BULLETIN NR 3, SEPTEMBER 2013, ÅRGÅNG 21

Barney Bigard at the solo microphone with the Ellington Orchestra. To the right: Johnny Hodges and trombone players Tricky Sam Nanton and Juan Tizol. Barney Bigard From 1927 until 1942 Barney Bigard played with the Duke Ellington Orchestra. His clarinet playing as a soloist reflected the tradition from his home town New Orleans. His playing was also an essential part of the sound quality of the band.

In this issue of the DESS Bulletin we present a section on Bigard with outlooks also on clarinet playing in jazz and the different types of clarinets. – See pages 6 to 13. 3-2013 Ellington- Inför hösten - och nyheter 2014 konferens 2014 Under Ellington-konferensen i Wo- Jag hoppas att ni medlemmar haft en bra sommar och nu längtar king 2012 cirkulerade ryktet att en konferens skulle anordnas i Amster- att få ta del av våra aktiviteter under hösten. Den resterande delen dam 2014. Nu har vi glädjen kon- av året kommer programmässigt att förflyta som tidigare bestämt, statera att ryktet har bekräftats. Det är DESS-medlemmen Louis d v s vi kommer att ha två konserter och ett klubbmöte. Men inför Tavecchio som tagit på sig ansvaret nästa år kommer vi att göra vissa förändringar på grund av att och han låter oss veta att konferen- konserterna inte har gett det resultat vi förväntat oss och som vi sen kommer att äga rum 14-18 maj 2014. Vi har fått en preliminär rap- behöver. Med dålig publikanslutning uppnås inte den s.k. bar- port från Louis om vad som kommer garantin som restaurangägarna kräver. Den har i år har höjts från att bjudas delegaterna: 10.000 till 20.000 kr. Om restaurangens försäljning inte når upp The contours of the Ellington conference are becoming clea- till den summan, måste vi betala det belopp som återstår. Kostna- rer. The program is not yet defi- der för orkestergage, pianostämning och STIM-avgifter tillkommer. nitive, but it will probably com- All ekonomisk risk ligger på föreningen och den kan vid vissa till- prise the following elements: fällen bli alltför stor. Styrelsen har därför beslutat att inför 2014 - Presentations/lectures by the aut- hors of four recent books about El- enbart arrangera två konserter på Duke’s Place men samtidigt öka lington: Terry Teachout, Matt Cooper antalet enklare medlemsmöten till tre eventuellt fyra. (his book on Ellington the pianist will be published this fall), David Schiff Föreningens ekonomi är än så länge god. En situation som (The Ellington Century) and Harvey vi vill försöka behålla i det längsta. DESS syfte är ju att bevara Cohen (Duke Ellington’s America). minnet av Duke Ellington och hans musik och inom detta om- Following the individual presenta- tions, the authors will discuss Elling- råde inkluderar vi även alla de stora personligheter som kretsade ton the man and the musicians, and runt honom. Detta syfte når vi främst genom att tillhandahålla share their views with the audience. en bra Bulletin, en bra hemsida och meningsfulla medlemsmöten. - A performance by the Big Band of the Amsterdam Conservatory un- Konserterna kan vara trevliga och i lyckligaste fall ge ett mindre der the direction of David Berger! överskott, men strängt taget bidrar de inte särskilt mycket till att They will perform one or more lar- ger works by Duke, possibly ‘Black, bevara minnet av föremålet för vår verksamhet. I Stockholm finns Brown & Beige’. dessutom ett stort utbud av levande jazz och de som vill avnjuta - A new arrangement of Such Sweet jazz i den formen kan välja mellan många evenemang, också med Thunder, to be performed by Cale- en krympt konsertverksamhet i DESS egen regi. Våra medlemmar fax, the famous Dutch Reed Quintet. - Matt Cooper will give a piano reci- behöver således inte alls vara utan levande jazz och självklart kan tal of Ellington compositions. vi åta oss att informera om konserter som vi finner vara av intresse - A performance by Dutch violinist för Ellingtonentusiaster. and jazz award winner Oene van Geel and his group, inspired by ‘The Våra medlemmars genomsnittsålder tenderar inte att gå ner, violin in the music of Duke Elling- utan den stiger. Det gäller även styrelsen. Med en högre snittålder ton’, and the 1963 Paris violin ses- sion (with a .o. Ray Nance, Stephane tror vi att det blir allt svårare att locka medlemmarna att komma Grapelli and Svend Asmussen). på våra konserter. Kanske är det så att med högre ålder vill man - There will be, of course, an ‘open ta till sig sin information om Ellington på ett annat sätt genom call’ to Ellington scholars and ent- husiasts to give presentations or exempelvis Bulletinens innehåll och kåserier vid medlemsmötena. lectures. Ken Steiner will be among Vi är inte heller främmande för att senare producera ännu en CD the Ellington scholars making a con- med outgivet Ellingtonmaterial. tribution. The above program is provisional Idéer om hur vi skall förhålla oss inför framtiden tar vi gärna and new elements are likely to be ad- emot! Skicka mail eller skriv till oss och berätta vad ni tycker. ded in the next weeks and months. In the meantime, we will keep all of you posted. We hope to launch the web- site with more (definite) information in September/October.

Vi är övertygade om att det lö- nar sig att investera i en resa till Amsterdam i maj nästa år. Leif Jönsson, ordförande i DESS

2 Våren och VM-hockeyn Duke´s Place: stal publik vid säsongens sista Ellington-möte

tidigare som en klurig entertainer med Jag gillar Curt Anderssons basspel och intelligent framtoning i kommentarerna jag gillar fr o m nu också Oscar Johans- till ett hart när virtuost pianospel. Med son Werres trumspel, sparsamt och väl- stor energi växer instrumentet under format. (Ett beröm som inte alls påverkas hans händer till en FLYGEL som kräver av att jag tog studenten i hans skola Södra sitt utrymme i en raggig hyllning till de Latin för långt mer än ett halvsekel sen). stora förebilderna James P Johnson och Det var för att sammanfatta en trivsam Albert Ammons m fl i en bedövande afton med alla dessa trevliga musiker, syntes av Stealin´ Apples och Carolina som jag tror också hade det bra. Shout m m. Därefter mest Ellington. Men…. Det enda jag inte var nöjd Att både Johansson Werre och Claes med denna afton var herrarnas försök Brodda kan sin jazzhistoria påmindes att variera klassikern Black and Tan Fan- man också om när de nådde fram till Just tasy. Den sitter som rotad i ryggmärgen A-Sittin´and A-Rockin´, ett svängigt num- på en gammal Ellingtonfantast och jag mer från början av 40-talet, och spelat i har aldrig nånsin hört den framföras i Grand Piano-stil i ellingtonsk smak. snabb marschtakt förut, i en något upp- Claes Brodda breddar mer uppslup- sluppen stämning. Det tunga svårmod pet och uppknäppt än annars då han som präglar denna tidiga Ellingtonkom- gärna väljer en mer reserverad attityd. position (1927 med Bubber Miley) gick Han är också som bäst i balladerna där helt förlorat. Kvar satt en förkrossad han har glädje av sin ytterst vackra ton lyssnare. på framför allt tenoren i tex Self Portrait Fast jag har nu repat mig och återvänt (med Hawkins 1962 på ett Impulse-al- till originalet. That´s bum) eller den skönt nostalgiska All (som Ben Webster lanserade i ett LP- album med titeln ”Gone with the Wind”. Bo Holmqvist

Det var som en oväntad stjärnsmäll Tv Claes Brodda och nedan Curt Andersson och Ulf Johansson Werre under konserten på med lövsprickning och körsbärsblom i Duke´s Place 6 maj. (Foto Bo Haufman) parkerna, feta hockeytacklingar i Globen 1965). och på TV och till yttermera visso Kristi Himmelfärdsdag som upplagd för en extra långhelg – DESS fick som många andra festarrangörer känna av effekten av denna maxikrock. Uppenbarligen fick cirka halva publiken annat att tänka på än konserten på Duke´s Place den 6 maj, vårens sista. Att det var glesare i salen betydde dock inte att humöret sjönk för det blev en trevlig afton i sällskap med Ulf Johansson Werres och Claes Broddas Uppsala-grupp, förstärkt med Curt An- derssons feberfingriga bas och Oscar Johansson Werres diskreta trumset (pa- rentetiskt anmärkt är denne förstås son till kapellmästaren, 17 år och pendlande elev vid Södra Latin i Stockholm). Möjligen greppar ovanstående trevliga herrar sin Ellington med en viss respekt och underfundighet som också utgör en viktig del av scenpersonligheten. Johans- son Werre känner många av oss sedan

3 Våra franska vänner: Kalender för 2013 La Maison du Duke Den resterande kalendern för året har ändrats på en punkt. Medlemsmötet som var tänkt att äga rum den 28 okto- ber har flyttats. Kalendern ser nu ut som följer:

30 september – Konsert på Duke’s Place 21 oktober – Medlemsmöte i Franska Skolan. (Flyttat från 28 oktober) 2 december – Konsert på Duke’s Place

Kallelser kommer att distribueras i van- lig ordning. Alla hälsas välkomna.

