Håkon Jarl Och Tusentalets Mälardalen

Håkon jarl och tusentalets Mälardalen

Kandidatuppsats i arkeologi Stockholms universitet HT 2011 Henrik Sjöberg Handledare: Anders Carlsson

Innehållsförteckning

1. Inledning 1 1.1 Introduktion 1 1.2 Syfte 1 1.3 Frågeställningar 2 2. Kort introduktion av runstenarna 2 2.1 U 617 2 2.2 U 11 4 2.3 U 16 5 2.4 Sö 101 7 2.5 Sm 76 8 2.6 Sm 77 9 2.7. Datering av runinskrifterna 10 3. Håkon jarl i de historiska källorna i relation till runstenarna 13 4. Håkon jarl och tusentalets Mälardalen 17 4.1. Stenkil 17 4.2. Jarlar 18 4.3. Håkon Ivarsson 19 5. Summary 29 6. Referenser 30

Abstract This work wants to present a deeper understanding to the rune-stones that mention Hakon jarl in relation to each other and the society during the time. Who was Hakon jarl and what was happening in the Mälardalen region of Sweden at the time the rune-stones were erected.

Omslagsbild: Jarl i Shetland. Med tillstånd av/ used with kind permission by John Coutts http://www.couttsphotos.com 1. Inledning

1.1 Introduktion Håkon jarl nämns på ett flertal runinskrifter i Sverige. Vem är denne jarl Håkon, handlar det om samma person eller flera olika jarlar Håkon? I litteraturen förekommer ett antal jarlar vid namn Håkon. Kan litteraturen ge några ledtrådar till runristningarnas Håkon? Kan ristningarnas läge, innehåll och utförande säga oss något om Håkon jarl?

Utgångspunkten i denna uppsats är runstenen U 617 i Upplands Bro. Den berättar om Assur som var värnare mot vikingar och att denne Assur var son till Håkon jarl. I denna knapphändiga information tar detta arbete sitt avstamp.

1905 skriver Oscar Montelius om svenska runinskrifter att endast i undantagsfall kan ristningarna berätta något om den politiska historien (Montelius 1905:165). Sedan dess har det hänt en hel del. Jellingsstenen och Frösöstenen berättar definitivt om den politiska historien. Även Ingvarsstenarna berättar om något som inte bara påverkade en gård. Kanske kan även dessa Håkon jarl-stenar avslöjar något mer om politiken och samhället under den aktuella tiden.

Det finns flera runinskrifter som nämner namnet Håkon i olika varianter, men jag har gjort ett urval baserat på de inskrifter som samtidigt nämner titeln jarl och/eller omtalar ledungsorganisationen.

1.2 Syfte Syftet med detta arbete är att försöka förstå de olika runstenarnas inbördes relation och ristningarnas relation till de skriftliga källorna om Håkon jarl samt att förstå den tid och det samhälle då ristningarna är utförda.

1.3 Frågeställningar Vilken är den inbördes relationen mellan Håkon jarl-stenarna?

1 Vad kan de historiska källorna säga oss om ristningarnas Håkon jarl? Vad kan den sammantagna kunskapen om Håkon jarl lära oss om dåtidens samhälle i Mälardalen?

2. Kort introduktion av runstenarna

Fig. 1. U 617 i Bro. Foto: Riksantikvarieämbetet, www.kringla.nu

2.1 U 617 U 617, ”Assursstenen” i Bro, Bro socken, Uppland. Inskrift: kinluk hulmkis tutir systir sukruþar auk þaira kaus aun lit keara bru þesi auk raisa stain þina eftir asur bunta sin sun hakunar iarls sar uar uikika uaurþr miþ kaeti kuþ ialbi ans nu aut uk salu

"Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon jarl. Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans ande och själ" (Jansson & Wessén 1949-51:30).

Stenen var till 1866 inmurad i vapenhuset i Bro kyrka. Dess ursprungliga placering borde ha varit vid en bro över Broån nära kyrkan. Platsen är väldigt fornlämningsrik med flera gravfält och två stora högar vid Husby i Bro (Kraft 2001:123).

Ristningen är noggrant planerad då avståndet mellan tecknen är lika stort och orden skiljs av ett skiljetecken. Värt att notera är att texten löper i två separata slingor. Håkon jarl står i det separata inre runbandet. Där nämns även ordet eller namnet kaeti. Om det syftar på en person så måste det ha varit en uppsatt sådan som nämndes i samma runband som Håkon jarl.

Frågan är om ordet kaeti över huvud taget är ett personnamn. Det kanske syftar på en särskild grupp människor eller har någon annan innebörd. Om Gautr står det i Nordiskt runnamnslexikon att det är singularisformen av gautar, invånare i Götaland, götar (Peterson 2007:76).

En annan teori är att ordet skulle likna isländskans gáti och då ge oss innebörden ”med stor vaksamhet” (Jansson & Wessén 1949-51:34). Min egen teori är att han utförde uppgiften med glädje, som fortfarande i dag heter kæti på isländska (Daviðsson & Holm 1994:227).

Namnet Assur finner vi över 40 gånger i det nordiska runstensmaterialet, betydelsen av namnet är troligen 'en som ger svar eller står till svars' (Peterson 2007:22). Namnet förekommer även på två andra stenar i Bro, U 621 i Härnevi och U 657 i Kålsta. Med tanke på släktskapsförhållandena på dessa stenar så kan vi vara säkra på att det inte handlar om samme man.

En annan uppländsk runsten, U 330 i Snåttsta i Markims socken är uppförd efter Ragnfast och säger att ”Assur var hans huskarl” (Jansson & Wessén 1940-43:59). Det har framförts en teori om att denne Assur är identisk med Assur på U 617 (Jansson & Wessén 1940-43:33). Oavsett om så är fallet så har jag bedömt att det inte för oss närmare Håkon jarl.

2.2 U 11 U 11, Hovgården, Adelsö socken, Uppland. Inskrift: Raþu runar ret lit rista tolir bry[t]i i roþ kunuki tolir auk gyla litu ris... þaun hion eftir...k merki srni... hakun baþ rista

"Tyd du runorna! Rätt lät Tolir, bryte i Roden, rista dem åt konungen. Tolir och Gyla lät rista (dessa runor) båda makarna efter sig till minnesvård ... Håkon bjöd rista" (Jansson & Wessén 1940-43:12). Stenen är ett block som placerades så det syns från den dåtida hamnen vid kungsgården (Carlsson, A 1997:88).

