Torsbyleken – Idrottsprofiler Torsby kommun Är en kortlek med idrottsprofiler som antingen är födda eller har representerat någon klubb i Torsby kommun Leken togs fram av två elever på Stjerneskolan som heter Anna Johansson och Malin Eide som gjorde detta som ett UF- företag under sitt sista år på skolan år 2004. Som hjälp att få fram namn på olika idrottare hade dom Värmlands Idrottshistoriska sällskaps kontaktman i Torsby Håkan Halstensson som hjälp

Det kommer framöver att läggas ut två profiler i veckan (tisdag och fredag) på denna sida. Helena Olsson

Backhopperskan som lever på hoppet. Helena är född 1983 i Sysslebäck . Tidigt upptäcktes hennes talang i Sysslebäcks IF som under alla år varit Helenas hemvist i tävlingssammanhang. Efter nian hemma på Kvistbergsskolan blev det Norge och under fyra år har hon gått på backhoppargymnasium i Trondheim och där utvecklats till en av världens bästa inom kvinnlig backhoppning. Sitt första svenska mästerskap tog Helena 1995 då hon blev svensk ungdomsmästare i backhoppning och även i Nordiska kombination för klassen D -14 Därefter har hon erövrat över 20 SM-guld fördelat på Ungdom- junior- och seniormästerskap. På "världsmarknaden" har Helena varit mycket framgångsrik och vid skidflygningstävlingarna i norska Vikersund i mars 2004 satte hon världsrekord på hela 174,5 m !!! Helena vann i Holmenkollen 2002 och den segern satt skönt all den stund avgjordes samtidigt som herrarnas W-cup utspelades i samma backe. I Helenas meritlista finns framskjutna placeringar från de flesta anrika backhoppararenorna runt om i världen. Såsom backar i Österrike, Italien, Finland, Norge, Tyskland och USA Vid Ungdoms-OS i Finland år 2001 blev Helena silvermedaljör. Helena innehar backrekordet för såväl herrar som damer i ett flertal backar i Sverige. Bl.a i Örnsköldsvik och Sollefteå Efter studierna har Helena blivit kvar i Trondheim där hon förhoppningsvis utvecklas ytterligare med hjälp av sin personlige tränaren Jostein Smeby, själv en framgångsrik norsk backhoppare. Tävlingsmässigt tillhör hon fortfarande Sysslebäcks IF som under alla år stöttat sin skidflygande stjärna medan stödet från Svenska skidförbundet kunde varit bättre. Det är en förhoppning att man inser det värde Helena har för svensk backhoppning nu då hon i stor sett är ensam stjärna på den svenska backhopparhimlen. Per-Inge Walfridsson Född 1 september 1950 i Finnsjön Klubb: MK Ratten Torsby

Rally Började sin tävlingskarriär tillsammans med Kjell Nilsson i rallyt Arvikanatta 22/1 1969. Körkortet var fem dagar gammalt och resultatet blev en total 7:e plats. Genom ihärdigt tävlande ,ibland både lördag och söndag, ökade meriterna för att resultera i första internationella framgången, seger i norska Höstrallyt 1971 då med fabriksstöd från Volvo. Detta blev avstamp mot en internationell karriär med stora framgångar . Genom Volvo fick Per-Inge tillgång till bra och driftsäkert material om än inte fullt konkurrenskraftigt med Ford Escort och FIAT/Lancia. En mycket snygg körning i Brittiska RAC-rallyt 1973. 4:a totalt, resulterade i att parallellt med tävlandet med Volvo köra grustävlingarna i Brittiska Mästerskapet 1974 i privatteamet Chequred Flags Lancia Stratos. Trots brutna tävlingar 1974( mest tekniska fel) fick han förtroendet att köra även 1975 och 1976 års säsong för stallet. En fjärdeplats på Irland bådade gott men i nästa tävling som gick i Wales fullfarts kraschade Per-Inge och kartläsaren John Jensen. Stratosen, som var en extrem tävlingsbil byggd av plast och stålrör, fattade eld och brann upp helt. Besättningen klarade sig som ett under utan större skador men tävlandet för Chequred Flag tog slut. Per-Inge var ett ”hett” namn internationellt och tävlade mycket utomlands under mitten av 1970-talet. Volvo 142 tävlades det med i Libanon, Afrika och Västindien. Datsun i Sydafrika och Australien och Toyota i Sydafrika. Sin största prestation värderar Per-Inge sin seger i det Afrikanska rallyt ” Roof of Africa” 1975. Trots mycket svåra strapatser klarade han sig till mål, som enda bil! Tänk er följande bana: SS 1 10 mil, SS 2 32 mil över ett berg på 3200 m över havet. Dag två omstart SS 3 tillbaka 32 mil över nämnda berg och en avslutande kort SS på 5 mil. På SS 2 blev leran för svår så snökedjorna från Gunnebo monterades på ,dessvärre var luften på den höga höjden syrefattig vilket gav motorn dålig effekt vilket resulterade att en kedja fick monteras av för att komma igång. Nästan över bergskammen körde Per-Inge fast igen. En tävlande i en jeep kom och Per-Inge erbjöd sig att släppa ledningen till Jeepåkarn mot att han drog loss honom. Jeepen gick med på avtalet, började dra men repet brast och han for. Dessbättre hade Per-Inge kommit i rullning och klarade sig på egen hand bara för att på bergets topp konstatera brustna motorfästen och brusten kylarslang. Nåväl kylarslangen tejpades och snö smältes för att fylla kylaren och de kunde fortsätta. På väg ner från berget på SS 3 brast båda länkarmarna bak och ankomsten till Lesoto var i ett gnistregn då karossen släpade på reservhjulsbaljorna. Prestationen belönades med ett specialpris från Lesotos borgmästare. Tävlande i Sverige göre sig inte besvär att klaga på dåliga vägar! Rallycross Rallycrossen vaknade till liv i Sverige och Per-Inge var med i Arvika 1972 på en av de första tävlingarna. Volvo och Per-Inge utvecklade och Volvo 142:an byttes ut mot en Daf 66 som resulterade i vinnarbilen Volvo 343-”Porschedödaren” . Daffen och 343:an var remdrivna med automatisk transmission vilket inte fungerade så bra i starterna vilket fick till följd att Per-Inge fick köra upp sig i varje heat- Allt till publikens förtjusning! Sedan kom manuell transmission och inför 1979 års säsong även ett annat motoralternativ. Motoreffekten ökades men samtidigt blev bilen mer framtung och svårkörd. Per-Inge provade ” svenskmotorn” men dömde till Volvos förtret ut maskinen som för tung och fortsatte att tävla med Renaultmotorn. Under en intensiv period från 1977 till 1981 blev resultatet SM-guld 1977 och 1979. Nordiskt mästerskap 1979. EM-guld 1980 och ett klart SM-guld 1981 byttes 75 meter före mål i ett silver. Karriären ”avslutades” med att återgå till rally och rattande av en fabriksbyggd Renault R5 Turbo i SM 1982 och 1983. Per-Inge testade många tävlingsprototyper åt Volvo, bland annat fick han en fyrhjulsdriven Volvo 164 att träna KAK-rallyt med 1972. Allt var mycket hemligt och en intet anande Sören Skanse måste ha hållit sig för skratt då han blev frånåkt på Klarälvens is i sin standard Volvo 164. Per-Inge är en nationellt och internationellt aktad person i motorsporten och har till skillnad från många av Sveriges gamla stjärnor faktiskt tagit sitt mentorskap på allvar och hjälpt många av bygdens tävlingsåkare på traven. När hans dotter Pernilla vill börja tävla stöttade han henne fullt ut vilket resulterade i att Pernilla utvecklades till en av våra bästa rallyförare i Sverige. Nu när Pernilla gift sig med Norges VM stjärna Petter Solberg kan Per-Inge återigen vara med i hetluften i den internationella rallycirkusen och bidra med råd. När Per-Inge fyllde 40 år gratulerades han med en kopia av sin senaste Volvo Amazon och ställde genast upp i klassiska rallyseriens första deltävling i Storvik Gävle. Konkurrenterna blev frånåkta så det dammade och givetvis haglade protesterna om fusk. Efter intrigmakande från konkurrenterna blev Per-Inges bil intagen för kontroll och det konstaterades att slutväxeln var på 5:38 vilket inte var godkänt så Per-Inge blev diskad. Bilen var inköpt tävlingsklar av hans bröder så de antog att allt var i sin ordning. Inför nästa tävling gicks bilen igenom helt och hållet för att allt skulle vara enligt regelboken Per-Inge ställde upp mot samma konkurrenter igen och åkte återigen ifrån dem- Så gör en mästare! Per-Inge tävlar fortfarande på klubbnivå men helst i konkurrenskraftig bil. Nedtecknat av Per Täppers Ordförande MK Ratten Bror Mellberg, "Den vilde Jägar'n " Bror föddes den 9 dec 1923 i Ambjörby. Han kom från en bygd där timmersvansen och högaffeln var karlarnas vikigaste arbetsredskap. Att Bror kom att göra en märklig karriär och hur detta gick till är det få stadsbor som känner till. Siktet var från början att bli en så bra fotbollspelare som möjligt. Helst ville han komma ut i stora världen. Vägen var lång och kommentarerna hemma i Ambjörby när han på sommaren klädd i vadmal och pjäxor, sprang åtskilliga turer upp och nerför ”hia”. – ”Hônt ska dä bli tå denne pôjken.? Sagan blev sann. Via Hagfors och Viking, via Karlstad och KBIK, till Solna och AIK kom Bror 1949. Spelade också 1950 där och i Putte Kocks landslag bl a i VM 1050 där Bror blev VM- bronsmedaljör. Efter VM blev nästa anhalt Geua FC i Italien under åren 1950-52 därefter Frankrike och klubbarna Toulouse FC 1952-53, Red Star Paris 1953 – 56, Sochaux FC 1956 - 57. Därefter AIK igen under åren 1957 –61 och ytterligare en VM-medalj från Råsunda 1958 och denna gång av silvervalör. Endast tre svenskar Bror, Lennart ”Nacka” Skoglund och ”Rio-Kalle” Svensson har lyckats med två uppsättningar VM-medaljer. Bror Mellberg kom att bli en av AIK:s största spelare genom tiderna. Han var starkt bidragande till Sveriges tredjeplats i VM i Brasilien 1950 och han deltog i två av VM- matcherna 1958, i Sveriges genom tiderna bästa landslag. Efter det framgångsrika VM-spelet i Brasilien blev Bror Mellberg professionell. Han avslutade sin aktiva karriär med fyra säsonger i AIK, den sista kombinerade han som spelande lagledare. När han kom hem till Sverige och AIK 1957 var han en välbärgad man. Han började investera i affärsverksamheter och förvaltade sitt pund klokt som han alltid gjort. Bror Mellberg är mannen som visste vad han ville - och han ville åtskilligt.

Yrke/arbetsplatser: Bilmekaniker, fotbollsspelare, Stockholmsansvarig för Uno-X (1960-tal), egen företagare i företagen ParkCenter och Meritum AB. Familj: Fru Camilla (från Italien), dottern Viveca (född 1965). 83 Allsvenska matcher och 33 Allsvenska mål. 6 A-landskamper(1949-58, bland annat VM-matcherna mot Uruguay och Spanien 1950 och Mexico och Ungern 1958). VM-brons 1950 och VM-silver 1958. Ledamot i AIK:s huvudstyrelseåren 1965-79 (vice ordförande 1969-79). Bror har inte glömt sitt kära Ambjörby. Stor del av hans prissamling har han skänkt till moderklubben som på bästa sätt jobbar för att med jämna mellanrum göra enklare utställningar om klubbens största personlighet. Uppgifter om Bror är saxat från: boken ”Munkebol – en liten by i Norra Ny och AIKs hemsida www.aik.se/fotboll Ingemar Jernberg, friidrott Ingemar föddes 1950 och tävlade i stavhopp för IF Göta, Karlstad. Han deltog i OS 1972 och noterade en fin niondeplats i stavfinalen på 5,10. Samma notering skrevs in efter Ingemars namn på den svenska stavstatistikens fjärdeplats 1973. Vid SM 1973 tog Ingemar hem ett delat silver efter segraren Kjell Isaksson.

1976 stack han in en kil i Kjell Isakssons långa svit av SM-guld genom att ta sin enda titel.

Ingemar benämndes annars ofta - enligt den gamla klyschan - ”den eviga fyran”. Det gällde både i SM-tävlingar och statistiskt på Sverigebästa-listan genom större delen av 1970-talet Anna-Lisa Pewe Ledare i Torsby Gymnastikförening – pionjär inom friskvård. född 1909 (årsbarn med Torsby IF) död 2012 Under sina nästan 103 år hann hon bland annat med att vara fotograf, reseledare, konstnär och gymnastiklärare. Anna-Lisa kom tidigt i kontakt med idrotten. Tillsammans med en till Torsby nyinflyttad gymnastikdirektör var hon delaktiga i bildandet av Torsby Gymnastikförening i februari 1927. Anna-Lisa har under hela sin verksamma tid i Torsby Gymnastikförening haft god kontakt med gymnastiklärarna och då någon ny kommit till Torsby så har detta gett en nytändning i föreningen och utbudet har alltid varit brett. Anna-Lisa minns flera trevliga episoder från Torsby Gymnastikförenings tidiga verksamhetsår. Bl. a deltog en grupp från Torsby GF vid en uppvisning på Ladugårdsgärde i Stockholm 1930. Totalt 7000 kvinnliga gymnaster hade stor uppvisning inför jättepublik, däribland kung Gustav V. Anna-Lisa var från början lite reserverad att fungera som ledare framför trupp men det gick snabbt över och uppdragen accelererade. Skolan upptäckte Anna-Lisas egenskaper och under 14 år var hon gymnastiklärare fram till sin pensionering 1973. Varje torsdagsmorgon ledde hon en grupp pensionärer i internationell folkdans Naturligtvis ingick gymnastiska övningar även vid dessa pass. Ulrika Persson SK Bore skidor längd. (Sunne SLF från 2009) Skidess som specialiserat sig på långlopp och framförallt Vasaloppet Ulrika är född 1975. Uppväxt i Oleby utanför Torsby i en skidlöparfamilj. Mamma Pia, pappa Sune och brodern Stefan. Förutom skidutbildningen hemma av pappa Sune så fick hon god hjälp och inspiration under sin utbildning i Norrland i samband med studierna på Piteådalens Folkhögskola i Älvsbyn. Ulrika tävlade då för Luleå Gjutarens idrottsförening. Vasaloppsdebut gjorde hon år 2000 med en 4:e-plats som resultat. 4 mars 2001 ett datum som Ulrika aldrig kommer att glömma. Bästa dam i Vasaloppet och det mycket övertygande. 7 minuter före tvåan och 4 minuter före pappan och vasaloppsveteranen Sune Persson. Hennes framgångar den säsongen gav henne OS-biljett till Salt Lake City Ulrika fick sin OS- biljett men tyvärr så kretsade den säsongen mycket kring förkylningar som förstörde mycket. Vallningsbekymmer vid den enda OS-starten och Vasaloppet fick hon avstå på grund av förkylning. Till säsongen 2002 / 2003 hade hon kurerat sig och framför allt var det ånyo i ”Vasakungens” spår som Ulrika nådde de främsta resultaten: Seger i Tjejvasan och seger ånyo i Vasaloppet denna gång med hela 10 minuter före tvåan och exakt 16 minuter före pappa Sune. Under den pågående säsongen 2003 / 2004 har Ulrika provat på FIS Maraton Cup för kvinnor.

