Sydamerikanska ciklider

Green Terrors – vi reder ut begreppet och presenterar Andinoacara stalsbergi från

Perus kustregion Text: Wayne S. Leibel. Översättning: David Rejdemyhr

En vacker hane av A. stalsbergi.

enna artikel handlar om den bergi, i en enskild transport 1972. Den försvann snabbt från den nyligen föreslagna lösningen på amerikanska hobbyn och den har tills helt nyligen inte återim- Dförvirringen kring den grupp av porterats, se nedan.) De första av dessa exemplar var vanligtvis sydamerikanska ciklider som är kända stora, runt 20 cm eller längre och vissa så långa som 25 till 30 bland akvarister som ”green terrors”. cm, dominerande vuxna hanar med ljust skimrande och randig grön kroppsfärg (därav namnet), också ofta en uttalad puckel på huvudet. De flesta ciklidakvarister är bekanta med dem. De första Ett nytt släkte, Andinoacara, som täcker den gröna och blå acaran som dök upp i den amerikanska hobbyn hade en vit kantning (blåcikliderna), har uppställts, och en mindre känd acara från eller "söm" på stjärt- och ryggfenorna. Med efterföljande import green terrorgruppen har beskrivits och givits det vetenskapliga började vuxna med ljust orange-röda fenkanter dyka upp. Dessa, namnet A. stalsbergi. Notera att mitt användande av som jag vågar påstå är den vackrare av de två morferna, fick snart härrör från den amerikanska akvaristhobbyns benägenhet att namnet ”goldsaum” (guldsöm eller -kant) i Europa. Färgen på benämna alla cf. rivulatus (cf. = art som liknar) typerna som denna fina kantning varierade från skarpt orange-röd till ljusare sådana (åtminstone tre och antagligen fler olika typer), vilka orange-guld. Jag kommer väl ihåg att det rekommenderade priset kommer att diskuteras vidare i artikeln. I Europa kopplas green för dessa första exemplar var i intervallet $50-$100 i 70-talets terror endast mot en av dem, den nya arten Andinoacara stalsbergi, valuta (avsevärt dyrare än jag hade råd med eller var villig att ”silbersaum” (Stalsberg, personlig kommentar). Denna verbala betala – det skulle vara hundratals i dagens penningvärde). Men förvirring, som beror på översättningsproblem, har stor del i den vissa entusiaster köpte dem och dessa stora spektakulära exemplar oreda som omger dessa ciklider i den internationella hobbyn, vilket gjorde ett avtryck i ciklidklasserna på fiskutställningar. Förståeligt jag hoppas kunna reda ut här, med hjälp av den norske akvaristen nog vann de ”Best-in-show” för sina vackra grönt iriserande fjäll Alf Stalsberg, efter vilken den nya arten är uppkallad. och inte minst för sin sällsynthet. De var hisnande show-stoppers! Vem kunde tro att en acara kunde vara så spektakulär? Alf anser, Första importen av green terror att goldsaum gjorde sitt första framträdande i Europa på en fisk- Green terror, som var det omedelbara namnet som klubbades i mässa i Köpenhamn, Danmark 1980 och i Malmö, Sverige 1981. Amerika vid första importen, gav ett enormt genomslag i den De samlades i Guayas flodsystem i Ecuador. Under tiden hade amerikanska ciklidhobbyn när den kom dit under sent 70-tal en annan green terror, silbersaum, varit tillgänglig i 1970-talets från Ecuador. (Notera: vi hade fått en annan green terror, som europeiska hobbyrörelse. så småningom skulle visa sig vara den nyligen namngivna stals-