Inskriften tolkar jag som att Tolir, bryte i konungens rod och Gyla, hans hustru har låtit rista en sten efter en släkting, möjligen en son, vars namn slutar på k och att Håkon bad rista. Jag ser inte något som talar för att konungen och Håkon är samme man. Att Tolir är kungens bryte gör inte att kungen spelar någon aktiv roll alls på ristningen som Jansson och Wesséns översättning vill göra gällande. Det är konungens rod som nämns, inte konungen själv.

Jag tror att von Friesen har rätt i att Adelsö-ristningen är från slutet av 1060-talet. Däremot tror han att ristningen nämner kung Håkan den röde (von Friesen 1913:69). Detta är jag inte beredd att hålla med om, vilket jag kommer att förklara närmare.

Fig. 2. U 11 Adelsö. Foto: Riksantikvarieämbetet, www.kringla.nu

2.3 U 16 U 16, Nibble, Ekerö socken, Uppland. Inskrift: Kari raisþu stin efir...r han uas buta bastr iruþi hakunar

5 ”Gunne och Kåre reste stenen efter… Han var den bästa av bönder i Håkons rod” (Jansson & Wessén 1940-43:24). Stenen är numera försvunnen och uppgifterna går isär om den stått på Nibble eller Älby ägor. Nibble gränsar i öst åt Ekerö prästgård som tidigare hetat Torslunda (Brunstedt 1992:12). Åt väst gränsar Nibble till Sundby.

Här har en annan runsten, U 19, hittats (Jansson & Wessén 1940-43:28). Flera andra runstensfragment har hittats i närheten, vid Nibble intill bostadshuset, vid prästgårdens norra gavel samt i kyrkogårdsmuren vid Ekerö kyrka (Brunstedt 1992:9).

Fig. 3. U 16 Nibble. Efter J. Hadorph & J. Leitz.

Fig. 4. Sö 101 Ramsundet. Foto: Riksantikvarieämbetet, www.kringla.nu

2.4 Sö 101 Sö 101, Ramsundsberget, Jäders socken, Södermanland Inskrift: Siriþr kiarþi bur þosi muþir alriks tutir urms fur salu hulmkirs faþur sukruþar buata sis

"Sigrid gjorde denna bro, moder till Alrik, dotter till Orm, för Holmgers själ, fadern till Sigröd, sin make" (Brate & Wessén 1924-36:72).

Ristningen är utförd på en berghäll på Ramsundsberget. Motivet är hämtat från sagan om Sigurd Fafnersbane. Texten löper i den undre slingan. Värt att notera är att ristningen inte är korsmärkt. Sö 101 är relaterad till U 617 i Bro då den nämner både Assurs svärfar Holmger och svåger Sigröd (Askeberg 1944:124). En annan sten som uppvisar släktskap är Sö 106 som jag kommer återkomma till.

Fig. 5. Sm 76 Komstad. Foto: Wikimedia Commons

2.5 Sm 76 Sm 76, Komstad, Norra Ljunga socken, Småland. Inskrift: Tufa risti stin þina eftir ura faþur sin stalara hkunar iarls

”Tova reste denna sten efter sin fader Vråe, Håkon jarls stallare” (Kinander 1935-61:195). Stenen är endast bevarad som ett fragment i Gästgivaregårdens trädgård. Tidigare placering förefaller ha varit närmare ån (Ljungaån) vid landsvägen (Kinander 1935-61:194). Stenen är rest efter Vråe som själv har rest en sten i närliggande Sävsjö, Sm 77.

Fig. 6. Sm 77 Sävsjö. Foto: Riksantikvarieämbetet, www.kringla.nu

2.6 Sm 77 Sm 77, Sävsjö, Norra Ljunga socken, Småland. Inskrift: Uari sati stin þonsi eftir kuna bruþur sin han uar tauþr o iklati

”Vråe satte denna sten efter Gunne, sin broder. Han dog i England” (Kinander 1935-61:197). Att Vråe här syftar på samma person som på Sm 76 i Komstad förefaller säkert då namnet bara förekommer på dessa två stenar (von Friesen 1922:41).

2.7 Datering av runinskrifterna

Vad som är uppenbart vad gäller dessa Håkon-ristningar är att de alla har distinkt olika visuellt uttryck. Jag tycker det är förhastat att utgå från att detta tyder på att de är utförda i olika tidsepoker då det finns flera faktorer som talar emot en strikt stilkronologi. Arkaisering är ett problem.

Det kan vara vanskligt att datera runstenar enbart med hjälp av ornamentiken. Utgår vi från Anne-Sofie Gräslunds klassificering så skulle Assurstenen U 617 vara oornerad och därmed från tidigt 1000-tal, Adelsöstenen U 11 skulle tillhöra Pr 4 (1070-1100), Sigurdsristningen Sö 101 Pr 1 (ca 1010-1040) och Nibblestenen U16 tillhöra Pr 1 (ca 1010-1040).

Gräslunds dateringsmetodik verkar utgå främst från utseendet på rundjurets huvud (Gräslund 1992:178). Detta blir ett problem i de fall där ristningen inte har något huvud, att kategoriskt räkna alla ristningar utan huvud som tidiga anser jag är att göra det allt för enkelt för sig. Gräslund påpekar dock att det förekommer kraftiga överlappningar och imitationer av äldre ristningar (Gräslund 2002:145).

U 617 har två runband som varken slutar i ett drakhuvud eller svans utan i en liten rundning. Vanligtvis brukar de oornerade stenarna med runband med rak avslutning anses som de äldsta (Zachrisson 1998:8). Jag tror det är fråga om fullt medveten arkaisering vad gäller U 617. I stället för att utsmycka stenen efter gällande mode så väljer man att anspela på de tidigare ristningarna för att ge ett ålderdomligt intryck, kanske för att kunna hävda att man som släkt har funnits på platsen i många generationer, något

10 som kan ha att göra med familjens i verkligheten svaga ställning i bygden. En teori skulle kunna vara att rundjurets huvud representerar familjeöverhuvudet, vilket saknas då Assur är död.

Otto von Friesen påtalar möjligheten att oornerade stenar mycket väl kan vara yngre än ornerade då de i vissa fall visar ansatser till ornamentik, som visar att de lånat från redan existerande rikt ornerade stenar (von Friesen 1913:29).

Även Gräslund själv gör detta förbehåll och skriver att det säkert förekom att man ville att en ristning skulle likna en tidigare sten och att en säker ristare kanske kunde lyckas med detta och samtidigt förmedla något drag av den nya stilen (Gräslund 1992:192). Gräslunds tidsbedömning av ristningar verkar oftast vara beroende på rundjurets huvud och stjärt. I Assurstenens fall så har runslingorna varken huvud eller egentlig stjärt. Två av runristningarna har iriska koppel, Sm 76 och U 16. Iriska koppel verkar förekomma på tidiga runinskrifter (Lindblad & Wirtén 1992:25).

