Skivkrönika: Otello

Giuseppe Verdis Otello är en opera som alltid har fascinerat mig. Om jag skulle redogöra för vad som gör den operan intressant så skulle jag behöva ta tjänstledigt och ägna mig åt det i flera veckor, eller kanske månader, utan att ens kunna täcka in allt.

Att se eller höra ett perfekt framförande av Otello känns i stort sett omöjligt, och det är något som jag sällan upplever med någon annan opera på samma sätt. Om jag skulle jämföra inspelningar av Otello med inspelningar av andra Verdioperor så skulle jag beträffande de senare kunna hitta minst en, eller två felfria inspelningar. Även om operan är väldigt krävande för alla inblandade så går det inte att komma ifrån att den mest kritiska faktorn i operan är just titelrollen, som av många anses så väl vokalt som dramatiskt vara operalitteraturens svåraste roll för en (dramatisk) tenor. Många inspelningar faller platt just på grund av titelrollen och ibland börjar det redan i Otellos entré med segerropet Esultate!

Hur står sig dåOtello- inspelningarna mot varandra med titelrollen som utgångspunkt?

Inspelningar som man klarar sig bra utan

Bland Otellokatastroferna hittar man Corneliu Murgu i en liveupptagning från Tokyo – en insats som man snarast vill glömma och kanske den sämsta jag har hört på skiva. Andra misslyckade Otello hittar man hos Nikolai Schukoff, Robert Dean Smith och Simon O’Neill. Inspelningarna med dessa tenorer kan man helt klart klara sig utan trots enstaka kvalitéer hos övriga sångare/orkester/dirigent. De faller platt på grund av titelrollen.

Det finns många inspelningar med Plácido Domingo som Otello men den på Deutsche Grammophon från 1994 skulle han definitivt inte ha gjort. I denna inspelning har rösten passerat bäst före datumet och med Domingo-mått mätt är det en usel insats. Sergei Leiferkus begrep visserligen Jagos karaktär, men hans vokala resurser räcker inte riktigt till. Cheryl Studer som Desdemona har sina poäng, men smalnar rejält på höjden. Orkesterspelet underMyung- Whun Chung är tämligen blekt. En inspelning som kanske för en del har sin plats i skivhyllan, men personligen så klarar jag mig bra utan den.

Andra inspelningar som jag inte har ett större behov av är John Barbirollis på EMI/Warner med James McCracken, Gwyneth Jones och Dietrich Fischer- Dieskau samt Riccardo Mutis inspelning på CSO-Resound med Aleksandrs Antonenko, Krassimira Stoyanova och Carlo Guelfi. McCracken lär ha varit en mycket intressant Otello på scenen, men på skiva är hans tolkning klumpig och jag hör ingenting intressant i hans röst. Fischer- Dieskau är generellt ingen höjdare i italienska repertoaren och det känns här som att han reciterar Jago istället för att sjunga rollen. Jones gör förvisso en av sina bättre insatser på skiva där man slipper hennes klassiska Wagnersvajande och orkesterspelet under den brittiske maestron är bra, men tyvärr faller inspelningen på Otello och Jago.

Mutis inspelning från Chicago är mer problematisk. Antonenko har under det senaste decenniet varit en av de bästa interpreterna av titelrollen och Stoyanova visar här också vilken fin sopran hon är. Carlo Guielfi är däremot inte särskilt övertygande som Jago. Inspelningen är kanske inte dålig, men känns ändå ointressant och tillför inte särskilt mycket på det stora hela.

Hörvärda inspelningar

Det finns inspelningar som inte tillhör toppen, men som är hörvärda och förtjänar en plats i skivhyllan. Om man vill höra en Otello med en ren tenorröst (ljusare klang) så finns det inspelningar somCarlo Sabajnos på Preiser Records med Nicola Fusati, Maria Carbone och Apollo Granforte – samtliga gör bra insatser. Orkesterspelet blir däremot, likt många äldre inspelningar, lidande av den dåliga ljudkvaliteten. En annan intressant inspelning med en “tenoral” Otello ärAlexander Rahbaris på skivmärket Discover med Nicola Martinucci, Miriam Gauci och Eduard Tumagian. Även Alberto Paolettis inspelning med Gino Sarri i titelrollen är mycket hörvärd och då inte minst för Sarris kraftfulla och passionerade gestaltning av Otello.

En udda inspelning är Georg Soltis andra av operan på Decca från 1991 med Luciano Pavarotti i titelrollen. För många, inklusive mig själv fram till ganska nyligen, känns Pavarotti som ett väldigt märkligt val som Otello, men när jag väl har vant mig vid hans klang i den rollen så lärde jag mig faktiskt att uppskatta honom. Kiri Te Kanawa är mer känd för sin Desdemona med Domingo på DVD från Covent Garden, men här gör hon också en gedigen insats, liksom Leo Nucci som Jago.

