BULLETIN NR 4, NOVEMBER 2014, ÅRGÅNG 22

Lawrence Brown &

In this issue Steve Wallace takes us on a listening journey with Ellington stars Johnny Hodges and Lawrence Brown on recordings that until recently were hidden in the recording company´s vaults. The “moments when they play together are celestial”. See pages 3-5: Rabbit & Deacon, Healers. 4-2014 Snowfall Nu har kvällarna blivit länge och mörkret infaller re- Stora Scenen och dels på Dans In. I vår föregående dan på eftermiddagen. Kanske snön har börjat falla Bulletin hade vi möjlighet att presentera Storyville och mina tankar går till den förnämlige orkesterle- Records nyligen utgivna dubbel-CD med material daren Claude Thornhill som komponerade melodin inspelat den 8 juni. I vår Bulletin 3/2013 hade jag Snowfall, ett mästerverk i sig. dessutom nöjet att själv beskriva mina intryck från och hans orkester besökte vårt land en kväll på Gröna Lund. vid åtskilliga tillfällen. 1963 var ett speciellt år sett Men för att återgå till februari 1963 så har vi ur denna synvinkel. Han besökte Sverige vid två till- i Benny Åslunds efterlämnade samlingar funnit en fällen detta år. Den 4 februari uppträdde han i Göte- bra ljudupptagning från Stockholms Konserthus den borg och den 6 februari var det dags för ett framträ- 6 februari. Den har ni inte hört tidigare för det är dande i Stockholms Konserthus. Även påföljande dag den första konserten den kvällen och då hade Sveri- tillbringades i Sverige då Duke med orkestern plus ges Radios tekniker ännu inte hunnit ställa in alla Stockholms Symfoniorkester gjorde inspelningar mikrofoner vilket framgår på ett par ställen. Nu kan för sin Night Creature. Detta ägde rum nära Brom- vi glädja våra medlemmar med en CD innehållande ma flygplats i stadsdelen Mariehäll på gränsen till detta material som bifogas denna Bulletin. Repertoa- Sundbyberg i Europafilms studio. Själv var jag inte ren är typisk för tidsperioden men det förringar inte närvarande men mina vänner Bengt Stånge och de värdet av orkesterns prestationer. Sätt på CDn och framlidna Lennart Landström och Leif Anderson var njut av sådana fantastiskt fina framföranden som där. Bengt kan berätta om hur det var den natten. Jimmy Hamiltons Silk Lace eller Ray Nances käns- Orkestern hade hela dagen varit på Cirkus ute på liga solo i Guitar Amour eller varför inte lyssna på Djurgården och repeterat och gjort TV-inspelningen Lawrence Brown, och med . Därefter transporterades orkestern i Pyramid, första gången inspelad 1937 då Duke bara med all utrustning till Europafilms studio i västra var ”15 years old”. förorterna av Stockholm och kring midnatt kom man Se denna CD som en julklapp till er DESS-med- igång med förberedelserna för inspelningen av ett par lemmar. Lyssna och njut! satser ur Night Creature. Duke återkom senare på försommaren till Sverige. Den 1 juni påbörjade han en turné som varade fram till 25 juni och inkluderade ett sex dagar långt enga- Leif Jönsson, gemang på Gröna Lund med framträdanden dels på ordförande i DESS

GLÖM INTE: Att motioner till årsmötet den 16 februari 2015 skall vara styrelsen till handa senast den 31 december 2014 OCH att betala Din medlemsavgift för 2015 till DESS plusgirokonto 11 63 75 - 7. Avgiften är fr.o.m. nästa år 250:- och vi tackar på förhand för Din betalning.

2 Rabbit & Deacon, Jazz Healers By Steve Wallace

Lawrence Brown,1963 Johnny Hodges, (Foto Leif Wigh) Monterey 1960

As listeners, we all know what the different musical instruments sound like … or at least we like to think so. Every once in a while though, a player will escape the tonal boundaries of his horn, making it sound like another one or even like something we’ve never heard before. For example, Lester Young’s tenor saxophone, which seemed to come at the listener as a vapour through an invisible airshaft, sounding more like a French horn than a tenor.

Fittingly, many of these sonic chamele- group date with Johnny Hodges) several with a friend on the phone and hung up, ons worked with Duke Ellington, who times before. Anna had disappeared upstairs to do some had an endless appetite for unique tone work on her computer and I was suddenly colours and knew how to use them. As for the first time alone with the Hodges record and heard so- mething extraordinary wafting through the , who, through an alchemy What’s actually on a record can’t change – air to me, as for the first time. known only to him involving his val- be definition it’s fixed – but how we hear ves, lip and diaphragm, could make his the music can change, circumstances can It was Brown, playing the melody to cornet sound like (among other things) make us more receptive and force us to lis- When Your Lover Has Gone at a slow tempo, a neighing horse, a woman’s voice or a ten more attentively, heightening our per- so very soft and high on the cup-muted- trombone that it seemed to materialize out severely troubled colon. Or reed master ceptions. For instance, during the last few of thin air and I thought, “I never noticed a Otto “Toby” Hardwick, whose wispy up- days I’ve been home on the shelf recove- trumpet player on this record before”. For per register on a lot sounded uncannily ring from minor surgery to remove my gall bladder. Remembering that someone once all the world, it sounded like a flugelhorn like a violin. could achieve called music “the healing force of the uni- – Clark Terry maybe – or a muted trumpet, similar bowed-string effects, in quieter verse” and realizing that man can’t live by say Buck Clayton. But I knew that Brown moments making his tenor sound like a watching World Cup soccer matches alone, and Hodges are the only horns on this date viola or cello. the other morning I loaded some favourite and besides, I’ve done a lot of listening and Recently I heard another Ellingtonian discs into the CD player – a Brookmeyer/ am not that easily shocked anymore, more’s turn this trick in arresting fashion, made Zoot, some Flip Phillips, a Bill Harris, the the pity. But this was eerie, it gave me chills. all the more stunning by the fact the I Hodges – and let the music of these masters Despite playing so quietly, Brown’s notes knew it was Lawrence Brown (nickna- wash over me. There were various domestic had an inner, vibrant glow, they were lu- med “The Deacon” for his dignified, distractions – the phone, playing cards with minous and phosphorescent, a faint whis- sober mien) playing trombone and that my wife Anna and so on – so I was only per that went straight to the heart.This fo- I’d heard this particular record (a small- listening with half an ear. But after I spoke cused my ears considerably and he was at it