Att korsen på ristningarna skulle vara inspirerade av kors på mynt är en intressant tanke (Lager 1995:50). Vad det gäller Nibblestenen U 16 så tycker jag att korset på stenen överrensstämmer bäst med Knut den stores mynt präglat 1023 (Lager 1995:55). Problemet är att det bara ger oss en bakre tidsgräns då mynten kanske kom i ristarens hand långt efter präglingen. Assursstenens kors tycker jag inte liknar något myntkors, men däremot en gravhäll från Northumbria och korset på Sö 106 i Kjula (Lager 1995:48).

Fig. 7. Knut den stores mynt präglat 1023. Källa: Wikimedia Commons.

Fig. 8. Sö 106 i Kjula. Foto: Riksantikvarieämbetet, www.kringla.nu

Texten på stenen lyder i översättning: ”Alrik reste stenen, son till Sigrid, efter sin fader Spjut, som västerut varit hade, nedbrutit borg och i den slagit anglosaxarnes här. Anglosaxiska fästen kände han alla” (Brate & Wessén

12 1924-36:79). Troligen är det samma runkonstnär som gjort Sigurdsristningen Sö 101 och det är samma släkt som förekommer på ristningarna (Snædal Brink & Wachtmeister 1984:84). Korset på stenen får mig att tro att det är samma runkonstnär som gjort U 617 i Bro.

Linn Lager skriver att man kan ifrågasätta användandet av ett fast klassifikationsystem på runristningar då man säkert alltid satte sin egen prägel på en ristning istället för att kopiera en form rakt av (Lager 2002:61). Detta tycker jag är tänkvärt och jag anser att man inte ska stirra sig blind på ornamentiken utan försöka med andra infallsvinklar.

De flesta av de ristningar jag behandlar har en utformning som lätt kan klassificeras på olika sätt, antingen efter Gräslunds typindelning eller genom att titta på kors eller iriska koppel. Detta naturligtvis beroende på om man nu väljer att sätta något värde på klassificeringar av ornamentik.

Vilken metod man än väljer så finns det i mitt tycke ingenting på själva Assurstenen i Bro som talar för att den skulle vara tidig, lika litet som det finns något som talar för att den är sen. Däremot så finns det andra ristningar att jämföra med och de historiska källorna att tillgå och genom att väga samman all information därifrån kan vi nå fram till en rimlig slutsats.

3. Håkon jarl i de historiska källorna i relation till runstenarna

De jarlar vid namn Håkon som figurerar i teorierna kring dessa ristningar är Ladejarlen Håkon Sigurdsson, hans sonson Håkon Eriksson och Håkon Ivarsson. Orkneyjarlen Håkon Pålsson får vi också preliminärt ta med i beräkningarna, samt kung Håkon röde.

Håkon Sigurdsson Ladejarl var den danske kungen Harald Blåtands regent i Norge till sin död 995 då han störtades av Olav Tryggvasson (Harrisson & Svensson 2007:303). Han förefaller vara den mest väldokumenterade jarlen.

13 I och med hans död så flyr hans söner Erik och Sven till Sverige med släkt och vänner (Sturluson 1993:248).

Håkon Eriksson var sonson till Håkon Sigurdsson (von Friesen 1922:49). Han blev Knut den stores jarl i England, först över Worcestershire, sedan över Northumberland. Efter Knut den stores maktövertagande i Norge efter kung Olov Haraldsson satte Knut in Håkon som sin ställföreträdare i Norge (von Friesen 1922:50). Håkon Eriksson omkom då hans skepp förliste i Pentlandsfjorden år 1029 (von Friesen 1922:51). Han uppträder i en aktiv runstenstid, men verkar inte ha några direkta kopplingar till Sverige.

Håkon Ivarssons dödsår såväl som födelseår är höljt i dunkel, men han var jarl under kung Harald "Hårdråde" Sigurdsson av Norge och utmärkte sig i slaget vid Nissan 1062 (Carlsson, A 1997:88). Håkon Ivarsson är den ende av dessa jarlar som vi vet levde en tid i Sverige (Jansson & Wessén 1949-51:36). Han har en hel saga uppkallad efter sig, Hakunar saga Ivarssonar.

Kung Håkon röde regerade enligt vissa källor i Sverige från omkring 1073 till 1080-talets mitt (Jansson & Wessén 1940-43:19). Tidsmässigt så kan denna regeringstid stämma med några av ristningarna, men Adelsö-stenen, där flera vill tolka kungen och Håkon som samma person, tolkar jag som två olika individer. Dessutom så placerar Västgötalagens kungalängd honom före Stenkil (Larsson, M G 2002:184).

Håkon Pålsson, död 1122, var dotterson till Håkon Ivarsson och jarl av Orkney. Han ska ha vistats i Sverige en tid (Jansson& Wessén 1949-51:33). Detta är givetvis intressant, men han levde i en tid då vi får anta att runristandet hade avklingat. I Orkneyjarlarnas saga kan vi läsa att Håkon Pålsson blev väl mottagen av kung Inge Stenkilsson i Sverige.

Det sägs att han träffade vänner och fränder och blev hedrad tack vare sin morfar Håkon Ivarssons många vänner (Fries 2006:85). Detta talar mer för

14 Håkon Ivarssons ställning och verksamhet i Sverige och antyder att det fortfarande fanns släktingar till honom kvar i Sverige.

För att tidsbestämma Sm 76 i Komstad tar vi hjälp av Sm 77. Otto von Friesen daterar denna sten på språkliga och utformningsmässiga grunder till 1010-1030-talet (von Friesen 1922:42). Dateringen och det faktum att den nämner England, sammantaget med det faktum att det med största sannolikhet är samme Vråe som får Sm 76 rest över sig gör att det i detta fall nog handlar om jarlen Håkon Eriksson som tillbringade en stor del av sitt liv i England (von Friesen 1922:46).

Det är mycket möjligt att Vråe kommit i kontakt med Håkon Eriksson jarl i England och där varit dennes stallare som von Friesen hävdar (von Friesen 1922:49). Stallare var uppenbarligen en fin post då det är endast på denna runinskrift titeln förekommer (Zachrisson 1985:42).

För att närma oss svaret på frågan vem den Håkon jarl är som Assur på U 617 i Bro var son till så gäller det att försöka fastställa när U 617 är uppförd. Det är flera som utgår från att Assur var son till Håkon Sigurdsson jarl (Askeberg 1944:123; Hjärne 1947:104). Håkon Sigurdsson jarl var som sagt regent i Norge i slutet av 900-talet tills han störtades av Olav Tryggvason år 995 (Harrison & Svensson 2007:303). Stenen borde då rimligtvis vara uppförd under första halvan av 1000-talet.

