MAGISTERUPPSATS I BIBLIOTEKS- OCH INFORMATIONSVETENSKAP VID INSTITUTIONEN BIBLIOTEKS- OCH INFORMATIONSVETENSKAP/BIBLIOTEKSHÖGSKOLAN 2007:14 ISSN 1654-0247
Ett viktigt ämne, men inte för skönlitteraturen? Mottagandet av fem skönlitterära skildringar av anorexi och bulimi
SOFIA OLHANS
© Sofia Olhans Mångfaldigande och spridande av innehållet i denna uppsats – helt eller delvis – är förbjudet utan medgivande.
Svensk titel Ett viktigt ämne, men inte för skönlitteraturen? Mottagandet av fem skönlitterära skildringar av anorexi och bulimi
Engelsk titel An important subject, but not for prose and poetry? The reception of five works of fiction about anorexia and bulimia
Författare Sofia Olhans
Kollegium Kollegium 1
Färdigställt 2006
Handledare Lena Waldau
Abstract The aim of this thesis is to examine how five works of fiction about anorexia and bulimia have been received in Swedish daily press reviews. The investigation is based on 60 reviews, which are analysed with a qualitative method consisting of close-reading and where a feministic perspective is used. The main question concerns how and to which extent the basis of valuation in the reviews is effected by the fact that the books describe a primary female world of experiences.
The investigation shows, among other things, that many reviewers consider the books about eating disorders to be too many. They categorize the books about anorexia and bulimia as a genre of its own and place the books into the literary system principally by referring to other books about anorexia and bulimia.
There is a tendency that the reviewers read the books rather as professional literature instead of fiction. Some of the books are recommended to those who want to learn more about eating disorders and the connection to reality is more discussed in these reviews than literary forms and methods.
Nyckelord litteraturkritik, feministisk litteraturkritik, recension, ätstörning
Innehållsförteckning 1. Inledning...... 1 1.1 Anorexi och bulimi i samhället och i litteraturen...... 1 1.2 Ämnesval och ämnets relevans inom Biblioteks- och Informationsvetenskap ...... 3 1.3 Problem, syfte och frågeställningar...... 4 1.4 Avgränsningar ...... 5 1.5 Begrepp ...... 5 1.5.1 Litteraturkritik...... 5 1.5.2 Genre...... 5 1.5 Disposition...... 6 2. Tidigare forskning...... 7 2.1 Litteraturkritik ...... 7 2.1.1 Vad är en recension? ...... 8 2.1.2 Om det litterära systemet och litteraturkritikens funktion...... 10 2.2 Mottagandet av kvinnliga författares verk ...... 12 2.3 Att namnge och inplacera litteratur ...... 15 3. Teoretiska perspektiv...... 18 3.1 Genussystemet...... 18 3.2 Feministisk litteraturkritik...... 18 4. Metod ...... 23 4.1 Textanalys ...... 23 4.2 Urval av recenserade böcker ...... 23 4.3 Tillvägagångssätt vid analysen...... 25 4.4 Presentation av de fem böckerna och författarna ...... 25 4.4.1 Maria Hede – Evelyn spöke...... 25 4.4.2 Anna Ehn – Vårfrost ...... 26 4.4.3 Anna Johansson – Vissa föddes perfekta och andra som jag...... 27 4.4.4 Åsa Ericsdotter – Kräklek ...... 27 4.4.5 Anna Jörgensdotter – Pappa Pralin...... 27 4.5 Urval av recensioner...... 28 4.6 Metoddiskussion...... 29 5. Analys och resultat ...... 30 5.1 Maria Hede – Evelyn Spöke (1987)...... 30 5.2 Anna Ehn – Vårfrost (1994)...... 32 5.3 Anna Johansson – Vissa föddes perfekta och andra som jag (2002) ...... 36 5.4 Åsa Ericsdotter – Kräklek (2002)...... 38 5.5 Anna Jörgensdotter – Pappa Pralin (2002)...... 41 5.6 Mottagandet av de fem böckerna i Bibliotekstjänsts sambindningslista...... 45 6. Slutsatser och diskussion ...... 47 6.1 Hur placerar dags- och kvällstidningarnas recensenter böckerna i förhållande till annan litteratur? ...... 47 6.1.1 Anorexiböcker - en egen genre?...... 47 6.1.2 Andra inplaceringar...... 49 6.2 Vilka formmässiga respektive innehållsmässiga aspekter tar recensenterna upp?...... 50 6.2.1 Kommentarer kring förklaringsmodeller av ätstörningens orsaker...... 50 6.2.2 Böckerna som upplysning...... 51 6.2.3 Form och språk...... 51 6.3 Jämförelse med Joanna Russ’ strategier...... 51 6.4 Avslutande diskussion...... 53 7. Sammanfattning ...... 55 Litteraturlista...... 56 Källförteckning ...... 58 Analyserat material...... 58 Recenserade böcker...... 60
1. Inledning
Från slutet av 1980-talet har det i Sverige givits ut ett antal romaner och diktsamlingar som innehåller skildringar av flickor eller unga kvinnor som har någon form av ätstörning. Kulturtidskriften Bang publicerade år 2002 ett manifest som kritiserar recensionerna av böcker som är skrivna av kvinnor och som handlar om kvinnors erfarenhetsvärldar. Manifestet kräver bland annat att kvinnor ”ska få skriva som dom vill om ätstörningar, ridläger, mens och våldtäkt” och signalerar att kvinnor i högre grad får orättfärdig kritik än män när de skriver om sina erfarenheter. Författaren och skribenten Sara Stridsberg skrev ett år senare en artikel i vilken hon ifrågasätter vems uppväxt som anses viktig. Hon pekar på att mäns erfarenheter och skildringar av uppväxt mottas utan att recensenterna tröttnar på temat och att de böckerna har större chans att nomineras till litterära priser än kvinnors. Hon skriver att:
Pojkars erfarenheter har alla chanser att bli stor litteratur. Det kan vara både trivialt och uttjatat, men tröttnar det gör vi inte. Det är det där särskilda som tröttar ut oss. De särskilda platserna (flickrummet, stallet, ridlägret, kräktoaletten, kroppsfängelset) och de särskilda temana (sexuella övergrepp, anorexia, våldtäkt).1
Även i andra forum har detta kommenterats. Författaren Kristina Sandberg säger till exempel i en intervju i litteratur- och konsttidskriften 00-tal: ”…den litterära diskussionen bör föras av dem som verkligen läst det som skrivits. För några år sedan klagade vissa på att det skrevs så mycket om anorexi, men jag undrar om de egentligen hade läst särskilt många sådana böcker, och om någon undersökte hur många böcker om anorexi som skrivits.”2
Jag har utifrån denna bakgrund undersökt mottagandet av skönlitterära skildringar av ätstörningar närmare. Hur har fem böcker med anorexi/bulimi som huvud- eller deltema mottagits i svensk dags- och kvällspress?
1.1 Anorexi och bulimi i samhället och i litteraturen
Även om det är först på senare år som anorexi fått stor uppmärksamhet och en ökad medvetenhet kring sjukdomen skapats, är det inget nytt sjukdomstillstånd. Det första kända fallet återfinns redan 1684 då den brittiske läkaren Richard Morton för en 18-årig kvinnlig patient nedtecknat en sjukdomsbeskrivning som stämmer väl in på det vi idag kallar anorexi. Morton beskriver hur flickan slutat äta, är blek och har tappat sin menstruation. År 1873 namngavs sjukdomen som ”anorexia nervosa”3, vilket betyder nervös aptitförlust4. Anorexi innebär att den drabbade har en felaktig kroppsuppfattning och tycker sig vara överviktig. Personen svälter sig därför, motionerar överdrivet mycket, försöker undvika kalorier eller tar till kräkningar och laxermedel för att snabbt minska i vikt. Detta leder bland annat till att blodtryck och kroppstemperatur sjunker, att
1 Stridsberg, Sara 2003. ”En all-män-mänsklig erfarenhet?” Bang, nr 2 s. 42. 2 Stribe, Sara 2004. ”Intervjuer” 00-tal, nr.16 s. 77. 3 Råstam Bergström, Maria & Gillberg, Christopher & Gillberg, Carina 1995. Anorexia nervosa. Bakgrundsfaktorer, utredning och behandling, s. 9f. (Alla tre författarna är verksamma vid Östra sjukhuset i Göteborg, Maria Råstam Bergström är överläkare och har disputerat på en avhandling om anorexi, Christopher Gillberg är professor och chefsöverläkare och Carina Gillberg är docent och överläkare.) 4 Lindh Hedin, Anna-Karin 2004. Spegelproblemet. En kommenterad bibliografi över ätstörningar i litteraturen, s.10. 1 hjärtat påverkas och att menstruationen hos kvinnor uteblir.5 Den som utvecklar anorexi befinner sig oftast i tonåren och även om det givetvis förekommer senare är det ovanligt att personer över 25 år som inte tidigare haft någon form av ätstörningar får sjukdomen.6 Anorexi drabbar främst kvinnor. Enligt de undersökningar Bengt Eriksson och Göran Carlsson hänvisar till i boken Ätstörningar är 90-95 procent av de som insjuknar kvinnor.7 Då siffrorna varierar kraftigt i olika böcker och källor, är det svårt att säga hur många som har anorexi i Sverige idag. Litteraturvetaren och kritikern Nina Björk hänvisar i Sireners sång – Tankar kring modernitet och kön till undersökningar som säger att en kvinna av tio är drabbad8, medan Eriksson och Carlsson uppskattar att en procent av alla kvinnor mellan 15 och 30 år har sjukdomen9. Variationerna kan bero på att det är svårt att mäta sjukdomsfrekvensen på grund av att många som har anorexi inte söker hjälp och kanske aldrig kommer i kontakt med sjukvården. Det kan också bero på huruvida man räknar med personer med alla olika grader av sjukdomen eller bara de som är riktigt sjuka. Eriksson och Carlsson refererar till en amerikansk undersökning som visar att 80 procent av flickorna på amerikanska college bantar överdrivet i perioder och använder kräkning vid enskilda tillfällen för att de tycker sig ha ätit för mycket. De menar att något liknande även torde gälla för svenska ungdomar.10 Det är med andra ord långt fler som har ett onormalt förhållande till mat och sin kropp än de som blir så sjuka att de får diagnosen anorexi.
Det är inte ovanligt att det anorektiska sjukdomstillståndet övergår i bulimi, alltså hetsätning som följs av kräkningar. Bulimi förekommer ofta även som en separat sjukdom och är ungefär tre gånger så vanligt som anorexi. Eftersom en bulimiker många gånger kan behålla sin vanliga vikt, är det svårare för omgivningen att se att personen i fråga är sjuk. Detta leder till att den som kommer in för behandling inte sällan har haft ätstörningen under många år.11 Bulimi identifierades som sjukdom först i början av 1970-talet, med andra ord långt senare än vad fallet var med anorexi.12
De bakomliggande orsakerna till att människor utvecklar ätstörningar är ännu inte helt fastlagda. Tidigare forskning har ofta tenderat att ansluta sig till teorier som antingen pekar på psykologiska eller biologiska orsaker. Sedan 1990-talet är dock forskarna relativt överens om att det är ett samspel av orsaker som gör att en ätstörning utvecklas. Vissa menar att samhällets ökade kroppsfixering med de skönhets- och bantningstips och bilder av trådsmala modeller, som omger oss, är en orsak till ätstörningar. Andra, som till exempel Maria Råstam Bergström och Christopher och Carina Gillberg ställer sig tveksamma till att ge detta en allt för stor betydelse, men menar att det kan vara en bidragande orsak eller utlösande faktor till att sjukdomen utvecklas. Anorexi är, även om den förekommer i alla delar av världen, klart vanligast i industriländer där välståndet är högt. Genetiska faktorer tros ha en viss betydelse för vem som drabbas av sjukdomen och stora livshändelser- eller förändringar kan bidra till att sjukdomen utvecklas. Den som drabbas av anorexi är ofta ambitiös och har höga krav på sig själv. Anorexi finns,
5 Eriksson, Bengt & Carlsson, Göran 2001. Ätstörningar, s. 8. 6 Råstam Bergström & Gillberg & Gillberg 1995, s. 21. 7 Eriksson & Carlsson 2001, s. 52. (Bengt Eriksson är fil. dr i klinisk psykologi samt legitimerad psykolog och psykoterapeut. Göran Carlsson är legitimerad psykoterapeut med lång erfarenhet av behandlingar av ätstörningar.) 8 Björk, Nina 1999. Sireners sång – Tankar kring modernitet och kön, s. 223. 9 Eriksson & Carlsson 2001, s. 6. 10 Ibid., s. 6. 11 Ibid., s. 6f. 12 Råstam Bergström & Gillberg & Gillberg 1995, s. 42. 2 till skillnad mot vad man tidigare trott, i alla samhällsskikt, men studier visar att den som drabbas av anorexi ofta ingår i en familj som befinner sig i den övre delen av sitt sociala skikt.13
Nina Björk, som har en litteratur- och samhällsvetenskaplig utgångspunkt, gör en mer historisk och kulturell analys av anorexi. I hennes analys handlar anorexi bland annat om att överdriva tidens ideala kvinnlighet och ”vad som hände när kvinnan äntligen fick bli människa – i en tid ännu märkt av synen på människan som man”14. Hon skriver att på kvinnan, som börjat förvärvarbeta och som juridiskt sett har fått samma rättigheter som män,
ställs nu krav att lära sig de manligt kodade dygder som i offentligheten är nyckeln till framgångens dörr: beslutsamhet, vilja, kontroll och självdisciplin. Samtidigt får hon inte för en sekund glömma att vårda det vi kallar för hennes kvinnlighet: skönheten och objektspositionen inför mannens blick.15
Denna motsägelsefullhet i att officiellt sett vara jämställd, men samtidigt underordnad kan vara en bidragande orsak till att det sneda förhållandet till kroppen som många kvinnor har, spridits de senaste decennierna, liksom till formandet av den blick som ständigt hittar fel på den egna kroppen. Denna blick påminner bland annat veckotidningarna med bantningstipsen ständigt sina läsare om och gör till deras egen.16
Björk skriver att om 1900-talets kvinnosjukdom är anorexi, var 1800-talets hysteri. Hon drar även en linje mellan de skildringar av anorexi som förekommer idag till 1800-talets skildringar av kvinnan som tappade andan, svimmade, förlorade rösten och fick krampanfall. 1800-talets idealkvinna var en ”ömtålig, drömmande, sexuellt passiv, charmigt labil och känslosam varelse”. Samtidigt beskrev tidens läkare hysteri som en sjukdom där kvinnan var ”narcissistisk, mycket labil och med ett häftigt svängande humör”. Björk menar att hysteri då handlade om samma sak som anorexi handlar om idag, om ”att driva tidens ideala kvinnlighet in absurdum”17.
Som jag går närmare in på i avsnitt 4.2 i metodkapitlet är det från slutet av 1980-talet som anorexi/bulimi i någon större utsträckning börjat återspeglas i den svenska litteraturen, även om det säkerligen finns några enstaka skönlitterära böcker i vilka det förekommer karaktärer med ätstörningar, som är skrivna långt tidigare.
1.2 Ämnesval och ämnets relevans inom Biblioteks- och Informationsvetenskap
Jag har i uppsatsen analyserat hur fem böcker som har anorexi eller bulimi som huvud- eller deltema mottagits av recensenter i dags- och kvällspress. Jag har velat undersöka hur mottagandet av böcker som skildrar en i första hand kvinnlig erfarenhet ser ut idag. Givetvis kan även män ha ätstörningar, men det är i första hand kvinnor som drabbats. Att jag har valt att undersöka mottagandet av just böcker om ätstörningar beror på att jag har sett recensenternas mottagande av böckerna kommenteras på olika ställen, som i tidskrifterna som nämnts ovan, men att jag inte har kunnat finna någon forskning om det.
13 Ibid., s. 42f. 14 Björk 1999, s. 224. 15 Ibid., s. 224. 16 Ibid., s. 219. 17 Ibid., s. 220f. 3
Undersökningen placerar sig inom litteratursociologin, som ingår i biblioteks- och informationsvetenskap. Hur ett skönlitterärt verk bedöms av litteraturkritiker har betydelse för dess möjligheter att nå ut till ett stort antal läsare. Det har också betydelse för vilken bild av olika författare och böcker som etableras och i arbetet som bibliotekarie anser jag att det är viktigt att ha kännedom om hur de bilder av litteratur som förmedlas vidare till låntagare ser ut. Johan Svedjedal skriver om detta att: ”Det är ofta via kritiken som den offentliga bilden av en författare skapas – det finns mångdubbelt fler som läser om en bok än som läser ur den”.18 Litteraturkritiken påverkar på detta sätt hur bibliotekarier pratar om olika böcker, vilka böcker de väljer att rekommendera till vem, vilka böcker de skyltar med och så vidare. Den påverkar i vissa fall förmodligen också hur bibliotek indexerar och katalogiserar böcker. Även om Bibliotekstjänsts sambindningslistor är den faktor som troligen väger tyngst vid bibliotekens inköpsbeslut, torde dags- och kvällspressens recensioner också påverka detta. Det är därför av betydelse inom biblioteks- och informationsvetenskap att granska hur litteraturkritiken ser ut och fungerar.
1.3 Problem, syfte och frågeställningar
Problemet är, enligt forskare, att litteratur skriven av kvinnor om kvinnors erfarenheter inte alltid behandlas ”rättvist” av recensenter. Detta i förening med att recensioner påverkar bibliotekens litteraturförmedlande verksamheter och bokinköp gör kunskaper om recensionssystemet nödvändiga för biblioteks- och informationsvetenskap.
Syftet med uppsatsen är att utifrån ett feministiskt perspektiv undersöka och analysera mottagandet av skönlitteratur som innehåller skildringar av anorexi/bulimi i svensk dags- och kvällspress. Jag vill att min studie ska bidra med material om hur böcker som skildrar i första hand kvinnliga erfarenheter, skrivna av författare i början av sina författarskap, mottas av recensenter.
Huvudfråga: I vilken utsträckning finns det tecken på att värderingsgrunderna som böckerna bedöms efter, påverkas av att boken skildrar en i första hand kvinnlig erfarenhetsvärld?
Underfrågor: - Hur placerar dags- och kvällstidningarnas recensenter böckerna i förhållande till annan litteratur? - Vilka formmässiga respektive innehållsmässiga aspekter tar recensenterna upp? - I vilken utsträckning använder de nutida recensenterna i mitt material någon av de strategier som forskningen funnit dolt nedvärderar kvinnors litteratur?
För att kunna besvara frågorna har jag närläst 60 recensioner ur dags- och kvällstidningar och med hjälp av de textanalytiska metoder som beskrivs i kapitel 4, ringat in recensenternas argument, omdömen etc. Jag har sedan kategoriserat argument och omdömen med stöd i den teoretiska ram som jag redogör för i kapitel 3, och slutligen jämfört mina resultat med tidigare forskning. De fem böcker jag har undersökt mottagandet av är Maria Hedes Evelyn spöke, Anna Ehns Vårfrost, Anna Johanssons
18 Svedjedal, Johan 1998. ”Kritiska tankar. Om litteraturkritiken och det litterära systemet” Tidskrift för litteraturvetenskap, nr.1, s. 56. 4 Vissa föddes perfekta och andra som jag, Kräklek skriven av Åsa Ericsdotter och Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter. Hur urvalet av dessa böcker har gått till och närmare presentationer av böckerna finns i kapitel 4.
1.4 Avgränsningar
De kriterier jag följt i valet av böckerna som jag undersöker mottagandet av, har varit att de ska vara skrivna på svenska, vara klassificerade Hc eller Hc.03, alltså prosa och poesi som vänder sig till vuxna. Böcker som är klassificerade som ungdomsböcker faller därmed utanför min studie. Vidare har, av praktiska skäl, vägts in att böckerna ska ha fått så pass mycket uppmärksamhet att de har blivit recenserade i ett antal tidningar.
1.5 Begrepp
”Litteraturkritik” och ”genre” är två begrepp som är viktiga i uppsatsen, och jag definierar dem därför kort här.
1.5.1 Litteraturkritik
En mer utvecklad redogörelse för vad litteraturkritik är finns i avsnittet 2.1.1 ”Vad är en recension?” i tidigare forskning. Jag vill dock redan här i det inledande kapitlet ge en kort definition av begreppet. Per Rydén (professor i litteraturvetenskap) beskriver i Domedagar - svensk litteraturkritik efter 1800 litteraturkritik som ”den gradvisa institutionaliserade verksamhet, som består i att man tillägger ett litterärt verk värde och ger det en inplacering”.19 Litteraturkritiken är traditionellt införd i tryckta massmedier, men idag finns givetvis litteraturkritik på många andra ställen, som i etermedier och på Internet. Texterna är i regel skrivna av yrkeskritiker, ofta litteraturvetare.
1.5.2 Genre
I vid bemärkelse kan genrebegreppet, enligt Staffan Bergsten och Lars Elleström (som båda är docenter i litteraturvetenskap), definieras som ”sort, slag eller art av litteratur”20. Genrebegreppet används både för att göra mycket grova indelningar, som lyrik, epik och dramatik21 och för att ge mer avgränsade benämningar. Enligt Nationalencyklopedin används begreppet idag främst för att, på detta senare sätt, beteckna litteraturarter av ”utpräglad, avgränsad och samtidigt någorlunda stabil karaktär”.22 Bergsten och Elleström ger som exempel på undergrupper till romanen ”historisk roman”, ”realistisk roman” och ”kriminalroman”, men konstaterar sedan att en roman på samma gång kan vara realistisk, historisk och handla om ett brott.23 Det finns med andra ord inga klara regler för hur verk inom dagens genrer ska se ut, de överlappar och går in i varandra och en roman kan tillhöra flera genrer. Bergsten och Elleström skriver att det som är kännetecknande för de moderna genrerna och deras undergrupper är just de oklara gränserna mellan dem. Medan en klassicistisk diktare strävade efter att följa den litterära traditionen, de uppställda reglerna och idealen är den moderna litteraturens författare präglade av romantikens tankar om originalitet och vill
19 Rydén, Per 1987. Domedagar: svensk litteratur efter 1800, s. 7. 20 Bergsten, Staffan & Elleström, Lars 2004. Litteraturhistoriens grundbegrepp, s. 107. 21 Nationalencyklopedin (nätupplaga), sökord: ”Genre”. Artikelförfattare: Hallberg, Peter. 22 Ibid. 23 Bergsten & Elleström 2004, s. 151. 5 inte gärna etikettera och placera sina verk i olika fack. Detta gör att användningen av genrebegreppet från 1800-talet och framåt är mer komplicerat än tidigare.24 För att litteratur med stora konstnärliga anspråk ska värderas högt är alltså originalitet ett viktigt kriterium. Bergsten och Elleström skriver att
(m)an skulle kunna formulera en lag eller princip som säger att ju högre upp på den konstnärliga rangskalan en roman befinner sig, desto mindre av dess särart och utmärkande egenskaper låter sig fångas i en enda genrebeteckning, medan det omvända förhållandet gäller för populärlitteraturen, där genreangivelsen ofta ganska uttömmande talar om vad för slags verk det rör sig om.25
Hur indelningen av olika sorters litteratur har gått till har skett på mycket olika sätt – vissa gånger har genrer skapats på yttre, formrelaterade kriterier, andra gånger på ämnets egenskaper eller särskilda motiv.26 Något som kan vara viktigt att komma ihåg är att en genrebeteckning framträder över lång tid, att en ny genre skapats är något som blir synligt först i efterhand.27 Det är med andra ord litteraturkritiker och litteraturforskare som drar genregränserna och dessa gränser är inte fastare än att de kan omförhandlas och flyttas genom omvärderingar.
1.5 Disposition
Efter att uppsatsens ämne och frågeställningar nu har presenterats följer ett kapitel om tidigare forskning inom ämnesområdet. Jag har delat upp detta andra kapitel i tre delar, där den första delen behandlar litteraturkritik i stort, den andra delen tar upp forskning kring recensenters mottagande av kvinnliga författares verk och den tredje delen tar upp inplacering av litteratur ur ett klassificeringsperspektiv. I kapitel 3 redogör jag för uppsatsens teoretiska bakgrund som utgörs av Yvonne Hirdmans teori om genussystemet samt av feministisk litteraturkritik. Det fjärde kapitlet innehåller en beskrivning av den metod som använts för genomförandet av uppsatsens undersökning. I kapitel 5 finns analysen av recensionsmaterialet, vilken redovisas bok för bok i den ordning böckerna utkommit. Sist i detta kapitel finns även en kort belysning av hur böckerna mottagits i Bibliotekstjänsts sambindningslista. I det sjätte kapitlet presenteras slutsatser och diskussion kopplade till den teoretiska ramen och i och med detta besvaras här uppsatsens frågeställningar. Sist i det sjätte kapitlet finns även en avslutande diskussion. En sammanfattning återfinns i kapitel sju och därefter följer en litteraturlista.
24 Ibid., s. 110. 25 Bergsten & Elleström 2004, s. 156. 26 Nationalencyklopedin (nätupplaga), sökord: ”Genre”. 27 Bergsten & Elleström 2004, s. 108. 6 2. Tidigare forskning
Följande kapitel är uppdelat i tre delar. Den första tar upp forskning om litteraturkritik i stort, den andra behandlar mottagandet av kvinnliga författares verk och den tredje delen tar upp bibliotekens inplacering av litteratur genom klassificering.
