Bandytaktik fö rklarat fö r en idiöt

Artikelserie: Bandytaktik förklarat för en idiot. Del 1

I en artikelserie om sju delar försöker Svenska Fans Daniel Engström Stenson lära sig något om bandytaktik genom att prata med spelare och tränare. Först ut: Magnus Brodén, tränare i Hammarby

Det är bara att erkänna. Jag kan inte särskilt mycket om bandytaktik. Jag ser om lag pressar högt eller backar hem. Jag märker vilka lag som åker och vilka som passar sig fram. Jag noterar att vissa lag spelar med 2 mittfältare, andra med tre. Och jag har förstått att styrspelet handlar om att få ut motståndarna mot kanten. Men i allt väsentligt är jag ganska okunnig avseende bandytaktik. Jag misstänker att en del av er som läser detta känner samma sak. (Medan andra kan otroligt mycket).

I ett försöka att lära mig lite mer utnyttjade jag det faktum att jag kan ringa spelare och tränare och säga "Hej, jag heter Daniel och jag skriver för Svenska Fans". Eftersom bandyspelare är ett trevligt släkte har sex spelare och en tränare tagit sig tid och svarat på mina frågor om hur ett bandylag egentligen ställs upp, vilken roll liberon har i offensiven och vad som är svårast med att vara anfallare. Jag har pratat med en tränare, en målvakt, en libero, en back, en halv, en mittfältare och en anfallare.

Resultatet är en sju artiklar lång artikelserie som gått under arbetsnamnet "bandytaktik för idiotier". Eftersom jag inte vill idiotförklara mina läsare väljer jag istället att kalla den "bandytaktik förklarat för en idiot".

Tränare: Magnus Brodén I artikelseriens första del möter vi Hammarbys tränare Magnus Brodén. Han tränar ju trots allt svenska mästarna, så han borde kunna svara på en del av mina frågor tänkte jag.

Vi började med att diskutera hur ett bandylag ställer upp. Inom fotbollen har de flesta en åsikt om 4-4-2, 4-2-3-1 eller 3-5-2. Men i bandyn är det inte lika sifferfixerat menar Brodén: - Nej, för det första har ju alla lag det gemensamt att de spelar med fem man i försvaret. Det finns de lag som provat att spela utan libero. Men jag ser inte hur det skulle fungera. Det går för fort i bandyn och man behöver någon som kan städa upp där bakom.

I denna femma räknar Brodén in ytterhalvorna, som ju är typiskt för bandyn. - Halvorna kommer att vara kvar inom bandyn. De har blivit allt mer offensiva, men tillhör ändå försvarslinjen. Det är så enkelt att när vi försvarar är halvorna ytterbackar. När vi anfaller är de yttermittfältare.

Om försvarsfemman är intakt så återstår egentligen bara mittfält och anfall för oss som tycker det är roligt att diskutera om favoritlaget ska spela med den ena eller andra uppställningen. För en utomstående verkar alternativet vara att spela med två eller tre mittfältare. - Det är mest en lek med siffror tycker jag. I Hammarby har vi två mittfältare som vi kallar defensiva mittfältare och två som vi kallar offensiva mittfältare. Sedan har vi en spets. Men det går väl också att säga att vi har tre anfallare. En del kallar de offensiva mittfältarna för ytterben, säger Brodén som ser en tydlig fördel med att spela enligt Hammarbys uppställning. - Det blir en väldigt tydlig rollfördelning offensivt, och vi märker att det är fler lag som börjar spela på det här sättet säger Brodén, utan att gå in på detaljer.

Brodén menar också att hur man som tränare väljer att formera mittfältet främst handlar om vad man har för spelare i truppen. Och viktigare än vilken uppställningen är på papper är att varje spelare har tydliga roller, menar guldtränare från i våras.