Assurstenen med sin sparsamma ornering är som tidigare påpekats svårdaterad, men det finns andra ristningar att ta till hjälp. Om vi utgår från Sigurdsristningen så är den uppförd av Sigrid till minne av maken Holmger. Assurstenen är rest av Ginnlög till minne av hennes make Assur. Ginnlög var dotter till Holmger. Rimligtvis borde Assurstenen vara gjord efter Sigurdsristningen.

Sö 106 i Kjula är rest av Ginnlögs halvbror till minne av hans far som var västerut. Stenen har ett kors som påminner om det på U 617. Dessutom är

15 Kjularistningen antagligen utförd av samma ristare som utförde Sigurdsristningen (Snaedal Brink & Wachtmeister 1984:84). Om vi nu följer Anne-Sofie Gräslunds datering så är Sö 101 och Sö 106 utförda mellan 1010-1040 och Assurstenen då rimligtvis i samma tid.

Av U 617 så framgår att Assur var son till Håkon jarl och att Assur nu är död. Detta är den enda sten i Mälardalen som kombinerar namnet Håkon med titeln jarl. Erland Hjärne öppnar för möjligheten att Håkon jarl är av inhemsk börd (Hjärne 1947:105). Men med tanke på flertalet omskrivna jarl Håkon i de historiska källorna tycker jag det är rimligare att de skulle lämnat fysiska avtryck och att kanske det är troligare att en sten som bara nämner namnet Håkon utan titel talar för en inhemsk person.

Det som talar emot att det handlar om en ”inhemsk” jarl Håkon är att någon sådan inte finns omnämnd i skriftliga källor. Den enda svenska jarl som Adam av Bremen nämner är en jarl Gnif (Adam av Bremen 1984:171). Däremot så är det fler än jag som ser möjligheten i att en jarl var ansvarig för ledungen i kungens ställe (Tunberg 1947:22).

Den teori som bland andra Erland Hjärne lägger fram om att den kung som nämns i första raden på Adelsö-stenen (U 11) är identisk med den Håkon som figurerar i sista raden ser jag som föga troligt. Jag tolkar det som att runtexten behandlar flera personer.

Dels Tolir som är kungens bryte på Adelsö, hans maka Gyla och förmodligen deras son som omkommit, dels Håkon (jarl) som gett sitt godkännande till uppförandet av ristningen. Vem som finansierade det kan vi bara spekulera i, men en god gissning är just jarlen.

Vad gäller U 11 på Adelsö så lyckas Anders Carlsson ringa in årtalet för U 11 Adelsö till 1066 (Carlsson 1997:88). Detta betyder att det med stor sannolikhet är Håkon Ivarsson jarl som omtalas där.

16 Denne hade värvats av kung Stenkil för att organisera ledungen (Carlsson, A 1997:88). Om Stenkil vet vi inte mycket. I Hervararsagan sägs att han först var jarl i Sveariket och att han som kung gifte sig med en dotter till kung Emund. Vidare så berättar sagan att Stenkil ”… dog sotdöden vid ungefär samma tid som kung Harald föll i England” (Lönnroth 1995:86).

4. Håkon jarl och tusentalets Mälardalen

4.1. Stenkil

Om Stenkils bakgrund säger Adam av Bremen att han var brorson eller styvson till kung Emund Slemme (Adam av Bremen 1984:140,143). Hervararsagan säger att Stenkil först var jarl i Sveariket (Lönnroth 1995:86). Några källor gör gällande att Stenkil härstammade från Levene i Västergötland (Hagerman 1996:289).

Sommaren 1060 levde fortfarande Emund då en delegation från Hamburg- Bremenstiftet blev avvisad av kungen (Adam av Bremen 1984:140, 275). Stenkil tog över efter kung Emund Slemme någon gång under år 1060 (Hagerman 1996:289). Fyra år senare startar nästa mission i Sigtuna (Hagerman 1996:289). Detta borde alltså ha varit år 1064.

Varför var det då så viktigt att bygga upp sjöförsvaret under den här perioden? Sigtuna var en relativt ung stad där det under kung Stenkil hade upprättats ett biskopssäte för Adalvard (Adam av Bremen 1984:228).

Stenkil hade all anledning att visa att han kunde skydda Sigtuna, inte minst med tanke på att han ville ha goda relationer med den kristna kyrkan. Bara några mil från Sigtuna låg Gamla Uppsala där de hedniska traditionerna bibehölls (Hagerman 1996:291; Harrison & Svensson 2007:318).

När den nytillträdde biskop Adalvard tillsammans med biskop Egino i Skåne gör klart att de har för avsikt att besöka hednatemplet i Gamla Uppsala

17 avråder Stenkil från detta (Adam av Bremen 1984:228). Stenkil gör nog detta av ren självbevarelsedrift (Hyenstrand 1996:70). Han vill inte riskera att bli avsatt (Adam av Bremen 1984:228). Stenkil tar i detta skede år 1064 initiativ till uppförandet av en domkyrka i Sigtuna (Hedin 2003:132). Detta borde ha varit St. Gertruds kyrka (Tesch 1989:119).

Med tanke på att kung Stenkil inte ville stöta sig med Gamla Uppsala så kan vi förstå att han valde att stärka banden till kyrkan i Sigtuna och bygga upp ledungen som även eliten i Uppsala kunde tjäna på. Det är i det här läget han anlitar Håkon jarl som ledare för ledungen. Ledungen var en flotta som kunde mobiliseras under ofred (Steinsland & Meulengracht Sörensen 1994:141). Den kunde även kallas ut inför vikingafärder.

Husbyarna kan ha varit en viktig del i detta. De låg ofta strategiskt till vid en administrativ resrutt (Steinsland & Meulengracht Sörensen1994:141). Intressant är att det ofta finns en husby per hundare eller skeppslag (Kraft 2001:97). Mats G. Larsson har undersökt husbyarnas förhållande till skeppslagen, bland annat genom att utgå från att havsnivån legat 5 meter högre än den nuvarande under sen vikingatid (Larsson, M.G. 1997:49).

Han visar på att vid Husby i Bro, i närheten av Assurstenen, bildas en vik (Larsson, M.G. 1997:55). Många av husbyarna ligger i en skyddad vik, vilket borde ha varit idealiskt för förvaring av ledungsskeppet (Larsson, M.G. 1997:61). De husbyar som sannolikt har haft anslutning till Mälaren/Saltsjön eller större vattendrag under sen vikingatid uppgår till 50 av 53 undersökta husbyar (Larsson, M.G. 1997:61).