3 again a few tracks later – only more ded out by bassist Bell, solid but so – on a very slow Night And Day. supple as always and drummer Playing the melody way up high , who plays so sensiti- against Aaron Bell’s double-stop- vely that he’s barely a rumour, his ped quarter notes on bass, Brown brushes and the occasional cym- was even more ethereal, sounding bal swish a gentle breeze through almost weirdly electronic – like a reeds. To borrow a phrase from the theremin – but this was being done P.G.A., “These guys are good”. with lips and air and belly and They message thirteen lovely old an age-old, real instrument that’s standards on eleven tracks (there often the butt of jokes. Hodges are a couple of two-tune med- played the repeat of the first sys- leys) at tempos from slow ballad tem, his sound a purring soufflé, to walking ballad. The mood th- then Brown played the bridge roughout is unwaveringly lyrical and left the earthly plane behind and gentle, with melodic playing altogether. This section is even the entire focus, the volume ne- higher and he somehow played ver approaching anything like a it even softer, the impact like a shout. As Warren Vaché said after small explosion, the power of listening to this, quoting one of restraint. The daring and control Jake Hanna’s favourite slogans, of his high-wire act were quietly “It’s simple, yet it says it”. sensational, nobody laughs when As beautiful as Rabbit and the trombone is played this beau- Deacon each sound on their own, tifully. I was beginning to feel bet- the moments when they play ter already. together – one playing an obbli- It’s always nice to have so- gato behind the other, or bits of a mething you’ve heard affirmed by an- to see a brass player react to this magic. harmonized melody – are celestial, like other pair of ears, it lets you know that Warren repaid the favour the next night they’re playing a feather-light aria from it’s not just you. This happened the when Anna and I went to hear him. His a Mozart opera way up in the clouds. next night when the marvellous Ameri- gorgeous sound and the melodic ideas he Hodges does a couple of tunes without can cornettist Warren Vaché, in town to came up with sans microphone had our Brown – Once In A While and Blues Sere- provide some scarce and much-needed mouths constantly agape. I’m not Leo- nade, a seldom-heard but gorgeous tune actual jazz in the Toronto jazz festival, nard Feather, but for my money there’s by Mitchell Parrish and Frank Signorelli came over for an Italian dinner. We were no one playing more artistic straight-up that sound as though they wrote it for having a high old time hanging and jazz cornet in the world today. Rabbit. He’s at his most velvety here, ca- talking, eating and drinking, when the ressing and insinuating, even his trade- Rabbit/Deacon record came on. Hea- “It’s simple, yet it says it” mark swooping glissandos are delivered ring Brown way up on When Your Lover Lawrence Brown’s stratospheric mo- “sotto voce”. The album has a very relax- Has Gone, Warren stopped dead in the ments are just the tip of the iceberg, the ed feeling of after-hours casualness, but middle of a sentence, his eyes widening rest of this Rabbit album is equally exqui- also shows great preparation and care, and his head running, asking “Who the site, full of goosebump moments from with deft little arranging touches likely hell is that?” I told him it was Brown the two horns and pianist Jimmy Jones, provided by Jones. Not enough to ruin and he nodded; he’d thought it was Vic who has a mostly chordal conception the music mind you, merely a harmoni- Dickenson, who sounds quite similar on the piano and a touch so light that it zed bit here and a rubato ending there, to Brown except he rarely ventures this rounds off the sharp corners of that most just enough to bring some cohesion to high. Hearing Brown on Night And Day mechanical of instruments, making it key moments. Their version of the hea- a few tracks later, Warren’s jaw literally seem luquid and pliable, stringing little vily recorded Night And Day is my new dropped and he let out an incredulous runs and chords together like strands favourite – daringly slow, it’s like hea- puff of air – “phewww” – it was a treat of pearls. The rhythm section is roun- ring the song for the first time again. And they do something very smart with Lover Come Back To Me – also playing this very long tune slowly, but in single-metre The Mosaic album, The Complete Verve rather than double – so that two bars are Johnny Hodges Small Group Sessions telescoped into one roomier one, making 1956-61, which inspired Steve Wallace to it move along even as a ballad. The date closes fittingly with Hoagy Carmichael’s write this article. charming Two Sleepy People and I’ve ne- ver heard it played better. Vid vårt nästkommande medlemsmöte den 8 december kommer vi att spela upp If this all sounds a little snoozy or inno- cuous, well think again. I suppose those Night And Day och When Your Lover Has who prefer more aggressive, edgy music för att vi alla skall få samma upple- Gone might describe this as jazz Muzak, and velse av numren som Steve. even those who like lyrical jazz might Se kallelse på sid. 20. think of it as just another “mood” album if they weren’t listening closely. But liste- ning closely is exactly what these players 4 make you do, they draw you in, their en- As for Webster and Hodges, they were ergy and intensity lies in the stark and born to play with one another, the sound sensitive restraint they show, the power- they make together is like a sliver of sun- ful softness of the space they create. Af- light shafting through the curtains in a “Sonic ter luxuriating in this for a few moments darkened room, it illuminates and warms you’re hypnotized, realizing that they’re you. The tunes are mostly those catchy, chameleons” making high art at a whisper. It’s kind bouncing little riff numbers that Hodges of record you could play for our granny seemingly could make up in his sleep, he and it would make her remember and had a million of them. There’s nothing to smile, it’s also the kind of record that these or this music really, but it’s a tricky makes hardened, crusty jazz-lifers like simplicity. If you hear this kind of music Warren and me tear up unabashedly. At played by players who don’t have any the end of the day, Rabbit, Deacon and feeling or sound of swing, it sounds aw- Co. do what all artists are supposed to ful, like nothing at all. Because these men – created real beauty out of practically have all those properties and more in nothing, right in front of you. droves though, this simple music sounds like life and death when they play it. A buried treasure That’s their art, they pick you up by the I’d gladly mention the name of the Hod- scruff of the neck and deliver you from ges/Brown record, but I can’t, because it whatever doldrums you might be mired doesn’t have one and never did. It was in to a better, happier place. Hallelujah. recorded in 1960 for Verve and lay un- Returning to the Hodges/Brown re- released in their vaults until Mosaic Re- cord, a good title for it might be “Johnny cords issued it as part of a second set de- Hodges Plays Songs of Hope & Peace”, voted to Hodges in 2000, almost 30 years or maybe “Music to Have Nice Dreams after his death. In fact, almost half of the By”. That these men create such char- music in this six-disc collection of Verve ming, gracefully beautiful music see- material from 1956-61 – four sessions ta- mingly without braking a sweat fills me king up half of disc IV and all of discs V with no small wonder. and VI – is previously unissued, making this set buried treasure for fans of Hod- A healing comfort ges. This likely had to do with timing There’s an old use of the word “zephyr” and business – at the time, there was a which means a gentle breeze rather than glut of records by Hodges on the market the jungle animal. P.G. Wodehouse used and Norman Granz was in the process of this older sense when introducing his selling off Verve to M-G-M, so these ses- greatest creation, the immortal and brai- sions were lost in the shuffle. It certainly ny butler Jeeves, who arrives to save the Lester Young has nothing to do with their quality. The bacon of the lovable but hapless Bertie session with Brown and another lengthy Wooster, an idle, rich-twit bachelor. Ha- one from earlier in 1960 with Ben Webster ving sacked his man for suspected theft, are classic, among the best of Rabbit’s ca- Wooster has been without a valet for at reer and two octet sessions from 1961 are least a day and his life is now a shambles, nothing short of very good. made worse by suffering from a colossal The session with Webster is excep- hangover on the morning of Jeeves’ arri- tional and shows the other side of Rab- val. The door buzzer rings and, once the bit, the romping, gutbucket, bluesy woozy Bertie realizes it’s not his alarm side. He does some testifying here, ably clock or the phone, he stumbles to the abetted by what was Ella Fitzgerald’s door and opens it, to see Jeeves “hove- rhythm section at the time – Lou Levy ring over the threshold like a healing on piano, Herb Ellis on guitar, Wilfred zephyr”. Ben Webster Middlebrooks on bass and Gus John- The music played here by Deacon and son playing drums. They get down to Rabbit is like that- Whether you’re reco- some serious swinging and it’s mostly vering from surgery, suffering a nasty on the shoulders of Middlebrooks and hangover or just plain everyday angst, it Johnson. Wilfred Middlebrooks may heals you. That such men and such mu- have a name like an English noble from sic exists is a comfort and assures you a Trollope novel, but plays the bass like that the barbarians haven’t broken all the anything but, he gets the deep throb on way through the door, that appearances every note, you’d swear he was Ray to the contrary, not all is lost with the Brown. And Gus … well, he attacks the world, not just yet. time with that stripped-down, rocking beat as only he and few others could. This is the kind of record that makes people who aren’t too sure about jazz sit Rex Stewart up and listen, thinking, “I don’t know what this is, but it sure does feel good”. 5 Med denna Bulletin medföljer en CD med upptagningar från Foto: Olle Lindholm Duke Ellingtons konsert i Stockholms Konserthus den 6 februari 1963. Det är unikt material i den meningen att det inte funnits utgivet tidigare så CDn kan betraktas som en ”collector’s item”. Självklart recenserades konserten i flera tidningar och vi återger nedan Leif ”Smoke Rings” Andersons recension i OrkesterJournalens februarinummer 1963. Hans artikel hade nedanstående rubrik: Duke Ellington – We do love you madly Att höra en Ellington-konsert (för Det beror inte bara på att någon i Elling- ton-lägret nyligen yttrade något om att att inte tala om flera i följd) är att ”musik ska man inte prata och skriva om utsätta sig för en förkrossande utan bara känna”, att det plötsligt blir kaskad av intryck. Så många att oerhört svårt att skriva denna recension. Det som är svårast att förklara är alltid Leif Anderson man överhuvudtaget inte förmår det för skribenten mest självklara. samla dem alla. Åtminstone inte Jag vet att Ellingtons turné denna gång- Brown, Cootie Williams och Duke själv klockan tre på natten datumet en varit hans mest ansträngande hittills en fantastisk styrka. Särskilt Johnny är i dessa trakter. Man kan inte låta bli att närmast förkrossande i sitt spel och hans före en pressläggning. undra om det verkligen ska vara nöd- The Star-Crossed Lovers var genomgående vändigt att hårdköra på detta omänsk- konserternas höjdpunkt. Sektionsvis är För att börja någonstans erinrar jag mig liga sätt med konserter, TV-inspelningar den sedan 1956 konstanta saxkvintetten att jag hörde mig själv säga efter C Jam och resor i ett så pressat schema att tiden ett underverk och rytmgruppen är trots Blues, extranummer på andra Konsert- för sömn och föda blir minimal. Det är en hittills okänd basist (Ernie Shepard) huskonserten, att jag skulle ”ge vad som begripligt om bandet har svårt att ge sitt den bästa Duke haft sedan början av helst för att få höra Ellingtons band spela absolut bästa under dessa förhållanden. 50-talet. Brasset har visserligen inte sam- till dans”. Trots att Duke, nu som förr, för- Det ska inte bestridas att bandets sublimt ma magnifika punsch som för ett par år fogar över fler toppsolister än någon an- avkopplade utseende på estraden kan sedan, men det är säkert en rent tillfällig nan orkesterledare, är det i alla fall bandet verka en aning nonchalant, men trots svaghet, om man kan använda det ordet i sin helhet som är det fullkomligt unika. dessa reservationer är Duke Ellingtons om en sektion, som innehåller Cat An- Att höra Ellingtons orkester i ”full cry” är 1963-konserter den bästa jazz vi hört här derson, , Cootie Williams och en fantastisk upplevelse. Tiden står stilla sedan Ellington 1958. Den nuvarande Lawrence Brown. på något vis. För denne rapportör åtmins- orkestern är trots en del ihåligheter ett Cootie Williams’ comeback blev en stor tone är det ett exempel på vad man ibland av Dukes bästa band på många år. Solis- begivenhet. Han var superb. Hans horn är brukar kalla ”sanningens ögonblick”. tiskt har man i Johnny Hodges, Lawrence fortfarande lika kraftfullt som förr och re-