2.1 Litteraturkritik
Två viktiga genomgångar av svensk litteraturkritik är Per Rydéns (professor i litteraturvetenskap) Domedagar – svensk litteraturkritik efter 1800 (1987) och Tomas Forsers (kritiker och docent i litteraturvetenskap) Kritik av kritiken. Per Rydén undersöker i sin omfattande bok ett antal frågor om den svenska litteraturkritiken från det moderna genombrottet och framåt. Bland annat problematiserar han kritikerns uppgift och vad litteraturkritik är, han undersöker enskilda kritikers gärning och går igenom litteraturkritikens utveckling och hur kritiken sett ut under olika årtionden.
I Tomas Forsers Kritik av kritiken ges en belysning av litteraturkritiken såsom den sett ut och fungerat i 1900-talets svenska dagspress och även nordiska utblickar och jämförelser finns med. Forser tar bland annat upp de förändringar litteraturkritiken genomgått under 1900-talet. Recensioner är mycket beroende av sin kontext och när tidningarna eller samhället i vilka de verkar förändras, innebär det också förändringar för recensionernas form och funktion. Två sådana formmässiga förändringar som skett under 1900-talet är dels att recensionernas längd kortats, dels att recensionerna har fått annan placering i tidningarna. Forser ger exempel på recensioner från 1900-talets två första decennier som var 15 000 tecken långa28 och på 1950- och 60-talet var de ungefär 7000-10 000 tecken långa. Även under 1980-talet förekom recensioner som var mer än 9000 tecken långa, men nu utgjordes kulturmaterialet mer av en blandning av långa och korta recensioner. Kring år 2000 är runt 4000 tecken en normallängd på en recension i Dagens Nyheter och något mindre i Göteborgs-Posten.29
Under 1900-talets första hälft placerades recensionerna vanligen intill de politiska ledarkommentarerna, vilket pekar på att de då mer sågs som bildning än idag.30 Den uppdelning som under största delen av seklet gjordes, där konstkultur återfanns på ett ställe i tidningen och mer underhållningsbetonat material, intervjuer och kåserier på ett annat, bröts i slutet av 1900-talet när nöjesavdelningen och kulturdelen först lades bredvid varandra för att så småningom integreras med varandra i enlighet med det nya, breda kulturbegreppet.31
Forser diskuterar även värderingsproblematiken, belyser enskilda betydelsefulla kritiker som verkat eller verkar i svensk dagspress och går igenom litteraturkritikens villkor och genus. Forser konstaterar att litteraturkritiken länge var ett mansdominerat område där kvinnorna hade ett mycket begränsat utrymme:
Att spåra och studera kvinnliga kritikers verksamhet är en forskningsuppgift som kan förväntas resultera i beskrivningar av institutionsteorins svarta hål. Kritikerns offentlighet med dess offensiva upplysningsideal och myndiga påståelighet är i hög grad en manlig
28 Forser Tomas 2002 Kritik av kritiken, s. 26. 29 Ibid., s. 59, 78, 83. 30 Ibid., s. 23. 31 Ibid, s. 25. 7 historia. Men kritikens fundamentala produktionsvillkor, ensam med en bok, är ett deltidsarbete för hemarbetare. Antalet uppmärksammade kvinnliga kritiker under den litterära institutionens etableringsfas, när kritiken professionaliseras och blir yrkesverksamhet är därför uppseendeväckande litet.32
Han skriver vidare att 1970-talets kvinnorörelse bidrog till omläsningar av skönlitteraturen ur ett genusperspektiv och att forskning visade hur manligt präglad litteraturkritiken var, men att det ännu fanns ganska få kvinnliga litteraturkritiker på de viktiga positionerna. Inte förrän på 1990-talet ändrades detta och allt fler litteraturkritiska debatter började föras av kvinnor. Forser nämner debatten om mottagandet av Ann Jäderlunds lyrik, som initierades av Åsa Beckman, som en viktig vändpunkt: ”Från då är kvinnorna med i kritikens främsta led och det hörs vad de säger.”33
Om kvinnornas utrymme som litteraturkritiker skriver Line Berg i sin magisteruppsats Litteraturkritik och feminism. En undersökning med utgångspunkt i Klara Johansons position på det litterära fältet. Hon undersöker i uppsatsen ”det tidiga 1900-talets litteraturkritik i förhållande till den feministiska rörelsen som växte fram under samma tid, den kvinnliga kritikerns förutsättningar på det litterära fältet, samt hur Johansons betydelse som litteraturkritiker har bedömts”34. Berg visar bland annat att som litteraturkritiker har det ”fungerat som negativt kapital”35 att vara kvinna, att de kvinnliga litteraturkritikerna fick recensionsuppdrag med mindre prestige än de manliga och att de hade svårare att tillägna sig positioner på fältet.36
I artikeln ”Kritiska tankar – om litteraturkritiken och det litterära systemet”37 ger Johan Svedjedal (professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet) en analys av dagspressens litteraturkritik i olika avseenden och i förhållande till det litterära systemet. För att skapa en bakgrundsbild till vad litteraturkritik är och hur den fungerar har jag främst använt mig av denna text samt Tomas Forsers Kritik av kritiken.
2.1.1 Vad är en recension?
Vad säger då ovanstående verk om den grundläggande frågan om vad en recension är? Tomas Forser framhåller att det som skiljer recensionen från andra texter om litteratur, är värderingen. Kritikern formar sin bedömning utifrån såväl estetiska som intellektuella, politiska och moraliska kvaliteter både med utgångspunkt i vad han eller hon själv anser och i etablerade föreställningar om litteratur.38 Och Per Rydén definierar, som tidigare nämnts, litteraturkritik som ”den gradvisa institutionaliserade verksamhet, som består i att man tillägger ett litterärt verk värde och ger det en inplacering”.39
32 Forser 2002, s. 139. 33 Ibid., s. 140. 34 Berg, Line 2005. Litteraturkritik och feminism. En undersökning med utgångspunkt i Klara Johansons position på det litterära fältet, s. 53. 35 Ibid., s. 54. 36 Ibid., s. 53f. 37 Publicerad i Tidskrift för litteraturvetenskap nr 1/1998. 38 Forser 2002, s. 113. 39 Rydén, Per 1987, s. 7. 8 Om det finns något slags objektiva grunder för dessa värdebedömningar finns det olika åsikter om. Forser citerar i sin bok den ryske litteraturforskaren Jurij Lotman som hävdar att ”en dikts värde är ofrånkomligt kopplat till dess språkliga täthet och frånvaro av redundans”. Lotman ansluter sig därmed till den objektivistiska uppfattningen. Värdesubjektivisten menar däremot att en text får olika värden beroende på vem som läser den och att dessa värden hänger samman med till exempel läsarens kulturella utgångspunkt, kön, klass och perspektiv.40
En definition av recensionen som lyfter fram två andra viktiga sidor ger Forser i följande stycke, där han menar att dags- och kvällpressens recension är:
(e)n text om en annan text inskriven i massmediernas dramaturgiska krav och järnhårda lönelag. Stark eller svag är en sådan text alltid villkorad både av genrehistoriens formspråk och av journalistikens nu. Den handlar om en annan text. Men den handlar också själv och berättar då sin egen historia.41
Citatet pekar främst på två saker: Dels att en recension inte bara är en text som passivt beskriver och bedömer en annan text, utan att recensionerna också utgör en egen genre och konstform och att de berättar något eget. Författaren och akademiledamoten Birgitta Trotzig skriver om detta som en viktig utgångspunkt för kritikerns uppdrag. Hon skriver att det är viktigt att ”återupprätta respekten för åskådandet, betraktandet som en skapande verksamhet, exakt lika värdefull, exakt lika ’aktiv’ som konstnärens, bara med den skillnaden att den försiggår med andra medel”.42
Det andra som Forser framhåller i citatet är att de utgångspunkter och förutsättningar som recensioner i dags- och kvällspress är skrivna utifrån är starkt styrda av journalistikens allmänna villkor. Recensenten skriver ofta under stark tidspress och kan således inte alltid lägga ner så mycket tid på att läsa verket som han eller hon kanske önskar. Många gånger sätts rubriken inte av recensenten själv utan av redaktionen som inte sällan även går in och kortar texten.43 Det är inte heller säkert att recensenten alla gånger skriver om det den helst vill och är mest kvalificerad för, även om han eller hon givetvis kan vägra att skriva om vissa verk. Forser skriver att: ”Ett fåtal svenska litteraturkritiker tycks ha det så väl förspänt med etik och resurser, att de kontinuerligt kan verka i systemets marginaler och gå och vänta på att de skall ha något att säga”.44
Ytterligare en förutsättning som dags- och kvällspressens recensenter har att rätta sig efter är att de skriver för flera olika läsargrupper. De måste skriva så att de både kan nå fram till den stora grupp läsare som ”allmänheten” utgörs av och så att de kan tilltala litteraturvetarna, författarna och andra inom det litterära systemet. Litteraturkritiken är med andra ord en genre både för allmänheten och ”för och av eliter”45. Johan Svedjedal menar att för att klara sig som recensent under lång tid måste kritikern både kunna skriva för en stor läsargrupp och samtidigt visa ”det slags kulturella införståddhet som ackumulerar kapital i det litterära fältet.”46 Han menar att lösningen på detta ofta blir att
40 Forser 2002, s. 117. 41 Ibid., s. 20. (Originalets kursivering) 42 Trotzig, Birgitta 1972. Ingår i Nilsson & Yrlid Svensk litteratur i kritik och debatt 1957-70. s. 37. (Originalets kursivering) 43 Svedjedal 1998, s. 51. 44 Forser 2002, s. 13. 45 Svedjedal 1998, s. 51. 46 Ibid., s.51. 9 skriva mångtydigt och med hjälp av ironi.47 Jag vill i anslutning till denna beskrivning av litteraturkritiken, som är tydligt influerad av den franske kultursociologen Pierre Bourdieus begrepp, inflika att Bourdieus fältteorier eventuellt hade kunnat användas på min studie. Jag finner hans tankar och teorier relevanta för min studie, men med tanke på uppsatsens omfång har jag bedömt att perspektivet med feministisk litteraturkritik, som jag nu har anlagt på studien, är tillräckligt.
2.1.2 Om det litterära systemet och litteraturkritikens funktion
Det litterära systemet kan delas in i tre huvudled: produktionen, distributionen och konsumtionen. I produktionsfasen sänder författaren sitt manus till ett förlag. Om författaren är debutant, inte tidigare givits ut på förlaget eller inte har haft någon framgång hos kritiker eller med försäljning blir det en mycket grundlig genomgång i prövandet av eventuell publicering, och de allra flesta, över 90 procent av insända manuskript refuseras.48 I distributionsfasen sker, parallellt med att boken säljs till bokhandlar och bibliotek, en inplacering av verket i det litterära värdesystemet och i denna process utgör litteraturkritiken en viktig del.49
Hur stor makt har litteraturkritikern över författarens möjligheter att sälja böcker, vilka verk som kommer att finnas kvar en längre tid och vad förlagen ger ut? Litteraturforskaren Gunnar Hansson hänvisar i Den möjliga litteraturhistorien till undersökningar som han menar visar att ”den samtida kritiken har större inflytande än man kanske skulle vilja tro”. Detta eftersom de författare som från början hamnar i skymundan ofta har svårt att ändra på detta och få spridning hos läsare och andra kritiker. De åsikter kritikerna etablerar om en författare antas ofta av efterföljande kritiker.50 Även Lars Furuland (professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet) menar att kritiken spelar en avgörande roll för en författares möjligheter att nå ut och få spridning och skriver att ett verks inplacering i ett eller flera värderingssystem har ”stor betydelse för verkets möjligheter att nå fram till ett nämnvärt antal mottagare-läsare”.51 Svedjedal nyanserar dock bilden och enligt uppgifterna i hans artikel Kritiska tankar. Om litteraturkritiken och det litterära systemet räcker det inte med att en bok får bra recensioner för att den ska sälja bra, utan den måste också ”bli en ’nyhet’, behandlas i intervjuer, tv eller radio”. Däremot kan recensioner vara den utlösande faktorn som gör att detta sker.52 Andra värderingssystem än litteraturkritiken är bland annat litterära priser, artiklar, essäer, urvalslistor för folkbibliotek och i ett längre perspektiv inplacering i litteraturhistoriska verk och vilka böcker som hamnar på universitetens litteraturlistor.53 Furuland pekar också på att framväxandet av en ny strömning i litteraturen inte alls bara formas av författarna utan att det är ett ”resultat av ett samspel mellan författarna, förläggarna och kritikerna”.54
De litteraturkritiska forum som ur prestigesynpunkt betraktas som finast i Sverige är de nationella morgontidningarna, kvällstidningarna och några tidskrifter. På många ställen
47 Ibid., s.51. 48 Furuland Lars 1997. ”Litteratur och samhälle. Om litteratursociologin och dess forskningsfält” Ingår i Furuland, Lars & Svedjedal, Johan Litteratursociologi – texter om litteratur och samhälle, s. 39. 49 Ibid., s. 38. 50 Hansson, Gunnar 1995. Den möjliga litteraturhistorien, s. 43. 51 Furuland 1997, s. 38. 52 Svedjedal 1998, s. 57. 53 Furuland 1997, s. 41. 54 Ibid., s. 39. (Originalets kursivering) 10 är dock de regionala tidningarna mer spridda än till exempel Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och bilden blir därför en annan sett ur ett regionalt perspektiv. Även om de stora rikstäckande tidningarna enskilt har störst upplagor ger en sammanräkning av några landsortstidningar ett lika stort antal läsare och när vissa kritiker ibland har med samma recension i flera mindre tidningar kan de mycket väl nå ett större antal läsare än någon av de nationella morgontidningarna.55
Eftersom litterärt arbete - kritikeruppdrag, författarskap, översättningsjobb, forskning, lektörsjobb med mera - är så dåligt betalt ägnar sig de som jobbar inom området vanligen åt flera av dessa verksamheter. Svedjedal beskriver kritikern som att han eller hon ofta har kritikeruppdraget som ”en del av det litterära blandyrket”.56 Detta innebär att ett verk inte sällan kan behandlas av samma person i flera delar av det litterära systemet och att en kritiker kan ha flera lojaliteter. Till exempel kan den lektör som rekommenderat förlaget att ge ut ett visst verk sedan recensera samma bok i en dagstidning.57 Gunnar Hansson menar att skaran som bestämmer vilken litteratur som kommer att leva kvar är mycket liten och homogen, då de i stort sett har samma utbildningsbakgrund, ett gemensamt kulturarv och delar uppfattningar av vad som bör tillskrivas estetiska och litterära kvaliteter.58
I studiet av recensioner framhåller Svedjedal att recensioner kan behöva ses i en större kontext och inte bara var för sig. Han skriver att ”en recension kan vara en del av en större polemik mellan olika litterära läger eller tidningar, en fejd som egentligen inte har något med författaren ifråga att göra”.59 Detta har jag försökt ha i åtanke vid min analys av recensionerna för att få fram en sammansatt bild.
Forser menar att recensioner ofta bygger på vilka tidigare recensioner samma författare har fått:
Inte sällan kan man beskriva verksamheten genom att påstå att det delvis är den förra boken som recenseras. Kritikern har tagit in den allmänna kollegiala meningen om föregående verks värde och justerar mer eller mindre medvetet sin bedömning av det nya verket utifrån det. Så att han eller hon inte hamnar för långt ifrån den förmodade mittfåran.60
Vad gäller böckerna i min undersökning är fyra debutböcker och recensenterna har i de fallen inte fått någon bild av författarna genom tidigare recensioner, däremot har mottagandet av tidigare böcker om ätstörningar säkerligen påverkat. En av författarna (Åsa Ericsdotter) har givit ut en bok tidigare som överlag fick positiv kritik och uppmärksamhet och detta kan påverka hur recensenterna bedömt hennes andra bok Kräklek.
På frågan om vilken funktion litteraturkritiken fyller kan man ge väldigt olika svar. Svedjedal skriver att kritikern både kan ses som ”en person som bidrar till samhällets kritiska självreflexion” och som en marknadsförare som påminner om att en ny bok kommit ut.61 Birgitta Trotzig skriver däremot såhär om kritikens funktion:
55 Svedjedal 1998, s. 57f. 56 Ibid., s. 51. 57 Ibid., s. 52. 58 Hansson 1995, s. 46. 59 Svedjedal 1998, s. 51. 60 Forser 2002, s. 169. 61 Svedjedal 1998, s. 52f. 11
Kritikern har en enda uppgift, och den är positiv, konstruktiv: att genom att visa exempel på en reaktion, exempel på ett personligt förhållande till ett konstverk bana väg för andra reaktioner, lika personliga. Att visa den räckvidd och betydelse konstupplevelsen kan ha i ett människoliv.62
2.2 Mottagandet av kvinnliga författares verk
Den amerikanska feministen och författaren Kate Millets avhandling Sexual Politics, som utkom 1969 och litteraturforskaren Mary Ellmans Thinking about Woman från 1968, är två viktiga verk från 1960/70-talets feministiska litteraturforskning. Lisbeth Larsson (professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet) benämner i sin artikel ”Feministisk litteraturkritik i förvandling” dessa två som portalverk inom fältet.63 Kate Millet visar i Sexual Politics vad manliga författare, som senare kanoniserats av litteraturkritiken, skrivit om kvinnor och sexualitet och hur dessa föreställningar spridits. Mary Ellman pekar i Thinking about Women på de stereotyper som finns i det som manliga kritiker och författare skrivit om kvinnor. De amerikanska litteraturforskarna Sandra M. Gilbert och Susan Gubar utkom 1974 med Madwoman in the attic som är ett annat betydelsefullt verk. Gilbert och Gubar menar att kvinnors berättelser måste bli dubbla i ett samhälle som förnekar dem såväl som personer som författare och att det under den anpassade övre texten i kvinnliga författares verk finns en annan text som är upprorisk och okonventionell.64
I Stjärnor utan stjärnbilder. Kvinnor och kanon i litteraturhistoriska översiktsverk under 1900-talet analyserar Anna Williams (professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet) litteraturhistorieskrivningen ur ett genusperspektiv. Williams har granskat 15 litteraturhistoriska verk utgivna i Sverige under perioden 1916 - 1996 och undersökt vilket utrymme kvinnliga och manliga författare fått i dessa och hur de presenteras. Undersökningen består dels av en kvantitativ del som visar hur stor andel som är kvinnor respektive män av författarna som tas upp i litteraturhistorierna och hur stort utrymme de får i antal rader. Dels av en kvalitativ del som analyserar hur författarna är inplacerade i litteraturhistorien och vilka formuleringar som används för att beskriva de kvinnliga respektive manliga författarna och deras verk. Williams undersökning visar tydligt att de manliga författarna under alla de undersökta perioderna av 1900-talet är norm i litteraturhistorien och att de kvinnliga författarnas texter ges ett mindre utrymme och ofta slås samman och placeras under särskilda kapitel om ”kvinnolitteratur”. Även i de avdelningar av de litteraturhistoriska verken som ger de kvinnliga författarna ett större utrymme hålls den manliga normen kvar och kvinnorna särskiljs från det allmängiltiga. Intressant nog visar Williams studie att i de avsnitt som beskriver 1960- 80-talets litteratur är andelen kvinnor lägre än i de tidigare undersökta perioderna. 26 procent av författarna som tas upp från 1960-80-talet är kvinnor att jämföra med 1880- talets författare där 27 procent är kvinnor, 1910-talet där 40 procent är kvinnor och 1930-talet vars andel kvinnliga författare som omnämns är 29 procent.65 Även de verk som sträcker sig in på 1990-talets litteratur visar samma mönster: I Litteraturens historia i Sverige innehåller till exempel kapitlet om 1990-talet 24 män och 6 kvinnor.66
62 Trotzig 1972, s. 37. 63 Larsson, Lisbeth 2002. Ingår i Bergsten, Staffan Litteraturvetenskap – en inledning, s. 115f. 64 Ibid., s. 117f. 65 Williams, Anna 1997. Stjärnor utan stjärnbilder. Kvinnor och kanon i litteraturhistoriska översiktsverk under 1900-talet, s. 152. 66 Ibid., s.168. 12 Möjligen har det funnits färre kvinnliga än manliga författare under de tidigast undersökta perioderna, men en titt i till exempel Nordisk kvinnolitteraturhistoria67 visar att det i Sverige, under alla perioder, funnits många kvinnliga författare som uppenbarligen inte har kommit med i de litteraturhistoriska verken.
Williams visar att verk av kvinnliga författare oftare benämns ”bekännelselitteratur” och att det biografiska betonas i större utsträckning än i mäns romaner som behandlar ungefär samma ämnen. Analyser av de kvinnliga författarnas formspråk och metoder fattas i många fall. Medan de kvinnliga författarna ofta placeras i särskilda kapitel om kvinnors litteratur beskrivs männens litteratur som det allmänna. Ett tydligt exempel är hur Ulf Lundells roman Jack från 1976 beskrivs. Den presenteras som en allmängiltig generationsroman i litteraturhandböckerna, det nämns inte att Lundells huvudperson och romanens synvinkel är manlig. I Litteraturens historia i Sverige beskrivs till exempel Lundells romaner, och då främst Jack, som ”de mest autentiska dokumenten om samtidens ungdom, dess jargong och desperata livsföring”.68
Williams pekar på att det inte finns några skäl att placera kvinnliga författare under särskilda rubriker, utan att läsaren istället skulle vinna på att de kvinnliga författarna placerades bredvid sina manliga kollegor under de ”vanliga” rubrikerna om litterära epoker och strömningar.69 Jag har i kapitlet ”Slutsatser och diskussion” använt vissa av Williams resultat som jämförelsematerial till min undersökning.
Om bekännelselitteratur skriver Maria Mattson i sin uppsats Kvinnlig bekännelselitteratur: Ett försök att definiera och inringa en litterär genre (1979) och Ann-Louise Jonsson i Får man skriva så här? En feministisk undersökning av mottagandet i recensioner i svensk dagspress av fyra romaner av bekännelsekaraktär (2005). Mattson jämför i sin uppsats, som handlar om kritikermottagandet av 1970- talets bekännelselitteratur, mottagandet av två böcker skrivna av manliga författare: Ulf Lundells Jack och Henrik Tikkanens Brändövägen 8, Brändö tel 35 med två skrivna av kvinnliga författare: Agneta Klingspors Inte skära bara rispa och Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna. Recensionerna av de manliga respektive kvinnliga författarna skiljer sig tydligt. Exempelvis anses Det mest förbjudna nästan uteslutande vara en privat bok, medan ordet ”generationsroman” som pekar på en hög grad av allmängiltighet används flitigt i recensionerna av Jack. Ett tydligt exempel på detta visar också Åsa Moberg i en artikel i Aftonbladet 1976, som Mattson citerar ur. Moberg jämför i artikeln Expressens recensioner av Jack och Det mest förbjudna:
Expressen om Jack: 'Han tänder på en vecka i sträck och cyklar sedan mellan badplatserna, jagar brudar och lever sommarens glada dagar. Det finns en spontanitet och oemotståndlig livsglädje i dessa orgiastiska upptåg, det är ett perspektivlöst men glatt och positivt uppror!' Expressen om Anna: 'Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, men på latsidan ligger hon icke'.70
Ann-Louise Jonsson skriver i sin magisteruppsats från 2005 om hur recensenter mottog Unni Drougges Andra sidan Alex, Carina Rydbergs Den högsta kasten, Gunilla Linn
67 Nordisk kvinnolitteraturhistoria är utgiven i 5 band 1993-2000, redaktion Elisabeth Møller Jensen m.fl. 68 Williams 1997, s.171. 69 Ibid., s.169. 70 Mattson, Maria 1979. Kvinnlig bekännelselitteratur – ett försök att inringa och definiera en litterär genre, (Uppsats för litteraturvetenskapligt proseminarium), s. 20. Mattson har hämtat citaten ur en artikel av Åsa Moberg i Aftonbladet 761019. 13 Perssons Livstecken och Annika Sundbaum-Melins Singel i Sumpan. De fyra böckerna är utgivna under 1990- och 2000-talet och Jonsson jämför delvis med hur mottagandet av 1970-talets bekännelselitteratur såg ut. Jonsson visar bland annat hur romanerna ofta ses som något privat, något som författarna skrivit i terapeutiskt syfte och borde ha hållit för sig själva. Romanerna ges därmed sällan en allmängiltig status.71 Hon använder också begreppet ”könsanalog reception”, som från början är Mary Ellmans, men som senare har använts av bland andra litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström. Begreppet innebär att kritikern ”förhåller sig till en kvinnas text som om den vore hennes person, vilket leder till att det faktum att författaren är kvinna avspeglas i recensionen”.72 Beskrivningen av den litterära texten kan till exempel kopplas till något traditionellt kvinnligt som matlagning, sömnad, moderskap eller kvinnans kropp. Recensenten ”fastnar” därmed i att författaren är kvinna. I Witt-Brattströms undersökning fanns exempel på recensenter som skrev att Moa Martinsons ”födde fram” sina böcker eller ”vävde ihop dem”. Jonsson hittar i begränsad omfattning exempel på detta även i sitt material. Jonsson har ur detta begrepp utvecklat, vad hon benämner ”inbjudande könsanalog reception”, med vilket hon menar att kritikerna tenderar till att recensera den kvinnliga författaren själv och hennes liv istället för att koncentrera sig på böckerna.73
I magisteruppsatsen Kvinnlig författare och popularitet – en svår kombination? Analys av värderingsmönster i behandlingen av Marianne Fredrikssons författarskap i litteraturkritik och litteraturhistoriska verk studerar Sara Hagström mottagandet av Marianne Fredrikssons böcker både ur ett feministiskt och ett populärlitterärt perspektiv. Hon konstaterar att Fredriksson, som är omtyckt av många läsare, men som fått en ganska hård behandling av litteraturkritiker, ofta särbehandlas och inte sätts in i större sammanhang.74 Hennes litteratur betecknas ofta som kvinnlig och privat och får en hel del hånfulla recensioner.75 Hagström pekar på att hur en författare blir behandlad i litteraturkritiken ofta ligger till grund för hur han/hon sedan presenteras i litteraturhistoriska översiktsverk och att det verkar vara svårt för litteraturhistorikerna att bryta med den bild kritikerna etablerat.76 På samma sätt är det säkerligen svårt för bibliotekarier att i sina uppgifter med till exempel inköp och litteraturförmedling ompröva och bryta med redan etablerade bilder av författare. Och eftersom det är en omöjlighet för bibliotekarier att själva läsa alla verk är de många gånger beroende av recensioner och andra texter om litteratur.