4.2. Jarlar

Om jarlar i Sverige vet vi inte mycket. Jarlar är mer kända från norska förhållanden. Om Harald Hårfagre sägs att han ”…satte jarlar i varje fylke” (Sturluson 1993:113). Titelstenar som nämner jarl, thegn eller dräng verkar

18 till stor del ha anknytning till vapen-och ryttargravar och husbyar. (Carlsson, M 1985:40).

U 617 är uppförd vid Husby i Bro, U 11 är uppförd vid kungsgården på Adelsö, U 11 vet vi inte säkert vart den var uppförd, men vi vet att det förekom flera runstenar inom området där vi finner namnet Sundby. Detta namn finner vi också i närheten av Sö 101, belägen inte långt från Sundbyholms slott.

Att dessa ristningar nämner en jarl och personer inom ledungsorganisationen är förstås inte en slump. När kungamakten och kyrkan stärkte sitt grepp uppstod ett behov att markera sin lojalitet eller sin självständighet, bland annat genom att hänvisa till förbindelser och härkomst (Sawyer 1991:84).

Det bör dock noteras att jarl även förekom som mansnamn i Uppland under 1000-talet (Carlsson, M 1985:34). ”Möjligheten finns dock att titeln och dess roll blev så integrerad att man använde den som tilltalsnamn” (Carlsson, M. 1985:21). Namnet Håkon (Hakon) förekommer i 22 fall på ristningar i Norden och betydelsen är troligen ’son, ättling’ (Peterson 2007:103). Namnet är alltså inte alls ovanligt, däremot så brukar det hänvisa till personer av förnämlig börd (Jansson & Wessén 1940-43:36).

4.3. Håkon Ivarsson

Det mesta som vi vet om Håkon Ivarsson jarl är hämtat ur Harald Sigurdsons saga. Håkon Ivarsson kom från en mycket mäktig släkt med Einar tarmskälve i spetsen (Sturluson 1993:100). Einar tarmskälve var en man som vågade trotsa kung Harald vilket får till följd att kungen dräper Einar och dennes son Eindridi (Sturluson 1993:103). Håkon Ivarsson lovas kompensation för sina släktingar men kung Harald håller inte avtalet. Därefter lämnade Håkon Ivarsson Norge och for till Danmark till sin släkting kung Sven Estridsen (Sturluson 1993:107).

Nu får vi följande mycket intressanta information, ”Hakon blev landvärnsman mot de vikingar som härjade mycket i danaväldet…” (Sturluson 1993:108). Jämför vi denna information med inskriften på U 617 i Bro så känns det fullt rimligt att den Håkon jarl som omtalas där och även hans son Assur var värnare mot vikingar.

Fritz Askeberg skriver att även Harald Sigurdson hade en landvärnsman mot vikingar (Askeberg 1944:129). Vem det var kan vi bara spekulera i, men en tanke är att Håkon Ivarsson hade denna uppgift även när han var i tjänst hos kung Harald i Norge.

Lite senare är Håkon tillbaka i Norge och sluter fred med kung Harald (Sturluson 1993:109). Nu utmärker han sig i slaget vid Nissan år 1062 där han bidrar till segern över den danska hären samtidigt som han hjälper kung Sven att fly (Sturluson 1993:125). Det var illa nog att Håkon jarl hade hjälpt Sven att undkomma, dessutom så var det Håkon och inte kung Harald som alla talade om efter slaget, något som måste ha varit svårt att tåla för Harald (Sturluson 1993: 129).

Efter att än en gång ha fallit i onåd hos kung Harald flyr Håkon till Sverige där han av kung Stenkil får styret av Värmland (Sturluson 1993:130). Det är i detta skede som jag anser att kung Stenkil ger Håkon Ivarsson ansvaret över landvärnet och ledungen, då den aggressivt expansive kung Harald just har slutit fred med kung Sven av Danmark (Sturluson 1993:132).

Denna fred uppnåddes år 1064 efter nära 20 års stridigheter mellan Harald Sigurdson och Sven Estridsen (Hall 2007:200). Efter detta visste nog ingen vart kung Harald skulle vända sin uppmärksamhet. Kung Stenkil hade nog all anledning att vara på sin vakt. Uppbyggandet av sjöförsvaret krävde nog en person med erfarenhet av detta. Varje ledungsskepp krävde mycket manskap, ibland med dubbel besättning alltså en omfattande organisation

20 (Hjärne 1979:320). Kung Stenkil var säkert välinformerad om Håkon Ivarssons meriter.

Kung Harald drar nu upp till Vänern där en strid står mellan honom och Håkon jarl vintern 1064/65 eller 1065/66 (Carlsson, A 1997:88). Håkon jarl hade ett stort manskap som han hade fått av götarna (Sturluson 1993:133). Snorre låter citera götarnas lagman Torvid som säger; ”Vi ska låta kung Steinkel få veta att vi givit denne jarl ett gott stöd” (Sturluson 1993:134). Detta visar på det förtroende som kung Stenkil hade för Håkon Ivarsson.

Harald Sigurdson var dock för stark för Håkon jarl och det blev en kort strid som slutade till kung Haralds fördel. Men Håkon jarl lät sprida ryktet att han begett sig till Stenkil som var på väg med en större här och att Sven Estridssen var på väg för att skära av reträttvägen (Larsson 2002:157).

Detta gjorde att kung Harald rent bokstavligt fick kalla fötter. Isen hade börjat lägga sig på Vänern och man fick bråttom att hugga sig ut till öppet vatten. När Harald tog till flykten gick Håkon jarl över till gerillakrigföring och lät förfölja och beskjuta de flyende norrmännen (Larsson 2002:157).

Hittills har vi med några undantag följt Snorre Sturlusons och Adam av Bremens beskrivning av Håkon jarl och hans förehavanden. Men läser vi Morkinskinna så får vi en delvis annan berättelse. Här börjar Håkon Ivarssons och kung Harald Sigurdssons stormiga relation vid tiden för slaget vid Nissan då Håkon söker upp kung Harald och erbjuder honom hjälp i striden mot kung Sven av Danmark (Andersson & Gade 2000:227).

Det blir allmänt sagt att ingen hade utmärkt sig mer i striden än Håkon Ivarsson (Andersson & Gade 2000:233). Efter detta så gästar Håkon Ivarsson kung Harald under julen. Håkon berättar för kungen om sina planer på att gå i vikingatåg till våren, varvid kung Harald svarar att det innebär ett tungt moraliskt ansvar som inte är passande för en god kristen (Andersson & Gade 2000:234).

