Renegater I Dunkel Belysning Johan Stenfeldt, Renegater
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
252 Renegater i dunkel belysning Johan Stenfeldt, Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism, 320 s., Nordic Academic Press, Lund 2019. ohan Stenfeldt är historiker vid Lunds universitet och dispute rade 2013 på doktorsavhandlingen Dystopiernas seger. Totalitarism som orien J terings punkt i efterkrigstidens svenska idédebatt (Agering 2013). Rene gater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism är Stenfeldts andra bok, som tematiskt både knyter an till och skiljer sig från doktorsavhandlingen. Det är, precis som i avhandlingen, 1900talshistoria, idéanalys, kommunism och nazism som står i fokus. Men renegatproblematiken är ny liksom de två rikssvenska huvudgestal terna: Nils Flyg (1891–1943) och Sven Olov Lindholm (1903–1998). Renegat eller överlöpare är den som politiskt ”förråder” sina idéer och ideal. Be greppet syftade ursprungligen på överlöpare från kommunismen men har fått en vidare tillämpning. Här är det frågan om två renegater och tillika två ideologiska övergångar: en från kommunism till nazism (Flyg) och en från nazism till kommunism (Lindholm). Det är i alla fall den hand fasta utgångspunkten, som dock ska visa sig vara betydligt mer svävande. Under titeln till Stenfeldts bok illustrerar detta: de två studerade herrarna rör sig i ”gränslandet mellan kommunism och nazism”. Renegater består av åtta kapitel fördelade över två delar. Det första kapit let presenterar syfte och frågeställningar, relevant forskning, metodologi, material och biografisk ram. Första delen behandlar Nils Flygs karriär från början till slut. Del två tar sig an Sven Olov Lindholms liv och verk. Det sista kapitlet erbjuder en avslutande analys. Bokens syfte är ”att med utgångspunkt i dessa biografiska fall dissekera det ideologiska kraftfältet mellan kommunism och nazism” (s. 11). Metoden beskrivs som ”kompa rativt idéanalytisk” (s. 27). Renegater är, som författaren själv framhåller, svår att genrebestämma. Den är inte renodlat biografisk men heller inte renodlat idéanalytisk. Liv och verk samsas mellan pärmarna. Men det är verken – renegaternas verk – som står i fokus. Den vetenskapliga sekundärlitteratur som refereras i Renegater (histo rikerna Francois Furet och Detlef Mühlberger med flera) har det gemen samt att den fäster uppmärksamheten på nazismens välfärdsorientering, Renegater i dunkel belysning 253 arbetarklasstöd och antikapitalism, det vill säga dess närhet till socialism och kommunism (s. 18 ff.). Utgångspunkten är med andra ord på en och samma gång tydlig och kontroversiell. Johan Stenfeldt för en sparsam dis kussion om totalitarismbegreppet i sin renegatbok. I sin doktorsavhandling är han desto utförligare om totali tarism teorin (s. 48–68). Vad man från totalitarismteoretiskt håll försöker göra är att destillera fram ideologiska beröringspunkter mellan de båda politiska ideologierna/riktningarna (Francois Furet talar om ”totalitära bröder”): revolutionärt våld, dikta tur ideal kontra parlamentarisk demokrati, en historisk ödestro som rättfärdi gar alla handlingar. Man hade som läsare gärna tagit del av olika invänd ningar mot totalitarismteorins antaganden om en politisk och ideologisk konvergens mellan kommunism och nazism. Det finns nämligen en tungt vägande kritik mot analyser av detta slag (filosofen Domenico Losurdo, historikern Enzo Traverso med flera) som hävdar att förklaringsmodellen döljer mer än den förklarar. De fascistiska och nazistiska rörelserna bildades med syftet att kväsa den marxistiskaoch kommunistiska arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen och nazismen var huvud kombattanter under 1930 och 1940talen. Om ”ytterligheten” kommunism berör ”ytterligheten” nazism borde vi se mängder av människor i renegatströmmen. Så är inte fallet. Majoriteten av människor som stödde sig på marxismen och arbetar rörel sen vandrade inte Nils Flygs väg. Nils Flygs liv och politiska utveckling är tämligen genomforskade. Upp satser och vetenskapliga artiklar föreligger. Det ”definitiva” bidraget står historikern Håkan Blomqvist för i Gåtan Nils Flyg och nazismen (Carlsson 1999). På den här punkten tillför Stenfeldt ganska lite. Annorlunda för håller det sig med Sven Olov Lindholms levnadsbana och politiska aktiviteter (inte minst efter 1945). Lindholm har inte tilldragit sig historieforskarnas intresse. Den så kallade Lindholmsrörelsens historia har förvisso tecknats av Heléne Lööw i doktorsavhandlingen Hakkorset och Wasakärven. En studie av nationalsocialismen i Sverige 1924–1950. (Munkedal 1990) och av Victor Lundberg i En idé större än döden. En fascistisk arbetar rörelse i Sverige, 1933–1945 (Möklinta 2014). Men personen Lindholm har man förbisett. Undantaget är en vetenskaplig arti