Styrelsen

Detta är namnet på vår tämligen nybildade franska systerförening. Den startades i september 2009 och vi har ryktesvis hört om dess existens men Nya medlemmar inte uppfattat att den skulle vara särskilt välorganiserad. Det visar sig nu att denna uppfattning är helt grundlös. Föreningen som på engelska DESS hälsar följande nya kallar sig ”Duke’s Place in Paris” organiserar nu en festival kring El- medlemmar välkomna i vår illustra förening: lington i en förstad till Paris vid namn Provins. ”Provins Duke Festival” äger rum under tiden 26-29 september. Man har bl.a. inbjudit till en Nils Gunnar Anderby, Stockholm tävling i nykomponerad musik som skall vara skapad i Ellingtons eller James Gregory Sacra, Nacka Strayhorns anda. Vinnande bidrag föräras ett pris om 1500 Euro. Yngve Sandquist, Skarpnäck Föreningen leds av Christer Bonnet och honorary president är Claude Carrièr vars namn vi känner igen från många texthäften till franska DESS behöver fler medlemmar. LP- och CD-utgåvor med Ellingtonmusik. Man håller sig med en mycket Inspirera Dina vänner och be- omfattande hemsida och vi rekommenderar våra medlemmar att studera kanta att också vara med! den på adresserna www.maison-du-duke.com eller www.dukefestival.com Man kan bli medlem i föreningen för en årsavgift om 20:- Euro och blir då berättigad till att inköpa diverse CD som föreningen givit ut. Bl.a. kan de erbjuda två CD med Ellingtonmaterial, som tidigare inte A message to our varit utgivet i sin helhet. foreign members CD från Gröna Lund 1963 6352d Take The ”A” Train 6352r Jeep’s Blues In order to make it worthwhile for our CD MDD 001 innehåller Ellingtons pia- 6352s Rose Of The Rio Grande foreign members to stay members we al- no recital på Museum of Modern Art i ways have a few articles in the English 6352u Kinda Dukish New York den 4 januari 1962. language in our Bulletins. However, the CD MDD 002 är av särskilt intresse 6352v Rockin’ In Rhythm majority is still in Swedish. One of our för oss svenskar. Den innehåller valda 6352w In A Sentimental Mood foreign members, David Palmquist, has delar av Ellingtons engagemang på 6352x Mr Gentle And Mr Cool made us aware of how to easily translate Gröna Lund och Dans Inn den 8 juni 6352ab I Let A Song Go Out Of My Heart articles in Swedish to any other langu- age. This is his recommendation: 1963. När Ellington och orkestern spe- 6352ac Don’t Get Around Much Anymore lade för danspublik var man som regel 6352o Piano Interlude mera avslappnad och gjorde avsteg från 1. Open your browser, and go to http:// de uppgjorda arrangemangen. Dukes 6352p I Didn’t Know About You translate.google.com/# introduktion om fem korus till Take The 6352e Misfit Blues 2. Return to your e-mail program, and ”A” Train är en överraskande njutning 6352f Schwiphti copy/paste the message below into the att få lyssna till. Johnny Hodges varie- 6352g Zweet Zurzday left window in google. rar sin Jeep’s Blues på ett nytt sätt och 3. Set the languages to Swedish on the 6352h Lay-By Paul Gonsalves bjuder på stort artisteri left, and English (or your chosen langu- i ett långsamt nummer som In A Senti- 6352b Laura age) on the right. mental Mood. Flera guldklimpar finns i 6351b Afro-Bossa 4. Click Translate and read the result. repertoaren. Här listas hela innehållet med angivande av DESORnr: Bo Haufman It’s as simple as that. Good luck!

4 Duke - kompositören I’d pass out the notes - just take one ch- time, except the passages left open for Ellington ord at a time and tell each man which solos, and the parts are copied out for om komponerande note he had to play of each chord. But each man before they’re played. The as for the whole band making up the ar- solo parts? All I do for them is dictate - improvisation the mood of the solo, not what I tidskriften Esquires december- the soloist is to play. nummer 1944 publicerades en ’My old booking office used intervju med Duke Ellington to exaggerate a lot of those sto- som Leonard Feather hade gjort ries about the origin of some bakom scenen på klubben Roxy. of the tunes, and that gave the Feather bad bl a Ellington att general idea that they were all composed in a rush or at kommentera ryktet att hans rehearsal. Right now I don’t kompositioner skulle vara resul- think we have more than two tat av improvisation i och med or three tunes altogether that orkestern: aren’t written arrangements. ” ’Well,’ he reflected, ’I believe One is In a Jam, which was just that legend began in the old days a skeleton theme for impro- when we played all our stage shows rangements - hell, how can you take six- vising - I passed it out verbally in ten without using manuscripts because I teen men and improvise if you want to minutes; and C Jam Blues is mainly the thought music stands looked ugly on the get unity? One man with one good idea same sort of thing.’ stage. The men in the band had good produces better results than a hundred memories, and I thought they’d memo- men with conflicting ideas. rize even faster from dictation than from ’Sure sometimes I work in a hurry We thank DESS member reading the notes on paper; so what and at the last minute, but everything David Palmquist for informing us of this happened was, before the stage show is completely orchestrated by rehearsal interview with the Duke.

Röster om en enklare framställning om Ellingtons they did, I thinned it out. That’s why all Ellington och andra karriär från de första åren i Washington of my tunes, you could sing – Solitude, till 1970-talets Sacred Concerts. Sophisticated Lady, Mood Indigo, Sentimen- amerikanska kompositörer Berättelsen interfolieras med citat från tal Mood. But nine tenths of everything Boken Composers’ Voices from Ives to El- olika jazzpersonligheter och Ellington he recorded you can throw in the was- lington har funnits på marknaden sedan närstående personer. Inget nytt avslöjas tebasket. They don’t sell, and he hasn’t made no money for Capitol, he’s made 2005 men vi har inte observerat den här. Därefter följer en serie intervjuer no money for Victor, he’s made no mo- förrän helt nyligen då den omnämndes i med Mercer Ellington, Mercedes Elling- ton, Ruth Ellington, Sonny Greer, Louis ney for anybody.” Hårda ord från en DESUK’s Blue Light 1/2013. Metcalf, Irving Mills, Adelaide Hall, Al person som gjorde sig en förmögenhet Som bokens ti- Hibbler, Betty Roché, Max Roach, Tony på sitt samarbete med Ellington. Rönn- tel antyder rör Watkins, Clark Terry, Aaron Bell, Art Ba- bär kan vara sura. det sig om ”voi- ron, George Avakian, Luther Henderson, Mills berättar även om sina övriga en- ces” vilket i det- Alvin Ailey, Marian Logan, John Gensel, gagemang och hans orkester Mills Blue ta fall betyder Willie Ruff och Nat Hentoff. Flera av Rhythm Band omnämns i boken som att man återger dessa intervjuer är kända sen tidigare Mills Blue Ribbon Band. En detalj som intervjuer med och berättar med andra ord samma sak indikerar att författarna inte är alltför väl diverse ame- som relaterats tidigare i andra samman- insatta i jazzens värld. Med boken med- rikanska kom- hang. följer två CD med kortare musikexempel positörer och Emellertid är det särskilt intressant att och utdrag ur intervjuerna. Boken är väl människor i de- ta del av Irving Mills synpunkter som värd att läsa för den som vill fördjupa ras omgivning. gjordes i en intervju så sent som 1981. kunskapen om 1900-talets amerikanska Fjorton kompositörer är behandlade och Mills var en självsäker herre som fram- kompositörer. Den införskaffas lämpli- de som har intresse ur jazzsynpunkt är håller sin betydelse för Ellingtons kar- gast via www.amazon.com Eubie Blake, George Gershwin och Duke riär både som musiker och kompositör. Ellington. Kapitlet om Ellington omfat- När han upptäckte The Washingtonians Bo Haufman tar 66 sidor och är ett av de mest omfat- på Kentucky Club var det inte Ellington Vivian Perlis and Libby Van Cleve: tande i boken som totalt är på 478 sidor. han upptäckte utan fem musiker som Composers’ Voices from Ives to Ellington Avsnittet om Ellington – Exploring alla var lika stora. ”I created the balanc- An Oral History of American Music. the World of Duke Ellington inleds med es. I cut out the arrangements. Whatever Yale University Press.

5 Barney Next page, under King By Fred Oliver´s band: Bigard´s teacher Lorenzo Tio Jr. Glueckstein and to the right Bigard Bigard: in 1927, the year when he joined Duke Ellington. Superb Clarinetist with Ellington from 1927 until 1942 Albany Leon Bigard, known as Barney, was born to a family of Creoles of Colour in New Orleans, Louisiana on March 3, 1906. Musical instru- ments were part of Barney’s life as his uncle Emile played a violin, his brother Alex drums and cousin Natty Dominique a cornet. Barney’s parents, Emanuella and Alexander Bi- gard, wanted him to play an instrument too, so he studied music and clarinet with Lorenzo Tio Jr., and Alphonse Picou, two master clarinetists in New Orleans.

Years later, Bigard described the system Cabaret on the tenor saxophone; Albert In 1926, Bigard left Oliver and played of clarinet key work and fingering sys- Nicholas, who was to become a famous with Charlie Elgar. After returning to Oli- tem he used, the effect Tio Jr. and Picou clarinetist, led the group. Bigard also per- ver, he travelled with the band in 1927 to had on his playing, and what it meant to formed with Jelly Roll Morton’s band. New York to play at the Savoy Ballroom. Duke Ellington, whose band he joined in After the band broke up in New York, 1927. “The clarinet is a hard instrument. Joining King Oliver Oliver returned to Chicago, and Bigard It’s supposed to be the daddy of the Needing new sidemen for a contract to remained in New York. Meanwhile, in wind instruments, just like the fiddle is open at the Royal Garden in Chicago, December 1927, within a few weeks af- king of the strings,” Bigard said. “I star- band leader Joe “King” Oliver asked ter beginning at the Cotton Club, Duke ted with the Albert system and still play friends in New Orleans to recommend Ellington ‘began to refine his sound with it. You get a bigger sound on account of talented musicians. Bigard was high on new voices’ and decided to replace his the bore. The fingering is a little farther the list as was Nicholas. In the fall of clarinetist, Rudy Jackson. Duke was in- apart than on the Boehm system. Boehm 1924, Bigard and Nicholas went to Chi- terested in Bigard. In his autobiography, is easier for sax players, and that’s why cago to play for Oliver. Bigard was hi- Music Is My Mistress, Ellington wrote it was built. But I can do a lot with my red as a tenor saxophonist and Nicholas that he first heard Barney play clarinet horn they can’t do on Boehm, and as on clarinet. During this period, much of at the Savoy with Oliver. long as I can execute, I see no reason to Bigard’s recordings with Oliver and oth- The marvellous clarinet playing that change.” Bigard also said: “The woody ers, including clarinetist Johnny Dodds, Ellington heard has been described by tone that Duke likes was a New Orleans were on the tenor saxophone, which in- John Edward Hasse in Beyond Catego- specialty, and it owed a lot to Tio and cluded Oliver’s hit recording Someday ry: the Life and Genius of Duke Elling- Picou. They were the famous clarinetists Sweetheart. ton: “Bigard had a beautiful sound, with in those days.” When Nicholas left the band, Oliver a clear, warm tone; phrased elegantly; After mastering the clarinet, Bigard remembered that Bigard had played the played precisely in tune; and could would stand-in at different events for clarinet before and asked him to play. sweep nimbly from one end of the regis- an older musician named Big Eye Nel- Bigard, who had grown to love the sax, ter to the other.” son. One day, as the story goes, Bigard told Oliver that he could only read, but heard his clarinet playing disparaged by not improvise on the clarinet. Oliver as- Joining Duke Ellington another musician who said to a friend: ked Barney if he bought him a clarinet In December 1927, Ellington asked Bi- “Guess who’s on clarinet tonight – that would he study and work with it. Beli- gard to his apartment near the Lafayette g.d. Snake Charmer.” Bigard became eving he had nothing to lose, Bigard said Theatre. “I want you to join my band,” upset over the remarks and decided to yes and returned to the clarinet, which Duke said. “I don’t know how long we’re change instrument. Shortly thereafter, Bi- he mastered. Bigard doubled on tenor gong to stay here (Cotton Club), but we gard made his debut at Tom Anderson’s and clarinet for Oliver. are trying to build up a good band. If we