Detta kan låta rätt märkligt när det kommer från en man med en sådan krigslust. Kung Harald föreslår istället att Håkon gifter sig och lovar honom jarltitel och löfte om giftermål med prinsessan Ragnhild, dotter åt kung Magnus Olavsson (Andersson & Gade 2000:235).

Bröllopet blir av men kung Harald håller inte löftet om jarltitel (Andersson & Gade 2000:236). Mellan raderna så tycker jag mig kunna läsa att kungen bröt löftet om jarltitel för att han började se att Håkon Ivarsson med jarltitel och därtill gift med en prinsessa kunde bli en maktfaktor som kunde utmana honom själv, särskilt om de fick en avkomma vars morfar var kung Magnus Olavsson.

Efter detta beger sig paret till kung Sven i Danmark som beskrivs som kung Magnus frände. Håkon lovas nu jarltitel över Halland om han neutraliserar kung Svens systerson Åsmund Bjarnarson som löper amok och plundrar i riket (Andersson & Gade 2000:237).

Håkon söker upp och dödar Åsmund, vilket var lite väl ambitiöst för kung Sven, som inte är nöjd med att ha fått sin släkting dödad. Håkon får trots allt Halland som jarldöme och flyttar dit med Ragnhild (Andersson & Gade 2000:238). Lite senare sluter Danmark och Norge fred och kung Harald Sigurdson börjar plundra i den svenske kung Stenkils Götaland.

Finn Arnesson är en man som dyker upp i berättelsen om Håkon Ivarsson, främst i Snorres version. Där är han först kung Haralds länsherre och den som medlar mellan kungen och Håkon Ivarsson efter dråpet av Einar och hans son (Sturluson 1993:104). Därefter hamnar Finn i onåd hos kung Harald och söker sig till kung Sven Estridsen i Danmark där han får jarldömet över Halland och "... var där till landvärn mot norrmännen" (Sturluson 1993:112). Han tycks alltså ha innehaft samma titel och uppgift som senare Håkon Ivarsson.

22 Kung Stenkil ber om råd av kung Sven som föreslår att kung Stenkil ska ge Håkon Västergötland som jarldöme mot att han strider mot kung Harald (Andersson & Gade 2000:239). Kung Harald seglar nu upp för Götaälv med 60 skepp och vinner en strid vid Vänern mot Håkons trupper (Andersson & Gade 2000:240).

Håkon hade fört med sig ett guldbeklätt standar i striden som han fått av Ragnhild som hade tillhört hennes far kung Magnus (Andersson & Gade 2000:239). Detta hade erövrats av kung Haralds män och fördes nu främst i ledet då kungen började bege sig tillbaka till sina skepp. Rätt som det var sprang en man över stigen, tog standaret med en hand och kastade ett spjut i mannen som bar standaret med den andra. Kung Harald var säker på att mannen var Håkon (Andersson & Gade 2000:242).

Under kvällen kom en man i trasiga kläder till norrmännens läger. Han berättade att han visste var de kunde hitta Håkon jarl och erbjöd sig att visa vägen dit. En grupp norrmän följde honom till ett kullfallet träd som blockerade deras väg där mannen kastade av sig trasorna och det visade sig att det var Håkon jarl som lett dem in i ett bakhåll. De flesta av norrmännen dödades (Andersson & Gade 2000:242).

Efter detta följer berättelsen samma förlopp som de andra källorna. Håkon jarl spred ut ryktet att han skulle få förstärkningar från Stenkil och kung Harald fick bråttom att hacka sig ut ur isen som började lägga sig på Vänern, norrmännen decimerades åtskilligt av Håkon jarls män som låg i bakhåll för de retirerande norrmännen (Andersson & Gade 2000:243).

Berättelsen om Håkon Ivarsson slutar i Morkinskinna med informationen om att han hade en son, Håkon och en dotter Sunnifa (Andersson & Gade 2000:243). Uppgifterna om en son styrks inte i andra källor. Det mest intressanta är skillnaderna vad gäller kronologin i händelseförloppet mellan Morkinskinna och främst Nordiska kungasagor.

23 I Morkinskinna så beskrivs kung Stenkil som fet och tung och mer road av mat och dryck än att vara ute i hetluften (Unger 1867:89). Om vi utgår från att det ligger något korn av sanning i detta så är det inte förvånande att Stenkil knöt en så ryktbar och stridsvan man som Håkon jarl till sig.

Det är min övertygelse att Stenkil visste att han befann sig i en prekär situation. Han hade mycket att vinna på att samarbeta med ärkebiskopssätet Hamburg-Bremen. Som Sten Tesch har uttryckt det, ”Det viktiga för kungamakten var att kristendomen tillhandahöll en ideologi som gjorde det möjligt att upprätta herravälde över allt större områden” (Tesch 2001:14).

Stenkil ville säkert visa för dem att han var en modern monark som ville bygga upp en stark stat där folket hade en sakral och en profan herre. ”Ty liksom en god kristen skulle tillbe en enda gud skulle det bara finnas en enda kung som fått sin makt av gud” (Harrison & Svensson 2007:320).

Problemet för Stenkil var uppenbarligen att Gamla Uppsala fanns kvar med ett starkt inflytande. Stormännen där såg nog en centraliserad kungamakt och en stark kristen kyrka som ett hot mot deras egna intressen och de hade uppenbarligen makten att avsätta kungar. Så hade skett både förr och senare.

Olof Skötkonung blev fördriven till Västergötland då hans kristna iver började utgöra ett hot för Uppsala (Larsson 1998:118). Även Stenkils son Inge blev fördriven då han inte ville blota i Uppsala (Larsson 2002:159). Det verkade med andra ord viktigt för en kung att respektera traditionerna i Uppsala.

Det är mycket möjligt att Stenkil verkligen lät bygga en kyrka i Sigtuna. Måhända på grund av detta kallar Adam av Bremen honom för ”…den mycket fromme kung Stenkil” (Adam av Bremen 1984:170). Stenkil hade lärt

24 sig av sina föregångares misstag och fokuserade på att stärka sitt inflytande på de platser där han redan hade kontroll.

Hos götarna hade Stenkil uppenbarligen en stark ställning, som visades i att de lojalt slöt upp kring Håkon jarl. När Stenkil hade avrått biskoparna från att gå mot Uppsala reste de runt i götalandskapen och omvände folk, ytterligare ett tecken på Stenkils ställning där (Adam av Bremen 1984:229).

Det har flera gånger sagts att Stenkil härstammade från Västergötland (Hagerman 1996:289). Adam av Bremen skriver att ”… goternas folk härskade i sveonernas land…” (Adam av Bremen 1984:37). Svearna valde att kalla in en götadynasti av praktiska skäl.