16 Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44 www.ciklid.org Den gröna delen av namnet är där av uppenbara skäl. Fisken fick sin andra del av namnet - ”terror” – av goda skäl. De första stora vuxna cikliderna som importerades var alltför aggressiva för att framgångsrikt fås att para ut och leka ens i ett stort akvarium. Han- narna förgjorde alla honor som de parades ihop med, och metoder där akvariet delades upp med exempelvis en porös avdelare med ägglåda fungerade inte för dem som för andra stora neotropiska ciklider. Dessutom var stora green terror inte hövliga mot andra ciklider eller ens sig själva. Senare, lyckligtvis, importerades yngel och unga vuxna vilka visade sig vara både prisvärda och lämpliga att få till lek i fångenskap, vilket ledde till att green terror till slut fick stor spridning och lägre priser. Och den var och är fortfarande en magnifik utställningsfisk, utan tvekan juvelen inom acaragrup- pen och kan fortfarande åtnjuta regelbunden och stor spridning. Hane av A. stalsbergi fångad i Rio Piura.

Identifikation Men var hörde denna fisk vetenskapligt hemma och vad var förhållandet mellan de vitsömmade och orange-rödsömmade varianterna som samlades in och exporterades från Ecuador? De saknades uppenbarligen i de flesta lexikon om akvariefiskar vid tiden då de första importerades. Goldstein hade ett foto och en kort berättelse om vad som verkade vara denna fisk i den andra utgåvan (1973) av sin banbrytande bok Ciklider i världen. Han och andra (Axelrod, 1973, Exotic Tropical Fishes, lösblad), kopp- lar namnet rivulatus till den. Så namnet A. rivulatus var snabbt kopplat till de vit- och orangekantade green terrors som importerades till Amerika för första gången. Fisken såldes En hona med yngel av den "riktiga" Andinoacara rivulatus insamlad av Stalsberg med handelsnamn som "rivulatus" eller vanligare "rivi" (eller och identifierad av Sven Kullander i ett akvarium. green terror, eller till och med bara "terror") i den amerikanska ciklidhobbyn. Senare tillämpades namn som goldsaum och sedan silversaum (silbersaum) för att skilja de orangekantade från de vitkantade formerna av dessa fiskar. Namnet silversaum använ- des återigen olika i Amerika jämfört med Europa och bidrog till ytterligare förvirring (se nedan).

Men var dessa orange- och vitkantade ecuadorianska acaras verk- ligen A. rivulatus som först beskrevs av Günther 1859? Och var de två färgmorferna helt enkelt färgvarianter alternativt geografiska variationer av samma art eller var de två skilda arter? Situationen var ännu mer komplicerad än så. Om du tittar på bilden i Goldstein (1973) kommer du att märka, som jag och andra gjorde, att detta var en tredje fisk, ingen av två varianterna som importerades till den amerikanska hobbyn vid den tidpunkten. Denna fisk hade skimrande grön färg i mitten av fjällen, medan de två vit/orange- fenade varianterna som importerades till detta land hade fjäll som En hona av A. stalsbergi lägger ägg. hade svarta centra och gröna skimrande kanter. Effekten hos dessa sistnämnda två fiskar var att parallella gröna band avgränsade med mörka band skapades. Hos denna tredje fisk med de skimrande fjällcentra, var effekten ett nätaktigt utseende och inte parallella linjer (se bilder). Det var en subtil skillnad, men väl noterbar. Var denna tredje fisk i stället den verkliga A. rivulatus? Och om så är fallet, vilka var de vit- och orangekantade green terror från Ecuador? Eller var de senare de sanna A. rivulatus (eller kanske bara en av dem) och fisken avbildad i Goldstein (1973) en annan hittills obeskriven men klart relaterad green terror-art? Det skulle visa sig (alldeles nyligen) att det senare alternativet var sanningen (Musilova m. fl. 2009b).