1963 var ett speciellt Ellingtonår för oss i Sverige med två besök av orkestern. DESS presenterar nu på CD en av konserterna i Stockholm i februari. På sommaren turnerade orkestern här en hel månad. En ny dubbel-CD med musik från den vecka då orkestern spelade på Gröna Lund anmäldes i förra numret av Bulletinen. Från besöket på Gröna Lund har vi nu med benägen hjälp av Tivolihistoriker Andreas Theve lyckats finna bilder. Likaså har vi i Benny Åslunds efterlämnade samlingar funnit några amatörfoton från både Stora scenen och Dans In på Gröna Lund: T v från Dans In, med Cootie Williams och basisten Ernie Shepard stående bakom saxsektionen. - Överst på nästa sida från konsert på Stora scenen. T h presenterar karikatyrtecknaren Al Bergström sitt porträtt av Duke för modellen och Alice Babs. 6 jjjjjjjjjjjj JAZZ HUMOUR I artikeln ”Duke Ellington versus Count Basie” i detta nummer av Bulletinen nämns hur Duke Elling- ton aldrig såg tillbaka på sin tidigare produktion utan helst koncentrera- de sig på det han skulle komponera i framtiden. Detta ger oss anledning dan efter hans första growl i Pyramid sud- Harry Carney var som alltid orkesterns att citera en komisk situation som magnifika ankare och Johnny Hodges dades de 22 år han varit borta ut ur minnet. belyser detta förhållande. Citatet är I Concerto For Cootie och Tootie For Cootie, kan man överhuvudtaget inte kommen- hans båda features, hörde man samma tera. He’s the King. hämtat ur John E. Hasses bok ”Bey- mäktiga trumpetspel, som man förhäxa- Duke Ellington är ett av tidens under- ond Category – The Life and Genius des av på 30-talet. Cootie, hans magnifika verk. Hur man kan se ut och uppträda of Duke Ellington”: spel och hans lika magnifika skulpturala som han gör vid hans ålder och med stenansikte är en av de mest distinkta före- det tempo han håller är ofattbart. Man- In April of 1959, Ellington would teelserna i Ellingtonia 1963. nen tycks inte följa vanliga lagar. Duke turn sixty years old. Wanting to Ray Nance lanserades tyvärr för litet. på en estrad är ett stycke magi. Man är mark this milestone in a special way, Även om hans violin i Guitar Amour var tacksam att man överhuvudtaget finns , , ett roligt inslag vill man hellre höra ho- någonstans i närheten. Irving Townsend and Arthur Logan nom på trumpet eller kornett, som han Förra gången Duke var här klagade numera mest spelar. Han har alltför somliga över att han spelade ett alltför got together and decided on a big pro- länge varit jazzens kroniskt mest under- ofta hört program. Undantagandes så- ject. Ellington’s music was a mess, skattade solist. Can Anderson är fortfa- dana paradsaker som Rockin’ In Rhythm, and for many pieces there were not rande samma höjdfenomen som förut. Things Ain’t What They Used To Be och Hans The Eighth Veil var rent hisnande några enstaka andra nummer fick vi nu even lead sheets. Strayhorn quietly liksom hans insatser i Jam With Sam. en helt ny repertoar, tagen i hög grad från got busy on the music, and they De nya männen i orkestern hördes inte hans senaste (i skrivande stund ännu ej brought trombonist and copyist mycket av, medan däremot Lawrence utgivna Reprise-album). Höjdpunkterna John Sanders into the conspiracy, Brown är bättre än någonsin. Hans Do var öppningsnumret Bula och den nya Nothin’ Till You Hear From Me var glän- versionen av Pyramid. Det obligatoriska hiring him to transcribe music from sande. och Paul Gon- trumsolot kom i Perdido, konsertens thirty years of recordings. salves svarade som vanligt för utmärkta längsta nummer och en stor swingfest. After several months of backbrea- insatser, men man beklagar att den sist- Ganska märkligt var att Duke placerat king effort, they assembled a massive nämnde inte fick spela någon ballad. sångaren Milt Grayson, en ung Al Hibb- ler-kopia, som konsertens sista avdelning. collection of the maestro’s music, Han sjöng bland annat The Blues från organized into twenty-four impres- Black, Brown and Beige. Förmodligen är sive, leather-bound volumes. When uträkningen att man ska göra ett instru- they presented it to Ellington, “He mentalnummer som encore. Första kon- serten i Stockholm slutade med att Duke made polite noises and kissed us spelade Dancers In Love och förmådde en all,” said Logan, “but, you know, flertusenhövdad publik att knäppa med the son of a bitch didn’t even bother fingrarna. Andra konserten avslutades med en magnifikC Jam Blues. to take it home.” Transkriptionerna har dock beva-

rats och ingår nu i Ellingtonarkivet Leif Anderson hos Smithsonian Institution i Wash- ington där John Hasse är curator.

jjjjjjjjjjjj 7 Stockholm Myshörna Swing All Stars med innersta kretsen - men utan ett rejälare publikstöd ekar det ödsligt i DESS salonger.

Clark Terry, och Den 7 september höll Stockholm Swing till stor del inspel- All Stars (SSAS) sin årliga konsert i Grü- ningar med honom newaldsalen i Stockholms Konserthus. från tiden före hans Många DESS-medlemmar syntes i den engagemang hos fullsatta lokalen eftersom temat för kväl- Ellington, var ett len var ”SSAS play Ellington”. Och visst huvudnummer spelades både kända och mindre kända vid medlemsmötet Ellingtonkompositioner men där stannar i oktober. likheten med Ellington. Detta inte sagt i negativ mening. När man vanligtvis hör en Ellingtonmelodi har man i tankarna Ellingtons egna tolkningar men här fick vi avnjuta helt nya infallsvinklar på de kända numren. De superba arrang- emangen var gjorda i huvudsak av Klas Lindquist men även Fredrik Lindborg Och det var just det som var fallet vid rösten Erik Goland, också värmlänning, och Daniel Tilling hade bidragit med ori- medlemsmötet den 6 oktober i Franska avslutade alltid sina inlägg i debatterna ginella arrangemang. Som exempel kan Skolans aula. på Publicistklubben sålunda: ”Kum an nämnas ett nummer som Caravan där Klas Lindquists arrangemang var upp- Tre programpunkter med intressanta nu bare, här står inge förstånn i vägen”.) byggt runt orkesterns gitarrist, Gustav infallsvinklar på Ellingtonvärlden i dag. Det är naturligtvis inget fel på för- Lundgren, som fick tillfälle att breda ut De borde rimligen intressera fler än det ståndet hos Peter Ander men vad den sig. Intressant sett ur den synpunkten att 30-tal medlemmar som kom. Cirka 90 % citerade Torsbybon här ovan ville mena gitarren sällan fick något större utrymme av medlemskåren avstod alltså av oin- med sin replik var nog mest att hos ho- i Ellingtons orkester. Av särskilt intresse tresse eller av trycket från andra svenska nom flödade idéerna fritt och ibland med var dessutom att få höra Göran Linds eller utländska evenemang denna afton överraskande resultat. I denna aftons solon på basen. Det är inte ofta man får (som dock inte har kunnat spåras), el- porträtt av trumpetaren och flygelhor- höra slap bas spelas nu för tiden. Kinda ler så har man avskräckts av program- nisten Clark Terry delade Ander ut reser- Dukish är ett nummer som vi förknippar mets något studieförbundsartade karak- vationslösa beröm åt dennes karakteris- med Ellington som solopianist. Num- tär (men så är det i praktiskt taget alla tiska trumpetstil; snabb och bläddrande, ret utgjorde alltid hans introduktion till ikonsällskap världen runt). Det kan fin- nästan virtuos – och så ”fantastisk” som Rockin’ In Rhythm. Men här hade i stället nas en myrstack full av förklaringar till Ander njutningsfullt uttryckte det. Jag Daniel Tilling gjort ett orkestralt arrang- varför folk inte kommer trots att de har ger honom gärna rätt, men vill ändå emang som var överraskande. deklarerat sitt Ellingtonintresse genom göra en stillsam reservation för jag tycker att ansluta sig till Ellingtonsällskapet. ibland att Terry kan upplevas som fånge i SSAS hyser självklart en beundran för Duke Ellington men hanterar hans verk Personligen tror jag att svaret möjli- den mycket egna stil han har skapat. på ett modernt sätt. I programbladet gen lyder så här: Sök vid alla tillfällen Jag beundrar den tid och det tålamod har Jens Lindgren mycket träffande be- ge medlemmarna möjligheter att träffa vår skattmästare Anders Asplund har skrivit attityden: SSAS har hittat ett sätt och lyssna till personer med anknytning ägnat åt att dokumentera Duke Ellington som passar dem, på samma gång res- till Ellington eller det svenska jazzlivet. och alla hans stickspår. Av de tre filmav- pektlöst och samtidigt med vördnad för Formerna kan varieras – som musik med snitt han delade med sig av denna gång ”mästaren”. Ellington skulle älska deras kommentarer, intervjuer på scen, samtal njöt jag mest av bilderna från Vita Huset personliga tolkningar av de kända num- eller debatt på scen med eller utan mu- när Ellington avfestades vid 70-årsjubi- ren. Svängigt, skickligt och med osviklig sik, instrument etc. Ellington i centrum leet. känsla visar de att det ständigt finns nya men med dörrarna i varje ögonblick öpp- Göran Axelsson är ett annat exempel på infallsvinklar på denna klassiska, ameri- na för de delar av det svenska kulturlivet hur trägen vinner. Från ingenting sving- kanska musik! som berör Ellingtons revir. ar han sig nu i nätets lianer oss DESS-are I orkestern ingick; Karl Olandersson Nog om detta och åter till den 6 oktober, till fromma. Fängslande men omöjligt att tp,voc, Klas Lindquist as, cl, Fredrik som öppnade med värmländskt gott hu- här återge i det tilldelade formatet. Hop- Lindborg ts, cl, bcl, Magnus Wiklund tb, mör i gestalt av Peter Ander, som gärna pas alltså på fortsättning i Bulletinen. Gustav Lindgren g, Daniel Tilling p, Gö- berättade myten om att värmlänningar ran Lind b, Mattias Puttonen tr, ljuger brett av födsel och ohejdad vana. I myshörnan (En god vän till mig, den kända radio- Bo Holmqvist Bo Haufman 8 Konstnären Duke Ellington