6 King Oliver´s Dixie Syncopators. Back row: Bert Cobb, Paul Barbarin, Joe Oliver, Bob Shoffner and Luis Russell (piano). Front row: George Filhe, Bud Scott, Darnell Howard, Albert Nicholas and Barney Bigard.

rinet and the talents of Bigard. During the recor- ding session, trumpeter Cootie Williams was also featured as a soloist in Echoes of Harlem. In addi- tion, two other solos, by Rex Stewart and Lawren- ce Brown, were recorded in 1936. Gunther Schuller in The Swing Era: The Develop- ment of Jazz, 1930-1945 wrote about Ellington’s early concerto form com- positions: “Bigard’s con- certo Clarinet Lament, is more successful in every way. Appropriately it draws upon fa- miliar New Orleans materials, allowing the New Orelans-born Bigard to more or less improvise the whole performance, in contradistinction to the other three ‘concertos’. First, there are the familiar flourishes with the clarinetists of the old marching bands would start off a tune. Second, harmonically Clarinet Lament is based on Basin Street Blues, with its two- part form of a 12-bar blues and a 16-bar verse,” wrote Schuller. “On this well trodden course Bigard makes all the right moves and several masterful stro- kes. The band accompanies respectfully, can do it, and the boss likes us, then we ving to someone else the part he should particularly in the final blues chorus….” can stay at this Cotton Club a long time. have given to the clarinet player,” said Also in 1936, Helen Oakley, the wife of We’ll have a good job there.” Bigard, Bigard. “When he wrote a tune, he’d journalist Stanley Dance, was the A&R who had spoken with bassist Wellman write the theme, and leave it open, whe- manager for Irving Mills’ new Variety la- Braud about Ellington, accepted Duke’s re he wanted you to take a solo. He’d bel. Oakley convinced Mills that they try offer and became an important part of just write, ‘eight-bar solo,’ and you’d some small group recordings using some the band. have to figure out something to play that members from the Ellington Orchestra. In the years that followed, Bigard was would fit. And Duke was smart, he still Mills agreed and Oakley arranged for a to establish the importance of the clari- is! When I played a solo, or Johnny Hod- number of sessions, including some led net in Ellington’s band, and he collabo- ges played a solo, he’d be listening, and by Bigard under the name Barney Bi- rated on many Ellington compositions. if you made a passage that he liked, he’d gard and his Jazzopaters. Bigard’s group They included: Mood Indigo, Saturday write it down and build a tune on it.” introduced the first version of Caravan, Night Function, Ducky Wucky, Clouds In One significant collaboration between composed by Juan Tizol, on December My Heart, Lament For A Lost Love, I’m Duke and Barney was Clarinet Lament 19, 1936. Checkin’ Out Goom-bye, Honey Hush, Bar- (Barney’s Concerto) recorded for Victor in By the 1940s, a number of Ellington ney Goin’ Easy, and Mardi Gras Madness. New York City on Thursday, February band members, including Bigard, re- Bigard remembered what it was like 27, 1936. It was a unique composition corded under their own names with in- working with Ellington: “At first, just for Ellington because it highlighted for dependent recording label again using after I joined Duke, I used to think eve- the first time one soloist, Barney Bigard. other Ellington players. Barney Bigard rything was wrong, because he wrote so It was a departure of a typical work by recorded his records as Barney Bigard weird. It took me some time to get used Ellington that featured half-a-dozen so- and his Orchestra. On Monday, Septem- to hearing all these things. He would loists. Ellington’s purpose of composing ber 29, 1941, Bigard and his orchestra make the chords all the wrong way, gi- Clarinet Lament was to show off the cla- recorded for Victor in Hollywood, The

7 Louis Armstrong, Billie Holiday and Barney Bigard in the 1947 motion picture New Orleans.The small band in the movie became the model for Armstrong´s All Stars. band included Bigard (cl.), Billy Stray- Just prior to his death, Bigard comple- References: horn (p.), Ray Nance (tp.), Juan Tizol ted his autobiography With Louis and Stanley Dance, The World of Duke Ellington (v.tb.), Harry Carney (bars.), Jimmie The Duke. It was published on March Duke Ellington, Music Is My Mistress Blanton (b.) and Sonny Greer (dr.). The 17, 1986. In his book, Bigard wrote about John Edward Hasse, Beyond Category, The Life Bigard orchestra recorded Brown Suede, Duke: “There was something different and Genius of Duke Ellington Noir Bleu, “C” Blues and June. The me- about him. Ellington made you feel so Gunther Schuller, The Swing Era: The Develop- lody of “C” Jam Blues recorded by the much at ease. Just like he was going to ment of Jazz, 1930-1945 Ellington orchestra for Victor in Chicago turn the music business upside down Mark Tucker, Edited by, The Duke Ellington Reader on January 21, 1942, originated from and you would be part of it.” Ken Vail, Duke’s Diary, Part One, The Life of Bigard’s recording. Finally, no one thought more highly Duke Ellington, 1927-1950 On his own and joining of Barney Bigard than Duke Ellington, who wrote of him in 1973: “He is a very Louis Armstrong original and imaginative cla- Bigard left Duke’s band in 1942 and was rinet player, and he gave our replaced by Chauncey Haughton. Bigard band another of its distinc- moved to Los Angeles and did sound tive sound identities. And he track work and played with Freddie Slack had that woody tone which and Kid Ory. He joined Louis Armstrong’s I love on the instrument. He All-Stars after having played an onscreen was invaluable for putting the featured role with the Armstrong band in filigree work into an arrange- the 1947 film New Orleans. Bigard also ment, and sometimes it would appeared in the 1958 film St. Louis Blues remind you of all the delicate with Nat King Cole, Ella Fitzgerald, Pearl wrought iron you see in his Bailey and Eartha Kitt. hometown.” Barney Bigard passed away at the age of 74 on June 27, 1980. Reporting on his death on June 28, the New York Times said: “Barney Bigard, the mellow- clarinet soloist whose liquid low register tone complimented the legendary sound of the Duke Ellington Orchestra during the 1920’s and 1930’s, died yesterdays at Brotman Memorial Hospital in Cul- Bigard with trumpeter ver City, California …. He shared a pre- Buck Clayton, bass player eminent stature with the Ellington band, Arvell Shaw and Earl alongside featured performers such as Hines at the piano, France Johnny Hodges, the saxophonist, and Joe mid 70´s. (Tricky Sam) Nanton, the trombonist.”

8 Bigard’s style – Personal remarks from a big fan

My first jazz album was ”The is – as from time to time, and always on purpose – playing blue notes with the works of Duke Ellington, vol 1”; impression of being slightly flat, and a LP that I bought in my early then he bends the note up to the right teens. On the last two tracks, a pitch. Dreamy sadness, touching one’s clarinet player appears, elegant heart! Both arpeggios, scales and chro- matic scales are used. The fills after the and with technical brilliance. last bridge are of full intensity, and the Bigard enthralled me with his break in the coda completes this little “magic flute” then and still does masterpiece. when I listen to his recordings Duke Ellington’s orchestra was to a from different times. high degree built on the different voices of Hodges, Carney, Miley, Nanton and others. The clarinet also gave a distinct The purpose of this character to the band; players like Rus- text is to bring out sell Procope and Jimmie Hamilton took what makes Bigard care of and developed the legacy of Bar- (in my opinion) one ney Bigard, the instrument’s first virtuo- of the most interes- Barney Bigard talking to the Swedish so in the orchestra. Listening to his solos ting clarinet-players clarinet-player Tommy Löbel at Grand Parade in other contexts lead me to the feeling in the history of du Jazz, Nice, France, 1977 that it was in the Ellington sphere where jazz, and also some Bigard’s greatness came into full bloom. description of his ”tricks and licks”. I background remained over the years To me, the most appealing feature refer to some recordings, and hopefully in his playing. Although phrasing very of Bigard’s playing is the intensity and the reader has access to at least one or originally, things like the arpeggios still the beautiful, warm sound. Spiced with even a few of them. Of course, more re- recall the Crescent City style. The New all the above described licks and other ferences could have been made, but this Orleans tradition is of course even more musical tools, they give us the unique is not meant to be a comprehensive the- obvious in recordings when Bigard played trademark of Bigard’s clarinet playing. sis, rather some personal reflections. with Louis Armstrong’s All Stars, for in- Second to none. The first two examples are from a re- stance in Saint Louis Blues. In Squeeze Me cording session soon after Bigard joined his glissandi give a very bluesy touch to Claes Brodda the Ellington orchestra in 1928: Black the solo. Beauty and Jubilee Stomp. Here Bigard Clarinet Lament, also called Barney’s The following numbers are referred to: uses more attack and vibrato than later Concerto, which was a feature number in the thirties. But already in these num- with the Ellington band, makes a perfect Black Beauty (Ellington, 1928) bers, some personal licks appear; the fast exposure of the Bigard excellence. It is Jubilee Stomp (Ellington, 1928) running chromatic scales; the high notes worthwhile studying the first recording Barney Goin’ Easy (Barney Bigard and up to F (concert key) and the beautiful from 1936, and compare it to the Fargo his orchestra, 1939) sound of his clarinet. session four years later; at Fargo he is Squeeze Me (Satch plays Fats, 1955) Saint Louis Blues (Satch plays WC Han- In the small band number Barney Goin’ even “wilder”, but keeps essentially to dy, 1955) Easy, the very fast arpeggios are mixed the same routines. The intro commences Clarinet Lament (Ellington 1936) with scales and chromatic scales. And, with an intense solo phrase including a Clarinet Lament (Ellington 1940) as always, the phrases run gliss. While presenting the up and down the full regis- melody, his wonderful low ter without ever seeming register sets the stage. In rhythmically unsafe. The the following choruses he third chorus starts with some Left: Bigard in the Ellington very good examples of how Orchestra. Bigard often commences a phrase with a rapid upward arpeggio just before the sfor- zato. When listening to Bigard’s solos and obligato playing Right In the first line up of Louis from different periods, it’s Armstrong´s All Stars with Jack notable that his New Orleans Teagarden and Armstrong.

9 Clarinet Gumbo Today the clarinet is not a particularly popular instrument. Back in the early days of jazz the clarinet was quite common and many orchestra leaders were clarinettists like Benny Goodman, Artie Shaw, Woody Herman, Hal Kemp and Les Brown.