Detta motverkade interna strider och skänkte stabilitet som gynnade handel (Sawyer 1991: 29). Det är alltså tydligt att Stenkil kom från en götaländsk kungasläkt som länge hade härskat över svearna i Mälardalen. Detta hade inte alltid varit oproblematiskt.

Om Birka säger Adam av Bremen att det var götarnas stad i svearnas land, nära svearnas Uppsala (Adam av Bremen 1984:60). Sigtuna övertog Birkas roll som götarnas stad i svearnas land och hotet från båda sidor var nog överhängande men bägge sidor var nog mån om att terrorbalansen uppehölls.

Svearna kring Uppsala hade kontroll över utförseln av järn och päls från norr, någonting som säkert var lukrativt för stormännen, inte minst vid blotfesterna som drog mycket folk till marknader och ting (Hagerman 1996:291). Ville de ta sig vidare ut på den internationella marknaden så måste de gå via Stenkils kärnområde Mälardalen. Kungen hade de internationella kontakterna men i Uppsala fanns den traditionsbundna kultiska makten (Duczko 2000:33).

25 Stenkils samarbete med ärkebiskopssätet i Hamburg-Bremen medförde säkerligen tillgång till prestigefulla kontakter och varor från kontinenten. Så länge Stenkil inte gjorde några aggressiva utfall mot svearnas Uppsala så kunde han räkna med att de stödde honom som kung. Samtidigt var det nog viktigt att visa sig tillräckligt stark för att stormännen i Uppsala inte skulle våga sig på någon fientlig handling.

Fig. 9. Vy över Adelsö. Foto: Riksantikvarieämbetet, www.kringla.nu

I Sigtuna kunde Stenkil och hans anhängare knyta lojalitetsband med hjälp av exklusiva gåvor. Götalandskapen där Stenkil hade starkast stöd var långt borta. Norrut kring Uppsala hade Stenkil bara en symbolisk makt. Sigtuna var ett kungamaktens brohuvud i periferin (Hyenstrand 1996:148).

Ett annat mörkt moln på Stenkils horisont var säkerligen Harald Sigurdsson som hela tiden verkade söka strid. Nu hade Harald slutit fred med Sven Estridssen i Danmark efter år av strider och ville nog hitta ett nytt mål. Stenkil visste att han hade ögonen på sig.

Stenkil valde medvetet att inte stöta sig med svearna kring Uppsala utan valde istället att fokusera på Sigtuna och att bygga upp ledungen. Ledungen var något som alla kunde tjäna på. Kungens stora uppgift var att leda vikingatåg (Lindkvist 1989:71).

Husbyarna var naturliga baser varifrån ledungen utgick. Att ha Håkon jarl som ledare för sjöförsvaret måste ha varit en trygghet för Stenkil. Håkon var ryktbar och hade erfarenhet av de båda angränsande rikenas regenter. Det låg mycket prestige i att ha Håkon Ivarsson jarl i sitt följe. Dessutom så var det nog lättare för alla att samlas kring kring en utomstående ledare än någon som hade direkta band till Uppsala eller Sigtuna.

1066 var ett händelserikt år. Enligt Hervararsagan så dog Stenkil sotdöden vid ungefär samma tid som Harald Hårdråde föll vid Stamford Bridge i England (Lönnroth 1995:87). I Sveariket utbröt sådana tronstrider att biskoparna stannade hemma istället för att tillträda sina platser i det oroliga Norden (Adam av Bremen 1984:170).

Håkon Kung Erik Sunniva Sunnivasson Lamm  gm  gm  (1120-1147) Ragnhild okänd Ragnhild gm Magnusdotter Eriksdotter Luitgard gm Håkon Ivarsson Okänd Jarl Håkon Harald dotter Pålsson (1080- Håkonsson  gm  1122) (-1127) Jarl Pål och  Torfinnsson Helga Pål (-1098) Maddansdotte Håkonsson r (-1136)

Fig. 10. Släktträd för Håkon Ivarsson. Källor är Morkinskinna, Nordiska kungasagor och Orknöjarlarnas saga.

27 Det är inte osannolikt att Håkon jarl begav sig hem till Norge då både hans uppdragsgivare kung Stenkil och Harald Hårdråde som Håkon varit i onåd hos var döda. Ännu när Orkneyjarlen Håkon Pålsson, dotterson till Håkon Ivarsson besöker kung Inge i Svealand så minns man hans morfars bedrifter (Carlsson, A. 1994:6).

Av de behandlade runinskrifterna är det Assursstenen U 617 jag har utgått ifrån. Av de Håkon jarl som figurerar i de historiska källorna och av dessa så är det Håkon Ivarsson som har starkast kopplingar till Sverige. Ordet kaeti på Assurstenen kan möjligen syfta på götar och från källorna vet vi att Håkon Ivarsson var jarl över Västergötland.

Assur var landvärnare, något som vi vet att Håkon Ivarsson också var. U 11 är uppförd vid kungsgården på Adelsö och U 617 finner vi vid en annan gammal högstatusmiljö, Husby i Bro. Så långt det som talar för Håkon Ivarsson. Det som talar mot Håkon Ivarsson är dateringen av de relaterade runinskrifterna, Sigurdsristningen och Sö 106 i Kjula.

Troligare är att Håkon Sigurdson Ladejarl haft en okänd son som flydde till Sverige efter Ladejarlens död, då vi vet att hans kända söner Erik och Sven tillsammans med andra släktingar flydde till Sverige. Den andra förklaringen som jag kan finna är att Assur var son till Håkon Eriksson. Möjligen då en oäkta son som inte kunde göra anspråk på något fadersarv.

Korset på stenen som Ginnlög reste efter sin man Assur stämmer bra överens med ett kors på en gravhäll i Northumbria och korset på Sö 106 som är rest av Ginnlögs halvbror. Denne reste sin sten efter sin far som hade varit västerut. Här har vi alltså några vaga, om än kopplingar till England och Northumberland där Håkon Eriksson främst var verksam. Vi vet alltså att personer från Mälardalen hade varit västerut, kanske hade jarlssonen Assur följt med ett skepp till Mälardalen efter sin fars drunkningsdöd 1029.

28 Vad gäller den småländska runstenen Sm 76 så pekar allt på jarl Håkon Eriksson. U 16 i Nibble hade ett iriskt koppel vilket även Sm 76 i Komstad hade. Detta verkar förekomma på tidiga runinskrifter (Lindblad & Wirtén 1992:25). Vi kan alltså förmoda att U 16 och Sm 76 är uppförda i ungefär samma tid.