I Tjeckien i januari belade hon en 2:a plats efter Parucelli från Italien. I februari deltog hon i Ludwig König Lauf i Tyskland där hon blev 5:a. Gör Ulrika ånyo ett bra Vasalopp väntar Birkebeinern i Norge och Engardin i Schweiz. Samtliga dessa ingår i FIS Maraton Cup. Vi håller tummarna och hoppas på fortsatt stora framgångar för vårt ”skidess” från Torsby.

Ulrika tävlar än idag 2016 men bytte klubb 2009 från SK Bore till Sunne SLF. Det har blivit 6 vasalopp och 20 tjejvasor med en placering bland dom 20 bästa i alla lopp. Arthur "Likenäsarn" Olsson (f. 1926 d. 2013) Skidor

Arthur Olsson föddes 1926 i Nyskoga och försörjde sig tidigt som skogsarbetare. Han kom under 1940- och 50-talen att få sina största idrottsliga framgångar som skidåkare för först SK Bore, sedan för IFK Likenäs, Lesjöfors Skidklubb och slutligen för Malungs IF. För SK Bore vann han två DM på 15 kilometer åren 1945 och -46. Dessutomm tog han hem ytterligare två DM under samma år men då i lagtävlingen. Arthur tillhörde Likenäskamraterna från säsongen 1950. Första distrikts-mästerskapet vann han med föreningen 1954 då han tillsammans med klubbkamraterna Knut Jansson och Sven Brattén hemförde terrängmästerskapet för Värmland vid tävlingarna i Munkfors. Arthur tävlade i landslaget redan 1954 och han var med vid världsmästerskapen i Falun det året. I stafetten 4 x 10 kilometer var han tredjeman i det bronsvinnande laget med Sixten Jernberg, Per-Erik Larsson och Sune Larsson på de övriga sträckorna. Per-Erik Larsson på sista sträckan förlorade spurtstriden om silvret med Sovjets Vladimir Kusin med futtiga två sekunder och Finland vann. Själv växlade Arthur som trea i loppet över till urstarke Per-Erik Larsson på slutsträckan. Likenäsarn slog ryssen Kusnetsov med hela 58 sekunder på tredjesträckan. Ändå blev han distanserad av sträckans tvåa, norrmannen Stokken, med över en minut!

På 15 kilometer tre dagar innan stafetten hade Arthur varit med och slutade då som 24:e man. 1955 vann han med ny klubbadress ännu ett DM, nu individuellt på 15 kilometer. Samma år ställde han också upp för Lesjöfors SK i SM-tävlingarna. Facit blev en fjärdeplats på tremilen, en sjundeplats på femmilen och en 27:e på 15 kilometer. Arthur var med vid vinter-OS i Cortina 1956. Han gjorde debut i olympiska spel med en elfteplats på femmilen och fler lopp än så gjorde inte Arthur i olympiska spel. Hemkommen från OS placerade sig sedan "Likenäsarn" på femte plats i Vasaloppet efter bland andra tredjeplacerade landslagskamraten Sixten Jernberg. Mikael Löfgren, skidskytte

Han föddes 1969 och tävlade för SK Bore, Torsby. Mikael debuterade som OS-deltagare som 18-åring i Calgary 1988. Där fick han prova på samtliga distanser samt stafetten. Han noterade en tjugoandraplats på 10 kilometer, en femtioförsta på den dubbla distansen och en sjundeplats i stafetten. Det var ett mycket lärorikt OS enligt Mikael. Erfarenheterna från Calgary var nyttiga då han kom till Albertville fyra år senare. Mikael var i bra form vad det gäller skyttet men på sprinten var tyvärr inte skidformen lika bra som skytteformen så det blev en tjugonde plats. Därefter kom stafetten där lagkompisarna hade åkt till sig en femte plats då Mikael tog den fjärde sträckan och grejade bronset. På sprintstäckan startade Mikael tidigt. Allt gick bra och i mål var Mikael trea och trots många jagande höll tiden till ännu en bronsmedalj. 1994 med OS nästan på hemmaplan i Lillehammer blev tyvärr inte vad Mikael hade väntat sig. Mikael låg sjuk hemma i Torsby och gästspelade endast till en stafett i Lillehammer där det svenska laget kom på elfte plats. 1998 i Nagano, Japan, var speciellt. Men speciellt bra gick det inte för Mikael: tjugofemte plats på sprinten, tjugonde på 20 kilometer och tionde i stafetten.

Källa: Boken Värmländska representanter i Olympiska spel, av Värmlands Idrottshistoriska

Eskil H Norbäck 1902- 1986

Titulerade sig själv som ”Byskoläraren från Sörmark”. Norbäck hade tre intressen i livet nämligen skidor, friidrott och frimärken. Han var föregångare till dagens idrottsgymnasium där alltid idrott stod på hans schema. Vintertid fick eleverna åka skidor och på våren och hösten var det friidrott som gällde. Han undervisade i klasserarna 5-7 och en lektion kunde se ut på följande vis: klass 5 naturlära klass 6 räkning på svarta tavlan och klass 7 hoppade stående längd från dörrtröskeln och fram mot katedern där ”Byskoläraren” samtidigt med den andra undervisningen förde protokoll. Friidrott på 50-talet i Sörmark var något nytt men tack vare Norbäck kom Sörmarks IF att tillhöra de främsta i Värmland på ungdomssidan med mycket så medel. Eskil Norbäck tillhör mina allra största favoriter och utan hans genuina friidrottsintresse hade nog aldrig Sörmark fått någon olympisk friidrottare. Tänk om vi hade flera av hans kaliber i dagens idrott.

/Kjell Åke Nilsson Ingrid och Sven Halvarson

Har en enastående lång idrottskarriär att se tillbaka på. Båda var pionjärer när det gäller orientering och skidåkning i Värmland, först som aktiva på hög nivå och senare som ledare. Ett brinnande engagemang för ungdomsidrotten har hållits uppe under alla år och belönats med ett ungdomsstipendium för gott ledarskap inom orientering. Ingrid har i alla tider verkat för kvinnans rätt och skyldighet att engagera sig på ledande positioner inom idrottsrörelsen. Hon föregick med gott exempel och var under många år verksam som damskidledare i Värmland – bl.a. under den epok då Toini Gustafsson utvecklades till en lysande stjärna. Toini var en flitig besökare i hemmet i Oleby. Många kända idrottsprofiler kom som gäster när Toini hade dem med sig vid sina besök på väg till Holmenkollen eller något träningsläger. Naturligtvis missade inte Ingrid chansen att introducera Toini i orienteringens mysterium. Ingrid och Sven var många gånger representerade som ledare i olika idrotter men det man kanske minns mest är ungdomsengagemanget och alla dessa funktionärsuppdrag på tävlingar och i styrelser. Sven är SK Bores första hedersmedlem. Han var OK Fryksdalens kassör i över 25 år.

Sven utvecklade ett tidtagningssystem som fortfarande fungerar perfekt. De har dessutom ägnat sig åt andra sporter som fotboll och handboll. Under lång tid var Sven domare i de populära handbollsserierna i norra Värmland. Sportintresset smittade även av sig till alla fyra sönerna som gjort att de varit aktiva inom flera olika sporter. Ingrid avled våren 1995 och skulle fyllt 80 år i september och Sven avled i augusti 2012 och skulle fyllt 96 år i oktober Mikael ”Skjorta” Norman Som fotbollsmålvakt i Rännbergs IKs pojklag fick Mikael smeknamnet ”Skjorta” efter legendariska Magnus ”Skjorta” Bergström målvakt i Degerfors IF. På senare tid blev ”Skjorta” engagerad i innebandyn inom Lekvattnets BK och bland många uppgifter även där målvakt. Elaka tungor påstår att i vissa matcher då besvikelsen och motgångarna var stora fick han även gå under smeknamnet ”Brynjan” – varför kan man undra. Mikael har alltid haft en stor ledartalang och entusiasm inför de uppgifter som han tagit på sig. I ungdomen var han ansvarig för diverse kringaktiviteter i moderklubben Rännbergs IK. Dessa arrangemang och aktiviteter fortsatte han med som ledare i innebandyklubben Lekvattnets BK och tack vare entusiasmen som han och övriga ledare i klubben lockade fram så kunde damlaget i Lekvattnet ges möjlighet att avancera från div. III till Elitserien. Tyvärr blev elitseriesejouren endast ettårig men bara detta att få medverka bland innebandysocieteten var stort. Under ”Skjortas” tid som ordförande i Lekvattnets BK hade klubben cirka 170 ungdomar och 4 seniorlag i verksamhet.

Även andra har upptäckt ”Skjortas” organisationsförmåga och numera är han spindeln i nätet då det i Torskbytrakten ordnas dansbandsgalor. ”Skjorta” en organisatör som har förmågan att nå framgång med det han tar för sig. Conny Evensson, ishockey Gossen med guldbyxorna Conny född i Markberg i Östmark där han bodde upp till 10-årsåldern då han med sin familj flyttade till Hagfors. Det är i Hagfors Conny fick sin idrottsuppfostran och kom tidigt med i IK Vikings seniorverksamhet. Redan som 16 åring kom han med i IK Vikings A-lag och hann också med två säsonger med IKV i allsvenskan innan han flyttade för ishockeyspel i Malmö FF. 1966 var Conny åter i Värmland. Nu i Färjestads BK vilket pågick fram till 1975 då han blev juniortränare i FBK under två säsonger. 1977 till 1981 fungerade Conny som A-lagstränare i Färjestads BK. Detta ändade med FBKs första SM-guld 1981. Åren 1981- 1984 var han tränare för svenska juniorlandslaget. 1983 var Conny åter i FBK-leden med juniorlandslaget vid sidan om. Från 1985 - 1987 endast som FBK-tränare som ånyo gav SM-guld 1986. 1987 – 89 tränade Conny Västra Frölunda och förde dem åter till Elitserien. 1989 – 90 var han manager i Färjestads BK. 1990 – 1992 var Conny landslagstränare med två VM-guld i Åbo -91 och Prag -92. Så bar det utomlands för Conny, till Kloten i Schweiz under åren 1992-94 med två Schweiziska mästerskap –93 och -94. 1994 – 96 åter A-lagstränare i Färjestad och sportchef. Åter till Schweiz för att överta Kloten efter ”sparkade” Wayne Flemming. Sedan tog Conny uppehåll från ishockeyn för att jobba som marknadsförare inom travsporten. Travsporten ligger Conny mycket varmt om hjärtat. En självklarhet med hästen i blodet från morfar uppe i Markberg men också som delägare i stortravaren Copiad.

2001 återkom så Conny till hockeyn och nu i Frölunda och succén var given. Svensk mästare i Frölunda som i finalen vann över Färjestads BK våren 2003. Efter denna succé fortsatte Conny att träna sitt Frölunda. Tyvärr drabbades han mitt under säsongen av diskbrock och fungerar idag som ”bollplank” för sina efterträdare i Frölundabåset. En otroligt framgångsrik hockeykarriär som resulterat i stora framgångar varhelst han dragit fram. Han förtjänar verkligen epitetet gossen med guldbyxorna. Trots sina framgångar och utflykter utanför Värmlands gränser så har Conny alltid återvänt till hans och hustrun Birgits fritidshus i Lövstaholm, centralt beläget med tanke på släkt och vänner i Östmark, Hagfors och Karlstad. Bengt ”Pinnen” Ramström - Mister bandy Bengt är född i Torsby men ganska tidigt kom han till Skoghall där han växte upp. Idrotten var Bengts stora intresse och därifrån har han fått sitt smeknamn. Benen gick som trumpinnar då han sprang och därav smeknamnet Fotboll och bandy var de idrotter som fascinerade ”Pinnen” och allra mest bandyn. Från IFK Skoghall drog han ut i världen. Hamnade i allsvenska Örebro SK och därifrån till IF Boltic i Karlstad. Bengt var med hela tiden under Boltics storhetstid och blev såväl svensk mästare som världsmästare i bandy. Hans största bandyupplevelser menar han är första SM-finalen 1989 mot Broberg. 7-4 i full tid efter underläge med 1-3 i halvtid. Finalen mot Edsbyn 1982 då ”Pinnen” gjorde Boltics samtliga mål. 3-2 till Boltic. I VM-sammanhang är första VM-guldet ett stort minne liksom åren 1977 1979 och 1982 då han blev utsedd till Årets man i svensk bandy. Efter den aktiva karriären har Bengt varit expertkommentator hos radiosporten. Idrottsmässigt har han via sina barn ett stort engagemang i Kils Tennisklubb och är ordförande i Värmlands Tennisförbund. Pernilla Solberg (född: Walfridsson) - Motorsport Pernilla föddes i Lekvattnet, 3 mil nordväst om Torsby, den 16 februari 1973. Intresset för motorsport kunde knappast undvikas då pappa Per-Inge under hennes uppväxt körde rallycross, kan titulera sig dubbel svensk mästare samt europamästare. Även hennes två farbröder Stig-Olov och Lars-Erik är/var aktiva inom motorsporten. Hon var 13 år när familjen skaffade sin första häst och hon var i många år aktiv inom hästhoppning. Hon bodde bl.a. i England 1989-90 där hon arbetade med just hästar. I sjuttonårsåldern var det hästkrafterna under huven som blev mer intressanta. Hon började som kartläsare till sin pappa Per-Inge och de körde "klassiska rallyserien". De var bl.a. över till England och körde RAC-rallyt för klassiska bilar. När hon fyllde arton så var det självklart att skaffa sig en förarlicens och själv sätta sig bakom ratten för att testa att köra rally. Hon startade i klassen Volvo Original och fick genast blodad tand. Efter några år i Originalklassen och i den Nationella klassen, med en Volvo 240, hade hon skaffat sig god erfarenhet och tiden var inne att pröva en annan bilklass. Farbror Stig-Olov lånade ut sin Mitsubishi Lancer och för första gången i en fyrhjulsdriven bil blev hon tvåa, med endast sju sekunder till segraren! Pernilla var sedan Mitsubishi trogen. Hon har alltid tävlat i samma klass som killarna, både nationellt och internationellt. Hennes tävlingsschema var i flera år fullspäckat då hon körde både det Svenska Mästerskapet och det Norska Mästerskapet.

