Norra Älvstranden

En vandring från dåtid till nutid

2

Norra Älvstranden

En vandring från dåtid till nutid

NINNI TROSSHOLMEN

•Arkipelag•

Distribution: Bokförlaget •Arkipelag•

Götabergsgatan 17, 411 34 Göteborg www.arkipelagforlag.se

© NINNI TROSSHOLMEN OCH BOKFÖRLAGET ARKIPELAG 2009

GRAFISK FORM: HÅKAN ANDRÉASSON

OMSLAGSBILDER: NORRA ÄLVSTRANDEN IDAG: LASSE PETERSON OCH FÖRFATTAREN.

ERIKSBERGS VARV KRING 1970: VARVSHISTORISKA FÖRENINGEN.

BUTIK PÅ LINDHOLMEN I SLUTET AV 1800-TALET: GÖTEBORGS STADSMUSEUM.

TRYCK: BILLES AB, MÖLNDAL

ISBN 978-91-85838-77-6

ISSN 0280-1787

Innehållsförteckning

Förord 7

Den norra älvstranden förr och nu

En tillbakablick 8

Hisingen och ”stan” 9

Norra Älvstranden – visst har det blivit bra 11

En promenad längst Norra Älvstranden idag 13

Något om områdets historia 24

Rambergsgubben i muntliga berättelser från Lundby 28

Livet under det sena 1800–talet 30

Livet i Lundby då 30

När smittkopporna kom 30

Räddningsinstitutet på Hisingen 34

Lundby under 1900–talet 39

Vardagsliv i hemmen 39

Kostvanor 40

Gemenskap bland grannar 43

Klasskillnader och hierarkier 46

Arbetarbarnen och skolan 48

Fritid och nöjen 49

Arbetsplatserna 54

Kvinnligt arbetsliv 54

Manligt arbetsliv 54

Varven och nedläggningarna 59

Arbetarna och facket 61

Arbetsplatser och facklig verksamhet 61

Metallstrejken vid Eriksbergs varv 62

Sociala och kulturella effekter av strejken 64

Politisk aktivitet i Lundby 67

Barrikadkämparna 67

Kvinnorna och kommunistpartiet under 1950–talet 71

”Förr var människor mer engagerade och klassmedvetna” 71

Förälder och politisk aktiv 73

Kommunist som ”kuriosa” 73

Högervindar under 1980–talet 74

Lundby och idrotten 76

Fotbollen och spelarna 76

BK Häcken 79

Häcken och ungdomsverksamheten 80

Häcken och kulturen 81

Häcken och damfotbollen 82

Kvinnoliv i Lundby 85

Ungdomstid 85

Lönearbete och hushåll 86

Kvinnorna och facket 88

Kamratföreningen Lundbyflickorna 89

Frälsningsarméns hemförbund 92

Stadsdelar och boende 96

Lundby kyrkby 96

Brämaregården 99

Lindholmen 101

Slottsberget 103

Medborgaraktioner för bevarandet av Slottsberget 108

Färjenäs 109

Stadsomvandling 111

Slutord 114

Källförteckning 116

Förord

De personer jag i första hand vill tacka är alla de uppsatsförfattare, vilkas alster skrivna från 1970-talet och fram till på 2000-talet, lämnat stoff till denna bok. Några har fått bidra med omfattande delar i texten medan andra citerats i mindre omfattning. Källangivelser finns inte i löpande text med hänsyn till att göra läsandet mer komfortabelt.

I litteraturförteckningen framgår det av titlarna vilka uppsatser som givits störst utrymme. Det skall emellertid påpekas att alla uppsater använts på det ena eller andra viset. På samma sätt återfinns alla de övriga källor jag använt i litteraturförteckningen längs bak i boken, men omnämns inte alltid i texten, även här för att underlätta läsandet.

Andra som förtjänar ett stort tack är Birgitta Bengtsson, som är ordförande i Lundby Hembygdsförening, och

Jüri Kiviloo från Varvshistoriska föreningen. Deras lokalkännedom och och kunskap gällande årtal har med säkerhet givit texten mer trovärdighet. Tack för att ni läst så noggrant och kommit med kloka synpunkter och korrekta uppgifter.

Jag vill också tacka Birgitta Skarin Frykman och Sven

B Ek som läst och kommenterat manus under skrivandets

gång. Tack Håkan Andréasson som hjälpt mig att finna bilder och kartor samt bidragit med redigering och utformning av boken.

Äldre kart- och bildmaterial har i första hand hämtats från arkiven hos Stadsmuseet och Stadsbyggnadskontoret.

Men även Lundby Hembygdsförening har bidragit med bildmaterial, vilket jag tackar för.

Nytagna bilder har jag själv samt Lasse Peterson som jag delar min vardag med tagit. Tack Lasse för det.

Ett stort tack till Berith Jakobsson som vandrat med mig på Älvstranden, som för övrigt är hennes hemtrakter.

Även tack för att Berith senare kontrollerat att den promenadsträckning jag markerat är den rätta. Den nya karta som illustrerar stadsvandringen har Gunilla Palmgren från

AB Älvstranden bidragit med. Det tackar jag henne för.

Sist men inte minst vill jag tacka Torsten och Ragnar

Söderbergs stiftelser som generöst bidragit med medel så att arbetet med boken samt tryckning har möjliggjorts.

Ninni Trossholmen i Augusti 2009

Den norra älvstranden förr och nu

En tillbakablick

Bland de nybyggda husen i nyfunktionalistisk stil på Norra

Älvstranden återfinns rätt många minnen och tecken från områdets industriella period. För inte så länge sedan bestod området av i huvudsak, varv, hamnar och fabriker.

Vad som också har funnits här, men inte så tydligt framkommer,

är hur det såg ut innan industrialismens intåg i mitten av 1800–talet. Några tecken i form av byggnader och murverk finns dock fortfarande kvar och speglar bland annat, områdets långa och strapatsfyllda historia. För de som idag bosätter sig här, i de i huvudsak nybyggda husen,

är det kanske intressant och givande att läsa något om hur livet levts där, innan de själva flyttade in.

Under 1980–talet skrevs vid Etnologiska institutionen i Göteborg ett flertal B-uppsatser utifrån olika teman som behandlade skilda stadsdelar i Göteborg. En av stadsdelarna var Lundby på Hisingen. Några av de uppsatser som handlade om stadsdelar sammanställdes ganska omgående till publicerade skrifter, dock inte Lundby.

När jag under det tidiga 2000–talet gjorde en genomgång av uppsatserna från Lundby, fann jag många tänkvärda och intressanta teman som sträckte sig från 1800– tal och fram till nutid. Med tanke på områdets omfattande förändringar fann jag det särskilt intressant att läsa om hur det sett ut tidigare och hoppas att även andra människor tycker detsamma. Även om dessa uppsatser inte ger en heltäckande bild av området, ger de ändå en inblick i hur det sett ut och hur människor levt och verkat

på den plats som idag allmänt går under beteckningen

Norra Älvstranden. Här återfinns berättelser om härjande farsoter, den fattiga befolkningens utsatthet, liksom berättartraditioner, måltidsvanor, gemenskap, kvinnoliv och arbetsliv. Strejker, olika folkrörelser samt boende och stadsförnyelse är även teman som behandlats. Den bok ni håller i handen baseras på vad som undersökts och skildras i uppsatserna. För att åstadkomma en sammanhållande

”röd tråd” i berättelsen, har även senare skrivna uppsatser samt andra och kompletterande källor använts i viss utsträckning.

Under årens lopp har landskapet i det som ursprungligen hette Lundby socken genomgått en omfattande förändring.

Hamnar har kommit till och nya vägar och motorleder har skurit av områden som tidigare betraktats som homogena regioner. Uppsatserna från 1980–talet behandlar ett större område, medan de senare skrivna mer riktar fokus mot delarna längs älven, det område som under de senaste årtiondena genomgått den största förändringen.

Remsan längst hamninloppet, begränsat av Älvsborgsbron i väster, älven i söder, Götaälvbron i öster och Lundbyleden i norr, benämns idag Norra Älvstranden. Den avgränsning som görs i uppsatserna behandlar ett betydligt större område där Hjalmar Brantingsgatan utgör den nordliga gränsen.

Förutom att Lundbytunneln har byggts efter Lundbyleden har inga större och mer omfattande förändringar vidtagits i området mellan Hjalmar Brantingsgatan och järnvägsspåren under de senare decennierna.

Såväl Götaverken som Eriksberg startades i mitten av

1800–talet och då ursprungligen som mekaniska verkstäder.

På Lindholmen däremot, byggdes det fartyg redan från år 1845. Under början av påföljande sekel gick varvsindustrin in i ett fartygsbyggande i utökad skala och efter andra världskriget vidtog en ytterligare utökad expansion.

Det resulterade i att Sverige, från 1960–talet och en bit in på 1970–talet var den näst största varvsnationen efter Japan.

En stor del av de fartyg som såldes kom från Göteborgsvarven.

Skeppsbyggeriet var, ända in på 1950–talet, en så pass lönsam affär att Götaverken kunde satsa i en investeringsfond som användes vid byggandet av Arendalsvarvet längst ute i hamninloppet. Under den senare delen av 1900–talet har all varvsnäring successivt monterats ned och området efter den norra älvstranden har fått ett helt nytt och annorlunda utseende.