Det är inte helt orimligt att den ”bonde i Håkons rod” på U 16 var en man i Håkon Erikssons roddlag. Då skulle Sm 76 och U 16 syfta på samma Håkon jarl. Rod behöver inte nödvändigtvis betyda ett specifikt geografiskt område. En annan tanke är att Håkon på U 16 inte behöver vara en jarl utan en person som ledde en del av roden.

5. Summary

With my research I have strived to shed some light on the question if three rune stones from the Mälardalen region and one from Småland speak of the same man. I have reason to believe that at least U 11 speak of jarl Håkon Ivarsson. These inscriptions mention the sea defence and warfare organisation, the ledung. King Stenkil hired Håkon Ivarsson to be the leader of the ledung.

Håkon jarl had already been in charge of the sea-defence under king Sven of Denmark. After a falling out with king Harald of Norway Håkon jarl fled to king Stenkil in Sweden. King Stenkil was caught between the expectations of two opposites with different interests.

On the one side there were the expectations of the archbishopric of Hamburg-Bremen who wanted to strengthen its influence and christen all Swedes. On the other side, those who controlled the cult-centre at Uppsala. These had the power to oust Stenkil if he threatened their independence. Add to this the imminent danger for an attack from Norway’s king Harald.

29 The rune stone Sm 76 in the district of Småland mentions a man named Vråe who was in the service of Håkon jarl. It is my belief that this inscription refers to jarl Håkon Eriksson who was mostly active in England. This is based on the style of the runes as well as the fact that another stone in the area, Sm 77, that was put up by the same man mentions England.

The now missing U 16 bear some stylistic similarites to Sm 76 as well as a coin that could connect it to the time of Håkon Erikson. In the case of U 617 I have narrowed it down to two possibilities. Either Assur was the son of Håkon Sigurdson or the son of Håkon Erikson.

6. Referenser

Adam av Bremen. 1984. Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm. Andersson, Theodore, M & Gade, Kari Ellen. 2000. Morkinskinna. Cornell university press. Askeberg, Fritz. 1944. Norden och kontinenten i gammal tid. Uppsala. Carlsson, Anders. 1994. ”Gamle kung Erik”, Erik Segersäll och Håkon Jarl (Ivarsson). Nordisk amatörarkeologi Nr. 2. Carlsson, Anders. 1997. Birkas kungsgård på Adelsö och Svearnas Fornsigtuna – två aristokratiska miljöer i Mälardalen. Gick Grendel att söka det höga huset. Carlsson, Marianne. 1985. Thegn, dräng, jarl, huskarl. Stockholms universitet. Daviðsson, Aðalstein & Holm, Gösta. 1994. Svensk isländsk ordbok. Duczko, Wladyslaw. 2000. Vikingarnas tid – konflikter och kompromisser i Gamla Uppsala. Myt, makt och människa. Riksantikvarieämbetet. Fries, Ingegerd. 2006. Orknöjarlarnas saga. von Friesen, Otto. 1913. Upplands runstenar. Uppsala. von Friesen, Otto. 1922. Håkan jarl på Komstadsstenen vid Sävsjö. Norra Smålands Fornminnesförening. Gräslund, Anne-Sofie. 1991. Runstenar – om ornamnetik och datering. Tor 23. Uppsala. Gräslund, Anne-Sofie. 1992. Runstenar – om ornamnetik och datering II. Tor 24. Uppsala. Gräslund, Anne-Sofie. 2002. De senvikingatida runstenarna i Jönköpings län – deras ornamentik och datering. Om runstenar i Jönköpings län. Jönköpings läns museum. Hagerman, Maja. 1996. Spåren av kungens män. Stockholm. Hall, Richard. 2007. Stora boken om vikingarna. Harrison, Dick & Svensson, Kristina. 2007. Vikingaliv. Stockholm. Hedin, Gunnar. 2003. Uppland under tusen år. Vimmerby. Hjärne, Erland. 1979. Land och ledung del 1. Stockholm.

30 Hjärne, Erland. 1947. Rod och runor. Uppsala. Hjärne, Erland. 1947. Roden, upphovet och namnet, området och jarlen. Namn och bygd. Hyenstrand, Åke. 1996. Lejonet, draken och korset. Lund. Jansson, Sven B. F & Wessén, Elias. 1940-43. Upplands runinskrifter del 1. Stockholm. Jansson, Sven B. F & Wessén, Elias. 1949-51. Upplands runinskrifter del 3. Stockholm. Kinander, Ragnar. 1935-61. Smålands runinskrifter. Stockholm. Kistner, Jonas. 1997. Ledungen och det nationella projektet. Södertörns högskola. Kraft, John. 2001. Tidiga spår av Sveariket. Upplands-Bro kulturhistoriska forskningsinstitut. Lager, Linn. 1995. Kors på svenska runstenar. Uppsala. Lager, Linn. 2002. Den synliga tron. Uppsala. Larsson, Mats G. 1987. Hamnor, husbyar och ledung. Lunds universitet. Larsson, Mats G. 1998. Svitjod. Stockholm. Larsson, Mats G. 2002. Götarnas riken. Stockholm. Lindblad, Erik & Wirtén, Katarina. 1992. Korsbandstenar – en kronologisk studie. Uppsala. Lönnroth, Lars. 1995. Isländska mytsagor. Lund. Montelius, Oscar. 1905. Lifvet i Sverige under hednatiden. Stockholm. Peterson, Lena. 2007. Nordiskt runnamnslexikon. Uppsala. Sawyer, Peter. 1991. När Sverige blev Sverige. Alingsås. Snædal Brik, Thorgunn & Wachtmeister, Ingegerd. 1984. Runstenar i Södermanland. Steinsland, Gro & Meulengracht Sörensen, Preben. 1994. Människor och makter i vikingarnas värld. Stockholm. Sturluson, Snorre. 1993. Nordiska Kungasagor 1-3. Stockholm. Tesch, Sten. 1989. Sigtunaforskning – arkeologiskt läge och möjligheter. Avstamp – för en ny Sigtunaforskning. Sigtuna museer. Tesch, Sten. 2001. Från hall till kyrka. Populär arkeologi. Tunberg, Sven. 1947. Rod och Roslag i det gamla Sveariket. Det levande förflutna. Unger, Carl Richard. 1867. Morkinskinna. Christiania. Weibull, Curt. 1949. Sverige på tiohundratalet. Svenska turistföreningens årsskrift 1949. Zachrisson, Torun. 1985. Smålands vikingatida runstenar. Stockholms universitet. Zachrisson, Torun. 1998. Nyckeln till de uppländska runstenarna finns i Sigtuna. Populär arkeologi.