Anfallsspel: spela eller åk Vi lämnar sifferdiskussionen, som få tränare verkar tycka är särskilt intressant (vill ni framstå som taktiskt kunniga är det alltså läge att slänga in ett "nja, det är bara en lek med siffror egentligen" när ni diskuterar om Villa egentligen bör spela med två eller tre mittfältare), och går istället in på anfallsspelet i allmänhet. Och här tycker Magnus Brodén att det finns tydliga skillnader mellan lag och tränare. - Ja, det är större skillnader i lagens anfallsspel än försvarsspel. Hårddraget så vill en del lag åka medan andra vill spela. Sandviken är ju det bästa exemplet på ett lag som vill spela. De passar bollen emellan sig, flyttar motståndarna genom att spela i sidled och gå i djupet, för att sedan spela i djupet och flytta i sida, menar Brodén och fortsätter: - De vill sätta press på ena sidan och sedan spela loss bollen för att kunna anfalla på andra sidan. Hela tiden flyttar de bollen genom korta passningar. Det här sättet att spela har smittat av sig på flera lag.

Brodén menar också att det finns en skillnad mellan de lag som vill spela bollen mycket på offensiv planhalva (som Sandviken) och lag som hellre passar hem bollen och flyttar runt den på egen planhalva.

Brodén menar också att det blir allt svårare att åka mycket med boll. - Alla spelare är idag så bra tränade och så bra skridskoåkare att det är svårt att åka igenom ett lag. Dessutom är lagen bra på att försvara sig. Som tränare ser jag hellre att vi möter ett lag där några spelare åker med bollen än lag som passar sig fram.

Men om de spelande lagen är svårare att försvara sig emot, varför finns det då fortfarande lag som åker väldigt mycket med bollen, undrar jag försynt. - Ja, det finns ju tränare som tycker att det är väldigt bra. Kanske riskerar man lite mindre. Sedan sitter det också väldigt rotat i vissa spelare att spela på ett visst sätt. Ibland sitter det också i tröjorna. Vissa lag har en tradition av att spela på ett visst sätt.

Jag försöker få det till att det är så enkelt att de bra lagen spelar bollen mer, medan de sämre har att hoppas på genomåkningar. Brodén håller inte med. - Nej, där tror jag du har fel. Det finns några lag som ligger lägre ner i tabellen som är spelande lag. Samtidigt finns det några topplag som åker väldigt mycket. Det handlar mer om hur man väljer att spela än om var man ligger i tabellen, menar Brodén, som menar att han hade försökt spela ungefär likadant om han följt Motala upp i Elitseriensom han nu gör med Hammarby.

Hur förutbestämt är anfallsspelet och hur mycket går på intuition hos spelarna? - Det finns ju ett antal uppspelsvarianter länge ner i banan. Men i Hammarby försöker vi även ha förutbestämda alternativ långt upp i banan. Tanken är att spelarna ska veta vad de ska göra vid olika situationer. Om en spelare har bollen på ställe ska de andra veta vad de ska göra. Och skulle de inte få bollen, då ska de veta var de ska fortsätta sin åkningen för att komma i ett nytt läge, förklarar Brodén som menar att Hammarby ligger ganska långt framme i detta avseende.

En annan viktig del av anfallsspelet är det långa spelet, eller lyrorna som ju bandytermen är. - Lyror tycker jag är något man spelade förr i tiden. Då stod en back långt ner i banan och skickade iväg bollen. Nuförtiden är det mer flippar, alltså att man rakar iväg bollen. - Flippen ska gärna komma när man hållit bollen inom laget ett tag. Det är något som jag tror de flesta kan förbättra. Åtminstone behöver vi i Hammarby göra det.

Försvarsspel: Håll dem utanför För en glad amatör på läktaren är anfallsspelet ändå ganska enkelt att bedöma jämfört med försvarsspelet. Hur man försvarar i bandy är ju något av ett mysterium (som jag återkommer till i senare artiklar). Det lilla jag vet är att det framför allt handlar om att styra lagen utåt får medhåll av Brodén. - Jo, men så är det ju. Det är egentligen samma grundtanke som har hängt med sedan 80-talet, även om det förändrats hur. Målet står i mitten av banan och då är det viktigt att hålla motståndarna borta från mitten.

Inom fotbollen försöker vissa lag pressa inåt, alltså att man stänger kanten för att anfallaren bara ska kunna gå inåt, där försvarande lag har spelare som väntar på att få ta bollen. Finns något liknande inom bandyn? - Det sker ibland, men då är det spelarna själva som beslutar om det. Jag tror inte är några lag som har det som övergripande strategi.