Duke Ellington hade ytterligare en konstnärlig ådra utöver den musikaliska. Han var duktig på att hantera pensel och färger. I sin tidigaste ungdom i Washington målade han ofta affischer till de evenemang där hans Ellington Serenaders skulle spela. Han skulle säkert ha kunnat göra sig en framtid som målande konstnär men, tack och lov får man väl säga, så tog musiken överhand. När han hade tid över tog han emellertid ibland fram penslar och färgtuber och målade. Men dessa tillfällen var troligen inte alltför många. Vid den senaste Elling- tonkonferensen i Amsterdam framträdde Dukes syster- son Stephen James och visade bilder på några av hans alster. Bl.a. visade han tre skisser som Duke hade gjort som en illustration till The River. Emellertid tvingades Stephen upplysa om att dessa skisser försvunnit från hans mors hem och nu befann sig på okänd plats.

kan man urskilja ett ganska otäckt manligt ansikte. Vrid och lirka på bilden och försök se den dolda bilden. Om det var avsiktligt eller en ren tillfällighet att det kom till är svårt att avgöra. Duke gjorde även en mycket porträttlik avbild- ning av Billy Strayhorn, som ses härintill. Den kan betrak- tas som Dukes hyllning till kompanjonen Billy och hans musikaliska kapacitet. Billy tycks befinna sig i ett centrum av flödande vacker musik. Det är synd att vi inte kan visa detta porträtt i färg. Troligen existerar det fler målningar av Duke Ellington och förhoppningsvis kommer dessa att uppen- baras för oss i en inte alltför avlägsen framtid. Men som vi alla vet målade Duke Ellington även många musikaliska Det kvinnoporträtt som här visas går under namnet porträtt men det är en annan historia.

Satin Doll. Det är många kvinnor i Ellingtons närhet som Bo Haufman påstår att det är veder-börande som avbildas. Porträttet är målat 1954 och Stephen menade att det föreställer en kombination av tre kvinnor; Stephens mor Ruth Elling- ton, Lena Horne och Marian Logan, hustru till Ellingtons livmedikus Arthur Logan. Stephen visade att man även kunde skönja andra detaljer i bilden. Om porträttet visas i en speciell vinkel 9 Duke Ellington versus Count Basie

Två orkesterledare med ad- hög. Flera av jazzens största solister har bia - CL-1715). Senare gav Columbia ut varit engagerade i dessa orkestrar, några en CD med flera bonusspår (Columbia/ liga titlar. Därutöver fanns faktiskt i båda banden. Legacy - CK 65571). Det är underbar och Baron Mingus Som pianister var skillnaden mellan storbandsjazz framförd av de två banden och dessutom några som kal- Ellington och Basie stor. Ellington hade tillsammans och man får lätt intrycket att sina rötter i stride traditionen och hade alla trivdes förträffligt vid detta ovanliga lade sig för ”Sir”. Det fanns därmed utvecklat en kraftfull vänster- tillfälle. Det omfångsrika texthäftet till t.o.m. dom som kallade sig för hand. Basie däremot spelade ett mera CD-utgåvan har informativa artiklar bluesinriktat piano och det var framför författade av George T. Simon, Stanley ”King”. Men om vi koncentre- allt hans högerhandspel i diskanten som Dance, Aaron Bell och Phil Shaap. rar oss på Duke och Count så utgjorde hans kännemärke. Enligt vissa Men det finns även andra berörings- uppgifter lade sig Basie till med detta undrar man om det fanns två punkter. Flera av Dukes solister hade spelsätt när han tidigt i sin karriär ingick tidigare haft engagemang hos Basie och sinsemellan mer olika band än i Benny Motens orkester och spelade några skulle komma att ha en sådan kar- Ellingtons och Basies? dubbelpiano med Moten och då hante- riär efter det att de slutat hos Duke eller rade diskanten. efter hans frånfälle. Den man först tänker Basie satte rytmen i centrum och hade I grunden är dessa två orkestrar var- på torde vara som satt en helt fantastisk rytmsektion som tidvis andras motsatser. Man kan säga att de fyra år i Basiebandet i slutet av 1940-ta- gick under namnet ”The All American befinner sig på varsin ytterkant inom let innan han påbörjade sin långa karriär Rhythm Section”. Orkesterns arrang- storbandsjazzen. Count Basie hade hittat hos Duke i augusti 1950. sin nisch och han stannade där och var emang bestod ofta av s.k. head arrang- Ett annat namn är mycket lyckosam med den. Duke Elling- ements och var då baserade på enkla som hade ett förflutet hos McKinney’s ton ville hela tiden utveckla sig. Han såg riff och ovanpå detta ett antal kapabla Cotton Pickers, Don Redman och Cab aldrig tillbaka utan bara framåt och mot solister med två tenorister i centrum. El- Calloway innan han hamnade hos Duke den komposition han skulle åstadkomma lington tillsammans med Billy Strayhorn Ellington och spelade sin wa-wa-trom- nästa dag. Hans ambitioner var avsevärt stod för merparten av kompositioner bon där i hela elva år, men åren 1961/62 högre ställda än Basies. Ellington ville och arrangemang för Ellingtons orkester finner vi honom i Count Basies orkester. bryta sig ur den konventionella jazzfor- medan Basie i avsevärt större utsträck- Det är intressant att notera att han ingår i men och komponera längre verk och svi- ning litade till sina orkestermedlemmars Basiebandet då båda orkestrarna förena- ter. Han vägrade att kalla sin musik för och utomståendes bidrag till repertoa- des för den ovan nämnda Columbiain- ren. jazz vilket säkerligen Basie gjorde. Elling- ton ville mycket mer än bara spela jazz. spelningen. För Ellington var rytmen självklart en En av Ellingtons mera framstående so- viktig ingrediens men den var aldrig det Men fanns det något som förenade de två orkestrarna? Ja, det fanns det faktiskt. lister, Clark Terry, hade ett förflutet i Ba- mest väsentliga. Det var i stället harmo- sies orkester. Han ingick i Basies orkester niken, klangfärgerna och de intrikata Det första man tänker på är den LP som 1962 gavs ut under namnet ”Battle Royal under 1949 och återkom senare vid ett arrangemangen. Solistkapaciteten har i flertal tillfällen som gästsolist. båda orkestrarna alltid varit synnerligen – The Duke Meets The Count” (Colum-

10 som började hos Duke 1951 Två herrars tjänare och hade en längre sejour med orkestern med flera kortare avbrott hade också ett engagemang med Basie 1980/81. Count Basie gjorde ett flertal inspel- ningar för Norman Granz med s.k. Ba- sie Jam och i flera av dessa medverkade som också hade en vital roll i Ellingtons orkester under början av 1950-talet. Andra som haft positioner i båda ban- den är bl.a. Don Byas, , Rufus Jones, , och . Vår egen Åke Persson har med- verkat i båda banden vid enstaka tillfäl- len under deras besök i Europa. Fanns det andra beröringspunkter? Ja, sådan fanns i orkestrarnas val av musik. Duke Ellington tog i slutet av 1940-talet upp One O’Clock Jump på sin dansreper- toar och det finns några inspelningar be- varade där man kan njuta av ett sväng- ande Ellingtonband som tar till sig Basies sätt att tackla stycket. Även 9:20 Special fanns i Dukes bandbook vid den här ti- den. Ett annat typiskt Basienummer som Duke ofta spelade på 1970-talet var April In Paris. Det var självklart alltid Wild Bill Davis som då fick glänsa och Duke bru- kade alltid framhålla att det var Davis som hade gjort numret till en av Basies största succéer. Även Goin’ To Chicago och Sent For You Yesterday har spelats av Ellingtons orkester men då med Jimmy Rushing som gästande vokalist. Fler Ba- sienummer än så hittar man faktiskt inte i Ellingtons diskografi. Då är Count Basies nyttjande av Elling- tonnummer avsevärt mer omfattande. Speciellt var det flera sångbara nummer som låg bra för Joe Williams som använ- des t.ex. Don’t Get Around Much Anymore, I Got It Bad, I’m Beginning To See The Light, I’m Just A Lucky So And So och . Men Basie använde sig också av många av Ellingtons instrumentala kompositio- ner. Take The ”A” Train och Things Ain’t What They Used To Be förekom men det nummer som oftast spelades var In A Mellotone. Som ett kuriosum kan nämnas att ett så typiskt Ellingtonummer som Rockin’ In Rhythm faktiskt finns bevarat från ett tillfälle med Basiebandet. Hur totalt diametralt olika de två orkest- rarna än var, kan man självklart inte annat än njuta av den musik som de producerade och de båda orkesterledarna hade stor res- pekt och beundran för varandra. I en eng- elsk intervju blev Basie en gång tillfrågad Louie Bellson, Willie Cook, Don Byas. om skillnaden mellan de två orkestrarna Paul Gonsalves. och han svarade helt kort ”Class”. Quentin Jackson, Jimmy Forrest, Rufus Jones. Booty Wood, Clark Terry. Bo Haufman

11 Ellington’s Triumphant European Tour of 1933 by Fred Glueckstein

Duke Ellington and his orchestra at the Palladium, London, June 1933.