Hisingen och ”stan”

I början av 1990–talet intervjuade jag personer boende på

Hisingen angående deras inställning till den egna ön och deras relation till den övriga staden Göteborg. I samtliga intervjusvar underströks att Hisingen är Hisingen och att det är Göteborg på andra sidan älven som är ”stan”. Jag funderade då om det ofta förekommande öknamnet

”Hisingsbönder” gjort att Hisingsbor kommit att se sig själva som icke-stadsbor eller om det finns en annan förklaring.

Ur ett historiskt perspektiv är det förstås inte så länge sedan Lundby socken år 1906 inkorporerades med

övriga Göteborg. Ända in på 1950–talet var Lundby dessutom till stor del fortfarande ren jordbruksbygd.

På samma sätt som göteborgare på andra sidan älven ofta klart tar avstånd från att bosätta sig på Hisingen, betonade

Hisingsborna själva tydligt att de aldrig skulle kunna tänka sig att flytta över bron och in till ”stan”. Jag

fick ofta höra utlåtanden som ”om jag så skall tälta så bor jag hellre på Hisingen än jag flyttar in till stan”.

Hisingen förefaller också för många göteborgare på södra sidan av älven, som främmande territorium. Jag skall erkänna att jag själv hade en vag uppfattning om vad Hisingen var innan jag flyttade ut till Göteborgs norra skärgård och på så sätt kom att flera gånger i veckan passera genom den delen av staden på min väg till arbetet i centrala

Göteborg.

Det skall beaktas att Hisingen är en stor ö, faktiskt till ordningen den fjärde i Sverige och att ön har många skiftande utseenden. När jag mött personer som förhåller sig negativa till Hisingen, avser de vanligtvis ett relativt begränsat område, d.v.s. Biskopsgården, varvsområdena och landskapet runt Backaplan samt i förekommande fall

Lundby. Man syftar aldrig på jordbruksbygden eller de fashionabla villaområdena ute vid Hjuvik och Hällsvik som ligger på vägen ut mot färjan till Norra skärgården.

Många göteborgare på södra sidan älven säger att de sällan har något ärende till Hisingen och därför har svårt att hitta där. Om man bortser från ”problemområden” som

Biskopsgården eller trakterna runt Backaplan finns det inget direkt negativt som anförs. Möjligen kan broförbindelsen vara anledning till den förekommande kritiken.

Egentligen kan det väl också ses som underligt att en så pass stor stad som Göteborg endast har en broförbindelse mellan Hisingen och den mest centrala delen av staden.

Detta i synnerhet när så många människor nu bor eller har sitt dagliga värv på Norra Älvstranden.

När det gäller inställningen till Hisingen, tror dock många idag att det framförallt är Biskopsgården, som gett

Hisingen en dålig klang. Om det raljerades om Hisingen förr, var det beroende på att det var rena landet och på så sätt skilde sig från den egna stadsmiljön inom vallgraven.

Äldre människor minns hur bönderna från Hisingen, förr

i tiden kom in till Kungstorget och sålde sina varor. Man kan föreställa sig att dessa bönder också framstod som främmande för stadsborna. Det framkommer att Hisingsborna under det tidiga 1900–talet ofta utsattes för skämt och nedlåtande attityder av medelklassbefolkningen i Göteborg.

Det omtalas att ”Hisingsbonden” var en ständigt

återkommande skämtfigur i de göteborgska nöjesrevyerna.

Åren 1903–1922 figurerade ”Hisingsbonden” ständigt i Folkteaterns nyårsrevy. Det tog sig uttryck i att en skådespelare gestaltade den okultiverade och utpräglat

”bonniga” skämtfigur som skulle föreställa Hisingsbonden.

Såväl i yttre attribut som i beteende framgick det hur i avsaknad av finess en person boende på andra sidan älven var. Det berättas exempelvis att ”Hisingsbonden” kunde komma inklivande på styltor, bärande en frälsarkrans om halsen för att sjunga. I de vistexter som han framförde riktades alltid kritik mot ”Göteborgs höga vederbörande”, detta för att de behandlade Lundby på ett försumligt och styvmoderligt sätt. Vid den aktuella perioden var Lundby ganska nyinförlivat med det övriga Göteborg.

Medan stereotypen Hisingsbonden framställdes som löjlig, okultiverad och ständigt missbelåten kunde arbetarbefolkningen på Lindholmen beskyllas för att vara smutsig och föra ett ohygieniskt leverne. Det framkommer att sådana åsikter till och med kunde framföras i exempelvis dagspressen.

Utifrån övrig kritik som riktats mot Hisingen har det genom åren antytts att det är mer skräpigt och oreglerat där än i övriga Göteborg. Det är möjligt att större rivningsområden, samt förfallen, ogenomtänkt och blandad bebyggelse bidragit till den bilden. I uppgifter från tidigt

1900–tal framkommer det att stora områden inåt land var obebyggda i motsats till exempelvis Lindholmen som var mer stadsmässigt och med mer reglerad bebyggelse.

En intervjuad person uttalar sig i frågan om vad som ansågs om bebyggelsen i området:

Man räknade nog inte Lindholmen så mycket dit, det var väl ett mer civiliserat samhälle. Men det var väl ute på de där ängarna där det aldrig blev något vettigt byggt.

Där hade man ju storståtliga planer på byggnadsverksamhet.

Det blev ju ett och annat hus – lite kors och tvärs byggde man ju ute på ängarna, en visste inte varför…

Om de inte hade stadsplanerna klara eller vad det var.

Många av de stereotyper och fördomar som vidhäftats

Hisingen visade sig hänga med långt fram i tiden, om de ens är försvunna idag. Många tillfrågade antyder exempelvis att det fortfarande inte anses fint att bo på Hisingen, såvida det inte gäller områdena ut mot Torslanda och längre västerut. I och med att Norra Älvstranden bebyggts har attityden mot den delen av Hisingen dock förändrats.

Istället har delar av det område som tidigare föraktats blivit ett av de allra förnämsta lägena i Göteborg.

När man avser varvsområdena, var dessa länge stängda för allmänheten och omöjliggjorde insyn för andra än för dem som arbetade där. Efter varvsnedläggningarna under

1970- och 80–talen har det dock skett en omfattande förändring och en helt ny och estetiskt tilltalande stadsdel har tagit form inför betraktarnas ögon, såväl på den norra sidan av älven som från den södra som har utsikt över området. Plötsligt har det blivit attraktivt att bo på den delen av Hisingen. Det visar sig att många som sålt sina villor i och utanför staden valt att bosätta sig i detta ”sjönära”, men även centrumnära läge. Man kan hela tiden se snabbfärjan med det lämpliga namnet ”Älvsnabben” pila fram och tillbaka mellan älvstränderna.

Norra Älvstranden

– visst har det blivit bra

Det som i dag går under namnet Norra Älvstranden kallades tidigare Hisingens södra älvstrand. Eftersom Norra

Älvstranden i Göteborg kom att genomgå en omfattande förändring under senare delen av 1900–talet, kom det aktuella området att röna ett särskilt stort intresse i media och från allmänheten. Det talades om storhetsvansinne baserat på influenser från Londons Docklands och att planerarna tagit på sig en allt för omfattande uppgift. Sättet att byggas brukar benämnas Waterfront och har med inspiration från just Londons Docklands spritt sig över så gott som hela världen. I en intervju i Tidningen Hisingen, den 25 februari 2007, säger Bengt Tengroth, den person som ursprungligen etablerade konceptet: ”Visst har det blivit bra – bostäder och samtidigt liv och rörelse”. Bengt

Tengroth är den före detta fackföreningsmannen som tidigt började arbeta med det som kom att prägla en stor del av hans yrkesverksamma liv, nämligen ombyggnaden och utvecklingen av de förra varvsområdena, Götaverken,

Lindholmen och Eriksberg.

Tengroth berättar i intervjun, att han initialt fick arbeta hårt för att övertyga kommunalpolitikerna om fördelarna med att skapa något helt annat istället för industrier på det forna varvsområdet. Det visade sig att vissa politiker befarade att området skulle bli ett nytt Liverpool med stora förfallna industrier. Efter en resa till USA för att studera containerhantering, säger Tengroth att idén tändes att låta göteborgarna få tillgång till vattnet. Som det såg ut på Hisingssidan då, kunde ingen nå vattnet på grund av att de tillslutna varven stängde vägen.

Bengt Tengroth säger vidare, att efter de olika regeringarnas miljonsatsningar på varven under 1970–talet,

Eriksbergshallen.

började han så sakta inse att varvens tid var slut i Göteborg.

”Det var inte bara en konjunkturnedgång, det var en så kallad strukturnedgång, det var slut med varven som näring”.

Ungefär samtidigt började bostadsområdena i det förra varvsområdet att planeras. Det allra första området låg nedanför Slottsberget och har idag adressen Stapelbädden.

Tengroth påpekar att 1985 var det år startskottet avlossades för den vision som numera går under benämningen

Norra Älvstranden. Ändå menar han att diskussionen gick trögt i kommunen och att det dröjde ända till 1988 innan en ny utvecklingsplan över området kunde fastställas. Där fanns en tanke om att Eriksbergsområdet skulle utvecklas som Den goda staden med hotell, bostäder och kulturaktiviteter.