Förutom att hålla anfallarna utanför sig är ett mål med försvarsspelet att få motståndarna att åka med bollen. - Det beror såklart på vem som har bollen. Men i allmänhet är det bättre att motståndarna kommer åkandes med bollen, menar Brodén, som naturligtvis framhåller vikten av klara roller även i försvarsspelet. - Det handlar mycket om hur jag som försvarare ska bete mig, var jag ska vara, även när bollen inte är i närheten. Här har vi apat efter fotbollen en del, bland annat när det gäller att inte bara tänka man-man utan även i zoner. Var ska försvaren befinna sig när bollen är på motsatt sida är en sådan sak. Men fotbollen ligger långt före oss. (Brodén menar också att det egentligen bara är i försvarsspelet som det finns något att lära av fotbollen. Från hockeyn har han lärt en del om hur spelarna kan agera nära sargerna)

På läktaren handlar diskussionerna om försvarsspel ofta om att falla lågt eller pressa högt. Men Brodén menar att det är ovanligt lag som stöter högt. - Det är inte många som gör det idag. Det är enkelt att spela sig förbi och då är helt plötsligt tre eller fyra spelare på fel sida. Man kan göra det i korta perioder, exempelvis i inledningen av matchen eller om motståndaren har utvisningar. - Däremot försöker vi vara aggressiva över hela planen. Vi försöker ligga nära motståndaren och sätta press. Det går inte att ge yta åt en sådan som Johan Esplundeller Magnus Muhrén. Får de två meter lurar de sin försvarare. Därför måste man försöka sätta press var som helst på planen. Men det handlar inte alltid om att försöka ta bollen, utan att hålla motståndaren på rätt sida.

Det här med att hela laget är med och försvarar. Stämmer verkligen det. Vilken är anfallarens roll i försvarsspelet? - Det är att inleda styrspelet. Men en ensam topp kan ju inte styra åt vilken sida anfallet ska komma på. Men i vårt fall är det de tre på topp som ska se till att vi får viss slagsida på dem. Adam Gilljam och David Pizzoni Elfving är exceptionellt bra på det spelet.

Spelande backar allt viktigare Efter denna kortare grundkurs kommer vi in på vad det finns för trender i bandyn just nu. Magnus Brodén menar att det inte finns några tydliga trender. Däremot finns det tydliga spelstilar, vilket vi var inne på tidigare. - Det går ju också lite i vågor vilka spelstilar som är framgångsrika. Det handlar om att knäcka olika koder för de olika stilarna. Edsbyn var ju grymma på att nöta ut sina motståndare. De vände om och sökte hörnor. Men sedan har Sandvikens sätt att spela tagit över. De har utvecklat en metod som är framgångsrik.

En sak som Brodén tror kommer utvecklas framöver är backarnas del i anfallsspelet - Förr var ju backen en dum en som stod längst ner och slog. Nu med hallarna tror jag de får bättre möjligheter att träna sitt passningsspel och det blir viktigare. Därför tror jag också att det kommer bli vanligare att vi får se spelare som tidigare spelat på andra platser som kommer att spela back. Rasmus Forslund är ett sådant exempel. Han spelar back, men har fortfarande det offensiva i sig, vilket gör att han ibland följer med upp. Jens Wiik i Bollnäs är en annan.

Slutligen, vilken tror du är den vanligaste missuppfattningen bland oss på läktaren? - Det är väl det här med att vända hem. Det hör man ju ibland att publiken inte gillar. Men det kan faktiskt vara väldigt bra att vända hem ibland. Men samtidigt, hemvändningarna är något vi försöker att arbeta bort. Vi tänker inte åka in i dödsdömda lägen, men när vi vänder hem ska vi kunna anfalla igen så fort som möjligt. Jag vill inte se att bollen går hela vägen ner till liberon, avslutar Magnus Brodén.

Bandytaktik förklarat för en idiot. Del 2: Målvakten

I en artikelserie om sju delar försöker Svenska Fans Daniel Engström Stenson lära sig något om bandytaktik genom att prata med spelare och tränare. I del två i artikelserien pratar han med Dennis Wasberg, målvakt i Broberg, om hur det är att vara målvakt och vilken roll målvakten har i olika situationer under en match.