En annan inspelning med Domingo som Otello ärLorin Maazels på EMI/Warner från 1986. Inspelningen är något uddlös, men det finns ändå saker att hämta från orkesterspelet och även Katia Ricciarelli som gör en fin Desdemona. Justino Diaz är godkänd Jago men inte mer. Domingo har gjort bättre Otello på skiva. Det kan noteras att det här är frågan om ett soundtrack från Franco Zeffirellis berömda filmatisering av Otello (det förekommer dock nedkortningar i filmen, till exempel saknas Desdemonas Videvisa).

Idag finns det knappt några tenorer som kan leva upp till de gamla mästarna och Jonas Kaufmann saknar i princip allt som Otello kräver, men ändå fått föreviga sin tolkning på skiva på Sony (läs recensionen här). Ingen av hans sångarkollegor Federica Lombardi eller Carlos Álvarez imponerar heller men orkesterspelet under Antonio Pappano är i absolut toppklass och det är det enda som gör denna inspelning hörvärd. Pappano förtjänade definitivt bättre sångare. Inspelningar som förtjänar ett bättre öde

Det finns några som hade kunnat bli riktiga toppkandidater om de inte hade saknat två fundamentala saker: originalspråk och/eller bra ljudkvalitet. Personligen tycker jag inte att operans kärna nås med ett annat språk än det italienska. Inspelningar med dålig ljudkvalitet kan vara intressanta att höra maximalt en gång och definitivt inte i njutningssyfte – man får ingen vidare uppfattning om sångarnas röstklanger och även orkesterklangen är för det mesta endimensionell.

Om man inte har problem med att höra operan på annat än originalspråket så kan man njuta av Sixten Ehrlings inspelning på svenska från Kungliga Operan 1954, eller tyska inspelningar somEugen Jochums från München 1955 och Soltis från Köln 1958. Den musikaliska nivån i alla tre är mycket hög. I Ehrlings inspelning går man tillbaka till Kungliga Operans guldålder med Set Svanholm och Sigurd Björling som Otello respektive Jago ochAase Nordmo-Løvberg som Desdemona. Här visar även Hovkapellet under den svenska maestron att de kunde spela den italienska repertoaren med hetta och temperament, något som man tyvärr ytterst sällan upplever nuförtiden. I de två tyska inspelningarna gestaltar wagnertenoren Hans Hopf titelrollen med två olika dirigentlegendarer på pulten.

Chilenaren Ramón Vinay var en av 1900-talets bästa och mest efterfrågade interpreter av titelrollen, men enligt min mening saknar alla inspelningar med honom en riktigt bra ljudkvalitet för att kunna tillhöra den absoluta toppen. Personligen är jag mest förtjust i hans insats från MET från 1948 tillsammans med Lucia Albenese och Leonard Warren under Fritz Buschs ledning – med bättre ljud hade kunnat vara en förstahandsrekommendation.

Även Vinays insats från Salzburg 1951 är mycket hörvärd, men tyvärr är ingen av de övriga sångarna, Carla Martinis (Desdemona) och Paul Schöffler (Jago) märkvärdiga och Wilhelm Furtwängler hade ingen vidare känsla för Verdi. Det finns även inspelningar med Vinay i titelrollen under dirigenterna Thomas Beecham och Rafael Kubelik, men ljudkvaliteten på båda är usel och det går knappast att höra inspelningarna i annat än musikarkeologiskt syfte. Vinays inspelning med Arturo Toscanini (som för övrigt satt som andra cellist i orkestern på La Scala under urpremiären på Otello 1887) på RCA är en klassiker och för många en referensinspelning av operan. Visserligen är ljudkvalitén sett till inspelningens ålder acceptabel, men personligen är jag inte särskilt förtjust i Toscaninis fyrkantiga och något fantasilösa tolkning av partituret. Herva Nelli och Giuseppe Valdengo är övertygande som Desdemona respektive Jago.

Andra inspelningar som hade kunnat bli toppinspelningar om de hade haft en acceptabel ljudkvalitet är Georg Szells från Metropolitan 1946 med svensken Torsten Ralf i titelrollen, Stella Roman och Leonard Warren, eller Ettore Panizzas inspelning, också från Met, 1938 medGiovanni Martinelli, Elisabeth Rethberg och Lawrence Tibbett. Båda inspelningarna kan vara värda att höra en gång, antingen som hela eller delar av, om man kan stå ut med ljudkvaliteten.