Där Lindholmsvarvet tidigare legat, planerades för Den lärande staden med ett kunskapscentrum som skulle skapas i samarbete med kommunala gymnasieutbildningar,

Chalmers tekniska högskola och så småningom

Göteborgs universitet. Det område där Götaverken legat

Götheborg.

döptes om till Lundby Strand och ett omfattande projekt startades för att underlätta omvandlingsprocessen för mindre företags etablering samt underlätta underleverantörers relationer till sjöfart och industriverksamhet. Arbetsnamnet blev Den innovativa staden. I intervjun låter Bengt

Tengroth förstå att han är nöjd med att så pass många industribyggnader har kunnat räddas till eftervärlden, om så i nya funktioner. Ett exempel är den maskinverkstad som kallades Blå hallen och nu är hotell. Den intilliggande maskinverkstaden kallas Eriksbergshallen och fungerar som lokal för evenemang och utställningar. Tengroth poängterar att man egentligen inte hade behövt bevara något alls

– kanske med undantag av Villan som härbärgerade företagsledningen:

”Men vi tyckte vi ville bevara det gamla

även om det blev dyrare”. Tengroth säger avslutningsvis att han är mycket nöjd med utvecklingen på Norra Älvstranden.

Den ekonomiska krisen i början av 1990–talet kom att drabba fastighetsmarknaden, vilket medförde att bostads

byggandet tillfälligt bromsades upp. Istället satsades det på att lansera området genom att presentera olika kulturprojekt.

Under flera år anordnades ett antal rockkonserter inom Eriksbergsområdet. Celebriteter som Michael Jackson,

Madonna och Rolling Stones uppträdde på den plats där det idag byggts bostäder. Andra exempel på ambitionen att sätta Norra Älvstranden på kartan är evenemang som exempelvis Ocean Race. Något som tilldragit sig stort intresse är Projektet Ostindienfararen, bygget av kopian till ”Götheborg”, det skepp som förliste i hamninloppet på 1700–talet. I dag har fartyget sin fasta hamn vid kajen, när det inte är ute på sina turer runt om i världen.

År 1990 etablerande även Älvsnabbenfärjorna som trafikerar sträckan mellan Lilla Bommen och Klippan, med avstickare till hållplatserna Lundbystrand, Lindholmen och

Eriksberg på Hisingssidan. Göteborgs stad tog slutligen initiativet till ett samarbete mellan kommunen och privata intressen. Norra Älvstrandens Utvecklings AB startades

år 1996 med en klar inriktning mot marknaden. Man kunde inte längre förlita sig på statliga och kommunala medel när det gällde att finansiera utvecklingen av den norra älvstranden. Med goda erfarenheter från konceptet har man bytt namn till Älvstranden Utvecklings AB. Tan- ken är att tillämpa erfarenheterna från Norra Älvstranden på Södra Älvstranden, den del som frigjorts genom Götatunnelns tillkomst. Tidigare gick en flerfilig trafikled genom området och skilde hamnen från den övriga staden.

På Norra Älvstranden kan man, på den plats där inte allt för länge sedan försiggick ett intensivt båtbyggande, skåda flera ”hi-tech” företag och kunskapsintensiva verksamheter.

Tillsammans med en omfattande nybyggnation av bostäder, är numera Norra Älvstranden ett av Europas största stadsbyggnadsprojekt. Om den aktuella delen av

Hisingen förr betraktades som en arbetarstadsdel är situationen en annan idag. Det höga priset på områdets bostads

rätter stänger med sannolikhet ute den mindre bemedlade delen av befolkningen. Norra Älvstranden betraktas som ett ytterst fashionabelt bostadsområde, antingen för människor med höga inkomster eller för sådana som valt att sälja sin villa för att bo mer centralt, men ändå nära havet och hamninloppet. Hotet om stigande vattennivåer på grund av den globala uppvärmningen skrämmer inte dem som vill bosätta sig på Norra Älvstranden. Man räknar kanske med att tekniken löst problemet när det blir aktuellt. De kraftiga höststormar som redan förorsakat

översvämningar i delar av Göteborg, kanske är en påminnelse om vad som eventuellt, i värsta fall kan inträffa.

En promenad längst

Norra Älvstranden i dag

Att ströva på stigen längst stranden är som att förflytta sig till en värld, där den nya och den gamla berättelsen om

Lundby och Norra Älvstranden samsas, men även tävlar om uppmärksamheten, i såväl tid som rum.

En söndag i augusti 2008 företog jag – tillsammans med en vän och kollega – en promenad som sedan länge planerats. Själva utgångspunkten för vår vandring hade vi bestämt till Älvsborgsbrons fäste på Hisingssidan. På vägen dit passerade vi den gamla kolerakyrkogården (se bild) som togs i bruk efter dödsfallen som följde på epidemierna under 1800–talet. Min följeslagerska på promenaden har bott i den här delen av Göteborg sedan 1980–talet, medan jag själv, skall erkännas, betraktade det mesta ur ett utifrånperspektiv. Under en tid hade jag läst allt jag kommit över om älvstrandsområdet och ville nu se om min fiktiva – i huvudet skapade bild av det långsträckta området – stämde med verkligheten. Vissa platser hade

Kolerakyrkogården.

jag sett innan, företrädesvis utifrån älven, medan andra var helt nya. Även om de uppenbara luckorna i min uppfattning om områdets utseende kan ses som en brist, menar jag att det även finns vissa fördelar. Istället för det invanda och självklara tar jag här åt mig synintrycken med ny och relativt opåverkad blick.

Efter avstickaren till Kolerakyrkogården fortsatte promenaden

Karl IX:s väg ner mot Färjenäs. Strax före vattnet vek vi av upp mot den gamla kyrkoruinen på Kvarnberget

(se kartan, nr 1). Ruinen är en kvarleva från Karl

IX:s stad som grundades i början av 1600–talet och fick stadsprivilegier 1607 för att sedan förstöras endast fyra år senare. Året 1611 invaderades staden av danska trupper och jämnades med marken. Ett av de få spår som bevarats

är just grundstenar från kyrkoruinen.

På vägen dit upp såg vi grunderna efter de stora magnifika villor från 1800–talet som tidigare funnits på plat- sen (se kartan). Mäktiga husgrunder och fruktträd säger oss att det bott människor i området. Nya trappor och

Karta över Norra Älvstranden idag. Inritat finns den promenadväg som texten i detta kapitel handlar om. 1. Karl IX:s stad, 2.Färjenäs,

3. f.d. färjeläget i Färjenäs, 4. Bockkranen vid f.d. Eriksbergs varv, 5. Villan, tidigare kontorshus vid Eriksbergs varv, 6. Sannegårdshamnen,

7. Slottsberget, 8. Lindholmen, 9. Tidigare varvsområde för Götaverken, samt bostadsområde vid Lundbyvass, 10. Kvilletorget.

Kyrkoruinen, Karl IX:s stad.

utplacerade bänkar vittnar om att åtgärder vidtagits för att iordningställa området till park. Vi kan konstatera att placeringen av de nya elementen har föregåtts av en tydlig tanke att de skall anpassas till befintliga äldre stentrappor och murar. Ganska många människor rör sig i området och vi får uppfattningen att området är populärt att ströva

i. Strax intill kyrkoruinen stupar berget brant ner mot det område som tidigare sprängts och röjts för att lämna plats för ett utvidgat Eriksbergs varv. På platsen har det nu påbörjats en uppbyggnad av bostadshus i flera våningar. I mitten av området tronar den höga bockkranen som ett monument över flydda tider (se kartan, nr 4).

På vägen ner mot vattnet stannar vi till vid det enda spåret som finns kvar av den äldre landshövdingehusbebyggelsen som varit vanlig i Göteborg sedan sent 1800– tal (se kartan, nr 2). Ett enda hus med första våningen i sten och de övre två i trä står som en ensam solitär bland de övriga träkåkarna. Nere vid bryggan och det gamla

Rester av 1800-talsbebyggelse i närheten av Karl IX:s stad.

färjeläget (se kartan, nr 3), berättar gammalt pålverk att det tidigare varit en mer omfattande hamnrelaterad aktivitet på platsen. Hit gick den färja, som i folkmun kallades

”Bonnafröjda” ända fram till 1967 då Älvsborgsbron byggts. Bonnafröjda var den första ångfärjan och den ersatte de tidigare roddfärjorna 1874.

I dag är kanske golfbanan, som upptar största delen av den nedre delen av Färjenäs, det som är mest dominerande i området (se kartan, nr 4).

Vår avsikt var att i sakta mak strosa hela vägen till Götaälvbron, endast med rast för lunch, vilket vi också gjorde.

Hela området längst med vattnet är iordningställt för promenerande och visade sig också vara väl frekventerat. Efter att ha passerat den stora byggplats som området runt bockkranen och dockan utgör, nådde vi det färdigställda, arkitektoniskt designade bostadsområdet som sträcker sig

ända fram till och även omsluter Sannegårdshamnen. Här

återfinns såväl bostäder som offentliga byggnader. Efter

Bockkranen vid f.d. Eriksbergs varv.

strandpromenaden passerade vi ett flertal konstverk och skulpturer som uppförts på lämpligt avstånd från varandra.

Vi stannade så småningom till vid restaurang Villan

(se kartan, nr 5), den byggnad där företagsledningen vid

Eriksbergs ursprungligen höll till, för att äta lunch på historisk plats. Inte så många, men några av de äldre byggnaderna har sparats till eftervärlden. Exempel på detta är maskinhallar och andra större lokaler som gjorts om till exempelvis utställningslokaler, hotell, företagsetablering eller, som här, restaurangverksamhet.

Efter lunchuppehållet fortsatte vi vår vandring som gick

över bron som sträcker sig över Sannegårdshamnen (kar-

Kvarvarande landshövdingehus vid Färjenäs.

