:se:kau:diva-30594 ISBN: 978-91-7063-530-4