Institutionen för ABM

Att musealisera ett författarskap Lager av betydelser i August Strindbergs sista bostad

Lina Ludvigsson

Kandidatuppsats, 10 poäng ht-06

Handledare: Katarina Elam ISSN 1651-6079

Innehåll

Inledning ...... 1 Syfte och frågeställning ...... 2 Tidigare forskning...... 3 Källmaterial och metod...... 4 Avgränsningar...... 5 Teoretiska utgångspunkter ...... 6 Kulturell representation ...... 6 Stereotyper och mytbildning...... 8 Genusaspekter ...... 10 Undersökning...... 13 Bakgrund...... 13 Lager på lager...... 14 Verksamhetsberättelser ...... 17 Tillfälliga utställningar...... 19 Programverksamheten...... 23 Strindbergsmuseet idag...... 24 Avslutande diskussion...... 27 Sammanfattning ...... 31 Litteratur och övriga källor ...... 33

Inledning

Kära du D. 21a augusti 1908 Det var inte bara penningsaker, det var en våldsam kris i mitt lif, när mitt sista älskade lilla barn skulle ryckas ifrån mig lefvande och få – en sådan styffar! Livet hade uppsparat det värsta åt mig till 60 år. Jag sörjde mig sjuk, bad Gud få dö, men gick igenom! Dit hörde att jag röck mig ur det gamla med ett kraftigt ryck – våningen hyrdes ut, möbler och böcker måste bort och det fanns bara pantlånarn. Men allt gick till mitt bästa! Befriad från minnena och böckerna, kom dikten opp! Och nu lever jag det liv som passar mig bäst (Strindberg, 1908, nr 6024).

Så skriver till vännen Nils Andersson efter skilsmässan från när han precis har flyttat in i Blå Tornet, den musealiserade lägenhet som idag utgör en del av Strindbergsmuseet. Brevet läses ibland upp av museilärarna under visningarna, för att skapa en känsla för var Strindberg befann sig i livet när han flyttade in på Drottninggatan 85, sommaren 1908. Han bodde där ensam fram till sin död den 14 maj 1912. Strindberg har snart varit död i 95 år. Hans yngsta dotter Ann-Marie som nämns i brevet ovan som barnet som rycktes ifrån honom levande var bara 10 år när hennes pappa dog. I skrivande stund är hon 104 år gammal. När hon dör försvinner också den sista direkta länken till August Strindberg som person. August Strindberg är en av Sveriges mest kända författare. Han är föremål för en omfattande litteraturforskning, har ett eget museum och står idag som varumärke för en rad produkter och företag. Strindberg har blivit en del av vår kultur, skapad och i någon mening även tolkad av oss. De flesta människor i Sverige har en personlig relation till hans författarskap, positiv eller negativ. Strindberg lämnade efter sig omkring 120 litterära verk, varav ungefär hälften är dramatik, 10-12 000 brev samt en stor mängd artiklar. Det är det fasta och konkreta vi har kvar av författaren August Strindberg, eller som han själv valde att uttryckta det; ”Ich bin nicht, nur was ich schreibe ist”! Jag finns inte, bara det jag skriver finns (Strindberg, 1905, nr 5239)! Hans efterlämnade texter har olika grader av betydelse för vår tolkning av honom, mest berättar självklart hans brev och de texter som gör anspråk på att vara självbiografiska.

1 Syfte och frågeställning Denna uppsats syftar till att belysa den bild Strindbergsmuseet visar upp av August Strindberg. Jag tänker ta avstamp i den nutida verksamheten på museet, men ändå följa utvecklingen genom tiden, från människan August Strindberg, till texterna, till den publika verksamheten och den kulturella representationen av honom i relation till det musealiserade hemmet. Jag menar att om man ser till verksamhetens utveckling över en längre tidsperiod så kan man urskilja mönster, se hur verksamheten förändrats och hur, eller om den har påverkats av sin historia och tidigare uppfattningar om vad musealisering av ett författarskap innebär. Då blir det möjligt att se på vilket sätt bilden av August Strindberg förnyats och aktualiserats inom ramen för Strindbergsmuseets verksamhet. jag vill diskutera författarmuseernas syfte, om de är kulturhistoriska minnen från en svunnen tid eller om de existerar för att öka vår förståelse av författarens texter.

Mina huvudfrågor rör sig kring två punkter:

• Hur ser den kulturella representationen av August Strindberg ut i Strindbergsmuseets publika verksamhet?

• Vilken roll har och hur påverkas Strindbergsmuseets samling, vars kärna utgörs av det musealiserade hemmet, av processen att musealisera ett författarskap?

Med den publika verksamheten syftar jag på visningar av det musealiserade hemmet, tillfälliga utställningar och programverksamhet på Strindbergsmuseet. Resonemanget ovan leder mig in på frågor kring representation och genus, något som jag anser är en viktig faktor. Jag kommer genomgående i uppsatsen att se på verksamheten och processerna utifrån ett genusperspektiv. Det är självklart inte bara författarens texter som ligger till grund för musealiserandet och skapandet av den bild museet visar upp av August Strindberg. Berättelser och minnen om författarens liv och samhällsengagemang är andra utgångspunkter för våra tolkningar. Berättelserna och minnena om honom förändras med tidens gång. Nya tolkningar och omtolkningar sker hela tiden och är en självklar och nödvändig del av processen kring att musealisera ett författarskap. Det är en oundviklig spegel som visar hur vårt samhälle har utvecklats, och hur vi tänker idag.

2 De aspekter jag kommer att beröra i min uppsats handlar främst om den publika verksamheten och vilka processer det är som äger rum i musealiseringen. Det kan vara saker som vilka ämnen som tas upp i de tillfälliga utställningarna eller vad tankarna och idéerna bakom verksamheten får för inverkan på musealiseringen av August Strindberg, medvetet eller omedvetet.

Tidigare forskning I grunden är Strindbergsmuseet ett personhistoriskt museum. Personmuseer är tyvärr ett relativt outforskat område och det finns tämligen lite litteratur som berör den museigenren. Det finns dock en del aktuell forskning angående musealiseringen av August Strindberg. Katarina Ek-Nilsson, chef för Strindbergsmuseet, har skrivit två för ämnet relevanta artiklar. I den första ”Hemmet som scen livet som teater; Ett museologiskt perspektiv på August Strindbergs sista bostad” (2003), beskriver Ek-Nilsson hur Strindbergs liv ofta tedde sig som en iscensättning, rum för rum får läsaren följa Strindberg, men också museets problematik med att återskapa miljöerna och hur hemmet kom att bli ett museum (Ek-Nilsson, 2003). Ek- Nilsson har även skrivit en artikel med titeln ”Titanen och Sagodrottningen; kulturella representationer av August Strindberg och Selma Lagerlöf” (2005). Här diskuteras hur kön är det som skiljer representationen av författarna åt, ett tydligt exempel på det är de statyer av författarna som idag står i Tegnérlunden i respektive i Lagerlöfsparken i Sunne. ”Titanen”, statyn föreställande Strindberg är gjord av Carl Eldh och utstrålar styrka och kraft. Den kontrasteras mot Lagerlöfs timida och lugna staty gjord av Arvid Backlund. Strindberg avbildas muskulös och naken, han tar spjärn mot en klippa och är på väg att resa sig. Selma Lagerlöf är avbildad sittandes med händerna knutna i knäet, lugn och avvaktande. Ek-Nilsson skriver om den fara som finns i förenklingen och stereotypiseringen där tolkning är en stor del och författarna knyts till våra föreställningar om dem (Ek-Nilsson, 2005, s.53ff). Sara George har skrivit en magisteruppsats i etnologi med titeln: Författarnas hem; En genusanalytisk studie av eftervärldens representationer av August Strindberg och Selma Lagerlöf (2006). Georges uppsats är som titeln berättar en jämförelse som fokuserat på hur Strindbergs respektive Lagerlöfs hemliv och författarskap framställs i de musealiserade hemmen och i texter där hemmen behandlas (George, 2006, s.2). Sara George har utifrån Britt Marie Thuréns begrepp ”räckvidd” gjort en analys av Strindbergs musealiserade hem

3 i jämförelse med Selma Lagerlöfs musealiserade hem. ”Räckvidd definieras av Thurén som alla de områden av det kollektiva livet som påverkas av uppdelningen av människor i genuskategorier” (George, 2006, s.12). Genom detta sker också en hierarkisk indelning, där respektive författare genom markörer i de musealiserade hemmen länkas till egenskaper som enligt traditionen anses tillhöra den kvinnliga respektive den manliga sfären. Ett tydligt exempel är mat och dryck, vars markörer helt saknas i Strindbergs musealiserade hem (George, 2006, s.22ff). Där Strindberg blir en scenograf av sitt eget hem blir Lagerlöf den som förverkligar sin fars dröm om en vit herrgård. Hon binds till familjen, han står för sig själv. George drar slutsatsen att Strindberg i stort är hierarkiskt överordnad Lagerlöf, då de flesta symboler hon förknippas med är hierarkiskt underordnade de han förknippas med (George, 2006, s.62). Jag finner Sara Georges arbete relevant för min uppsats på grund av att det är först i jämförelsen mellan de båda musealiserade hemmen som de kulturella markörerna blir synliga, och stereotypiseringen blir ännu tydligare. För att förstå verksamheten runt omkring måste vi förstå det musealiserade hemmet, hur det fungerar och spelar med våra föreställningar och förväntningar. En av de texter som behandlar Strindbergs musealiserade hem och som jag har funnit användbar är Göran Söderströms Strindbergs bostad i Blå tornet (1999). Söderström beskriver hur arbetet med att rekonstruera bostaden gick till och hur museet ser ut idag, men också hur Strindbergs liv gestaltade sig de sista åren av hans liv enligt Söderströms egen tolkning. Det finns även många teorier kring representation, samlande och genus som jag har funnit relevanta och kunnat applicera i min uppsats. De återges under rubriken teoretiska utgångspunkter.