Wasberg var tidigt målvakt i fotboll, men i bandy ställde han sig inte i målet förrän han var i tidiga tonåren. Och som så ofta var det för att laget saknade en målvakt - Det var mot slutet av en säsong. Eftersom jag stått i fotboll så tänkte jag att jag kan väl prova. Säsongen efter stod jag hela säsongen. Sedan tog det bara ytterligare en säsong innan jag var med i Brobergs a- trupp. Så någon form av talang hade jag väl, funderar Wasberg som ser tydliga skillnader mellan att vara målvakt i bandy och fotboll - I fotboll jobbar målvakten över större ytor. Man ska ut och plocka inlägg och gärna vara en extra libero. I bandy handlar det mest om att mota bollar på linjen.

Liten boll, stort mål Egentligen behöver frågan kanske inte ens ställas. Det räcker med att ha sett några matchbilder i Sportspegelnf för att ha förstå att det är ganska svårt att stå i mål i bandy. - Jo. Snabbt spel, liten boll, stort mål. Det ställer ganska stora krav på en bandymålvakt, konstaterar Wasberg.

Wasberg framhåller förmågan att kunna läsa spelet och placeringssäkerheten som viktiga egenskaper för en bra målvakt. - Dessutom blir det allt viktigare att vara bra på skridskorna. Dels är det naturligtvis viktigt att komma upp snabbt, men det gäller att vara snabb också i överstegen, bakåt och i sidled. Just skridskoåkningen är något vi tränar mycket på.

Från min korta karriär som målvakt minns jag att köldtålighet också kan vara en viktig egenskap - Jo, så är det ju. Tyvärr är jag ganska kall om fingrarna. Men det har blivit bättre sedan ryssvantarna kom. När jag var yngre stod jag i skinnhandskar. Det kunde göra fruktansvärt ont att ta ett skott med frusna fingrar.

Målvakten har som främsta uppgift att rädda bollar. Men målvakten har även en roll att spela för att hindra motståndarna från komma till skott. Även om det skiljer sig mellan målvakterna hur aktiva de är. - Personligen vill jag vara delaktig både under och mellan matcherna. Jag pratar mycket med backarna och vi försöker att hitta på lösningar på olika situationer. Exempelvis hur vi ska agera när motståndarna kommer två mot två eller tre mot tre. - Vidare pratar vi mycket om hur vi kan styra ut skyttarna så att de inte kommer till skott. Alla lag vill väl täta i mitten, men det tydligaste exemplet på lag som håller tätt i mitten är nog Bollnäs och Gais.

Lura frislagsskytten Ibland, avslöjar Wasberg, finns det tillfällen då målvakten istället önskar att anfallaren ska skjuta. Exempelvis händer det att han medvetet ställer upp en ihålig mur vid frislag för att skytten lockas att skjuta från ett dåligt läge. På hörnor däremot, där är det svårt att vare sig lura skyttar eller hindra dem från att skjuta. Det verkar mest handla om att blir träffad. - Som målvakt ansvarar jag för att täcka den del av målet muren inte tar upp. Så tror jag de flesta lag gör. Sätter skytten den i taket över muren är det inte mycket att göra något åt. Jag hade troligen inte tagit den i vilket fall, säger Wasberg, som föredrar att muren står kvar på linjen jämfört med att rusa. - Det har blivit lättare att se bollen nu. För några år sedan, när vi rusade med 7-8 man var det ibland omöjligt att se något alls.

Målvakten har naturligtvis en ganska begränsad roll i anfallsspelet. Likväl har målvakten bollen ganska mycket och ska sätta igång spelet. - Beroende på vilka vi möter får jag olika direktiv. Ibland kastar jag långt, ibland lägger jag mest ut bollen. Vissa lag vill börja spelet på halvorna, andra på mittfältarna. I bästa fall kan jag kasta bollen förbi en eller två styrningar så att vi slipper komma allt för långt ner och hämta bollen.

Jag avslutar med två klasiska frågor: Vem är Sveriges bästa målvakt? - Bergwall, överlägset. Jag har aldrig sett en målvakt vinna så många matcher åt sitt lag. Han kan släppa in några enkla bollar. Men lagen han spelar i släpper in färre mål och vinner fler matcher. Så har det varit i Hammarby, men även när han spelade iVetlanda och Tillberga.