On Friday, June 2, 1933, the Duke Ellington Orchestra left New York on the curator of the American Music at the Smithsonian Institution John Edward S.S. Olympic for its first tour in Europe. With Ellington were band members Hasse in Beyond Category: The Life and , Johnny Hodges, Harry Carney, Otto Hardwick, Artie Whet- Genius of Duke Ellington. “They split up sol, Cootie Williams, Fred Jenkins, Lawrence Brown, , Joe Nanton, and managed to find accommodations , Fred Guy, Sonny Greer, and vocalist Ivie Anderson. Joining at assorted Bloomsbury hotels and roo- ming houses.” the orchestra were the dancer Bessie Dudley and tap dancers Bailey and Derby. The crossing across the Atlantic took one week, and the ship arrived At the Palladium on Friday, June 9, in Southampton where the Ellington orchestra embarked The Ellington Orchestra opened its Eu- on a fifty-day tour of Great Britain, Holland and France. ropean tour on Monday, June 12, at the Palladium, which Duke described as “a Ellington’s European tour was arranged sued a six record album after the tour premier venue for variety performances in November 1932 by music publisher with Ellington’s orchestra and people in London”, for two weeks. On the first and impresario , who had who bought the album at Levy’s re- day of Ellington’s appearance, the Pal- travelled to Europe to seek new opp- cord shop were presented a free gift of ladium broke all box-office records with ortunities for his artists who included a record with an interview of Ellington over $3,800 taken at the two performan- Ellington, Cab Calloway, Mills’ Blue made by Percy Mathison Brooks. That ces. At its first performance, the orchest- Rhythm Band and the Mills Brothers. record on the label Oriole is today a ra played last on a thirteen-act bill and The tour was sponsored by the British collector’s item. came on at nearly eight o’clock. When bandleader Jack Hylton. It was repor- People in Great Britain were eager to No. 13 went up on the auditorium’s ted that Hylton had to put up a bond to hear them. Upon their arrival by train at board, the pit orchestra’s playing ended, Mills for $40.000 to insure the tour’s fi- London’s Waterloo Station, thirty-seven the curtain went up, and the Ellington nancial success. Alhough Ellington was photographers greeted Ellington and his Orchestra appeared amidst thunderous known and his phonograph records re- party. “The orchestra members found, applause. Duke was sitting in the centre portedly outsold all others in Great Bri- however, that no decent hotel would of the band at the piano with his back half tain, Hylton and Mills generated a great rent them rooms because of their race,” turned to the audience. He was dressed deal of publicity about the tour before wrote music historian, musician, award- in a double-breasted pearl-grey lounge the orchestra’s arrival. British HMV is- winning author, record producer, and suit and a bright orange tie. The band

12 was dressed in pearl-grey tail suits. The sophisticated capitals of the world, three trumpets were on Duke’s left and Prince of Wales London and Paris.” Hasse also quoted the four saxophones on his right. Behind On June 14, 1933, Ellington and the band from an article in the London Sunday the trumpets, on a higher rostrum, were conducted a forty-five minute broadcast Referee, which appeared in the New the three trombones. The bass and guitar on the BBC radio network, which paid York American on August 7, 1933, that were behind the saxes. Sonny Greer was the most ever for a performance by an described Ellington as “probably the first high up at the back. orchestra. “The biggest thrill we have composer of real character to come out of The orchestra opened with Ring Dem had for ages has come and gone!” wrote America.” Bells and then Three Little Words. Ivie a writer for the Melody Maker, a weekly The trip to Europe was a personal tri- Anderson’s performance of Stormy Wea- newspaper that concentrated on jazz. “I umph for Ellington and his music. “The ther was a sensation. She followed with refer, of course, to Duke Ellington’s bro- atmosphere in Europe, the friendship, Give Me A Man Like That and then the or- adcast from the studio on June 14th. The and the serious interest in our music chestra played Bugle Call Rag. Among the band’s precision and polish was even shown by critics and musicians of all orchestra’s selections were also Rockin’ more marked on the air than it is on the kinds put new spirit into us,” wrote El- In Rhythm, a pianissimo version of Tiger records, and on the whole the program- lington with warm remembrance and Rag called Whispering Tiger, Some Of These me was well chosen…” humor in his autobiography Music Is Days, , , On July 13, Duke Ellington and his fa- My Mistress, “and we sailed home on and other numbers. Ellington never for- mous orchestra were brought into a Dec- August 3 aboard the Majestic in a glow got the Palladium audience’s response to ca studio to record four tunes. Hyde Park, that was only partly due to cognac and its performance: “This was a night that Harlem Speaks, Ain’t Misbehavin’, and Chi- champagne.” scared the devil out of the band, the app- cago. Especially Harlem Speaks turned out lause was so terrifying, it was applause to be a popular number that remained in beyond applause,” he wrote. “On our Ellington’s band book over the next few first show there was 10 minutes of con- years. tinuous applause. It was a tremendous In his autobiography Music Is My Mist- thrill.” ress Ellington has quite a lot to say about his reminisces from his first visit to Eng- New Book Reactions, radio and land. One funny incident is when he met the Prince of Wales (later to become King A’comin’ recording Edward VIII) at a private party. Duke Each performance at the Palladium was describes it; The Prince of Wales had En ny bok är i antågande. Det är Cam- sold out. Although some of the gene- some kind words to say about us. When bridge University Press som i december ral public and press found Ellington’s he suggested we have a drink together, kommer att publicera The Cambridge “music too new, adventurous or jazzy I was surprised to find he was drinking Companion to Duke Ellington edited by for the public,” others with an appre- gin. I had always thought gin rather a Edward Green. Innehållet beskrivs på ciation of jazz, who liked Ellington’s low kind of drink, but from that time on följande sätt: “Duke Ellington is widely work and fresh sound, raved about his I decided it was rather grand. He liked to held to be the greatest jazz composer performance. Constant Lambert writing play drums, so he paid Sonny Greer a lot and one of the most significant cultural in the London Sunday Referee said: “I of attention too. icons of the twentieth century. This com- received the thrill of a lifetime to hear prehensive and accessible Companion is what is unquestionably the world’s gre- “ A new spirit” the first collection of essays to survey, in atest brass section.” S.R. Nelson in the After finishing the performances in Lon- depth, Ellington’s career, music and place London Era wrote: “Ellington the Ama- don, the Ellington Orchestra travelled in popular culture. An international cast zing. Ellington the Musician. Ellington to Liverpool, Bolton, Blackpool, Glas- of authors includes renowned scholars, the Showman. Ellington the Artist. How gow, Harrogate and Birmingham. Sub- critics, composers, and jazz musicians. can I in such a limited space, describe sequently, they performed in Holland Organized in three parts, the Compan- the unbelievable spectacle I have just and played three concerts in Paris at the ion first sets Ellington’s life and work beheld at the Palladium on the occa- enormous Salle Pleyel. One American in context, providing new information sion of Duke’s initial performance in writer wrote about the first Paris concert: about his formative years, method of London?... How to describe in so many “It was perhaps the most riotous scene composing, interactions with other mu- words the most vital emotional expe- of joy witnessed within the four walls of sicians, and activities abroad; it’s second rience vaudeville in England has ever this building.” The orchestra also perfor- part gives a complete artistic biography known? I am not ashamed to say that I med at the Casino du Deauville in the of Ellington; and the final section is a se- cried during the playing of Mood Indigo. famous French seaside resort. ries of specific musical studies, including For one brief, fleeting moment I looked The tour to Europe resulted in admi- chapters on Ellington and song-writing, around the auditorium. More than half ration and respect for Ellington, his band the jazz piano, descriptive music, and of the usually phlegmatic sea of faces was members and his music. The significan- the blues. Featuring a chronology of the bathed in an ecstatic adoration of that tall, ce of the 1933 European tour may have composer’s life and major recordings, distinguished, grey-suited figure at the been best described by Hasse in Beyond this book is essential reading for anyone piano and the triangle of musicians buil- Category: “Ellington had proven himself with an interest in Ellington’s enduring ding up to the back of the stage.” Another in the capitals of cosmopolitan culture. artistic legacy”. London critic said: “His music has a truly During this tour, Ellington’s music and Boken kommer att produceras i pa- Shakespearean universality, and as he – as Mercer Ellington has written – his per back-version i A4-format och uppges sounded the gamut, girls wept and young composure, wit, and innate dignity, had betinga ett pris om £19:99. chaps sank to their knees.” commanded respect in the two most Bo Haufman