Även West Euro Cup och varje år flera VM-tävlingar skulle inrymmas. Det internationella tävlandet har varit i Tyskland, Holland, Norge, Finland, Spanien, Portugal och i Storbritannien. Genom sitt intensiva tävlande skaffade hon sig viktig erfarenhet och rutin och uppnådde många framgångsrika resultat. Här är ett urval; - 1997 - 1998 Vinnare av Internationella West Euro Cup - 1998 - Årets Rallyjunior - 1998 - Fyra i stora Gr.N, RAC-Rallyt England - 1998 - Trea i Gr.N, Neste Rally, Finland - 1999 - Tvåa i stora Gr.N. Svenska Mästerskapet i Rally - 2000 - Norsk Mästare i stora Gr.N.

År 2000 lade hon hjälmen på hyllan för att satsa på familjen men motorsport utgör dock fortfarande en stor del av hennes liv då maken, den norske Linda Ranström - Blågul landslagstjej i fotboll. Linda är född i Torsby 1979. En tjej som provat på en hel del sporter som, fotboll, handboll, innebandy, ishockey, friidrott, bordtennis och längdskidåkning. På elitnivå handlade det om fotboll och innebandy. På innebandyfronten har hon spelat 117 matcher med Lekvattnets BK. Ett år av dessa i elitserien. Det var svårt att kombinera fotboll och innebandy på elitnivå med bland annat långa resor från norra till södra Sverige. Därför valde Linda att ägna sig åt fotbollen. Maratontabellen i innebandy leder hon på poäng, 179 mål och 59 assist. Moderklubben i fotboll var Västanviks AIF, där hon som 5-åring började spela med killarna och fick därmed en ”tuff” inskolning. Som 10-åring flyttade hon till Torsby IF:s flicklag, ett framgångsrikt lag som spelade turneringar i Norge och Ryssland. 1992 bytte hon klubb till Mallbackens IF. Som 14-åring fick hon spela sin första allsvenska dammatch, ”med utmärkt beröm godkänt” skrivet av pressen. Hon blev uttagen i Värmlandslaget för 14-åringar, som avslutades med ett elitläger i Halmstad. Där var Sveriges bästa 14-åringar representerade. Där gick det bra, och Linda blev uttagen i All Star Team. Nu gällde det att ta sig in i landslaget F-16. Förbundskapten för F-16 var Pia Sundhage. Linda tillhörde landslagstruppen i både F-16 och F-18. Hon har spelat mellan 25-30 landskamper. Landskamperna spelades i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Italien, Frankrike och Holland Den stora höjdpunkten i F-18 landslaget var EM-slutspelet, där Sverige förlorade

Lindas position i allsvenskt spel har varit mittback. Hennes starka sidor: bra tillslag, bra speluppfattning, brytsäker samt offensiva kvalitéer, enligt Sundhage. 1998: Bo Backlund stipendiat. 2000: Utsågs till årets spelare i MIF. 2002: 5 allsvenska mål, delad topp i interna skytteligan. 2002 blev Linda färdig med sin utbildning som fritidspedagog och fick en tjänst på Holmesskolan. Då hade hon spelat 10 år i Mallbackens IF. Det var svårt att jobba heltid och bedriva idrott på elitnivå. Därför valde Linda att trappa ner, men inte sluta, fotboll är kul. 2003 började hon spela för Rännbergs IK, som spelade division 5 fotboll. De vann serien utan en enda förlust, och Linda vann den Värmländska skytteliga med 42 mål. Patrik Bodén - friidrott

Han föddes den 30 juni 1967 i Torsby. Hans moderförening var SK Bore i Torsby men han tävlade senare för IF Göta.

Sagan Patrik Bodén, spjutkastare av världsklass började år 1976 i Torsby. Patrik var då nio år, och kom då för första gången i kontakt med friidrott. John Eriksson förde in den lovande ynglingen på friidrottsbanan, som samtidigt spelade fotboll i IFK Velen. 1986, det sista året som han tävlade för SK Bore innan han flyttade till Karlstad och Friidrottsgymnasiet för att slutföra sina studier, kastade Patrik 78,10 meter. I och med flytten till Karlstad blev det också klubbyte till IF Göta där han fortfarande finns kvar. Patrik fick också chansen att studera i Austin i Texas, USA, dit han flyttade år 1989.

En mycket kall vårdag i Austin 1990 slog så Patrik världen med häpnad då han satte nytt världsrekord med hela 89,10 meter. Denne okände 22-åring blev plötsligt ett hett namn i världseliten och säsongen 1990 haglade inbjudningarna från världen över till Patrik. Vid EM i Split 1991 knep han bronsmedaljen, en mycket fin prestation i en mördande konkurrens. Vid OS i Barcelona 1992, Patriks enda olympiad, kvalade han aldrig in till finaltävlingen utan stannande på kvalresultatet 77,70. Rune Mattsson - landslagsman i tre idrotter I junioråldern. representerade han Sverige i tre olika idrotter: längdskidåkning, skidskytte och friidrott. Som junior vann Rune DM i längdåkning tre år i rad. Var också med i friidrott och sprang 1500 m och längre. Vann även där några DM-tecken. Vid junior-EM på skidor i Österrike 1967 blev han 9:a. VM fanns inte på den tiden. Ettan och tvåan vid denna tävling var Tommy Limby och Benny Södergren. Två veckor senare vid juniorklassen i Skinnarloppet vann Rune. Medtävlare där var såväl Limby som Södergren. Som senior blev satsningen mer inriktad på längdåkning. Bästa året var 1970 då var Rune 23 år.

Vid tävlingar i Le Bressu i Schweiz belade han en åttondeplats bland världseliten. I Zakopane i Polen gjorde han sitt livs lopp på 15 km. Rune vann 45 sek. före kopplet av välmeriterade skidåkare från hela världen. På den tiden fanns inga världscuptävlingar. Samma år vid Svenska Skidspelen i Falun deltog han i Värmlandslaget. Laget blev 5:a bland landslagen, den dagen då lilla Värmland besegrade det finska landslaget. Rune gick där en hård match mot norrmannen Odd Martinsen, vilken var skidlängden efter Rune. Säsongsavslutningen 1970 i samband med Kirunaspelen gjorde Rune ånyo en bra tävling och blev där 2:a bland världseliten. Rune har fortsatt sitt idrottsutövande och har fram till år 2004 genomfört 31 Lidingölopp och 30 Vasalopp. Kicki Velander - handboll Kicki började sin idrottsliga bana som tioåring i längdskidåkning och slalom i SK Bore. Spelade även fotboll i Torsby IF, Västanviks AIF och Fensbols IF. Men Kickis val av idrott kom att bli handboll, år 1972 startade Sigge Wistrand upp handboll för tjejer i Torsby IF:s regi. Kicki startade sin handbollskarriär som utespelare, på en träning ställde Sigge Kicki mellan stolparna och det visade sig vara ett lyckat drag av Mr handboll. Kicki visade sig vara en målvaktstalang av stora mått, hon tog snabbt en plats i Värmlandslaget som bland annat deltog i en ungdomsturnering i Tyskland. Efter några år i Torsbyhandbollen fick Kicki ögonen på sig av elitserieklubbar den elitserieklubb hon valde blev Umeå IK. Steget från div 3 till högsta serien är stort men genom Sigges skolning var hon väl förberedd för uppgiften, när endast en halv säsong gått fick hon förtroendet som förstamålvakt i Umeå IK. Efter fyra säsonger i UIK:s gulsvarta dräkt med hård träning och bra idrottslig fostran i en förening med en stor laganda, sökte hon arbete som fritidskonsulent på Torsby kommun och återvände till Torsby efter avslutade studier vid Umeå universitet. Vid hemkomsten till Torsby tog Karlstadklubben IF Hellton kontakt med Kicki vilket resulterade med spel i div 1 i en säsong. Cirkeln slöts i moderklubben Torsby IF med spel ett år i division 2 där laget helt otippat vann serien samt kvalet och kvalificerade sig till spel i division 1 vilket var en bragd av Torsby IF:s handbollsdamer. Kicki har haft många meriterade och kompetenta tränare under sin handbollskarriär men den tränare som betytt mest är Sigge Wistrand, som har betytt oerhört mycket för handbollen i Torsby. Kicki slutade som aktiv spelare vid 33 års ålder men fortsatte som tränare i föreningen ytterligare några år. Lars "Finnskoga-Lasse" Olsson - skidor I den lilla byn Järpliden, norr om Bograngen i norra Värmland, växte Lars Olsson upp. Han föddes 1932 och som vanligt på den tiden väntade i skogs-bygder arbete i skogen och - i Lasses fall - skidåkning. Under hela sin karriär, som började vid SM 1955 och slutade i SM i Kiruna år 1968, var han Finn-skoga IF trogen. Ett exempel på den omvittnat tystlåtne Lasses slagfärdighet är när han på senare år deltog i en fest till "Mora-Nisse" Karlssons ära. - Det är synd att det knappt finns några skidåkare i norra Värmland längre, löd ett påstående. Lasse tittade förvånat upp och sade då: - Men det finns ju inge fôlk... Lasse var en duktig startman i stafett. Han vann den första sträckan i Squaw Valley i OS 1960, där sedan Janne Stefansson i den höga höjden "körde in i väggen", och Sverige blev fyra. Han vann också startsträckan i VM i Zakopane 1962, där han blev världsmästare tillsammans med Sture Grahn, Sixten Jernberg och Assar Rönnlund. Vid OS i Innsbruck 1964 var Lasse med igen, men nu inviduellt på 15 kilometer där han landade på en slutlig 16:e plats. I det segrande svenska stafettlaget fick han inte plats.

Finnskoga-Lasse är idag 83 år och bor kvar i Bograngen Torsten Wadman, skidskytte

Han föddes den 30 juni 1947, tävlade för SK Bore Torsby, och är två år yngre bror till Inge Wadman. OS i Sapporo 1972 i Japan var en otrolig upplevelse för Torsten. Skidskyttelaget som Sverige ställde upp var verkligen sammansvetsat. Sune Adolfsson från Bastuknappen hemma i Värmland, Lars-Göran Arwidson från Lima på andra sidan dalagränsen, från trakten norr om Långflon kom Holmfrid Olsson och Rörbäcksnäs i Västerbotten bidrog med den femte deltagaren, Olle Petrusson. Torsten gjorde ett kanonlopp på den tredje sträckan i stafetten och förde upp Sverige till en tredjeplats. Han växlade över till Holmfrid Olsson som tyvärr sedan tappade två placeringar till en slutlig femte plats. Individuellt på 20 km slutade Torsten på en 49:e plats i Japan. I Innsbruck fyra år senare hade Torsten hälsoproblem och att tävla längre än 10 km var därför bekymmersamt för Torsten. Nya ovana gevär gjorde inte precis situationen bättre och det märktes på det individuella loppet där han slutade på en 48:e plats. I stafetten körde Torsten den andra sträckan och det blev en slutlig åttonde plats för det svenska laget. Torsten bor idag i Fensbol Glenn Olsson - skidskytte Han föddes 1977 och tävlade för SK Bore, Torsby. Den förening som tog hand om skidskytteintresserade barn och ungdomar var SK Bore med Inge Wadman i spetsen. Utvecklingen fortsatte på skidgymnasiet i Torsby, fortfarande under ledning av samme Wadman. Resultatmässigt blev Glenns år med skidskyttet i första rummet ganska bra. Totalt sett slutade medaljskörden i SM på tio guld, två silver och fyra brons. På Ungdoms-OS i Italien noteras en silvermedalj för Glenn. Men två veckor innan OS 1994 var inte formen särskilt bra. Vid junior-VM i Osrblie, Slovakien, skvallrade placeringarna inte om någon vidare form hos Glenn: 21:a och 44:e platserna på sprint respektive 15 kilometer. Inte ens femteplatsen i stafetten, nästan fyra minuter efter segrande Ryssland, torde ha stärkt självförtroendet. OS i Lillehammer var givetvis ändå en stor grej för 17-årige Glenn. Väl där blev det sedan en 66:e plats på 20 kilometer för honom under skidskyttekarriärens sista år. Glenns hela skidskyttekarriär blev alltså endast sex år lång och efter OS i Lillehammer blev det längdskidåkning för hela slanten. Elof Halvarsson -IFK Likenäs Legendarisk Elof Halvarsson, 1914--1989, hade en enastående förmåga att samla bygdens ungdomar till idrottsaktiviteter, främst friidrott, skidor och handboll. Han skötte all administration när det gällde träning, skickade ungdomarna på träningsläger för skidor och friidrott, anmälde till tävlingar, ordnade transporter till och från tävlingarna.