Källmaterial och metod Jag lägger i undersökningen stor vikt vid hur Strindbergsmuseet ser ut idag, för att se hur olika tolkningar spelar med varandra och slutligen binda samman resonemanget över en längre tidsperiod. En stor del av källmaterialet består av verksamhetsberättelser i stadsarkiv och i Strindbergsmuseets egna arkiv. De kan ge svar på samband mellan personal, chefer, visioner, utställningar, och den Strindbergsbild som visats upp. Men även vad Strindbergsmuseet fokuserat på under olika stadier och hur museet har utvecklats. Mitt källmaterial består även av programblad och dokumentation

4 från tillfälliga utställningar och evenemang på museet. Strindbergs publicerade brev används för att förstärka vissa resonemang. Ett i uppsatsen genomgående genusperspektiv gör det möjligt att avtäcka Strindbergsmuseets förhållningssätt till genus. Jag strävar efter att knyta samman det musealiserade hemmet med den publika verksamheten och se hur de påverkas av varandra. Jag utgår ifrån att de faktorer som framförallt påverkar vår tolkning och den kulturella representationen av August Strindberg är: 1. De litteraturhistoriska översiktsverken som utgör en stor del av den kulturella representationen av en författare. 2. Den mediala uppmärksamheten som ges författaren och museet både idag och i ett historiskt perspektiv och slutligen, 3. Den aktuella forskningen kring Strindbergs texter och hans person.

Uppsatsen innebär en analys av den publika verksamheten utifrån sparat arkivmaterial, det material som inte sparats faller utan för ramen för undersökningen. Arkivmaterialet är en objektiv källa, och innebär tillgång till ett icke vinklat basmaterial för uppsatsen.

Avgränsningar På grund av uppsatsens begränsade omfång har jag valt att rumsligt begränsa min undersökning till Strindbergsmuseet, för att avtäcka generella mönster om vad musealiseringen av ett författarskap och en författare innebär. Mönster som kan tillämpas i ett bredare perspektiv. Det finns flera anledningar till att jag valt att fokusera min undersökning på Strindbergsmuseet; dels har de mycket bevarat material, dels känner jag till verksamheten väl genom att jag inom ramen för museologiutbildningen hade sju veckors praktik där och för närvarande även har en timanställning som museilärare. Därför kan vissa resonemang i uppsatsen baseras på egna erfarenheter.

5 Teoretiska utgångspunkter

Kulturell representation Vad är det vi väljer ut för att representera August Strindberg och vad får det för konsekvenser? Jag har valt att använda beteckningen ”det musealiserade hemmet” och den syftar enligt Sara Georges definition på vad som utgör tolkningen av ett hem. Blå tornet är och förblir en rekonstruktion av Strindbergs sista bostad och alla inventarier är inte heller original (George, 2006, s.3ff). Det är viktigt att skilja det musealiserade hemmet från utställningsdelen som utgörs av en angränsade lägenhet. Strindbergsmuseet kan delas in i tre rumsliga enheter; Det musealiserade hemmet, utställningsdelen, och Strindbergs bibliotek. Strindbergs bibliotek är förlagt till vindsvåningen, där Strindberg själv hade det, och utgör därför en separat del av det musealiserade hemmet. Alla delar samverkar och utgör spelplatser i representationen av August Strindberg. I relation till de rumsliga enheterna står den publika verksamhets tre enheter som utgörs av Strindbergsmuseets visningar, tillfälliga utställningar och programverksamhet. Stuart Hall menar i The work of Representation (1999) att musealiseringen och representationen av en författare som August Strindberg, existerar inom vad Michel Foucault beskriver som en diskurs genom vilken makt kan utövas. Makt till att skapa kunskap om ett visst område i en viss tid. Diskurs, makt och kunskap står i ständig relation till varandra. Foucault menar att tingen i sig inte har någon mening. Det är diskursen och inte föremålet som producerar kunskap (Hall, 1999 s.41ff). Jag tolkar begreppet diskurs som en begreppsvärld, inom vilken vi kan uttrycka oss om en specifik företeelse, till exempel musealiseringen av August Strindberg, där Strindbergsmuseet utgör grunden. Katarina Ek-Nilsson skriver i sin artikel ”Titanen och sagodrottningen; kulturella representationer av August Strindberg och Selma Lagerlöf” (2005):

6 ”Genom tolkningar som görs genom det kulturella filtret som ligger inbäddat i oss i egenskap av kulturvarelser, gör vi våra författare till symboler och tecken för olika fenomen och tillstånd” (Ek-Nilsson, 2005, s.58). Det är besökaren som skapar August Strindberg i mötet som sker mellan besökaren och museet. Ek-Nilsson identifierar också musealiseringen och den kulturella representationen som en del av eftervärldens konstruktion av August Strindberg. Studiet av musealiseringen blir här till en studie av urvalsprocessen (Ek-Nilsson, 2005, s.54ff). Vi tillskriver föremål och människor betydelse genom orden vi använder om dem, historierna vi berättar, bilderna vi producerar, hur vi klassificerar, värderar och tolkar dem. Det är processer som utgör kultur (Hall, 1999, s.3ff). Den konstruktivistiska synen på mening och representation är den uppfattning som har haft störst inverkan på kulturstudier under senare år, kortfattat menar konstruktivisterna att mening skapas i och genom språket, inom ramen för en viss diskurs. Diskurser som uppkommer, förändras och försvinner med tiden (Hall, 1999, s.41ff). Det innebär att vi idag måste se på det förgångna genom en ny kontext, det som var ”sant” för hundra år sedan kanske inte är det längre, och det påverkar vårt synsätt ur ett bredare perspektiv och influerar hur vi uppfattar och berättar historien. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till den tid när August Strindberg levde. Jag tänker främst uppehålla mig vid vad Stuart Hall beskriver som ”the discursive approach”, den behandlar konsekvenserna av representationen, hur kunskap skapas inom en viss diskurs och definierar hur vissa saker representeras, praktiseras och studeras. Det blir ett maktutövande och en konstruktion av identitet. (Hall, 1999, s.15ff) Detta är viktiga faktorer att ta hänsyn till i exempelvis produktionen av en utställning. Det går att urskilja två representationssystem. Den första är den mentala representationen, som vi bär med oss i huvudet. Vi skapar begrepp för vad vi ser och upplever. Både materiella och ickemateriella upplevelser kan knytas till begrepp. Vår gemensamma begreppsvärld eller ”conceptual map” gör det möjligt för oss att förstå och tolka världen på ett liknande sätt. För att förmedla och utbyta mening använder vi oss av det andra representationssystemet, språket. Vi översätter våra begrepp och idéer till symbolbärande tecken, det vill säga, skrivna ord, ljud eller bilder. Det är alltså en process i två led som utgör grunden för representationen, i betydelsen produktionen av mening via språk. Enligt Hall är det omöjligt att bortse från tolkningen som sker (Hall, 1999, s.17ff). De tecknen vi väljer är arbiträra och de bilder och ord som på museet får beskriva och tala om August Strindberg är ett resultat av tolkning.

7 Som en del av representationen i Foucaults diskursbegrepp finns även litteraturhistorien och dess uttryckssätt ständigt närvarande, mediernas bild av författaren genom tiderna och stereotypen som oundvikligt skapas. Det går att fundera över hur man kan sätta detta i förhållande till dagens museala institutioner och använda sig utav det.

Stereotyper och mytbildning Om jag säger August Strindberg, vad tänker du på då, vad är det första som kommer upp i huvudet? Författare, konstnär, provokatör, alkoholist, kvinnohatare, galen, eller kanske geni? Dina associationer beror förmodligen delvis på ditt intresse för och kunskap om honom. Men var hämtas de ifrån? Var ligger källan till myterna om August Strindberg? Detta är självklara faktorer för Strindbergsmuseet att ta hänsyn till. Katarina Ek-Nilsson menar att vi genom våra kulturellt betingade föreställningar, skapar den August Strindberg som vi har ett behov utav (Ek-Nilsson, 2005, s.87) och att det är oundvikligt att stereotyper och myter uppstår om en person som har betytt så mycket (Ek-Nilsson, 2006). Litteraturvetaren Ulf Olsson skriver i sin bok Jag blir galen (2002), att läsningen av Strindberg sker mot en samhällelig bakgrund, läsningen sätts i relation till flera konstanter eller samtida fenomen där kvinnofrågan, arbetarfrågan, socialismen och vansinnet är tydligt urskiljbara. Olsson sluter sig till Foucaults resonemang om diskurs och makt. Han skriver att det indirekt innebär ett maktutövande att länka Strindberg till begreppen ovan och att till exempel hävda att han var sinnesjuk (Olsson, 2002, s.9ff). Media har en stor roll både i den kulturella representationen men också makt över stereotypen Strindberg. Hur media använder sig av Strindberg påverkar vår bild av honom och därigenom vår bild av Strindbergsmuseet. Under rubriken Genusaspekter (sid.10) kommer jag även att diskutera de litteraturhistoriska översiktsverkens betydelse för att förstärka vår bild av och föreställningar om en författares inverkan och betydelse, ofta beroende på kön. Det finns flera teorier om varför och hur stereotyper uppstår. Michael Pickering skriver i Stereotyping the politics of representation (2001) att stereotyperna är hjälpmedel för oss när vi försöker förstå vår omvärld på ett liknande sätt som när vi delar in den i kategorier. En process som också innebär makt. För att upprätthålla den makten är vi ofta orörliga i våra stereotyper, medvetet eller omedvetet, det ligger i stereotypiseringens karaktär. Stereotypiseringen kan ses som en process för att upprätthålla och reproducera