13 Vokalversioner av Mood Indigo av Björn Englund

des den 8 januari 1930 och utgivningen torde ha ägt rum först i mars 1931. Brunswickversionen gjordes den 17 oktober 1930 under pseudonymen The Jungle Band och utgavs i december 1930. Denna version hamnade 1975 i Grammy Hall of Fame! Victorversionen från den 10 december 1930 utgavs den 23 januari 1931. Den 21 september 1932 gjorde man t.o.m. en LP-gravering av titeln (matrisnummer LBRC-72916-1) och utgav den på LT-9 för biografbruk (ej listad i diskografierna). Biograferna i USA hade sedan 1926 skaf- Mood Indigo är en av de melo- fat speciella grammofoner för att kunna spela de 40 cm Vitaphoneskivorna som dier som Duke Ellington oftast hade ljudet till de tidiga ljudfilmerna. spelade. I diskografiverket New Dessa skivor spelades med 33 1/3 varv DESOR finns melodin listad vid per minut. Spåret var dock fortfarande lika grovt som på en vanlig 78:a. 510 tillfällen varav mer än häften Victor utgav 1932 en mängd 25 cm 33 ingick i hans ofta framförda med- 1/3 varvsskivor med vanliga treminu- terslåtar för att användas som pausmu- leys. Troligen är det bara Satin sik på biograferna i en LT 1-serie. Samma Doll och Take The ”A” Train som inspelningar utgavs även som vanliga 78:or i en T 1-serie. Dukes LT-9 fanns framfördes oftare. alltså även som T-9. 1930 var det år då Duke Ellington fick Victorversionen var så populär att sin stora framgång med Mood Indigo, och den återutgavs 1934 med nytt katalog- då som ett rent instrumentalt stycke med nummer och den kom även ut i en juke- helt nya klanger. Barney Bigard erkänner boxversion (44-0010) med Mood Indigo på i sin självbiografi att han fick melodima- bägge sidorna! terialet från Lorenzo Tio J:r, men att han gjorde om det en hel del. Tio var Bigards Vokalversioner klarinettlärare och klarinettist och saxo- I det följande skall här göras en utred- fonist i Armand Pirons orkester och dess ning om vilka inspelningar som gjorts signaturmelodi Dreamy Blues var just av Mood Indigo med vokalt inslag. El- detta tema (jfr alternativtiteln på tidiga lingtons manager och förläggare Irving inspelningar av Mood Indigo) (Se www. Mills skrev en sångtext: jazzstandards.com på Internet). Hur Pirons version lät vet vi inte då You ain’t been blue; no, no, no. han aldrig spelade in den, men den tor- You ain’t been blue, de ha varit rätt olik Ellingtons. Det är ju Till you’ve had that mood indigo. Dukes mästerliga arrangering som ger That feelin’ goes stealin’ down to my shoes stycket dess märkliga karaktär. Enligt While I sit and sigh, “Go ‘long blues”. Tios dotter hade familjen ett ”business arrangement” med Ellington, som troli- Always get that mood indigo, gen gick ut på att Tios familj fick regul- Since my baby said goodye. järt ekonomiskt understöd av Duke mot In the evenin’ when lights are low, att man aldrig hävdade sin upphovsrätt! I’m so lonesome I could cry. Numret spelades först in för OKeh den 14 oktober 1930 under orkesternamnet Cause there’s nobody who cares about me, The Harlem Footwarmers och var av- I’m just a soul who’s sedd för utgivning i OKehs raceserie på Bluer than blue can be. 8840 i december 1930. Alla tre tagningar When I get that mood indigo, kasserades dock och omtagningar gjor- I could lay me down and die.

14 Jag har lyckats spåra tretton 78-varvs Andra Mood Indigo grammofoninspelningar av jazzkarak- tär med andra artister 1931-1954 men Det finns också andra melodier med det kan finnas fler. Ellingtons orkester namnet Mood Indigo: gjorde ingen vokalversion förrän 1940. Victorversionen från 1945 utgavs endast Ready for the river (Mood In- på HMV i Europa! Nedan förtecknar jag de kända vokalversionerna med andra digo) (Neil Moret – Gus Kahn) artister. Goofus Five and their orchestra Gene Austin var först på plan med en (OKeh 41069; New York 29-7-1928, T v uppifrån Gene Austin, insjungning i augusti 1931 men den pla- sångare är nedanstående Lambert) Paul Robeson, Nat Gonella, nerade utgivningen i oktober samma år blev inte av då numret drogs in. Först i Harold (“Scrappy”) Lambert Boswell Sisters, februari 1933 utgavs hans version! Sång- (Brunswick 3928; New York 24-4-1928) Dinah Shore, erskan Lee Morses version från septem- ber 1931 blev den först utgivna när den Det gjordes åtskilliga andra inspelningar Phyllis Robbins kom i november samma år. Boswell Sis- av denna melodi, bl.a. av Jimmie Noone ters’ version från januari 1933 är nog den (Vocalion 1188), men ovanstående två är och Lee Morse. musikaliskt sett mest lyckade. de enda med underrubriken. Sångare med Duke: ovan Mood Indigo Mood Indigo (D.L. Miller) Rosemary Clooney, nedan (Ellington-Bigard-Mills) 1930: Yale Whiffenpoofs (Yale SP 3/4; New Ivie Anderson, Gene Austin (Victor 22891; New York Haven, okänt datum) Louis Armstrong och 18-8-1931, utgiven först 10-2-1933. Avsedd för Victor 22797 för utgivning Det finns även fem filmer 1952-2013 Teresa Brewer. 9-10-1931) med titeln Mood Indigo. Se www.IMDb Lee Morse (Columbia 2530-D, New York 4-9-1931) Versioner med Ellington Alexander Bros. (“vocal novelty” – Champion 16899; Richmond 17-8-32) Men som antytts ovan lät också Duke Ellington spela in Mood Indigo med vo- The Three Keys (Columbia 2706-D; kalt inslag. Jag listar här de som finns New York 29-8-1932) utgivna på skiva:

Boswell Sisters (Brunswick 6470; New Feb. 14, 1940 Ivie Anderson York 9-1-1933) Columbia 35427

Phyllis Robbins (Edison Bell Winner May 11, 1945 Kay Davis 5578; London augusti 1933) RCA LPM-6009 (originalutgåva på engelska HMV JO 264) Paul Robeson (HMV B 8664; London 18-10-1937) Dec. 18, 1950 Yvonne Lanauze Columbia ML-4418 Nat Gonella (Parlophone F 1205; Lon- don 13-4-1938) Jan. 23, 1956 Rosemary Clooney Columbia CL-872 Dinah Shore (Victor 27302; New York 11-11-1940. Ej i Rust) Apr. 4, 196 Louis Armstrong Roulette R-52074 Ingelise Rune (Tono Z 18002; Köpen- hamn 6-10-1943) Sep. 6, 1973 Teresa Brewer Flying Dutchman FD-10166 Christine Randol (Old Swing Master 12; Chicago december 1947, utgiven Därutöver finns åtskilligt outgivet mars 1949. (Inspelad av Vitacoustic men Ellingtonmaterial där Mood Indigo ej utgiven på det märket) framförs av vokalister som Milt The Four Blazes (United U 114; Chi- Grayson, Trish Turner, Tony Wat- cago 4-1-1952) kins, June Norton och andra tillfäl- ligt engagerade och gästande sångare. The Modernaires (Coral 61265; Los Angeles 10-9-1954)

15 Other Duke´s Places – 11 Om Ellingtoniana på andra ställen än i den renodlade Ellingtonlitteraturen. Serien inleddes i nr 2, 2011. Något av det bästa om jazzen Den som kan den musik som Martin Williams skriver om hör den då samtidigt inom sig och lockas till omedelbar och mer initierad omlyssning. Den musik man inte är bekant med, kanske t o m skeptisk inför, skapar han nyfikenhet på. Williams nämns av andra storheter på området som Gary Giddins, Whitney Balliet och Gunther Schuller som förebild men han hör förvånansvärt nog inte till de mest bekanta jazzskribenterna. En anledning är säkert att hans produktion av jazzhistoria och kritik är rätt liten, bara ett Martin Williams, fåtal böcker. Den mest kända och betydande är The Jazz Tradition. den perfekte guiden

… och om Ellington ”how good Ellington´s orchestration can Duke Ellington hör naturligtvis till de portalgestalter som be on even an admittedly minor piece”. Williams ägnar särskilt intresse. Han bidrar mycket sparsamt till bilderna Att på detta sätt analysera ett jazz- av musikernas personligheter och biografier, hans koncentration ligger på musikaliskt verk är ju Martin Williams inte ensam om, det har många andra lysande beskrivningar och analyser av deras musik. också gjort och både mer inträngande och musikologiskt detaljerat. Hans stora Martin Williams första bok heter från deras individuella talanger och kvalitet är hur han som lyssnare, den Where´s the Melody? med undertiteln röster som improvisatörer. Och det kunnigare ”spisarkompisen”, tar med A Listener´s Introduction to Jazz. Den givna exemplet på detta är Ellington, t ex sin läsare på en samtidigt initierad och kan beteckna också författaren: han är en i Main Stem. roande tur in i musiken, utan krav på jazzens ciceron, i mina ögon - och öron! Williams går igenom hur Ellington dennes musikteoretiska kunskaper – - den mest pålitlige och inspirerande. i Main Stem inte använder hela dessutom kortfattat; studien av Main I den här boken skriver han också just blåsarsektionerna var för sig. Nej här Stem och One O´Clock Jump ryms på som guide, och med pedagogisk avsikt hör vi det som låter som några av endast sex relativt små boksidor. utan att därför bli pekpinnig. Två avsnitt trumpeterna (med någon sorts sordiner), handlar om Ellington: några tromboner kanske tillsammans Historia, kritik, porträtt, Under kapitelrubriken What Does med några saxofoner, samverkande i reportage a Composer Do? lägger Williams två oväntade och intressanta rytmer, klanger välkända pärlor till bluesnummer och orkestrala färger. Och när raden av En annan kvalitet hos Williams är att han med storband under jämförande lupp: solister, Rex Stewart, Johnny Hodges, konsekvent inte alls ägnar sig åt den typ förstainspelningarna av Count Basies One Ray Nance, Joe Nanton, följer är det med av spekulerande och sentimentaliserande O´Clock Jump och Ellingtons Main Stem. högst varierade bakgrunder, anpassade historier om musikernas personer – Det förstnämnda är ett stycke utan till solisternas individuella röst. Hodges, karaktär, vanor, later osv – som fyller så egentlig överordnad form, en följd av den store melodiskaparen, spelar utan stor del av jazzlitteraturen. Helt naturligt ett-korussolon av Basie och fyra blåsare, annan bakgrund än kompet. När sedan i en artikel av den typ som den ovan re- brassolisterna ackompanjerade av riff Ben Webster och därefter Lawrence fererade, men faktiskt inte heller i de från saxarna och vice versa, följda av tre Brown spelar solo händer något samlade kapitel med rubriker som t ex korus med hela orkestern, de som gör intressant: Tolvtaktersbluesen överges för Appreciations, Listening, On the Job - stycket till just One O´Clock Jump och inte en sextontakters och Ellington har tillfört dessa i Jazz in its Time. Det förstnämnda endast ett bluesnummer bland många nya figurer, faktiskt ett nytt meloditema. rymmer bl a hans enda artikel om en från tiden. Ingen enskild arrangör eller Och i den avslutande ensemblen summeras enskild Ellingtonmusiker, Harry Carney: komponist finns bakom numret, till inte bara tolvtaktstemat utan också detta. Forty-one Years at Home (skriven 1969) skillnad från den närmast motsatta Ellington har komponerat en helhet och som dock inte innehåller några nyheter för praxis där en sådan arbetat på egen hand även om Main Stem inte är det mest Ellington- eller Carneyspecialister utan och lämnat partitur till orkestern, med utsökt sammansatta av hans verk, så är är en av Williams många introduktioner, skrivna orkesterpartier och markerade det en fin ingång till att förstå Ellingtons perfekta att sätta i händerna på lyssnare platser för solon. Men de bästa speciella känsla för kompositorisk på vägen från nyfiken till entusiast. jazzarrangemangen, enligt Williams, har form. – Ett annat exempel på Ellingtons I Jazz Heritage berättar Williams i för det mesta varit något annat: resultat musikskapande beskriver Williams i det Videotaping with Duke från en dag 1964 av samarbete mellan kompositören och följande mycket korta avsnittet om I Don´t med Duke och orkestern när de spelar in orkestermedlemmarna och utgående Know What Kind of Blues I Got, som visar ett tv-program med framförande av ett 16 Martin Williams beklagar att Ellington under sin senare karriär undanhöll konsertpubliken flera av sina betydande verk för en överlansering av Paul Gonsalves begåvning och Cat Andersons höjdtoner på trumpeten.