With the advent of be- easy to recognize a clarinet soloist. bop in the 1940s it see- We can easily tell if it is Goodman med like there was no or Shaw taking a solo. Likewise room any more for the the scale running Buster Bailey clarinet. It is probably and the hoarse Edmond Hall are correct to say that it is easily recognized. When Lester easier for an impro- Young took to playing his metal vising jazz musician clarinet he did it much in the same to express himself on way as he handled his tenor. Wyn- the saxophone rather ton Crawley is of course in a cate- than the clarinet. The gory of his own and so is Pee Wee saxophone allows for Russell. The modernists Buddy De more sound effects Franco and Tony Scott can easily and is considered ea- be identified. The same goes for sier to handle than the Barney Bigard. In whatever sur- clarinet. Many sax- rounding you find him, Ellington, ophonists double on Armstrong or Art Hodes you can clarinet and vice versa always tell it is Barney Bigard. His but for obvious rea- solos are very typical and so is also sons the main instru- his accompany playing behind ment takes over and another soloist. Nat Hentoff de- the side instrument is scribes Bigard’s style as if he were many times oversha- calling to his beloved on some far dowed. shore. Woody Herman was a great Take Jimmy Hamilton as an example. much of this idea with him into the admirer of Barney Bigard and named He was a brilliant clarinettist but could Ellington orchestra and Duke certain- one of his compositions after Bigard – also handle the tenor saxophone capa- ly appreciated what he described as Steps, which was Bigard’s nickname. bly but then he showed a completely Bigard’s woody tone and he compared Bigard himself used his nickname different side of his personality. Sidney his playing to the delicate “wrought when he recorded two numbers for the Bechet was likewise very good on the iron” seen in New Orleans. Still Barney Signature label and called them Steps clarinet but chose to concentrate on Bigard apparently had some problems Steps Up and Steps Steps Down. his soprano saxophone. Barney Bigard with understanding Ellington’s way of There were never any scandals went the other way. He doubled on the arranging. In an interview Bigard once around Barney Bigard. He didn’t use tenor saxophone but never showed expressed the opinion that Duke wrote any excess of alcohol and his name any ambitions to develop his playing in a weird way. It took me some time to was never mentioned in connection but concentrated on the clarinet. Still get used to hearing all these things. He with drugs. Whether he smoked mari- he was apparently very good on the would make the chords all the wrong juana we don’t know although he once tenor at the time. Doc Cheatham tells way, giving to someone else the part he recorded a tune called Sweet Marijuana in an interview that he deemed Bigard should have given the clarinet player.” Brown. Over his 14 years with the Ellington the greatest tenor player he ever heard. In his autobiography Music Is My orchestra Barney Bigard can be heard However, that was before he had heard Mistress Duke devotes only a little on numerous recordings with the Coleman Hawkins, he admitted. more than one page to Barney Bigard band. Especially noteworthy are those Back in the 1930s it was not unusual and it is shared with Wellman Braud with small groups from the band made for orchestras to play arrangements as both of them emanated from New under his own name. The excellent re- with a passage for a clarinet trio or Orleans. Ellington admits that Bigard cordings are too many to mention here even a clarinet quartet. Today this is a made “valuable suggestions in regard but maybe Barney Goin’ Easy (aka I’m rarity. Ellington, however, always had to music” and by that we understand Checking Out, Goom Bye) and Clarinet a good reed section and could employ that Bigard made contributtions to Lament (aka Barney’s Concerto) were a clarinet trio up to the end of his ca- some of Ellington’s compositions. We some of his own favourites. reer. now know that Bigard had a hand in

The clarinet as a jazz instrument got the creation of several numbers and in its start with the early New Orleans the case of Mood Indigo it was only after Bo Haufman bands when it handled the treble em- several years that his name was credi- bellishments above the trumpet (cornet) ted to the composition. and trombone. Barney Bigard brought For some reason it is always fairly

10 AlbertSimilar or but differentBoehm? Sometimes a question is raised con- Oehler and Reform-Boehm clarinets, with developments for precision of intonation cerning what types of clarinet diffe- and technique to each model, respectively. rent players use. There are two main A notice of clarification; a German system types; the French system (often cal- clarinet could of course be made outside Ger- led Boehm) and the German systems many. For instance, Yamaha makes excellent German model – as well as Boehm – clarinets. (Albert or Oehler). In Germany and To the listener, it is of less interest how many Austria, the latter kind are more of- keys there are on the instrument, and where ten used; elsewhere in Europe and they are placed; the concern is of course the the USA, the Boehm system clari- musical result. Technically, anything that could be played on one system, can be per- nets are more common. formed on the other. But there is a small dif- Among jazz musicians, the Boehm is no- ference in sound. In the high register, the Al- wadays the most frequent kind of clarinet. bert and Oehler system clarinets are slightly In New Orleans, the tradition was strong warmer, where the Boehm has a more fragile for the Albert system. Players like Johnny sound. In the low register, the two former mo- Dodds, Jimmie Noone, Barney Bigard, dels often give a more “wooden” sound. (By Sidney Bechet as well as Jimmy Dorsey these last sentences, I am afraid I have to be and Russell Procope used the Albert sys- prepared to receive criticism from many Bo- tem clarinets, while Benny Goodman, Ar- ehm clarinetists. OK, I admit: I play the Oehler tie Shaw, Buster Bailey and Jimmy Hamil- system clarinet myself.) ton all played the Boehm.

A very early A clarinet that clarinet, more than never became a hit. 200 years old. In the 1930s, The first clarinets were a kind of Albert constructed in the system clarinet 18th century; the first called “Deutsche super star on the in- Jazzklarinette”or strument was Anton “Albert Plateau”, Stadler, for whom with covered Mozart wrote the holes was de- clarinet concerto and veloped with the clarinet quintet. the purpose of At the time, the in- making it easier strument was quite for saxophone simple, which makes players to switch Stadler’s performan- to clarinet. ce even more impres- sive. These early cla- Two different clarinet systems: rinets had just a few There are more si- keys and no rings; Oehler (left) and a Boehm (right). milarities than diffe- many of the augmen- Of course it isn’t easy to see whether rencies between the ted notes were achie- it is a Boehm or an Albert clarinet, German and French ved by so called fork especially not when a clarinetist is hiding systems, making it griffs. In the first half the instrument under his or her fingers. more or less impos- of the 19th century, sible for the players to change back and forth. several instrument constructers developed But there is one key that is never You can make the comparison of driving two the clarinet; the most famous were Boehm hidden by a player’s hands, a key that different cars, with the clutch and brake shif- (in France) and Albert (in Belgium). Around differs between the German and French ted, and the gears in different positions. Of 1900, the German Oehler developped the clarinets: the register key. course it’s possible to relearn, but might be Albert system. Both the Oehler and Albert confusing – and unsafe – to switch too often. clarinets are in the tradition of the first On Boehm it is placed on the back side simple system, but with lots of keys and of the instrument, and therefore only seen rings giving alternatives to the fork griffs. in profile; on Albert and Oehler the regis- The last half century has given us impro- ter key is “sneaking” up in front vements of the different systems like Voll- (see arrow). Claes Brodda

11 Barney Bigard-discography

The DESS-member Håkan Skytt has been kind enough to put together Los Angeles, unknown date 1957. this discography. Because of space limitations the discography has to be Rose room Liberty LRP 3072 restricted to recordings made under Bigard’s name only. During his ca- Mahogany Hall Stomp - reer Barney Bigard made numerous recordings as a sideman but these Mood Indigo - have to be left out. The recordings made under the name of “Barney Bigard and his Jazzopators” are likewise omitted as they are considered Bob Stone (b) replaces Morgan; Coons (mellophone –1) to belong to the Duke Ellington discography. C jam Blues Liberty LRP 3072 Barney Bigard acc by Freddie Slack and his Orchestra: Mardi Gras Time - Ab Mur (1) - Barney Bigard (cl) with orchestra directed by F. Slack (p/cond) Louisiana And Me - Radio Broadcast, October 3, 1943. Step Steps Up - Rose room Temple (Dan) M554 Step Steps Down - Black and Tan Blues -

Barney Bigard Trio: Barney Bigard/Claude Luter Quintet: Barney Bigard, Claude Luter (cl) Ed- Barney Bigard (cl) Eddie Heywood (p) Shelly Manne (dr) die Bernhard (p) Roland Bianchini (b) Teddy Martin (d) New York , January 22, 1944. Paris, Dcember 14, 1960. T1925-1 Tea for Two Signature 28116 Double Gin Stomp Vogue LD536 T1926 Step Steps Up 28114 Royal Garden Blues - T1927-1 Step Steps Down - Doo Boo Loo Stomp - T1928-1 Moonglow 28116 Honeysuckle Rose - Fantasy for Clarinet and Strings: Barney Bigard (cl) Remo Palmieri (g) Al Hall (b) (Claude Luter out –1) Paris, December 15, 1960. plus The Roger Kay Strings Struttin´ With Some Barbecue Vouge LD536 New York , November 27, 1944. Mood Indigo - RK1 A Portrait of Louise (Indigo) Rex J9001 China Boy - RK2 A Lull at Dawn (Tango) - C jam Blues EPL 7821 RK3 Wrap Your Troubles in Dreams (Poem) Rex J9002 Sobbin´ And Cryin´ - RK4 Soft and Warm (Arabesque) - Promenade Aux Champs-Elysées - Barney Bigard and his Orchestra: ´S Wonderful (1) - Joe Thomas (tp) Barney Bigard (cl) Georgie Auld (ts) Sweet Lorraine (1) LD536 Cyril Haynes (p) Leonard Feather (p-1) Chuck Wayne (g) Barney Bigard/Art Hodes Quartet: Billy Taylor (b) Stan Levey (dr) Barney Bigard (cl) Art Hodes (p) Rail Wilson (b) Barrett Deems (dr) New York , December 29, 1944. Chicago, January 29, 1968. BW55 Blues Before Dawn (1) B & W 1206 Sweet Lorraine Delmark DS211 BW56 Poong Tang - Hesitation Blues - BW57 Nine O´clock Beer B & W 1207 Makin´ Whoopee - BW 58 How Long Blues - Three Little Words -