1982 publicerade den tyska akvaristen Uwe Werner en artikel i en amerikansk hobbytidskrift just om denna fisk som hade dykt upp i Goldsteins bok, cikliden med gröna fjällcentra och det nätaktiga mönstret. Hans artikel åtföljdes av många färgfoton inklusive en Rio Santa Rosa, Ecuador, en insamlingsplats för Andinoacara aequinoctialis. leksekvens vilket tydligt illustrerade denna tredje fisk. För att

www.ciklid.org Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44 17 Den populära goldsaum i ett akvarium; Stalsberg tror att denna form är densamma som Aequidens aequinoctialis och inte A. rivulatus.

ytterligare bidra till förvirringen för amerikanska ciklidofiler, Ecuador, som typlokal för denna art. Till skillnad mot Pellegrin gavs benämningen silbersaum eller "silver edge" (eller till och (1903) tillämpade Regan (1905) i stället namnet aequinoctialis för med "silver seam") av Werner, baserat på den silverfärgade (vita) fisken från de Rio Vinces, vilket då delade upp och erkände arterna färgsättningen längs kanten på rygg och stjärtfenorna. (Vi ame- som två separata. Slutligen beskrev Fowler (1911) en tredje art A. rikaner hade redan av misstag använt denna beteckning för den azurifer från "en biflod till Rio Chimbo, nära Bucay i provinsen vitkantade ecuadorianska terrorn vilket inte var hur det användes Guayas, Ecuador". av europeiska akvarister). Han kallade dem också A. rivulatus enligt Lüling (1973) som ursprungligen samlade in dem och Eigenmann (1924) ger i en detaljerad tabell en omfattande jämfö- skrev om dem i Europa. Många av oss i Amerika, med ledning rande sammanfattning av mätdata för dessa tre arter. Han skriver av Werner, började kalla ecuadoriansk goldsaum cf. rivulatus sedan ”Jag har undersökt ett stort antal exemplar och A. rivulatus, med hänvisning till Werners identifiering av silversaum som den A. aequinoctialis samt A. azurifer ser för mig ut som olika former "sanna" rivulatus. Givet detta, hade vi att göra med tre distinkta av samma art”. arter och vad skulle vi i så fall kalla dem? Onekligen förvirrande. Planschema som åtföljer monografin är användbara. Ett foto av Historien kring nomenklaturen ett nyligen bevarat exemplar (plansch XXXIII, fig 2, s. 342) visar tydligt den randiga fenotypen med skimrande kanter på fjällen Iktyologen Eigenmann (1924) samlade i sin monografi om snarare än varianten med det nätaktiga utseendet med centrerade fiskar från nordvästra Sydamerika ihop tre Acara-arter och fjäll och med ljusa kanter på rygg- och stjärtfenorna, i ett exem- kopplade därmed ihop A. aequinoctialis (Regan 1905) och A. plar från Rio Naranjito, Ecuador, med en totallängd på 17,5 cm. azurifer (Fowler 1911) med A. rivulatus (Günther 1859). Den äkta Den är märkt rivulatus (Guenther), så uppenbarligen var Werners (ursprungligen) rivulatus samlades, enligt Günther (1859), in i identifikation i hans artikel från 1982 (och tidigare Lüling, 1973) västra Ecuador, och namngavs då Chromis rivulata, men ingen av silversaum med det nätaktiga utseendet på kroppen som A. detaljerad information om fångstplats angavs i denna ursprungliga rivulatus felaktig. Så vilken var då denna fisk från Peru med de beskrivning av arten. Senare rapporterade Pellegrin (1903) och skimrande centra i fjällen, som européerna kallade silbersaum? sedan även Regan (1905) Rio Vinces och Rio Peripa, båda i västra Och vilka var de andra?

Stalsbergs bidrag Acará är tupifolkets namn på ciklid. Acara är också ett ogiltigt släkte som numera betraktas som en synonym till Astronotus, Alf Stalsberg är en norsk ciklidofil och den, efter vilken denna påfågelciklidernas släkte. Ordet acara används ofta för arter nyligen beskrivna tredje green terror, som på det hela taget fram som hör eller har hört till släktet Aequidens men även för andra till nu varit okänd i den amerikanska hobbyn, är uppkallad. Alf sydamerikanska ciklidarter. är sedan länge en acara-aficionado (fan) och en tidig representant

18 Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44 www.ciklid.org för akvaristskaran som gör samlar det själv-resor och han har gjort många utflykter till olika delar av Sydamerika. Längs vägen har han haft möjligheten att besöka och dokumentera de många bio- toper dessa arter lever i, inklusive Werners peruanska silbersaum, de ecuadorianska goldsaum, och några andra möjligt distinkta varianter och nya arter av green terror gruppen.