Och vilken utespelare är svårast att möta? - Lomanov jr. Jag har mött honom några gånger i World Cup. Det smäller bara till när han får läget. I Elitserien är nog David Karlsson svårast. Han dyker upp varsomhelst och gör mål på allt.

Bandytaktik förklarat för en idiot. Del 3: Liberon

I en artikelserie om sju delar försöker Svenska Fans Daniel Engström Stenson lära sig något om bandytaktik genom att prata med spelare och tränare. I artikelseriens fjärde del pratar han med Sandvikens Joakim Bergman.

Intervjun börjar med att Bergman förklarar att han den här säsongen inte ska spela libero. - Nej, jag har egentligen alltid spelat libero. Men den här säsongen ska Mikael Nilsson spela libero. Så jag får spela back. Det har jag bara gjort några gånger tidigare, när jag var yngre, förklarar Bergman.

Hur skiljer det sig då att spela back jämför med libero? - Det blir mer brytningsspel som back. Sedan får man lite mer ansvar offensivt, åtminstone som vi spelar i SAIK. Man kan ge sig av på lite mer uppåkningar.

Vi återgår till liberospelet, det är ju trots allt det den unge Bergman kan bäst. Libero känns spontant som en position där man behöver ha god spelförståelse. - Spelförståelse är viktigt. Liberon ligger ju längst ner och läser av spelet. Men man måste också vara bra på skridskorna och vara följsam. Sedan underlättar det ju om man är bra på tennis och att plocka ner lyror. - Men även brytningssäkerhet är viktigt. Kommer någon runt mellan halven och backen är det liberon som ska ut till sargen och försöka sätta stopp.

Som libero har man en utsatt position. I en match där motståndarna får flera frilägen är det lätt att skylla på liberon. Och helt fel är det inte, enligt Bergman. - Det beror naturligtvis på hur man spelar och var lägena kommer ifrån. Backarna och halvorna har ju också ett ansvar. Så kommer de fria från kanten kan man inte riktigt skylla på liberon. Men de lite rakare djupledsbollarna är liberon ansvar, så är det.

Den klassiskt tyska fotbollsliberon kunde ibland ge sig av på offensiva utflykter. Men för en bandylibero blir det inte mycket offensiva uppgifter. - Nej, det är inte tal om några offensiva utflykter. Åtminstone inte för min del. Man vänder spelet lite. Men det är backarna som har ansvaret för uppspel och så.

Och så avslutar vi då med de två frågorna: Vem är Sveriges bäste libero? Andreas Westh. Han har det mesta en libero behöver. Han är bra på skridskor, spelintelligent, bra på tennis, brytsäker. Sedan har han en massa rutin.

Och vilken anfallare svårast att möta? Det har jag inte tänkt på. Men Daniel Andersson är svår. Han är riktigt bra på skridskorna och har bra teknik. Så det är svårt att få tag i honom. Han är riktigt hal.

Bandytaktik förklarat för en idiot. Del 4: Backen

I en artikelserie om sju delar försöker Svenska Fans Daniel Engström Stenson lära sig något om bandytaktik genom att prata med spelare och tränare. I artikelseriens fjärde del pratar han med Vetlandas back Viktor Törner.

Viktor Törner är för närvarande skadad och har fått se Daren Richardson som tidigare spelat mittfältare och halv spela på Törners backposition. Och det ligger lite i linje med hur Törner tycker att backspelet förändras. - Det har blivit allt viktigare att vi är med i offensiven. Framför allt gäller det att kunna spela upp bollen bra, så att våra mittfältare inte behöver kommer och hämta bollen för långt ner. Dessutom måste man ibland våga att följa med och erbjuda alternativ om en halv eller mittfältare hamnar i problem. - Ser man dessutom på en back som Anders Spinnars, som jag själv tycker är riktigt bra, så har han en riktigt bra offensiv.

Törner har däremot aldrig spelat något annat än back (och verkar inte särskilt sugen att prova på något annat). - Jag är ganska stor och fick spela där bak redan som ung. Antingen back eller libero, även om någon ungdomstränare satte mig som mittfältare någon enstaka gång.