typiskt konsertprogram från den tiden. Billy Strayhorn var den förste att uttrycka Kritikern-historikern är här en reporter det. – Och det är ju ganska uppenbart av högsta klass. Läsaren förs direkt in hur Ellington i slutet av sin karriär Martin Williams (1924-92) skrev i den på en gång både avspända och saknade den rad av lysande solister som för flera ledande jazztidskrifter som t ex Down Beat, han startade och perfektionistiska attityden i studion. i decennier hade gjort instrumentet till samredigerade med Nat Hentoff The en Stradivarius men vilkas unika röster Jazz Review. I tio år från 1971 ledde nu var borta; Bubber Miley, Joe Nanton, ”Form Beyond Form” han verksamheten med jazz och Johnny Hodges osv, osv. The Jazz Tradition är en kondencerad amerikansk kultur vid Smithsonian jazzhistoria av högsta klass. Boken består Även om Williams i sin mer ingående Institiution där han också byggde av en serie musikaliskt analytiska porträtt analys stannar kring 1940 vid mästerverk upp The Smithsonian Collection of av jazzens största, från King Oliver och som Ko-Ko och Concerto for Cootie, så Classic Jazz, liksom motsvarande Jelly Roll Morton till Eric Dolphy och kommenterar han i slutet av essän samling med Big Band Jazz. Han var World Saxophone Quartet. De tjugo också bl a de instrumentala balladerna, specialist inte bara på jazz utan också sidorna om Duke Ellington, Form Beyond de längre verken och hur Ellington vid bl a tecknade serier och sammanställde Form, handlar om hans verk från de konserter under senare år ”misjudged A Smithsonian Book of Comic-Books tidigaste t o m tidigt 1940-tal och är ett his audiences” genom alltför lättvindig Comics. Hans böcker om jazz består mönster av analyserande kritik. användning av Paul Gonsalves stora i huvudsak av artiklar som tidigare Williams inleder här med en mer talang och Cat Andersons höjdtoner funnits publicerade i tidskrifter, för kortfattad version av sin analys enligt i stället för att framföra t ex den Smithsonian etc: ovan av Main Stem som en illustration av exceptionella musiken till filmenAnatomy hur ett flertal av Ellingtons verk bygger of a Murder eller sviten . Where´s the Melody?, A Listener´s på en rad solistinsatser. Trots den väldiga Bland de längre verken nämner Williams Introduction to Jazz, Pantheon 1966, mängd musik som Ellington skapade – Black, Brown and Beige som ”maybe the reviderad upplaga Da Capo Press enstaka melodier, teater- och filmmusik, best” men som de mest givande att 1983. stycken för solopiano, musik för större och närmare studera Reminiscing in Tempo, The Jazz Tradition, Oxford University mindre jazzensembler, längre verk för den Diminuendo and Crescendo in Blue och nog Press 1970, andra reviderade egna orkestern och denna i samspel med mer oväntat den senare och mycket lite upplagan 1993. symfoniker, kör, mm – så slår Williams omskrivna Suite Thursday. Jazz Heritage, Oxford University fast att Ellingtons centrala insats är som Martin Williams menar att Ellington Press, 1983 kompositör/arrangör för den egna sannolikt är det mest utmanande ämnet Jazz in its Time, Oxford University orkestern och dess solister. Williams gör i amerikansk musik för kritiker och Press, 1989 jämförelsen med den regissör som bygger forskare. Alldeles för blygsamt säger Jazz Changes, Oxford University sina iscensättningar på sina skådespelares han att studien i The Jazz Tradition Press 1992 särarter och talanger. är blott en antydan av hur Ellington I genomgången av verken från mitten av utvecklade sin konst. Där har han fel, hans bidrag till Ellingtoniana – och 20-talet och framåt konstaterar Williams jazzens historieskrivning – står stadigt hur Ellington till en början orkestrerade på pallplats. som en pianist bygger upp sitt spel, för att från tidigt 30-tal också musikaliskt bli Claes Englund en ledare för en grupp instrumentalister. Hans instrument blev orkestern, som väl 17 Åke Persson and Duke Ellington

Åke Persson, the Swedish prestigous trombonist, sat in with the Duke Ellington orchestra on a few occasions in 1969 and 1973. This was Alice-box the subject for a discussion Vi minns Alice Babs 1924-2014 - Detta är on the Duke-LYM site some titeln på en CD-box omfattande sex skivor som nyligen getts ut av Lasse Zackrisson time ago and Åke’s colleague och hans Vaxrecords. Om det är någon Sven Larsson had the follo- som verkligen kan sin Alice Babs och har tillgång till hennes inspelade material så wing to say: är det Lasse Zackrisson. Boxen omfattar Åke played a Conn 6h trombone. When enbart inspelad musik av Alice Babs som he first showed up in Stockholm in the inte getts ut tidigare. Alltså en fyndgruva early 1950s he played a Martin, and actu- för Babsbeundraren. ally sounded a bit like J.J. Johnson. After Ur Ellingtonsynpunkt finns det ett hearing Bill Harris he found another way nummer som är av intresse. Den 28 feb- of playing, he admired Bill very much. to the band in the next tune where Åke ruari 1963 blev Alice kallad av Ellington Åke was THE trombonist in Sweden for used to solo “No trombone solo!” Åke att komma till Paris för att spela in en LP. many years until the Swedish taxes drew yelled “What! No trombone solo? I have Skivan kom ut på märket Reprise (RS- him to Germany. He played lead in the been travelling all over Europe for this 5024) med underbar musik av Alice ack- RIAS Big Band in Berlin, and then moved solo, I am playing!” So he played. Not ompanjerad av Duke och några lokala to Sender Freies Big Band, also in Berlin, one chorus as he was supposed to, but musiker. Men för varje nummer gjordes and got a higher pay. He also played lead 14! The guys in the band shouted “Yeah det mängder av tagningar. I fallet Things in Kenny Clarke-France Boland band. Åke! Give it to us! Play it!” Duke waved Ain’t What They Used To Be, som inte ingår to the manager and pointed to Åke and I played together with him in the Swe- i LPn, gjordes hela sexton tagningar varav said “fire that man!” The manager shook dish Radio Jazz Group, the best lead Alice medverkar på elva. I CD-boxen in- his head and said “too late, this is his last player I know actually. He helped me to går en av dessa tagningar. Det är en myc- gig anyway”. Duke laughed in the end the bass trombone chair in Sender Freies ket kort version av melodin på knappt en and they parted as friends. Big Band. The Sender Freies also had a minut. Med stor säkerhet rör det sig om Symphony orchestra that was supposed Åke was a very straight forward man, den version som tidigare utgivits på Azur to play Ravel’s Bolero in Berlin right af- sometimes he could be a pest, he was un- kassett #3 som DEMS distribuerade till ter a taxing tour, the trombone players in predictable, followed his impulses, often sina medlemmar 1985. I New DESOR har the orchestra refused to play the solo, so very funny. den referensnummer 6337v. the conductor asked Åke to play it. The The sad end to his life was like that too. Ur samma aspekt är det intressant att trombonists in the symphony orchestra He was unhappy because his woman notera Dinah, som Alice sjöng in den 2 laughed, they did not think a jazz trom- had left him and his health was not so januari 1939 i inspelningsstudion Din bonist could do the job. Åke played gre- good. He got drunk and depressed and Egen Röst. Hon ackompanjeras av in- at, the orchestra applauded him at the two of his friends, Rolf Ericson and Sture gen mindre än Benny Åslund, som vid rehearsal, and many said that they never Nordin, took him to a hospital and told den tiden ledde ett band kallat Bennys heard that solo played better. the doctor to give him a sedative so he Boys. På den tiden bar Benny efternam- Duke Ellington’s band was on a tour in could sleep it off. The doc gave Åke a big net Ungewitter. Detta torde vara en av Europe when one of the trombonists had shot and left him in the bed in a room. But Alice första bevarade inspelningar och to go home to his sick wife. Åke joined Åke did not fall asleep, he got his clothes, hon var då endast 14 år gammal. Vi hade the band and soon got the band to love went to his car and drove it down in a nöjet att spela upp detta nummer vid him. The last concert the band played canal in Stockholm. Maybe he would not medlemsmötet den 7 april i år och även on that tour was in Paris. Åke was not have done so if he was sober. That hap- vid konferensen i Amsterdam. sober on that concert, actually he was a pened in 1975. So far he is still the best Boxen innehåller ett 96-sidigt texthäfte bit drunk. He was raving at all the cat’s Swedish trombonist in my book. och betingar ett pris av 599:- inkl. frakt. screaming “you guys are fantastic, I love Den inhandlas enklast via www.vaxre- you all!” and more of that kind. Duke Som framgår av kallelsen på sid 20 kommer cords.nu eller tfn 070-315 09 03. screamed “play your part man!” Åke rep- Sven Larsson att berätta om sin vänskap med lied “I can’t have a part in this, this mu- både Åke Persson och Roffe Ericson vid med- Bo Haufman sic is to good for me!” So Duke screamed lemsmötet den 8 december.