Georgie Auld and Cyril Haynes out Nappy Trottier (tp) George Brunis (tb/vcl) added Poontang Selmer (F) Y7231 Chicago, January 30, 1968. Rose room - Bucket´s Got A Hole In It (GB vcl) Delmark DS211 A Lull at Dawn Selmer (F) Y7232 Tin Roof Blues - Blues in Barney´s Flat - Tin Roof Blues (alt take) DS215 Barney Bigard Sextet: Sensation DS 211 Joe Thomas (tp) Barney Bigard (cl) Joe Thomas (ts/vcl) Art Tatum (p) Sensation (alt take) DS215 Billy Taylor (b) Stan Levey (dr) Bye And Bye DS211 New York, January 5, 1945. Barney Bigard and his Orchestra: BW63 Can´t Help Lovin´ That Man B & W 14 Dick Cary (tp-1, altohorn-2, p-3) Barney Bigard (cl) Ray Sherman (p-4) BW 64 Please Don´t Talk About Me - Dave Koonse (g-5) Eddie Safranski (b) Nick Fatool (dr) BW65 Sweet Marijuana Brown (jt vcl) B & W 13 Hollywood, June 25, 1973. BW66 Blues For Art´s Sake - Off Shore (1, 3, 5) RCA APL1-1744 Barney Bigard Quintet: Stachmo´s Dream (3, 5) - Joe Thomas (tp) Barney Bigard (cl) Johnny Guarnieri (p) Mood Indigo (2, 5) - Billy Taylor (b) Cozy Cole (dr) Memoir de Bayou (3, 5) - New York, February 5, 1945. Easy On The Ears (1,3, 5) - HL82-1 Rose room Keynote 617 HL83-2 Bojangles Hollywood, July 18, 1973. HL84-4 Coquette - Tea For Two (2) RCA APL1-1744 HL85-2 Borobudor Clarinet Gumbo (1, 4) - Struttin´ With Some Barbecue (2, 4) - Barney Bigard Sextet: Wampun (1, 4) - Jackie Coons (tp) Burt Johnson (tb) Barney Bigard (cl) Florence Off Ramp (2, 4) - Bruce McDonald (p) Al Morgan (b) Charlie Lodice (dr) Slings And Arrows (2, 4) -

12 Bigard berättar Barney Bigards självbiografi är ingen nyhet, men den har inte tidigare presenterats här i Bulletinen. Barry Martyn, själv mu- Hodges on alto and that´s Barney Bigard and the Legends of jazz: siker, lärde känna Bar- when Duke really began Andrew Blakeney (tp) Louis Nelson (tb) Barney Bigard (cl) ney Bigard i början av to build his band.” Alton Purnell (p) Ed Garland (b)Barry Martyn (dr) 1960-talet och de två blev Några av Bigards många Hollywood, May 29, 1974. mycket nära vänner. När inblickar i och reflektio- Legend´s Funky Blues Crescent Jazz Prod. CJP-2 Martyn 1972 föreslog Bi- ner från hans tid i Elling- I Surrender Dear - gard att skriva ner sina tons orkester: Hodges var minnen var han till en en av Bigards stora idoler, början oförstående. Men Back O´town Blues - och det var lycka att sitta han gick med på att Mar- bredvid honom i saxsek- Barney´s Boogie - tyn intervjuade honom tionen i 14 år. Juan Tizol Hollywood, May 30, 1974. och det blev många tim- var en fantastiskt kun- Joe Darensbourg (cl) added; Bigard (cl-1) only mars samtal som banda- nig musiker, ”no doubt Black And White Rag Crescent Jazz Prod CJ-2 des under ett par års tid the best musician in the - och som efter ett omfattande redige- band”. Wellman Braud kunde egent- Yellow Dog Blues - ringsarbete resulterade i Bigards själv- ligen inte alls spela tuba, ”just blew Creole Love Call (1) - biografi – utgiven 13 år efter arbetets like mad”, men han var suverän med High Society (1) - start. Martyn misstänker i sitt förord basfiolen. Sonny Greer kunde få se att Bigard måste ha varit alla tiders Where Or When (1) - någon bekant komma in i publiken, mest svårintervjuade person: han var Louisiana And Me (1) - börja vifta med armarna som hälsning dels ”not the world´s best talker”, dels och helt lämna den stackars solisten Giants in Nice – Earl Hines/Barney Bigard: den mest blygsamma person Martyn utan understöd, men ingen kunde bli Bill Coleman (tp) Vic Dickenson (tb) Barney Bigard (cl) mött i jazzens värld. Detta avspeglas arg på honom. Det brukar sägas att El- George Holmes, Buddy Tate (ts) Earl Hines (p) Arvell Shaw (b) också i boken: Bigard var varken de lington försökte få Cootie Williams att Cozy Cole (dr) många eller de stora ordens man och spela som Bubber Miley, men det är Nice, July 19, 1974. han är mycket blygsam, närmast för- inte sant enligt Bigard: ”in fact he was tegen om sina egna insatser. Men han I Surrender Dear RCA (F)FXL1-7156 doing all that growl stuff before Bub- kommer loss när idoler och beundra- Rosetta - ber”. Och Ellington själv? Ja, ett geni de kollegor beskrivs i en rad fint teck- helt enkelt. Bigard (cl) Earl Hines (p/vcl) Jimmy Leary (b) Teddy Martin (dr) nade miniporträtt. Bigard lämnade Ellington pga sin Nice, July 20, 1974. Uppläggningen är enkel: Bigard be- längtan efter att slippa turnélivet – av It´s Wonderful RCA (F)FXL1-7156 rättar om sitt liv kronologiskt och bör- samma skäl gjorde han senare sina I Know A Little Bit About A Lot Of Things (EH vcl) - jar alltså i New Orleans 1906. Bokens uppbrott från Louis Armstrong All The One I Love Belongs To Somebody Else - titel omnämner bara Bigards välkän- Stars, det tredje och sista 1961. All Star Dust - da perioder med Ellington och Louis Star-sextetten bildades efter inspel- Do You Know What It Means Armstrong, men en lika omfattande ningen av filmen New Orleans 1947 Basin Street Blues - del handlar om uppväxten, tidiga mu- där Armstrong var stjärnan. Bigard in- sikaliska influenser, läromästarna och We Wish You Love (EH vcl) - gick i det lilla band i filmen som blev åren som musiker före 1927, då Elling- modell för den direkt därefter bildade Barney Bigard with The New Ragtime Band: ton knöt honom till sin då utvidgade gruppen med, förutom Armstrong och Robert Antenen (tp) Pierre Descoeudres (tb) Barney Bigard, Jacky orkester efter Wellman Brauds kon- Bigard: Dick Cary (snart efterträdd av Milliet (cl) Vino Montavon (p) Bernhard Moritz (bj/g) Hans Schlapfer taktförmedling. Earl Hines), Arvell Shaw och de av Bi- (b) Rolf Sydler (dr) Orsaken till att Ellington ville er- gard älskade Sidney Catlett och Jack Epalinges, March 18, 1975. sätta Rudy Jackson som klarinettist i Teagarden. De får alla ett särskilt litet Struttin´ With Some Barbecue Evasion EB100213 orkestern var enligt Bigard, som i sin kapitel. tur fick historien från Braud, att Jack- C-jam Blues - Av störst intresse är kanske ändå be- son kommit till Ellington med ett nytt High Society - rättelserna från Bigards tidiga år. Dels stycke, inget mindre än Creole Love presenterar han där mest nytt stoff Call, som föll kapellmästaren i smaken till jazzhistorien, dels målar han sin Bigard (cl) with p – g – b – dr only och spelades in. Men det följdes av en tillbakahållna attityd till trots levande Sweet Lorraine - stämning från King Oliver, melodin bilder från New Orleans, Chicago och var tydligt baserad på hans Camp Mee- New York. Han låter oss möta bl a Lo- Milliet (cl) added ting Blues som Jackson nu hävdade renzo Tio, Omer Simeon, Buddy Petit, Creole Love Call - var hans egen komposition. Ellington Kid Ory, Manuel Perez, Johnny Do- Mood Indigo - hade fått nog av Jackson. dds, Luis Russell och många fler. Inte Att Otto Hardwick, Bubber Miley att förglömma King Oliver som har en Barney Bigard & The Pelican Trio: och Tricky Sam Nanton orsakade särskild plats i hans hjärta. Barney Bigard (cl) Duke Burrell (p) Barry Martyn (dr) problem för Ellington med sina våld- Boken är inte den mest spännande, Los Angeles, unknown date, 1976. samma dryckesliv är väl känt. Spela uppseendeväckande eller djupträngan- Wrap Your Troubles In Dreams Crescent Jazz Prod. CJP-5 kunde de alltid, men det hände mer än de av jazzmusikerbiografierna. Därtill en gång att de inte infann sig på Cot- The Man I Love - är Bigard själv alltför för anspråkslös. ton Club. Bigard återger hur Ellington Don´t Get Around Much Anymore - Ellington-. Armstrong-, New Orleans-, fick nog: viktiga personer kom för att och naturligtvis Bigard-intresserade re- Wampun - höra dem och de var inte där, ”That´s kommenderas dock tveklöst att ta del Rosetta - great for the future of the band, isn´t av den. Undecided - it!” Han började göra deras liv i orkes- Claes Englund Star Dust - tern så otrevligt att de slutade. Dock Clarinet Gumbo - inte Tricky Sam, som ”forgot his bad Barney Bigard: With Louis and the Duke, My Funny Lookin´ Baby - ways and got into line again”. Bigard: The Autobiography of a Jazz Clarinetist, Just You, Just Me - “To replace these guys he got Coo- edited by Barry Martyn, Oxford Univer- tie Williams on trumpet and Johnny sity Press 1986, som paperback 1988. 13 I was most surprised by the extent of his borrowings from other musicians. I Duke. A Life knew he was in the habit of doing so, but I didn’t fully realize the extent to which his compositional process was shaped of Duke Ellington by his need to collaborate, which arose in large part from the fact that he found I vårt förra nummer av Bulletinen upplystes om att en ny bok om it difficult to write memorable tunes. Ellington med ovanstående titel snart kommer att släppas av förlaget I’ll admit, though, that the details of his Gotham Books. Närmare bestämt kommer boken att finnas tillgänglig very enthusiastic sex life occasionally på marknaden den 17 oktober. Författare är Terry Teachout som uppen- surprised me as well! barligen gjort ett grundligt förarbete och forskning kring Duke Ellington How did Duke get that scar on his så vi har all anledning att hoppas på en mycket informativ och läsvärd bok . face? Why was he so I en intervju nyligen ställdes ett antal frågor till författaren om Ellingtons ashamed to show it? person och vi citerar vissa av dem här. Edna, his wife, attacked him with a razor when she found out that he was sleeping What kind of a person was by most of his fans, Ellington created with another woman. I think he was as- Duke in private life? his music collectively, though he was hamed of the scar because he hated the Was he trustoworthy? Loyal? Honest? always the auteur, the man who made idea of anyone knowing that he’d ever That’s a tricky question! Like many geni- the ultimate decisions, and he was so- been at the mercy of a woman. He had uses, Ellington was almost entirely self- lely responsible for writing most of his enormously complicated feelings about centered, though his selfishness didn’t major instrumental pieces. On the other women, a fascinating mixture of attrac- exclude kindness and benevolence on hand, bits and pieces of the melodies of tion, hatred, and above all distrust. most of his big pop hits were written by his own terms. But a fair number of his Now that you’ve extensively researched his sidemen. To be sure, he usually gave sidemen considered him unscrupulous, Duke Ellington and Louis Armstrong, credit where it was due, but not always, and I can’t say that I blame them for fee- who do you have more of an affinity and he tried whenever possible to buy ling that way. for? Why? those bits and pieces for flat fees instead Was Ellington as great a lover as he’s of cutting his collaborators in on the Again. That’s a tricky question. Louis said to have been? song writing royalties. was clearly the more likable man, in part Even greater, by all accounts. Throug- because his personality was so comple- hout his life Ellington was catnip to wo- What effect did Ellington’s middle class tely open and unguarded. Duke, howe- men, and he rarely said “no” when they family background have on his persona- ver, was far more intriguing, for the op- invited him into their beds. I didn’t even lity and music? posite reason: he only showed you what try to count his lovers. I can’t count that It was absolutely central to his personali- he wanted you to see, and nothing more. high. ty as well as to this music. Ellington saw I guess I’d have to say that I would have himself as a member of the light skinned Did Ellington really write preferred to be Louis’ friend, though I black bourgeoisie, an elegant, cultivated all of his hit songs and instrumental com- think it would have been great fun to gentleman who insisted on being taken positions or did he have unacknowledged hang out with Duke on occasion. I’m not seriously by the white world and perfor- collaborators? sure I would have wanted to work for ming not only in nightclubs but in con- him, though. He had many unacknowledged colla- cert halls. borators, starting with Billy Strayhorn, Svaren antyder att författaren Terry Tea- his closest musical associate. He wasn’t What was the most surprising fact you chout har gjort sin läxa om Duke Ellington a plagiarist, but to an extent that’s not came across in your research of his life? och vi ser med intresse fram emot att få läsa generally realized or fully understood Speaking as a musician and a scholar, hans bok. Bo Haufman

