Yngve Lundh, Bollnäs CK, Svensk Mästare Och Trefaldig Sexdagarsvinnare På 40- Och 50-Talen. 1
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Yngve Lundh, Bollnäs CK, svensk Mästare och trefaldig sexdagarsvinnare på 40- och 50-talen. 1 Förord. På varje ort i Hälsingland, där idrott bedrivits, ska finnas en grupp människor, som arbetar med att kart- lägga idrottens historia på just den orten. Det är en av de långsiktiga målsättningarna för arbetet i Häl- singlands Idrottshistoriska Sällskap. Förhoppningen är, att det någon gång i framtiden ska bli möjligt att skriva en sammanhängande berättelse om hur idrotten kom till Hälsingland och om hur den som en dy- namisk folkrörelse växte sig stark. Vi är långt ifrån det målet. På många områden är vår rörelse, som haft så stor betydelse för det moderna Sveriges framväxt, mycket bristfälligt dokumenterad. Här finns stora fält för lokal idrottshistorisk forsk- ning. I sammanhanget vill vi påpeka vikten av tydliga protokoll och redogörelser och att dessa arkiveras på ett betryggande sätt. Vår erfarenhet är, att dessa dokument från de första femtio åren av distriktets historia är mera klargörande och beskrivande än från de senare årtiondena. Från informationssamhällets genombrott är situationen direkt oroväckande ur historiesynpunkt. I data- samhället skapas ofta dokumentation som försvinner ut i cyber-rymden, när olyckan är framme. Den lokala idrotten ingår också i många fall i stora förvaltningsområden. Det innebär, att ansvaret för dokumentationen av Hälsinglands idrottshistoria försummas. Vi vet att vårt försök till beskrivning av Hälsinglands idrottshistoria bara är en första början, där vi snarare visar behoven av fortsatt forskning än presterar en hälsingsk idrottshistoria med någorlun- da god täckning. Varje stad och by har en historia om hur idrotten kom, rotades och utvecklades. På varje ort finns bort- glömda idrottsplatser, hoppbackar och klubblokaler. I varje förening har funnits aktiva och ledare som gjort betydande insatser för såväl idrotten som samhället. Allt detta är värt att beskrivas och dokumenteras. Det är en utmaning för informationssamhällets ledare och idrottshistoriker. Ragnar Sundberg Erik Wiger 2 Idrottens historia. Idrotten lika gammal som människan. Idrotten är säkert, i sin ursprungliga form lika gammal som människan. Man kan föreställa sig att de för- sta människorna ville mäta sin förmåga att springa. Säkert ville deras barn jaga varandra och brottas med varandra, precis som vi ser bland kattungar, hundvalpar och björnungar. Man kan räkna med att idrott i någon ordnad form förekommit i varje mänskligt samhälle. Historisk forskning har funnit bevis för idrottslig verksamhet i olika delar av världen under olika tidsepoker. Man har t.ex. funnit vasmålningar som vittnar om att det i faraonernas Egypten funnits en avancerad brott- ningskultur. I det antika Grekland ordnades olympiska spel under åren 776 f.Kr. till 391 e.Kr. De nordis- ka vikingarna ägnade sig åt idrottsliknande kraftprov och under medeltiden var riddarnas tornerspel och stridsövningar tidens idrott. Den moderna tävlingsidrotten. Från England kom den moderna tävlingsidrotten till Sverige under 1800-talets senare hälft. Gymnastik- och simföreningar var först i landet. Om ett ursprungsår ska anges anses detta vara 1869. Då bildades Göteborgs gymnastiksällskap, den första moderna idrottsföreningen. Redan 1796 hade dock Upsala Sim- sällskap bildats, en av de äldsta idrottssammanslutningarna i världen. Först under 1880-talet skulle dock ett mera påtagligt föreningsbildande påbörjas. De olympiska spelen i Aten 1906 kan med fog betecknas som den svenska idrottens genombrott. Svens- ka framgångar i OS, genom Erik Lemming, Hjalmar Mellander, John Svanberg m.fl. skapade för första gången tidningsrubriker i svenska tidningar. En publicitet som ledde till ett ökat idrottsintresse som re- sulterade i att föreningsbildandet ökade under åren närmast efter dessa olympiska spel. Idrottens framväxt i Sverige. Runt sekelskiftet skedde i vårt land stora samhällsförändringar med medföljande ändringar av levnads- förhållanden och grundläggande värderingar. Embryot till det moderna industrisamhället ledde till folk- flyttning till arbeten i städer och de större tätorter. Anställningar i bruk och fabriker gav bestämda ar- betstider, mer fritid och därmed ökade behov för samvaro. Från England och USA kom idéer och impulser till en framväxande folkrörelse och föreningsverksamhet som väl svarade upp mot människans nya behov. Från England kom också idrotten med sjömän, via militärer och studerade yrkesgrupper. Idrottens etablering i Sverige kom dock att gå långsamt till en början. Fram till 1800-talets mitt fanns en- dast ett fåtal föreningar inom simning, hästsport och segling. 