Precis som Mattson, Jonsson och Hagström studerar jag recensioner av kvinnliga författares verk. Våra undersökningar skiljer sig dock åt på några sätt. Hagströms undersökning fokuserar på mottagandet av en etablerad författares flera verk och vilket eventuellt samband det finns mellan recensionerna och behandlingen av författaren i litteraturhistoriska verk. Även i Mattsons och Jonssons undersökningar är flera av författarna etablerade. I min undersökning är fyra av fem debutanter. Jag anser i detta avseende att våra undersökningar kan komplettera varandra. Uppsatserna har för mig
71 Jonsson, Ann-Louise 2005. ”Får man skriva såhär?” En feministisk undersökning av mottagandet i recensioner i svensk dagspress av fyra romaner av bekännelsekaraktär, s. 66f. 72 Ibid., s 21. 73 Ibid., s. 37f. 74 Hagström, Sara 2001. Kvinnlig författare och popularitet – en svår kombination? Analys av värderingsmönster i behandlingen av Marianne Fredrikssons författarskap i litteraturkritik och i litteraturhistoriska verk, s. 49. 75 Ibid., s. 33. 76 Ibid., s. 48. 14 fungerat som inspiration och i liten utsträckning använder jag även deras resultat som jämförelsematerial. Jag har även inspirerats av Jonssons uppsats i fråga om utformningen av undersökningsmetoden, att läsa recensionerna flera gånger och enligt den hermeneutiska cirkeln växelvis titta på delar av texten och hela texten, då detta framstod som ett lämpligt genomförande. Jag har dock använt en annan metodbok att utgå ifrån och har format metoden efter vad som bäst passar mitt material och mina frågor.
2.3 Att namnge och inplacera litteratur
I recensioner bedömer alltså litteraturkritiker, som Per Rydén skriver, verks litterära värden och ger dem inplaceringar. Dessa inplaceringar innebär att recensenten på olika sätt placerar in den aktuella boken i ett sammanhang genom att koppla den till andra litterära verk, författare, stilinriktningar eller epoker. Hur dessa inplaceringar och benämningar görs är, som tidigare nämnts, av betydelse för de bilder av böcker och författare som skapas. Det är dock inte bara genom litteraturkritiken som böcker namnges och placeras in bland annan litteratur. När boken klassificeras och inordnas i bibliotekens kataloger sker en annan inplaceringsprocess där katalogiseraren/klassificeraren är med och påverkar hur boken presenteras för låntagaren: vad i boken som lyfts fram, vem som förväntas läsa boken och hur boken kopplas till annan litteratur. Hope A. Olson, kanadensisk forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap, beskriver processen såhär:
Naming is the act of bestowing a name, of labelling, of creating an identity. It is a means of structuring reality. It imposes a pattern on the world that is meaningful to the namer. Each of us names reality according to our own vision of the world built in past meanings in our own experience.77
Att inordna en bok i bibliotekskatalogen är alltså ingen objektiv process, utan den påverkas oundvikligen av den som klassificerat/katalogiserat och av hur klassifikationssystemet som använts är uppbyggt.
Inom biblioteks- och informationsvetenskap har flera forskare undersökt olika klassifikationssystem utifrån ideologiska perspektiv, hur de speglar samhällen i vilka de är konstruerade. Hope A. Olson är en av dem som har forskat på ämnet utifrån ett feministiskt perspektiv. I The power to name. Locating the limits of subject representation in libraries undersöker hon klassifikationssystemet Dewey Decimal Classification (DDC) och ämnesordslistan The Library of Congress Subject Headings (LCSH). Olson skriver att trots systemens ambitioner att vara universella, så är det tydligt att de är kulturellt specifika och att de speglar de ideologier och fördomar som finns i de samhällen i vilka de är skapade.78
Hon pekar, ur feministisk synvinkel, främst på tre problem som förekommer i dessa system, men som hon menar även tenderar att förekomma i alla klassifikationssystem: att kvinnor behandlas som det avvikande till en manlig norm, att systemen placerar frågor som rör kvinnor för sig och därmed separerar dem från annan kunskap och att
77 Olson, Hope A. 2002. The power to name. Locating the limits of subject representation in libraries, s. 4. 78 Ibid., s. 12. 15 ämnen som rör kvinnor försummas.79 Hon tar till exempel upp att det finns många avdelningar i LCSH som sätter fokus på kvinnor som de andra, som inte tillhör normen. Det finns många rubriker av typen ”Computers and women”, ”Homeless women”, ”HIV-positive women”, ”Libraries and women”, ”Women--languages”, medan dessa avdelningar saknar motsvarigheter för män. Det finns inga avdelningar som heter ”Computers and men”, ”Men--languages” och så vidare, trots att många böcker som handlar om till exempel datorer ofta bara inkluderar män. Dessa böcker ses därmed som generella, som att de handlar om alla, medan böcker om kvinnor i förhållande till olika ämnen ses som specifika och som undantag till en manlig norm.80
Liknande mönster finns även i Klassifikationssystem för svenska bibliotek (SAB). Maria Axelsson belyser i sin magisteruppsats från 2004 DDC och SAB ur ett feministiskt perspektiv. Hon finner bland annat att de termer som finns i SABs ämnesordsregister och som inleds med kvinnlig/kvinnliga, till exempel kvinnliga politiker, kvinnliga författare, kvinnliga resenärer är tio gånger fler än de som inleds med manliga.81
Olson undersöker i sin bok hur ett antal böcker har inplacerats med LCSH och DDC. De flesta av dessa böcker är facklitteratur, men några av dem är skönlitterära. En skillnad mellan till exempel DDC och SAB är att i SABs skönlitterära avdelning, H, genreindelas böcker i princip enbart efter form (romaner, noveller, poesi, dramatik, folkdiktning etc.), medan det i DDCs skönlitterära avdelning även är möjligt att gå vidare och uttrycka teman, ämnen, perspektiv och liknande.82
Men även då SABs huvudschema inte delar in skönlitteratur efter ämne används ibland ämnesordslistor för att uttrycka skönlitterära böckers ämnen i katalogposterna. Om förutsättningarna för att ämnesindexera skönlitteratur skriver Per Nilsson i sin magisteruppsats Indexeringens dilemma. En analys av förutsättningarna för ämnesindexering av skönlitteratur i förhållandet mellan indexeringen och dess objekt. (2006). Nilsson konstaterar att intresset för indexering av skönlitteratur har ökat de senaste åren och att många verkar anse att det finns ett behov av och ett värde i att kunna söka skönlitteratur efter ämne.83 Flera av de forskare Nilsson hänvisar till menar dock att det är mer problematiskt att ämnesindexera skönlitteratur än facklitteratur, bland annat på grund av att det i skönlitteraturens natur ligger att den kan läsas och tolkas på många olika sätt.
Svensk biblioteksförening publicerade år 2004 två ämnesordslistor för indexering av skönlitteratur för barn respektive vuxna samt en handledning för hur indexeringen ska gå till. Nilsson analyserar i sin uppsats ämnesordslistan för indexering av skönlitteratur för vuxna utifrån teoretisk forskning om indexering och Theodor W. Adornos kulturteori.84 Analysen visar, enligt Nilsson, ett nedslående resultat vad det gäller
79 Ibid. 2002, s. 9. 80 Olson 2002, s. 152-156. 81 Axelsson, Maria 2004. Kvinnan: mannen::alternativet:normen. Ett feministiskt perspektiv på klassifikation, s. 46. 82 Bengtsson, Ann-Sofie & Markovic, Sladjana 2004. Skönlitteraturens genrer: en analys av två universella klassifikationssytem, s. 83. (I SAB är enda undantaget från indelningen efter form på avdelning H essäer, som i vissa fall även kan indelas efter innehåll, Bengtsson & Markovic 2004, s. 83.) 83 Nilsson Per 2006. Indexeringens dilemma. En analys av förutsättningarna för ämnesindexering av skönlitteratur i förhållandet mellan indexeringen och dess objekt, s. 2. 84 Nilsson 2006, s. 1ff. 16 möjligheterna för, och lämpligheten till, att ämnesindexera skönlitteratur och att förhållandet mellan ”indexeringens och skönlitteraturens olika egenskaper framstår som fyllt av olösliga motsättningar.”85 Han citerar i slutet av sin uppsats den brittiska författaren Jeanette Winterson, som är mycket tveksam till indexering av skönlitteratur:
I think that indexing fiction would be a terrible idea. Fiction is there to free us from the tyranny of our own perceptions, to take us to another world where, for a time, the concerns of our everyday lives are suspended. […] Students and sub-academics should not be encouraged to imagine that a work can be defined or even understood simply by the topics it contains. No. We need what magic remains in this little life. Let’s not nail it down only to find it has disappeared. Think of all those fairy stories where a greedy or stupid man tries to imprison a sprite or a genii or to contain a stash of goblin treasure. In the morning nothing is left but the container.86
Nilsson konstaterar att Winterson i citatet ifrågasätter varför man ska kunna söka skönlitterära böcker utifrån vilka ämnen de handlar om, eftersom skönlitterära böckers ämnen inte är det som är viktigt. Hon uttrycker också en rädsla för att det stora, viktiga som skönlitteraturen innehåller riskerar att förvanskas av att indexeras, samt att indexeringstermerna riskerar att skymma böckernas egentliga innehåll.87
Susan M. Hayes, verksam vid New York University, hoppas dock på att ämnesindexering av skönlitteratur ska bli standard i bibliotekskatalogerna. I en artikel undersöker hon möjligheterna för att ta litteraturkritik till hjälp vid ämnesindexering av skönlitteratur. Hennes frågeställning rör både om litteraturkritik kan användas som underlag för att ämnesbestämma skönlitterära böcker och om kritiken kan erbjuda en terminologi som kan användas vid indexeringen. Hayes kommer bland annat fram till att ”popular criticism”, med vilket hon avser recensioner i publikationer som kommer ut dagligen eller månadsvis, är mer användbar än mer akademisk litteraturkritik. Detta eftersom språket som används i populära publikationers recensioner ligger närmare den terminologi som finns i LCSH och eftersom den akademiska litteraturkritiken innehåller mer skilda och komplexa uttryck för ämnesinnehållet som är svåra att översätta till ämnestermer.88
Recensioner kan ur detta perspektiv även bli viktiga för att de påverkar bibliotekens arbete med klassificering och katalog. Hur böcker inplaceras i bibliotekens kataloger och med vilka följder är intressant och klassificering hade eventuellt också kunnat vägas in i min studie. Men då jag måste avgränsa undersökningen och det redan finns ganska många uppsatser inom biblioteks- och informationsvetenskap med utgångspunkt i teorier om klassifikation och indexering, har jag valt att lägga mitt fokus på litteraturkritiken och att belysa den ur ett feministiskt perspektiv. Genom att här kort ha gått in på denna angränsande problematik hoppas jag dock kunna sätta in min studie i ett större sammanhang, som synliggör dess relation till andra delar av det litterära systemet.
85 Ibid., s. 48. 86 Nilsson, Per s. 48. (Nilsson har hämtad citatet av Winterson i Bradley, Philip (1989). ”Indexes to work of fiction: The views of producers and users on the need for them. The Indexer, vol. 16, no. 4, s. 241.) 87 Nilsson 2006, s. 48. 88 Hayes, Susan M. 2001. Use of Popular and Literary Criticism in Providing Subject Access to Imaginative Literature. Cataloging & Classification Quarterly. Vol.32, nr. 4. s. 91-92. 17 3. Teoretiska perspektiv
Jag kommer i detta kapitel att gå igenom uppsatsens teoretiska ram. I avsnitt 3.1 redogör jag för Yvonne Hirdmans teori om genussystemet och i 3.2 behandlas feministisk litteraturkritik.
3.1 Genussystemet
Yvonne Hirdman, som är professor i historia, presenterar i Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning ett sätt att problematisera och tänka kring förhållandet mellan könen. I artikeln, som första gången publicerades 1988, förespråkar Hirdman inledningsvis en övergång från användningen av begreppet ”socialt kön”, som tidigare användes, till genus. Genus sätter, enligt Hirdman, namn på ”vår allt större förståelse om hur manligt och kvinnligt ’görs’”.89 Genom att använda begreppet ”genussystem”, pekar Hirdman på att vi kan synliggöra en struktur som annars skulle vara dold: ” … den avtecknar sig ur virrvarret. Vi utpekar ett förhållande som annars inte skulle ha observerats. Därmed problematiserar vi det självklara, omvandlar det, ifrågasätter det”.90 Systemets två bärande bjälkar är, enligt Hirdman, dikotomin och hierarkin. Med dikotomin avses ”isärhållandets tabu, manligt och kvinnligt bör inte blandas”. Hierarkin innebär att mannen gjorts till norm, att det är män som är människor och därmed utgör normen för vad som är normalt och allmängiltigt. Hirdman menar att det är genom isärhållningen som den manliga normen legitimeras. Kvinnor är givetvis medskapande i den process som genussystemet innebär, vi är lika inne i detta system som män, trots att vi har en lägre social status.91 Genussystemet visar sig med varierande grad av tydlighet i olika samhällen. Hirdman skriver att: ”…ju mer differentierat ett samhälle blir, ju subtilare och mer komplexa blir isärhållandets/segregeringens uttryck och konsekvenser”.92
3.2 Feministisk litteraturkritik
Den amerikanska litteraturforskaren Joanna Russ skriver i How to suppress women’s writing om hur litteraturkritiker och litteraturforskare genom historien på olika sätt undertryckt kvinnliga författares verk och fått dem att framstå som dålig litteratur eller mindre betydelsefull. Jag kommer i detta avsnitt att presentera en del av Russ’ tankar och även resonemang på samma tema av författaren Virginia Woolf, den danska litteraturforskaren Pil Dahlerup och Dagens Nyheter-kritikern Åsa Beckman, för att i den senare delen av uppsatsen kunna använda detta som bakgrund och belysning av min undersökning och se om de nutida recensenterna i mitt material använder någon av dessa strategier.
Ett tidigt använt sätt att förminska kvinnors litteratur kallar Russ för ”denial of agency”, vilket innebär att recensenten hävdar att författarinnan i fråga inte skrivit sitt verk själv. Bland andra systrarna Brontë råkade ut för att recensenter spekulerade om huruvida de verkligen skrivit sina böcker själva eller om det i själva verket var deras bror Branwell
89 Hirdman, Yvonne 1997. ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnans sociala underordning” Ingår i Furuland, Lars & Svedjedal, Johan Litteratursociologi- texter om litteratur och samhälle. s. 104. 90 Ibid., s. 412. 91 Ibid., s. 404ff. 92 Ibid., s. 405. 18 som skrivit dem.93 Två mer subtila varianter av denna strategi är att hävda antingen att verket inte kommit till under författarinnans kontroll utan på något mystiskt sätt mer eller mindre skrivit sig självt eller att författarinnan inte är ”kvinna”. Russ exemplifierar det senare med ett förord till Sylvia Plaths Ariel där följande beskrivning finns: ”Sylvia Plath becomes … something imaginary, newly, widely, created – hardly a person at all or a woman, certainly not a ’poetess’.”94
En annan strategi benämner Russ ”pollution of agency”, vilket innebär att recensenten hävdade att författarinnan i sitt skrivande var neurotisk, onormal, omoralisk, opassande eller inte tillräckligt angenäm. Många exempel på detta finns att hämta från senare hälften av 1800-talet och Russ menar att detta troligen var en anledning till att många kvinnliga författare antog manliga pseudonymer under denna tidsperiod, då anonymiteten samtidigt övergavs. Medan recensenter under 1800-talet beskrev en författarinnas verk som ansågs oacceptabelt med begreppet ”impropriety”, övergick de, enligt Russ, sedan till att använda ordet ”confessional”, som används om viss litteratur än idag. Begreppet används ibland för att beteckna verket som för privat och därmed inte litteratur.95
Att värdera en sorts upplevelser som värdefullare och viktigare än andra benämner Russ ”the double standard of content”. Vad det gäller kön görs den manliga erfarenhetsvärlden viktigare, eftersom mannen är norm. Virginia Woolf skriver såhär om detta i Ett eget rum:
Och eftersom en roman på detta sätt svarar mot levande livet, är dess värden i viss utsträckning det levande livets. Men det är tydligt att kvinnornas värden mycket ofta skiljer sig från det andra könets värden; naturligtvis är det så. Men det är den maskulina värdesättningen som har överhanden. Grovt talat, är fotboll och sport ”viktiga ting” medan modeintresse och klädköp är ”bagateller”. Och denna värdesättning överförs oundvikligen från livet till litteraturen. Det här är en viktig bok, anser kritikern, därför att den handlar om krig. Det här är en obetydlig bok, därför att den handlar om känslolivet hos kvinnor i en salong. En scen på slagfältet är viktigare än en scen i en butik – överallt och på långt mer subtila sätt existerar denna skillnad i värden.96
Att vetskapen om vilket kön författaren har påverkar kritikerns recension pekar Russ på med ett exempel från 1847 då en roman av en okänd författare gavs ut i England. Boken beskrevs i recensioner som ”powerful and original”. Inte alla tyckte om den, men många upphöjde den och beskrev författaren som ”a promising, possibly, great new writer”. En recensent beskrev, enligt Russ, bokens språk som tillhörande en ”Yorkshire farmer or a boatman or of frequenters of ’bar-rooms and stemboat saloons’”. När samma roman, Wuthering Heights, sedan publicerades 1850 med författarnamnet Emily Brontë utsatt, beskrevs istället författaren som ”a little bird fluttering its wings against the bars of its cage”. Boken beskrevs nu främst som en kärlekshistoria och i recensionerna ägnades större andel av utrymmet till beskrivningar av författarinnans liv och inte lika stor del till verket.97
Exemplet är från mitten av 1800-talet, men även senare har liknande studier gjorts. I Feministiska litteraturanalyser 1972-2002, finns artikeln Omedvetna attityder hos en
93 Russ, Joanna 1983. How to suppress women´s writing, s. 21. (Russ kursivering) 94 Ibid., s. 23. 95 Ibid., s. 25f. 96 Woolf, Virginia 1958. Ett eget rum och andra essäer, s. 86. 97 Russ 1983, s. 42f. 19 recensent skriven av Pil Dahlerup. Dahlerup har granskat två recensioner som båda behandlar diktsamlingar av Cecil Bødker. De är skrivna av samma recensent och i samma tidning, men med skillnaden att recensenten vid första diktsamlingen Maskrosor utgiven 1955 trodde att författaren var en man, medan han vid recensionen av Virvlande hästar från 1956 visste att Bødker var en kvinna. Båda recensionerna är mycket positiva, men beskrivningarna av författaren och boken ser helt olika ut i dem. Dahlerup beskriver det som att recensenten ”konsekvent daltar med skaldinnan och på så vis oskadliggör henne”.98 Ordet ”liten” används många gånger i den senare recensionen. Bødker beskrivs där som en ”liten klar och behaglig källa”, som sägs skriva ”en liten dikt om livet” och vara bra på ”den lilla, väl träffande iakttagelsen”. Överhuvudtaget används fler adjektiv i denna recension, medan recensenten i den första recensionen använder verb för att beskriva författaren: ”han kan fabulera, se syner, höra ljud och känna dofter”. Verben ”kan” och ”vill” är frekventa i denna recension och poeten framstår här som en resolut och kunnig person. Beteckningen ”diktare” används bara om ”mannen” och dennes texter beskrivs som ”naturdikter”, ”diktsamling”, ”dikt”, medan recensenten i beskrivningen av den senare boken har ersatt sådana uttryck med ”naturskildring”, ”strofer”, ”samling” etc.99 Så även om båda böckerna får positiv kritik, framstår det som att den diktsamling recensenten tror är skriven av en man är mer betydelsefull än den andra.
”Denial by false categorizing” kallar Russ det att förminska litteratur eller författare genom att utestänga dem från den ”rätta” kategorin och kategorisera dem som något annat. Russ hänvisar till exempel till äldre uppslagsböcker i vilka kvinnliga konstnärer (och författare, musiker) omnämns i första hand som fruar, mödrar, systrar eller döttrar till manliga konstnärer.100 För litteraturen specifikt pekar Russ på att orden ”regionalism” och ”genre” ofta använts av litteraturkritiker och -forskare på ett sådant sätt att kvinnliga författare utestängts från de ”rätta” kategorierna. Hon exemplifierar detta bland annat med att fråga sig varför en författare som Willa Cather (som enligt Russ skriver om ”several large, western states”) ofta beskrivs som regionalist medan till exempel William Faulkner, som enligt Russ skriver om ett betydligt mindre geografiskt område inte benämns som regionalist? Hon skriver att:
It seems clear that the label regionalist, so often applied to woman writers, indicates not only that the writer in question concentrates on a particular region, but also that the work is thereby limited (and not of ”broad” interest) and therefore of interest not primarily for literary reasons but for its sociological or qausihistorical interest. The ”regionalist” is a second-rate fictioneer, a documentary-maker manqué(e).101
Vad gäller genre menar Russ att begreppet kan fungera som falsk kategorisering till exempel genom att verk som inte passar in i det etablerade genresystemet antingen kan sägas tillhöra en viss genre, men vara ett dåligt exemplar inom den eller att verket inte sägs passa in någonstans.102
Russ menar att en del kvinnliga författare som trots allt kanoniserats och blivit en del av litteraturhistorien drabbas av förminskning genom ”isolation”. Det innebär att en
98 Dahlerup, Pil 2005. ”Omedvetna attityder hos en recensent” Ingår i Arping, Åsa & Nordenstam, Anna Feministiska litteraturanalyser 1972-2002, s. 21. 99 Ibid., s. 22f. 100 Russ 1983, s. 49. 101 Ibid., s. 53. 102 Ibid., s. 53. 20 föreställning skapas om att författaren finns med i litteraturhistorierna med anledning av endast ett verk, medan författarens övriga verk osynliggörs. Detta kan i en förlängning leda till att det bara går att få tag på ett verk av en författare och att allmänheten endast känner till detta enda verk. Russ exemplifierar med hur svårt det är att i USA få tag på någon annan bok av Mary Shelley än Frankenstein eller någon annan bok av Charlotte Brontë än Jane Eyre.103 Russ skriver även om att kvinnliga författare ofta är mycket underrepresenterade i litteraturhistoriska verk och att detta lett till att försvåra för efterföljande generationer av kvinnliga författare, eftersom de berövats förebilder, modeller, tradition.104
Tilläggas kan att Russ menar att vissa av de sätt på vilka kvinnors litteratur förminskats genom historien, även använts i behandlingen av till exempel arbetarklasslitteratur och annan litteratur skriven utanför den normgivande gruppen.105
1988 pågick på svenska kultursidor en debatt om mottagandet av kvinnlig poesi. Den initierades av kritikern Åsa Beckman som reagerat på recensionerna av Ann Jäderlunds diktsamling Som en gång varit äng. Beckman menade att de manliga kritikerna måste lära sig läsa ”könsöverskridande”. Såhär skriver hon själv om debatten i Att läsa perverst – könet som faktor i redaktionsarbetet:
Att män inte skulle kunna läsa och förstå kvinnliga texter och tvärtom, det är ett absurt påstående. Men kanske är det så att kvinnor i motsats till män tvingas lära sig läsa gränsöverskridande och lämna sitt kön när de läser. För att känna sig som hemma i en litterär tradition så tror jag att kvinnor har blivit tvungna att lära sig det, eftersom litteraturen har skrivits främst av manliga författare, befolkats av manliga huvudpersoner och gestaltat manliga fantasivärldar eller erfarenhetsvärldar. För att inte kvinnor ska känna sig helt utestängda, så måste de lära sig läsa som om det också handlar om dem själva. Det här har inga manliga kritiker behövt göra på samma sätt vad gäller kvinnliga verk. De har inte behövt lära sig en könsöverskridande läsning och dom tycks inte känna igen sig i kvinnliga texter. Där finns symbolvärden de inte lärt sig tolka, det är ett språk som de inte har koderna för.106
Beckman menade att det med poeterna Katarina Frostenson, Eva Kristina Olsson, Birgitta Lillpers och Ann Jäderlund höll på att växa fram en ny kvinnlig lyrik och det de hade gemensamt var att de skrev om ”en verklighetsupplevelse som inte ryms i det vanliga, poetiska språket, utan kräver en helt egen syntax där orden laddas med stark, ovanlig och på något sätt skev innebörd”.107 Hon pekade på att flera manliga kritiker, genom att inte läsa könsöverskridande gjorde alltför begränsade och orättvisa läsningar. Debatten fick många inlägg från olika håll och har enligt exempelvis Forser påverkat lyrikrecensioner en del vad gäller könsaspekten.108
Beckman skriver fem år senare såhär angående jämställdheten på kultursidorna:
Är kulturkritiken sexistisk? Ja, jag tror att man kan säga det till en del. Jag tror, att det är viktigt att man lär sig se det och att man lugnt och metodiskt påpekar det, aldrig låter sig tröttas. Även om ingen nu skriver om Ann Jäderlund eller andra kvinnliga lyriker så som man gjorde då, så antar sexismen andra former idag. … det finns så många dolda strategier för det
103 Russ 1983, s. 62f. 104 Ibid., s. 105 Russ 1983, s.6f. 106 Beckman, Åsa 1993. ”Analys av kulturartiklar” Ingår i Öjersson, Birigitta (red) Att läsa perverst : könet som faktor i redaktionsarbetet, s. 27. 107 Beckman, Åsa 1988. ”Öva er i att lämna ert kön!” Dagens Nyheter 881124. 108 Forser 2002, s. 140. 21 här. Man kan t ex förgudliga det kvinnliga för att man känner skräck för det, man kan döma ut vissa teman som alldeles för privata istället för existentiella, som de är när män skriver om dem. Eller man kan med en sorts faderlig tolerans skriva välvilligt om någonting som man egentligen inte bryr sig om, för att slippa gå i närkamp med texten på en mer jämbördig nivå.109
Det är värt att ifrågasätta hur Beckman kan se till exempel att en kritiker ”förgudligar det kvinnliga” av skräck, men poängen är ändå viktig: att nedskrivning av vissa böcker, att behandla dem på andra villkor, alltså inte nödvändigtvis behöver handla om att ge dem negativ kritik. Det finns, som Beckman skriver, många subtila strategier för att få böcker att verka mindre viktiga. Detta visades exempelvis i Dahlerups studie där båda recensionerna var positiva, men där de recenserade böckerna ändå framstod som olika viktiga.