8 normer och konventioner som rör beteende, identitet och värderingar. Stereotypiseringen innehåller ett dömande som indirekt utgör en maktdemonstration (Pickering, 2001, s.3ff). Detta kan kopplas till Foucault diskussion om diskursen som ett regelstyrt kunskapsområde varigenom makt utövas (jmf, Ek-Nilsson, 2005, s.56, Hall, 1999, s.47). I en annan aspekt kan stereotypiseringen ses som en sida av moderniteten, i en vidare bemärkelse. Då skapar vi våra stereotyper för att värja oss mot modernitetens grundtanke om att ”allt som är fast förflyktigas” (Berman, 1981, s.84). Vi skapar struktur i en föränderlig värld. Stereotypen laddas med uppfattningar om vad det innebär att, som i August Strindbergs fall, vara författare under en speciell tidsperiod, vit man, far, frånskild, med mera. Dessa begrepp förändras och kommer med associationer och det måste vi förhålla oss till både i representationen av honom och när vi analyserar densamma. Hur kan museet använda sig av myterna kring Strindbergs person, är de ett hinder, eller kan de vara en tillgång? För att knyta an till Stuart Halls representationsteoretiska resonemang kan man se på stereotyperna på samma sätt som man ser på språket, förståelsen eller läsningen av dem blir synlig genom vår gemensamma begreppsvärld och omöjliga att bortse från om vi ska försöka förstå representationen av August Strindberg. Pickering menar vidare att vi idag har en stor medvetenhet om hur stereotyper fungerar och påverkar oss, som en del av den kulturella representationen (Pickering, 2001, s.11). Kan vi ställa ut våra stereotyper, som just stereotyper? Har det problematiserats på Strindbergsmuseet? Katarina Ek-Nilsson menar att myterna kan var en tillgång i den mån de kan fungera som en utgångspunkt i en utställning eller ett föredrag om August Strindberg. Men även om det är intressant att diskutera hur myterna uppkommit så kan de samtidigt skymma sikten för det mångfaldiga och komplexa (Ek-Nilsson, 2006). Strindbergsmuseet har arbetat med stereotyper av Strindberg bland annat i utställningen ”Mannen för dagen; August Strindberg i karikatyr och skämtbild” som jag kommer att presentera lite utförligare i undersökningen under rubriken tillfälliga utställningar (s.19). Strindbergs texter och brev är förstahandskällor i berättelsen om honom. De lämnar självklart också utrymme för urval och tolkning men står ändå för sig själva, som något konkret Strindberg lämnat efter sig. Kring en känd författare som August Strindberg finns det självklart också efterlämnade historier om hans liv, ögonvittnesskildringar från människor som inte heller lever längre. Hur ska vi förhålla oss till dessa källor? Hur vet vi vad som är sant och vad som är förskönat, eller helt enkelt falskt? Det kan liknas vid en

9 visklek som pågått närmare ett sekel. Än idag får personalen på museet ofta frågan om hur August ska uttalas, med Å eller med A? Ingen vet, det har gått förlorat. Ann-Marie brukar svara ”Jag kallade honom pappa” när hon får frågan (Ek-Nilsson, 2006). Kanske är det ett exempel som inte spelar så stor roll i representationen av honom. Men det fungerar bra för att visa att vi har förlorat kontakten med källorna, men har ett stort behov av att ordna och förstå vår omvärld och vår historia. De här skildringarna utgör intressanta aspekter dels för att de berättar något om det samhälle i vilket de bevarades och dels för att de innebär ett rikt material att utgå ifrån och problematisera i representationen av August Strindberg. En annan omtalad historia är den om hur Strindberg friade till Harriet Bosse, som kom att bli hans tredje hustru, med orden ”vill ni ha ett litet barn med mig Fröken Bosse”. Det är en historia som lever sitt eget liv och verkligen visar avståndet till källorna. Två personer var närvarande, Harriet Bosse och August Strindberg nu är de båda sedan länge borta, ändå tror vi oss veta vad som hände den där dagen i mars 1911.

Genusaspekter Kön är en betydelsefull faktor när det gäller tolkningar som ligger till grunden för representationen (Ek-Nilsson, 2005, s.58). Hur vi uppfattar August Strindberg hänger ihop med våra föreställningar om vad det innebär att vara man eller kvinna i dagens samhälle. En del av den representationen blir synlig i de litteraturhistoriska översiktsverken som i hög grad påverkar vår uppfattning av författares verk, deras betydelse och inflytande. För att visa tydligare hur stereotypen Strindberg skapas vill jag här peka på olikheter mellan hur manliga och kvinnliga författarskap beskrivs. I artikeln ”Geniet och sagoberätterskan; August Strindberg och Selma Lagerlöf i den svenska litteraturhistorien” (2006) skriver Anna Nordlund att det finns skevheter i framställningarna främst när det gäller skillnader mellan hur kvinnliga och manliga författare tolkas, det finns värderingsproblem som ligger invävda i handböckernas beskrivning av litteraturhistorien. Nordlund menar att man kan uttyda att det inom traditionen skett en nedvärdering och en utsortering av kvinnliga författarskap. ”Utsorteringen har skett utifrån en världsbild som särskiljer ’manligt’ och ’kvinnlig’” och tar för givet att män och ’manlighet’ är överordnat kvinnor och ’kvinnlighet’” (Nordlund, 2006, s.132ff, citat s.133). Nordlund har hittat en oföränderlig tradition där gamla föreställningar ofta lever kvar och den nya forskningen ofta har svårt att hitta

10 fram till översiktsverken och handböckerna, även om det i Strindbergs fall sker i mycket längre utsträckning än till exempel Lagerlöfs. Ändå anser många litteraturvetare att det är just översiktsverken som är den främsta förbindelselänken mellan forskningen och den läsande publiken. Där Strindberg blir en förnyare av litteraturen och en del av ett större sammanhang och litterär tradition, blir Lagerlöf isolerad och istället påverkad och beroende av yttre faktorer (Nordlund, 2006, s.135ff). Det är återigen tolkningar av författarskapet som blir avgörande både när det gäller Lagerlöf och Strindberg. Översiktsverken blir därför ett led i förstärkningen i stället för ifrågasättningen av föreställningar om August Strindberg. Jag är intresserad av representationen av genus i den publika verksamheten på Strindbergsmuseet. Wera Grahn menar i sin avhandling ”Känn dig själf”; genus, historiekonstruktion och kulturhistoriska museirepresentationer (2006) att det är viktigt att komma ihåg att integreringen av ett genusperspektiv eller genusaspekter är ett aktivt val och en medveten handling (Grahn, 2006, s.368). Grahn urskiljer olika grader av genusmedvetenhet på en sjugradig skala. Ett verktyg för analys av framförallt utställningar på museerna. • Den första punkten och den lägsta graden av genusmedvetenhet är ”det dominerade könet privilegieras”, där ett aktivt bortval av eller en oreflekterad bild av det underordnade könet visas. • Den andra punkten kallar Grahn ”Additionens historia” den identifieras genom att det underordnade könet skiljs från den stora berättelsen. • Den tredje är ”Genusregistrering” som visar båda könens relation till ämnet som tas upp i utställningen. Detta kan då inte anses som genusintrigerande, eftersom könen skiljs åt i framställningen och den genusteoretiska anknytningen uteblir. • Den fjärde är ”Synliggörande” i vilken det underordnade könet lyfts fram och dominerar men utan maktaspekter och genusteoretiska anknytningar. • Den femte utgörs av ”Genusaspekter” som inte behöver innebär en fullständig överblick över den genusvetenskapliga teoribildningen, men väl att den inriktning utställningen visar explicit uttrycks. • Den sjätte är ”Genusperspektiv” där ett av syften med utställningen är att anlägga ett genusperspektiv för att tolka empirin. • Den sjunde och högsta graden av genusmedvetenhet är ”Genusfokusering” och innebär att ett genusteoretiskt perspektiv

11 genomsyrar hela utställningen. Ofta framgår det redan i namnet på utställningen eller i syftet (Grahn, 2006, s.362ff). Jag tar i undersökningen (s. 13) hjälp av Wera Grahns skala för att tydligare se hur Strindbergsmuseet har arbetat med genusfrågor i sin publika verksamhet. Jag kommer främst fokusera på de tillfälliga utställningarna. Det finns bevisligen många faktorer som påverkar bilden som vi i vår kultur har av August Strindberg. En stor del av den kulturella representationen av honom är det musealiserade hemmet på Drottninggatan 85, i sig en tolkning som existerar inom en diskurs, fastlåst i en viss tid i historien. Strindbergsmuseet består som sagt av tre rumsliga enheter, det musealiserade hemmet, Strindbergs bibliotek och utställningsdelen. De står i relation till den publika verksamhetens tre enheter som utgörs av visningarna, tillfälliga utställningarna och programverksamheten. Representation samverkar med vår kulturs föreställningar och förväntningar om vad vi anser vara typiskt kvinnliga och manliga egenskaper. Eller vad det enligt stereotypen till exempel innebär att vara 1880-tals författare. I nästa del av uppsatsen ska jag bland annat binda samman det musealiserade hemmet med den publika verksamheten och dess utveckling samt beskriva de lager av betydelser som läggs över föremålen i det musealiserade hemmet.