Gamla färjeläget vid Färjenäs.

tan, nr 6). Runt hela hamnen har det uppförts moderna bostadshus, omgivna av estetiskt planerade grönområden mellan byggnaderna.

Idag hotell och restaurang, tidigare plats för företagsledningen vid Eriksbergs varv.

Moderna bostadshus växer upp runt Sannegårdshamnen.

Därefter vidtog en brant stigning upp mot Slottsberget husen låg tätt tillsammans och klättrade uppför sluttningoch vi befann oss – från nyfunkisbebyggelsen – plötsligt i arna (se kartan, nr 7). något som liknade ett utpräglat bohuslänsk fiskeläge, där Denna pittoreska idyll har fått kämpa för sin fortlev

Från bron över Sannegårdshamnen syns Slottsberget med sin pittoreska bebyggelse.

nad, vilket jag kommer att berätta om senare i texten, då nad sedan förde oss till, har genomgått vad man inom

även områdets historia skildras. Det aktuella trähusom-bostadsforskningen brukar benämna en omfattande gentrirådet, liksom stora delar av Lindholmen, som vår prome-fiering. Begreppet kommer från engelskan och innebär att

Trähusbebyggelsen på Lindholmen.

the gentry, ett övre skikt i samhället, lägger beslag på bostadsområden som tidigare beboddes av en arbetarbefolkning.

På väg ner från det högt belägna Slottsberget fick vi möjlighet att blicka ner på Lindholmens torrdocka, byggd

1875. Idag är den forna torrdockan inbäddad i prunkande grönska och verkar som småbåtshamn för de omkringboende.

Såväl Slottsberget som Lindholmen kommer jag senare att återkomma till för att skildra deras tillkomst som bostadsområden för varvens arbetskraft. Bebyggelsen i dessa områden, som så gott som uteslutande består av trähus, uppfördes vanligtvis av arbetarna själva runt åren

1900.

Sedan vi passerat bostadsområdet på Lindholmen (kar- tan, nr 8) kom vi till en mer offentlig del av älvstranden.

Detta forna varvsområde har inte på samma sätt som Eriksbergs varvsområde beretts till bostäder utan istället blivit olika offentliga lokaler. Här finns ett större kunskapscentrum där gatorna har namn som Kunskapsgatan, Lärdomsgatan,

Tankegatan och Hypotesgatan. Namnen as

socierar till att Chalmers och Göteborgs universitet har förlagt vissa av sina institutioner här. Bland de nyare bosättarna i området återfinns Backateatern och Sveriges

Radio med TV:s lokaler i sträckningen mot Göta Älvbron

(kartan, nr 9). Ju längre mot öster vi förflyttade oss, desto mer vidtog vad som närmast kan kategoriseras som en asfaltöken. När man betänker att delar av denna asfalterade yta tidigare utgjorde bostadsområdet Lundbyvass, svindlar tanken. Här har legat ett bostadsområde som är totalt jämnat med marken. På platsen fanns för inte så väldigt länge sedan en bebyggelse bestående av landshövdingehus och tvåvånings trähus. Det berättas att barnen,

ända fram till 1950–talet, lekte på klöverängarna och fälten som fanns runt bostadsområdet. På vintrarna åkte de skridskor på de dammar av avloppsvatten som pumpades upp. Pumpen, som på den tiden fanns på platsen, fick ge namn åt Pumpgatan, en av de gator som löper genom området. Det berättas att James Keiller, som ursprungligen startade verksamhet på den södra älvstranden 1867

Sveriges Radio har sedan några år tillbaka sina lokaler på Norra Älvstranden.

och vad som sedan blev Götaverken, satte upp pump-står, är placerade längst den hårt trafikerade Lundbyleden. stationen för att länsa vatten ut i älven när han etablerade Slutligen, efter vissa svårigheter att passera leden nådde vi sig i Lundby vass. Under 1950–talet behövde Götaverken fram till Brämaregården och så småningom Kvilletorget marken och Lundbyhamnen byggdes ut, varvid hela (kartan, nr 10). De gamla trävillorna i Brämaregården klättbostadsområdet försvann i och med utvidgandet av hamn-rar uppför sluttningen mot Ramberget och kontrasterar området. En kran som verkar ha åtskilliga år på nacken på ett påtagligt sätt mot miljonprogrammets höghus som samt en järnvägsvagn, där endast stålkonstruktionen åter-ligger efter Hjalmar Brantingsgatan. Detsamma gäller för

En äldre hamnkran symboliserar den tid som varit.

den småskaliga byggnationen runt Kvilletorget. Man kan inte undvika att fundera över hur man tänkte då, när höghusen uppfördes. Var avsikten att fortsätta bygga höghus och riva trähusbebyggelsen? Kanske var det bara så det fanns lämplig mark att bygga hus för att täcka bostadsbehovet?

Eller rättade beslutsfattarna sig bara efter tidens rådande smak gällande arkitektur?

Äldre trähusbebyggelse med snickarglädje som kontrasteras av moderna höghus.

Slutligen, i ett lite längre perspektiv, hur såg det ut i området om vi går tillbaka ett antal år i tiden? Vi kan vara

överens om att åtskilligt har förändrats sedan industrialiseringen startade i mitten av 1800–talet. Utifrån tematise

Torghandel på Kvilletorget omkring 1970.

ringar baserade på olika platser och skilda företeelser får vi såg ut innan industrialiseringen startade i Lundby socken. i det följande även en någorlunda uppfattning om hur det Och hur var det om vi går ännu längre tillbaka?

Något om områdets historia

Före år 1658 var Lundby och Tuve de enda svenska socknarna på Hisingen, eftersom det övriga Hisingen tillhörde

Norge. Enligt de historiska källorna fick Birger Jarl dessa båda svenska socknar i gåva av den norske kung Håkon, under ett gästabud på Lindholmen år 1257. Gåvan var ett bevis på tacksamhet för hjälp med genomförda fredsförhandlingar med Danmark under den aktuella perioden.

De åtföljande århundradena kom att bli en turbulent tid i socknens historia. Stora delar av Lundby brändes ner 1678 under ett senare krig med danskarna, däribland hemmanen

Prästgården och Biskopsgården. Traktens historia är blodig och området var i högsta grad utsatt, med sitt läge i gränslandet mellan Sverige och Norge.

Någon form av undersökningar och beskrivningar har gjorts av de flesta områdena och stadsdelarna belägna i vad som ursprungligen kallades Lundby socken på Hisingen.

Lundby Kyrkby är kanske det område som omnämns allra tidigast i de historiska uppteckningar som återfunnits.

Det berättas att byn på 1500–talet omfattade sjutton hemman och var en av de största byarna i hela Bohuslän.

Lundby anses även ha varit ett religiöst centrum under den förkristna tiden. Man menar att Lundby har anor långt tillbaka i förhistorisk tid och att det bodde människor där långt innan det nuvarande Göteborg grundades. Häradets tingsplats låg i Lundby och den gamla kyrkan härstammar från 1300–talet. Att kyrkan redan från början byggdes i sten var ovanligt för tiden. Anledningen anses vara att unionsdrottningen Margareta (1353–1412) i perioder bodde på kungsgården i Sannegården och ville ha en ståndsmässig kyrka att besöka.

Mellan åren 1829 och 1836 genomfördes laga skifte i trakten. Från Lundby by befalldes tjugo gårdar att flytta

ut år 1830. När en inventering gjordes i början av 1970– talet utgjordes bebyggelsen i huvudsak av gårdar från 1700och

1800–talen. Det förekom även några enstaka bostadshus samt två skolor från 1800–talets senare hälft. Några av de gamla gårdarna finns fortfarande kvar i området och kyrkan och vägsystemet härstammar från byns allra äldsta tid.

Lundby var ända fram till början av 1800–talet renodlad jordbruksbygd med endast ett fåtal mindre industrier.

Under sillperioden i mitten av 1700–talet anlades ett antal småföretag på Lindholmen. Dessa utgjordes i huvudsak av sillsalterier och trankokerier som etablerades under den aktuella sillperioden. Det tillverkades tjära på Lindholmen och där fanns även en ättiksfabrik, en kakelugnsfabrik samt ett kimröksbruk där man gjorde svart färg.

Familjen Tranchell anlades Lindholmens varv 1845. Då flyttade också fabrikör Gahm sin tillverkning av reseffekter från en liten verkstad vid Lundby kyrka till större lokaler på Lindholmen. I och med den tilltagande emigrationen till Amerika ökade efterfrågan på resväskor. Även ett stålverk, en kvarn och ett gjuteri fanns i området. Mellan åren 1850 och 1900 ökade befolkningen med så mycket som från 1 000 invånare till 10 000.

I huvudsak var ändå Lundby liksom övriga Hisingen ett utpräglat jordbrukslandskap fram till dess industrialiseringen inleddes i mitten av 1800–talet. I slutet av 1700– talet fanns ett antal mindre träbåtsvarv på den södra sidan av älven. Stranden på Hisingssidan var då ett enda stort område av vass som sträckte sig ända fram till Ramberget.

Marken var svår att exploatera för bostäder, varför området länge fick stå orört. När det inte heller fanns broar var det svårt att ta sig över älven och arbetsplatserna fick inte ligga allt för långt från arbetarnas bostäder. Första färjan mellan Lilla Bommen och Kvillebäcken kom 1849 och den första bron 1874. Området sågs emellertid som idea

Karta som visar en del av Lundby socken 1901. På kartan syns Sannegårdsviken (som den hette då), Slottsberget, det befintliga och det planerade gatunätet på Lindholmen, Ramberget och bebyggelsen runt berget bort mot Kvilletorget. Stadsbyggnadskontoret, Göteborgs stad.