109 Beckman, Åsa 1993, s. 29. 22 4. Metod
Jag kommer nu att övergå från andras forskning och teorier kring ämnesområdet till hur genomförandet av min egen undersökning har gått till – hur jag har arbetat med textanalys och gjort urvalet av de fem böckerna och recensionerna av dem. Sist i detta kapitel finns även en metoddiskussion.
4.1 Textanalys
Jag har använt en kvalitativ, textanalytisk metod och ett feministiskt perspektiv har anlagts för att belysa recensionsmaterialet. Jag har närläst texterna för att leta upp de ställen som säger någonting om mina frågor och sedan närmare undersökt vad som sägs och hur det sägs.
Jag har valt att göra en innehållsanalys på materialet. Innehållsanalysen syftar till att beskriva texters innehåll, kartlägga vad texter säger utifrån olika perspektiv. Den är ofta kvantitativ, forskaren räknar förekomsten av ett visst inslag i texten, men kan också vara kvalitativ som i mitt fall. Främst söks med denna metod manifesta inslag i texten, men genom att göra detta kan man också ringa in och synliggöra det inte fullt uttalade.110
Jag provade först att kombinera innehållsanalysen med moment från andra former av textanalys, såsom lingvistisk analys och argumentationsanalys, för att bättre kunna komma åt saker som inte uttrycktes explicit i recensionerna. Detta visade sig dock inte ge något resultat. Det som går att analysera sägs ganska rakt ut och attityder och liknande var lättare att visa genom att diskutera resonemang ur recensionerna än att peka på enskilda ordval som recensenten gjort.
Den hermeneutiska cirkeln, som ofta nämns när det handlar om tolkning av texter, innebär bland annat att delarna i en text tolkas utifrån textens helhet och att helheten tolkas utifrån delarna.111 Jag har utifrån detta synsätt växlat mellan att titta på delarna i texterna och att se texterna utifrån ett helhetsperspektiv. I mitt material finns flera olika typer av delar och helheter: citat ur en enskild recension är delar i förhållande till exempelvis recensionen i sin helhet och i förhållande till alla recensionerna för den boken. En enskild recension är en del i förhållande till alla recensionerna för boken, men också i förhållande till alla 60 recensionerna som ingår i undersökningen och så vidare. Jag kommer dock inte att dra in helheter som pressen i allmänhet, journalistikens villkor eller liknande.
4.2 Urval av recenserade böcker
I urvalet av de fem böckerna som jag undersöker mottagandet av, har jag använt mig av Bibliotekstjänsts bok Spegelproblemet. En kommenterad bibliografi över ätstörningar i litteraturen (2004) sammanställd av Anna-Karin Lindh Hedin. I denna har Lindh Hedin samlat både fack- och skönlitteratur om ätstörningar. Avdelningen med skönlitteratur har hon sammanställt dels genom att läsa andra bibliografier på området, dels genom att söka i Libris och Littinfo på sökorden ätstörningar, ätstörningsproblematik, anorexi,
110 Bergström & Boréus 2000. Textens mening och makt – metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys, s. 45f. 111 Ibid., s. 26. 23 bulimi, självsvält och hetsätning. Hon har därtill lagt till några böcker som hon själv funnit handlar om ätstörningar, men som inte kommit upp vid sökningarna i Libris eller funnits med på andra läsförslagslistor.112 Vad jag kan se är det en övergripande och bra sammanställning. Den tidigast utgivna boken under rubriken ”skönlitteratur” är från 1980 och den senaste från 2004. Den svenska bok som är tidigast utgiven är från 1984 och är Inger Edelfeldts novellsamling I fiskens mage, i vilken en av novellerna handlar om anorexi. På baksidan av debutanten Maria Hedes Evelyn spöke (1987) står: ”Det här är en historia som aldrig berättats förut. Inte inifrån.”113 Och det ligger nog någonting i att Evelyn spöke införde något nytt när den kom i och med sin skildring av anorexi ur ett jag-perspektiv.
Skönlitterära böcker om anorexi/bulimi är i de flesta fall skrivna av kvinnor. Av de 56 skönlitterära böcker på temat som finns beskrivna i Spegelproblemet är 53 böcker skrivna av en kvinna och har en kvinnlig huvudkaraktär. Av de återstående tre böckerna är två skrivna av män, men med en kvinnlig huvudkaraktär: Hans Erik Engqvists novellsamling för ungdomar Lite Offside. (1997) och Mathias Boströms roman Ulrika Hand (1996). Endast en bok har en manlig huvudkaraktär, Ulrika Falcks Fettot, vilken är en LL-bok för ungdomar. Det finns en hel del ungdomsböcker på temat, såsom Margareta Sarris Tina Rosso (1993), Anita Eklund Lykulls Ängel i grön klänning (1997) och Mika vs Mika (2004) skriven av Ylva Wallin.
De kriterier jag följt i valet av böckerna har, som tidigare nämnts, varit att de ska vara skrivna på svenska, vara klassificerade Hc eller Hc.03, alltså prosa och poesi som vänder sig till vuxna, samt att böckerna ska ha fått så pass mycket uppmärksamhet att de blivit recenserade i ett antal tidningar. I Lindh Hedins bok finns sammanlagt 56 böcker under rubriken skönlitteratur, några av dessa är dock klassificerade som facklitteratur i Libris, men har, enligt Lindh Hedin, skönlitterär karaktär. 21 av de 56 böckerna har klassifikationerna Hc, Hce eller Hc.03, övriga 35 böcker är ungdomslitteratur, LL-böcker, självbiografier eller är facklitteratur, enligt Libris. Av dessa 21 skönlitterära böcker för vuxna är 13 böcker skrivna på svenska som originalspråk. Jag valde här till en början bort de böcker som är samlingar och endast innehåller en novell eller ett fåtal dikter som berör ätstörningar, till exempel Inger Edelfeldts novellsamling I fiskens mage, eller diktantologin Livslust och växtvärk114. Jag undersökte sedan hur många träffar på recensioner jag fick i Artikelsök för resterande böcker och tog bort dem som fått mycket få, som I himlen får jag äta av Camilla Dahlberg, Som en månblomma av Ia Jonsson och Strandlöpare…sandlöpare av Johanna Nilsson. I Artikelsök fick jag upp 0-2 recensioner av dessa böcker. Sedan jag läst återstående sju böcker och även letat fram en del recensioner för dem valde jag fem av böckerna. Dem jag valde har alla ätstörningar som ett större eller mindre, men i alla fem fallen tydligt tema. Jag valde bort Mathias Boströms Ulrika hand, i vilken huvudpersonens anorektiska drag är ganska lite uttryckta och är något många recensenter inte heller uppmärksammat. Jag tog även bort Lotta Olssons sonettsvit Skuggor och speglingar som kretsar kring den grekiska myten om Persephone, i vilken anorexitematik kan tolkas in, men inte är så uttalad. Av de böcker jag valt är fyra av fem debutböcker, en är författarens andra bok. Närmare beskrivning av de utvalda böckerna finns i 4.4.1-4.4.5.
112 Lindh Hedin, Anna-Karin 2004. Spegelproblemet. En kommenterad bibliografi över ätstörningar i litteraturen, s. 8. 113 Hede, Maria 1987. Evelyn Spöke. 114 red. Eva Törnqvist Nyman. 24
4.3 Tillvägagångssätt vid analysen
Jag började med att läsa igenom hela recensionsmaterialet för att få en översikt. Sedan läste jag igenom recensionerna en i taget och genomförde innehållsanalysen genom att markera de ställen som var relevanta för att kunna besvara mina underfrågor. I denna fas läste jag igenom varje recension ett antal gånger för att få syn på vad i dem som sa någonting om mina frågor. Det jag markerade och mina tankar kring dessa textställen skrev jag ner. Nästa steg var att läsa igenom mina anteckningar för att sammanställa och vidare analysera dem. Slutligen läste jag igenom recension för recension en gång till och tittade på vad jag skrivit ner om de enskilda texterna för att se om ytterligare budskap kunde utvinnas när jag åter såg hela texten. Jag fick här även en chans att justera sådant jag upptäckte inte framstod som riktigt eller som jag missförstått.
Att det är jag som analyserar och tolkar recensionsmaterialet spelar givetvis roll för studiens resultat. I kvalitativ forskning är det oundvikligt att forskarens jag påverkar analysen115 och materialet tolkas således genom min förförståelse, mina värderingar och bakgrund och genom de teorier jag har valt att arbeta med. Vad jag har försökt göra för att analysen ändå ska bli så saklig som möjligt är att visa citat ur recensionerna och förklara hur jag tänkt när jag tolkat dem på ett visst sätt.
4.4 Presentation av de fem böckerna och författarna
Nedan följer korta presentationer av de fem böckerna som jag undersöker mottagandet av samt av böckernas författare.
4.4.1 Maria Hede – Evelyn spöke
Evelyn spöke är skriven i dagboksform, och huvudpersonen Evelyn är 18 år under den hösttermin som skildras. I augusti, när dagboken börjar, går Evelyn på gymnasiet i Stockholm, dit hon flyttat från Göteborg. Hon bor inackorderad i ett rum och försöker klara skolan och att bo själv, hon målar och drömmer om att gå på Konstfack. Boken är skriven med ett rakt språk som placerar läsaren i den 18-åriga anorektikerns tankevärld med kaloriuträkningar och viktförändringar. I den senare delen av boken är Evelyn inlagd på en psykiatrisk avdelning där läsaren får följa hennes försök att hantera sin värld och fortsätta leva. Evelyns tankar är paradoxala, i enlighet med sjukdomen - hon vill leva, men anser att sjuksköterskorna och människorna i hennes omgivning leder henne åt precis motsatt håll:
En morgon kommer jag att vakna, sakta öppna mina ögon och känna att jag totalt förvandlats till Deras Evelyn. Jag finns inte längre! Jag är borta, till både kropp och själ. Mina tankar är deras, det jag säger skulle aldrig mitt riktiga jag säga, inte ens min kropp tillhör mej, den har förvandlats till ett fläskigt kolli. Jag kommer att sträcka på mej, gå ut i korridoren och ta emot hyllningarna, gå ut i livet - hyllningar. - Åh, så söt du har blivit, nu har du inte långt kvar till längden minus 110, en sån sund och frisk flicka, riktigt stark och du passar verkligen i din nya frisyr, inte alls lika ovårdad som förut, ja, pigg och glad är du och då är vi också glada, för vi har hela tiden vetat ditt bästa! Och då är jag död.116
115 Denscombe, Martyn 2000. Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna, s. 244. 116 Hede, Maria 1987. Evelyn Spöke, s. 119. 25
Maria Hede är född 1967 och debuterade med Evelyn Spöke 1987 på Bonniers, boken har senare översatts till bland annat danska, tyska och spanska. I författarpresentationen för debutboken benämner hon sig själv som ”litterär terrorist”, vilket jag tolkar som att hon vill avsäga sig de outtalade krav som finns på hur författare ska skriva och vara, samt att hon vill lämna märkbara avtryck med sina texter. Hon har därefter utgivit en andra roman Och bli ett vackert lik (2000) samt debattboken Det svåra valet: en bok om abort (1995) tillsammans med Nina Lekander, Mian Loadalen och Nina Yderberg. I Och bli ett vackert lik fortsätter berättelsen om Evelyn. Hon är nu verksam som konstnär och kan hantera sin anorexi, men har istället drabbats av panikångest och missbrukar tabletter och alkohol.
4.4.2 Anna Ehn – Vårfrost
Berättelsen skildras ur 12-åriga Klaras ögon. Klaras värld består av hemmet där föräldrarna finns, skolan, pianolektionerna och simträningen. Klara är duktig i skolan och arbetar hårt för att prestera bra på simträningen. Det handlar om att vara flicka på mellanstadiet med jämförelserna av magar och inbillade dubbelhakor i omklädningsrummet, kompisrelationerna med komplikationer och hierarkisering och om övergången från barn till tonåring. Eftersom skeendet ses ur Klaras synvinkel, sätts inga namn på vad som sker och som läsare förstår man med viss fördröjning vad som händer henne, vad som är hennes upplevelse och hur den egentliga bilden ser ut. Klara utvecklar först anorexi och i ett senare skede även bulimi och går in i en stor ensamhet. Mellan raderna visas samtidigt den kris detta innebär för hela familjen och föräldrarnas tilltagande oro. Klara tar till slut till alla medel för att inte behöva äta, som i nedanstående stycke där hon desperat och maktfullkomligt försöker få en klasskompis att äta upp hennes skollunch:
- Vad ska du göra på sommarlovet? Cecilia svarar inte. Petar i potatismoset. Klara lutar sig över bordet, viskar: - Jag får nog inte göra någonting. - Varför inte det då? - För att jag kanske dör. Cecilia lägger ner gaffeln. Spärrar upp ögonen. - Va? - Om du inte hjälper mig förstås… Klara nickar uppfordrande mot tallriken. Cecilia låter förtvivlad: -…jag orkar faktiskt inte mer. Kan jag inte hjälpa dig på något annat sätt? Klara skakar på huvudet. Spretar med sina blå fingrar, drar handen genom håret och hårstrån släpper och singlar genom luften ner på plastgolvet. … Hon tittar strängt på Cecilia. - Det är för din egen skull också. Du kommer att tappa håret om du inte äter.117
Anna Ehn är född 1970 och debuterade med Vårfrost på Norstedts förlag 1995, boken har översatts till danska. Hon har därefter utgivit reportageboken Syns du inte, finns du inte 1997 tillsammans med Sara Larsson på bokförlaget Tiden och ungdomsboken Man ska vara tyst när man önskar (2002) på Natur och Kultur. Ehn är journalist på Upsala Nya Tidning.
117 Ehn, Anna 1995. Vårfrost, s.136f. 26 4.4.3 Anna Johansson – Vissa föddes perfekta och andra som jag
Bokens huvudperson Karoline ger sig efter gymnasiets slut ensam ut på en tågresa genom Europa. Frigörelsen från föräldrarna och försöken att orientera sig i en nyligen tillträdd vuxenvärld präglar tillvaron, liksom saknaden efter den före detta pojkvännen och relationen till den starka lillasystern Tove. Men ju längre in handlingen man kommer, desto mindre visas av den yttre verkligheten med hemlängtan, vandrarhem och nya platser och desto mer kretsar det kring tvångstankarna och ett ständigt minskande intag av mat.
Bara händerna som darrar i värmen och det är Barcelonas fel, värme med höstsol ovanligt stark och klar från en blå himmel och ändå kölden som tycks komma inifrån utstrålande överskuggande allt och gör fingrarna stela som förfrusna, bara darrande, Barcelonas fel, vad trodde jag att jag skulle hitta i den här staden – trodde jag att jag skulle hitta någonting alls?118
Anna Johansson är född 1980 och debuterade med Vissa föddes perfekta och andra som jag (2002) på Norstedts förlag, vilken är hennes hittills enda bok. Vid tiden för bokens utgivning studerade hon etnologi vid Lunds universitet, hon är idag doktorand i etnologi vid Umeå universitet.
4.4.4 Åsa Ericsdotter – Kräklek
Kräklek är en prosalyrisk berättelse om en komplicerad och kvävande kärleksrelation som vävs samman med bilden av diktjagets bulimiska kräkningar. Förlust och besatthet blandas med vrede, försök att identifiera en plats i språket och fingrar som stoppas i halsen.
du glömmer punkterna säjer dom du glömmer sätta punkt men jag sätter inte punkt säjer jag för ingenting slutar ändå utan fortsätter bara och fortsätter och tar det slut så sätter jag så klart punkt på studs men absolut inte annars för det fortsätter bara ju ändå och fortsätter119
Åsa Ericsdotter är född 1981 och debuterade med Oskyld 1999. Kräklek (2002) är hennes andra bok och hon har därefter utgivit Tillbaks (2003) och Smälter (2005), alla är skrivna i en prosalyrisk stil och är utgivna på Wahlström & Widstrand. Ericsdotter studerar och jobbar i Frankrike, där hon är bosatt sedan 1998.
4.4.5 Anna Jörgensdotter – Pappa Pralin
Huvudpersonen Andrea är inlagd på en psykiatrisk klinik för sin anorexi i bokens början. Där träffar hon Casper som lider av panikångest och som har försökt ta sitt liv. Andrea och Casper inleder en relation och gifter sig senare. Med starka inslag av svartsjuka från bådas håll blir det ett inte okomplicerat förhållande som så småningom kraschar. Boken har anorexin i fokus främst i bokens början, sedan är det
118 Johansson, Anna 2002. Vissa föddes perfekta och andra som jag, s. 166-167. 119 Ericsdotter, Åsa 2002. Kräklek, s. 32. 27 kärleksberättelsen som är central. I bakgrunden finns en pappa som svek och skapade osäkerhet i barndomen. Berättelsen skildrar Andrea under de tidiga vuxenåren.
Ja! Titta nu! Titta så han tittar på dej. Ser du glädjen, Andrea? Casper kramar om. Säjer Toka. Min lilla Toka, säjer han. Andrea kniper ihop ögonen, kliar sig i hårbottnen. Vem? När? Hur länge? IN.. TE.. FRÅ.. GA. Lugn och fin nu, Andrea, och så kan du dammsuga sen. Göra jättefint tills han kommer hem. Puss på kinden, En du-är-väl-inte-sur-va-blick. Hon besvarar den med ett försök till leende. Ett lyckat försök? Ja, det gick nog hem, Andrea. ”Okej, då går jag då. Vi syns sen.” ”Ha det så kul.” Han har gått. Andrea häpnar. Menade hon det? Att ha det kul - Är inte det samma sak som att glömma bort henne?120
Anna Jörgensdotter är född 1973 och debuterade med Pappa Pralin 2002 på Bonniers. Hon har därefter utgivit diktsamlingen Homecomingqueen (2004) och romanen Änglarnas syster (2005), även de på Bonniers. Jörgensdotter har varit redaktör för den Malmöbaserade kulturtidskriften Serum, hon verkar som frilansskribent och uppträder även som livepoet.
4.5 Urval av recensioner
Jag har valt ut 12 recensioner för varje bok och undersökningsmaterialet utgörs därför av sammanlagt 60 recensioner. Jag bedömde att 12 recensioner per bok var ett rimligt antal att arbeta med och så pass många att det skulle gå att säga någonting om dem och hitta mönster i materialet. Vid mitt urval har jag utgått från de recensioner som finns med i Bibliotekstjänsts databas Artikelsök. Eftersom böckerna inte är recenserade i precis samma tidningar har jag, för att få ett någorlunda jämnt material, försökt få med recensioner ur både stora, mellanstora och små tidningar för varje bok. Jag har använt mig av papperstidningarnas recensioner och har alltså inte hämtat dem från Internet. I de fall samma recension varit publicerad i mer än en tidning har jag bara tagit med en av dem. Det finns med andra ord inga dubbletter med, utan det är 60 olika recensioner.
De tidningar som förekommer i undersökningen är dessa:
Aftonbladet (AB), Borås Tidning (BT), Dagens Nyheter (DN), Expressen (Expr), Falu- Kuriren (F-K), Gefle Dagblad (GD), Göteborgs-Posten (GP), Hallandsposten (HP), Helsingborgs Dagblad (HD), Jönköpingsposten (JP), Kvällsposten (Kvp), Nerikes Allehanda (NA), Norrköpings Tidningar (NT), Skånska Dagbladet (SD), Smålandsposten (SP), Sundsvalls Tidningar (ST), Svenska Dagbladet (SvD), Sydsvenska Dagbladet (SDS), Upsala Nya Tidning (UNT), Örebro-Kuriren (Ö-K) och Östgöta Correspondenten (ÖC).
Fördelningen av recensionerna för de fem böckerna ser ut såhär:
Maria Hede - Evelyn spöke: AB, BT, DN, GD, GP, HP, NA, NT, SD, SDS, SvD, UNT. Anna Ehn – Vårfrost: AB, DN, Exp, Kv, NA, NT, ST, SvD, SDS, UNT, Ö-K, ÖC.
120 Jörgensdotter, Anna 2002. Pappa Pralin, s. 166. 28 Anna Johansson – Vissa föddes perfekta och andra som jag: AB, BT, DN, Exp, F-K, GP, JP, NT, SP, SvD, SDS, UNT. Åsa Ericsdotter – Kräklek: AB, BT, DN, F-K, GD, GP, HD, Kv, SD, ST, SvD, SDS. Anna Jörgensdotter – Pappa Pralin: AB, BT, DN, Exp, GP, HP, NA, NT, SD, ST, SvD, SDS.
34 av recensionerna är skrivna av en kvinnlig recensent och 26 av en manlig. Fyra recensenter har skrivit mer än en av recensionerna i materialet: Marie Peterson, Cecilia Annell och Henriette Zorn förekommer med recensioner av två böcker vardera och Jan Karlsson har recenserat fyra av böckerna.
4.6 Metoddiskussion
Det material jag har valt att arbeta med påverkar givetvis studiens resultat. Om jag hade valt att utgå ifrån delvis andra böcker eller recensioner hade troligen något andra iakttagelser gjorts. Genom redogörelserna för urval av material i avsnitt 4.2 och 4.5, hoppas jag att det framgår hur jag tänkt när jag valt böcker och recensioner. Ett par saker vill jag dock kommentera gällande urval och avgränsningar.
Fyra av de fem böckerna som jag undersöker mottagandet av är debutböcker. Att författarna skulle vara i början av sina författarskap var inget kriterium när jag valde böcker, men när jag gjort urvalet efter de utgångspunkter som finns 4.2 blev det så, och jag har därför valt att väga in det, eftersom det rimligen påverkar resultatet och vad min undersökning kan säga någonting om.
Jag har i teoriavsnittet valt att anlägga en feministisk utgångspunkt. Som tidigare nämnts hade andra teoretiska perspektiv som Bourdieus fältteori eller teorier om klassificering eventuellt också kunnat vägas in. Min bedömning är dock att studien hade blivit alltför stor då, och jag har därför valt att avgränsa mig till teorier om genussystemet och feministisk litteraturkritik.
Vad gäller recensionsmaterialet är det en ganska jämn fördelning mellan stora och små tidningar för varje bok, samt mellan kvällstidningar och dagstidningar. Däremot kommer jag inte att undersöka eventuella skillnader mellan hur dessa olika tidningar recenserar, om vissa tidningar har vissa hållningar etc.
29 5. Analys och resultat
Jag kommer i detta avsnitt att redovisa recensionsmottagandet av varje bok utifrån mina frågeställningar. Jag tar böckerna i kronologisk ordning med start i Hedes bok från 1987. Anledningen till att titlar på böcker i citaten inte alltid är markerade, beror på att flera tidningar har systemet att de endast markerar en titel första gången den nämns i en recension och därefter inte.
5.1 Maria Hede – Evelyn Spöke (1987)
Recensionerna av Evelyns spöke karaktäriseras bland annat av en förväntad okunskap hos den som läser recensionen om vad anorexi är. Anorexi beskrivs som något nytt som vi borde lära oss mer om och eventuella felaktiga uppfattningar om sjukdomen som redan finns etablerade bör rättas till. Lars Wolf inleder till exempel sin recension i Nerikes Allehanda med att ge läsaren en medicinsk beskrivning av vad anorexi är: att vikten minskar, kroppstemperaturen sjunker, vätskesvullnader uppstår och så vidare.121 Även Upsala Nya Tidnings Maria Gummesson inleder med ett referat ur ett läkarlexikon.122 Dagens Nyheters Karl Erik Lagerlöf beskriver hur han parallellt med Evelyn Spöke läst facklitteratur om anorexi och han använder i sin recension medicinsk fakta för att belysa Hedes bok.123 Mats Segerblom skriver i Borås Tidning att ”Anorexia neurosa är idag en inte alls ovanlig sjukdom bland tonårsflickor. Därför är Maria Hedes roman av stort intresse.”124 och Norrköpings Tidningars Jan Karlsson menar att Evelyn Spöke visar en mer komplex bild av anorexi än de flesta har av sjukdomen: ”anorexia är nog inte så lättbotad som folk i gemen tror. Evelyn lider alla helvetes kval…”125 Boken beskrivs av flera som viktig och en allvarlig ton anläggs: ”Anorexia kan man dö av”126, skriver till exempel Maria Gummesson i sin recensions andra stycke.