12 Undersökning

Bakgrund Efter Strindbergs död gjordes en dokumentation och fotografier togs av bostaden och biblioteket, en del föremål flyttades sedan över till Nordiska museet, andra gick till släktingar. Det hördes tidigt röster om att bilda ett museum över Strindberg, planer som dock förverkligades först på 1970 talet. Då bildades en stiftelse bestående av Stockholms kommun, Nordiska museet och det år 1945 bildade Strindbergssällskapet. Lägenheten på Drottninggatan 85, 4 trappor upp, köptes efter att hotet om rivning avvärjts och arbetet med att rekonstruera Strindbergs sista lägenhet kunde äntligen påbörjas. Lägenheten hade byggts om under de år som gått sedan Strindbergs död och utgångsläget för att rekonstruera lägenheten var inte den bästa, men med stöd av främst fotografier och ett intensivt detektivarbete för att få tag på originaldetaljer blev resultatet väldigt likt det ursprungliga (Söderström, 1999, s.22f). Strindbergsmuseet öppnade år 1973. Strindbergs bibliotek kunde flyttas tillbaka till vindsateljén från Nordiska museet först år 1984. Sedan år 2002 är Stiftelsen Strindbergsmuseet även huvudman för Strindbergs intima teater. Stiftelsen förvaltas av en styrelse och har både kommunala och statliga anslag. Den här delen av uppsatsen kommer främst att fokusera på det arkivmaterial i form av verksamhetsberättelser och dokumentation från tillfälliga utställningar och programverksamhet som jag gått igenom. Först beskrivs de lager av betydelse musealiseringsprocessen lägger över det musealiserade hemmet. Under rubrikerna verksamhetsberättelser, tillfälliga utställningar och programverksamhet belyser jag utvecklingen som skett genom nedslag i Strindbergsmuseets historia. Slutligen beskrivs hur verksamheten ser ut idag och vad som är Strindbergsmuseets roll i den kulturella representationen av August Strindberg.

13 Lager på lager Är möblerna och föremålen förmedlare av information, om tiden, om verken och om författarna själva som människor? Eller är de rekvisita i vårt skapande av myterna kring till exempel August Strindberg? Vilken roll får föremålen i en samling som är fast och oföränderlig, såsom Strindbergs musealiserade hem? I relation till varandra skapar föremålen i Blå tornet en bild av Strindbergs sista bostad i Stockholm. Ivo Maroevic beskriver det i Introduction to Museology – the European Approach (1998) med termen ”museality”; föremålen blir tillsammans med omgivningen ett vittne från den plats, tid och det samhälle de ursprungligen existerade i. Föremålet blir en bärare av ”museality” som kan avtäckas och förmedlas (Maroevic, 1998, s.130ff). Ett enskilt föremål är av relativt låg betydelse, det är i relation till andra föremål som mening uppstår. Ofta är det också ickemateriella värden som är avgörande, som ett föremåls autenticitet eller sällsynthet (Maroevic, 1998 s.171). I det här fallet föremål ägda och använda av en berömd författare. Maroevic menar vidare att det finns två sätt varigenom vi kan få kunskap om ett föremål. Det första är vad vi ser och hur föremålet har använts, det andra genom tolkningen av föremålet, ofta omöjliga att avtäcka på egen hand. Varje ny tillfällig utställning lägger ett lager av betydelse över föremålen. Ett lager som bara är synligt i samband med den aktuella utställningen och dess texter. Det innebär att föremålen är bärare av information, en information som är i konstant förändring (Maroevic, 1998 s.166ff). I Strindbergs bostad finns många symbolbärande föremål. En av dem är en lampa, som Strindberg berör i ett brev till vännen Rikard Bergh inför uppvaktningen på hans födelsedag 1912:

För att tåget ska känna igen min balkong bland alla, ställer jag ut min vackraste elektriska lampa med det röda ögat åt Tegnérlunden (Strindberg, 1912, nr 7927)!

Lampan står fortfarande kvar i Strindbergs sovrum i det musealiserade hemmet och är en av få ljuskällor i det dunkla rummet. Jag menar att lampan blir till en symbol för Strindberg som folkets och arbetarnas författare. Det var deras fackeltåg som skulle gå förbi Strindbergs balkong och hylla honom på vad som kom att bli hans sista födelsedag, han fyllde 63 år. 10 000 människor stod nere på Tegnérgatan med facklor i händerna berättas det. Snart skulle arbetarrörelsen också lämna över ett folkets nobelpris eller ett antinobelpris på 45 000 kr till Strindberg. Lampan blir också en symbol för hans sjukdom, i

14 samma brev skriver han att han inte vet om han kommer orka ut på balkongen och ta emot folkets hyllningar, men det gör han och han har dottern Ann-Marie med sig, det var ett av de sista tillfällena de båda träffades. Han led av magcancer vid den här tiden och dog i maj samma år (Lagercrantz, 1979, s.453ff). Allt detta kan med de rätta verktygen läsa ut från en lampa, men bara om den står i det huset och i det rummet i vad som kom att bli Strindbergs sista bostad i Stockholm. Utan platsen och föremålen runt omkring försvinner möjligheten till tolkningarna. För att sammanfatta resonemanget ovan kan man säga att den minutiösa ordningen på Strindbergs skrivbord har flera lager av betydelse. Den blir en symbol för hans skaparkraft. Bilden får under visningarna ofta stå i kontrast till ett hos Strindberg påstått kaotiskt inre (Ek-Nilsson, 2003, s.161ff). På ett liknande sätt tror jag att de tillfälliga utställningarna och arrangemangen på museet också bidrar till tolkningarna och lägger dit nya bilder. Om besökaren först tagit del av utställningen ”Strindbergs resa; August Strindbergs möte med det främmande”, där hans tid utomlands ställs i fokus (se s.22), påverkas förmodligen synen på hemmet och hemmets betydelse på olika sätt. Under visningarna beskrivs Strindbergs musealiserade hem ofta som ett sceneri, där liv och dikt går hand i hand. Bostaden knyts till författaren August Strindberg delvis genom hans efterlämnade brev. ”Kom i afton en stund och se på mitt ‘Sceneri’” (Strindberg, 1908, nr 6207) skriver han till August Falck som var direktör för Strindbergs intima teater när han precis är färdig med möbleringen av den nya bostaden. Strindbergs texter är också närvarande i det musealiserade hemmet, I sovrummet står en utvikningsskärm, en sådan som förr användes för klädombyte. I Strindbergs fall blev skärmen en symbol för döden, han hade sett hur liknande skärmar ställdes framför döende patienters sängar på sjukhusen. I dramat Till Damaskus och Spöksonaten betyder en sådan skärm döden. Skärmen, berättas det ibland under visningarna, lånades ofta ut som rekvisita till Strindbergs egen teater ”Intima Teatern”. Nu står skärmen i det sovrum där Strindberg själv mötte döden. Vi förskjuter vissa av oss utvalda centrala händelser i Strindbergs liv till föremålen i det musealiserade hemmet. Mónica Risnicoff de Gorgas menar i sin artikel ”Reality as Illusion, the Historic Houses that Become Museums” (2004) att ett musealiserat hem, eller ett historiskt hus som hon väjer att kalla det, utgör en speciell plats som har förmåga att påverka besökaren på ett sätt som skiljer sig från ett klassiskt museum. Det är närvaron och på samma gång frånvaron av personen eller personerna som en gång levde där, som framkallar känslor hos besökaren. Det

15 historiska huset blir en länk mellan det kollektiva kulturhistoriska minnet och vårt personliga. Hennes teori innebär att föremålens innebörd förändras genom att kontexten och sammanhanget ändras. Det är något som jag redan visat och kommer att utveckla vidare genom min uppsats. Om vi inte kan göra nutiden osynlig i representationen av August Strindberg, kan vi då istället utnyttja den? Vi kan aldrig bortse från nutiden och vi kan heller aldrig till fullo förstå det förflutna. Det musealiserade hemmet blir istället en symbol för ett sätt att leva och se på världen. Vidare menar Risnicoff de Gorgas att det finns en speciell länk mellan en människa och dess hem (Risnicoff de Gorgas, 2004, s.356ff). Kärnan i de flesta personmuseer ligger i att vi binder fast en människa vid en speciell plats. Hemmet blir en symbol och spelplats för livet, och utgör en strävan efter att förstå och komma nära människan bakom hemmet. Strindberg flyttade ofta. Han hade under sin livstid 24 adresser bara i Stockholm. 1/3 av sitt verksamma liv spenderade han på resande fot ute i Europa. Nu har vi bundit fast honom i historien vid Drottninggatan 85, hans sista bostad. Det faktum att man har strävat efter att rekonstruera hemmet som det tros ha sett ut när Strindberg dog är en bärande faktor. Många författarmuseer är uppbyggda under samma princip. En av orsakerna är såklart att det är naturligt att inte gå in och ändra efter att personen har avlidit. Men i Strindbergsmuseets fall är det fråga om en rekonstruktion, ändå finner jag att Strindbergs sista månader i livet är väldigt närvarande och utgör en stor del av det musealiserade hemmets karaktär. Rekonstruktionen gjordes framförallt med de möbler som fanns bevarade på Nordiska museet. Men vad hade hänt om man istället valt att rekonstruera lägenheten med de möbler Strindberg hyrde av pensionatet när han först flyttade in? Det menar jag hade förändrat historierna och bilden som museet visar upp av August Strindberg. Berättelserna hade förmodligen betonat bostaden som ett tillfälligt nedslag, som så många andra av Strindbergs bostäder, istället för att bli hans sista bostad. Om han inte hade dött i lägenheten utan flyttat vidare, hade det förmodligen också påverkat berättelserna i det musealiserade hemmet. Då hade kanske resenären och sökaren Strindberg fått stiga fram. Den Strindberg som finns närvarande i det musealiserade hemmet idag är i mycket en skapare och en teaterman. Han inredde sitt hem som en teaterscen berättas det ibland under visningarna, med starka färger och symboliska möbler, och hade bara några kvarter ner till sin egen teater. Detta är intressanta tankar att reflektera kring när det musealiserade hemmet sätts i relationen till den publika verksamhetens berättelser om August Strindberg.