Som Alf förklarar på sin hemsida, som är tillägnad acarorna, sam- lade han första gången 1987 in A. rivulatus i en liten flod 24 km väster om Quininde i Ecuador. Några av de fiskar han samlade in överlämnades till iktyologen Sven Kullander som jämförde dessa med Günthers typexemplar av rivulatus på museum och kunde fastslå att Alfs fiskar från Quininde var de äktaA. rivulatus. Som Alf resonerar finns det en bergås som sträcker sig från Anderna ut till Stilla havet i Ecuador. Bifloderna som rinner norrut från denna mynnar i Rio Esmeralda. Alf har samlat den äkta rivulatusen i flera bifloder till Rio Esmeralda och norr om denna, i Ecuador. En stor vuxen hane av A. stalsbergi i akvariet. Därmed finns den äkta rivulatus i Rio Esmeraldas flodsystem norr om denna ås. Och denna ås delar tydligen rivulatus från den andra distinkta arten som finns söder om åsen, vilken tydligen är (cf.) aequinoctialis.

Alf reste tillbaka till Ecuador 1989 och fångade fiskar i floderna söder om denna ås (Rios Quindigua, Lulu, Quevedo, Peripa, Ila, Kongo, Daule och Pucon, för att nämna några) som alla rinner söderut till Rio Daule och slutligen in i Golfen vid Guyaquil. Flod- systemet kallas Guayas. I dessa floder samlade han goldsaum vars fördelning tyder på att det är Regan's (1905) A. aequinoctialis. Alf återvände sedan igen till Ecuador 1991, 1993 och 2003 och sam- lade in goldsaum från ytterligare fler platser. Denna fisk sträcker sig också söderut in i norra Peru i Rio Zarumilla och Rio Tumbes, ”Jag genomsökte dammarna som utgjorde Laguna Vegueta men hittade inte A. vilka börjar i Ecuador och passerar den norra delen av Peru på stalsbergi, bara en Lebiasina bimaculata” – Alf Stalsberg. väg till Stilla havet. Han rapporterar att fisken varierar avsevärt i färgsättningen längs kanterna på fenorna på dessa olika platser (det vill säga han anser att den vitkantade och orangekantade fisken helt enkelt är ändpunkterna på ett färgspektrum av en enda art). Om goldsaum verkligen är aequinoctialis (Regan 1905), som Alf tror, är tyvärr ännu inte fullt utrett. Det kan till och med visa sig att det är ett komplex av syskonarter (se nedan).

Identifieringen av Werners silbersaum Vad gäller Werners (1982) silbersaum, den med de skimrande fjällcentra, rapporterar Alf att den kommer från Peru och inte Ecuador och samlades in av Lüling först under 1970-72 i Lago Vegueta. Han reste till Peru för att söka efter denna fisk 1994, tillsammans med den världskände utforskaren och schweiziske akvaristen Patrick de Rham. Den sydligaste spridningen av silbersaum är i Rio Pisco, men området sträcker sig norrut förbi Lima. Alf samlade in dem och gav ett antal exemplar från både de nordliga och sydliga områdena till Kullander som ansåg att det förelåg små skillnader mellan de två populationerna − två arter? Vilket senare visade sig stämma, ”silbersaum” var ännu en icke beskriven art och definitivt inte rivulatus som Lüling/ Werner kallat den.