Jazz Humour New Books A’Comin’? Charlie Barnet var en stor beund- rare av Duke Ellington men de Ett rykte som vi har uppsnappat på nätet säger att Mark Cantor planerar tvingades självklart konkurrera en bok om Duke Ellingtons musical Jump For Joy som framfördes på Mayan på marknaden. I senaste numret Theatre i Los Angeles 1941. Mark Cantor är framför allt känd för sina kun- av The IAJRC Journal berättar skaper om och omfattande samling av filmer om jazz. Vi hoppas ryktet talar Charlie följande episod: “We had sanning och ser med intresse fram emot utgåvan. a battle of music June 1941 in Cul- ver City. We were naturally ner- Vi har vidare snappat upp att en författare vid namn Glenn Caldwell vous and eager. I told the guys to planerar att ge ut en biografi över en av Ellingtons barberare. Han hette get two quarters of gin and pick Rogers Simon och fick sin första kontakt med Duke redan 1940 och under your man meaning instrument flera perioder reste han med orkestern som Ellingtons personlige frisör. for instrument. Get Duke’s men Simon var även barberare för andra stora personligheter som Nat King stoned and we stand a chance! We Cole och boxaren Sugar Ray Robinson. Kanske kan boken innehålla något did and what a catastrophe! They drank all our booze plus their own av intresse för oss som vill fördjupa oss i Ellingtons värld. and kicked the shit out of us”.

14 Ellington at the White House 1969 är en bok sammanställd av amerikanen Edward Allan Faine. Av bokens 300 sidor består de sista 100 av bilagor av varierande intresse. De 200 sidorna dessförinnan är hälften citat från tidigare böcker, tidningar och ra- dio- och TV program, vilka Faine sammanfogat med egna ord och tankegångar utan att tillfoga något väsentligt för en jazzintresserad läsekrets. Bokens huvudinnehåll sammanfattas bandmedlemmar, nämligen Clark Terry, som avskydde Nixons politik. För den väl på sidan 13 där Faine skriver att ”On Bill Berry och Louie Bellson. Musiken jazzintresserade är häftet som finns April 29, 1969, only three months after finns utgiven, utan mellanliggande prat i CD-fodralet mer givande än Faines his inauguration, President Nixon besto- och överlämnande av medaljen på en bok, vilken dock ger en del intressanta wed the Medal of Freedom, the nation’s Blue Note skiva som kom ut 2002. Att vinklingar på hur jazzartister kunde an- highest civilian honor, to Edward Ken- det dröjde 33 år innan musiken gjordes vändas för politiska syften. För första nedy ’Duke’ Ellington on the occasion of tillgänglig på CD förklaras av att två av gången spelades ett kulturevenemang i his seventieth birthday. This marked the de medverkande musikerna vägrade Vita Huset in både audiellt och visuellt. first time in American history that anyo- lämna sitt tillstånd till utgivningen, (Nixon blev ju senare känd för sina in- ne in jazz has been so honored.” Paul Desmond då han avskydde sin spelningar i andra sammanhang.) Musi- version av Chelsea Bridge och Jim Hall Åtskilligt utrymme ägnas åt hur man ken gjordes, långt innan CD:n kom ut, fick Vita Huset att arrangera denna fest, tillgänglig flera gånger per år via Voice naturligtvis med politiska baktankar. El- Duke och president Nixon of America och filmen klipptes ner till lington hade tidigare uppträtt ett 17,5 minuter långt program inför demokratiska presiden- som i propagandasyfte sändes ter och nu ville Nixonadminis- ut till 119 länder för visning i trationen omvända Duke till kultursammanhang och i lo- republikan och samtidigt vin- kala TV-kanaler. na sympatier hos den färgade I mitt bibliotek har jag ett befolkningen. Åtskilliga gång- drygt 30-tal böcker som hand- er noteras det även att Dukes lar om Duke Ellington, hans far ofta arbetat som kypare i liv, musik, musiker, orkester Vita Huset och nu var sonen samt hans plats i musikhisto- festföremålet för en större rien. Samtliga är skrivna av mottagning. Denna bestod av personer som kände honom, en middag för 82 personer och hade arbetat med honom, har en konsert med ytterligare 133 upplevt honom eller är musik- speciellt inbjudna, följt av en forskare. Nu har det dykt upp jam session med dans. I bila- böcker som är mycket smalare. gorna redogörs noggrant för Mortons bok om Ellington at vilka Duke fått bjuda in och Newport ’56 kretsade runt en vilka av dessa som tackade ja enda konsert men är synnerli- respektive inte fick eller kunde gen intressant och välskriven. komma. Den intresserade kan Sedan har vi den nu aktuella även studera gästernas bords- boken om hur Duke som för- placering under middagen ste färgade person och jazz- samt menyn. musiker får den högsta civila utmärkelsen i Amerika. En ny Den efter middagen följande bok med anknytning till Duke konserten ägnas 40 sidor. Den har aviserats som lär handla är inte en jazzkonsert i gäng- om ”Duke’s barber”. Håller se mening, utan en hyllning man på att mjölka ut vad som till Duke som kompositör. 27 går av den minskande skara av hans melodier avverkas människor som fortfarande på drygt 70 minuter, varefter har Duke Ellington som stor Duke spelar en kort improvi- musikfavorit? sation på tre minuter och kallar den Pat, till The First Lady’s Peter Lee ära. I orkestern bestående av Edward Allan Faine: mycket välkända musiker in- Ellington at the White House 1969 går även tre av Dukes tidigare IM Press

15 Duke och Satchmo – romanhjältar ”Louis Armstrong was born poor, died rich, and never hurt anyone on the way” (Duke Ellington).

Att den klassiska jazzen numera inte lockar stora lyssnarskaror bland ungdomen, det känner vi alla till. En som försökt ändra på detta sorgliga förhållande är den amerikanske läraren och författaren Mick Carlon. Han debuterade 2011 med en roman om Ellington, Riding on Duke´s Train, och följande år kom en liknande bok om Armstrong, Travels with Louis (finns nu också i pocketupplaga). Båda berättelserna är avsedda för unga läsare, och Carlon vill gärna skänka jazzlegenderna en idolstatus i stil med den som den moderna populärmusikens megastjärnor äger.

I båda romanerna får en pojke uppleva träder i ett kapitel, som festlig vän till daren Roddy Doyle berättar fantasifullt jazzens storheter på nära håll. Föräld- Louis. Även Dizzy är, liksom alla jazz- om Satchmos öden och äventyr under ralöse Danny från Georgia upptas som musiker, ”a nice guy”. Fakta och fantasi tjugotalet i Oh, Play that Thing (2004). familjemedlem i Ellingtons orkester. Det blandas, helt rimligt eftersom detta ju är Eftersom författaren här vänder sig till är sent trettiotal och Danny får följa med en roman. På europeisk turné kommer vuxna läsare har han inte ansett sig be- på den stora turnén till Europa, med vis- Armstrongs drömsextett till Paris, ger höva förbättra verkligheten. Whiskyn telsen i Sverige som en höjdpunkt. Fyr- konsert där Duke till stor överraskning flödar, och läsaren får också besked om tioårsfirandet på hotellrum i Stockholm dyker upp och erbjuder sig vikariera vid Armstrongs idoga bruk av marijuana. beskrivs förstås med hjälp av musiker- pianot. Fred får sitta in i ett par nummer, Hos Carlon däremot föredrar han och minnen och biografier, och den svenska och lyckan är fullständig. andra musikanter apelsinjuice, i motsats publiken lovprisas för att ha visat rö- De två romanerna anknyter till var- till rock- and rollens idoler som ju har rande ”generosity and love”. Särskilt andra. Barney Bigard förekommer likt helt andra vanor vad gäller drycker och kärleksfullt, utöver Duke själv, beskrivs Duke i båda, och historien om Louis droger. två av orkesterns medlemmar: Ivie An- anspelar tydligt på vad som berättats i Med stigande ålder blir vi allt mer derson som blir en lyssnande och hjäl- den föregående boken. Danny och Fred skeptiska och desillusionerade, och jazz- pande äldre syster, och Rex Stewart som är båda bokmalar med samma favoritro- scenen i Carlons version kan för oss äldre tar sig an Dannys litterära fostran och maner, framför allt älskar de Dickens’ tyckas alltför idylliserande. Personerna rekommenderar goda böcker. Danny de- David Copperfield. Inte överraskande liknar helgon, vilket de förstås inte var i lar rum med Rex, sin ”pal and teacher”. då denna i och för sig lysande klassiker levande livet. Värre synder än pokerspel onekligen har sina sentimentala inslag, Alla är präktiga och goda, ”Duke has a beskrivs inte. Å andra sidan innehåller och i Carlons romaner får personerna heart of gold and so do his men.” båda böckerna mycket livfulla och in- påfallande ofta tårar i ögonen av rörel- kännande beskrivningar av jazzmusik I romanen om Satchmo heter poj- se. I Paris möter Danny en färgad flicka ken Fred, han är inte föräldralös men som äger motorcykel och bjuder på lä- och konstnärligt skapande. Musiken blir moderlös. Handlingen är förlagd till rorik sightseeing. När så Fred kommer faktiskt mer levande än dess upphovs- 1959-60, varför Armstrong inte kan bli till London tjugo år senare upprepas his- män. Framför allt är Carlons syfte, att fadersfigur som Duke men snarare far- torien, och även replikerna är identiska väcka intresse för äldre jazz hos ungdo- farsgestalt. Fred spelar trumpet tillsam- från den ena romanen till den andra. Nu men, i högsta grad lovvärt. Om böckerna mans med Louis, den ensamme fadern är det parisflickans dotter som likaledes i framtiden översätts till svenska passar är mönsterpappa, den döda modern var kör motorcykel och kan bjuda den ame- de förstås utmärkt att sätta i händerna mönstermamma, fru Armstrong är en rikanske gästen på guidad rundtur ge- på DESS-medlemmarnas barnbarn! mönsterhustru, och den ständigt lika nom världsstaden. Och den kvinna som glade och frikostige Louis betalar kvar- Freds pappa lär känna tack vare Satch- Conny Svensson terets sjukhusräkningar och utdömda mo, hon är en (fiktiv) vokalist som har böter för antirasistiska demonstranter. inspirerats just av Ivie Anderson. Mike Canlon: Dessutom agerar han som ”match-ma- Mick Carlon är inte ensam om att ha Riding on Duke´s Train, Leapfrog Press, 2011 ker” åt änklingen. Dizzy Gillespie upp- gjort Armstrong till romanhjälte. Irlän- Travels with Louis, Leapfrog Press 2012