Lundby gamla kyrka.

liskt för varvsetablering med det läge det hade vid älven. inledningsvis som mekanisk verkstad, men man kom gan-

Bland varven var det Lindholmens varv som anlades först ska snart att alltmer ägna sig åt varvsindustri. Alexander på platsen, följt av Eriksberg 1873. Eriksberg startades Keiller som ägde den verkstad som tillverkade gjutgods

vid Skeppsbron på södra sidan älven, flyttade varvsdelen till Hisingen 1867 och 1916 bytte man namn till Götaverken.

Lindholmen invigde sin insprängda docka i berget

1875.

Dessa varvsetableringar gav inte oväntat ett stort antal

Det majestätiska Ramberget ger ett mäktigt intryck.

arbetstillfällen, vilket ledde till en omfattande invandring till Lundby. Inflyttningen företogs främst från fastlandssocknarna i södra Bohuslän. Bostadsfrågan var i början ett stort problem. Hur den löstes återkommer jag senare till i texten.

Den enda möjligheten att ta sig över älven var länge med båt eller färja. Första bron 1874, befrämjade ytterligare industrietableringar.

När vassarna hade dikats ut blev Hisingen av ett större intresse för Göteborg och 1906 inkorporerades Lundby med Göteborgs stad. Samtidigt började man anlägga hamnar på Hisingssidan. Dessa hamnar kom naturligtvis att bli av stor betydelse för områdets fortsatta utveckling.

Ända fram till på 1930–talet levde jordbruket sida vid sida med industrin och Hisingen kom länge i folkmun att förknippas med bönder och brukandet av jord. Utifrån vad som här och där framkommer i texten, händer det att vi ännu idag ibland hör uttrycket ”Hisingsbönder”. Kanske

är det inte längre i så förklenande ordalag som många gånger tidigare, utan snarare som ett oskyldigt skämt utan egentlig substans. Det skall påpekas att potatis från Hisingen fortfarande säljs, bland annat på Kungstorget inne i Göteborg och att den dessutom anses vara av särskilt god kvalitet.

Rambergsgubben i muntliga berättelser från Lundby

Berättelserna som skildrar gamla tider handlar ofta om det mäktiga Ramberget och vad som där tilldrog sig. Berget utgör än idag ett viktigt landmärke och en utsiktspost dit man gärna åker för att få en bra vy över Göteborg med omgivningar. Det är lätt att föreställa sig att det förr tog sig ännu mer majestätiskt ut i ett för övrigt flackt Lundby och med en dåtida lägre bebyggelse. Många av de berättelser som florerar var därför inte oväntat knutna till berget.

I Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivets uppteckningar finns exempelvis sägnerna om Rambergs

gubben. En man född 1864 har följande att berätta:

I forna tider bodde på Färöarna stora, lea jättar vilka kallades Färingar. Dessa brukade fara till Island, där de rövade och plundrade. En gång då färingarna varit på

Island och rövat och åter skulle fara hem, uppstod en stark storm som drev deras båtar mot främmande land.

En av färingarna drev mot Ramberget, som då var en havsomfluten klippö, mot vilken båten krossades men

Färingen själv räddade sig iland på Ramberget och lyckades också rädda den kvinna han hade rövat med sig från Island och vilken han sedan fick många ungar ihop med. Färingen, eller Rambergsgubben, som han sedan kallades var nu tvungen att stanna på Ramberget, där han tog sin bostad i ett hål i berget.

Rambergsgubben brukade tända stora eldar på Ramberget, för att locka till sig sjöfarande, vilka han sedan slog ihjäl och rövade. Men efterhand som vattnet sjönk undan kom det människor som började bosätta sig däromkring. En natt fick människorna höra ett förskräckligt brak och dunder i Ramberget och det blixtrade och lyste där, så ingen vågade gå nära. Denna natt hade det kommit några färingar, som hälsade på Rambergsgubben, vilken då gjorde kalas. Han körde ut ungarna och satte sig att spela kort med färingarna.

Färingarna spelade emellertid falskt och försökte lura

Rambergsgubben, men då blev Rambergsgubben arg och slog korten så hårt i bordet att berget sprack. Det blev då en stor ränna i Ramberget från sydost mot nordväst.

Denna ränna är kvar där än i denna dag och är så bred att en man kan gå ner i den. Sedan körde Rambergsgubben ut färingarna och kastade stora stenar efter dem. En sten föll ner på Kvarnberget där den ännu ligger kvar och några stenar av de som Rambergsgubben kastade flögo ända upp till Vänern där de ännu finnas

kvar på stranden. Ofta kunde man på nätterna få se

Rambergsgubben smyga omkring i vassen nere vid älvstranden.

Han hade stort huvud, armar så långa att händerna släpade på marken, men benen voro små och korta. Men sedan det kom människor och bosatte sig kring Ramberget trivdes icke Rambergsgubben där längre, utan flyttade därifrån en natt. Var han sedan blev av är det ingen som vet. Den natten Rambergsgubben flyttade dundrade det i Ramberget som det varit jordbävning där. Ofta kunde man få se hur det rök ur

Ramberget, det var när Rambergsgubben kokade mat.

Då var det bäst att barnen var snälla ty annars kunde det hända att Rambergsgubben kom och tog dem, för att sedan äta upp dem, ty barn var det bästa Rambergsgubben visste.

I denna berättelse känner vi igen andra utsagor om jättekast, då ofta i samband med att jättar irriterat sig på kyrk

klockor och kastat stora block i avsikt att träffa kyrkorna.

Ofta förklarades stora stenar i naturen med att jättar kastat dem i avsikt att träffa personer eller företeelser som förargat dem. Vi känner även igen oss i berättelserna om hur man skrämde barnen med olika väsen om de inte lydde och var snälla. Här var det Rambergsgubben som hade för vana att äta barn och som det gällde att akta sig för.

Från slutet av 1800–talet finns även berättelser från varven,

även om de flesta handlar om tiden in på 1900–talet. De tidiga skildringarna som ges från de arbetsplatserna handlar ofta om hur tungt och smutsigt arbetet kunde vara. Det berättas om överhängande faror och om de många olyckor som inträffade. Dessa berättelser kommer att skildras i det avsnitt som behandlar livet som varvsarbetare.

I dessa minnen dominerar lustiga anekdoter rörande själva arbetsuppgifterna liksom utsagor om de många personer som arbetade inom varvsindustrin och i hamnen.

Livet under det sena 1800–talet

Livet i Lundby då

Under mitten av 1800–talet började varvsindustrin och sjöfarten successivt prägla livet i Lundby med omgivning.

Helt i linje med den övriga utvecklingen i Sverige inleddes en industrialisering även i Göteborg under den aktuella perioden. Enligt källorna, berättas det om ett sjudande liv och kontakter med människor från andra delar av världen.

Miljön karaktäriserades av tät bebyggelse, med många småbutiker som öppnades, hantverkare som etablerade sig och småindustrier som startades inom bostadsområdena.

I början av 1870–talet började varvsarbetarna bygga uppe på Slottsberget. Ibland slog sig flera familjer ihop för att bygga ett gemensamt hus. Lindholmens varv upplät mar- ken medan arbetarna själva stod för material och arbetsinsats.

Husens liksom familjernas storlek varierade, men lägenheterna bestod alltid av ett rum och kök. Det hände att man hyrde ut på vinden och då ofta till tillfälliga hyresgäster:

”Då var det alltid nån sjöman som kom och så hade dom lite hjälp av honom på sommaren, när han mönstra av, med trädgården… Dom betalte 4-5 kr i månaden så hade dom då rummen när dom mönstra av”, berättas det.

Det framkommer också att det ansågs lite finare att bo uppe på berget än nere på övriga Lindholmen eftersom arbetarna bodde längre ner och förmän uppe på bergen.

Oavsett status var lägenheterna emellertid små och familjerna stora. Trångboddheten var med våra mått mätt på

taglig. Många gånger bodde man ända upp till tio, fem- ton personer i en enrummare, utan vatten inomhus och med dass på gården.

När smittkopporna kom

Trångboddheten innebar också att epidemier lätt kunde få fäste. År 1893 drabbades Lindholmen av en omfattande smittkoppsepidemi. Denna smittkoppsepidemi var för

övrigt Sveriges sista och Göteborg var en av de få platser i landet som drabbades. Sjukdomen kom till staden i april och verkade med sannolikhet ha kommit med två sjömän från England. Under sin vistelse i Göteborg bodde de två sjömännen i de centrala delarna av staden och sjukdomen började i Majorna, där den ene av dem bodde och spred sig sedan till andra delar av Göteborg. Av de drabbade insjuknade 147 personer och tio avled.

Det visade sig att epidemin trots allt blev lindrigare på södra sidan av älven än på Lindholmen dit den sedan spreds. Förbindelsen över älven skedde med färja och många människor företog den färden varje dag. Det innebar en livlig kontakt mellan människor på ömse sidor av

Göta älv, men den direkta anledningen till att fler insjuknade på Hisingen framgår inte.