Fisken har nu fått ett officiellt artnamn och är beskriven i en nyutgiven publikation (Musilova m. fl. 2009b), med användning av holotypen som Stalsberg insamlat. Holotypen är fångad i Rio Pisco, Peru. Dess officiella namn är Andinoacara stalsbergi. Utbredningsområdet för v A. stalsbergi beskrivs som floder tvärs Anderna längs stillahavskusten i Peru mellan Rio Chira i norr och Rio Pisco i söder. Så som framgår av det jag skrivit ovan, delar den sin stora storlek (totallängd > 20 cm), de skimrande fläckarna, de Laguna Vegueta där Lüling först samlade in Silbersaum (A. stalsbergi) 1972.

www.ciklid.org Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44 19 maskliknande linjerna på kinderna, de vertikala ränderna framför och bakom den rektangulära sidofläcken (typisk för de flesta aca- rorna), som syns extra tydligt under lek och yngelvård (se fotona i Werner 1982 foton och här), med den ursprungliga rivulatus. Den är klart särskiljbar från rivulatus med sina fjäll med svagt skimrande centra och mörka kanter (fjällkanterna) som skapar ett rutmönster och den iögonfallande vita randen (förstärkt av en tunn svart linje strax intill) på rygg- och stjärtfenorna. Beskriv- ningen åtföljs av bilder av levande och konserverade fiskar som Alf bidragit med, inkluderande orangekantade fiskar (goldsaum), vilket författaren av den artikeln kallar den äkta rivulatusen. Samtidigt som han är förtjust i att få en silversaum uppkallad efter ”Rio Lurin en bit söder om Lima, hade också A. stalsbergi, men då måste man mer uppströms i floden där det var mer vatten” – Alf Stalsberg. sig (Etymologi: "Insamlaren av holotypen, erkännande av hans mångåriga engagemang för att öka kunskapen om ciklider") är Alf inte så positiv till att goldsaum (orangekantade) green terror identifieras som rivulatus (Musilova m. fl. 2009b). Han tror den äkta rivulatus är ännu en skild art, den som Kullander identifierat som sådan tagen från dess typlokal enligt ovan, som han tycker ser klart annorlunda ut än goldsaum.

Status för övriga green terror Som en del av beskrivningen av stalsbergi analyserades åtta seg- ment av gener hos A. stalsbergi och goldsaum tillsammans med andra arter av acarorna i blåciklidgruppen. Och analysen visar på en divergens mellan A. stalsbergi och goldsaum som stärker statusen av dem som separata arter liksom de morfologiska stu- dierna visat. Tyvärr jämfördes inte DNA mellan goldsaum och den vitkantade varianten från Ecuador vilket gör att släktskap och status för dessa två varianter är oklar. Är de båda en och samma Porträtt av en stor hane av A. stalsbergi art? Eller går den ena att hänföra till A. aequinoctialis och den andra till A. azurifer, eller finns det ännu fler arter att beskriva i green terror-komplexet? Alf tror att den orange- och den vitkan- tade varianten i själva verket är färgvarianter av samma art, vilken han tror vara, som ovan sagts, A. aequinoctialis. För ett slutgiltigt beslut kring status för dessa två krävs ytterligare insamlingar och analyser vilket Alf hoppas slutföra inom en nära framtid. Alf planerar att återvända till Ecuador för att samla in exemplar av cf. aequinoctialis för morfologiska och DNA-studier, i ett samarbete med en av författarna till Musilova m. fl. 2009b, Ingo Schindler. Utöver detta är en form han fångade in i Rio Zamora en möjlig ytterligare obeskriven art som skiljer sig från Goldsaum och rivulatus. Green terror-komplexet kommer sannolikt att växa i framtiden om Alf har möjlighet att samla de nödvändiga levande exemplaren för vidare studier. ”Det var klart och fint vatten i Rio Pisco men det var svårt att komma åt med håven” – Alf Stalsberg. Det nya släktet Andinoacara Den nyligen namngivna arten stalsbergi, rivulatus och flera andra blå och gröna acaror) är nu placerade i det nya släktet Andinoacara, skapat och beskrivet av Musilova et al. (2009a) i ett samarbetspapper. I ett nyligen publicerat arbete av Musilova et al. (2009a) inkluderas DNA-baserad information som stödjer Kullanders uppdelning av släktet Aequidens. De kan dessutom härleda en koppling mellan blåciklider till exempel A. latifrons, A. pulcher, A. coeruleopunctatus, etcetera och de gröna acarorna inkluderande A. sapayensis , A. biseriatus och terror-komplexet i det nya släktet de har beskrivit och gett namnet Andinoacara. Namnet, som löst kan översättas till ”Andernas acara”, refererar till rollen de tror Andernas berg har spelat i skapandet av dessa arter genom att utgöra en isolerande mekanism i det genetiska flödet. De föreslår, liksom Kullander, att den äkta acara, den åter- stående Aequidens cf. tetramerus, egentligen är polyfyletisk och aktuell för ytterligare uppdelning. Dessutom föreslår de att vid ett