18 Time For Joya Joya Sherrill upptäcktes av Duke Elling- album med Goodmans liveinspelningar ton 1942 vid 15 års ålder. Únder sin mors från Rysslandsturnén förbjöd Goodman övervakning fick hon uppträda med honom att ta med ett enda sångnummer orkestern några veckor i augusti 1942. med Joya. Benny Goodman var ingen ge- Men skolgången skulle avslutas och nerös orkesterledare. först därefter startade hennes stadigva- Men noterbart är också att hon led- rande engagemang som sångerska med de en show för TV-stationen WPIX som Ellingtons orkester i november 1944 och 1970 startade ett program som riktade varade till mars 1946 då hon lämnade sig till barn av olika etniska ursprung. bandet för att gifta sig. Hon återkom till Man valde Joya som programledare. Pro- Ellington vid olika tillfällen åren därefter grampunkten fick namnet Time For Joya bl.a. för att delta i och den tycks ha rönt viss popularitet och My People. även om den upphörde efter ett år men Men Joya var långt ifrån overksam fortsatte i ytterligare ett år med namnet under sin bortovaro från Ellington. Hon Joya’s Fun School. spelade in flera skivor med kända artis- Programmen sändes på mornarna och ter bl.a. Sammy Davis Jr. Hon var även repriser av båda programmen fortsatte inbjudit ingen mindre än Duke Elling- engagerad av Benny Goodman när han att sändas in på 1980-talet. Joya omgav ton. Duke och Joya pratar med barnen gjorde sin turné i dåvarande Sovjetunio- sig i sändningarna av en tecknare vid och Duke läser sagan Three Bears Story nen 1962. Den ryska publiken tog Joya namn Brumsic Brandon Jr., och en pia- för dem. Joya tillsammans med Duke till sitt hjärta men detta uppskattades nist, som var ingen mindre än Luther framför även numret My Mother, My inte av Benny Goodman, som inte tyckte Henderson. Han samarbetade ofta med Father And Love. Hela sessionen finns re- om konkurrens. George Avakian (vid Billy Strayhorn. gistrerad i New DESOR 7077a-d. tiden skivproducent för RCA Victor) be- Till programmen inbjöd Joya ofta en rättar att när han skulle sammanställa ett gäst och den 30 augusti 1970 hade hon Bo Haufman

GERALD WILSON Swing Jugend i SvD I våra Bulletiner nr 3 och 4 från 2012 hade IN MEMORIAM vi nöjet att få läsa Conny Svenssons initie- vid dessa tillfällen vilket han även gjor- rade artiklar om jazzen i Hitlers Tyskland. I de vid enstaka tillfällen under början av Svenska Dagbladets kulturdel den 12 oktober 1960-talet. kunde vi konstatera att man tagit in Connys Wilson komponerade ett nummer artikel omarbetad som en s.k. ”understrecka- för sin orkester som han kallade Feelin’ re”. Vi är självklart glada och stolta över att en Kinda Blue. Tillsammans med Ellington artikel som först var införd i vår Bulletin fin- och Billy Strayhorn omarbetades numret ner en plats i en så välmeriterad tidning som till viss del och Duke lanserade det sedan Svenska Dagbladet och vi är övertygade om under namnet Imagine My Frustration. att Conny delar vår stolthet. I slutet av arti- Wilson var nogsamt angiven som med- keln har han lyckats få med en hänvisning till kompositör. DESS i form av en referens till vår hemsida, Vid Ellingtonkonferensen i Los Ang- vilket också gläder oss. eles år 2000 fick vi tillfälle att närmare Redaktionen bekanta oss med Gerald Wilson och vi fick då klart för oss att han var en person Gerald Stanley Wilson gick ur tiden som verkligen förstod att framhålla vad den 8 september 2014 i en ålder av 94 han åstadkommit under sitt samarbete år. Han blev först känd i jazzvärlden för med Ellington. I litteraturen nämns inte Nya medlemmar sin medverkan i Jimmie Luncefords or- särskilt mycket om deras samarbete men kester 1939/42 både som trumpetsolist DESS hälsar följande nya medlemmar Wilson förklarade för åhörarna att det och arrangör. Efter militärtjänstgöring välkomna i vår illustra förening: var avsevärt mer omfattande än av vad bildade han ett eget storband baserat i man kan utläsa ur diskografierna. I Mu- Los Angeles. Han kom även att arbeta Bengt Carlsson, Stockholm sic Is My Mistress ger Ellington ett erkän- tillsammans med Duke Ellington. Elling- Bertil Lindberg, Farsta nande till Wilson och andra tillfälliga ar- ton anlitade stundtals andra arrangörer Ole Thestrup Schmidt, Danmark rangörer för den hjälp de bestått honom än Billy Strayhorn och speciellt under vid vad han kallar ”urgent projects”. Capitol-tiden i början på 1950-talet tog DESS behöver fler medlemmar. han Gerald Wilsons tjänster i anspråk. Inspirera Dina vänner och bekanta att Bo Haufman Wilson satt även in i trumpetsektionen också vara med!

19 Posttidning B Duke Ellington Society of Sweden c/o Leif Jönsson, Anbudsvägen 15 187 50 TÄBY

KALLELSE! Duke Duke Ellington Society of Sweden hälsar sina medlemmar välkomna till medlemsmöte Ellington den 8 december för en afton med intressanta kåserier om Duke Ellington och hans nära medarbetare. Society

PLATS: 19.10 – 19.30 of Sweden, Anders Asplund visar några sällan Franska Skolans Aula, skådade filmavsnitt med Duke El- Döbelnsgatan 3, Stockholm. lington DESS Portkod för kvällen: 1208 19.30 – 20.30 ISSN 1400-8831 Entrén öppen fr. kl. 17.00. Olle Edström, professor emeritus, Entréavgift: 50:- i kontanter berättar om tillkomsten av sin bok Närmaste T-banestation:Hötorget ”Duke Ellington i Sverige” som DESS Glöm ej portkoden som beräknas komma ut på marknaden c/o Leif Jönsson endast gäller för denna kväll. under vintern/våren nästa år. Anbudsvägen 15, 187 50 TÄBY Kommer Du inte in så ring: 08 - 51 05 03 14, 0706 22 88 16 Tiderna är ungefärliga. 070-622 88 16, 070-540 70 09 eller 070-632 27 83 Obs! Kallelse sker endast på detta sätt. Någon separat kallelse kom- Redaktionsgrupp: mer inte att distribueras men med- Bo Haufman, lemmar som anmält e-postadress Claes Englund, Björn Englund, PROGRAM: kommer att få en påminnelse även Claes Brodda, via e-post. 17.30 – 18.30 Sven Larsson kåserar. Ulf Callius (layout) I den svenska jazzdiskografin Reservera den 8 december finner vi namnet Sven Larsson spe- i Era almanackor för en trevlig afton i Plusgiro: lande trombon i mängder av orkes- DESS hägn! 11 63 75 - 7 terkonstellationer. Allt från Lasse Gullin till Radiojazzgruppen. Sven var god vän med både Åke Persson Kalender Hemsida: och Rolf Ericson och berättar nu www.ellington.se för oss om sitt samarbete med och för 2015 erfarenheter av dessa personlighe- Vi ber våra medlemmar reservera PayPal account: ter. Vi tror oss veta att Åke och Rolf följande måndagar under nästa år [email protected] hade en del att berätta för Sven om för medlemsmöten i vår förening: sina engagemang hos Ellington. 16 februari med årsmöte. 18.30 – 19.00 Obs! Motioner inför årsmötet DESS medlemsavgift Paus med möjlighet till mingel och skall vara inlämnade till styrelsen är per kalenderår: inköp av öl/vin och hemgjorda senast den 31 december 2014. Inom Norden 250 kr baguetter, 30:-/st. 4 maj Obs! Endast kontanter gäller. 5 oktober Membership outside Scandinavia 19.00 – 19.10 7 december annual fee USD 50 Med anledning av artikeln ”Rab- bit & Deacon” i detta nummer av Samtliga möten är planerade att Vid köp hos DESS, använd vårt Bulletinen spelar vi upp Night And äga rum i Franska Skolans aula, plusgiro 11 63 75 - 7 Day och When Your Lover Has Gone Döbelnsgatan 3. med Johnny Hodges och Lawrence Program för varje möte kommer Brown. att meddelas i Bulletinen.

20