Den första som insjuknade på Lindholmen var den treåriga flickan Sigrid Johansson och hon avled tragiskt nog efter en veckas sjukdom. Två av hennes syskon insjuknade sedan samt ytterligare tre personer. I juni månad ac

En av många småbutiker på Lindholmen i slutet av 1800-talet. Göteborgs Stadsmuseum.

celererade sjukdomsspridningen och enbart under första huset fanns vid denna tid 53 eventuella smittbärare. Därveckan blev tretton personer sjuka. Provinsialläkaren höll efter förefaller det som om sjukdomen var på återgång kontinuerlig uppsikt över fallen och det berättas bland och den 17 augusti inkom ett brev till Kungliga Mediciannat att han vid ett tillfälle besökte en familj där man nalstyrelsen i Stockholm med följande innehåll: ”Härmed befarade smittkoppor, men det visade sig vara scharlakans-får jag öfversända nerlagda skrivelse, hvari extraläkaren i feber. Den 24 juni hade sammanlagt 38 personer insjuk-Lundby Johnstone förklarar smittkoppsepidemin å Lindnat men endast fyra dödsfall finns inrapporterade. På sjuk-holmen vara upphörd”.

En boendemiljö från det fattigaste delarna av Lindholmen.

Fotot är taget 1916. Göteborgs Stadsmuseum.

Det visade sig att vissa hus på Lindholmen hade klarat sig helt från smittspridningen medan andra drabbades hårt.

Det var inte enbart de sjuka som isolerades under den omfattande epidemin. Hela familjer måste isoleras för att förhindra smittspridning. Inne i Göteborg fanns visserligen ett epidemisjukhus men där togs endast de insjuknade emot. Detta skedde redan dagen efter första sjukdomssymtomet

Det kan egentligen förefalla underligt att en smittkoppsepidemi kunde uppstå eftersom vaccination faktiskt varit obligatoriskt i Sverige sedan 1816. Ansvaret för vaccination låg hos den kyrkliga organisationen och var redan etablerad i de olika socknarna i landet. Vaccinationerna bekostades genom att kollekt togs upp i kyrkorna. Det var kyrkans tjänstemän, företrädesvis klockarna som ombesörjde vaccinationerna, medan prästerna hade en mer

övervakande och uppmuntrande funktion. Anledningen till detta förfarande påstås vara läkarbrist och provinsialläkarnas uppgift var att utbilda vaccinatörer och övervaka vaccinationerna inom sina distrikt. Det var dessutom deras plikt att se till att vaccin fanns att tillgå.

Från år 1874 började dock även barnmorskor vaccinera.

I länsläkarens konceptbok från juni 1893 kan man läsa att kommunalnämndens ordförande i Lundby uppmanar arbetsgivarna att låta omvaccinera fabriksarbetarna.

Som nämnts var det inte enbart de sjuka som isolerades utan hela familjer. Man var självklart rädda för smitta men det var bara de som insjuknat som kunde inhysas på epidemisjukhuset. Det innebar ofta stora problem med vad man skulle göra med eventuella smittspridare eftersom det saknades lämpliga lokaler. Den 17 maj kallades skolrådet och kommunalnämnden i Lundby till ett sammanträde, föranlett av att Konungens befallningshavare i länet hade beordrat Lundby att iordningställa ett lämpligt epidemisjukhus. Eftersom alla var eniga om denna åtgärd

anhöll kommunalnämnden hos skolrådet att få använda småskolehuset på Lindholmen. Det framkommer att samma hus tidigare hade använts som epidemisjukhus.

Efter mycket tvekan och ”endast tvingad av nödvändigheter” gick skolrådet med på denna anhållan. Det var i första hand skolsalarna som iordningställdes medan lärarbostäderna skulle få upplåtas i yttersta nödfall. Ett absolut villkor var, att kommunalnämnden skulle desinficera de använda utrymmena efteråt. Således fick skolhuset återigen tjänstgöra som sjukhus. Sängar och annan nödvändig utrustning anskaffades och en sjuksköterska samt en biträdande sundhetspolis anställdes. Därefter kunde de sjuka och deras familjer med omedelbar verkan överföras till de anskaffade lokalerna. I det så kallade ”sjukhuset” reserverades två rum till de sjuka medan ytterligare fyra rum kunde ställas i ordning vid behov. Sedan verkar en febril aktivitet ha satt igång. De drabbades kläder och sängkläder samlades in för att dagen därpå skickas till desinfektionsanstalten inne i Göteborg. Då desinficerades också samtliga bostäder av en hälsovårdskonstapel. Samtidigt rekvirerades vaccin från Berlin när det visade sig att vaccindepåns lager var så gott som slut. Så fort vaccinet anlänt vidtog

ögonblickligen vaccinering av befolkningen. I början av juni sände biträdande provinsialläkaren en begäran till

Kungliga Medicinalstyrelsen i Stockholm om ytterligare vaccin och då tillräckligt för 150 till 200 personer. Hans skäl till denna begäran var att vården av de isolerade hade blivit alltför kostsam för den egna kommunen. Snart hade samtliga platser på sjukhuset blivit fyllda så det blev nödvändigt att behandla de nya fall som konstaterades i de egna hemmen, framtill dess plats kunde ordnas. Det provisoriska sjukhuset kunde följaktligen inte längre täcka behoven, vilket föranledde att även den andra skolan på

Lindholmen fick stängas och användas som sjukhus. Det medförde att barnen helt avstängdes av från undervis

ningen. Enligt uppgift var 178 personer sjuka och 53 inne för observation den 10 juni 1893.

När så epidemin ansågs vara över den 17 augusti, sattes fullständig desinficering av skolhusen igång. Efter besiktning uppmanade länsläkaren ändå att man för säkerhets skull borde tvätta och skura lokalerna en gång ytterligare.

Efter ommålning och omtapetsering vågade man tro att de sista spåren av epidemin var helt försvunna.

Anledningen till att epidemin kunde begränsas så pass bra tillskrevs den aktuella tidens effektiva organisation som snabbt kunde mobiliseras. Att det redan två dagar efter första sjukdomsfallet, fanns ett fungerande sjukhus med nödvändig utrustning och personal vittnar om en god arbetsinsats.

Provinsialläkaren besökte dessutom dagligen området. Befolkningen uppmanades dessutom att omedelbart rapportera misstänkta fall, vilket man menar bidrog till den påfallande effektiviteten.

Det framgår av dåtidens källor att det inte alla gånger fungerade lika bra på andra sidan älven. Det hände exempelvis att göteborgarna lät bli att rapportera sina sjuka anhöriga. Men även från Lindholmen uppgavs att det förekom vissa avvikelser från det uppenbart fungerande systemet.

Det omtalas att en man till och med rymde till

Säve för att undgå en befarad sjukhusvistelse.

Eftersom desinfektionsanstalten i Göteborg fick ta hand om kläder från båda sidor av älven, var kapaciteten otillräcklig, visade det sig. Enligt Hälsovårdsnämndens årsberättelse, tvingades anstalten betala en skadeersättning på

13 000 kronor eftersom kläder skadades när de lastades på överfyllda vagnar.

Hur som helst var epidemin över den 17 augusti 1893 och livet kunde så småningom återgå till det normala. Ett normalt liv, om inte för alla så dock för de flesta, innebar fattigdom och umbäranden och ibland även direkta ingrepp från myndigheterna. Ett sådant ingrepp kunde vara

att omhänderta barn när det ansågs att föräldrarna inte klarade av att uppfostra dem.

Räddningsinstitutet på Hisingen

Är 1847 inköptes fastigheten Lundby Länsmansgård i avsikten att bli ett hem för att inhysa Räddningsinstitutet på Hisingen. I denna byggnad omhändertogs vad man på den tiden kallade ”vanartiga gossar”.

I början av 1840–talet, fanns ett musikdramatiskt sällskap i Göteborg som kallade sig Orphei Vänner. Medlemmarna, som kom från stadens societet, brukade anordna soaréer och beslöt att låta avkastningen från dessa gå till grundandet av ett hem för vad som ansågs vara, vanartiga gossar. Ett sällskap bildades för att samla in ytterligare medel och bidrag för en kommande verksamhet.

Initiativet togs av en Major Bredberg och med honom som ordförande samt en styrelse bestående av grosshandlarna

Kjällberg och Sloman samt regementspastor Lundgren, startades arbetet. I ett uttalande av pastor Lundgren formulerades inriktningen på verksamheten:

Skall Räddningsinstitutets sköna mål vinnas, torde det vara angeläget att inrättningen ställes så att den i allo motsvarar ett allvarsamt, tarvligt och gudfruktigt föräldrahus…

De skola räddas inte från arbetarklassens enkelhet och försakande levnad men från lastens, och just fostran till trogna och kristliga arbetare: ty bör räddningsinstitutet med allt där förekommer vara en bild av den ordentliga arbetarens enkla men snygga boning… enligt min mening att ställa inrättningen i likhet med ett ordentligt och gudfruktigt bondehus. I

Sverige gives många sådana där enfald och oskuld, kristelig tro och kristeliga seder härska, där man finner

Här har en grupp ”vanartiga gossar” ställt upp sig framför Hisingens Räddningsinstitut som var beläget i Institutionsparken nära nuvarande spårvagnshållplatsen Gropegårdsgatan. Göteborgs Stadsmuseum.

sig väl, där fadern är husbonde och lärare, där modern, Som framgår var vikten av en bestående hierarkisk samhusets

ära, är föredömlig i flit, renlighet, ordning, sakt-hällsordning av högsta betydelse. Gossarna skulle uppfostmod och trohet. Anställes vid den blivande inrättningen ras till lydiga arbetare och kvinnan var som framgår ”husådant bondefolk, skall kostnaderna bliva ringa och – sets ära” medan mannen i detta fall var husbonde och lävad mer syftet genom Guds nåd vinnas. rare.