16 Det är i den publika verksamheten som kunskap produceras. Föremålen i det musealiserade hemmet kan inte ensamma berätta en historia. Museet har enligt Foucaults teori makt att skapa kunskap inom den dikurs Strindberg existerar. Makt att välja ut, tolka och föremedla den historien (Hall, 1999 s.41f). Det är vad som sker med lampan i Strindbergs musealiserade hem. Det sker också genom bilderna och föremålen som väljs ut för att berätta något i de tillfälliga utställningarna. Detta leder mig vidare till frågor kring hur mycket museet idag påverkas av hur samlingarna uppstod. Strindberg har bidragit till sin egen musealisering i den mån att han ska ha lagt undan pengar för att hyran skulle kunna betalas en tid efter att han gått bort, vilket möjliggjorde den grundliga dokumentationen. Strindberg hade planer för sina böcker och manuskript, men huruvida han såg sig som huvudperson i ett eget museum kan vi bara gissa (Söderström, 1999, s.21). Låt oss leka med tanken att Strindberg hade som avsikt att det skulle öppnas ett museum i blå tornet. Det hade givit honom en stor möjlighet att påverka bilden eftervärlden har av honom. Är ett sådant författarmuseum mindre eller mer autentiskt? Vem har den största rätten att musealisera Strindberg om inte August Strindberg själv? Självklart påverkar det museets karaktär, som istället för att visa upp Strindbergs dolda liv då visar upp det liv han ville att eftervälden skulle se. De här frågorna är grundläggande i diskussionen om författarmuseernas syfte och när det gäller besökarnas förväntningar. Kan författarmuseerna vara mer än bara en kuliss eller stillbild av ett stycke kulturhistoria fastgjutet i en viss tid, i en viss kontext? Eller är det Strindbergsmuseets uppgift att genom det musealiserade hemmet och den publika verksamheten stärka förståelsen för Strindbergs texter?

Verksamhetsberättelser I verksamhetsberättelserna går det tydligt att följa Strindbergsmuseets administrativa utveckling, som när den första museichefen tillträdde, hur många besökare det varit under åren, vilka nya föremål som skänkts eller köpts in. Här finns också information om de tillfälliga utställningarna samt några rader om varje. Det går att läsa vad föreläsningarna har handlat om under åren, med mera. Det går däremot inte att följa hur intentionerna bakom varje enskild faktor såg ut, och vad som påverkat de faktorer som tillsammans utgör Strindbergsmuseets kulturella representation av August Strindberg. Jag har

17 framförallt sökt i materialet efter mönster, hur Strindberg har behandlats genom åren i museets publika verksamhet. Redan i starten fanns en tanke om att ha visningar för skolklasser, något som än idag utgör en stor del av Strindbergsmuseets verksamhet. Varje år tar museet emot mellan ca 250-350 bokade grupper, främst från högstadiet, gymnasiet och vuxenutbildningar. Visningen blir en del av deras undervisning, vilket ställer höga pedagogiska krav på visningarna. Strindbergsmuseet framstår som den självklara platsen att införskaffa kunskap om August Strindberg och hans författarskap. Det är inte bara skolor som vänder sig till Strindbergsmuseet för hjälp. I verksamhetsberättelsen från 1981 går att läsa att: ”Bokutgivningar, teaterföreställningar, utställningar och festivaler har gjort att museet i allt större utsträckning har blivit informationscentral för både ’konsumenter’ och ’producenter’” (Stockholms stadsarkiv, verksamhetsberättelser, 1981). Uppdraget och museets funktion förändras i och med att Strindbergs samhällsroll gradvis också förändras. Museets verksamhet bidrar säkerligen till att göra museet ganska överlägsen i ensamrätten av representationen av Strindberg. Strindbergsmuseet har en hög status och blir utan att göra anspråk på det, betrodda att stå för ”den sanna” bilden av honom. Strindbergsmuseet får ofta bistå forskare, journalister som gör efterforskning till reportage om Strindberg, skådespelare som ska gestalta honom och regissörer som ska sätta upp hans pjäser för att nämna några. Vid utställningar om Strindberg på andra platser eller museer än Strindbergsmuseet stödjer Strindbergsmuseet ofta med information och föremål, vilket ytterliggare stärker deras grepp om representationen av honom. Detta är ett tydligt exempel på de maktfaktorer som enligt Stuart Hall är ett resultat av diskursen inom vilken föreställningar om August Strindberg existerar (Hall, 1999, s.41f). Strindbergsmuseet får en viktig roll i nutidens diskurs om August Strindberg, hans liv och författarskap. I Verksamhetsberättelsen står vidare att ”Strindbergsmuseet anlitas kontinuerligt av forskare, journalister, översättare och teatrar i den internationella Strindbergssfären” (Stockholms stadsarkiv, verksamhetsberättelse, 1981). Detta innebär tillsammans med de externa utställningarna en möjlighet att sprida både Strindberg men också museets verksamhet i Europa, Strindbergsmuseet har varit involverade i ett flertal sådana projekt genom åren. Det innebär att Strindbergsmuseet måste vara medvetet om sin ställning och de faktorer som spelar med föreställningar om vem Strindberg var och vad representation och urval innebär. Strindbergs intima teater är ett komplement till Strindbergsmuseets verksamhet. Innan den ny Intima teatern vid Norra bantorget i Stockholm

18 invigdes 2002, bedrevs en stor teaterverksamhet i museets lokaler på Drottninggatan 85. En ny teaterscen innebar en möjlighet att ta emot en större publik samt att bredda repertoaren. Initiativet kom från Stockholms stad, som hade som mål att återuppliva den teater där Strindberg förnyade den svenska teaterkonsten mellan åren 1907-1910, då han drev teatern tillsammans med August Falck. Intresset för Strindbergs liv förändras över tiden och påverkas av flera yttre faktorer. Vilka det är som arbetar på museet och deras bakgrund är en sådan faktor. Museichef Katarina Ek-Nilsson är etnolog och tror att det finns ett samband mellan ledningen, personalen och vad som tas upp i utställningarna. I dag finns en kulturhistorisk tyngdpunkt i Strindbergsmuseets verksamhet. I de tillfälliga utställningarna och i programverksamheten går det tydligt att följa hur tyngdpunkten har förändrats genom åren.

Tillfälliga utställningar

Stiftelsen ska ha till ändamål att genom permanenta och tillfälliga utställningar samt fortlöpande dokumentation belysa August Strindbergs liv och verk samt att upplåta lokaler till forskning och annan verksamhet i detta syfte (Stiftelsen Strindbergsmuseets stadgar,1972-11-16.).

Tre rader i Stiftelsen Strindbergsmuseets stadgar som öppnar åtskilliga dörrar till möjliga tolkningar om hur det målet uppnås på bästa sätt. Vad innebär det att ’belysa August Strindbergs liv och verk’? Den permanenta utställningen utgörs till störst del av det musealiserade hemmet, samt en del förstaupplagor och fotografier i ett angränsande rum. Varje år byggs också ett antal mer eller mindre påkostade tillfälliga utställningar, antalet och utformningen beror delvis på hur de ekonomiska förutsättningarna ser ut. Åtskilliga utställningar har under årens lopp producerats på Strindbergsmuseet, vissa har gått mer obemärkta förbi än andra. Men det är idag omöjligt att säga hur eller om en enskild utställning påverkade bilden av Strindberg. Det som går att göra är att se vilken bild av Strindberg som generellt visas, i vilka perspektiv han sätts och vilka delar av hans liv det är som belyses och hur. Nedan följer några exempel tagna ur Strindbergsmuseets 30-åriga historia, samt en kort återgivning av vilka ämnen som har dominerat i utställningarna. En av de första tillfälliga utställningar som Strindbergsmuseet producerade hette ”Strindbergs kvinnogestalter” och öppnades den 15 november 1975.

19 Redan i utställningstiteln anges att det handlar om att belysa kvinnorna i Strindbergs verk. Men i samma mening som kvinnorna särskiljs och lyfts fram så sätts de i en maktrelation till Strindberg, och är ”hans”. Det blir vad Grahn kallar ett synliggörande, men också en additionshistoria där kvinnan särskiljs från mannen (Grahn, 2006, s.362ff). Utställningen var ett samarbete mellan Drottningholms teatermuseum och Strindbergsmuseet och syftade till att kategorisera de fiktiva kvinnorna i Strindbergs litterära verk under ett antal stereotyper och karaktärsdrag. Den lättast urskiljbara typen var då ”Helveteskvinnan”. Hit hör Alice i Dödsdansen, Tekla i Fordringsägarna och Laura i Fadern. ”Helveteskvinnans” egenskaper är att ”hon är en hårt självhävdande, starkt egocentrisk och passionerad varelse med obehärskat temperament, ofta skildrad i den tidpunkt i hennes äktenskap när trivialiteterna har förtryckt kärleken och de ’ursinniga grälens ändlösa rad’ har börjat” Kvinnan fick också rollen som förförerskan och fresterskan, i denna kategori sattes Henriette i Brott och Brott och Drottning Kristina. En tredje kategori var den unga flickan; en förlåtande och undergiven kvinna som Adele i Spöksonaten (Stockholms stadsarkiv, rörande programverksamheten, 1975). Utställningens huvudfrågor rör sig enbart kring hur kvinnogestalterna ska kategoriseras, hur den kämpande mannen står i relation till kvinnan med ständigt återkommande drag, hur kvinnan skiljer sig från normen, mannen. Jag anser att utställningens tanke förenklar och förminskar kvinnans roll i det samhälle Strindberg verkade och deras betydelse i dramerna som här diskuteras. Utställningen blir istället för en litteraturanalytisk läsning av karaktärsteckningen en förlängd tolkning av Strindbergs kvinnosyn. Utställningen blir ett sätt att utöva makt. En annan utställning som rör Strindberg och hans förhållande till kvinnor är ”Fru Strindberg” som öppnades 1978. Här var det Strindbergs egna äktenskap som sattes under lupp. Bristande dokumentation gör det omöjligt att följa tankarna bakom utställningen, men kort går att säga att det var Siri von Essen, och Harriet Bosse som skulle lyftas fram. Det är också här frågan om ett synliggörande. Men att sätta tre kvinnor under namnet Fru Strindberg är inte ett sätt att lyfta fram det kvinnliga könet, snarare tvärtom. Men något har hänt sedan 1978. När utställningen ”Siri Strindberg Född von Essen” öppnande den sjätte november 2000, var det frågan om ett mer uttalat genusperspektiv. ”Utställningen visade fotografier, föremål, arkivalier, böcker och konstverk med anknytning till Siri von Essens liv före, under och efter äktenskapet med August Strindberg” (Strindbergsmuseets arkiv, verksamhetsberättelse, 2000). Siri von Essen lyfts fram som en person med