16 Dukes besök för 50 år sedan

Frågetecknet Duke på Gröna Lund kvar Sven-Gunnar Schröder har som svar på Paul Gonsalves på min efterlysning i Bulletin nr 2 om Elling- Gröna Lunds stora scen. tons sommar i de svenska folkparkerna (Foto Leif Wigh) 1963 skickat mig en serie foton tagna un- der och i samband med framträdandet i ta sin början, kunde vi Karlshamn den 16 juni. Billy Bengtsson svalka oss med gott öl fotograferade. Lennart Persson har ock- som serverades i halv- så sänt mig roliga rader om möten med literssejdlar. medlemmar i bandet som han upplevde Slutligen kom mu- på flera platser under turnén. sikerna in på estraden. Tyvärr ger inte dessa minnen, inklusi- Det var Merit Hem- ve fotografierna, någon ledtråd i frågan mingssons damorkes- om Cat Andersons eventuella medver- I början av juni var det 50 år sedan Duke ter, Ray Nance, Roffe Eriksson, Buster kan under del av turnén; om han deltog turnerade i Folkparkerna. Då bodde un- Cooper, Paul Gonsalves, Jimmy Hamil- var detta också tidigast i Köpenhamn dertecknad i Stockholm sedan hösten ton, Jimmy Woode, Sam Woodyard, Sa- den 17 juni. 1962 och hade förmånen att uppleva hib Shahib med sin flöjt som även fick Det förefaller som om vi får fortsätta Duke med hans magnifika orkester på tjäna som batong medan han var iklädd leva i ovisshet i denna fråga. Ett par per- Gröna Lund två kvällar. Fredagskväl- en poliskask modell äldre, Bengt-Arne sonliga minnen talar för att Anderson len blev minnesrik av två skäl, först och Wallin m.fl. Det blev en glädjens till- medverkade i Malmö (19 juni) och even- främst att få uppleva orkestern på ute- ställning och jag har sällan skrattat som tuellt ytterligare i slutet av turnén. Men scenen och därefter inne på Dans Inn jag gjorde den natten. Merit Hemings- vi har inte kunnat finna några bild- eller som låg nära Pariserhjulet. Jag hade ta- son hade en färgad altsaxofonist som ljudbevis. git min bok ”A PICTORAL HISTORY OF var lång och imposant och kallades för JAZZ” med mig och under en paus när Lady Bird. Altsaxofonen såg ut som en Duke kom ut för att få sig lite frisk luft, liten leksakssaxofon i hennes jättelika tog jag mod till mig och gick fram och barm. Under ett av hennes solon stod frågade om jag kunde få hans namnteck- Ray Nance bakom henne och vevade ning. Det framstod som en självklar gest som om hon vore ett positiv. Gud vad av honom att skriva på en hel sida i den vi skrattade åt Rays alla hyss. Han var stora boken. Han frågade vad jag hette oförmögen att spela vid det här laget och därefter skrev han ”To My Friend på natten. Han bara showade. Sedan Leif, good luck” och därunder den tju- började musikerna spöka ut sig med al- siga namnteckningen. Samtliga av hans lahanda teaterrekvisita och kom in på sidemen inklusive Roffe Ericson skrev scenen i de märkligaste kostymer. Allt- också och jag var genomlycklig. medan vi fick njuta av underbar musik. Inne på Dans Inn fick man höra or- Vid tvåtiden på morgonen, på den tiden kestern spela upp till dans och man fick rådde normaltid, kom vi stapplande ut uppleva den mer avspänd och melodi- från Arenateatern helt omtumlade av valet var lite annorlunda än vad som vad vi hade fått uppleva. Att Ray Nance var med är emellertid normalt förekom under konserter. Nå- Det här var ”en av de underbaraste oomtvistat – och för bl a Leif Jönsson gon dans blev det inte av för min egen jam sessions som kunnat spisas i det härintill oförglömligt. Billy Bengtssons del för det skulle ha stört koncentratio- här landet” skrev man i julinumret av bild av den eftertänksamme Nance på nen att lyssna på musiken och betrakta Estrad. Detta blev kulmen på Duke El- vandring i folkparkssommaren får, i musikerna. Framträdandet på Dans Inn lingtons framträdande på Gröna Lund varje fall för denna gång, avsluta den pågick till klockan 24. från måndagen till fredagen den 3-9 juni lilla utredningen om Ellington-orkestern 1963. sommaren 1963. Men kvällen var inte slut med det, för ryktet spred sig att det skulle bli Jam (Session) på Arenateatern i Allmänna Claes Englund gränd. Min vän Bengt Stånge och jag Leif Jönsson tog oss dit och fick bra platser. Teatern blev snabbt smockfull med folk. Under Se också om Gröna Lund-spelningen på sid en timmes väntan på att Jammet skulle 4: La Maison du Duke.

17 Johnny Isfahan Isfahan – the Pearl of Persia - är en 3 x Hodges stad i Iran belägen cirka 30 mil sö- der om Teheran. Den var en gång Hodges i tiden Irans huvudstad. Isfahan altsaxofon har nu närmare en och en halv mil- jon innevånare och är känd för sin vackra islamiska arkitektur med moskéer och torg och har utsetts av Jazz UNESCO till världsarv. Under sin turné till mellanöstern besökte Duke Ellington och orkestern staden den 7 Archeology november 1963 och framförde där en Den norske jazzforskaren Jan Evensmo konsert. Ellington blev uppenbarli- har sedan länge gett ut flera s.k. so- gen imponerad av dess vackra arki- lografier kring flera av jazzens stora tektur och tillägnade staden en kom- namn. Det rör sig i princip om s.k. position som han också gav namnet ”name discographies” med det tilläg- Isfahan, ”a city of poetic beauty” get att han koncentrerar sig på de so- som Ellington uttryckte det. listiska prestationerna och har intres- Men stycket var faktiskt komponerat santa kommentarer till varje solo. redan innan besöket i Iran och gick ur- sprungligen under namnet Elf. Både Vi har under årens lopp fått ta del av so- Ellington och Billy Strayhorn är regist- lografier kring namn som Henry Allen, rerade som kompositörer men det torde Benny Carter, Lester Young, Ben Webster, vara Strayhorn som är den huvudsak- Coleman Hawkins för att nämna några lige kompositören. Den första registre- av de mera kända i den långa raden. rade inspelningen ägde rum den 18 juli Men solografier finns också utgivna om Johnny Hodges altsaxofon är till salu. 1963 och var en av Ellingtons s.k. ”stock mindre kända personer som t.ex. Elmer Johnny hade säkert stora krav på hur pile productions”. Det var redan då ett Williams, Irving Randolph, Joe Thomas, en saxofon skulle vara tillverkad för att feature-nummer för Johnny Hodges men Oscar Aleman och även den norske gi- passa honom. Denna saxofon, som nu får betraktas som en råkopia av det stora tarristen Robert Normann. Särskilt skall utbjuds på nätet, är specialtillverkad nummer det skulle komma att bli för också nämnas det ambitiösa verket ”His- för Johnny Hodges. Det är en Vito Le- Hodges. Han och Strayhorn hade under tory of Jazz Tenor Saxophone – Black Ar- blanc Rationale med tillverkningsnum- sina år tillsammans i Ellingtons orkes- tists” omfattande hittills 6 volymer där ret 5000. Det är vackert utsmyckat och ter ett fantastiskt samarbete. Strayhorn Evensmo i kronologisk och alfabetisk har Johnnys namn ingraverat på flera förstod att tillhandahålla kompositio- ordning behandlar alla på skiva inspe- ställen. Så även på det vita munstycket. ner som passade Hodges som hand i lade svarta tenorister med början 1917 Ägare till saxofonen är ingen mindre handsken och Hodges hade förmågan och hittills fram till 1959. Fortsättning lär än Frank Wess, som kom över instru- att få ut det maximala av Strayhorns följa så vitt vi förstår. mentet efter Johnnys död 1970 och som verk. I texthäftet till CDn ”The Private Nu har Evensmo nyligen på sin blogg även använde det under sin aktiva tid. Collection” Vol. 4 skriver Stanley Dan- presenterat en solografi om Johnny Hod- Nu vill han sälja det och vad begär han? ce: ”Isfahan (vid tidpunkten kallad Elf, ges som behandlar inspelningar från Faktiskt inte mindre än $150.000:- som red.anm.) was later to be made famous hans första tillfälle med Ellington den 25 utgångsnivå för budgivning, och vill when remodelled and beautifully resty- juni 1928 och fram till 28 juli 1942. Kom- man köpa instrumentet utan budgiv- led by the peerless Johnny Hodges. This mentarerna är positiva och något annat ning begär han $200.000:- Annonsen was his first encounter with it and the kan man knappast vänta sig när det gäl- om saxofonen har varit föremål för livlig interpretation is somewhat tentative and ler Hodges men det intressanta med be- diskussion på flera nätsajter men om det rather more melancholy than later ver- dömningarna av Hodges alla solon är att blev någon försäljning känner vi inte till. sions. ‘Seven flats!’ Ellington exclaimed de uttrycker Evensmos egna värderingar Enligt vissa uppgifter skulle Frank Wess on seeing the score.” Ellingtons uttalan- vilket ger hela solografin en särskild per- hälsa inte vara den bästa och för att få in de tycks indikera att det var Strayhorn sonlig prägel. pengar för läkarvård utbjöd han saxofo- som arrangerat melodin och Walter van Den som vill komma åt solografin över nen till försäljning. de Leur uppger också i sin bok om Billy Johnny Hodges rekommenderas att gå På youtube finns en sida där Frank Strayhorn att det är han som är kompo- in på www.jazzarcheology.com där den Wess beskriver instrumentet och där sitören. Elf kom att ingå i Ellingtons Far och alla andra solografier kan studeras. man kan studera det i detalj: East Suite och blev därför omdöpt till Man kan även teckna sig för Evensmos http://www.youtube.com/ det mer passande Isfahan, under vilket news letter med information om kom- watch?v=Ad_NFvmyPvA&feature=em- namn vi lärt oss känna numret. pletteringar och nya solografier. Allt är share_video_user kostnadsfritt. I diskografierna finner vi inte Isfahan Bo Haufman Bo Haufman nämnt förrän i februari 1964 då numret