Den positiva kritik som boken ges är i flera recensioner inriktad just på detta - att boken kan ge den oinsatte en bild av vad anorexi är och en förståelse för hur en tonårsflicka som Evelyn kan tänka som hon gör kring vikt och mat. Göteborgs-Postens Johan Werkmäster skriver till exempel: ”Styrkan med den här romanen är att Maria Hede lyckas göra Evelyns tanke- och handlingssätt begripligt”.127 Även Maria Gummesson lyfter fram det subjektiva, inifrån-perspektivet som positivt: ”Inlevelsen är total, här finns inga svala analyser, bara den drabbades subjektiva beskrivning av ett psykiskt och fysiskt helvete. Jag har svårt att tänka mig att man kan läsa något bättre om anorexia ifall det är en allmän förståelse man är ute efter.”128
Boken får överlag ganska positiv kritik. I vissa recensioner är det inte i första hand den litterära upplevelsen som kommenteras, utan bokens potential vad det gäller att kunna ge en inblick, en förståelse för vad det innebär att ha anorexi. Men i andra recensioner kommenteras även form och språk. Lars Wolf är till exempel imponerad av den konsekvens som finns i kompositionen, som att textens syntax faller samman vid
121 Wolf, Lars 870320. ”Hopplöst envig med mager myt” Nerikes Allehanda. 122 Gummesson, Maria 870907. ”Lysande subjektivt om självsvält”. Upsala Nya Tidning. 123 Lagerlöf, Karl Erik 870324. ”Fånge i det kött hon föraktar”. Dagens Nyheter. 124 Segerblom, Mats 870402. ”Spännande debutanter på jubilerande förlag”. Borås Tidning. 125 Karlsson, Jan 870320. ”20-årig Norrköpingstjej. Verkligt oförstörd flicka” Norrköpings Tidning. 126 Gummesson, Maria. Upsala Nya Tidning. 127 Werkmäster, Johan 870320. ”Svälta sig mot döden” Göteborgs-Posten. 128 Gummesson, Maria. Upsala Nya Tidning. 30 Evelyns sammanbrott och att textens form på så sätt förstärker skildringen av hennes tillstånd. Och Skånska Dagbladets Magnus Eriksson tycker att romanen vinner i styrka i de partier där den är skriven med en mer traditionell psykologisk realism, och svagare i de partier där den saknar denna psykologiska kontinuitet.129 Magnus Eriksson tycker inte att Hede har lyckats skriva en bok med tillräcklig allmängiltighet för att kunna anses skildra människans eller själens tillstånd, men att den ändå är läsvärd: ”Att skriva en modernistisk roman om det själsliga sönderfallet eller den mänskliga identitetens relativitet är författarinnan uppenbarligen ännu inte mogen. En i stort läsvärd skildring av den nedbrytande effekt ett förljuget familjeliv kan ha på en känslig tonårsflicka har hon dock skrivit”.130 Karl Erik Lagerlöf anser däremot att det som gör Hedes bok bra är att hon håller distans och på så sätt lyckas skapa en allmängiltighet: ”Där ligger den konstnärliga styrkan i Hedes debut. Hon har lyft sig ett stycke över det mänskliga dokumentet, med små medel infört distanseringar i texten och därmed fått den att bli något mer än en fallstudie.”131 En del recensenter tycker inte att boken är riktigt bra, men att den fyller en funktion ändå på grund av sitt ämne. Jan Karlsson skriver till exempel i Norrköpings Tidningar: ”För henne och för andra som vägrar skylla ifrån sig – är Evelyn Spöke nödvändig, om än inte mästerlig.”132 Andra tycker att boken är stark, även om där finns en del saker som inte fungerar. Annika Bengtsson skriver i Hallandsposten att ”Det finns kanske en del småsaker att invända emot i romanen, men framför allt tycker jag att Maria Hede gjort en mycket stark debut”.133
Vad det gäller litterära inplaceringar finns det få sådana. Endast två recensenter nämner något annat skönlitterärt verk som Evelyn Spöke placeras i anslutning till: Magnus Eriksson tycker att Hedes jargong påminner om Salingers Räddaren i nöden och Leif Panduros Skit i traditionerna134 och Lars Wolf hänvisar till Unga Klaras pjäs ”En ren flicka”.135 I övrigt är det, som visades inledningsvis, flera facklitterära verk som nämns i recensionerna.
Maria Hede beskrivs i några recensioner som talangfull, men ännu inte utvecklad. Maria Gummesson skriver till exempel att det möjligen är ”en instinktiv författarbegåvning vi har att göra med här, snarare än en medveten och utvecklad”136 och Jan Karlsson skriver att ”…hon skriver precis så hundraprocentigt excentriskt som bara den med stark tro på sin egen uttrycksförmåga kan. Hede är nära nog estetisk-litterärt oförstörd. En liten vass tistel som vuxit fram långt utanför Frescati och KB.”137 Maria Hede var när boken utkom 20 år. Göran Zachrison menar däremot att det, utifrån Evelyn Spöke, inte går att säga något om Hede som författare och att den inte heller är den bästa boken för den som vill lära sig om anorexi, utan hänvisar till en fackbok: ”Men att sia något om Maria Hedes framtid som litteratör eller fortsatt litterär terrorist går inte efter 'Evelyn Spöke'. Och om självsvält lär man sig trots allt mera i till exempel en bok av Lotte Möller, som heter just 'Självsvält'.”138
129 Eriksson Magnus 870329. ”Läsvärt om självsvält som revoltförsök” Skånska Dagbladet. 130 Eriksson, Magnus. Skånska Dagbladet. 131 Lagerlöf, Karl Erik. Dagens Nyheter. 132 Karlsson, Jan 870320. ”20-årig Norrköpingstjej. Verkligt oförstörd flicka” Norrköpings Tidningar. 133 Bengtsson, Annika 870407. ”En mörk roman om anorexia nervosa” Hallandsposten. 134 Eriksson, Magnus. Skånska Dagbladet. 135 Wolf, Lars. Nerikes Allehanda. 136 Gummesson, Maria. Upsala Nya Tidning. 137 Karlsson, Jan. Norrköpings Tidningar 138 Zachrison, Göran 870323. ”Som ett stort skrik” Aftonbladet. 31 Ett par manliga recensenter beskriver ett mycket långt avstånd till Evelyns verklighet. De kan inte förstå varför Evelyn inte äter, varför hon hela tiden strävar efter att bli smalare, och de uttrycker också själva denna svårighet till identifikation. De vill förstå, men identifierar sig inte utifrån flickans verklighet, utan ifrån sin egen. Johan Werkmäster skriver till exempel:
För den som lärt sig … att acceptera kulmagen och bilringarna, framstår Evelyns fixering vid mat och vikt och kalorier som fullständigt absurd. Hon måste ju vara mager som en sticka! Inser hon inte det! … Styrkan med den här romanen är att Maria Hede lyckas göra Evelyns tanke- och handlingssätt begripligt. Hon får mig som läsare att inse att benranglet faktiskt lever, och att det trots allt finns en viss logik i den frustrerade tonårsflickans sätt att bete sig.139
Jan Karlsson skriver i Norrköpings Tidningar:
Samtidigt känner jag mig som den brottsligt nyfikne pojken. Han som när flickan går för att göra nattoalett lämnas ensam på hennes rum. Flickans dagbok ligger bara där, och han kan inte låta bli att öppna den och läsa första sidan och andra och…så rakt och konstigt flickor skriver. Tänker pojken medan han frenetiskt letar efter referenser till sina potenta konkurrenter. … Vad han såg? Kalorier hit och kalorier dit. Svammel utan mening. Skolsnack och nagellack. Lack på livet. Konstigheter. Evelyn Spöke utgör inget undantag, förutom att den är korrekt i kommatering, punktering och sånt. Och förutom att den är läsbar, bra.140
Någon könsöverskridande identifikation uppstår uppenbarligen inte för dessa två recensenter, men ändå en förståelse, en vilja att närma sig en anorektisk tonårsflickas tankemönster.
Flera av recensenterna undrar om berättelsen är självupplevd. Werkmäster skriver i Göteborgs-Posten om Hedes bok: ”Om den också är självupplevd vet jag ju ingenting om, men den känns som att den är det.” Ingrid Schöier skriver i Svenska Dagbladet att ”Maria Hedes engagemang har det självupplevdas äkthet”. Karl Erik Lagerlöf tror dock tvärtom att den inte är det: ”Det har blivit en roman om anorexia nervosa så autentisk att jag får känslan av att Hede inte bygger på egen erfarenhet. Hur skulle hon då kunna vara så fri?”.141
Sammantaget kan sägas att Evelyn spöke anses kunna sprida en bild och förståelse av anorexi och att boken väcker reaktioner. Följande citat ur Lina Erkelius recension är talande för recensionerna: ”Varför får hon ingen riktig hjälp då? skriver jag med ursinniga bokstäver tvärs över en boksida. Varför tvingas hon till självsvält? Forskare forska!”142 Maria Hede beskrivs som en litterär talang fast ung, ”instinktiv” och ännu inte medveten om litterära grepp. Den negativa kritik som ges är inte riktad mot något gemensamt, utan är olika i olika recensioner.
5.2 Anna Ehn – Vårfrost (1994)
Förutom referat av Vårfrosts handling är det främst tre saker som ges utrymme och kommenteras i recensionerna: att Vårfrost är en av flera skönlitterära skildringar av
139 Werkmäster, Johan. Göteborgs-Posten. 140 Karlsson, Jan. Norrköpings Tidningar. (Punkterna på det första stället i citatet är recensentens egna och innebär där alltså inte att jag har utelämnat något.) 141 Lagerlöf, Karl Erik. Dagens Nyheter. 142 Erkelius, Lina 870320. ”Evelyn – spöket ingen når” Gefle Dagblad. 32 anorexi, bokens förklaringsmodeller eller avsaknad av förklaringsmodeller kring anorexins uppkomst, och vem som bör läsa boken.
Den okunskap om vad anorexi är, som recensenterna erkände i flera av recensionerna av Evelyn Spöke, är här borta. Anorexi benämns som ett välkänt begrepp och flera av recensenterna konstaterar att ämnet för boken inte är unikt. En del av dem tycker att det är en bra bok oavsett detta, medan andra som anser att det har kommit för många böcker på temat, i vissa fall låter detta överskugga värderingen. Expressens recensent Ulrika Kärnborg anser till exempel att: ”Igenkännande, närsynta och starkt subjektiva flickskildringar har det skrivits några för många”.143 Vad hon tycker om boken i sig är svårt att säga då recensionen är ganska kort (den är 82 rader lång och recenserar både Vårfrost och en annan roman, Sisela Lindbloms Lisa för själen) och då värderingen för de aktuella böckerna utgör en mycket begränsad del av recensionen. Recensionen handlar (förutom referat av böckernas handlingar) mer om flickskildringar och ”anorexiboken” i stort och om hur unga författare skriver.
Cecilia Bornäs skriver i Sydsvenska Dagbladet: ”Ännu en version av denna kroppsfixerade verklighet ger Anna Ehn i sin nyutkomna debutroman ’Vårfrost’.”144 Även de recensenter som är relativt positiva till boken inleder ofta med att skriva att detta är ännu en bok om anorexi, som Upsala Nya Tidnings och Örebrokurirens recensenter som poängterar att även om det har kommit flera böcker på temat, så är denna mer än bara en i mängden. Förutom att detta är ett sätt för recensenten att visa vad som utmärker just denna bok framstår det också som om recensenten som tycker att detta är en bra bok, känner sig tvungen att visa varför detta ändå är en bra bok. Christina Karlstam skriver i Upsala Nya Tidning: ”Anna Ehn är förvisso inte den första som skrivit skönlitterärt om ett av vår tids mest gåtfulla sjukdomstillstånd, det som etiketteras anorexia. Men hennes bok är unik såtillvida som den varken är en anklagelseskrift eller en metaforisk sublimering av ett problem som till sin karaktär också är mycket fysiskt.”145 Marianne Frondén skriver i Örebro-Kuriren: ”Under den senaste tiden har ett flertal böcker om självsvält och hetsätning kommit ut, men denna är definitivt något mer än bara en i raden”146. Dagens Nyheters Birgit Munkhammar är däremot mycket kritisk till Vårfrost och anser att romanen ”dör” rent konstnärligt efter halva boken när det blir tydligt att den handlar om anorexi och att den förlorar sig i det:
”Vårfrost” visar sig alltså vara en historia om anorexi, och det är ungefär när läsaren efter halva romanen inser det som romanen tappar greppet. Den förlorar sig i anorexin, och som konstnärligt projekt tynar och dör det lika säkert som Klara. Läsaren ges inte en chans att förstå vad det är som händer med Klara, släpas bara med att kräkas och lida. Det är så förskräckligt synd om Klara att man lite grann känner sig som en tvångsrekryterad sörjande vid kistan i en infantil hämndefantasi: nu ska vi minsann få ångra att vi var så dumma.147
Intressant är att många recensenter kommenterar bokens förklaringsmodeller eller brist på förklaringsmodeller av vad som orsakat huvudkaraktärens anorexi, men att de gör mycket olika tolkningar av vad boken säger om det. En del recensenter anser att boken inte ger några förklaringar till varför Klara drabbas av anorexi medan andra hävdar att den gör det. Oftast tycker de som inte finner någon förklaringsmodell att detta är
143 Kärnborg, Ulrika 950814. ”Läsa för själen” Expressen. 144 Bornäs, Cecilia 950807. ”Vågen som vägledare” Sydsvenska Dagbladet. 145 Karlstam, Christina 950809. ”Vidöppet ärligt om självsvält” Upsala Nya Tidning. 146 Frondén, Marianne 951107. ”Lågmält, intensivt om anorektiker” Örebrokuriren. 147 Munkhammar, Birgit 950814. ”Mellan kladd och isblå kyla” Dagens Nyheter. 33 positivt, medan de som finner förklaringar är negativa till detta. Båda parter tycker med andra ord lika om förklaringar, men de gör olika tolkningar av boken. Till dem som anser att boken innehåller en förklaring hör Marianne Frondén som skriver såhär i Örebro-Kuriren: ”Romanens stora brist är den stereotypa förklaringsmodellen till sjukdomen. Klara skildras som den duktiga flickan som kravfyllt slutar äta för att åtminstone kunna kontrollera sin egen kropp. En mer nyanserad bild av problemets orsaker skulle varit önskvärd”.148 Ulrika Kärnborg skriver i Expressen:
Problemet med den nya genren (ska vi våga kalla den ’anorexiboken’?) är att den njutningsfullt lägger ut texten om det som egentligen är symptom, men som behandlas som medicinsk åkomma. Visst är det synd att det gör ont när knoppar brister. Men det vore skönt om någon kunde lokalisera smärtan och diagnostisera den.149
Och Ellen Mattson skriver i Kvällsposten att bokens första hälft ”mest liknar en exempelsamling över ätstörningens orsaker, pedagogiskt uppradade”.150
Lena Asker är en av dem som inte hittar någon förklaring. Hon skriver i Nerikes Allehanda: ”Det är skönt att Anna Ehn inte tvärsäkert påstår något utan istället ger situationer, som levandegör hur just Klara tampas med livet. Det är också skönt att författaren inte använt sig av det alltför ofta framtagna magra kvinnoidealet som orsak till problemen.”151 Eva Ottosson är inne på samma linje och skriver i Svenska Dagbladet: ”Att försöka förstå de djupare mekanismerna bakom kroppsäcklet ger sig däremot inte Anna Ehn in på. Hon ger antydningar – Klara är en prestationsinriktad tjej som vill lyckas med det hon bestämmer sig för – men hon försöker inte leka psykolog. Det är nog riktigast så.”152 Christina Karlstam skriver såhär: ”Sammanhangen och eventuella orsaker får läsaren själv försöka finna. Anna Ehn nöjer sig med att gestalta några månader i en drabbad ung flickas liv”.153 Och Jan Karlsson tillskriver i Sundsvalls Tidning bokens förtjänster följande: ”Anna Ehn pekar inte ut någon syndabock, sparar kommentarerna och förklaringsmodellerna.”154
Det finns också de som kommenterar detta, men utan att värdera det. Cecilia Bornäs skriver till exempel såhär:
Ändå antyds några yttre förklaringar till Klaras självsvält. Hennes far är en resultatinriktad man som aldrig drar sig för att visa hur mycket han förväntar sig av sin dotter. Det prestationskrav hon vuxit upp med kanaliseras i bantningen och det blir genom att övervinna hungern som hon kan bekräfta sig duktighet. … Därmed ansluter sig Anna Ehn till de vanligare teorierna om självsvält: att skönhetsideal bara är den utlösande faktorn för ett beteende som från början har djupare orsaker.155
Vårfrost anses av flera recensenter vara användbar i pedagogiskt syfte, främst för ungdomar. De menar att vuxna bör se till att ungdomar läser denna roman, men att det samtidigt kräver en uppföljning och hjälp till reflektion kring bokens innehåll. Dan
148 Frondén, Marianne. Örebrokuriren. 149 Kärnborg, Ulrika. Expressen. 150 Mattson, Ellen 950807. ”Matmakt” Kvällsposten. 151 Asker, Lena 950808. ”Vårfrost - god för framtiden” Nerikes Allehanda. 152 Ottosson, Eva 950807. ”En anorektikers absurda tillvaro. Anna Ehns debutroman kan göra det till synes ofattbara självplågeriet gripbart” Svenska Dagbladet. 153 Karlstam, Christina. Upsala Nya Tidning. 154 Karlsson, Jan 950811. ”Viktig roman om självsvält” Sundsvalls Tidning. 155 Bornäs, Cecilia. Sydsvenska Dagbladet. 34 Sjögren skriver i Östgöta Correspondenten: ”’Vårfrost’ är väl inte en ungdomsroman men kan läsas av ungdomar, bör nog rent av sättas i deras händer. Men i så fall kräver boken en sorts kreativa samtal och uppföljande diskussioner, det är en roman som i mycket hög grad handlar om mänsklig valhänthet.”156 Även Eva Ottosson är inne på detta spår och skriver i Svenska Dagbladet att det är ”viktigt att läsa och samtala kring en roman som Anna Ehns – gärna i skolan, redan på mellanstadiet. Det kan öppna ögonen och göra det till synes ofattbara självplågeriet gripbart.”157 Detta att Ottosson tycker att boken kan läsas av mellanstadiebarn är intressant mot bakgrund av att boken klassas som vuxenlitteratur på bibliotek och av förlaget. Även Aftonbladets Josephine Askegård tycker att detta är en roman som gärna kan rekommenderas till ungdomar och skriver att hon gärna skulle ge boken till sin tonårsdotter och uppmana henne att läsa den.158
Andra menar att den är viktig för alla som på något sätt kommer i kontakt med anorektiker eller som vill lära sig något om sjukdomen. Christina Karlstam skriver: ”Jag föreställer mig att alla som på något sätt kommer i beröring med de problem som skildras har mycket att lära av Klaras historia.”159 Och Madeleine Svärd, som skriver för Norrköpings Tidningar, menar att den som tidigare bara sett anorexi på håll kan genom boken få ett annat perspektiv genom att lyssna till den anorektiska flickans egen upplevelse.160 En del recensenter understryker att de inte tycker att Vårfrost är en så bra roman, men att den kan vara något för dem som vill lära sig om anorexi. Cecilia Bornäs anser att: ”Anna Ehns ’Vårfrost’ är ingen märkvärdig roman … Ändå är den angelägen för dem som vill lära känna en ungdomsvärld bortom musiken, spritfesterna och kärleksproblemen…”.161
Flera recensenter beskriver med en eller två meningar bokens språk och stil. Det ser ofta ut ungefär såhär: ”Berättelsen är lågmäld och neutral. Anna Ehn tycks medvetet ha valt att inte dramatisera, bara spegla en anorektikers tillvaro.”162, ”Berättandet är kronologiskt, sakligt, konkret. Effektivt. Aldrig känslosamt, men känsligt. Perspektivet är Klaras…”163, ”I sin debutroman skriver hon avskalat, med mättade, ofta ganska korta meningar…”164. Kommentarer om form och språk får överlag ett mycket litet utrymme i recensionerna, och när det finns med rör det sig alltså om korta beskrivningar av hur språket eller formen ser ut. Den enda som gör någon mer ingående analys och problematisering av stilen och formspråket är Ellen Mattsson som tycker att bokens konstlösa, knappa stil inte alls fungerar i dess första hälft och att ”författaren intill utplåningens gräns har underordnat sig sin berättelse”, men att denna stil sedan fungerar i den andra hälften när Klara börjar styra familjen och att boken då blir en ”mycket obehaglig skildring av monomani”165.
156 Sjögren, Dan 950807. ”Känt drama klart skildrat” Östgöta Correspondenten. 157 Ottosson, Eva. Svenska Dagbladet. 158 Askegård, Josephine 950729. ”Till tonårsdottern med uppmaningen: Läs!” Aftonbladet. 159 Karlstam, Christina. Upsala Nya Tidning. 160 Svärd, Madeleine 950831. ”Den duktiga flickan som blir förvandlad” Norrköpings Tidningar. 161 Bornäs, Cecilia. Sydsvenska Dagbladet. 162 Bornäs, Cecilia. Sydsvenska Dagbladet. 163 Karlsson, Jan. Sundsvalls Tidning. 164 Svärd, Madeleine. Norrköpings Tidningar. 165 Mattson, Ellen. Kvällsposten. 35 De litterära inplaceringarna görs nästan enbart genom att recensenterna skriver att detta är en av flera anorexiskildringar. I något fall nämns en sådan bok (Evelyn Spöke). Christina Karlstam placerar även boken tillsammans med andra barndomsskildringar.
Sammanfattningsvis kan sägas att recensionerna av Vårfrost innehåller långa referat av bokens handling och att den rekommenderas till ungdomar. Många av recensenterna kommenterar att detta är en av flera skildringar av anorexi. Vissa av dessa anser att det har kommit för många böcker om anorexi, medan andra tycker att denna bok sticker ut och är bra ändå. I många av recensionerna förekommer åsikter om bokens eventuella förklaringar till Klaras anorexi och de är till stor del koncentrerade på bokens innehåll och inte dess form.
5.3 Anna Johansson – Vissa föddes perfekta och andra som jag (2002)
Flera recensenter anlägger en skepsis mot bokens ämne. Henriette Zorn skriver till exempel i Falu-Kuriren: ”Annars ställer jag mig numera tveksam till dessa introverta unga jag-berättelser som visserligen är habila men tenderar att bli så lika varandra. Och till vem vänder de sig? Hittar generationskamraterna fram till dessa böcker som beskriver deras egen värld? Är det inte så att de hellre läser litteratur som beskriver andra världar?”166 Anna Johansson var 22 år när boken gavs ut, så Zorn bör med generationskamraterna syfta på läsare kring 20-25 år. Michael Godhe skriver i Norrköpings Tidningar:
I mina värsta stunder av leda kan jag få för mig att den svenska litteraturen från slutet av 1980-talet och framåt handlar om yngre män som har misslyckade kortförhållanden och tillbringar större delen av sin meningslösa tillvaro på krogen. Det är naturligtvis en mycket orättvis kategorisering, lika orättvis som att påstå att tjejer bara skriver om ätstörningar och föraktet för sin egen kropp. Ändå finns det ett korn av sanning i ovanstående påståenden.167
Godhes reflektion är intressant, då han även klumpar ihop de unga männens böcker, att han drar en parallell och inte bara ser böcker om anorexi för sig. Dock kan ifrågasättas att han först talar om ”den svenska litteraturen” när han talar om männens litteratur och sedan om tjejernas böcker, då dessa rimligen borde ingå i den svenska litteraturen från slutet av 1980-talet. Dessutom finns en skillnad i hur han benämner författarna – ”yngre män” och ”tjejer” har inte samma klang och genom ordval ges här precis som i Pil Dahlerups undersökning, de manliga respektive kvinnliga författarna olika tyngd.
Vissa recensenter tycker att det är tjatigt med böcker om anorexi, men att just den här boken ändå är bra och att författaren har talang. Johan Lundberg skriver till exempel i Svenska Dagbladet:
Även om den ständigt kaloriräknande unga kvinnan som inte kan sluta betrakta sin mobiltelefon med ögon fyllda av hopp om att 'han' ändå kommer att ringa, börjar kännas smått uttjatad, måste man konstatera att Anna Johansson har en talang för berättande.168
Och Catrin Ormestad skriver i Upsala Nya Tidning: ”… och boken kommer att handla om hennes ätstörningar, ett ämne som visserligen alltid känns angeläget, men också
166 Zorn, Henriette 020123. ”Några slutar svälja – variation på ett tema som återkommer med jämna mellanrum” Falu-Kuriren. 167 Godhe, Michael 020121. ”Nattsvart resa med självföraktet som sällskap” Norrköpings Tidningar. 168 Lundberg, Johan 020203. ”På luffen i Europa i febrig jakt på kalorier” Svenska Dagbladet. 36 något uttjatat för en debutroman. Det som gör Vissa föddes perfekta och andra som jag så läsvärd är emellertid den förmåga till analys och reflektion som Anna Johansson visar sig förfoga över”.169 I dessa två recensioner kritiseras alltså i första hand ämnet anorexi, medan författaren och boken bedöms som bra.