Personligen tycker att jag back ser ut att vara en av svåraste positionerna i ett bandylag. Och även Törner medger att det är en krävande position. - Man måste hålla koll på väldigt många spelare. Jag har spelat back även i fotboll och det är betydligt svårare i bandy. Det går fortare och man har betydligt fler spelare att hålla reda på. De kommer från alla håll. Så det är viktigt att hålla igång snacket med framför allt liberon och halvorna.

Att det är många anfallare som rör sig gör att försvararna i markeringsspelet framför allt markerar inom sin zon. - Det går inte att åka efter en spelare, det går inte. Utan jag håller min zon och släpper över spelare till en medspelare när han lämnar min position. Just i markeringsspelet är halven därför väldigt viktig.

Enligt Törner är det också de anfallarna som rör sig mest som är svårast att möta. - Christoffer Edlund är riktig svår. Han är extremt bra på att åka och fiska efter bollar och åker mycket i djupet. David Karlsson och Jesper Bryngelsson är två andra som är svåra att hålla koll på. Patrik Nilsson är naturligtvis tung och svår att möta. Men jag föredrar ändå de som är lite tyngre. Då finns det lite mer att satsa på när det går till anfall, avslutar Törner.

Bandytaktik förklarat för en idiot. Del 5: Halven

I en artikelserie om sju delar försöker Svenska Fans Daniel Engström Stenson lära sig något om bandytaktik genom att prata med spelare och tränare. Idag: Per Einarsson, ytterhalv i Hammarby.

Per Einarsson spelar halv i Hammarby, men halven är inte hans ursprungliga position. Av de 13 säsonger han spelat seniorbandy har mer än hälften varit som mittfältare. - Jag spelade lite halv ibland i Vetlanda. Och jag började som mittfältare i Hammarby. Men som mittfältare här behöver man lite snabbare fiber i benen än vad jag har. Jag hamnade ofta felvänd. Som halv har man gjort något väldigt fel om man hamnar felvänd.

Vad är det då man behöver för att vara halv. Einarsson pekar på tre saker: - För det första behöver halven bra lungor, för det är en konditionskrävande plats att spela på. Man behöver bra blick för spelet, eftersom halven ofta är viktig för lagets spelplan. Sen måste halven kunna sätta laget för jaget. En alltför egocentrerad halv kommer drabba laget.

När jag pratade med Einarssons tränare Brodén menade att halven är ytterback i försvar, men yttermittfältare i anfall. Einarsson håller med. - Ja. så är det, det går kanske att jämföra med brasilianska ytterbackarn Cafu och Roberto Carlos. Halven följer med i många anfall. Men det går inte att följa med i alla.

Vi lägger sedan en stund på att prata om halvens roll i försvarsspelet. Och här har halven flera viktiga roller, men en av de viktigaste är markeringen. - Framför allt så markerar halven motståndarens anfallare, särskilt de som går i djupet. Står du på läktaren och ser en lång lyra som går fram till en fri spelare som kommer in från kanten, då kan du tänka att det är halven som missat sin markering. Därför är det Christoffer Edlund jag ska hålla koll på, snarare än Erik Säfström, om vi möter Sandviken, förklarar Einarsson. - Det är riktigt svårt att möta anfallare som håller hög grundfart och hela tiden går i djupet. Kan de dessutom kombinera det med att gå framför, då är det riktigt läskigt. När jag var i Vetlanda och var ganska ny som halv mötte jag Rickard Koch. Han gick i djupet två gånger, sedan gick han framför två gånger. Därefter var jag helt borta.

Utöver markeringsspelet är en viktig roll att skära av djupledspassingar, en annan uppgift är att stänga sargen för att undvika hörnor. - Det blir allt viktigare. Men för att kunna fokusera på det krävs ett fungerande försvarsspel. Det är lätt att stänga sargen, men är det öppet inåt tjänar det inte mycket till.

Vi går över till anfallsspelet. Mycket av halvens ansvar finns i uppbyggnadsfasen. - Det beror naturligtvis på hur laget spelar. I vissa lag är det väldigt tydligt vad man ska göra i uppspelsfasen. Det kan finnas alternativ 1,2,3,4 och 5. Då kan man ibland åka och tänka mer på vad man borde göra än att faktiskt göra det. I andra lag finns det en större frihet utifrån en idé. - Men i alla lag skulle jag säga att halven har möjlighet att vara delaktig. Du är alltid rättvänd, du har uppsyn över hela planen och alla dina medspelare. Och har laget en halv som är för dålig offensivt tappar laget mycket kraft i anfallsspelet.