20 koppling till Strindberg men med en självständighet som människa. Det är inte bara hennes år som Strindbergs hustru som belyses i utställningen, utan hela hennes liv. Strindbergsmuseet hade tröttnat på bilden av Siri von Essen som ett offer, och ville genom den här utställningen visa upp en annan sida av henne. Problematiken kring balansen mellan dikt och verklighet ingår också i utställningen, Strindbergs person knyts till hans texter. Många av dramerna som Strindberg skrev under sitt äktenskap med Siri von Essen, 1875-92, iscensätter könskampen och stoffet har därför tolkats som hämtat ur deras äktenskap. Siri von Essen tros också ha stått som förebild för en rad kvinnoporträtt, som Margit i Herr Bengts hustru (1882) och Laura i Fadern (1887) med flera (Strindbergsmuseets arkiv, utställningar, 2000). Katarina Ek- Nilsson planerar en kommande utställning om maskulinitetsuttryck eller könsuttryck med ett klart uttalat genusperspektiv för att få in mer genustänkande på Strindbergsmuseet (Ek-Nilsson, 2006). Den 20 mars 1977 öppnades utställningen ”Edvard Munch på Strindbergsmuseet” ett samarbete mellan Oslo kommuns kunstsamlinger, Munch-museet och Strindbergsmuseet. Det visades ett 20 tal av Munchs tavlor med anknytning till Strindberg. Denna utställning är ett exempel på att Strindbergs sätts in i ett större samanhang. Strindbergs inflytande på sin samtida konstvärld belyses genom Munchs tavlor. Utställningen sänder ut ett ljudlöst budskap om att Strindberg var en viktig gestalt under sin livstid. Enskilda verk har också fått egna tillfälliga utställningar. 1979 firades 100- årsjubileum av utgivningen av Röda rummet med en specialutställning om romanen som kom att bli Strindbergs genombrottsverk. År 2002 öppnar åter en utställning om Röda rummet, ”Röda rummet, en Stockholms roman” [sic]. En utställning med syfte att tala till alla sinnen ”genom fotografier, modeller, målningar, föremål, filmer och inte minst ljud vill vi erbjuda besökaren att pröva ett antal nycklar till Strindbergs roman – en roman som, det ska sägas, också erbjuder stötestenar för en modern läsare [..]. Utställningen skall stimulera till läsning”. (Strindbergsmuseets arkiv, Utställningar 2002). Utställningstexterna väcker lika många frågor om Strindbergs intentioner med romanen som de ger svar. De belyser situationen i dåtidens Sverige och de politiska vindar som blåste. Utställningstexterna förlägger också romanen till den moderna staden Stockholm och dess utveckling. Andra teman som utställningen belyser är bohemliv, politik, pressen och satir. Utställningen innebar en stor satsning för Strindbergsmuseet som hade öppet från maj 2002 till september 2003.

21 ”Mannen för dagen; August Strindberg i karikatyr och skämtbild” öppnade som tillfällig utställning 2001, och utgör menar jag ett försök från museet sida att ställa ut stereotypen August Strindberg. Utställningen använde sig av människors förväntningar om vem August Strindberg var. Både bilden från förr och hur vi ser på myten August Strindberg idag visades upp genom främst karikatyrteckningar av honom. Det blir både en belysning och en problematisering av stereotypen Strindberg inom ramen för samma utställning. Den senaste i raden av tillfälliga utställningen är ”Strindbergs resa – August Strindbergs möte med det främmande” som öppnande den 13 december 2006. Här knyts Strindbergs yttre resa till hans inre resa, och de stora världsreligionerna sätts genom Strindbergs stora intresse för andra kulturer i relation till hans liv och hans författarskap. Enligt utställningen hade Strindberg en plan om att erövra Europa och att kalla sin utlandsvistelse ”landsflykt” eller ”exil” var medvetet heroiserande och knöt an till tidens tradition. Utställningen sätter in Strindberg i en kontext av dåtidens Europa. Utställningen handlar främst om vad åren utomlands gjorde med människan August Strindberg. Under vilka förutsättningar han levde, vad det innebar för honom och hans familj att lämna hemlandet och hur det var att komma tillbaka till Sverige (Strindbergsmuseets arkiv, utställningar, 2006). Tillsammans utgör många av de tillfälliga utställningarna försök att knyta Strindberg till Blå tornet, Stockholm, Skärgården och till det Europa han mötte under sina många resor. Jag urskiljer en strävan efter att förankra hans litteratur till rumsliga platser, att sätta honom i ett större dåtida och nutida perspektiv och slutligen att öka förståelsen för hans texter och för människan August Strindberg. Under olika tider i Strindbergsmuseets historia är det olika delar av Strindbergs personlighet som har aktualiserats både i de tillfälliga utställningarna och i programverksamheten. Efter en grundlig genomgång av Strindbergsmuseets arkivmaterial har jag funnit generella mönster när det gäller vilka teman som problematiserats i utställningarna under olika tidsperioder. Jag har funnit att; under 70-talet och början på 80-talet var det arbetarrörelsens socialistiska Strindberg som låg i tiden och fokuserades med utställningar som; ”Strindberg och monarkin” (1976), ”Strindberg och arbetarrörelsen” (1981) och ”Strindbergsfejden” (1982). I slutet av 80-talet var det konstnären och författaren Strindberg som var central i verksamheten, men också hur vi då använde oss av Strindbergs verk och dramatik med ”Välborne Herr Hofmarskalk” (1988) som innehöll en fotohistorisk exposé över Strindbergsuppsättningarna på Dramaten. Under 90-talet dominerade Strindberg som europé och hans tid utomlands sattes i fokus med utställningar

22 som ”Strindbergs Paris” (1993), ”Strindberg i Österrike” (1994) och ”Farväl Donau” (1998). Under 2000-talet tycker jag mig urskilja ett kulturhistoriskt perspektiv och en fokusering på människan August Strindberg, hans själsliga liv, hans familj och barn, utställningen ”Strindbergs barn” (2003) blev en stor framgång för museet. 2000-talet är också i mycket en fördjupning i hans verk, med utställningar om Fröken , de historiska dramerna, Röda rummet med flera. De tillfälliga utställningarna kombineras ofta med föreläsningar och annan programverksamhet för att ytterliggare fördjupa förståelsen av utställningen.

Programverksamheten Strindbergsmuseet arrangerar föreläsningar, seminarier och konserter, stadsvandringar, temavisningar, högläsning, soppluncher, utflykter och de första åren innan den nya Intima Teatern invigdes hölls det även en mängd teaterföreställningar i museets lokaler. Programverksamheten har genom åren inte enbart dominerats av Strindbergs produktion. Även om en stor tyngdpunkt har legat vid att föra ut Strindbergs verk och belysa dem på olika sätt har också andra dåtida och nutida författare och konstnärer belysts. Föreläsningar och seminarier har i anslutning till de tillfälliga utställningarna verkat fördjupande och problematiserande på utställningen och tagit in ett bredare spektrum. 1983 hölls en serie föredrag om Strindbergs samtida kvinnor där bland andra Ellen Keys, Viktoria Benedictssons och Selma Lagerlöfs författarskap diskuterades. Aktuell forskning finns närvarande i museets programverksamhet. Den 17/11 2001 höll doktoranden Anna Cavallin en föreläsning ”Strindberg och den nya kvinnan” om Giftas I och II ur ett genusperspektiv. Föreläsningen ingick under temat populärvetenskaplig vecka i samarbete med litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Under 2000- talet är det kulturhistorien som dominerar också programverksamheten, människan August Strindberg finns med som tema genom högläsning av brev till bland andra Harriet Bosse och dottern Ann-Marie. Musik är ett återkommande inslag i Strindbergsmuseets verksamhet. I anslutning till utställningen ”Siri Strindberg, Född von Essen” hölls en nyskriven föreställning om Siri von Essen med titeln ”Jag är icke skapad för ett stilla hem i rosendoft” på Intima teatern, Ett program kring Siri von Essens konstnärskap av och med sångerskan och skådespelaren Solveig Faringer, vid flygeln Christine Mollvik. Musikalisk och litterär salong är ett annat uppskattat

23 och återkommande program, där Strindbergs tonsättarvänner senast sattes i fokus den 14 oktober 2006. då kombinerades musik med uppläsning av Strindbergs texter. Stadsvandringar är det evenemang som främst binder Strindberg till Stockholm, det är hans olika adresser som visas, platser som betytt mycket för honom eller arkitekturen i dåtidens Stockholm. Temavisningar av det musealiserade hemmet lägger tydligare än någon annan aktivitet på museet lager av betydelser över Blå tornet. Då är det ett särkilt tema som lyfts ut och dominerar visningen som till exempel; ”Strindbergsfejden”, ”Strindberg och ockultismen”, ”Strindbergs Stockholm”, ”Strindbergs fejder” och ”genusvisningar”. Genusvisningarna är ett nytt tillskott och hålls av Katarina Ek-Nilsson. De ordinarie visningarna av det musealiserade hemmet är också en stor del av verksamheten. Det finns riktlinjer för vad som ska finnas med under en visning, hur lång tid den ska ta och så vidare, men i slutändan är det en produkt av den enskilda museilärarens intentioner. Programverksamheten kompletterar de tillfälliga utställningarna och ger möjlighet till ytterligare fördjupning och problematisering. Det innebär också ett nytt språk och metod för att möta besökarna. Men programverksamheten är flyktigare än utställningarna, något som händer där och då, och de lämnar inte lika stort avtryck i det musealiserade hemmet som de tillfälliga utställningarna. Även om det är betydligt fler människor som bara ser utställningen så innebär inte det att programverksamheten är mindre viktig i den kulturella representationen. All representation lägger ett lager av betydelse.