Elof hade många strängar på sin lyra; bl.a. organiserade han ombyggnad av Näsängens idrottsplats som fick ny gräsmatta och ny beläggning på löparbanorna. Badplatsen Kvarndammen är en annan aktivitet, liksom simskolan som kom igen varje sommar. Skidstugan och elljusspåret var mycket populärt bland både barn och vuxna. Han organiserade även byggandet av Idrottsparken i Likenäs.

Allt detta inkl. anskaffande av idrottsredskap, byggnadsmaterial, resekostnader m.m. kostade naturligtvis en hel del pengar. Elof fixade på något sätt fram erforderliga medel; bl.a. genom att anordna fester med dans (först i Backa ordenshus sedan i Idrottsparken, Likenäs). Lotterier gjorde sitt till, han hade jämt något lotteri på gång och sålde lotter. Medlemsavgifter var en annan inkomstkälla. Han lyckades också utverka kommunalt bidrag ibland. Elof betydde oerhört mycket för sin bygd genom sitt stora engagemang, som har resulterat i många fina resultat av IFK Likenäs-ungdomarna på idrottsarenorna, inte bara i Värmland och Sverige utan också internationellt. Det är inte utan orsak han i kortleken tituleras mannen bakom Toini. Inger Christensson Aktiv i IFK under Elofs ledning. Anita och Yngve Henriksson Torsby handbollsföräldrar nr: 1 Yngve och Anita Henriksson kom med i Torsby IF:s handboll 1977. Handboll spelades redan i föreningen, men man hade ingen fungerande sektion. Det kallades till ett möte för att bilda en handbollssektion, Yngve och Anita gick dit och blev valda till ordförande resp. sekreterare. Det var dottern Evas handbollsspelande som medförde Yngve och Anitas engagemang för föreningen.

Anita blev kvar som sekreterare tills 1993 och Yngve fortsatte som sektionens ordf. fram tills 2000. Anita fortsatte hela tiden och var med och hjälpte till där det behövdes, oftast följde hon med på flickornas och damlagets matcher som sjukvårdsansvarig. Yngve tillbringade i stort sett varje kväll i klubblokalen med ungdomarna runt omkring sig. Paret Henriksson utsågs ett år av Värmlands handbollsförbund till årets ledare.

Dotterns Evas lag, A-flickor, var mycket framgångsrika, de vann Värmlandsserien och deltog också i flickallsvenskan. Sammanhållningen runt detta lag var otroligt fin, både bland ungdomarna och föräldrarna berättar Anita. Sigge Wistrand hade förstås stor del i detta som lagets tränare. 1975 kammade ovanstående lag hem segern i skol-SM i Falun. Flickorna besegrade Lidingö i finalen och mottogs med marschaller längs vägen fram till Stjernehallen av glada föräldrar vid hemkomsten, minns Anita. Sven-Erik Adolfsson - Finnskoga MK:s eldsjäl - rallycrossens president Han är född och uppvuxen i Uggelheden, norr om Höljes. Där bodde han i 19 år. Lämnade sedan vidderna för att flytta till Metropolen Höljes. Sven-Erik eller "Svecke" som han allmänt kallas ingår i en syskonskara med 7 personer. Han är gift och har en son och en dotter. Möter du honom på vägen kör han Peugeot på helgerna och till vardags rattar han sin röda Renault. Innan motorsporten kom in i hans liv var han skidåkare. Tävlade med både framgång och motgång som facit. Nu för tiden vet han knappt hur skidor ser ut. Om inte skidorna sitter under snöskotern förstås. För skoter är något Sven-Erik har varmt om hjärtat. På vintrarna leder han Skotersafaris, vilket är mycket populärt. Han började tidigt jobba i sin fars åkeri. 1973 tog han över firman och har idag några anställda.

Hösten 1974, stod "Svecke", hans bror Roland, Lasse Larsson och Arne Strömwall och "grunnade" i den gamla igenväxta grusgropen i Höljes: "Kanske ska vi försöka oss på att röja här och bygga en rallycrossbana i stället..." 1975 bildades Finnskoga MK och i februari 1976 kördes den första tävlingen inför ett tusental åskådare. 14 år senare kom det enorma lyftet samtidigt som FMK blev medlem i ERA (European Rallycross Association).

År 2003 blev han utnämnd till President i ERA. Ett uppdrag som går ut på att samordna mellan de olika EM-arrangörerna och se till så att säkerheten är så säker som möjligt. Sven-Erik, åkeriägare, snart 50 år är eldsjälen som funnits med sedan Finnskoga MK:s start. En drivande kraft som lagt ner hela sin själ i klubben, president i ERA, skotersafariledare..., ja, detta

När han kopplar av åker han gärna till sitt favoritställe vid "London". Ett smultronställe ovanför Höljes där han har två sommarstugor som ofta behöver pysslas om. Pysslar han inte tar han gärna en tur med sin fina båt. Det är där han trivs bäst och där kan han finna lugnet. Sven-Erik är en trevlig, respekterad och uppskattad person. Välkänd i hela Europas rallycrossvärld. En person som inte drar sig för att säga det han tycker. All heder till honom för allt vad han har gjort och kommer att göra för klubben. Vem ska kunna ersätta honom en dag? Finns det fler såna eldsjälar i lilla Höljes?

Av Carina Sundberg - medlem i Finnskoga MK Sven-Göran Eriksson - Torsbypôjken som är Svennis med fotbollsvärlden. Även om man ofta i engelska tidningar läser Mr Sven Eriksson så är smeknamnet Svennis det som alla förknippar med denna fotbollstorhet som vi i Torsby, Värmland och Sverige är så stolta över. Svennis är född 1948 och uppväxt i Torsby och fotbollsfostrad av Sven-Åke ”Åsen” Olsson. Tidigt kom han med i Torsby IFs A-lag och redan som 16-åring var han med om tufft kval för Torsby IF till div. III. Motståndare var IFK Kristinehamn med bl.a. Olle Åhlund som var meriterad från allsvenska Degerfors och landslaget. Torsby IF vann kvalet och Svennis hade påbörjat sin bana mot höjderna. Som spelare gick han vidare till SK Sifhälla i Säffle, KB Karlskoga och div. II i samband med studierna till idrottslärare på GIH i Örebro. Där träffade han på sin andre läromästare och framtida samarbetspartner Tord Grip. Värmlands Fotbollförbund nyttjade Svennis tjänster i samband med läger och snabbt blev han förbundskapten för Värmlandsungdomarna. Juniortränaruppdrag i Degerfors IF följdes av tränaruppdrag och serieavancemang med Degerfors A-lag. IFK Göteborg upptäckte Svennis framgångar och vips så fanns han på Kamratgården i Göteborg som A- lagstränare. Svennis hade klart för sig hur han ville utveckla laget via sitt spelsystem. Alla var inte överens med honom om tagen men han stod på sig och framgångarna kom. I massor likaså uppdragen. 1982 Svensk mästare med IFK Göteborg och även vinnare av Uefacupen. SL Benfica i Portugal lockade över Svennis och framgångarna fortsatte. Under hans första tränarsejour hos Benfica 1982-1984 blev han portugisisk mästare såväl 1983 som 1984. AC Roma i Italien blev nästa anhalt med Olympiastadion i Rom som hemmaplan. Han blev kvar i Roma under åren 1984-1987. Efter Roma blev det AC Fiorientina under åren 1987 – 1989 för att därefter återvända till SL Benfica i Portugal åren 1989 –1992 och ytterligare ett portugiskiskt mästerskap med klubben1991. Italien lockade och under åren 1992 –1997 var det UC Sampdoria som åtnjöt Svennis tjänster. 1997 återvände Svennis till Rom men denna gång som tränare för det andra storlaget i Rom – SS Lazio under åren 1997 – 2001. Italiensk mästare med SS Lazio blev han 2000. Engelska landslaget hade haft en viss turbulens med sina inhemska förbundskaptener och inom engelska fotbollförbundet hade man upptäckt Svennis ledaregenskaper och som förste icke engelskman erbjöds han förbundskaptensjobbet. Under sin tid i England förde Svennis laget till kvartsfinal i VM 2002 och 2006 och EM 2004. 2007-2008 var Svennis tränare i Manchester City och sommaren 2008 tog han jobbet som Mexicos förbundskapten där han fick sparken efter att laget förlorade med 3-1 mot Honduras i VM-kvalet. I juli 2009 blev han sportchef i Notts County som han dock lämnade redan efter ett halvår p.g.a klubbens dåliga ekonomi. 2010 ledde Svennis Elfenbenskustens landslag i VM i Sydafrika där laget blev utslaget i gruppspelet. Hösten 2010 tog han över Leicester där han spenderade mycket pengar på nyförvärv men efter en förlust mot Milwall med 3-0 fick han sparken hösten 2011. Sedan 2013 har han tränat kinesiska klubblag och är nu i Shanghai SIPG.

Vi i Torsby med omnejd är stolta över Svennis framgångar och gläds med honom över hans popularitet. Enligt en undersökning som ICA-kuriren gör varje år så finns Svennis alltid med bland de mest populära personerna i Sverige. Endast Kungen och Göran Persson har varit före honom på listan. Hemma i Torsby är han dock högst upp på listan. Bättre ambassadör för vår bygd finns inte. Vi önskar Dej Svennis fotsatt framgång och lycka i Ditt ledarskap. Kent ”Kisen” Olsson - Dubbelnissekopian född i Torsby 1944 - Ishockey och fotboll.

Tidigt kom ”Kisen” med i idrotten. Bodde på Klypa i Torsby endast ett stenkast från Björnevi dit han förlade sina lekar med idrott. Sommartid mestadels fotboll och vintertid var det ishockey som lockade mest. Redan som tidig tonåring hade hans läromästare Sven-Åke ”Åsen” Olsson försett honom med A-lagströjan i såväl ishockey som fotboll i Torsby IF. Förutsättningarna till något stort hade han i bägge dessa idrotter. Talangscouterna för ishockeyn i allsvenska Forshaga IF upptäckte talangen i Torsby och ganska snart var han allsvensk ishockeyspelare med epitetet Dubbelnissekopian.. Då Färjestads BK påbörjade marschen uppåt på den svenska ishockeyhimlen så fanns Kisen i deras spelartrupp. Efter sin aktiva karriär övergick han till ledare för ishockeyjuniorerna inom FBK under åren 1977 - 1981och ledde dessa till stordåd. Med erfarenheten och de goda meriter han samlat på sig som ledare för juniorerna var han mogen för att 1981 ta över Färjestads A-lag som huvudcoach. Resultaten var även där framgångsrika: Säsongerna 81/82 och 82/83 vann FBK grundserien. 1982 fick man så stryk av AIK i semifinalen medan man 1983 förlorade finalen mot Djurgården som blev svenska mästare och FBK silvermedaljörer. Vid sidan om sitt engagemang för ishockeyn så var han hela tiden också med på något hörn i fotbollen. I yngre dagar en fruktad centertyp. På senare tid en stabil försvarsklippa och ibland också målvakt. Även inom fotbollen hade ”Kisen” ledar- och tränaruppdrag. Fotbollföreningarna som fick åtnjuta hans tjänster var Torsby IF, Norrstrands IF och Fotbollsklubben Karlstad. Stig-Olov ” Stecka” Walfridsson Född 17/11 1962 i Torsby Tävlande för Motorklubben Ratten i Torsby Stig-Olov är uppväxt i genuin tävlingsmiljö genom sina bröder Per-Inge och Lars-Eriks verksamhet Startade tävla 1982 med Volvo 142 ( Lars-Erik Walfridssons gamla bil) med varierande resultat( enligt Co-driver Gunnar Barth startades i 35 tävlingar och bröt i 31) men lärde sig snart hur en bil ska hanteras och var mellan 1985 och 1987 medlem i Swedish Junior Rally Team och blev 1987 Europeisk Juniormästare vilket är upptakten till följande meritlista( ej fullständig): 1987 2:a totalt Arctic Rally, 5:a totalt Skotska Rallyt 1988: 8:a totalt RAC-Rallyt 1989: 8:a totalt Svenska Rallyt, 8:a totalt 1000 Lakes Rally 1991: Svenska Rallymästare Grupp N 1:a Svenska Rallyt, Grupp N, 11:a totalt, 2:a 1000 Lakes Rally, Grupp N 1992: 5:a Rally-SM Grupp N, 1:a Rally Norge, Grupp N 1993: 2:a Rally-SM Grupp N, 3:a Svenska Rallyt, Grupp N, 11:a totalt 1994: 2:a Rally-SM Grupp N, 2:a Svenska Rallyt, Grupp N, 6:a totalt 1:a Finnskog Vinterrally, Grupp N, Norge 1995: Svensk Rallymästare Grupp N 2:a Svenska Rallyt, Grupp N, 11:a totalt, 3:a Rallycross-SM Grupp N 1996: Svensk Rallymästare Grupp N Svensk Rallycrossmästare Grupp N 2:a Svenska Rallyt, Grupp N, 15:e totalt