Jag för fram teorin att det finns två typer av halvor, åkhalven och lyrhalven (är man uppväxt med Stefan "Malung" Johansson är det lätt att minnas lyrhalven). Einarsson ger mig delvis rätt. - Ja, du är väl inte helt fel ute. Men riktigt så enkelt är det inte. För att kunna vara ett riktigt hot offensivt måste du kunna både och. Det är ganska skönt att möta en halv som bara kan det ena. Då vet du att du alltid kan falla för han utgör inget hot i åkningen, eller stå högt för att det kommer inga lyft. - Möter du Per Hellmyrs som kan både och är det såklart jobbigt. Men det är nog faktiskt jobbigare att möta honom om man spelar på andra kanten jämfört med honom, för hans lyror är så otroligt bra. Då måste du hela tiden vara på din vakt.

Utan att nämna några namn finns det ju en del halvor som fokuserar mindre på defensiven än andra. Men hur lite kan man bry sig om defensiven och ändå komma undan med det? - Du kan naturligtvis inte helt låta bli defensiven. Men har du en bra back bredvid dig kan du komma undan med ganska mycket. Men slarvar du med markeringsspelet blir det svårt för backen att rädda upp det.

En annan sak jag funderat på när det gäller halven är om det spelar någon roll om man har klubban utåt eller inåt i banan. Föga överraskande menar Einarsson att det finns för- och nackdelar med båda. - Har du klubban utåt har du enklare att slå passningar in i banan med forehandspassningar. Nackdelen är att det blir fel skruv på lyrorna. De går lättare över kortlinjen, menar Einarsson och minns Viktor Weiselius. - Han spelade ju med klubban utåt, men slog lyrorna med backhand så det blev omvänd skruv. Hela Sverige visste att de skulle komma. Likväl så kom en anfallare och plockade upp lyran. De visste att den aldrig skulle gå död.

Vilka är då fördelarna med att ha klubban inåt, som Einarsson själv. - Gillar du att dra en kille är det lättare att ha fattningen in i banan. - I defensiven kan det också vara en fördel att ha klubban inåt, för du får länge räckvidd utmed sargen. Där kan man ibland försöka lura anfallande spelare att försöka gå på utsidan, för att i mitt fall sedan slänga ut klubban med vänsterhanden ute vid sargen och stoppa honom. Det känns alltid bra, avslutar Einarsson.

Bandytaktik förklarat för en idiot. Del 6: Mittfältaren

I en artikelserie om sju delar försöker Svenska Fans Daniel Engström Stenson lära sig något om bandytaktik genom att prata med spelare och tränare. Idag: Daniel Liw, mittfältare i Edsbyn

Daniel Liw är en av seriens mest rutinerade mittfältare, och han har egentligen alltid spelat mittfältare, även om han faktiskt gjorde elitseriedebut som halv. Men som mittfältare har han en tydlig bild av vad en mittfältares främsta uppgift är. - Att driva laget, skapa struktur och se till att den plan som laget satt upp följs. Även om halvorna får en allt viktigare roll i detta. För 20 år sedan var de bara försvarare, nu är de med och driver spelet. - I offensiven är ju också grundtanken att vi ska förse anfallarna med passningar så att de kan göra mål. Sen måste en mittfältare också göra mål då och då.

När jag pratade med Magnus Brodén menade han att det mest var en lek med siffror hur man valde att formera mittfältet. Daniel Liw använder exakt samma ord när jag frågar om rollfördelningen mellan mittfältarna - Vissa lag spelar ju med en tydligt defensivt central mittfältare, då blir yttermittfältarna mer offensiva. Andra lag spelar med två utpräglade mittfältare som då får täcka större ytor defensivt. Samtidigt faller ofta ytteranfallarna ner som mittfältare i sådana system. Så uppställningen blir ofta en lek med siffror. Så som vi Edsbyn spelar är tanken att alla ska vara delaktiga både offensivt och defensivt, så det spelar inte så stor roll vilken position man har.