En bättre fångst i Rio Pisco – massor med små Andionacara

20 Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44 www.ciklid.org (aequinoctialis?), eller ett artkomplex som väntar på ytterligare förklaring och artbeskrivning är ännu inte helt avgjort. Det krävs ytterligare forskning för att utröna om populationen, som Alf insamlat i norra Esmeraldas avrinningsområde och som Kul- lander har identifierat som rivulatus, skiljer sig tillräckligt från den södra populationen i Guayas flodsystem som han anser vara aequinoctialis. Detta kommer troligen att bero på nya insamlingar på en mängd olika nya och gamla platser och delvis också på DNA-analys. Alf har tagit på sig detta som sitt personliga uppdrag och avser att åka tillbaka till Ecuador för detta ändamål i en nära framtid. Som jag ser det, förväntar jag mig att i framtiden se de gamla arterna, en gång hopblandande av Eigenmann (1924), upp- ståndna tillsammans med en beskrivning av en eller flera nya arter i ett green terror-komplex. Detta komplex kanske så småningom får ett nytt genusnamn förknippat med det, om blåciklider och ”Det fanns andra som använde Rio Pisco när det var så torrt. Korna stod i kö green terror-acaror ytterligare skiljs från det nya Andinoacara för att dricka” – Alf Stalsberg. som Musilova et al. (2009a) har definierat, eftersom blåciklid,A. latifrons är typarten för släktet. Under tiden fortsätter vi att reda upp den förvirring som omger denna vackra och intressanta grupp senare tillfälle kan det finnas skäl att arbeta mer med uppdelning av sydamerikanska ciklider och gratulerar Alf Stalsberg för detta av grupperna blå acaras och gröna acaror. Eftersom de valt den erkännande för en livstid av utmärkt arbete och kommande arbete blåciklider A. latifrons (Steindachner, 1878) som typart för det med sin passion: acaras. Bra gjort! nya släktet, kommer en sådan uppdelning att leda till att green terrors omplaceras i ett nytt släkte. Erkännanden Ett speciellt tack till Alf Stalsberg som delat med sig av sina Biotop och reproduktion erfarenheter från insamlingar och sina insikter såväl som för hans En aspekt av biologin för den nyligen beskrivna A. stalsbergi, som fotografier till denna artikel. överraskade mig, var biotoperna där arten är utbredd på västra sidan av Anderna. Många av dessa insamlingslokaler beskrivs Referenser: som sjöar (laguna) med bräckt vatten och kustfloder nära stilla- Eigenmann C (1924). Fishes of Northwestern South America. Mem Carnegie Mus 9:1-277. (Also, source of citations for Fowler, Guenther and Regan) havskusten (se foto). Vattnet är klart alkaliskt (pH 7,7 till 9,2) och Kullander SO (1983). A Revision of the South American Cichla- hårt (dH 6,7 till över 40, konduktivitet 270 till 4280 µS/cm). Dessa soma (Teleostei: Cichlidae). Monograph. Swedish Mus Nat Hist. Stockholm, värden, som först rapporterades av Lüling (1973), bekräftades av Sweden. Stalsberg, som upprepade gånger fångade denna art i dylika habitat Kullander SO (1986). Cichlid Fishes of the Amazon River Drainage of Peru. Monograph. Swedish Mus. Nat. Hist., Stockholm, Sweden. på flera olika plaster under åren 1994 till 2008. Dessutom rör sig Kullander SO (2003). Family Cichlidae (). In: Reis RE, Kullander SO, uppgifterna om vattentemperaturen