1997: Svensk Rallycrossmästare Grupp N, 2:a Rally-SM Grupp N, 2:a Svenska Rallyt, Grupp N, 12:a totalt 1998: Svensk Rallymästare Grupp N, svensk Rallycrossmästare Grupp N1:a Svenska Rallyt Grupp N, 13:e totalt 1999: Svensk Rallymästare Grupp N2:a Svenska Rallyt Grupp N, 2000: 2:a Rally-SM Grupp N, Mitsubishi Lancer Evolution VI 2001: 1:a Svenska Rallyt Grupp N, 2002 svensk rallymästare i Grupp N 2003 svensk rallymästare i Grupp N Stig-Olov har med åren byggt upp en rallyverkstad i Torsby som tillhandahåller driftsäkra tävlingsbilar med inbyggd Fryksdalskvalité för hugade spekulanter över hela Norden. Mary Sjögren Handbollspelaren som blev fotbollsproffs. Mary startade sin idrottsliga bana som tolvåring i Eskilstuna och handbollslaget Gökstens BK. Där hon tränades av handbollslegenden Bo ”Bobban” Andersson, hon blev snabbt en av de mest tongivande spelarna i laget hon spåddes gå en lysande framtid till mötes som handbollsspelare. Efter avslutad skolgång återvände Mary till Värmland och Bäckalund där hon via kompisen Eva ”Ebben” Larsson blev inspirerad av att börja spela fotboll med Mallbackens IF. Eftersom hon inte ville släppa handbollen togs ett år senare kontakt med Sigge Wistrand ledare för Torsby IF:s damhandboll. Med detta Ess i rockärmen tillsammans med alla andra talanger som Sigge producerat fram började damhandbollen i Torsby att blomstra, det visade sig att Mary var en mycket duktig niometersspelare med styrka och finess. Torsby IF:s damlag gick under åren från div. 4 till division 1, säsongen 1984-85 nådde damlaget sin topp med att kvalificera sig till div. 1. Mary kombinerade handboll och fotboll under många år men beslutade sig för att satsa mer på fotbollen. Hon började som målvakt 1975 men efter några år sadlade hon om till utespelare och libero vilket visade vara ett lyckat byte, från den positionen läste hon och styrde spelet med stor auktoritet. Mallbackens IF har spelat i högsta serien sedan 1978 och skördat fina framgångar bland annat final mot Öxabäck i Svenska Cupen 1987. Våren 1988 reste Mallbackens IF på träningsläger till Italien där Mallbacken matchades mot det Italienska laget ACF Oltrarno Firenze, den Italienska lagledningen blev imponerade av Mary och två andra spelare i Mallbacken vilket resulterade i att alla tre spelarna erbjöds proffskontrakt säsongen 1988-89. Efter avslutad proffssejour återvände hon till Mallbacken och avslutade sin idrottskarriär 35 år gammal 1993. Kjell-Åke ”Sörmarkarn” Nilsson - friidrott Kjell-Åke föddes 1942, och tävlade i höjdhopp för Sörmarks IF, därav smeknamnet ”Sörmarkarn”. Han visade tidigt vilken utvecklingspotential det fanns i den gängliga kroppen.

Från 1955 till 1959 förbättrade han sedan sitt personbästa i höjdhopp från 1.52 till 2.05. 18 år gammal slog Kjell-Åke 1960 igenom som Sverigetvåa på 2.07. Han slog samma år ettan på Sverigelistan - Stig “Stickan” Pettersson - och vann höjdtävlingen vid landskampen mot Norge, vann femlandskampen för juniorer i östtyska Rostock på 2.05 och kom tredelad sjua i OS-finalen i Rom på höjden 2.03. Svenske rivalen ”Stickan” kom femma på 2.09. Vilket genombrott för unge Nilsson! Rivaliteten med ”Stickan” Pettersson var säkert stimulerande för dem båda men det sved antagligen i Nilsson att stockholmaren slog svenskt rekord i värmländska Charlottenberg den 7 augusti -1960 på 2.13. 1961 var ett mellanår för unge Sörmarkskillen med lumpen som främsta orsak. 1962 var han åter för tredje året i rad SM-tvåa, nu som så ofta efter ”Stickan”. 1963 kom äntligen SM-guldet på 2.10 före Stickan. Vid OS i Tokyo -64 var ”Sörmarkarn” åter tillsammans med ”Stickan” med i höjdfinalen. Nu slutade värmlänningen på en tudelad sjätteplats på fina 2.09. ”Stickan” var återigen bättre med en fjärdeplats och en doft av silver i den ovissa och fem timmar långa tävlingen på utmärkta 2.14.

1965 vann ”Sörmarkarn” i landskampen mot Norge på 2.10, landskampen mot Finland på 2.08, Nordiska mästerskapen på samma höjd och semifinalen i Europacupen på 2.09. 1966 kom Kjell-Åke åtta i höjdfinalen vid EM utomhus i Budapest på 2.03. Samma år tog han tredjeplatsen i inofficiella EM inomhus i Dortmund på 2.08. Ödmjukhet är en dygd och ”Sörmarkarn” intygade redan 1960 att tränaren Lars-Eric Larsson från Charlottenberg skulle ha minst hälften av äran för alla hans framgångar. Källa: Boken Värmländska representanter i Olympiska spel, av Värmlands Idrottshistoriska Sällskap 2003

Anette Nilsson - Född 1968 i Torsby. Anette Nilsson - Född 1968 i Torsby.

Anette började spela handboll vid 9 års ålder i Torsby IF. Som många andra leddes hon in i handbollen av Sigge Wistrand. Hon spelade i både C och B-flickor samtidigt. När hon kom upp till A-flickor så gjorde hon samtidigt karriär i damlaget. Säsongen 84-85 vann damlaget div. II och gick upp till div. I. Inställningen i laget var ”taggad”, alla ville träna och ge järnet, det var en härlig stämning minns Anette. Laget hade inte turen på sin sida utan förlorade samtliga matcher med 1 (ett) mål och rasade ut div. I vid säsongens slut.

Anette flyttade till Stockholm –86 med anledning av utbildning. I Stockholm fanns Inger ”Ludda” Lundin från Torsby som tyckte att Anette skulle börja spela i Tyresö juniorlag. Så blev det, Anette spelade i Tyresö juniorlag och B-lag samtidigt. –88 var Anette färdigutbildad och återvände hem till Torsby, i 4 månader! Hon hade då av Tyresös tränare, Tomas Ryde fått löfte om att få spela i Allsvenskan, med A-laget. Anette återvände till det lockande anbudet i Stockholm och fick vara med om att säsongen 1988-89 ta hem SM-guld. Tyresö tog hem SM-titeln 1988 och 1989, 1989 både utom- och inomhus. Det var en enorm känsla att få uppleva detta säger Anette. Efter de här stora framgångarna fick Tyresö spela Europacupmatcher, så Anette minns med glädje resorna till Italien, Schweiz och Tunisien. Anette minns särskilt när de spelade i Tunisien, då fanns det bara herrar på läktarna och

I den här vevan var Anette även med på läger med landslaget och fick spela några träningsmatcher. Andan i Tyresölaget var så stark att flickorna inför matcherna ibland var överladdade. När de kom ut på plan fungerade ingenting, så tränaren beordrade dem att springa i korridorerna för att bli av med överskottsenergin. Tyresölaget spelade dåvarande statsminister Ingvar Carlsson s dotter Pia och i samband med Palmemordet spelade Tyresö med SÄPO-vakter på läktarna! 1992 flyttade Anette hem till Torsby, hon tränade hemma och pendlade till matcherna med Tyresö. 1993 flyttade hon över till Brukspôjkera som då spelade i div. I där hon blev kvar tills 1997. Under den här tiden hade barnen börjad komma och Anette var bara med på hemmamatcherna, där hon ammade i halvtid. Avslutningsvis blev det några inhopp i Torsby IFs damlag och för nuvarande är det de tre barnens idrottsintressen som går i första hand. Gunnel Persson Ordf. Torsby IF Handboll år 2004 Ronnie Adolfsson, skidskytte Ronnie föddes 1956, ett legendariskt födelseår i svensk idrott. Han började sin bana som idrottsman i längdskidåkning för hemortens Finnskoga IF. Det blev så småningom skidskytte - först i I2 IF, Karlstad, sedan i SK Bore, Torsby - för Ronnie. Ronnie deltog i fem OS - två som aktiv och ytterligare tre som ledare respektive massör. OS-debuten skedde 1980 i Lake Placid, USA. Individuellt i olympiaden blev Ronnie 15:e man på sprinten över 10 kilometer som näst bäste svensk efter Sören Wikström. Elfte man i mål blev han sedan på dubbla distansen, 20 kilometer, och då som bäste svensk nu på placeringen före nämnde Wikström. Svenskarna sägs för övrigt eftermälet att döma ha åkt bra men ”skjutit bort sig”. I stafett kom det svenska laget med Ronnie på sista sträckan över 4 x 7,5 kilometer på tionde plats. En bottennotering i olympiska sammanhang för svenskt skidskytte ansågs det då. 1984 var det dags igen för Ronnie, för svenskt skidskytte och för OS som nu gick i Sarajevo, Jugoslavien. Stafettplaceringen som tionde lag upprepades här än en gång och individuellt gick det inte heller så lysande för Ronnie. 25:e platsen på sprinten 10 kilometer blev bara marginellt bättre för värmlänningen med en 20:e placering på 20 kilometer. Vid OS -92 i Albertville, Frankrike, var Ronnie med i den svenska truppen som massör men finns inte med som en av de officiella bland de svenske. Han fick uppleva Mikael Löfgren och stafettlaget ta de första svenska medaljerna sedan 1972 med två bronsmedaljer. 1994 var det dags för Lillehammer-OS och -98 arrangerades årtusendets sista OS i Nagano, Japan. Vid båda tillfällena fanns Ronnie med i den svenska truppens kulisser.

Toini Gustafsson-Rönnlund Toini Gustafsson-Rönnlund

-dubbla OS-guld och Svenska Dagbladets bragdmedalj 1968. -Århundradets värmländska idrottshändelse. Toini - föddes i finska Haapovaara 17 januari 1938, kom till Björkenäs i Ambjörby som 6- årigt krigsbarn, aktiv i IFK Likenäs, flyttade till Skellefteå i Västerbotten där hon 1967 tillsammans med Assar Rönnlund bosatte sig och där de hösten 1968 gifte sig och Toini blev fru Rönnlund. Detta olympiaår blev Toinis mest framgångsrika år. Förutom giftermålet blev hon dubbel OS-medaljör i Grenoble och på hösten erhöll hon Svenska Dagbladets bragdguld. Apropå bragder: * Guld 5 & 10 km OS 1968 i Grenoble * Guld 3 x 5 km OS 1964 i Innsbruck * Brons 10 km VM 1966 i Homenkollen * 15 SM-medaljer (varav 11 individuella) 1962-68. * Guld 10 km i Homenkollen tre gånger * Guld i Svenska Skidspelen två gånger * Guld i Lahtis en gång. * Efter karriären satte sig Toini på skolbänken. Utbildade sig till Sjukgymnast. * Driver idag egen klinik i Umeå.

Toinis upptäckare var den legendariske IFK ledaren Elof Halvarsson i Likenäs. Han var med och ordnade skoltävlingar och där gjordes upptäckten. Elof Halvarssons ledargärning kommer ofta fram i referat kring Toinis framfart i skidspåret. Förutom skidor så spelade Toini handboll hemma i Ambjörby.

I Torsby för något år sedan ordnade Värmlands Idrottshistoriska Sällskap ett idrottshistoriskt café vars syfte var att spegla damhandbollen i Norra Värmland under –50 och –60-talen. 95 damer och någon enstaka karl mötte upp och däribland var Toini som bilat ”hem” från Umeå för att träffa sina handbollskamrater. Läs mer om ”Sagan Toini” i hennes bok – Från adresslapp till guldmedalj. Finns att låna på biblioteken. Catarina Eklund skidskytte Hon föddes tillsammans med tvillingsystern Christina den 19 januari 1970 och båda tävlade för SK Bore, Torsby. Catarina kom som skidskytteelev till Torsby 1987. Hon har skolats i Åmotfors IF och Beteds Skytteförening. Skidåkningen har hon i blodet. Mamma hade representerat Norge vid junior-VM på skidor i början av 1960-talet. Catarina debuterade i Albertville, 1992, där hon som "nybörjare" körde in på 29:e plats på distansen 15 kilometer. Detta visade sig bli hennes främsta individuella placering i OS-sammanhang. Från detta OS gläds hon åt de svenska herrarnas lyckade framfart. Inte minst kommer hon ihåg medaljörerna, som alla var skolkamrater med henne. Återkomsten till Torsby med mottagning på torget, glömmer hon aldrig. 1994 var hennes mammas hemmanation Norge värd för OS. Resultatsmässigt blev det inte så lyckat men oförglömligt att få tävla inför denna entusiastiska och stora publik som fanns i Lillehammer. Catarina var även uttagen till OS i Nagano 1998 men startade inte där.

Källa: Boken Värmländska representanter i Olympiska spel, av Värmlands Idrottshistoriska Sällskap 2003 Sune Adolfsson, skidskytte

Han föddes den 11 mars 1950 och tävlade för I2 IF, Karlstad och SK Bore, Torsby. Sune tillhörde juniorlandslaget i skidor då han kom till "Filles" kompani på I2 i Karlstad. På I2 fanns skidskytten Bengt Stattin som tog med sig Sune ut på springskytterundor och omgående tände Sune på sporten kring bössa och natur. Framgångar tog Sune till OS i Sapporo år 1972. Sune från Bastuknappen i nordvästra hörnet av Värmland - en "myra" bland de etthundra tusen som fanns med på invigningen av detta OS - en stor händelse på andra sidan jordklotet men någon start i OS blev det inte 1972. Ohälsa kom emellan och han fick istället stå vid sidan om och glädjas åt lagkamraten Lars-Göran Arwidsons bronsmedalj individuellt. I Innsbruck år 1976 hade han bättre handlag med hälsan och resultatet blev bäste svensk och två åttondeplaceringar, en individuellt och en i stafetten. Även från invigningen i Sapporo har Sune ett speciellt minne: Vid inmarschen blev deltagarna uppdelade att gå in två och två. Sune hamnade i par med en annan fåordig olympiadeltagare - Ingemar Stenmark. Konversationen blev därefter: "Hej” sa Sune. ”Jo - Hej", blev svaret.