Till en början kunde institutet endast ta emot tio gossar.

En Johannes Larsson som var lärare och bonde anställdes som föreståndare och hans hustru var institutets husmor. Verksamheten byggdes så småningom ut ytterligare och 1851 fanns det plats för 25 gossar. Därmed försvann enligt dåtida uppgifter, den ursprungligt avsedda

”hemkänslan”. Fram till 1870–talet var jordbruket den huvudsakliga sysslan för gossarna men de arbetade också med trä- och metallslöjd. Skolundervisningen sköttes av föreståndaren och gossarna undervisades i kristendom, räkning, läsning och skrivning. De viktigaste läroböckerna var bibeln, katekesen och psalmboken. En folkskollärare som besökte institutet 1865 berättade följande:

Gossarna sysselsattes i början med handaslöjder, men sedan ansågs det vara mer ändamålsenligt att sysselsätta dem med åkerbruk och trädgårdsskötsel. En gosse biträder i köket, två i ladugården sommartiden klockan fem på morgonen, varefter de tvätta sig, läsa morgonbön och sedan sysselsättas med bokliga studier till klockan sju á åtta, varefter de om somrarne arbeta på

åker och äng samt om vintrarne med tröskning, vedsågning och odling.

Middag ätes klockan tolv på dagen, varefter frihet lämnas dem sommartiden en och en halv timme samt om vintern hälften så lång tid. På eftermiddagen fortsätter arbetet till klockan fyra, den följande tiden om somrarne upptages med läsning: om vintrarne arbetas två timmar före och lika lång tid efter middagen: all den övriga tiden för undervisning i läsning, skrivning och räkning. De mera försigkomna läsa, jämte kristendom, historia, geografi och naturlära.

De flesta äro vid intagningen alldeles okunniga. Disciplinen

är lika som i föräldrahus med förmaningar och i nödfall kroppsaga samt i utomordentliga fall mörk

arrest: men denna senare bestraffningen har dock högst sällan behövts användas.

Den besökande folkskolläraren berättar vidare att varje gosse hade tillgång till ett eget jordland nära trädgården och att avkastningen därifrån tillföll gossen själv. De pengar som utbetalades fick han dock inte direkt i handen utan de sattes undan till dess han flyttade därifrån eller uppgav sådana nödvändiga skäl att han tilläts ta ut dem.

Inrättningens personal var den 30 augusti 1865 då folkskolläraren besökte institutet, en lärare, två drängar och två pigor. Dessutom fanns det fyra hästar, tio kor, tio får, fyra svin och fjorton höns. Där var då sjuttiosex gossar intagna, varav tjugoen var närvarande. De som fått lämna stället hade blivit hantverkare, sjömän, trädgårdsmästare och två hade blivit klampare eller brädfaktorer; ”endast två hade återgått till sin forna usla levnad och därför fått hus på Carlstens fästning”, medan alla de övriga hade blivit nyttiga och fredliga samhällsmedlemmar.

Han säger vidare att föreståndaren vid den nämnda ti- den hade 450 riksdaler i årlig lön samt:

… allt fritt å institutet för sig och sin familj: andre läraren

åtnjöt i årlig lön 300 riksdaler och fritt underhåll för sig ensam.

Föreståndaren skulle ”vara husbonde över hemmets tjenstepersonal” och ”hafva en faderlig vård om eleverna”.

När det gällde lärarna på räddningsinstitutet skulle de ”med villighet och noggrannhet foga sig efter föreståndarens anvisningar”.

Föregångaren till Räddningsinstitutet, den så kallade

Avsöndringsskolan, som grundades 1868, var fram till 1902 en dagskola och låg på Fjärde Långgatan i Göteborg. Det framkommer att man brukade växla lärare mellan Avsönd

ringsskolan och Räddningsinstitutet. Drygt hälften av de gossar som fanns på Räddningsinstitutet hade någon gång också varit inskrivna på Avsöndringsskolan. Orsakerna som uppgavs till att de hamnat där var i allmänhet smärre förseelser som skolk, snatteri, elakhet eller uppstudsighet mot lärare. Avsöndringsskolan, eller som den även kallades,

Straffskolans verksamhet upphörde så sent som 1945.

Många pojkar, främst från arbetarklassen, vittnar om hur de, ända in på 1940–talet hotades med straffskolan om de inte skötte sig exemplariskt i skolan.

Den tidigare nämnda tvångsuppfostringslagen trädde i kraft år 1902. I § 1 i Svensk Författningssamling nr 67,

1902, angående uppfostran av vanartiga och i sedligt avseende försummade barn står följande att läsa:

… afser beredande af ändamålsenlig uppfostran åt barn under 15 år, hvilka på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att egna barnen nödig tillsyn äro i sedligt afseende så försummade att särskilda åtgärder anse vara erforderliga för att förekomma deras vanartade, eller äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmetoder befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande.

Som framgår handlar det inte bara om stigmatisering av så kallade vanartiga barn, utan även av deras föräldrar. Ofta var dessutom barnens förseelser med dagens mått mätt tämligen oskyldiga och begreppet vanartade var heller inte klart uttalat i lagen.

De förseelser eller vanarter som nedtecknades kunde exempelvis vara ”olovlig gång” som innebar att de lämnade området för kortare eller längre tid, eller i förekommande fall direkta rymningar. Det talas även om att gossarna pallade frukt i grannskapet. Även om det odlades frukt inom området var gossarna förbjudna att äta av den.

Ibland kunde det hända att de snattade mat i köket, särskilt när de hade kökstjänst. Påföljderna var stränga om de blev ertappade. Det vanligaste straffet var ”lämplig aga” och som av föreståndaren bedömdes vara mellan tre och sju slag av ris eller rotting. Andra och senare föreståndare kunde utmäta tio till tolv slag för samma förseelse. Förutom aga var bestraffningarna inlåsning och/eller indragning av måltider, raster eller besök i hemmen. Det hände att gossar som exempelvis rymt hem, vilket för övrigt förefaller vara den allvarligaste företeelsen, kunde bli instängda i ett eller flera dygn. En man som bodde granne med inrättningen vid den aktuella tiden berättade följande:

Den första gången de rymde, då fick de sitta i skolsalen, så de kom inte ut. Rymde de andra gången så fick de sitta några dar, ett par tre dygn, uppe på vinden i den där skrubben… Det var så att de inte kunde komma ut… galler… ja jag vet inte för jag såg det aldrig, men de talade om det. // ...och det är klart, stryk fick de när de kom tillbaka och så fick de sitta i den där skrubben. Det var visst mörkt där uppe, efter vad de sa, för de fördärvade ögonen där… de hade väldigt svårt att se med detsamma när de kom ut därifrån, när de suttit några dagar i mörker.

Det talas även om att det förekom utpräglad inkonsekvens i bestraffningarna och att samma företeelse kunde bestraffas olika vid skilda tillfällen.

Det medel som samhället iordningställde för uppfostran av dessa barn, var inrättandet av Barnavårdsnämnder i varje skoldistrikt. I Göteborg fanns på den tiden fem distrikt.

Dessa barnavårdsnämnder var i sin tur indelade i

Barnavårdskretsar vars uppgift var att se till att barn inte blev vanartade eller sedligt försummade.

När gossarna skrevs ut var det vanligtvis Institutet som

skaffade dem vad som ansågs som ”lämpliga” anställningar.

Dessa var ofta platser hos hantverkare, som springpojkar och i enstaka fall inom industrin. Det senare var dock inte så vanligt eftersom Institutet ansåg att industrin hade ett dåligt inflytande över gossarna. Gemensamt för dessa gossar var dock att de så gott som alltid kom från fattiga förhållanden.

Det dåtida borgerskapet uppfattade dessa barn som ett potentiellt hot mot det rådande klassamhället.

Orsaken till vanarten skylldes på att barnen förlorat respekten för föräldrarna och att det i förlängningen kunde leda till att barnen, när de blivit vuxna, förlorade respekten för statens auktoriteter. I betänkande inför 1902 års tvångsuppfostringslag utpekades industrialismen som den grundläggande orsaken till ungdomens förvildning. Man menade att familjebanden luckrades upp när föräldrarna tvingades arbeta utanför hemmet och lämna barnen utan tillsyn. Således betraktar lagstiftarna barnen som en produkt av missförhållandena i samhället, men endast ur en moralisk aspekt. Att arbetarna skulle ges bättre förutsättningar för att kunna försörja barnen var inget som kom på tal. Mer omfattande sociala reformer kunde riskera att den besuttna klassen skulle underminera sin egen samhällsposition och det var inte önskvärt. Att inpränta den hierarkiska ordningens oantastlighet var den ena grundstenen i räddningsinstitutets liksom det styrande samhällets uppfostringsideologi. Den andra var arbetets goda inflytande på gossarnas moral och karaktär.

År 1906 började styrelsen planera för en flyttning av räddningsinstitutet eftersom man menade att storstaden med alla sina lockelser och frestelser kom allt närmare och utgjorde ett hot för gossarna. Räddningsinstitutet på Hisingen hade uppfyllt reglementets uttalade syfte att fostra de vanartiga barnen till kristliga och dugliga samhällsmedlemmar och samtidigt gjort framsteg i ansträngningen att rädda det rådande samhällssystemet från omstörtning men farorna från staden och industrialiseringen kröp allt närmare.