från fem platser mellan 22,5 Ferraris CJ Jr (eds.): Check List of the Freshwater Fishes of South America och 28,2˚C med ett medeltal på 25˚C (Musilova m. fl. 2009b). and Central America: pp. 605-654. – EDIPUCRS, Porto Alegre, Brazil. Som författarna skriver: ”Tillgängliga ekologiska data avslöjar Kullander SO, Nijssen H (1989). The Cichlids of Surinam Teleostei: Labroidei. Monograph. Brill EJ, Leiden , Netherlands. att Andinoacara stalsbergi är väl anpassad till mycket alkaliskt Leibel W S (2010). The Continuing Nomenclatural Saga of the South American och hårt vatten som är rikt på lösta mineraler och att den även tål ‘Acaras’. Buntbarsche Bulletin, 258: 4-8. vatten som går mot bräckt.” – Inte precis vad man väntar sig för Les B L (1975). The Biology of Two Cichlid Species in Ecuador. TFH, 23: 56-59. en sydamerikansk ciklid. Lüling, KH (1973). Die Laguna de Vegueta an der Kuste Mittelperus und ihre Fische, insbesondere Aequidens rivulatus (Günther 1859). Zool. Beitrage, Neue Folge 19: 93-108. A. stalsbergi har visat sig vara lätt att hålla i fångenskap, givet Musilova Z, Rican O, Janko K, Novak J. (2008). Molecular Phylogeny and Bio- hurudana vattenförhållanden (kemisk beskaffenhet och tempera- geography of the Neotropical Cichlid Fish Tribe (Teleostei: turer) de kommer från. Medan vuxna djur kan uppnå en storlek Cichlidae: ). Mol Phylogenet Evol 46: 659-672. Musilova, Z, Rican O, Novak J, (2009a). Phylogeny of the Neotropical Cichlid på 20 cm eller så, blir de könsmogna vid cirka 10 cm. De är inte Fish Tribe Cichlasomatini (Telesotei: Cichlidae) Based on Morphological närapå sådana ‘terrors’ de ursprungligen beskrevs som, och de and Molecular Data, With the Description of a New Genus. J Zool Syst Evol kan lätt fås i lek. Som de flesta acaror är de substratlekare. Efter Res 47: 234-247. att denna art i stort sett inte har funnits i den amerikanska hobbyn Musilova, Z, Schnidler I, Staeck W (2009b). Description of Andinoacara stal- sbergi sp. n. (Teleostei: Cichlidae: Cichlasomatini) from Pacific Coastal sedan den första sändningen år 1972, har den nyligen importe- Rivers in Peru, And Annotations on the Phylogeny of the Genus. Vertebrate rats på nytt de senaste tre till fyra åren från Perus kusttrakter av Zoology 59:1 31-141. ciklidimportören Jeff Rapps. Han har salufört både vildfångade Staeck W, Linke H (1985) American Cichlids II: Large Cichlids. Tetra USA, och odlade exemplar de senaste två åren och han upprätthåller Virginia Stawikowski R, Werner U (1998). Die Buntbarsche Amerikas Band 1. DATZ- en egen odlingsstam. Arten är väl värd att leta fram och hålla. Aquarienbucher, Stuttgart, Germany Werner U (1982). Aequidens rivulatus – The Green Terror That Isn’t TFH 30: Sammanfattning 41-49. Medan centrumfjällade silbersaum green terror nu har ett riktigt namn (och ett korrekt släkte), är statusen för de orangekantade och vitkantade green terrors av ecuadoriansk härkomst fortfarande inte helt löst. Huruvida de helt enkelt är, vilket några föreslår (Stalsberg), färg- alternativt populationsvarianter av samma art Artikeln är tidigare publicerad i Cichlid News. Reprinted by permission from Cichlid News Magazine, www.cichlidnews.com www.ciklid.org Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44 21