John Eriksson - ”friidrottspappan” John Eriksson - ”friidrottspappan” John Eriksson en av Nordvärmlands främsta fotbollsprodukter med anbud från flera elitklubbar blev bygden och moderklubben Rännbergs IK trogen. 531 A- lagsmatcher och 237 mål under åren 1958 - 1975. John Eriksson en av få som erhållit ungdomsledarstipendier från i stort sett alla de stipendiefonder som finns i distriktet och många stipendier även utanför distriktet. Första stipendiet erhöll han från Värmlands Fotbollförbund i egenskap av ungdomsledare i Rännbergs IK och som ledare där förde han ultimaklubbens ungdomar till Lilla VM-final två gånger. Storheter som IFK Göteborgs ungdomslag fick finna sig att bli besegrade av Johns adepter i Östmarksklubben. Efter framgångarna i fotboll fick han via sitt arbete som idrottslärare smaken för friidrott och det är inom det gebitet i SK Bore, Torsby, han erhållit de flesta stipendierna väl förtjänta efter alla de framgångar som hans friidrottare skördat. Patrik Bodéns världsrekord i spjut är kronan på verket. Kännetecknande för John och hans adepters framgångar är långt och målmedvetet arbete. Redan i skolan har John gett ungdomarna en mycket bra grund med allsidigt idrottande. Troget har John efter arbetsdagens slut styrt kosan till Björnevi, Idrottsplatsen i Torsby och där har han instruerat, entusiasmerat och hållit lågan brinnande hos ungdomarna till stordåd.

Mitt i alla framgångar med friidrottsungdomarna gav han sig in i hetluften som tränare för framgångsrika Mallbackens IFs fotbollsdamer och 1993 återförenades "Mallbacksjäntan" med övriga allsvenska lag. Än en gång ett bevis på Johns fingertoppskänsla, kunskap och entusiasm till ramgång.

Efter åren i Mallbacken blev John knuten till Stjerneskolan och den lokala friidrottsgymnasie-utbildningen. John jobbar i det tysta och vill absolut inte framhålla sin roll. Det är de aktiva som skall synas inte han. Sent, oftast mycket sent då träningsuppdraget upphört uppe på Björnevi då har John åkt hem till sin lya och där har pappersarbetet med all träningsplanering, tävlingsverksamhet och sist men inte minst statistiken för verksamheten tagit vid. Inget har lämnats åt slumpen hos denna helyllesgentleman väl värd alla de stipendier som förärats honom. Inget har lämnats åt slumpen hos denna helyllesgentleman väl värd alla de stipendier som förärats honom.

Lars-Göran Pettersson, framgångsrik skidlandslagsledare Lars-Göran Pettersson är vår främste landslagsledare i längdskidor genom tiderna. Han började sommaren 1985 med vårt folkkära längdlandslag, han slutade efter VM i Val di Fiemme 1991. Han har ett enastående facit. Under de tre VM och ett OS han basade, 1987, 1989, 1991 samt OS 1988 erövrade de svenska längdherrarna 22 medaljer, varav nio guld. Lägg därtill att Lars-Göran hade en del i Billan Westin-Östlunds VM-guld. Han hade varit hennes tränare i J-landslaget, ett lag som för övrigt också innehöll Torgny Mogren. Men för Torsby Kommun har Lars-Göran haft en speciell betydelse. Han rustade upp Långbergets sportanläggning när han kom dit 1997. Med hjälp av ett EU-projekt startades en ekonomisk förening upp, det blev ordentliga vandringsleder, det blev ett förnämligt spårsystem. En upprustning värd 14,5 miljoner. - Vi skapade Europas längsta mobila spårsystem, det blev en jättegrej, säger Lars-Göran stolt. Och ryktet spred sig snabbt. Elitåkarna sökte upp sin gamle landslagschef. Thomas Wassberg och Torgny Mogren, Anders Bergström och inte minst Lars Håland. Från Norge kom Thomas Alsgaard och laddade upp hos Lars-Göran inför kommande stortävlingar. Thobias Fredriksson blev så förtjust att han byggde sig en stuga i området. Lars-Göran nöjer sig numera med att ha kurser för Vasaloppsåkare vid Långberget och f.d. aktiva anlitas som instruktörer. Långberget kommer att hålla sin ställning. - Det känns som hela Torsby kommun fått ett uppsving, säger Lars-Göran. Det arbete som bedrivs vid Stjerneskolan är fantastiskt, det finns så många grenar att välja på. Från längdåkning till skidskytte till alpint med riksintag och även lokalt. Det finns rally, det finns ishockey, det finns friidrott. Och inte minst skidtunneln som kommer att få en fantastisk betydelse. De aktiva behöver inte åka ned på glaciärläger i samma omfattning som tidigare. - Torsby är därmed också en bra plats för tränarutbildning, för fysiologer, för forskare. Det är bara att hålla tummarna för att tunnelprojektet går ihop ekonomiskt. Och att andra platser kommer efter. Inte minst i Sydsverige är behovet stort att bygga skidtunnlar. Det betyder mycket för längdskidsportens framtid. Lars-Göran Pettersson kommer från Charlottenberg, inspirerades till allsidig idrott av den entusiastiske gymnastikläraren Lars-Erik Larsson. Idrottskarriären började med fotboll, friidrott, ishockey, längdskidor, backhoppning. Lars-Göran var lovande fotbollsspelare, spelade i IFK Ås men hamnade tidigt i Åmotfors skidgäng. Men så byttes västra Värmland ut mot östra, från Charlottenberg och Åmotfors till Filipstad. Pappan som jobbade för SJ hade fått jobb i Filipstad. Där fanns ett bra skidgäng och Lars-Göran nu 16-17 år förkovrades snabbt. Det blev en seger, en andraplats och en tredjeplats i junior-DM. Det lutade mot en bra karriär. Men studierna i Stockholm var minst lika viktiga. Ny klubbadress var nu Vällingby! - Intresset för skidsporten i Stockholm var stort, det kom snö och jag minns att 105!!! lag var anmälda i en tävling. I DM startade vi fem och fem. När jag kom hem till Värmland igen var det väl inte mera än ett 40-tal som startade i DM. Lars- Göran hamnade så i Västergötland, i Ryda SK utanför Vara. Han jobbade då som fritidskonsulent. Flera resor företogs till Mattila skidanläggning i Röjdåfors. Och nu var ledarutbildningen utspikad. Från att ha varit tränaransvarig i Värmland, till utvecklingsansvarig i tränarutbildningen för Sverige till ledare för det lovande J-landslaget med Billan, Mogren, Majbäck, Magdalena Forsberg, Anna -Lena Fritzon med flera. Det var naturligtvis helt naturligt att Lars-Göran kom in som ny förbundskapten för A-landslaget efter Åke Jönsson. Efter sju framgångsrika år på Långberget arbetar han nu för Filipstads lokala idrottsgymnasium. Per Dalebjer - Från fritidschef till förbundschef Per Dalebjer, född i Lidköping vid Vänern, 1957. Där bodde han långt upp i tonåren. Familjen, mor , far och bror, flyttade norrut, till Mora. Pers intressen var naturligtvis idrott. Och idrott i alla dess former. Bland annat deltog han i JSM i simhopp 1970. Det har handlat om utförsåkning och fotboll. På meritlistan hittar vi fotboll på div. I nivå med Mora. Under första halvan av 80-talet spelade han i Värmland åtskilliga gånger och spelade fotboll mot de lag som då låg i gamla div III. Det handlade bland annat om Norrstrands IF, Karlstads BK, IFK Arvika och KB Karlskoga. Idrottsintresset höll i sig. Så när Per gjorde sitt yrkesval föll det sig naturligt - något med idrott. Allt från skidinstruktör i alperna, camping i Mora, fritidschef i Älvdalens kommun och i Torsby. Från chefsstolen i Torsby rekryterades Per till förbundschef på Värmlands Idrottsförbund. Där är han sedan 1999. Ett arbete där Per har ett stort engagemang, fingertoppskänsla, social kompetens och naturligtvis där han har användning för sitt brinnande intresse för idrott. Numera boende i Karlstad med familj, fru, hund, och två grabbar, villa och grästäppa som många andra. Och åker Volvo.

Vardagen handlar fortfarande mycket om idrott. Det egna motionerandet inskränker sig fotboll i ett gubbgäng en gång per vecka. Å andra sidan är dessa träningstillfällen både heliga och att betrakta som VM-final varje torsdag morgon. Dessutom har, som sig bör, han påbörjat en tränarkarriär. Förresten är inte alla med anknytning till Torsby tränare? Han tränar unga fotbollskillar i Karlstad Bollklubb. Där han visar både, stor tränartalang och gör fritiden meningsfull för många unga karlstadsgrabbar. Pers visionen är egen segelbåt. Tänk - blå himmel, solen strålar så mycket den bara orkar, lagom vind, familjen är med och hela Vänern ligger framför dig…

Göran Sandström Idrottskonsulent

Bengt Erik Bengtsson, f 1940 (fel på kortet) Bengt Erik Bengtsson, f 1940 (fel på kortet) Välkommen hem.

Midsommar 2004 fyller Bengt-Erik Bengtsson 64 år. Han har då pensionerat sig. I dagarna pågår en intensiv verksamhet med att packa hemma i Schweiz. Hans bostadsort sedan 22 år tillbaka har varit Thun och arbetsplatsen Internationella Skidförbundets högkvarter i Oberhofen en halvtimmes bilresa från Bern. Bengt-Eriks arbetsuppgifter där har varit att basa för de nordiska skidgrenarna. I dagarna skall han besöka Amerika. För en tid sedan var han i Kina på internationella skidtävlingar och detta är vardag för Bengt-Erik i rollens som internationell skidgeneral.

Bengt-Erik växte upp i Höljes. Studerade i Torsby och Karlstad. Som militär kom han till Östersund och Kiruna. Hans framgångar i skidspåret var ganska normala. Däremot hade han stora framgångar vid sidan om spåret som speaker och reporter, men framförallt som skidledare. Ett engagemang som ledde ända upp till översta toppen i skidvärlden.

Det fanns ej världscuptävling, OS- eller VM-tävling än man kunde se herr Bengtsson från Höljes som med stort intresse och engagemang hade ett vakande öga över såväl aktiva som funktionärer i tävlingen. Hans arbetsuppgifter på FIS – internationella skidförbundet, har varit att ansvara för administrationen av de nordiska grenarna, ha kontakter med alla arrangörer av de internationella evenemangen, ha koll på alla regler som gäller de nordiska grenarnas discipliner, förhandlingar med sponsorer och TV-bolag, utbildning och information med mera. I sitt internationella uppdrag i Schweiz har han haft stor hjälp av sina stora språkliga kunskaper. Bengt-Erik behärskar engelska, tyska, ryska, finska, italienska, franska. Med andra ord är de få de utövare och aktiva i de nordiska grenarna som ej kunde konversera med honom. En erfaren torsbyson flyttar så hem till Sverige igen och vi får hoppas att vi i Torsby med skidtunnelplaner, riksskidgymnasium och Skidvärmland i övrigt ska få tillgång till Bengt-Eriks erfarenheter och kunnande framöver. Johnny Påhlsson, lerduveskytte trap Johnny föddes i Rinn, Torsby kommun år 1941. Ägnade sig i tidig ålder åt skytte och varvade sin hobby mellan kula och skeet. Nyfiken som han alltid varit så prövade han på lerduveskytte och fann här att han funnit den rätt grenen för sitt kynne. År 1969 fick han ikläda sig landslagsmunderingen. Några stora framgångar att tala om vart det inte detta år, men just att få försvara de svenska färgerna, det sitter bergfast i minne och hjärta. Johnny vill inte gärna tala om sina framgångar, men när man tar del av resultaten så häpnar man, slår man ihop SM – NM –EM och VM-medaljer så stoppar det inte med 80. En god representant från Uddeholms JSK, som fick representera Sverige vid fyra olympiska spel: München 1972, Montreal 1976, Los Angeles 1984 och Söul 1988. Vän av ordning varför inte Moskva 1980, Johnny hade brutit benet. Att lerduveskytte (trap) är en världssport det visar deltagarsiffran och att det krävs massor av rutin, det har Johnny bevisat ett flertal gånger. Bästa placeringen vid spelen nådde Johnny i München 1972 då han blev femma. Men medaljstriden 1984 i Los Angeles var ytterligt spännande då Johnny höll på att ställa till en smärre sensation. När två omgångar återstod av de åtta var han med i guldstriden med följande serie: 24-24, 23-22, 25-25. De sista två serierna 25-21 spoilerade medaljer, det sägs att 21 är ostraffbart, men lek med tanken en 25:a här, och resultatet hade varit 193 för Johnny. Segerresultatet blev 192. Om! Lars-Erik Walfridson Född 1955 i Gräsmark Klubb: MK Ratten Lars-Erik är mellanbrodern i den framgångsrika brödratrion. Han växte upp i skuggan av sin bror Per-Inges framgångsrika biltävlande och debuterade som rallyförare i PI:s fabriks Volvo 142 tillsammans med Kjell Nilsson i hemmatävlingen Torsby-Knixen 1973. Debuten blev lyckad och en intensiv tävlingskarriär startades. Enligt uppgift är Lars-Erik den förare i Sverige som snabbast har avancerat från debutant till A-förare, till och med för snabbt enligt Svenska Bilsportförbundet som fick skriva om regelverket efter Lars-Eriks härjningar. Antagligen den enda förare som tävlat i A-klassen och tävlingen efter i B-klassen. Det gick inte för sig att ha samlat poäng till A-förarlicensen innan de hade hunnit skriva ut B-licens än! Under den här perioden, mitten och slutet av sjuttiotalet var det inte ovanligt att Lars-Erik, Per-Inge, Sven-Inge Neby, Sune Danielsson och Jan-Olov Olsson tog topplatserna i varenda mindre rallytävling som gick här i distriktet. Nåväl den lånade fabriks 142:an byttes ut mot en Volvo 142 GL i standard A som efter ett tag trimmades mer och gick i dåtidens värstingklass Special. Med Specialvolvon tävlade Lars-Erik bl.a. framgångsrikt i nationella tävlingar samt Svenska rallyt. Parallellt med rallyåkandet debuterade Lars-Erik 1976 som rallycrossförare i första tävlingen för Volvo Rallycross Cup vilket var den hårdaste och mest utvecklande rallycrosserie som Sverige har haft. Volvo 142 Turbo var bilen och den var inte direkt tillförlitlig fast mycket snabb när den höll! Utvecklingen går framåt och parallellt med att PI körde fabriks Volvo 343:or byggde Lars-Erik en egen kopia men givetvis en mer lågbudget variant med Alfa-Romeo växellåda och något svagare turbomotor. Brons i Volvo Rallycrosscup 1978 visade att satsningen var rätt och 1979 följdes bronset upp med guld. Att försvara guldet i 1980 års säsong blev svårare då Sven-Inge Neby koncentrerade sig på att sköta Per-Inge och Per Engseths fabriksbilar och Lars-Erik fick sköta om sin mycket avancerade tävlingsbil själv. Nåväl efter sju sorger och åtta bedrövelser blev bronset Lars-Eriks. Nu hade tiden kommit för rallybilarnas värstingreglemente: Grupp B! Familjen Walfridsson är en stor Volvo och Renault återförsäljare och naturligt blev satsningen på Renault R5 Turbo, en mycket avancerad mittmotorbil som var specialbyggd för tävling. Lars-Erik köpte en standardbil från Tyskland och preparerade den enligt konstens alla regler. Under Svenska Rallyt 1982 låg Lars-Erik på bra placering då ensnöplig avåkning två sträckor från mål tog bort alla chanser till en bra placering. 1983 gick det bättre och en total 10:e plats bärgades. preparerade den enligt konstens alla regler. Under Svenska Rallyt 1982 låg Lars-Erik på bra placering då ensnöplig avåkning två sträckor från mål tog bort alla chanser till en bra placering. 1983 gick det bättre och en total 10:e plats bärgades. 1983 blev det år som tävlandet koncentrerades till Belgiens asfaltvägar där R5:an kom till sin fulla rätt. Här tog också karriären för den vita R5:an slut- en kollision med en privatbilist under en transportsträcka resulterade i att motorn från Lars-Eriks vita R5 blev monterad i Per-Inges gula R5:a och tävlandet i Belgien kunde återupptas. Belgienresorna var inte någon lyckad satsning i början. Första året kom Lars-Erik inte i mål i någon tävling beroende på att allt som kunde trassla eller gå sönder gjorde det. Till slut gjorde de Belgiska arrangörerna om systemet med startpengar för varje tävling till betalning per fullföljd sträcka. Detta var positivt då Lars-Erik kom längre och längre för varje rally. Som bäst blev Lars-Erik 3:a i belgiska mästerskapet. Sista tävlingen i Belgien var i oktober 1988 då i en Volvo 242 Turbo. När Lars-Erik fyllde 40 år överlät Per-Inge sin ”40 års amazon” till honom vilket resulterade i en start i Rally Nordvärmland 1996. Efter ”avslutad” karriär arbetar Lars-Erik aktivt med att stötta dagens aktiva tävlingsåkare och olika arrangemang i Värmland bland annat Svenska Rallyt, SM- rallyt Helmia Rally Nordvärmland samt rallycrosstävlingarna i Höljes genom sitt företag Fryksdalens Motor AB sedan utvecklat till Helmia Bil AB. Lars-Erik är även storsamlare på intressanta bilar och har ett eget ”museúm” i Sunne. Du kan läsa mer om Lars-Erik på Walfridsson motorsports hemsida på www.Walfridsson.com