1842 års folkskolestadga hade bestämmelser om gymnastik i folkbildningen och en yrkeskår av gymnas- tiklärare började formas på Gymnastiska Centralinstitutet, GCI, i Stockholm. Läroverken började inrätta och tillsätta gymnastiklärartjänster som huvudsakligen drev gymnastikundervisning. Gamla och nya Sverige. 1869 bildades Göteborgs gymnastiksällskap, den första moderna gymnastikföreningen. Därefter bildades en rad gymnastikföreningar runt om i landet. Dessa föreningar byggde på Per Henrik Lings gymnastik och hade restriktioner mot prestationstänkande och tävling. Gymnastikföreningarna tog, i många fall, upp andra grenar på programmet eller initierade bildande av nya idrottsföreningar. Som exempel kan nämnas Stockholms gymnastikförening bildad 1875. Dess med- lemmar bildade Stockholms roddförening 1880 och Stockholms allmänna skridskosällskap 1883. En lik- nade utveckling fanns i Göteborg under samma tidsperiod. 3 Var fanns idrottsföreningarna? ”Den mest genomgående tendensen är att de förekom i städerna. Enligt en kalender från 1893 med 200- 300 idrottsföreningar höll endast fem till utanför det urbana Sverige: fyra skånska cykelföreningar och Sundbybergs idrottsklubb. En tredjedel av föreningarna fanns i Stockholm och Göteborg. Från denna re- markabla stadscentrering skedde en långsam utjämning. År 1910 befann sig 35 procent av RF- föreningarna utanför städerna. En tillväxt av föreningar hade skett i industriorter, järnvägssamhällen och andra tätorter som inte var städer, medan idrottsrörelsen fortfarande var ett främmande inslag i jord- bruksbyggd” skriver prof. Jan Lindroth och författaren K Arne Blom i boken ”Idrottens Historia”. I det nya Sverige, där industrier och bruk byggdes upp och blomstrade och dit folk flyttade för att få ar- bete, där rotade sig också de första idrottsföreningarna. Företagen och bruken stödde den idrottsliga verksamheten med ledarskap, hjälp att bygga idrottsplatser och lokaler. Man kunde även bidra med pri- ser och pengar till tävlingsdräkter och annan utrustning. Industrins reglerade arbetstider gav fritid som gav utrymme och ork att utöva idrott. I det gamla Sverige, i jord- och skogsbruksbyggd, var arbetsdagarna långa. Från kornas första mjölkning i tidig morgontimma, via en lång arbetsdag i skog eller på åker, till djurens sena skötsel och utfordring på kvällen. Varken tid eller ork fanns för idrott. Idrotten spreds över landet av män som fått sin utbildning i universitet och andra utbildningsinstanser i de större städerna och sedan flyttat ut i landet. Militärer var ofta bärare av det idrottsliga budskapet ut över landet. När idrotten kom till Hälsingland. När idrotten kom till Hälsingland var mönstret detsamma som för övriga Sverige. De första idrottsliga aktiviteterna hittar vi i hamnstäderna Söderhamn och Hudiksvall samt i järnvägsknutarna Bollnäs och Ljusdal. När man söker svaret på hur idrotten kom till Hälsinglands olika orter finner man som en tämligen ge- mensam nämnare att det fanns ett intresse för skidåkning på orten. Detta kan man nog se som ganska na- turligt i ett landskap där skogsbruk i alla tider varit en huvudnäring. Skogsarbetet var på den tiden helt manuellt, med såg och yxa som redskap, och skogsarbetarens färdmedel till arbetsplatsen var skidorna. Det kan därför ses som naturligt att man mätte sina krafter i skidåkning. Bönderna var, överlag, rätt kallsinniga till idrott i allmänhet då man ansåg att det tog tid och kraft från arbetet i jordbruket. Att man dessutom nyttjade åkermark till fotbollsspel och liknande i stället för att bruka jorden eller använda den som betesmark gjorde inte saken bättre. I skidåkningen kunde dock även bönderna se nyttigheten att kunna förflytta sig raskt även vintertid. Den första idrottsorganisationen i Hälsingland får anses vara Hudiksvalls Simsällskap, som bildades år 1835. Sällskapet var inte en idrottsförening i modern mening, med tävlingsverksamhet på program- met, utan ett sällskap som verkade för simkonstens främjande. Sällskapets verksamhet verkar ha upphört efter en tid för att nybildas 1925. Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige, som senare skulle byta namn till Skid- och Fri- luftsfrämjandet, stiftades 1892 och fick snabbt lokalföreningar i landet. På många orter var det denna fö- rening som stod för de första tävlingsaktiviteterna i form av skidtävlingar. Distriktets äldsta föreningar i ”modern” tid, och med olika idrottsgrenar på programmet, är Bollnäs GIF bildat 1895, Söderhamns IF bildat 1896, Alfta GIF 1900, Strands IF 1901 samt Ljusdals IF och Marma IF bildade 1904. Till Bollnäs kom idrotten under 1890-talet. I en tidig idrottshistorik från Bollnäs kan man läsa: ”Intresset för en idrottsförening i Bollnäs hade redan länge varit stort men man hade hittills saknat en initiativtagare för att få detta önskemål förverkligat. Största anledningen till denna tvekan som gjorde sig 4 gällande var kanske lokalfrågan, enär man vid denna tid ansåg gymnastiken som en idrottsförenings