Andra recensenter använder kommentarer kring böcker om anorexi för att göra en litterär inplacering. Henriette Zorn skriver: ”Den svåra tillblivelsen från flicka till kvinna på självutplåningens Via Dolorosa, en variation på ett tema som med jämna mellanrum återkommer i den unga kvinnliga prosan. Det för tankarna till de mer drastiska skildringarna i självsvältsgenren, Maria Hedes 'Evelyn Spöke' från 1987”.170 Och Eva Ström skriver i Sydsvenska Dagbladet: ”Anorexilitteratur håller nästan på att bli en egen genre i litteratur för unga vuxna.”171 Jan Arnald framhåller dock att det är oriktigt att placera in en bok som denna endast som en ”ätstörningsbok”: ”Lika lite som Alejandro Leiva Wenger skriver invandrarprosa skriver Anna Johansson anorexiprosa.”172
Förutom att boken handlar om anorexi, berör övrig negativ kritik bland annat början av boken. Jan Arnald tycker att det inledningsvis är ”lite tröttande hurtfriskt” och Cecilia Annell att det i början finns något förnumstigt, men som sedan viker. Även Maria Schottenius är kritisk till bokens början och att det mest är slutet som är litterärt intressant och skriver att: ”Det är inte meningen att läsaren ska behöva sucka sig igenom tre fjärdedelar råmanus för en fjärdedels litterärt användbar text … Den här boken kunde strukits fram till något riktigt spännande, men hinner tyvärr haverera många gånger om.”173 Men hon menar samtidigt att hon inte riktigt tycker att det är Johanssons fel, utan jag förmodar att hon menar att någon redaktör eller förläggare borde ha strukit mer. Michael Godhe anser att boken inte är tillräckligt allmängiltig. Han skriver i Norrköpings Tidningar:
Även om Karolines inre utveckling beskrivs med trovärdighet förmår inte romanen att fullt ut engagera mig. För att kunna upprätthålla intresset genom hela berättelsen krävs både koncentration och en förmåga att lyfta handlingen till en större allmängiltighet. Ämnet är så angeläget att det borde angå fler läsare än just bara de tjejer med ätstörningar som kan känna igen sig i romanen.174
Här finns en brist på könsöverskridande läsning. Godhe önskar en större allmängiltighet, då han inte kan identifiera sig med denna verklighet som främst unga kvinnor lever i.
Ett par recensenter berömmer bokens sätt att problematisera unga kvinnors identitetsskapande i avseendet att de ska vara självständiga och feministiskt medvetna, samtidigt som kraven på ”kvinnlighet” inte får släppas. Cecilia Annell skriver i Aftonbladet: ”Det är en obehaglig bok ska sägas. Den berör en kollektiv kvinnlig erfarenhet, vi har väl alla mer eller mindre stått med fingrarna i halsen. … För det handlar om en vrede som riktas inåt istället för utåt, och som har med kvinnoblivandet
169 Ormestad, Catrin 020121. ”En plågsam färd. Naken skildring av självhat och ångest” Upsala Nya Tidning. 170 Zorn, Henriette. Falu-Kuriren. 171 Ström, Eva 020121. ”Javisst gör det ont” Sydsvenska Dagbladet. 172 Arnald, Jan 020211. ”Drivkraften är begäret att ostörd få svälta ihjäl” Göteborgs-Posten. 173 Schottenius, Maria 020128. ”Äckel-päckel i jag-riket” Expressen. 174 Godhe, Michael. Norrköpings Tidningar. 37 att göra, eller snarare med den groteska bild av ’kvinnlighet’ som vi har framför oss i tonåren.”175 och Catrine Ormestad skriver i Upsala Nya Tidning:
Trots att hon är så ung (född 1980) beskriver hon med både klarsynthet och distans de paradoxer som så många unga kvinnor konfronteras med då de skall forma sin självbild: Hur kan man förena en i övrigt feministisk livssyn med det oeftergivliga kravet på att vara smal och snygg? Hur kan man på allvar hävda att man är fri, om man inte ens får låta sin kropps mest grundläggande behov bli tillgodosedda?176
Liksom i recensionerna av Evelyn Spöke är det flera recensenter som undrar om boken är självbiografisk. Josef Rydén skriver i Jönköpingsposten: ”Hur mycket av hennes debutroman som har självbiografisk bakgrund vet man förstås inte…”177, Jan Arnald skriver att: ”Historien förtäljer inte om det är självupplevt eller inte.”178 och Ormestad benämner boken som ”…en skildring … som är så svidande naken och osminkad att det berättade känns självupplevt.”179
Cecilia Annell reflekterar över bokens uppbygglighet: ”Så kan man förstås diskutera om boken är uppbygglig: är det något att sätta i händerna på anorektiker? Den har inte direkt något happy end.”180 Men hon konstaterar samtidigt att det som gör boken litterärt intressant är just att den inte är enkel, att den rymmer en tvetydighet. Fast man kan fråga sig varför just anorektiker skulle läsa boken och om en sådan frågeställning inte innebär ett begränsande av den tänkta läsekretsen.
Sammanfattningsvis är flera recensenter skeptiska till bokens ämne. Vissa recensenter är kritiska till ämnet anorexi, men positiva till författaren och just den här boken. Boken placeras främst in bland andra böcker om anorexi.
5.4 Åsa Ericsdotter – Kräklek (2002)
Recensionerna av Kräklek skiljer sig i vissa avseenden från recensionerna av de andra böckerna. Recensionerna av Kräklek innehåller mer ingående resonemang kring textens form och språk och de innehåller många citat ur boken, vilket inte är fallet i recensionerna av de övriga böckerna. Det görs också en annan typ av inplacering av Kräklek - hänvisningarna är mer blandade och fler, medan de övriga böckerna främst placeras in genom hänvisningar till andra böcker om anorexi eller bulimi.
Anledningen till att Ericsdotters bok kan sägas få en annan typ av recensioner kan dels bero på att det är en diktsamling - genom den lyriska stilen är det inte på samma sätt en rak berättelse som i de övriga böckerna och teman är inte lika konkret skildrade. Dels att hennes första bok Oskyld fick ett fint mottagande, och det är troligt att det redan skapats en allmän bild av Ericsdotter som recensenterna nu tagit med sig till denna andra bok.
Det recensionerna dock har gemensamt med de övriga böckernas är att en del recensenter inleder med att skriva att det här är ytterligare en bok om ätstörningar. Ann
175 Annell, Cecilia 020121. ”Kalorijakt som livsprojekt. Cecilia Annell läser en intressant debut” Aftonbladet. 176 Ormestad, Catrine. Upsala Nya Tidning. 177 Rydén, Josef 020218. ”Den unga Karolins lidanden” Jönköpingsposten. 178 Arnald, Jan. Göteborgs-Posten. 179 Ormestad, Catrin. Upsala Nya Tidning. 180 Annell, Cecilia. Aftonbladet. 38 Lingebrandt skriver till exempel i Helsingborgs Dagblad: ”Vi tycks inte bli av med henne, den självdestruktiva hjältinnan som det senaste decenniet tagit plats i den unga svenska litteraturen. Hon som utnämnt den egna kroppen till fiende och med tabletter, sex eller allra helst svält som vapen försöker nedkämpa de inre demonerna”.181 Hon tycker dock att Kräklek skiljer sig från andra böcker om ätstörningar: ”Historien har yttre oklara konturer, vilket medför att vi slipper många av självsvältgenrens standardingredienser som kaloritabeller, viktredovisningar och terapisamtal.”182 Malte Persson skriver i Kvällsposten: ”Den läsare som har fått nog av litterära ätstörningar (bara i vår kommer två debutantromaner på detta till sin natur tröstlöst repetitiva tema) kan lugnas med att det inte kräks så mycket i Kräklek som man kunnat befara.”183 Dessa två citat har det gemensamt att det eventuellt positiva som sägs om boken fokuserar på vad boken inte är, på det vi slipper - att den inte innehåller viktredovisningar, för många kräkningar eller kaloritabeller.
Viktoria Jäderling pekar i Göteborgs-Posten på att även om bokens jag ibland stoppar fingrarna i halsen, så berör den mycket mer: ”Men Ericsdotters fragmentariska berättelse är samtidigt så språkligt laddad att en fixerad ’anorexiläsning’ vrider sig ur greppet. Sällan har jag spetsat öron och ögon inför någons ältande som här.”184 Hanna Hallgren benämner Kräklek som en generationsskildring och ställer den mot Ulf Lundells Jack:
Det är hög tid, ja om vi nu alls ska definiera, att börja tala om en kräkleksgeneration. Företrädd, i förstone, av yngre kvinnor som skildrar liv – i vilka fingrarna stoppas i halsen, spyorna, maten och svälttiderna skapar svarta hål. Såriga och uttorkade textsvalg som känns centrala och perifera samtidigt. Det rör sig om långt råare generationsromaner än till exempel Ulf Lundells Jack. … Förstås är det svårt att läsa Kräklek, liksom andra böcker som handlar om hetsätning. … Bara det att tjejerna som slår inåt blir så mycket äckligare och mer svårhanterliga än slagsmål, knark och kriminalitet. Inte minst när det handlar om ”generationsromanen”. Kräklek är en ruskig prosasamling. Den är ruskigt bra.185
Hon pekar också på att det är farligt att placera in en bok som Kräklek i ett ätstörningsfack, och på så sätt begränsa den:
Det borde vara förbjudet att läsa den som ”ojoj, det här handlar om anorexi och bulimi” och sedan klistra in i ett PBU-fack. Kräklek handlar om livskänsla, livsutrymme och om var man gör av sin glädje och sorg. Det handlar om musik, en rytm som bär läsaren med sig. Och om passionens grymma närhetsfrånvaro.186
Hallgren analyserar här i vilket fack en bok som Kräklek riskerar att placeras och ger en annan bild och inplacering av Kräklek där hon benämner boken som en generationsskildring av allmängiltig status och inte bara som att den vänder sig till unga tjejer eller den som vill lära sig mer om ätstörningar. Det hon inte vill ska hända denna bok, händer ändå, men i mindre grad än vad gäller övriga böcker. (”Den skulle mer än väl kunna vara en bok som ligger framme på ungdomsmottagningen för unga att bläddra i” skriver till exempel Gefle Dagblads recensent.187)
181 Lingebrandt, Ann 020321. ”Det handlar om att bli sedd” Helsingborgs Dagblad. 182 Lingebrandt, Ann. Helsingborgs Dagblad. 183 Persson, Malte 020322. ”Kräkiska - men ingen latrin” Kvällsposten. 184 Jäderling, Viktoria 020321. ”Mellan självspäkning och hudlös besatthet” Göteborgs-Posten. 185 Hallgren, Hanna 020321. ”Kärlek, mat och gallans tomhet” Aftonbladet. 186 Hallgren, Hanna. Aftonbladet. 187 Nordqvist, Tove 020430. ”Självutlämnande om att vara ung”. Gefle Dagblad. 39
En manlig recensent reflekterar över att diktjagets upplevelser troligen inte helt kan förstås av en man:
Jagets senare i boken uppenbarade, grava ätstörningar kan aldrig, tror jag, fullt ut begripas av en man, speciellt inte om de här är kopplade till tidiga upplevelser, om reella eller textuella må kvitta. Erfarenheten av kränkning och känslan av tomhet – hela reduceringen av kroppen till ett jagets fängelse, - är nog genusunik, alldeles oavsett de bitterljuva kärleksreminiscenser som kommer: en ömsesidig åtrå, ett ’vi’.188
En könsöverskridande läsning kan efterlysas här. Jag har svårt att tänka mig att en kvinnlig recensent skulle skriva om en bok med i första hand manliga erfarenheter att ”det här är nog en genusunik upplevelse, som inte kvinnor kan förstå”. Men samtidigt görs ändå reflektionen och skrivs ut.
Bokens litterära kvaliteter finns det olika åsikter om. Malte Persson i Kvällsposten är kritisk: ”Det skär sig sällan, men det svänger inte heller särskilt mycket. Stormiga känslor, ja. Risk för sjösjuka, knappast.”189 Viktoria Jäderling är dock av en annan uppfattning: ”Jag häpnar och häpnar igen över komplexiteten i denna röst. Stundtals är det innehållet som möter formen och skapar totalkollision. … Lika förbluffad blir jag över att den unga författaren (född 1981) har en sådan insikt i självutlämnandets psykologi.”190
Vad gäller inplaceringen och referenser till andra författare kan det se ut såhär: ”Säkerhet är det jag tänker på först när jag läser hennes bok, den helt självklara auktoritet hon givit sig själv som berättare.”191 ”Med Kräklek visar Ericsdotter prov på en litterär medvetenhet som leder tankarna till Christine Falkenlands mörkt lyriska författarskap, Aase Bergs intelligenta överdrifter och Mirja Unges kompromisslösa språkbehandling.”192 ”…med ett formspråk så musikaliskt att namn som Gösta Oswald, Lene Henningsen och Jon Fosse blinkar till.”193 En inplacering av boken som görs, om än omedveten, är att Göteborgs-Posten har satt in fel författarbild i recensionen. Det är ett foto på Anna Jörgensdotter, och inte Åsa Ericsdotter. Det är givetvis bara ett misstag, men det säger måhända också något om bland vilka andra böcker redaktionen placerat in boken.
I recensionerna av Kräklek framför ingen av recensenterna några krav på att boken ska innehålla en förklaring till varför diktjagets ätstörning uppkommit, såsom det görs för övriga böcker. Den enda av recensenterna som överhuvudtaget skriver något om eventuella orsaker till ätstörningen är Carl-Magnus Höglund, som skriver såhär i Borås Tidning:
I flödet av känsloin- och uttryck söker jag skärvor av distans eller förklaring till jagets destruktiva självutplåning. I deras frånvaro blir jag dock mer och mer övermannad av den
188 Karlsson, Jan 020321. ”Det otäcka kvinnoblivandet” Sundsvalls Tidning. 189 Persson, Malte 020322. ”Kräkiska – men ingen latrin” Kvällsposten. 190 Jäderling, Viktoria. Göteborgs-Posten. 191 Peterson, Marie 020321. ”Kärlek blir kräklek. Tuktad och rytmisk skildring av livet efter passionen” Dagens Nyheter. 192 Jäderling, Viktoria. Göteborgs-Posten. 193 Hallgren, Hanna. Aftonbladet. 40 starka berättelsen. Mitt sökande efter något som lyfter texten blir efterhand synonymt med ett sökande efter en befrielse från lidandet som strömmar ut från boken.194
Sammanfattningsvis får Kräklek delvis en annan form av recensioner än de övriga böckerna med andra litterära referenser och fler kommentarer om form och språk. Men även i recensionerna av Kräklek uttrycks åsikter om att det har kommit för många böcker på temat.
5.5 Anna Jörgensdotter – Pappa Pralin (2002)
Många recensenter går hårt fram mot att Pappa Pralin handlar om anorexi. Björn Gunnarsson inleder till exempel sin recension i Sundsvalls Tidning med att uttrycka sin besvikelse över bokens ämne: ”Tio sidor in i Anna Jörgensdotters debutbok Pappa Pralin vill man helst kasta boken ifrån sig med ett besviket stön: ’Ah nej, inte en ätstörningsroman till!’”.195 Även DNs Jonas Thente slår an en uttröttad ton och skriver att ”’Pappa Pralin’ utgör inget omistligt bidrag till den svenska litteraturen och man skulle väl kunna raljera en stund om anorexigenren som vägrade dö”.196 Det är intressant att Thente ”skulle kunna” beskriva böcker om anorexi som någonting som borde försvinna snart, men som trilskas och vägrar dö - som om det bara fanns rum för ett visst antal böcker på detta tema. Thente beskriver vad han skulle kunna skriva, men att han sedan inte gör det för att böckerna verkar fylla ett behov för unga tjejer. En tolkning är att det inte är helt ok att raljera om det och att han därför avstår, men genom att skriva att han avstår från det raljerar han ju på sätt och vis ändå.
Av många recensioner förmedlas uppfattningen att det har kommit ett väldigt stort antal skönlitterära böcker om anorexi. Jan Karlsson skriver i Hallandsposten att: ”Modet skiftar, men ätstörningarna – och böckerna som turnerar dessa – består. Pappa Pralin är ännu en roman om att växa upp med familjen i radhus, i den norrländska småstaden och tryggaste av världar, och ändå landa på psyket med en undernärd kropp och sargad själ”.197 Och Andreas Brunner skriver i Sydsvenska Dagbladet: ”Anorexi igen således. Tidigare i vår kom Anna Johanssons roman ’Vissa föddes perfekta och andra som jag’, bara en i raden av böcker på ämnet, och om man inte lät så cynisk skulle man kunna tala om anorexiromanen som en egen genre, allt sedan Maria Hede skrev sin banbrytande bok ’Evelyn Spöke’ 1987.198 Att tala om böckerna som en egen genre gör ett antal recensenter - Ulrika Kärnborg använder det redan 1995 om Vårfrost och exempelvis Eva Ström gör det om Vissa föddes perfekta och andra som jag. Troligen läser recensenterna varandras recensioner och begreppet har blivit mer och mer etablerat. Även Annina Rabe tycker i Svenska Dagbladet att hon har läst många romaner om anorexi, även om hon också berörs av denna: ”Liknande skildringar av unga trasiga kvinnor (ofta med ätstörningar) har man läst ganska många tidigare. Anna Jörgensdotters debutroman är alltså inte särskilt originell, men man måste vara gjord av sten för att inte på något sätt drabbas av det Stora Allvar som präglar den.”199 Annelie Jordahl formulerar sig på ett liknande sätt, men tycker att Jörgensdotters bok utmärker sig: ”Ätstörningsskildringar är fortfarande, sedan Maria Hedes ’Evelyns Spöke’ 1987,
194 Höglund, Carl-Magnus 020321. ”Lidandet strömmar ut” Borås Tidning. 195 Gunnarsson, Björn 020322. ”Samma gamla borgerliga psykoser” Sundsvalls tidning. 196 Thente, Jonas 020417. ”Godis istället för kärlek” Dagens Nyheter. 197 Karlsson, Jan 020322. ”Ännu en Anna från Malmö” Hallandsposten. 198 Brunner, Andreas 020322. ”Att alltid vara rädd” Sydsvenska Dagbladet. 199 Rabe, Annina 020322. ”Ungdomen är det stora allvarets tid” Svenska Dagbladet. 41 legio i unga kvinnors berättande. Men Anna Jörgensdotters romandebut utmärker sig med sin humor och omåttlighet med orden: oändliga, måleriska variationer för svartsjuka, hybris och självförakt.”200
Vissa recensenter anser att innehållet i Pappa Pralin är alltför privat. Björn Gunnarsson skriver att: ”…här finns verkligen inget avgörande ifrågasättande av de sociala och familjemässiga grundvillkoren, bara navelskådande, pillerknaprande, självmordsförsök och en privat patetik som ibland är så banal att man nästan storknar”.201 Vad Gunnarsson anser är för privat är svårt att utläsa av recensionen. Om han menar att boken måste innehålla en annan form av analys av problemet för att boken inte ska bli för privat eller om han syftar på eventuella biografiska paralleller. Antidepressiva mediciner och självmordsförsök är ju knappast en privat problematik, utan ett samhällsproblem. Att förminska en bok genom att kalla den alltför privat är, som både Russ och Beckman är inne på, ett vanligt sätt att förminska värdet av litterära verk och därmed deras författare. Även Malena Forsare tycker att boken gränsar mot det alltför privata, men på ett helt annat sätt:
Pappa Pralin är en svår balansgång på tråden som skiljer det personliga från det privata. När det fungerar … lyfter berättelsen och får en egen andning. … Men ibland blir orden hala. Som läsare är det inte säkert att man vill veta allting, som exempelvis detaljer om avföringens konsistens. Man orkar inte höra tabletternas namn (’fru Sobril och Herr Imovane’) upprepas i det oändliga.202
Några recensenter ställer frågan om Pappa Pralin kan vara en självbiografisk berättelse, som till exempel Stefan Whilde, som förvisso samtidigt själv konstaterar att frågan kanske inte är så intressant: ”Är då Pappa Pralin en självbiografi, ett dokument ur verkligheten? Om detta vet man ingenting … (och frågan är egentligen ganska ointressant).”203 Andra recensenter antyder genom att koppla ihop namnen Andrea och Anna att de läser det som att huvudkaraktären Andrea är Anna Jörgensdotter. Wikström sätter parentes kring Anna när hon talar om Andrea ”Andrea (Anna?)”204 och Karlsson alter ego: ”Andrea (alter ego?)”205. Det går att hitta biografiska paralleller – som att Jörgensdotter liksom huvudkaraktären är född i en norrländsk stad - men det finns ingenting på baksidestexten eller liknande som signalerar att det är självbiografiskt.
Även i recensionerna av Pappa Pralin kommenteras eventuella förklaringsmodeller kring anorexin. Thente skriver såhär om det:
Men Anna Jörgensdotter försöker sig dessvärre lika litet som sina föregångare i genren på någon generell analys. Fallet Andrea förklaras med en alltför enkel schablon … Andreas far var ofta frånvarande under några viktiga uppväxtår och höll sig med en älskarinna i Italien, innan han valde att stanna med familjen. När han kom hem från sina resor hade han med sig taxfreegodis. Istället för kärlek får man förmoda. Därav ätstörningarna.206
Björn Gunnarsson kritiserar hårt hur Jörgensdotter och andra som skrivit om anorexi förhållit sig till förklaringarna: ”Det är också karaktäristiskt för den här typen av
200 Jordahl, Annelie 020322. ”Hallucigena språkpraliner” Expressen. 201 Gunnarsson, Björn. Sundsvalls Tidning. 202 Forsare, Malena 020322. ”Bland kärlek och tabletter” Kvällsposten. 203 Whilde, Stefan 020323. ”Inträngande om ung sårbarhet” Skånska Dagbladet. 204 Wikström, Sanna 020322. ”Utan praliner och snuttefilt” Gefle Dagblad. 205 Karlsson, Jan. Hallandsposten. 206 Thente, Jonas. Dagens Nyheter. 42 psykosromaner, skrivna av unga kvinnor, att de lider av en svårartad blindhet för romanfigurernas sociala benägenhet och deras orsaksförbindelse med sjukdomstillståndet.”207 Karlsson menar dock att det är bra att det inte finns en klar förklaring och skriver att i boken: ”… serveras knappast en psykologiskt vattentät förklaringsmodell till Andreas ätstörningar och destruktivitet. Tack och lov får man tillägga, för det är i läckorna romanen växer och blir något mer än en schematisk skildring av orsak och verkan.”208
Vissa recensenter pekar ut vilka de anser att boken vänder sig till. Thente skriver till exempel såhär:
Men en lång rad skildringar av unga kvinnor, om unga kvinnor som drabbas av psykiska problem i just den här åldern, är ett alltför överväldigande bevismaterial: den här sortens romaner fyller uppenbarligen ett behov. Inte bara för författarna, utan också för deras själsfränder där ute - kvinnor runt tjugo med en anteckningsbok för dikter som existentiell ventil i bakfickan. Någonting driver fram denna smärtsamma förpuppning som många självständiga flickor går igenom innan de kan fortsätta som kvinnor. Att hålla fram spinkiga modeller och dylikt som enda förklaring är att grovt förolämpa offrens ofta mycket välutvecklade intelligens och mognad.209
Att det finns ”en lång rad” böcker på temat väljer Thente att tolka som att de inte bara fyller en funktion för författarna (vilket ju inte hade varit bra, då hade det enbart varit terapiskrivande) utan också för dem som är i huvudkaraktärernas situation. Men är böckerna inte litteratur för någon annan? Att Thente påpekar att ”offren” ofta har en välutvecklad intelligens låter märkligt - varför skulle de inte ha det? Och skulle inte den som är intelligent kunna påverkas av smalhetsidealet? Även Rabe anser att boken främst är för unga läsare: ”Om förlaget vill att boken ska hitta fram till de läsare som skulle kunna få ut något av den – dvs. väldigt unga människor – är det olyckligt att välja ett omslag som signalerar något helt annat”.210 På bokens omslag finns ett dansande par i uppskattningsvis 40-årsåldern. De står i samma position som paret på wienerchokladaskarna och just wienerchokladen har symbolisk betydelse i boken. Vad Rabe reagerar på är det dansande parets ålder. Agneta Rosendal benämner boken som en generationsroman för unga kvinnor: ”…jag tycker att det är tjejernas generationsroman. Skriven utifrån tjejernas villkor idag. Med djup och stor insikt om vad det är att vara flicka...”.211
De litterära inplaceringarna görs, som visats tidigare, oftast genom inplacering bland andra böcker om anorexi. I några fall nämns titlar på sådana böcker (Evelyn Spöke nämns och Vissa föddes perfekta och andra som jag). Övrig nämnd litteratur är Tomas Jacobssons Morfin, som Stefan Whilde refererar till på grund av att han anser att den liksom Pappa Pralin ”talar den nya pillergenerationens språk”212, Björn Gunnarsson tycker att den borgerliga kärnfamiljen är sig lik ”i sin snöpande känslostumhet” sedan Ibsens och Noréns dagar och Annina Rabe skriver att: ”Jag kan ha fel, men någonstans misstänker jag att Anna Jörgensdotter läst en Monika Fagerholm-bok för mycket. För
207 Gunnarsson, Björn. Sundsvalls Tidning. 208 Karlsson, Jan. Hallandsposten. 209 Thente, Jonas. Dagens Nyheter. 210 Rabe, Annina. Svenska Dagbladet. 211 Rosendal, Agneta 020322. ”Tjejernas generationsroman” Nerikes Allehanda. 212 Whilde, Stefan. Skånska Dagbladet. 43 att ge sig in i den typen av experiment måste man behärska tekniken till fullo, och det gör hon inte. I alla fall inte ännu.”213
Liksom i recensionerna av Vårfrost och Vissa föddes perfekta och andra som jag är det ofta de recensenter som ser fler saker än ätstörningarna som tycker att boken är bra, de som skriver om boken som en kärlekshistoria, som en bok som handlar om vår tids dövande av känslor eller om att vara ung och försöka lära sig att forma sitt liv. Jordahl beskriver till exempel boken såhär: ”Psykiska sjukdomstillstånd, visst, men framför allt är det här något så ovanligt som en intensivt levande kärleksroman som fångar varje skede i en relation från förälskelsehunger, via maktbalansen om vem som älskar mest – och därmed är svagast – till de rituellt sönderrivna kärleksfotona.”214 Och Stefan Whilde tycker att: ”Pappa Pralin är en svart bok eftersom den skildrar en nations trauma, en folksjukdom: undertryckandet av känslor.”215 Forsare skriver: ”Anna Jörgensdotters Pappa Pralin är mer än en ätstörningsbok. Romanfiguren Andrea är en känslig och livshungrande tjej, som visserligen stoppar fingrarna i halsen och knaprar i sig lugnande tabletter, men samtidigt längtar efter att bli bekräftad för den hon innerst inne är. Hon söker, som vilken människa som helst, efter kärlek.”216
Den positiva kritiken är också inriktad på hur Jörgensdotter tecknar huvudkaraktären Andrea. Cecilia Annell skriver om Jörgensdotter:
Hon skriver för långt och för mycket. Andreakaraktären står läsaren upp i halsen, precis som hon står (mest) männen upp i halsen. Och det är just det som är bra, romanen funkar som ett slag i magen, provocerar, ångestframkallande. Porträttet av Andrea är helgjutet – skitigt och raggigt och jag tror hon klarar sig på sitt raseri.217
Annina Rabe skriver att: ”Porträttet av Andrea är levande men i längden ganska tröttande – på precis samma sätt som personer av Andreas typ kan vara.”218 och Sanna Wikström skriver: ”Däri ligger också bokens styrka – Andrea är inget offer, inget byte. Eller hon är alldeles som vi.”219
Andra tycker däremot att det blir för mycket och att boken förlorar på det. Forsare skriver att: ”Andrea blir trött på sig själv. Det är synd att läsaren också hinner tappa tålamodet”.220
Sammanfattningsvis får Pappa Pralin hård kritik för att den handlar om anorexi och det finns åsikter om att den är för privat eller har för otillräcklig förklaringsmodell till ätstörningens orsaker. Samtidigt får den positiv kritik från andra som menar att Jörgensdotter skriver bra och att karaktären Andrea är levande och väl porträtterad.