18 spelades vid flera konserteri England höra Hodges spela med en avspänd auk- och speciellt vid en TV-utsändning från toritet. Stanley Dance skriver; ”Hodges BBC. Denna finns utgiven på DVD ”Im- never played it quite the same way twi- pro-Jazz IJ 510”. Hodges spelar nu numret ce, although the routine did not vary”. avsevärt mer sensuellt men man frågar Nästa tillfälle att höra Isfahan är vid en sig varför Ellington envisas med att hela konsert på Basin Street West i San Fran- tiden något komprometterande hålla cisco den 25 augusti 1965. Hodges tycks upp ett notpapper framför Hodges pre- ha utvecklat numret ett steg ytterligare cis som om denne skulle spela efter no- och spelar nu med än mer avslappnad ter. Isfahan framfördes regelbundet vid auktoritet och de suggestiva pauserna de flesta konserter under den följande utnyttjas maximalt. turnén i Europa och en inspelning från ken vilket får en lyssnare misstänka att Ellington tar sedan bort numret ur re- Göteborgs konserthus den 11 mars finns Ellington även här använder sitt trick pertoaren men det återkommer när Far bevarad. Orkesterns ackompanjerande med att hålla upp ett notpapper framför East Suite spelas in i sin helhet för RCA musik är nu mer utstuderad och ger Hodges. den 20 december 1966. Två tagningar av Hodges mer support och Hodges själv Nästa gång vi kan avlyssna Isfahan Isfahan gjordes och båda har getts ut på tar ut allt som går av numret. I kompo- är vid en konsert i Carnegie Hall den 29 LP respektive CD av RCA. Sista gången sitionen finns inlagda ett antal mycket mars 1964. Numret framförs nu inte som numret finns nämnt i diskografierna är suggestiva pauser som kan sägas utgöra en del av The Far East Suite utan lanse- från en outgiven ”dance date” den 20 lika mycket musik som de är pauser och ras som ett i raden av featurenummer januari 1968. Hodges förstår att utnyttja dem till fullo. för Johnny Hodges. En intressant inspel- Bo Haufman Under numrets uppförande i Göteborg ning existerar från en s.k. ”dance date” kan vissa reaktioner höras från publi- i Chicago den 31 maj 1964 där man kan

5201d Sophisticated Lady Även om ljudupptagningen inte är tek- 5201e Perdido niskt perfekt så måste man rekommen- Nya skivor 5201f I Got It Bad dera ett inköp främst för att orkestern 5201g HARLEM är avslappnad och att många solister 5201h Take The “A” Train varierar sina tolkningar jämfört med 5201i V.I.P. Boogie de konventionella inspelningarna. Två 5201j Jam With Sam nummer skäms emellertid av miss- 5201k Monologue ljud. Det rör sig om Blues At Sundown 5201l Blues At Sundown och Skin Deep där tydligen en mikro- 5201n Tulip Or Turnip fon råkat hamna på golvet och tar upp 5201p Skin Deep störande ljud. Vidare uppger det med- följande texthäftet att Medley 5201q Dance Date, Unknown location, mars skall ingå men det gör den inte. Ballin’ 1952. The Blues har felaktigt namngivits som 5204a Primping For The Prom Good Girl Blues. Duke Ellington & his Orchestra. 5204g Midriff Men dessa negativa kommentarer stör inte helheten. Den som vill njuta av El- Rare ”Live” Recordings 1952-3. The Armory, Yakima, WA., 29 april, lington från en tidsperiod som allmänt ACTRCD9033 1952. inte anses vara hans bästa kan här få an- 5208b V.I.P. Boogie ledning att ändra på uppfattningen. Ur Ellingtons diskografi framgår att det 5208e My Little Brown Book finns mängder av inspelad musik som 5208g The Hawk Talks Duke Ellington Live at the Cave aldrig givits ut kommersiellt. Materia- 5208h Take The “A” Train let har endast cirkulerats bland initiera- – Squatty Roo Records de samlare. Därför är det desto roligare För övrigt ingår nummer från inspel- Materialet i denna CD är känt sen tidi- och intressantare när en utgåva kom- ningen den 30 april 1953 från McElroy’s gare men det var länge sedan de två LP mer ut på marknaden med delvis out- Ballroom, Portland, Or. Men dessa har ti- i grön vinyl med dåligt ljud gavs ut nå- givet material. Så är fallet med denna digare funnits utgivna.Vid den här tiden gon gång på 1970-talet på märket The box om tre CD med live inspelningar var Ellington knuten till Capitol Records Old Masters 44 och 45. (New DESOR från tre tillfällen åren 1952 och 1953. I och flera av numren är naturligtvis re- 7027a-v). Det rör sig om en liveupp- dagens läge med synnerligen begrän- klam för Capitolskivorna. Men när ban- tagning från Cave Theatre Restaurant i sat utbud av jazz över huvudtaget är det uppträdde under mera informella Vancouver den 2 april 1970. I skrivande det knappast troligt att denna CD kan förhållanden är de framförda versioner- stund har undertecknad inte haft möj- påträffas i existerande skivbutiker. Den na ofta intressantare än de kommersiella lighet att avlyssna denna CD men en- som vill skaffa skivan måste hänvisas utgåvorna. Den alltför underskattade ligt uppgifter från annat håll påstås lju- till någon av närleverantörerna, t.ex. Willie Smith ingick i orkestern vid denna det vara något förbättrat. Repertoaren Amazon. tid och hans framförande av Sophistica- är den typiska för Ellington i början av Först skall här redogöras för det ma- ted Lady är helt underbart. Det är synd hans sista decennium. Johnny Hodges terial som inte tidigare funnits utgivet: att skivan inte är i form av en DVD med är fortfarande med i bandet. Han skulle bildupptagning för i Tulip or Turnip låter gå bort drygt en månad senare. Skivan Metropolitan Opera House, New York, det som Ray Nance har stor show. Giss- inhandlas lämpligast via Amazon.com. 5 januari, 1952. ningsvis är det stor dansakrobatik som 5201a The Hawk Talks uppvisas av Nance. Publiken är entusi- 5201b Frustration astisk och man hör hur Ellington utbris- Bo Haufman 5201c Sultry Serenade ter ”No”, ”No”.

19 Korsord med viss Ellington- anknytning Här presenteras Bulletinens läsare ett enklare korsord, som i möjligaste grad kretsar kring jazz i allmänhet och Elling- ton i synnerhet. En professionell kors- ordskonstruktör kan göra ett lätt korsord men en amatör får alltid till ett svårt korsord. Vidstående korsord har konstru- erats av en amatör och får följaktligen betraktas som svårt och det fordras nog att lösaren är bevandrad inom jazzen, och det är ju våra läsare, men det kan säkert behövas tillgång till olika uppslags- verk. Korsordet har testats på styrelsen och några av ledamöterna har lyckats lösa det så omöjligt är det inte. Lösningen postas lämpligen till Bo Hauf- man, Södra Kungsvägen 234, 181 62 Lidingö. Senast 18 oktober 2013. Vinnare lottas bland rätt insändalösning- ar och vinsten består av en CD med Duke Ellington (Vad annars!) Lycka till!

Vågrätt 1. Efterträdde Ben Webster 29. Tenorist som egentligen 11. Trumpetare med dixiekaraktär som 6. Trombonist och kompositör hos Duke hette Orlando Wright spelat med de flesta 32. 9. Efterträdde Hardwick Stilriktning 12. Se 16 vågrätt 34. 10. Tidigt bortgången bop-pianist Duke beskrev en sådan karaktär 14. En av Dukes tidigaste 36. samarbetspartners 12. Brasse i Manchester City men som Duke har besjungit denna blåa tygsort nu bytt klubb 37. Nästan illitterat tenorist 15. Duke supportade denne pianist, som tidigare hade ett ”rikt” namn 13. När hjärtat inte har rätta rytmen 17. Tidig tubaist 16. Saxledare hos Glenn Miller Lodrätt 21. Little Posey 18. Body Mass Index 1. Crothers 23. Han var också en ”Duke” 19. Enligt DESOR spelade han trumpet 2. Ett av Bigards förnamn men ”of Dixieland” i bandet en tid 1955 3. Murphy 25. En av de stora moderna pianisterna 20. En av Dukes individualister 4. Inte trevligt att drabbas av 28. Ellingtonkomposition 22. Sådan bar finns i Stockholm 5. … out, sa Duke 30. Ellingtonkomposition 24. Stadsdel där det toodleooades 6. Improviseras på 31. Stilriktning 26. Halländskt fotbollslag 7. Trumpetare hos kända storband 33. Alfred Jarrys kung 27. Det var egentligen han som startade på 30/40-talet 35. Andra person McKinneys Cotton Pickers 8. Tidig trumpetare som räknas till en av de stora

Namn: ______Adress: ______

Duke Ellington Society of Sweden, DESS ISSN 1400-8831

DESS, c/o Leif Jönsson Redaktionsgrupp: Plusgiro: 11 63 75 - 7 Anbudsvägen 15 Bo Haufman, Claes Englund, Hemsida: www.ellington.se 187 50 TÄBY Conny Svensson, Claes Brodda, PayPal account: [email protected] 08 - 51 05 03 14, 0706 22 88 16 Ulf Callius (layout)

DESS medlemsavgift Membership outside Vid köp hos DESS, använd är per kalenderår: Inom Norden 200 kr Scandinavia annual fee USD 42 vårt plusgiro 11 63 75 - 7