Liveinspelningen med Carlos Kleiber på pulten och trion Domingo, Mirella Freni och Pietro Cappuccilli från 1976 hade också kunnat bli en toppkandidat om den hade varit en studioinspelning. Här missar man återigen väldigt mycket på grund av den dåliga ljudkvaliteten.

En annan mycket uppskattad Otello var den ryske Vladimir Atlantov. Honom kan man höra i en videoupptagning från Arena di Verona tillsammans med Kiri Te Kanawa och Pietro Cappuccilli, men jag personligen är väldigt svag för hans inspelning från 1969 (trots att den är på ryska) med den legendariske dirigenten Jevgenij Svetlanov på pulten. Atlantov var då endast 30(!) år gammal och levererade en otroligt fin kombination av passion och lyrik även om hans tolkning blev mycket mognare och djupare med åren. Omistliga inspelningar

Det finns sju olika inspelningar av Otello som jag ständigt återvänder till.

En mindre känd inspelning som jag tycker förtjänar betydligt mer uppmärksamhet och beröm är Franco Capuanas på Cetra. Här gestaltas titelrollen av Carlos Guicahndut som visserligen har några tekniska brister men helheten övertygar, och dessutom får man höra en ren tenorklang. Cesy Broggini är en godkänd Desdemona. Inspelningens starkaste kort är Giuseppe Taddei som gör en Jago utan dess like och för mig är han den bästa Jago jag har hört på skiva. Ljudkvalitén är kanske inte toppklass, men duger definitivt. Soltis första inspelning avOtello med de suveräna Carlo Cossutta och Margaret Price är definitivt en inspelning som jag gärna återkommer till. Jag ställer mig däremot frågande till Soltis tolkning; ibland är det mycket energi men utan större verkningsgrad och når inte djupet helt. Wiener Philharmoniker uppvisar dock hög klass. Inspelningens svagaste länk är Gabriel Bacquier som Jago. Domingo tillhör naturligtvis de bästa interpreterna av Otello, men jag tycker personligen inte att hans röst alls fungerar på skiva och den låter oftast smal och ansträngd. Men Domingo håller ändå en acceptabel nivå i inspelningen på RCA från 1977, där även Renata Scotto och Sherill Milnes övertygar stort som Desdemona respektive Jago. Den stora behållningen i inspelningen är James Levines glödheta tolkning med National Philharmonic Orchestra och det är anledningen att jag ständigt återkommer till denna inspelning. Och nu till skivvärldens stora Otello-interpreter… Om man skulle fråga alla beundrare av operan vem som är den bästa Otello på skiva så tror jag att det i stort sett kommer att handla om två namn –Jon Vickers och Mario Del Monaco.

Med Jon Vickers får man en intellektuell tolkning som visar hjältens psykologiska nedbrytning genomtänkt i minsta lilla detalj. Hos Del Monaco är det snarare spontaniteten och den outtömliga passionen som man fastnar för. Han brann så mycket för den rollen att han begravdes i sin Otello-kostym – det säger egentligen allt.

Vickers Otello hör man med Herbert von Karajan (EMI/Warner) och Tullio Serafin (RCA). Både dramatiskt och tekniskt är Vickers bättre i Karajans inspelning, och där sjunger han mot en mycket fin Mirella Freni som Desdemona. Personligen föredrar jag dockLeonie Rysanek som sjunger Desdemona i Serafins inspelning och där har man även Tito Gobbi som är en av de bästa Jago på skiva. Gobbi väljer jag alla dagar i veckan förePeter Glossop som gör Jago i Karajans inspelning. Karajan bjuder på en sensationell tolkning av partituret i sin inspelning. Del Monaco har spelat in Otello med Renata Tebaldi och Aldo Protti i två studioinspelningar på Decca – med Karajan ochAlberto Erede. Den sistnämnda är en underskattad dirigent som har gjort en del bra Verdiinspelningar, men hans Otello-tolkning kan inte riktigt mäta sig med Karajans. Men om man ska gå efter titelrollen så når Del Monaco en absurd nivå av vokal perfektion i Eredes inspelning och tolkningen är så brutal att man nästan vill gå och gömma sig under vissa scener. Det finns nog inga superlativ som räcker för att beskriva denna insats, och om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att det är den vokaltekniskt bästa insatsen på skiva av en tenor – Grandissimo!

Önsketänkande

Det hade varit intressant att höra kompletta inspelningar i bra ljudkvalitet med Gegam Grigorian eller Franco Corelli, båda hade definitivt de vokala resurserna för Otello. Eller varför inteGiuseppe di Stefano och Carlo Bergonzi? Med Franco Bonisolli kan man hitta ett par piratinspelningar som visar att han på alla sätt och vis tillhör de bästa Otello-interpreterna, men tyvärr håller ljudet i dessa inspelningar inte måttet.

Yehya Alazem