213 Rabe, Annina. Svenska Dagbladet. 214 Jordahl, Annelie. Expressen. 215 Whilde, Stefan. Skånska Dagbladet. 216 Forsare, Malena. Kvällsposten. 217 Annell, Cecilia. Aftonbladet. 218 Rabe, Annina. Svenska Dagbladet. 219 Wikström, Sanna. Gefle Dagblad. 220 Forsare, Malena. Kvällsposten. 44 5.6 Mottagandet av de fem böckerna i Bibliotekstjänsts sambindningslista
Uppsatsen undersöker hur dags- och kvällspressens kritiker recenserat de fem böckerna. Eftersom Bibliotekstjänsts (BTJs) sambindningslista emellertid är ett viktigt verktyg för bibliotekarier kommer jag här även att ge en kort belysning av hur böckerna mottogs av BTJs lektörer. BTJs lektörsomdömen är skrivna i syfte att ligga till grund för bibliotekens inköp. Lektörsomdömena i BTJs lista skiljer sig en del från recensioner i dags- och kvällstidningar. De riktlinjer deras lektörer/recensenter arbetar efter är bland annat att recensionernas längd ska vara 120-150 ord, recensionerna ska vara sakliga och opartiska och innehålla tydligt motiverade kvalitetsomdömen. De ska inte innehålla ”överdrivet berömmande eller kritiska vändningar” och inte heller formuleringar som är ironiska eller överlägsna. För lyrik ska bland annat form och stil karaktäriseras och hur dikterna lämpar sig för ovana lyrikläsare bedömas.221
Åsa Ericsdotters Kräklek är den enda av de fem böckerna som blir litterärt inplacerad. Eva Ottosson tycker att Ericsdotters stil påminner om Kristina Lugns och Sonja Åkessons dikter.222 Ingen av recensenterna nämner att det har kommit ut tidigare böcker som handlar om anorexi eller bulimi. Inte heller använder någon av dem ordet ”anorexigenren”, ”anorexiboken” eller liknande.
Vad gäller vem som bör läsa boken anser Annika Rydén att Vissa föddes perfekta och andra som jag främst vänder sig till ungdomar, men att även vuxna kan läsa den.223 Bo Nordstrand tror att många unga flickor kommer att känna igen sig i Evelyn Spöke vad gäller ångesten inför mat och den egna kroppen.224 Eva Ottosson menar att även den som inte i vanliga fall läser diktsamlingar kan läsa Kräklek eftersom Ericsdotter skriver så pass lättillgängligt och därför inte kräver någon lyrikvana från sina läsare. Ingvar Engvén skriver att Pappa Pralin är ”en omskakande roman med stor allmängiltighet.”225 Detta att Engvén skriver ut att boken har stor allmängiltighet är intressant. Möjligen kan detta bero på att den korta recensionsformen inte tillåter långa beskrivningar av boken som gör att recensionsläsaren själv kan förstå bokens allmängiltighet. Det kan också läsas som en kommentar till andra recensioner av böcker med anorexitema, att boken inte bara kan läsas av unga läsare och inte bara av flickor/kvinnor.
Bo Nordstrands och Johanna Hedenbergs beskrivningar av form och språk i Evelyn Spöke respektive Vårfrost placerar sig nära tidningsrecensenternas beskrivningar. Nordstrand beskriver hur dagboksformen i Evelyn Spöke gör att läsaren får uppleva anorexin ur ett inifrånperspektiv och att romanen präglas av ”det självupplevdas äkthet och en hänsynslös uttrycksvilja.” Och Johanna Hedenberg beskriver stilen i Vårfrost som ”knapp, med korta meningar och ett enkelt språk.”226 Annika Rydén beskriver Vissa föddes perfekta och andra som jag som realistisk och oromantiserande. Hon anser även att anorexin ”framställs med välbehövlig brist på spekulation och med ett så pass stort inkännande att man skulle kunna misstänka en självupplevd verklighet bakom
221 ”PM för lektörer och recensenter” I Lektör 2004. 222 Ottosson, Eva 2002. Lektörsomdöme i Bibliotekstjänsts sambindningslista, nr. 10. 223 Rydén, Annika 2002. Lektörsomdöme i Bibliotekstjänsts sambindningslista, nr.10. 224 Nordstrand, Bo 1987. Lektörsomdöme i Bibliotekstjänsts sambindningslista, Bokrevy, häfte. 4. 225 Engvén, Ingvar 2002. Lektörsomdöme i Bibliotekstjänsts sambindningslista, nr. 10. 226 Hedenberg, Johanna 1995. Bibliotekstjänsts sambindningslista, nr. 18. 45 fiktionen.” Eva Ottosson beskriver stilen i Kräklek som att den är skriven med en vrede som växlar mellan att vara provokativ, galghumoristisk, återhållen och smärtande samt att den ”pendlar mellan det sakligt enkla, skirt poetiska och brutalt grovkorniga”. Ingvar Engvén skriver om Pappa Pralin: ”Jörgensdotter skildrar hela tiden Andreas verklighet ur hennes perspektiv med påtaglig uppriktighet, mörk humor och en detaljrikedom, som gör hennes livssituation skrämmande klar. Prosan flödar rytmiskt och driver berättelsen framåt.”227
I recensionerna av de fem böckerna i min undersökning är en skillnad från dags- och kvällspressens recensioner att ingen av BTJs lektörer skriver något om att det har utkommit för många böcker om anorexi och bulimi eller liknande. De placerar sig emellertid nära tidningarnas recensenter ifråga om beskrivningar av böckernas innehåll, form och språk.
227 Engvén, Ingvar. 46 6. Slutsatser och diskussion
I detta kapitel utvecklar jag analysen av recensionerna och kommenterar tendenser som finns i mottagandet av de fem böckerna. Jag gör detta genom att besvara mina frågeställningar. I de fall det känns lämpligt har jag delat upp svaren i underrubriker.
6.1 Hur placerar dags- och kvällstidningarnas recensenter böckerna i förhållande till annan litteratur?
Den första delen av detta avsnitt tar upp att recensenterna i många fall gör de litterära inplaceringarna av böckerna genom att hänvisa till andra böcker om anorexi och bulimi samt att böcker om ätstörningar benämns som en egen genre. I den andra delen går jag bland annat in på användningen av begreppet ”generationsroman” som finns i vissa recensioner.
6.1.1 Anorexiböcker - en egen genre?
Till stor del placeras de fyra senaste böckerna in genom hänvisningar till andra böcker som handlar om ätstörningar, som det anses ha kommit väldigt många. I flera fall görs detta genom en inledning som lyder ungefär ”detta är ännu en skildring av en ung kvinna med ätstörningar”, men utan att närmare namnge vilka andra böcker recensenten tänker på. I andra fall namnges en eller ett par andra sådana skildringar. Viktigt att framhålla är att bland de recensenter som nämner exempel på andra böcker om anorexi/bulimi i mitt recensionsmaterial, rör alla hänvisningar utom en, just de fem böcker som är med i undersökningen.228 Oftast nämnd är Maria Hedes Evelyn Spöke, vilket är naturligt i och med att den utkom först av dem, men även Ehns Vårfrost och Johanssons Vissa föddes perfekta och andra som jag nämns i några recensioner. De böcker som recensenterna syftar på när de talar om det stora antalet anorexiskildringar verkar således i första hand vara dessa.
Redan i ett par recensioner av Vårfrost, som gavs ut 1995, talas det om anorexiboken som en egen genre. Detta förstärks sedan genom att fler recensenter hakar på och gör samma sak om de följande böckerna. Varför just dessa böcker anses forma en egen genre och inte många andra böcker som berör ett gemensamt ämne, är en intressant fråga. Det kan vara viktigt att komma ihåg att böcker inte växer fram som en genre, utan att det är recensenterna som gör dem till en. Böckerna i min studie skiljer sig åt vad gäller språk och stil, det gemensamma är att de innehåller en huvudperson med anorexi eller bulimi. På sätt och vis blir det i och med denna genrebeteckning som i Anna Williams undersökning, som visar att kvinnliga författares verk klumpas ihop i historieskrivningen, trots att mycket skiljer dem åt.
Något som förvånar mig är att Jörgensdotters Pappa Pralin är den bok som sammantaget får hårdast kritik för att den handlar om anorexi, trots att den inte på
228 Den hänvisning som rör en annan bok om anorexi än de som ingår i undersökningen är amerikanska Jenefer Shutes Leva av luft. Det är Ulrika Kärnborg som i Expressen tycker att Vårfrosts layout påminner om hennes bok: ”Vårfrost heter Anna Ehns behändiga volym som layoutmässigt för tankarna till lättviktiga böcker från det stora landet i väster – till exempel amerikanskan Jenefer Shutes Leva av luft från i fjol – men som visar sig vara ett klaustrofobiskt prosastycke om en tolvåring som drabbas av anorexi.” 47 samma sätt som Vårfrost och Evelyn Spöke är en ren skildring av ätstörningar. Under de första 40 av Pappa Pralins 443 sidor, är huvudkaraktären inlagd för sin anorexi, sedan skrivs hon ut och anorexin är därefter allt mindre i fokus, även om den finns med som en del av Andreas liv. Det som är i fokus är istället kärleksberättelsen - äktenskapet och senare skilsmässan, vilket också några recensenter uppmärksammat. Att Pappa Pralin är den bok som får hårdast kritik för att den innehåller en anorexiskildring får därför antas ha mer att göra med tidpunkten för bokens utgivning än med innehållet. År 2002 är recensenterna trötta på böcker om anorexi och det verkar därför inte spela någon roll att det i Pappa Pralin är andra teman som egentligen är mer, eller i varje fall lika, framträdande som anorexin. En invändning mot detta resonemang är dock att Kräklek, som utkom nästan samtidigt, fick ett annat mottagande: även om också den fick kritik för att den handlar om ätstörningar, är inte fokus i lika hög grad på detta i de recensionerna. Ett par recensenter av Kräklek kommenterar att det är skönt att den inte innehåller viktredovisningar och kaloritabeller och jag tror att det faktum att den inte skildrar ätstörningen så konkret spelar in för mottagandet av den.
Det är värt att fråga sig vad som händer när många recensioner inleds med ”ännu en anorexibok”, oavsett om recensenten sedan är positiv eller negativ. En tendens finns till att en sådan mening skymmer annat innehåll, kanske både för den som läser recensionen och för recensenten själv, vilket också några recensenter vittnar om och kritiserar. Malena Forsare framhåller att ”Anna Jörgensdotters Pappa Pralin är mer än en ätstörningsbok.”, Jan Arnald skriver att: ”Lika lite som Alejandro Leiva Wenger skriver invandrarprosa skriver Anna Johansson anorexiprosa.” och Hanna Hallgren skriver om Kräklek: ”Det borde vara förbjudet att läsa den som ’ojoj, det här handlar om anorexi och bulimi’ och sedan klistra in i ett PBU-fack.” Jag läser dessa tre citat som att recensenterna här kritiserar hur andra recensioner av böcker om anorexi och bulimi kan se ut, att de visar på bristerna med denna kategorisering och önskar något annat. Jan Arnalds parallell till ”invandrarlitteratur” är intressant – det är tänkbart att mottagandet av böcker skrivna av författare med invandrarbakgrund bär vissa likheter med mottagande av böckerna i min studie i fråga om att böckerna benämns med begränsande beteckningar.
Enligt Bergsten och Elleströms genredefinition, redovisad i mitt kapitel 1, skulle man kunna ”formulera en lag eller princip som säger att ju högre upp på den konstnärliga rangskalan en roman befinner sig, desto mindre av dess särart och utmärkande egenskaper låter sig fångas i en enda genrebeteckning”.229 Vidare skriver de att originalitet är ett viktigt kriterium för att litteratur ska värderas högt. Användningen av genrebegreppet är ett medel som recensenterna bestämmer över och i de fall recensenten endast väljer att beteckna den recenserade boken som en ”anorexibok” skyms eventuella andra drag och teman i böckerna för den som läser recensionen och anorexitemat gör att böcker mister sin chans att vara originella, sedan detta tema, enligt recensenterna, blev icke-originellt redan efter ganska få böcker.
När många recensioner inleds med att det finns många böcker om anorexi, skapas också en föreställning om att det har utkommit en mycket stor mängd böcker om ätstörningar. I Lindh Hedins Spegelproblemet – en kommenterad bibliografi över ätstörningar i litteraturen finns, som tidigare nämnts, 13 skönlitterära vuxenböcker om ätstörningar som är skrivna på svenska. Dessa är utgivna under en tidsperiod på 18 år och några av
229 Bergsten & Elleström 2004, s. 156. 48 dem är samlingar där endast enskilda bidrag berör ätstörningar. Även om Lindh Hedin inte utger sig för att vara heltäckande, kan jag efter egna sökningar bara hitta en till – Karin Bellmans Stjärnvattenfallet. Det har givetvis kommit ut så pass många skildringar av anorexi och bulimi att vi kan benämna det som en tendens eller strömning i den unga litteraturen. När många unga kvinnor idag har ätstörningar, kommer detta att avspegla sig i litteraturen, det vore konstigt om det inte gjorde det. Men vad är egentligen många böcker om ett ämne? Hur många böcker har det skrivits om kärlek, krig, unga mäns tillvaro, sorg, uppväxtskildringar och så vidare? Frågan är om vi hade tröttnat på böckerna om anorexi lika fort och om de hade upplevts som så många om de hade berört en i första hand manlig erfarenhetsvärld. Eller om det är så att ett antal böcker av kvinnliga författare som tangerar samma tema lätt upplevs som fler än vad de i själva verket är.
Ibland verkar resonerandet kring ”anorexiboken” som finns i recensionerna egentligen inte ha så mycket med den recenserade boken att göra, utan är som Tomas Forser nämner, mer inlägg i en större litteraturdebatt. Ett exempel på det är att flera recensenter inleder med att skriva ungefär att ”det här är ännu en anorexibok”, men att de sedan anser att just den boken som de recenserar är bra, och att just den boken är bättre än tidigare på olika sätt.
6.1.2 Andra inplaceringar
En inplacering som görs i vissa recensioner är att böckerna benämns som eller jämförs med generationsromaner och när begreppet generationsroman används kommer inte sällan en hänvisning till Ulf Lundells Jack. Michael Godhe skriver till exempel i sin recension av Vissa föddes perfekta och andra som jag:
Jag kan inte låta bli att tänka på generationsromanen nummer ett i svensk litteratur, Ulf Lundells Jack, varje gång jag läser en roman av någon svensk debutant. I Jack pendlar känsloläget mellan jublande eufori och djupaste livsleda. Berättelsen griper tag i läsaren. Idag tycks bara ledan återstå. … Nu vore det orättvist att jämföra Anna Johansson debutroman Vissa föddes perfekta och andra som jag med en klassiker som Jack. Johansson står gott på egna ben och har ett flyhänt sätt att skriva. Vad som däremot saknas är det som Jack har - ett känslospektra som täcker hela skalan.230
Han skriver sedan vidare om bristerna med Johanssons bok: ”För att kunna upprätthålla intresset genom hela berättelsen krävs både koncentration och en förmåga att lyfta handlingen till en större allmängiltighet.”231 Maria Mattson skriver att benämnandet av Jack som en generationsroman tillskrivit boken en hög grad av allmängiltighet och Anna Williams påpekar att det i litteraturvetenskapliga översiktsverk inte nämns att Jack har ett manligt perspektiv och en manlig huvudkaraktär, utan att den beskrivs spegla en hel generation. Godhe använder i citaten ovan begreppet generationsroman om Johanssons bok, men för att visa att den inte når upp till Jacks nivå för att den inte har hela känslospektrat och inte har tillräckligt hög grad av allmängiltighet. Agneta Rosendal skriver i en recension av Pappa Pralin att det är ”tjejernas generationsroman” och att den är ”skriven utifrån tjejers villkor idag. Med djup och stor insikt om vad det är att vara flicka, ung kvinna…”.232 Hon är positivt inställd till boken och använder begreppet generationsroman om Pappa Pralin för att visa fram dess kvaliteter, men
230 Godhe, Michael. Norrköpings Tidningar. 231 Godhe, Michael. Norrköpings Tidningar. 232 Rosendal, Agneta. Nerikes Allehanda. 49 visar i motsats till texterna om Jack fram det könade perspektivet; att det är tjejernas generationsroman. Användningen av begreppet generationsroman kan därför inte i något av dessa två exempel sägas åtföljas av den allmängiltighet som den gör i texterna om Ulf Lundells Jack. Rosendals recension skulle emellertid också kunna läsas som att hon ser Jack som killarnas generationsroman, det vill säga ett avvisande av dess allmängiltighet. I det ljuset framstår hennes användning av begreppet på motsatt sätt. I Hanna Hallgrens recension av Kräklek är det dock tydligt att hon låter begreppet rymma samma allmängiltighet som i beskrivningarna av tidigare manliga författares romaner. Hon skriver om en ”kräkleksgeneration” som skriver ”långt råare generationsromaner än till exempel Ulf Lundells Jack”.233 Hon tillskriver därmed böckerna allmängiltighet och låter dem mätas på samma villkor som Jack.
Den bok som i störst utsträckning även placeras in bland annan litteratur än den som handlar om ätstörningar är Ericsdotters Kräklek. Detta skulle, som tidigare nämnts, kunna bero på att det är en diktsamling och bokens teman inte är lika konkret skildrade som i övriga böcker. Det kan också bero på att Kräklek är Ericsdotters andra bok och att de positiva recensionerna av den första boken Oskyld påverkar recensionerna av Kräklek.
Vissa föddes perfekta och andra som jag benämns också i ett par recensioner som en tågluffarroman.
6.2 Vilka formmässiga respektive innehållsmässiga aspekter tar recensenterna upp?
Jag har delat upp detta avsnitt i tre underavdelningar: de två första tar upp recensenternas kommentarer kring förklaringsmodeller av ätstörningens orsaker respektive böckerna som upplysning och den tredje vilket utrymme kommentarer kring form och språk ges i recensionerna.
6.2.1 Kommentarer kring förklaringsmodeller av ätstörningens orsaker
Något som kommenteras i ett stort antal recensioner är böckernas eventuella förklaringsmodeller till ätstörningens uppkomst. De som anser att de finner sådana förklaringar tycker i nästan samtliga fall att det är en för enkel, otillräcklig eller dålig förklaring och flera recensenter önskar en större och mer komplex analys. Det som kommenteras som positivt är snarare de förklaringar som inte tas upp. Några recensenter tycker till exempel att det är skönt att författaren inte använder de magra skönhetsidealen som orsak.
Frågan är vilken slags förklaring eller analys av anorexin som recensenterna önskar sig och varför det ställs krav på att dessa böcker måste innehålla en sådan analys. Kanske har den senare frågan att göra med att det finns en tendens i vissa recensioner till att recensenterna snarare läser böckerna som reportage, än som skönlitteratur. Exempelvis Jonas Thente ställer i sin kritik av Jörgensdotters förklaringsmodell höga krav på en realistisk och närmast vetenskaplig förklaring, liksom flera av recensenterna av Vårfrost. Verklighetsanknytningen diskuteras i dessa recensioner i hög grad.
233 Hallgren, Hanna. Aftonbladet. 50 Vad jag kan se placerar sig de fem författarna ganska nära anorexiforskningens analyser, men recensenterna efterlyser något annat. De kräver alltså att prosaförfattarna ska ha en än mer komplex förklaring än forskningen. Varför böckerna i vissa fall läses närmast som reportage har jag inget entydigt svar på. Det kan tolkas som en modifiering av Joanna Russ’ strategi ”the double standard of content” som säger att ”det här är ett viktigt ämne, men inte för skönlitteraturen”. Det kan också ha att göra med att böckerna rekommenderas som upplysning.
6.2.2 Böckerna som upplysning
Framför allt de två första böckerna framhålls som bra underlag för att kunna sprida kunskap om anorexi. Genom att läsa Evelyn Spöke eller Vårfrost beskrivs läsaren kunna få kunskaper om vad det innebär att ha sjukdomen. Flera av recensenterna av Vårfrost rekommenderar att boken används i skolor med efterföljande diskussioner. Vissa recensenter tycker inte att Vårfrost är särskilt bra som roman, men att den ändå fyller en funktion för den som vill lära sig mer om anorexi. På samma sätt beskrivs Evelyn Spökes förtjänster vara att den kan ge en inblick i anorektikerns tankemönster.
6.2.3 Form och språk
Beskrivningar av form och språk finns i viss utsträckning för alla böckerna, men få fördjupade sådana. Det är främst innehållsmässiga saker som bedöms. Men det är svårt att dra några slutsatser av det, då jag inte har någon generell studie av mottagandet av debutböcker att jämföra med.
6.3 Jämförelse med Joanna Russ’ strategier
Den strategi Joanna Russ benämner ”pollution of agency”, som innebär antingen att författarinnan anses vara neurotisk och opassande i sitt skrivande eller att hon skriver alltför ”privat”, finns det exempel på i Björn Gunnarssons recension av Pappa Pralin. Gunnarsson skriver att boken innehåller ”en privat patetik som ibland är så banal att man nästan storknar”. Han benämner även boken, och böcker han tycker liknar den, som ”den här typen av psykosromaner, skrivna av unga kvinnor”. Åsikter om att böckerna skulle vara för privata uttrycks annars inte i recensionerna, i varje fall inte på ovanstående explicita vis. Det förhåller sig alltså inte i mitt recensionsmaterial som i till exempel Ann-Lousie Jonssons undersökning där detta var en utbredd tendens.
En angränsande åsikt, att böckerna skulle sakna tillräcklig allmängiltighet, förekommer, men även den uttrycks explicit i mycket liten utsträckning. Däremot är det en del recensenter som anser att böckerna bör läsas av unga tjejer, vilket tyder på att de ändå läser böckerna som något specifikt, som inte angår alla, utan främst flickor/kvinnor.
Sedan är det många recensenter som antyder att de tror att de olika böckerna är självbiografiska. Detta görs antingen genom en formulering som lyder ungefär: ”om det är självupplevt vet vi ingenting om…” eller genom att recensenten skriver författarens namn inom parentes när de skriver om bokens huvudkaraktär och på så sätt presenterar en självbiografisk läsning. Det står inte på någon av böckerna att det skulle vara en självbiografi, så varför denna spekulation är så vanlig vet jag inte. Kanske antas en författare inte kunna skriva om ätstörningar om han/hon själv inte upplevt dem, eller så
51 är det någonting i texterna som leder recensenter in på detta spår. Även om recensenten bara gör en spekulation, riktas ändå blicken mot en biografisk läsning.
Det Russ kallar ”the double standard of content”, vilket innebär att vissa slags upplevelser inte anses vara lika viktiga som andra, är den av Russ’ strategier som i högst utsträckning är närvarande i recensionsmaterialet. Många recensenter är, som sagt, trötta på böcker med anorektiska eller bulimiska karaktärer. Det verkar inte spela någon roll om boken innehåller ätstörning som ett bitema, som en komponent i en större berättelse eller om det är en ren skildring av en anorektikers vardag. Boken blir en ”anorexibok” i alla fallen. Att recensenter skriver att böcker om anorexi är viktiga blir i vissa fall svårt att ta till sig när de samtidigt skriver att det har givits ut för många böcker på ämnet. Det senare skickar signaler om att den här upplevelsen inte är så viktig att vi kan läsa om den flera gånger utan det finns bara rum för ett begränsat antal skildringar av anorexi. Anorexi är, som Sara Stridsberg skriver i mitt inledande citat, en särskild upplevelse, det särskiljs från det allmängiltiga och värderas lägre i enlighet med Hirdmans begrepp isärhållande och hierarki. Det är främst ämnet som kritiseras, medan författarna i många fall anses ha litterära talanger.