Per Täppers Ordförande i MK Ratten Kurt Axelsson Mr bycicletas från Rännberg Kurt Axelsson föddes 1941. Uppväxt på Korpkullen vid foten av Rännberg. Han visade stor talang i skidor och fotboll. Som ungdom och junior var han i Värmlandseliten i skidor i klass med Åke Wingskog, Willy Johansson och Björn Henriksson m.fl.

Tidigt kom han med i Rännbergs IKs A-lag som tillhörde div VI på den tiden. 1959 startade Rännbergs IK ett juniorlag och därigenom blev också vyerna för Rännbergsfotbollen vidare. Första upplagan av Rännbergs juniorlag innehöll tre mycket framgångsrika spelare. Förutom Kurt så fanns där Yngve Johansson som senare blev ordinarie i IFK Sunnes div II-lag och så John Eriksson som blev RIK trogen men hade många anbud från storklubbar. Juniorerna vann sin serie men förlorade semifinalen i junior-DM mot Deje IK med bl a Ulf Sterner. Efter juniortiden spelade såväl Yngve som Kurt i IFK Sunne. Kurt kom snart åter till Rännberg eftersom han aldrig fann sig tillrätta i Sunne. Senare blev det IK Sleipner från Norrköping och därefter GAIS i Göteborg. Det var i GAIS han efter viss egen tvekan accepterade att spela libero.

Framgångarna i GAIS fick förbundskaptenen Orvar Bergmark att uppmärksamma Kurt. Debutåret i landslaget sattes han öga mot öga mot självaste Pelé då Sverige mötte Brasilien. Största framgången i den matchen hade eleganten Kurt Med hans gedigna spel blev han fast i landslaget i 30 landskamper framöver. Däribland fotbolls-VM i Mexico 1970. Ytterst nära att Kurt platsat i Världslaget, det var den gemensamma bedömningen av de svenska sportjournalisterna på plats om hans framträdande under VM.

Naturligtvis blev Kurt fotbollsproffs och det mycket framgångsrikt i belgiska FC Brügge där han blev Belgisk cupmästare såväl 1968 som 1970. Under sina sex år blev han ”Kung Brügge”. Efter upptäckten av ett hjärtfel fortsatte han som fotbollstränare för AC Oostende utanför Brügge under åren 1973 – 1976. 1984 i en tragisk trafikolycka i Belgien där Kurt förblev boende, omkom han. Spänstfenomenet Kurt hann under sina 30 landskamper även att sätta sin prägel på landslaget som dess bildande modelejon. Under Kurts tid i landslaget var det vit skjorta, slips med nål och kostym med vit näsduk i bröstfickan som gällde vid sidan av planen. Inte en jeansbyxa så långt ögat kunde nå. Lars Erik "LöparNisse" Nilsson född 1961 i Sörmark Gamle Byskolläraren Eskil Norbäck kunde väl aldrig i sin vildaste fantasi kunna drömma om att lilla Sörmarks IF skulle fostra två landslagmän i friidrott, när han startade friidrotten i den lilla byn. Kjell Åke Nilsson på 50-60 talet och Lars Erik Nilsson på 80-talet. Egentligen kom Lars Erik fram i fel tid av sin idrottskarriär. Resultatnivån i Sverige och i de nordiska grannländerna låg på en mycket hög nivå och de resultat som presterades av Lars Erik i mitten av 80-talet är det ingen som är i närheten av i dag. Lars Erik fick sitt genombrott som 18-åring då han satte svenskt ungdomsrekord på 5000m med finfina 14,03,00. Hans karriär fortsatte som senior och ledde till nio svenska mästerskap. 6 i terräng, 2 på halvmaraton och ett på 10 000m. Givetvis har han distriktsrekorden sedan 18 år tillbaka i följande grenar: 3000m 7,54,01 5000m 13,33,98 10000 m 27,58,70 Halvmaraton 1,03,00

Resultat som även internationellt står sej bra även 2004. Han deltog åtta gången i Terräng –VM för Sverige, EM-start1986 och i landskamper blev det 13 starter. Lars Erik tillhör de bästa långlöparna i Sverige genom tiderna och hans distriktsrekord på de längre sträckorna kommer att stå sej ytterligare ett antal år var så säkra Kjell Åke Nilsson Caroline Lundell Rytmisk gymnastik Caroline var en av ett tiotal flickor som började i den allra första gruppen i Rytmisk Gymnastik någonsin i Torsby säsongen 1994/95. Under dessa år har hon varit mycket framgångsrik och hon har betytt otroligt mycket för det stora intresse som finns för Rytmisk Gymnastik i Torsby idag - hon är en stor idol för de unga gymnasterna i klubben. Caroline började som 9-åring och redan ett år senare vann hon sin första miniortävling i Värmland - sedan gick det snabbt. Hon har varit minior - ungdoms - junior och seniormästarinna ett antal gånger både i Värmland, i regionen och även på Svealandsmästerskapen. Även på riksnivå såg man Carolines otroliga talang och hon togs ut i en talanggrupp tillsammans med ett 20-tal ung lovande gymnaster från hela Sverige. Det stora genombrottet var när hon tog silver på Svenska Mästerskapen för ungdomar. Efter detta följde en framgångsrik juniortid och Caroline ansågs som en mycket talangfull och lovande gymnast. Hon fick en plats i det svenska juniorlandslaget och fick representera Sverige på tävlingar internationellt bl.a. på en tävling i Slovakien där hon tog en mycket fin 4:e plats. Hon har även varit och tävlat i Tyskland, Norge, Lettland och Egypten. Sin absolut finaste merit är en silvermedalj från de Nordiska Mästerskapen för seniorer i Oslo. Som alldeles nybliven senior fick hon den stora äran att representera Sverige i detta mästerskap tillsammans med tre andra svenska gymnaster - tillsammans tog de alltså en silvermedalj i lag. Som senior hade hon ett fantastiskt första år men sedan kom skadorna och när hon våren-04 kände sig helt återställd och bestämde sig för att fortsätta sin elitsatsning så skadade hon ett knä så illa att det nu kändes att det var dags att lägga sina handredskap på hyllan och avsluta sin 10-åriga gymnastikkarriär. Det var med sorg i hjärtat för både Caroline och tränare som detta beslut togs men hon satsar nu vidare på en ledarkarriär och det är ingen tvekan om att hon kommer att bli en minst lika framgångsrik ledare som hon har varit gymnast. Kenth Svensson ”Huggarn” född 1964 i Motala. Kenth började sin idrottsbana som cyklist i vid 10 års ålder. Han vann DM för Motala CK i lagtempo. Bland lagkamraterna fanns landslagscyklisterna Lars Wahlqvist, Stefan Andersson och Anders Eklund. 18 år gammal var olyckan framme då han cyklade in i baken i en felparkerad buss. Olyckan resulterade i att Kenth blev rullstolsburen och 1983 kom han till Fryk-Center i Torsby för rehabilitering. Ambitionen då var att träna upp möjligheterna att klara sig så självständigt som möjligt. Kenth trivdes bra i Torsby och rehabiliteringsperioderna uppdelades mellan träning på Fryk-Center och körkortsutbildning i Hedemora. Kent skaffade sig egen bil och blev allt mer ”rörlig” och var nyfiken på vilka möjligheter till idrott som fanns i sin nya situation i rullstol. Flera idrotter testades: segling, simning, dykning, bågskytte, skytte, gocart, basket, bordtennis och rullstolsmaraton. Kent var den förste ”nackskadede” som 1991 genomförde Stockholm Maraton. Tiden var under 3 timmar. Kenths sociala engagemang gjorde att han fick många vänner och kamrater i Torsby och det blev så småningom hans bostadsort i och med att sonen Robin kom till världen. 1993 kom så rullstolsrugbyn till Sverige och Kenth var med från början. Hans framfusighet, tyngd och lokalpatrioti – han var inte sen att tala om att han kom från de stora skogarna i Värmland och kompisarna var heller inte sena att ge honom smeknamnet ”Huggarn”. ”Huggarn” har tillhört landslagstruppen från starten och resten av 1990-talet. Meritlistan: förutom ett otal landkamper så har han blivit Europamästare åren 1997 och 1999. VM-4:a år 1998. På grund av skador så har det blivit si och så med rullstolsrugbyspelandet de senaste åren men planerna finns för en comeback. Det är rullstolsrugbyklubben Lions i Göteborg som lockar. Vi hoppas att Kenth är fit for fight snart igen och vi önskar honom lycka till. Lars Jonsson Internationell mästare inom bilsporten.

Mycket framgångsrik motorsportsprofil som 2004 tog sin 3 raka SM-titel i Rallycross i den Super Nationella klassen. 2002 blev han dessutom även norsk mästare. Lars är en tystlåten och lugn person och är inte den som gärna pratar om hur duktig han är. Därför har han haft stora problem med att få ihop sponsorer och har efter flera säsonger tänkt lägga av. Nu har han lyckats skramla ihop sponsorer så han har fått det hela att gå runt och säkert får vi se honom ute på banorna även nästa år. Att försöka slå rekordet och ta fyra SM- guld i rad är säkert något som lockar. Han är född på våren 1963 och bodde som barn i Mörbacka, strax norr om Ambjörby. Nu bor han sedan många år tillbaks i Ransby med sin familj, sambon Catrine, sonen Fredrik och dottern Frida. Det var 1989 som Lars började sin karriär inom motorporten. Det var då han tog sin folkracelicens och det dröjde inte länge förrän han vann sin första tävling. Han har tagit hur många segrar som helst tack vare sin skicklighet i att vara startsnabb och säker i sin körning. Bilarna han körde var inte de fagraste, mattbruna och skrynkliga som russin. Trots detta var han oftast tvungen att sälja bilarna efter tävling. Kombinationen i att vinna ofta och förlora bilar gjorde att Lars övergick till Rallycross. Han började sin karriär med en Volvo 240 men kör nu Volvo S40. Han kör för Finnskoga MK, en klubb som styrs av Europas bästa arrangörer. Där platsar en svensk mästare. Förutom Lars har Finnskoga MK ytterligare en SM-mästare i form av Per Eklund som i somras övergick till klubben ifrån MK Team Westom. Även han kammade hem SM-guldet 2004.

Carina Sundberg Sekr. Finnskoga MK Christina Eklund skidskytte

Tvillingarna Eklund föddes den 19 januari 1970 och tävlade båda för SK Bore, Torsby. Christina kom som skidelev till Torsby 1987. Moderklubb var Åmotfors IF. Liksom tvillingsyrran Catarina hade hon ”fuskat lite” med skytte i Beteds Skytteförening. Ganska snart tog Christina intryck av systerns framfart i skidskyttet och inspirerades av detta.

1992 i franska Albertville var första gången som damstafett förekom i olympiska sammanhang och det är just från den tävlingen som Christina har sin främsta OS-merit.