Strindbergsmuseet idag Bakom de tillfälliga utställningarna, programverksamheten och visningarna, finns ett ABM-samarbete som möjliggör en vidare tillgänglighet och representation av August Strindberg. Strindbergsmuseet samlar på pressklipp från svenska tidningar som berör Strindberg i ett väldigt brett spektrum. Det var Strindbergssällskapet som började samla på pressklipp redan 1948 och de är idag en unik tillgång både för museet och för forskare. Genom arkivet går att följa hur August Strindberg framställts och använts i media genom åren, men också hur Strindbergsmuseet och dess verksamhet har uppmärksammats. Media blir en medskapare i den kulturella representationen av Strindberg på samma sätt som Strindbergsmuseet. Men media blir också en aktiv del i representationen av

24 museet och har indirekt en påverkan på museets roll i samhället och människors förväntningar på vad museet ska vara. Hur den rollen presenteras och vad som blir resultatet av mediabevakningen om Strindberg och om Strindbergsmuseet tvingas jag lämna på grund av uppsatsens begränsade omfång, men det är en viktig omständighet att räkna in när man talar om de faktorer som påverkar den kulturella representationen av August Strindberg. Strindbergsmuseet strävar efter att vara den forskningsresurs stadgarna beskriver. Bidrag från staten inom ramen för det så kallade ”Accessprojektet 2006-2007” har möjliggjort en beståndsregistrering av Strindbergsmuseets bibliotek i Libris. Det har också inneburit en fortsättning på det långvariga projektet att scanna in alla sidor med anteckningar i böckerna i Strindbergs egna bibliotek på sjätte våningen. Böckerna är fyllda med anteckningar och utgör en ovärderlig resurs i Strindbergsforskningen och kommer genom databasen att bli tillgänglig för allmänheten. Strindbergsmuseet utgör i mycket en ABM-institution där arkivet, biblioteket och museet samverkar och de olika delarna har insyn i varandras projekt. Verksamheterna ovan är också viktiga delar av musealiseringsprocessen. Processerna som äger rum får betydelse för framtiden och deras förståelse av August Strindberg och den musealisering som ägt rum kring honom. Men det lämnar också avtryck i vår samtida kulturella representation. Vad vi väljer ut för att representera Strindberg och var informationen finns att tillgå är betydelsefullt. Ett författarmuseum är ett bra exempel på ett museum där, enligt Susan Pearces definition, samlaren är viktigare än samlingen (Pearce, 2004 s.18f). Det är något som oundvikligt påverkar Strindbergsmuseets arbete. Resonemanget kan knytas till Rebecca Duclos försök att i artikeln ”The cartographies of collecting” (2004) kartlägga hur det symboliska värdet hos föremålen används i skapandet av en plats eller en identitet (Duclos, 2004 s.50ff). Strindberg är samlaren i sitt musealiserade hem, det är han som en gång köpt in och använt de möbler som ingår i Strindbergsmuseets samling. Strindbergs person är viktigare än föremålen, de samlas för att berätta något om honom och är betydelsefulla i den kontexten. Museet samlar fortfarande, men samlandet har bytt karaktär. Det pågår ett kontinuerligt samlande på Strindbergsmuseet, föremål som ägts eller har anknytning till Strindberg skänks eller köps in till museet. Det musealiserade hemmet förändras inte i och med samlandet, utan det är i de tillfälliga utställningarna föremålen kan visas upp. Det är en stor bredd på föremålsamlandet, allt från Harriet Bosses japanska brevskrin, fotografier och brev till föremål med anknytning till den nutiden kontexten av Strindberg, som till exempel en ishockeyhjälm med

25 Strindbergs ansikte som tillhört ishockeyspelaren Andreas Hadelöv. På det sättet stagnerar aldrig bilden av Strindberg och hans förändrade betydelse för vår kultur dokumenteras.

26 Avslutande diskussion

Vi har idag förutom Ann-Marie ingen direkt länk kvar till August Strindberg. Den ”autentiska” bilden av honom existerar inte längre. Är det då möjligt att visa upp den i museets verksamhet? Jag ställer mig frågorna: Till vilken grad går det att knyta Strindbergs person till hans texter? Och till vilken grad kan man knyta Strindbergs författarskap till hans bostad? Kärnar i musealiseringen av ett författarskap ligger i att dessa frågor problematiseras och att de faktorer som styr musealiseringsprocessen avtäcks. Att musealisera ett författarskap innebär att musealisera en människa och en personlighet, ett liv, ett yrke och en familj. Det innebär också att ta hänsyn till tiden vi lever i nu, men också hur tiderna var då August Strindberg levde och hur det Europa han skrev om i sina verk såg ut och har förändrats. Hur bilden av Strindberg har förändrats från hans levnad fram till våra dagar är viktiga hållpunkter för museet. Vi kan aldrig tänka bort nutiden ur representationen, utan vi tolkar allt inom ramen för våra egna erfarenheter och värderingar; något som har visat sig både vara ett hinder och en tillgång i Strindbergsmuseets verksamhet. Tillgången ligger i vår möjlighet att göra Strindberg aktuell, att vända honom efter vinden för att fylla våra syften. Han har till exempel varit föremål för en genusteoretisk föreläsning, för en modevisning som visar kläder där designern hämtat inspiration från Strindbergs gestalt eller för ett föredrag om Strindbergs Paris. Under hösten 2006 arrangerade Strindbergsmuseet också ett ledarskapsseminarium för Etärnkonsults nätverksdeltagare, ”August Strindberg- ’Makten och kvinnorna’”. Under en heldag visades en bild av Strindberg som teaterchef upp Jämställdhet och genus var utgångspunkterna när hans relation till kvinnor diskuterades. Exemplen ovan menar jag är fördelarna vi kan dra av att vi rör oss inom nutidskontexten. Det är däremot en nackdel att vi inte längre kan läsa av hans samtid på ett korrekt sätt, den kontexten har gått förlorad. Vi kan aldrig förstå Strindberg som han upplevdes i sin egen tid, det kan vi bara föreställa oss. Förmodligen lästes Röda rummet på ett annat sätt när den kom 1879 och synen på den för Giftas åtalade Strindberg var förmodligen en annan då än nu.

27 Det som idag är en spännande historia, både om den svenska yttrandefriheten och om August Strindberg, var förmodligen en stor kris för Strindberg och en bidragande faktor till att han lämnade Sverige för en väldigt lång tid. Förutsättningarna för en musealisering är relativt grundläggande, det måste finnas kvar ett hem eller en god möjlighet att rekonstruera ett sådant. Om det var något annat av Strindbergs många hem som idag utgjorde Strindbergsmuseet skulle förmodligen historierna och bilden av honom bli en annan. Genom tillfälliga utställningar försöker museet sätta Strindberg i ett större sammanhang. Han sätts i relation till historiska händelser, andra kända författare, konstnärer, musiker, vetenskapsmän och politiker från hans samtid. Genom Strindberg berättar vi en historia om de år under vilka han levde. Strindberg blir utgångspunkten och på det viset är Strindbergsmuseet lika mycket ett kulturhistoriskt museum som ett personhistoriskt. Kan vi då genom att knyta Strindberg till Drottninggatan 85 bättre förstå hans verk? Är det författarmusernas syfte? Eller är de bevarade för sitt kulturhistoriska värde och sammanhang som en del av en gången tid? Strindbergsmuseets syfte varierar och påverkas av en rad faktorer. Jag vågar påstå att det är besökarens förväntningar och upplevelser som skapar mening. Om en berättelse om Siri von Essen hjälper någon i läsningen av Fadern så är det museets syfte, men det kräver en besökare som är inläst på Strindbergs dramatik. Det musealiserade hemmet tolkas olika av alla besökare beroende på deras egna erfarenheter och intressen. Många som besöker museet har aldrig läst något av August Strindbergs verk. Då kan deras förväntningar istället vara att uppleva atmosfären, lära sig något om tiden eller kanske om tidig 1900-tals inredning och museet får kanske istället en chans att stimulera till läsning. Mening uppstår i mötet med besökaren och det gäller även det musealiserade hemmet. Jag menar att det går att knyta Strindberg till det musealiserade hemmet på Drottninggatan 85 i den mån att representationen är i behov av en kuliss till vilken det går att knyta lager av betydelser. Det behövs en vacker lampa eller en skärm som symboliserar döden för att göra historierna synliga. Den kulturella representationen är urvalet och tolkningen, både av föremål och berättelser. Att musealisera ett författarskap innebär att använda sig utav det musealiserade hemmet. De tre rummen i Blå tornet skulle inte ensamma, även om de hade blivit frusna i tiden 1912, innebära en musealisering av August Strindberg. Våra tolkningar är musealisering. Besökarens möte med den publika verksamhetens olika delar är musealisering. En fråga som under en visning får ett svar av en museilärare som inleds med orden ”Jag tror…”, är en