Det märks en viss skillnad i attityd till anorexi vid de olika årtalen som böckerna utgivits. Även om anorexi beskrivs som angeläget så är den allvarliga ton som finns i recensionerna av Evelyn Spöke (”anorexi kan man dö av”) inte där på samma sätt i recensionerna av de övriga böckerna.
Inom ”denial by false categorizing”, att utestänga litteratur och författare från de ”rätta” kategorierna, beskriver Russ att orden ”regionalism” och ”genre” ofta använts på ett sätt som förminskar den beskrivna litteraturen. Det finns, som jag tidigare nämnt, en tendens i mitt material till att recensenterna läser böckerna närmast som facklitteratur och att intresset för böckerna i vissa fall främst beskrivs vara som fakta och upplysning. Det ligger nära det Russ skriver om böcker som sägs vara regionalistiska: ”the work is thereby limited (and not of ‘broad’ interest) and therefore of interest not primarily for literary reasons but for its sociological or quasihistorical interest. The ‘regionalist’ is a second-rate fictioneer, a documentary-maker manqué(e)”.234 Även om det för böckerna i min undersökning inte handlar om att fokus läggs på en geografisk begränsning, så rör det sig om samma princip - böckerna är intressanta och kan ge något ur ett sociologiskt perspektiv till den som är berörd av ämnet och författarna blir i vissa fall närmast till dokumentärförfattare. Vad det gäller genre har, som jag tidigare tagit upp, böckerna gjorts till en egen genre. Det blir alltså varken så att böckerna beskrivs vara dåliga exemplar av existerande genrer eller att de inte passar in någonstans, utan de har fått en egen genre utanför det etablerade genresystemet.
Beskrivningarna av Maria Hede som en ”instinktiv” talang, som är ”oförstörd” och ännu inte utvecklad och medveten om litterära grepp ligger nära en subtil variant av ”denial of agency”. I recensionerna för övriga böcker kan jag dock inte hitta några exempel på detta.
I de flesta avseenden kan jag inte se någon skillnad mellan hur manliga och kvinnliga recensenter resonerar kring böckerna. Den skillnad jag kan märka är dock att vissa manliga recensenter beskriver ett större avstånd än de kvinnliga till de anorektiska och
234 Russ 1983, s. 53. 52 bulimiska karaktärerna. Det framstår för vissa som mycket främmande hur någon kan ”välja” att sluta äta eller börja stoppa fingrarna i halsen. Men oftast görs i dessa fall en reflektion om att de inte kan identifiera sig med huvudkaraktären, men att de ändå har fått en inblick, en förståelse för hur en anorektiker kan tänka. I ett par fall uppstår dock ingen könsöverskridande läsning alls och recensenten tycker att boken brister i allmängiltighet och att han därför inte kan ta till sig den.
Sammanfattningsvis för avsnitt 6.3 finns det alltså flera exempel på ”the double standard of content” och ”denial by false categorizing” i materialet, medan Russ’ övriga strategier finns med endast i enstaka recensioner.
För att sammanfatta hela kapitlet ”Slutsatser och diskussion” fann jag alltså att även om de fem böckerna i många fall får positiva recensioner, använder dagstidningens recensenter, både manliga och kvinnliga, fortfarande språkliga formuleringar som förminskar och trycker undan kvinnliga författare, kvinnliga erfarenheter och kvinnligt berättande från litteraturens centrum. Jag har inte haft möjlighet att undersöka orsaken, om den sitter i journalistikens strukturer, om det beror på maktkamper inom det litterära fältet eller något annat. Jag har heller inte hittat någon studie av hur manliga debutanters verk recenseras så jag kan inte uttala mig om huruvida manliga debutanter behandlas ”bättre”. Men de strategier Joanna Russ identifierat redan i 1800-talets engelska recensioner lever i viss utsträckning ännu i svenska medier.
6.4 Avslutande diskussion
”… ju mer differentierat ett samhälle blir, ju subtilare och mer komplexa blir isärhållandets/segregeringens uttryck och konsekvenser”,235 säger Hirdman i sin text om genussystemet. Att behandla, i detta fall kvinnliga och manliga författare, olika är med andra ord någonting som kan ske med mycket subtila medel. Oftast tror jag att det är så, det är små saker som vi kanske inte ser eller reflekterar över när vi läser recensioner i tidningen, men som ändå påverkar våra bilder av olika böcker och författarskap. Att det finns exempel på Joanna Russ’ strategier i mitt recensionsmaterial visar dessutom att den skilda behandlingen inte alltid behöver vara särskilt subtil, utan i vissa fall framträder ganska tydligt.
Enligt Gunnar Hansson har litteraturkritiken stor betydelse eftersom de åsikter som från början skapas om författare ofta ligger fast och antas av efterföljande kritiker. Det spelar därför roll hur författare mottas i början av sina författarskap, vilken bild av dem som etableras på ett tidigt stadium och hur denna bild skapas.
Genom att jämföra med tidigare forskning och teorier om mottagandet av kvinnliga författares verk har jag kunnat visa på vissa tendenser i mottagandet av böcker med anorexi och bulimi som teman. Det hade dock varit intressant att även kunna jämföra mina resultat med mottagandet av verk som behandlar i första hand manliga erfarenhetsvärldar, skrivna av unga manliga författare. Jag har inte funnit någon sådan tidigare forskning, mer än om mottagandet av Ulf Lundells Jack, men det börjar vara ganska många år sedan den kom ut. Detta vill jag därför lämna som ett förslag på vidare forskning. Ett annat förslag är att genomföra en studie liknande min, men med Bourdieus fältteori som teoretisk bas.
235 Hirdman 1997, s. 405. 53
Vid en studie som antingen inkluderat eget jämförelsematerial eller tidigare forskning om mottagandet av unga manliga författares verk hade Yvonne Hirdmans teori om genussystemet troligen kunnat användas mer. I några av de tidigare studier om mottagandet av kvinnliga författares verk, som jag använt mig av, finns visserligen jämförelser med mottagandet av manliga författares verk, men det är inte i någon studie som fokus ligger på detta. Ett tydligare jämförelsematerial hade troligen öppnat för fler tillfällen att synliggöra relationerna mellan hur de manliga och kvinnliga författarnas verk tas emot, hur dikotomin och hierarkin tar sig uttryck.
Hope A. Olson pekar i bibliotekens klassifikationssystem bland annat på att kvinnor behandlas som avvikande till en manlig norm och att systemen placerar böcker av eller om kvinnor för sig och separerar dem från övrig litteratur. Det är mönster som liknar dem Anna Williams funnit i sin undersökning av litteraturhistoriska verk där männen tydligt är normen och deras verk ses som allmängiltiga, medan kvinnliga författares verk ofta skiljs från den vanliga litteraturhistoriska indelningen efter epoker och placeras i särskilda kapitel om kvinnors litteratur. Dessa mönster finns alltså på flera håll i det litterära systemet. Det kan vara viktigt att tänka sig detta större perspektiv där litteraturkritik, bibliotekens klassificering av böcker, och så småningom inplacering av författarskap i litteraturhistoriska verk alla är delar av hur böcker och författare når ut, hur de blir betraktade och så vidare.
Per Nilsson konstaterar i sin magisteruppsats att ”indexeringens och skönlitteraturens olika egenskaper framstår som fyllt av olösliga motsättningar”.236 Och det är viktigt att fråga sig vilken ingång till och syn på skönlitteraturen biblioteken ger låntagare genom att skapa åtkomst till prosa och poesi via de ämnen texterna berör. Är ämnet verkligen det viktiga? Winterson skriver att man inte ska uppmuntra människor att tro att litterära verk kan förstås eller definieras genom de ämnen de innehåller och att indexeringstermer kan riskera att skymma annat innehåll, och jag tror att det ligger mycket i det. Det torde finnas en fara i att främja sådana läsningar av skönlitteratur där man gör gällande dels att det skulle gå att ”fastställa” vilka ämnen en roman eller diktsamling handlar om, dels att de ämnena på något sätt skulle definiera boken. I vissa av recensionerna i mitt material finns en liknande tendens som kan problematiseras där böckernas ämne fokuseras mycket starkt och skymmer annat innehåll.
Möjligen hade det i analysen räckt att arbeta med ett färre antal recensioner. Jag hade då kunnat gå in mer grundligt i varje recension och ge mer utrymme åt analysen av varje enskild text. Samtidigt har det varit en fördel att ha många recensioner, eftersom jag då har kunnat se vad som bara förekommer i enskilda recensioner och vad som är återkommande mönster.
236 Nilsson 2006, s. 48. 54 7. Sammanfattning
Jag har i denna uppsats, ur ett feministiskt perspektiv, undersökt hur fem skönlitterära böcker om anorexi och bulimi mottagits i svensk dags- och kvällspress. Då recensioner påverkar vilka bilder som skapas av olika författare och böcker och i en förlängning påverkar bibliotekens litteraturförmedlande verksamheter och bokinköp är kunskaper om recensionssystemet nödvändiga för biblioteks- och informationsvetenskap. Mitt material har bestått av 60 recensioner hämtade ur såväl stora, mellanstora som små tidningar. De fem böcker jag har undersökt mottagandet av är Evelyn Spöke skriven av Maria Hede, Vårfrost av Anna Ehn, Vissa föddes perfekta och andra som jag av Anna Johansson, Kräklek av Åsa Ericsdotter och Pappa Pralin skriven av Anna Jörgensdotter. Jag har analyserat recensionerna med hjälp av innehållsanalys och undersökt dem utifrån huvudfrågan:
I vilken utsträckning finns det tecken på att värderingsgrunderna som böckerna bedöms efter, påverkas av att boken skildrar en i första hand kvinnlig erfarenhetsvärld?
För att kunna besvara huvudfrågan har jag arbetat med följande underfrågor:
- Hur placerar dags- och kvällstidningarnas recensenter böckerna i förhållande till annan litteratur? - Vilka formmässiga respektive innehållsmässiga aspekter tar recensenterna upp? - I vilken utsträckning använder de nutida recensenterna i mitt material någon av de strategier som forskningen funnit dolt nedvärderar kvinnors litteratur?
Uppsatsens teoretiska ram har utgjorts av teorier inom feministisk litteraturkritik och om genussystemet och jag har i avsnittet om tidigare forskning tagit upp studier om litteraturkritik i stort, om mottagandet av kvinnliga författares verk och om bibliotekens inplacering av litteratur genom klassificering. Undersökningen har bland annat visat att de fyra senaste böckerna till stor del placeras in genom hänvisningar till andra böcker som handlar om ätstörningar och att det anses ha kommit väldigt många av dessa. Böckerna benämns som en egen ”anorexigenre” och det är i första hand böckernas ämne som kommenteras negativt av recensenterna. Även om många säger att anorexi är ett angeläget ämne, så skickar denna åsikt att det har kommit för många böcker på temat, signaler om att ämnet ändå inte är så viktigt att vi kan läsa om det många gånger. Detta går i linje med Joanna Russ’ tendens ”the double standard of content”, som är den av strategierna från min teoretiska bas som är mest närvarande i materialet. Även ”denial by false categorizing” är i flera fall närvarande. De övriga av Russ’ strategier, förekommer, men endast i enstaka recensioner.
Det finns en tendens till att böckerna i vissa fall bedöms snarast som reportage, mer än som skönlitteratur. Form och språk tas i vissa recensioner upp förhållandevis lite, medan verklighetsanknytning diskuteras mer. Bland annat kommenteras i många recensioner förklaringsmodellerna till varför huvudkaraktären har fått anorexi. Recensenterna ställer krav på realistiska förklaringar, som samtidigt ska vara komplexa, och de önskar andra förklaringsmodeller än de som finns i de fem böckerna. Böckerna anses kunna vara angelägna för den som vill lära sig mer om ätstörningar och Vårfrost anses också kunna fungera bra som underlag för samtal om anorexi i skolorna.
55 Litteraturlista
Axelsson, Maria (2004). Kvinnan: mannen::alternativet:normen. Ett feministiskt perspektiv på klassifikation. Magisteruppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap, Borås: Högskolan i Borås, 2004:106.
Beckman, Åsa (1993). ”Analys av kulturartiklar”. Ingår i Öjersson, Birgitta, Att läsa perverst: könet som faktor i redaktionsarbetet. Stockholm: JMK.
Beckman, Åsa (1988). ”Öva er i att lämna ert kön!” Dagens Nyheter 881124.
Bengtsson, Ann-Sofie & Markovic, Sladjana (2004). Skönlitteraturens genrer: en analys av två universella klassifikationssytem. Magisteruppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap, Borås: Högskolan i Borås, 2004:41.
Berg, Line (2005). Litteraturkritik och feminism. En undersökning med utgångspunkt i Klara Johansons position på det litterära fältet. Magisteruppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap, Borås: Högskolan i Borås, 2005:83.
Bergsten, Staffan & Elleström, Lars (2004). Litteraturhistoriens grundbegrepp. Lund: Studentlitteratur.
Bergström, Göran & Boréus, Kristina (2000). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys. Lund: Studentlitteratur.
Björk, Nina (1999). Sireners sång –Tankar kring modernitet och kön. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Dahlerup, Pil (2005). ”Omedvetna attityder hos en recensent.” Ingår i Arping, Åsa & Nordenstam, Anna (red), Feministiska litteraturanalyser 1972-2002. Lund: Studentlitteratur.
Denscombe, Martyn (2000). Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.
Eriksson, Bengt & Carlsson, Göran (2001). Ätstörningar. Lund: Studentlitteratur.
Forser, Tomas (2002). Kritik av kritiken. Göteborg: Antrophos.
Furuland, Lars (1997). ”Litteratur och samhälle. Om litteratursociologin och dess forskningsfält.” Ingår i Furuland, Lars & Svedjedal, Johan, Litteratursociologi- texter om litteratur och samhälle. Lund: Studentlitteratur.
Hansson, Gunnar (1995). Den möjliga litteraturhistorien. Stockholm: Carlssons.
Hagström, Sara (2001). Kvinnlig författare och popularitet - en svår kombination? Analys av värderingsmönster i behandlingen av Marianne Fredrikssons författarskap i litteraturkritikik och i litteraturhistoriska verk. Magisteruppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap, Borås: Högskolan i Borås, 2001:9.
56 Hayes, Susan M. (2001). Use of Popular and Literary Criticism in Providing Subject Access to Imaginative Literature. Cataloging & Classification Quarterly. Vol.32, nr. 4.
Hirdman, Yvonne (1997). ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning.” Ingår i Furuland, Lars & Svedjedal, Johan, Litteratursociologi- texter om litteratur och samhälle. Lund: Studentlitteratur.
Jonsson, Ann-Louise (2005). ”Får man skriva så här?” En feministisk undersökning av mottagandet i recensioner i svensk dagspress av fyra romaner med bekännelsekaraktär. Magisteruppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap, Borås: Högskolan i Borås, 2005:71.
Larsson, Lisbeth (2002). ”Feministisk litteraturkritik i förvandling.” Ingår i Bergsten, Staffan (red) Litteraturvetenskap - en inledning. Lund: Studentlitteratur.
Lindh Hedin, Anna-Karin (2004). Spegelproblemet. En kommenterad bibliografi över ätstörningar i litteraturen. Lund: Bibliotekstjänst.
Mattson, Maria (1979). Kvinnlig bekännelselitteratur - ett försök att inringa och definiera en litterär genre. Göteborg: Uppsats för litteraturvetenskapligt proseminarium vid Göteborgs universitet.
Nationalencyklopedin. Sökord: ”Genre”. Artikelförfattare: Hallberg, Peter. http://ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=181251 [060801]
Nilsson, Per (2006). Indexeringens dilemma. En analys av förutsättningarna för ämnesindexering av skönlitteratur i förhållandet mellan indexeringen och dess objekt. Magisteruppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap, Borås: Högskolan i Borås, 2006:52.
Olson, Hope A. (2002). The power to name. Locating the limits of subject representation in libraries. Boston: Kluwer Academic Publishers.
”PM för lektörer och recensenter”. Ingår i Lektör 2004. Lund: Bibliotekstjänst.
Russ, Joanna (1983). How to Suppress Women’s Writing. Austin: University of Texas Press.
Rydén, Per (1987). Domedagar: svensk litteraturkritik efter 1800. Lund: Press & Litteratur, Lunds universitet.
Råstam Bergström, Maria & Gillberg, Christopher & Gillberg, Carina (1995). Anorexia nervosa. Bakgrundsfaktorer, utredning och behandling. Stockholm: Almqvist & Wiksell Medicin.
S.K.A.M (2002). ”Litterärt manifest no 1”. Bang, 2002:4.
Stribe, Sara (2004). ”Intervjuer”. 00-tal, 2004:16.
Stridsberg, Sara (2003). ”En all-män-mänsklig erfarenhet?” Bang 2003:2.
57
Svedjedal, Johan (1997). ”Det litteratursociologiska perspektivet. Om en forskningstradition och dess grundantaganden.” Ingår i Furuland, Lars & Svedjedal, Johan, Litteratursociologi- texter om litteratur och samhälle. Lund: Studentlitteratur.
Svedjedal, Johan (1998). ”Kritiska tankar. Om litteraturkritiken och det litterära systemet” Tidskrift för litteraturvetenskap 1998:1.
Trotzig, Birgitta (1972) I Nilsson, Sven och Yrlid, Rolf Svensk litteratur i kritik och debatt 1957-70. Stockholm: Prisma.
Williams, Anna (1997). Stjärnor utan stjärnbilder. Kvinnor och kanon i litteraturhistorsiska översiktsverk under 1900-talet. Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Hedemora: Gidlunds förlag.
Woolf, Virginia (1958). Ett eget rum och andra essäer. Stockholm: Tidens förlag.
Källförteckning
Analyserat material
Maria Hede – Evelyn Spöke:
Bengtsson, Annika (870407). ”En mörk roman om anorexia nervosa”. Hallandsposten. Eriksson, Magnus (870329). ”Läsvärt om självsvält som revoltförsök”. Skånska Dagbladet. Erkelius, Lina (870320). ”Evelyn – spöket ingen når”. Gefle Dagblad. Gummesson, Maria (870907). ”Lysande subjektivt om självsvält”. Upsala Nya Tidning. Karlsson, Jan (870320). ”20-årig Norrköpingstjej. Verkligt oförstörd flicka”. Norrköpings Tidningar. Lagerlöf, Karl Erik (870324). ”Fånge i det kött hon föraktar”. Dagens Nyheter. Lorentzen, Sven-Olof (870320). ”Kroppskult och Aids”. Sydsvenska Dagbladet. Segerblom, Mats (870402). ”Spännande debutanter på jubilerande förlag”. Borås Tidning. Schöier, Ingrid (870320). ”I självsvältens helvete”. Svenska Dagbladet. Zachrison, Göran (870323). ”Som ett stort skrik”. Aftonbladet. Werkmäster, Johan (870320). ”Svälta sig mot döden”. Göteborgs-Posten. Wolf, Lars (870320). ”Hopplöst envig med mager myt”. Nerikes Allehanda.
Anna Ehn – Vårfrost:
Askegård, Josephine (950729). ”Till tonårsdottern med uppmaningen: Läs!”. Aftonbladet. Asker, Lena (950808). ”Vårfrost – god för framtiden”. Nerikes Allehanda. Bornäs, Cecilia (950807). ”Vågen som vägledare”. Sydsvenskan. Frondén, Marianne (951107). ”Lågmält, intensivt om anorektiker”. Örebrokuriren. Karlsson, Jan (950811). ”Viktig roman om självsvält”. Sundsvalls Tidning. Karlstam, Christina (950809). ”Vidöppet ärligt om självsvält”. Upsala NyaTidning. Kärnborg, Ulrika (950814). ”Läsa för själen”. Expressen.
58 Mattson, Ellen (950807). ”Matmakt”. Kvällsposten. Munkhammar, Birgit (950814). ”Mellan kladd och isblå kyla”. Dagens Nyheter. Ottosson, Eva (950807). ”En anorektikers absurda tillvaro. Anna Ehns debutroman kan göra det till synes ofattbara självplågeriet gripbart”. Svenska Dagbladet. Sjögren, Dan (950807). ”Känt drama klart skildrat”. Östgöta Correspondenten. Svärd, Madeleine (950831). ”Den duktiga flickan som blir förvandlad”. Norrköpings Tidningar.
Anna Johansson – Vissa föddes perfekta och andra som jag:
Annell, Cecilia (020121). ”Kalorijakt som livsprojekt. Cecilia Annell läser en intressant debut”. Aftonbladet. Arnald, Jan (020211). ”Drivkraften är begäret att ostörd få svälta ihjäl”. Göteborgs- Posten. Borneskans, Fredrik (020122). ”Lämna barndomslandet gör ont”. Smålandsposten. Enander, Crister (020121). ”Ett inre som bär. Christer Enander grips av Anna Johanssons starka debut”. Kvällsposten. Godhe, Michael (020121). ”Nattsvart resa med självföraktet som sällskap”. Norrköpings Tidningar. Lundberg, Johan (020203). ”På luffen i Europa i febrig jakt på kalorier”. Svenska Dagbladet. Ormestad, Catrin (020121). ”En plågsam färd. Naken skildring av självhat och ångest”. Upsala Nya Tidning. Peterson, Marie (020121). ”När kroppen blir en fiende”. Dagens Nyheter. Rydén, Josef (020218). ”Den unga Karolins lidanden”. Jönköpingsposten. Schottenius, Maria (020128). ”Äckel-päckel i jag-riket”. Expressen. Ström, Eva (020121). ”Javisst gör det ont”. Sydsvenskan. Zorn, Henriette (020123). ”Några slutar svälja – variation på ett tema som återkommer med jämna mellanrum”. Falu-Kuriren.
Åsa Ericsdotter - Kräklek:
Gardell, Hanna (020322). ”Att alltid må illa”. Sydsvenska Dagbladet. Hallgren, Hanna (020321). ”Kärlek, mat – och gallans tomhet”. Aftonbladet. Hedlund, Tom (020321). ”Som läsare värjer man sig förgäves”. Svenska Dagbladet. Hultsberg, Peter (020326). ”Mycket långt från kärlek”. Skånska Dagbladet. Höglund, Carl-Magnus (020321). ”Lidandet strömmar ut”. Borås Tidning. Jäderling, Viktoria (020321). ”Mellan självspäkning och hudlös besatthet”. Göteborgs- Posten. Karlsson, Jan (020321). ”Det otäcka kvinnoblivandet”. Sundsvalls Tidning. Lingebrandt, Ann (020321). ”Det handlar om att bli sedd”. Helsingborgs Dagblad. Nordqvist, Tove (020430). ”Självutlämnande om att vara ung”. Gefle Dagblad. Persson, Malte (020322). ”Kräkiska – men ingen latrin”. Kvällsposten. Peterson, Marie (020321). ”Kärlek blir kräklek. Tuktad och rytmisk skildring av livet efter passionen”. Dagens Nyheter. Zorn, Henriette (020322). ”På liv och död”. Falu-Kuriren.
Anna Jörgensdotter – Pappa Pralin:
Annell, Cecilia (020322). ”Som ett slag i magen”. Aftonbladet.
59 Bosseldal, Ingrid P (020327). ”Otuktat, ordrikt och skoningslöst”. Göteborgs-Posten. Brunner, Andreas (020322). ”Att alltid vara rädd”. Sydsvenska Dabladet. Forsare, Malena (020322). ”Bland kärlek och tabletter”. Kvällsposten. Gunnarsson, Björn (020322). ”Samma gamla borgerliga psykoser”. Sundsvalls Tidning. Jordahl, Annelie (020322). ”Hallucigena språkpraliner”. Expressen. Karlsson, Jan (020322). ”Ännu en Anna från Malmö”. Hallandsposten. Rabe, Annina (020322). ”Ungdomen är det stora allvarets tid”. Svenska Dagbladet. Rosendal, Agneta (020322). ”Tjejernas generationsroman”. Nerikes Allehanda. Thente, Jonas (020417). ”Godis istället för kärlek”. Dagens Nyheter. Whilde, Stefan (020323). ”Inträngande om ung sårbarhet”. Skånska Dagbladet. Wikström, Sanna (020322). ”Utan praliner och snuttefilt”. Gefle Dagblad.
Bibliotekstjänsts lektörsomdömen:
Engvén, Ingvar (2002). Lektörsomdöme Bibliotekstjänsts sambindningslista, nr. 10. Hedenberg, Johanna (1995). Lektörsomdöme Bibliotekstjänsts sambindningslista, nr.18. Nordstrand, Bo (1987). Lektörsomdöme Bokrevy, häfte 4. Ottosson, Eva (2002). Lektörsomdöme Bibliotekstjänsts sambindningslista, nr. 10. Rydén, Annika (2002). Lektörsomdöme Bibliotekstjänsts sambindningslista, nr. 10
Recenserade böcker
Ehn, Anna (1995). Vårfrost. Stockholm: Norstedts.
Ericsdotter, Åsa (2002). Kräklek. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Hede, Maria (1987). Evelyn Spöke. Stockholm: Bonniers.
Johansson, Anna (2002). Vissa föddes perfekta andra som jag. Stockholm: Bonniers.
Jörgensdotter, Anna (2002). Pappa Pralin. Stockholm: Bonniers.
60