Hon deltog i det svenska stafettlaget över 3 x 7,5 kilometer med lagkamraterna Mia Stadig och Inger Björkborn. Ett äventyr som ändade i en sjätteplats. Individuellt kom Christina i loppet över 7,5 kilometer på 57:e plats. Bland minnena från OS sällar sig Christina till syster Catarina och sätter glädjen över framgångarna för de svenska skidskyttegrabbarna och hemkomsten till Torsby främst.

Källa: Boken Värmländska representanter i Olympiska spel, av Värmlands Idrottshistoriska Sällskap 2003 Per Balkåsen

Sysslebäcks IF, Holmens IF Svenska Skidförbundets Backhoppningskommitté. Längdåkningen var sporten som fascinerade Per och pappa Helge. Så småningom började han hemma i Sysslebäck under ledning av Lasse Svedbo och Knut Tidlund att prova på backhoppningen. Vid Kvistbergets skola byggdes en 30-metersbacke och så blev Per med flera ungdomar intresserade i backhoppningen. Per fortsatte dock att åka skidor och på så sätt kom Nordiska kombination naturligt in i bilden. I Kubabacken som rustades upp fanns möjligheter att hoppa dryga 70 meter. Första fina resultatet var seger i SM för ungdomar uppe i Hede. Därefter följde två JSM och två SM allt i nordisk kombination. Skidor längd fick stå tillbaka för hoppningen och han kallades in i landslaget i backhoppning där han blev ”bofast” under en tioårsperiod. Sitt första SM i specialbacke tog Per uppe i Örnsköldsvik. Som svensk representant i världscupen och VM har Per fått besöka samtliga backhopparländer. Idag jobbar Per som instruktör hemma i Holmens IF i Falun och anlitas med många uppdrag i backhoppskommittén inom Svenska Skidförbundet. Pers grabb, Fredrik går i pappas fotspår och blev senast denna vinter svensk juniormästare trots sina 14 år. Utvecklingen med hoppbackar i Sysslebäck har efter Pers framgångar fått en otrolig utveckling. Entusiasterna, Tidlund, Rehn, Henriksson och Andersson och tidigare nämnda Svedbo och Pappa Helge skall ha stor ära i detta. Framgångarna med sina aktiva är många och kronan på verket heter Helena Olsson backhopparvärldens främsta på damsidan.

Sven-Åke Olsson - fotboll och ishockey Torsby IF Sven-Åke Olsson - fotboll och ishockey Torsby IF

Fotbolls- och ishockeyledaren som är ”Åsen” med alla. Tidigt kom ”Åsen” med i Torsby IFs verksamhet. ”Tänkande August” som spelare. Den rollen hade ”Åsen” också som tränare och ledare såväl i ishockey som fotboll. Ett exempel på detta är inför ett derby mot Sunne i fotboll. En mycket framgångsrik forward och måltjuv placerades taktiskt som högerback och slapp på så sätt den hårda uppvaktning som han annars utsattes för som forward. Spelaren fick ganska fria ytor på sin högerkant och rushade upp flera gånger och gav målgivande passningar. TIF-seger med hela 7-1. ”Åsens” ledaregenskaper är vida kända i såväl fotbolls- som ishockeydistriktet. Det var ”Åsen” som omkring 1950 tog ishockeyn till Torsby. Som bäst härjade hockeykrigarna i div III. Mest framgångsrik bland ”Åsens” hockeyadepter blev Kent ”Kisen” Olsson. Som 16-åring lämnade han Torsby för allsvenska Forshaga IF. Därefter gick han vidare till Färjestads BK. Efter avslutad aktiv karriär blev han som ”Åsen” också tränare och ledare och var med om bl.a. att föra FBK till SM-final. Andra adepter ur ”Åsens” ungdomsskara i ishockey, Alf Nilsson och Ingemar Jernberg som båda blev TV-puckare för Värmland. I fotboll, Lars Hjärpe, Kurt Rösvall, Sune Ottosson, Leif Gunnarsson, Svennis, Reidar Röhs, Christer Olsson – ja listan kan göras lång.

”Åsen” är en självlärd ledare men med mycket goda medfödda ledaregenskaper, därtill ett outtröttligt engagemang. Han jobbade som bagare ett jobb som innebar mycket tidiga mornar. Detta till trots hann han då det var klart och kallt väder att innan jobbet göra en ”spolarvända” på hockeybanan uppe vid Klypa. Att han sedan efter jobbet fanns där igen för att träna och entusiasmera ungdomarna ansåg de flesta som naturligt. Sommartid var det fotbollen och Björnevi som var hemvisten. ”Åsen” anser att han varit och är privilegierad som alltid fått vara nära positiva och Hans popularitet har uppskattats i alla sammanhang, det gäller såväl uppdrag i midsommarkommittén, Kolhusuddens festkommitté, brandstyrelsen, i ABFs studiecirklar och i uppdrag inom Torsby kommun. ”Svennis” kommer ofta i intervjuer fram till att ”Åsen” haft stor betydelse för honom i hans ledargärning. Ett betyg så gott som något på ”Åsens” som ledare. Håkan Halstensson, Sekr VIS Sigge Wistrand - Mister handboll.

Redan på 50-talet visade Sigge sina talanger inom handbollen. I egenskap av tränare för Fensbols IFs damer förde han dem till DM-final i utehandboll. Sigge var på den tiden lärare i Fensbol. Att samla ortens damer kring hanbollsspelet var inga större bekymmer. På den tiden var damhandbollen på mycket stor frammarsch i norra Värmland. Vid ett damhandbollscafé som ordnades i Torsby år 2000 framkom att hela 18 damhandbollslag fanns i Norra Värmland som mest på –50-talet. Sigges Fensbols IF, Östmarks IF och SK Klaran var de damhandbollslag från norra Värmland som genom åren kvalade sig fram till DM-finaler. 1955 var året då Fensbols IF spelade DM-finalen hemma på gamla idrottsplatsen som låg på västra sidan av ”45:an” mitt emot Heidruns kafé. Engagemanget i föreningen inför denna match talas det om än idag. Fotbollsmålens nät flyttades över till handbollsmålen, sågspånslinjerna byttes ut mot kritlinjer och runt planen placerades hövagnar och lastbilar för att ge publiken bättre möjligheter att se matchen. Över 700 personer kom för att se äventyret som tyvärr blev förlust för hemmaflickorna. Flickorna och Sigge hade ändå gjort en prestation som kom så långt som till final. Endast SK Klaran var det nordvärmländska lag som på den tiden lyckades vinna ett DM- tecken. För Sigges del skulle än större framgångar inom handbollen komma. Torsby IF tog upp handbollen i samband med att Frykenhallen i Torsby byggdes och Sigge var en självskriven ledare. I egenskap av lärare på mellanstadiet vid Holmesskolan kunde han på naturligt sätt vara med och påverka ungdomarna in på den rätta vägen. Med sina mellanstadieflickor vann han 1975 Skol-SM och då flickorna fick ytterligare några år på nacken var det flickallsvenskan som gällde. Bortamatcher såväl i Malmö som Kiruna var naturligt för Sigges handbollstjejer.

Några ur denna kull blev mycket duktiga inom handbollen och kom att för olika föreningar spela allsvensk handboll. Vilka – ja de finns med i TORSBY-Leken Några ur denna kull blev mycket duktiga inom handbollen och kom att för olika föreningar spela allsvensk handboll. Vilka – ja de finns med i TORSBY-Leken och kommer senare under året att presenteras. Mister handboll är Sigges epitet men han har även spelat fotboll och även där varit duktig ledare som gett honom Värmlands Fotbollförbunds ungdomsledarstipendium. Efter pensioneringen har Sigge varit en av pionjärerna av boulens introduktion i Torsby. En solskenshistoria vill jag slutligen förmedla som säger det mesta om ledaren Sigge Wistrand. Jag var i slutet av –70-talet med på 70-iadens regionsfinal i Partille som distriktsledare för Värmland. Torsby IFs handbollstjejer deltog. De bodde som alla andra deltagare i klassrum. Sigge med sin sovsäck och liggunderlag i ett grupprum i närheten. I egenskap av distriktsledare skulle jag delta i en slutbesiktning av klassrummen innan avfärd mot Värmland. Vi distriktsledare gick runt från rum till rum. Svarta tavlan och kritorna hade flitigts använts i samtliga klassrum. Tyvärr var texter och bilder inte allt för tilltalande där vi drog fram. Ett undantag – det var då vi nådde Torsby IFs klassrum. Tavlan var välfylld med tecknade blommor och blader och mitt i blomhavet står texten –VÅRAN IDOL VÅRAN MAGISTER ! Gissa om jag som distriktsledare kände en viss stolthet över flickorna uppfattning av sin handbollsledare och på det sätt de använt svarta tavlan. Håkan Halstensson. Gunder Bengtsson Gunder Bengtsson, 58, i de här sammanhangen ”Ruter Kung”, har en av kortlekens främsta meritlistor.

Eller vad sägs om följande: UEFA-cupguld med IFK Göteborg 1982 och 1987, svensk mästare två gånger med samma klubb liksom en svensk cupseger. Vidare har Gunder Bengtsson blivit norsk mästare två gånger, 1983-1984 med Vålerenga i Oslo och har dessutom blivit grekisk cupmästare vid två tillfällen med Athenklubben Panathinaikos 1988 och 1989. Men det var i Sysslebäck i norra Värmland som allt började en gång i tiden och där Gunder Bengtsson, som spelande tränare, kunde notera sin första serieseger när Sysslebäck vann div VI 1974. Från Sysslebäck bar det sedan vidare till Torsby där Gunder Bengtsson kunde lotsa de lokala blå-vita favoriterna till div III i slutet av 1970-talet. Efter några år i Torsby tog Gunder Bengtsson steget ut i stora fotbollsvälden där första uppdraget var assisterande tränare när IFK Göteborg med ”Svennis” Eriksson i spetsen skrev svensk idrottshistoria genom att bli första svenska klubblag som vann en stor europeisk cup. För säkerhets skull upprepade IFK Göteborg den bedriften fem år senare och då med Gunder Bengtsson som boss. Utöver IFK Göteborg har Gunder Bengtsson verkat i Grekland vid ett par tillfällen, varit en kortare tid i Portugal, tränat holländska Feyernoord och hade senaste uppdraget i norska Molde som han lämnade för drygt ett år sedan. --,,Nya uppdrag? Nja, man ska aldrig säga aldrig och det är klart… skulle det dyka upp något intressant så kommer jag självfallet att lyssna, säger Gunder Bengtsson som haft Göteborg som utgångspunkt sedan början av 1980-talet. Inge Wadman - Skidskytte "Jä ä i mål nu"

Född 1945 i Fensbol. Skidskytte SK Bore. Internationell tränare som medverkat i flera OS. Inge hade tidigt ett idrottsintresse och speciellt skidor och skytte. Med John Guttkes framgångar i skidskytte väcktes intresset för sporten. Ola Bräcke, polisman i Torsby tog hit en norsk instruktör som hjälpte de intresserade igång. Debut skedde med en betydelsefull tävling. Uttagning till Nordiska Mästerskapen. Tävlingen gick i Transtrand, dåtidens "Skidskyttemecka" i Sverige. Inge hade sällskap av klubbkompisarna Torsten Bengtsson och Henry Ottosson. Samtliga tävlande i juniorklassen. Inge startade sist. Skidåkningen gick bra, skyttet så där. Först i mål var Inge trots han startade sist. Vid målgången fanns inga funktionärer på plats. Inge fick skrika "Jä ä i mål nu" vilket väckte en funktionär som satt i lugnan ro i ett tält med sin tidtagarklocka. Torsbyjuniorernas resultat i Transtrand förde dem till Nordiska Mästerskapen i Älvdalen. Inge blev där bronsmedaljör och nu var Inge frälst för skidskyttet. Efter åtskilliga framgångar på nationella tävlingar så gjorde Inge en satsning på OS i Grenoble 1968. Tyvärr drog han på sig ryggbesvär och satsningen därefter blev aldrig helhjärtad. Istället tog Inge på sig ledaruppdrag. Skidskyttet i SK Bore hade nu växt och distriktmästerskapen i slutet av 60-talet och början på 70-talet var mycket stora tävlingar. Ledargärningarna i klubben och distriktet förkovrade Inge med studier på Bosöns Idrottsfolkhögskola och då Stjerneskolan startade sin idrottsgymnasieutbildning var Inge en given instruktör. Där finns Inge än idag. Han basar över Skidskyttarna på skolan. Uppdragen på skolan gav Inge ledaruppgifter för juniorlandslaget. Då dessa juniorer så blev seniorer var det naturligt att Inge fanns med på de internationella tävlingarna. Alltsedan 1972 har SK Bore haft 3-5 aktiva bland OS-skidskyttarna och 1980 fick Inge sitt första ledaruppdrag vid ett OS. Därefter har han deltagit samtliga OS. På frågan vilken är Din mest positiva upplevelse från OS-ledaruppdragen svarar Inge per omgående att det måste vara 1992 i Albertville. Sverige tog där två bronsmedaljer. Stafettlaget med idel f.d. elever till Inge, med tre boreiter, Leif Andersson, Tord Wiksten, Mikael Löfgren och ytterligare en värmlänning, Ulf Johansson från I2 IF gjorde en heljuten insats och säkrade bronset. Individuellt tog Mikael Löfgren, SK Bore brons på sprinten. Svaret på negativa upplevelser kommer från samma OS. Första dagen på plats i Albertville skulle vår vallare Mikael Jansson glidtesta ett par skidor. Olyckan var framme och han gled in i ett pistmaskin med lårbensbrott som följd. Detta satte ytterligare press på redan ansträngda ledare och för Inges del blev han beordrad att ta Mikaels roll. Med facit i hand kan vi konstatera att även där lyckades Inge. Inledningsvis kallades Transtrand för "skidskyttets Mecka". Idag är det Torsby och SK Bore som tagit över detta epitet. Stor del i detta har Inge och adepter till honom har förutom ovan nämnda OS-medaljer erövrat titlar från DM till VM-guld