Mittfältarens defensiva arbete påverkas enligt Liw mycket av hur laget väljer att försvara. - Det går ju trender i det där. Nu väljer många att försvara lågt och då gör man inte så mycket som mittfältare, utan står mest och väntar i defensiven. - Men försvarar laget högre upp handlar det mycket om att visa försvaret vilken sida anfallen ska komma på, att följa upp det anfallarna har startat. Så det blir ganska mycket åkande, särskilt översteg hemåt. Mittfältarna och anfallarna jobbar tätt ihop som en femma, medan backlinjen med halvorna jobbar tätare ihop.

Mittfältet är en jobbig plats att spela på och att de byter ofta känns naturligt. Samtidigt så kan ytterhalvorna ibland spela nittio minuter. Vad beror det på? - För en mittfältare finns egentligen inget utrymme att vila på planen. Jämfört med halven så har vi mindre möjlighet att välja om vi ska gå med eller inte. En halv kan välja att inte följa med i ett anfall, samt att de framför allt ägnar sig åt markering i försvarsspelet. Vi kan inte riktigt välja på samma sätt. Därför måste vi byta oftare än de som spelar på halven, säger Liw.

Bandytaktik förklarat för en idiot. Del 7: Anfallaren

I en artikelserie om sju delar försöker Svenska Fans Daniel Engström Stenson lära sig något om bandytaktik genom att prata med spelare och tränare. Sist ut är David Karlsson, anfallare i Villa Lidköping.

David Karlsson känns som den typiske anfallaren. Dyker alltid upp på rätt plats och gör mål. Det kommer därför inte som någon överraskning att han i stort sett alltid spelat just anfallare - Sedan fjortonårsåldern har jag väl spelat anfallare i alla matcher, förutom en match iVetlanda för länge sedan då någon ville prova mig som halv, minns David.

Den egenskapen att stå på rätt plats vid rätt tillfälle känns som en bra egenskap för en anfallare. Men David överraskar åtminstone mig när han svarar på frågan om vilken som är anfallarens viktigaste egenskap. - Tålamod. Som anfallare åker du väldigt mycket i "tomme". Man åker och väntar på bollen. När man väl får den gäller det att försöka göra något bra med den. - Nuförtiden brukar anfallarna visserligen få vara med lite mer i uppbyggnadsspelet och man får känna lite bollen. Annars kan det gå femton minuter utan att röra bollen. Då krävs tålamod.

Utöver det uppenbara att göra mål menar David att anfallarens viktigaste roll i anfallspelet är att öppna ytor för mittfältarna - Det handlar först och främst om att dra isär motståndarna. Gärna genom att åka i djupet och tvinga ner deras försvarslinje så att det blir ytor för våra mittfältare. - Tyvärr är det nu många lag som backar hem väldigt mycket. Då får man agera lite annorlunda och komma längre ner i banan på drop och kanske försöka komma mer på avslut utifrån, berättar David som låter lite uppgiven när han pratar om lagen som backar hem. - Nej, det är egentligen inte svårare att möta lag som backar hem, vi har hittat bra sätt att lösa upp dem, så det lönar sig sällan att backa hem. Det är bara att vi får tänka lite annorlunda, fortsätter David

I försvarsspelet är det framför allt att få motståndarna att välja sida för sina anfall som är Davids viktigaste uppgift. - Det gäller att ta hemjobbet hela tiden. Det går inte att vila i defensiven. Den bästa möjligheten för en anfallare att återhämta sig är när vid precis vunnit bollen. Då kan man vila lite.

Från att under några år spelat med tre anfallare har Villa i år gått över till att spela med två. Vilket David verkar gilla. - När man är två på topp blir det att man jobbar lite tätare som anfallare och jag tror det blir lite svårare för försvararna att hålla koll då. Som spets när vi spelar med tre anfallare blir man lite mer ensam.

Men att Daniel Andersson numer spelar på mitten ställer till det för David när han ska svara på frågan vem som är Sveriges bäste anfallare - Jag skulle säga Daniel Andersson, men nu när han spelar på mitten vet jag inte. Det är många som är bra och jag vill inte säga någon.

Vilken försvarsspelare som är svårast att möta har David dock inga problem att svara på. - Olov Englund.