kel av historikern Nathaniël Kunkeler, ”Sven Olov Lindholm and the literary inspirations of Swedish fascism”, i Scandinavian Journal of History 44 (2019:1). Stenfeldts person porträtt och idéanalys fyller en lucka både i fascismforskningen och i renegat forskningen. Jämförelsen mellan Nils Flyg och Sven Olov Lindholm är instruktiv. Bådas politiska karriärer och omprövningar har något gåtfullt och dunkelt över sig. De är tvetydiga och lite svävande renegater. Blev verkligen den gamle nazistiske ledaren Lindholm, ordförande för National socia listiska Arbetarpartiet/Svensk Socialistisk Samling, kommunist på ålderns höst? 254 Granskningar | David Brolin Blev ”hårdstensbolsjeviken” Flyg, först ordförande i Sveriges Kommunis tiska Parti och sedan i Socialistiska Partiet, verkligen nazist under andra världskriget? Att de två gestalterna omprövade sina politiska ståndpunk ter är givet, men exakt var de landade är inte lika klart. Flyg stödde (från omkring 1940–1941) Hitlertysklands krig, men blev han ideologiskt över tygad nazist? Lindholm engagerade sig i Vietnamrörelsen och fredsrörelsen på 1970 och 1980talen och kunde ses bära ett märke med Vänsterpartiet Kommunisterna (PK). Några omständigheter försvårar ytterligare definitiva slutsatser. Nils Flyg dog utarbetad i en hjärtattack redan 1943. Huruvida han hade vandrat vidare in i den bruna miljön får vi aldrig veta, liksom vi inte får veta hur han hanterat Hitlerregimens sammanbrott 1945. Han dog mitt i omprövningen. Lindholms politiska avfall kom väldigt sent. Efter kriget och på 1950talet var han fortfarande övertygad nazist, gift med en än mer övertygad nazist, Vera Schimanski (senare Oredsson). Men under sent 1960tal började han ifrågasätta alltmer av den nazistiska läran och insåg att Hitlertysklands krigsförbrytelser inte var påhittade. Det är hur som helst en motsägelsefull idéutveckling som Stenfeldt noterar, ty Lind holm tycks genom sin omprövning ha hållit fast vid en ”ursprunglig”, av Hitler och anfallskrig obefläckad, ”idealistisk” nazism, en från den år 1934 mördade Georg Strasser emanerande ”nationell socialism”. Ett problem på vägen mot att lösa Lindholms gåta är, som Stenfeldt påpekar, det frag mentariska källmaterialet. Lindholmsrörelsen lades ner omkring 1950 och vad som finns därefter att analy sera är främst spridda anteckningar, inter vjuer och Lindholms småskriftDöm ingen ohörd. Den senare kom ut i tre upplagor (1945, 1967, 1968) och spelar givetvis en nyckelroll i Stenfeldts försök att fånga de olika stegen i Lindholms politiska övergång. Jag tycker inte det finns något särskilt som tyder på att Lindholm blev kommunist (trots ett eventuellt medlemskap i PK!), och Stenfeldt förfaller heller inte vara helt övertygad. Mer tyder på att Lindholm blev ”grön”: miljö och fredsvän samt antimilitarist och internationalist. Johan Stenfeldts metod för att närmare försöka klargöra dessa två övergångar – och relationen mellan dem – är ideologianalytisk. Han har hämtat inspiration från statsvetaren Michael Freedens ideologiteoretiska modell. Utifrån Freeden konstruerar Stenfeldt ideologiska ”kärnkluster” bestående av sex delar, sex ”kärnbegrepp”, i fallen Flyg och Lindholm. Sten feldt följer sedan förändringen i dessa kärnkluster. Kommunisten Flygs kärnbegrepp identifieras: antikapitalism, antiimperialism, anti komin ternism, antimilitarism, arbetets idealisering och arbetarstaten Sovjet unionen. I Lindholms fall består kärnklustret före avfallet av följande idé element: antisemitism, antikapitalism, antimaterialism, antiimperialism, arbetarnas idealisering, arbetarstaten Tyskland. Ställda bredvid varandra framträder likheter (antikapitalism och antiimperialism) men också skill Renegater i dunkel belysning 255 nader. Lindholms antisemitism och antimaterialism är frånvarande hos Flyg före avfallet. Vidare saknas Flygs antimilitarism hos Lindholm. Det Stenfeldt kallar Flygs antikominternism handlar om Flygs djupa misstro – efter brytningen med Sveriges Kommunistiska Parti – mot först Kom intern och sedan mot Sovjetunionen. En antipati där antistalinism gled över i antikommunism och gradvis öppnade upp för nya politiska allianser. Notabelt är att en ofta utpekad grundstomme i fascismens ideologi sak nas i Sven Olov Lindholms kärnkluster: antikommunismen och antimarxis men. Det går att förstå avsaknaden av antikommunism, den hade osäkrat och kanske upplöst bokens övergripande totalitarismteori. Nazistledaren Lindholm benämns i stället ”socialist” (s. 254). Men den typen av katego risering är strängt taget poänglös om man inte närmare går in på socia lismbegreppets historiskt mångfaldiga former. Lindholms ”socia lism” är ju en ickemarxistisk och antikommunistisk ”socialism” hemmahörande i en radikalhögertradition med namn som Oswald Spengler och – om vi tar Sverige – Per Engdahl, Sven