28 del av musealiseringen. Musealiseringen av ett författarskap är även den diskussion som uppstår när människor försöker tolka August Strindberg. Musealisering innebär att ifrågasätta, belysa, problematisera och berätta om hans liv och verk. Författarmuseerna måste vara medvetna om sin roll som förmedlare av tolkningar. I den medvetenheten finns stora möjligheter. Då blir museet något annat än en marknadsförare av de litterära verken och industrin som existerar kring August Strindberg. Strindbergsmuseet måste ta hänsyn till och ifrågasätta de stereotyper och myter som existerar om August Strindberg. I ett större perspektiv innebär det också att räkna in samhällets syn på vad en författare är, samt normer och värderingar kring vad det innebär att vara man respektive kvinna. Jag ser stereotypiseringen och mytbildningen som den yttersta konsekvensen av representationen. Vi vet att diskursen skapar ett sätt att förhålla sig till ett visst fenomen. Ett sätt att skapa föreskrifter om vad det till exempel innebär att vara en författare. Det innebär en konstruktion av identitet som på längre sikt innebär att stereotyper befästs. Musealiseringen av ett författarskap innebär att ta hänsyn till men också att använda sig av de myter och stereotyper som existerar. Det är något som aktivt sker på Strindbergsmuseet för att skapa diskussion. August Strindberg har blivit noga utforskad i nästan alla aspekter. Det gör urvalsmöjligheterna och informationen som finns att tillgå bred. Det innebär också en större möjlighet till tolkningar. Genom programverksamheten och evenemang på museet ifrågasätts och förändras bilden av Strindberg. Jag tycker mig upptäckt en stor rörlighet i hur Strindbergsmuseet förhåller sig till begreppet August Strindberg. Han blir aktuell om och om igen, sätts in i nya perspektiv och sammanhang. Som jag visade i undersökningen så har olika teman dominerat verksamheten under olika tider av Strindbergsmuseets historia. På 70-talet var det arbetarrörelsen socialistiska Strindberg som låg i tiden och fokuserades. På 80-talet var det konstnären och författaren Strindberg, på 90-talet dominerade Strindberg som europé, hans tid utomlands sattes i fokus. Under 2000-talet finns ett tydligt kulturhistoriskt perspektiv och en fokusering på människan August Strindberg, själsliv, familj och verk. Det visar tydligt hur musealiseringsprocessen påverkas av vår samtid och diskursen inom vilken August Strindberg existerar är i ständig förändring. Framtiden kommer förmodligen visa upp en annan bild av Strindberg. Hur mycket den bilden är beroende av hur vi idag tolkar Strindberg är omöjligt att säga. Musealiseringen ingår i en process, där materialet hela tiden tolkas och omtolkas och där nya lager av betydelser läggs över föremålen i det musealiserade hemmet. Det är de tillfälliga utställningarna, visningarna och

29 programverksamheten som lägger dit lager. De utgör delar av Strindbergsmuseets verksamhet och de fungerar på olika sätt i den kulturella representationen. Att musealisera ett författarskap innebär ett ansvar gentemot dåtiden, samtiden och framtiden, men också gentemot personen som musealiseras. Det innebär även ett ansvar att räkna in genus som en viktig faktor i den kulturella representationen. Vilken mansbild är det Strindbergsmuseet visar upp i den publika verksamheten? Hur berättar Strindbergsmuseet att man ska vara som man och därigenom också som kvinna och vad får det för långgående konsekvenser? De här frågorna utgör en egen uppsats, men det finns ett medvetet sätt att tänka kring genus, i temavisningar av det musealiserade hemmet och i utställningar om Siri von Essen exempelvis. I föredrag och seminarium har också frågorna diskuterats. Katarina Ek-Nilsson planerar en kommande utställning om maskulinitetsuttryck, för att fylla ett hål i museets verksamhet. Att musealisera ett författarskap innebär att utöva makt, inom den diskurs som författarskapet existerar. Strindbergsmuseet har fått en outtalad status att förfoga över ”den sanna” bilden av August Strindberg, vilket innebär ett stort ansvar. Jag tror att det är viktigt att fråga sig vad den makten innebär och att komma ihåg att den kulturella representationens olika delar först och främst handlar om enskilda människors urval och av andra givna befogenheter att berätta om och tolka August Strindberg. Varje utställningstext är ett resultat av en persons urval och därigenom också alltid resultat av en tolkning. Individen har i sin tur oundvikligt påverkats av andra tolkningar i en sluten cirkel. I den cirkeln återfinns media, de litteraturhistoriska översiktsverken, teateruppsättningar, tidigare utställningar med mera. Den kulturella representationen är således ett resultat av individens påverkan på andra invidivers urval och tolkning i diskursen om August Strindberg. Det är omöjligt att bortse från maktperspektivet och den svårighet det innebär att representera någon annan. Media har en självklar del i representationen, men de har också makt att förfoga över bilden som allmänheten har av Strindbergsmuseet.

30 Sammanfattning

Genom att dels undersöka arkivmaterial i form av verksamhetsberättelser, programblad och dokumentation från tillfälliga utställningar på Strindbergsmuseet och dels genom att göra en djupdykning i det musealiserade hemmet, syftar den här uppsatsen till att avteckna de mönster som finns i processen att musealisera ett författarskap. Det musealiserade hemmet står i relation till den övriga verksamheten och påverkas därav, direkt och indirekt. Uppsatsen syftar vidare till att kartlägga hur den kulturella representationen av August Strindberg ser ut i Strindbergsmuseet publika verksamheter. De litteraturhistoriska översiktsverken, media och forskare har en del av ansvaret i skapandet av bilden vi har av Strindberg. Museet har en hög men outtalad status att uttala sig om och representera ”den sanna” bilden av August Strindberg. Uppsatsen diskuterar författarmuseers syfte, huruvida det är att vara ett kulturhistoriskt minne från en svunnen tid eller att vara en förstärkare av förståelsen av författarens texter. Det musealiserade hemmet binder August Strindberg till Drottninggatan 85. Valet att musealisera just det hemmet har påverkat berättelserna och bilden av Strindberg. De teoretiska utgångspunkterna rör sig kring: Den kulturella representationen, hur makt och diskurs blir viktiga omständigheter i skapandet av till exempel en utställning. Vi kan aldrig tänka bort nutiden, vi ser på Strindberg med dagens ögon. Urvalet av material till utställningarna och föreläsningarna i museets publika verksamhet är tolkningar som hela tiden görs. Uppsatsen diskuterar för- och nackdelar med att befinna sig i nutidskontexten. Den andra utgångspunkten är stereotyper och mytbildning, hur stereotyper och myter om en författare uppstår. Uppsatsen diskuterar hur museet förhåller sig till dem och hur de inverkar på museets verksamhet. Genus är också en betydelsefull faktor när det gäller tolkningar som ligger till grunden för representationen. Den mansbild Strindbergsmuseet visar upp påverkas av normer om vad som är manligt respektive kvinnligt.

31 Musealiseringen av ett författarskap är vårt urval och våra tolkningar. Den lilla lägenheten på Drottninggatan 85 kan inte i sig, om den så blivit fryst i tiden 1912 då Strindberg dog, utgöra ett musealiserat hem. Det är processerna runtomkring, utställningarna, visningarna, föreläsningarna som skapar mening och som är musealisering av ett författarskap. De tillfälliga utställningarna är en stor del av musealiseringen. Varje ny utställning lägger ett lager av betydelse över föremålen i Blå tornet. En betydelse som är synlig endast i samband med den utställningen. Föremålen blir betydelsebärande, men endast när de knyts till en berättelse.

32 Litteratur och övriga källor

Arkivmaterial Stockholm, Stockholms stadsarkiv, Stiftelsen Strindbergsmuseet, Handlingar rörande programverksamheten, 1973-1982 F 2:1, 1983-1988 F 2:2, Verksamhetsberättelser 1973-1990, B 2:1 Stockholm, Strindbergsmuseets arkiv, Utställningar 2001-2004, 2005, 2006 Verksamhetsberättelser 2000-2005, Program 2000-2006 Stiftelsen Strindbergsmuseets stadgar, 1972-11-16

Intervju Ek-Nilsson, Katarina, 14/12, 2006

Litteratur Berman, Marshall Allt som är fast förflyktigas; modernism och modernitet Värnamo, 2001 Ek- Nilsson, Katarina, ”Hemmet som scen, livet som teater; Ett museologiskt perspektiv på August Strindbergs sista bostad”, Från Handskrift till XML, informationshantering och kulturarv, Kerstin Rydbeck (red) Stockholm, 2003 Ek-Nilsson, Katarina, ”Titanen och Sagodrottningen; kulturell representation av August Strindberg och Selma Lagerlöf, Det beskönade museet; genusperspektiv i museologi och museiverksamhet, Inga-lill Aronsson, Birgitta Meurling (red), Uppsala, 2005 Duclos, Rebecca, “The cartographies of collecting” Museums and the future of collecting, Simon Knell (red), Hampshire, 2004 George, Sara, Författares hem; En genusanalytisk studie av eftervärldens representation av August Strindberg och Selma Lagerlöf, Uppsala, 2006

33 Grahn, Wera, ”Känn dig själf”; genus, historiekonstruktion och kulturhistoriska museirepresentationer, Linköping, 2006 Hall, Stuart “The work of Representation” Representation; Cultural Representations and Signifying practices Stuart Hall (red), London, 1999 Lagercrantz, Olof, August Strindberg, Stockholm, 1979 Maroevic, Ivo “The Theory of Museology. Part three.” Introduction to Museology; the European approach, Munich, 1998 Nordlund Anna, ”Geniet och sagoberätterskan August Strindberg och Selma Lagerlöf i den svenska litteraturhistorien”, Strindbergiana, Per Stam (red), Stockholm, 2006 Olsson, Ulf, Jag blir galen, Stockholm, 2002 Pearce, Susan “Collection and collecting” Museums and the future of collecting, Simon Knell (red), Hampshire, 2004, Pickering, Michael, Stereotyping; The politics of representation, China, 2001 Risnicoff de Gorgas, Monica, ”Reality as illusion; the Historic Houses that Become Museums” Museums and the future of collecting, Simon Knell (red), Hampshire, 2004 Strindberg, August ”Till Karl Otto Bonnier, hösten, 1905, nr 5239”, Strindbergs Brev XV, Björn Meidal (red), Stockholm, 1976 Strindberg, August ”Till Nils Andersson, 21 augusti, 1908, nr 6024”, Strindbergs Brev XV, Björn Meidal (red), Stockholm, 1991 Strindberg, August ”Till August Falck, 17 november, 1908, nr 6207”, Strindbergs Brev XVII, Björn Meidal (red), Stockholm, 1991 Strindberg, August, ”Till Rikard Bergh, 17 januari, 1912, nr7927”, Strindbergs Brev XX, Björn Meidal (red), Stockholm, 1996 Söderström, Göran, Strindbergs bostad I Blå tornet, Stockholm, 1999

34