Sommaren 1910 flyttade räddningsinstitutet därför till Vrångsholmen i Tanums socken. Där fick gossarna i huvudsak ägna sig åt jordbruksverksamhet och fick lära sig såväl åkerbruk som djurskötsel. Efter utskrivning var de sedan utbildade för att arbeta på landsbygden. Räddningsinstitutet på Vrångsholmen flyttade 1941 till Fagared i Mölndal och kom då att bli ett skol- och yrkeshem.

Den forne hovrättspresidenten Härje Stenberg berättar i en barndomsskildring att han år 1915 föddes i det hus där räddningsinstitutet på Hisingen funnits. Hans far- far var föreståndare vid räddningsinstitutet fram till flytten

1910, men familjen bodde kvar i huset till 1917. Stenberg säger följaktligen att han inte har några minnen från stället eftersom han endast var två år när han flyttade därifrån.

Lundby under 1900–talet

Vardagsliv i hemmen

De flesta av de uppteckningar och berättelser jag tagit del av gällande Lundbys historia härrör från det tidiga 1900– talet och fram till 1980–talet. Ett fåtal är äldre, medan det

även finns några som är av yngre datum än 1980–tal.

Enligt de personer som kommit till tals var det vanligast att mammorna var hemarbetande ända in på 1950– talet. I de fall mamman förvärvsarbetade under första delen av 1900–talet, berodde det på att de helt enkelt var tvungna och då vanligtvis beroende på att mannen avlidit.

Det var inte ovanligt att fäderna omkom i olyckor på arbetsplatsen. De lönearbeten som stod till buds för dessa mödrar, var i allmänhet städarbeten i offentliga lokaler eller tvätt och rengöring hos så kallade ”finare familjer”.

Flertalet med arbetarbakgrund säger att de bodde i ett eller högst två rum och kök. Eftersom familjerna ofta var stora blev denna trångboddhet ett påtagligt problem. Det var exempelvis svårt och krångligt att utföra den personliga hygienen i någorlunda avskildhet: ” Jag minns att det var besvärligt bara för det att, att jag tyckte när man ville gå ut, så ville man ju tvätta sig ordentligt, men göra det med tre pojkar – och det var det värsta”. Kvinnan som berättar detta hade tre bröder. Om hon inte ville eller kunde gå till badhuset på Herkulesgatan, gällde det för henne att skaffa sig tidsutrymme och avskildhet att tvätta sig när de tre bröderna och föräldrarna befann sig utomhus.

Det berättas också att iordningställande av sovplatser

var ett dagligt och tämligen omständligt problem. När alla sängar bäddats inför natten fanns det endast en smal gång att ta sig fram på mellan bäddarna. På morgonen gällde det att få undan sängplatserna för att bereda plats för dagens alla göromål i hemmet.

En person född i början av 1900–talet berättar att han minns en av sina kamrater i en familj med tretton barn, som bodde i en enrumslägenhet på trettio kvadratmeter:

När hanses mamma släppte ut barna på morran sa grannarna:

Det är precis som om fru Svensson häller ut en säck potäter nerför trapperna.

När man bodde så trångt skedde mycket av umgänget med andra utomhus. Det berättas om somrar då man träffades och drack kaffe i det fria. Antingen gick man till de omkringliggande parkerna eller bara ut i naturen. På vintern gavs dock inga sådana möjligheter, utan alla fick samsas inomhus så gott det gick.

Enligt de flesta av de tillfrågade gjordes det ingen större skillnad mellan syskonen i arbetarhemmen. Ingen gynnades direkt på någon annans bekostnad. De äldre fick dock vanligtvis se efter de yngre syskonen, men uppfattningen

är att barnen i mångt och mycket fick ta hand om sin egen uppfostran och att föräldrarna inte så mycket lade sig i vad barnen gjorde, bara de skötte sig: ”Nej, vi fostra oss liksom själva, men det var en bra uppfostran ser man ju nu att det var, för vi fick lära oss att anpassa oss efter varandra”. Att anpassa sig till andra, menade många, är en bristvara i dagens samhälle. De anser att de flesta bara tän

ker på sig själva och inte bryr sig om hur det går för andra människor.

Även om de vuxna inte bestämde så mycket över barnen, framkom det att barnen ändå hade stor respekt för sina föräldrar och att de sällan trotsade dem.

Trots att det inte gjordes känslomässig skillnad mellan barnen fanns det en tydlig könsskillnad. Barnen, och då i första hand flickorna, började tidigt hjälpa till i hemmen med olika sysslor som städning, disk och barnpassning. I de fall fadern dött fick såväl pojkar som flickor även hjälpa till med försörjningen. Pojkarna kunde exempelvis tidigt börja arbeta som springpojkar medan flickorna hjälpte mamman med städning utanför hemmen. En kvinna som mist sin far tidigt, berättade exempelvis hur det kunde gå till när ett av barnen fick hjälpa till med familjens försörjning:

”Men sedan fick… när jag var tretton år så fick jag börja hjälpa mamma i skolan och städa”.

Fram till 1920–talet var Lundby lantligt och förbindelserna in till Göteborg bristfälliga. Vid denna tid började emellertid vägarna förbättras och i samband med jubileumsutställningen 1923 öppnades en busslinje. Sedan kom spårvägen. Den byggdes ut i etapper, först till

Brämaregården under 1940–talet och sedan under den kommande 20-årsperioden ut till Biskopsgården. Innan den utökade kommunikationen in till centrum etablerades

åkte man vanligtvis bara in när man behövde köpa vissa och mer kostnadskrävande varor som verktyg och olika maskiner. Det gällde även kläder och textilier och det framkommer att mycket sedan syddes i hemmen. Det hände att matvaror inköptes i centrala Göteborg, med det var betydligt vanligare att man handlade mat och specerier i den egna stadsdelen. Eftersom hemmen inte hade några större kyl- och förvaringsmöjligheter var det inte ovanligt att matvaror inhandlades flera gånger samma dag och före de olika måltiderna.

Kostvanor

I en berättelse från stadsdelen Brämaregården framgår det att man, i varvsarbetarfamiljer intog mellan fyra och fem mål mat under dagen under 1920- och 30–talen. Det var inte så ofta hela familjen hade möjlighet att äta tillsammans.

Tiderna för de olika målen bestämdes inte sällan av arbete och skolgång. Det var endast på helgerna och vid det sena middagsmålet, samt kvällskaffet som familjen kunde samlas runt matbordet. En kvinna som var barn under den aktuella tidsepoken berättar om hur det kunde se ut när det var dags för de gemensamma måltiderna:

Det såg man väldigt väl. Det var ju alltid många barn på alla gårdar förr. Och det märkte man så väl att det var tid för mat, för middagen, för då ropades det: Kom upp och ät – och så försvann alla barn, för då kom dom hem från varven och olika arbetsplatser och då var klockan ungefär halv fem.

Vid den tiden på eftermiddagen åt man vanligtvis dagens huvudmål, den sena middagen. Det skedde när husfadern kom hem efter arbetets slut. I enstaka fall hände det att han även gick hem under frukostrasten, men vanligtvis hade han matsäck med sig både till frukosten och till den tidiga middagsrasten. Dessa raster var korta och inföll vanligtvis mellan 8.30 och 9.00, samt mellan 12.30 och 13.00.

Vissa barn fick mat i skolan på frukostrasten. Måltiden var behovsprövad och man kan lätt föreställa sig att det kunde upplevas som stigmatiserande för de barn som fick mat i skolan. Många hade dock matsäck med sig medan andra gick hem på frukostrasten, om inte skolvägen var allt för lång.

Det var vanligt att husfadern åt sitt första mål klockan sju på morgonen medan barnen åt klockan åtta innan de

Karta från 1923 över Lundby. Notera det kraftiga ingrepp som anläggandet av Sannegårdshamnen i den f.d. Sannegårdsviken inneburit

(jmf kartan från 1901). Stadsbyggnadskontoret, Göteborgs stad.

gick till skolan. På helgerna såg måltidsvanorna lite an-på vardagarna. Bordsbön var ganska vanligt förekommande norlunda ut än vad de gjorde på vardagarna. Då drack vid middagen i hemmen. Ofta läste var och en tyst för sig familjen morgonkaffe ihop efter det man stigit upp och själv men i ett av hemmen läste fadern högt: ”Gode Gud,

därefter åt man frukost vid halv tio eller tio. Det var också välsigna maten. Amen och tack, gode Gud för maten. vanligt då att man åt middag tillsammans lite tidigare än Amen”.

Att sitta kvar tills alla runt bordet ätit klart var ett krav i tjänstemannahemmen. I arbetarhemmen var det däremot inte lika viktigt. Att äta sig mätt var dock ingen självklarhet för fattiga familjer under det tidiga 1900–talet. Hur det kunde se ut under storstrejken 1909 skildras av en kvinna:

Vi var så fattiga, när jag gick i skolan då. Då sa fröken

Karlsson: Lina, din mamma ligger på sjukhuset, sa hon.

Gå du lite tidigare, så du hinner upp till henne. Jag kutade hela Badhusgatan så jag kom till Sahlgrenska.

Mamma låg i äggvita och var väldigt dålig. När jag kom dit så hade dom fått middag, dom hade fått välling. Så säger mamma: Lina, ät upp maten. Så jag satt och åt av denna vällingen när syster kom in. Så säger hon: det blir man inte frisk av, säger hon till mamma. Nej sa mamma, det vet jag men tösen blir mätt. Jag bodde hos min äldsta syster då, hon var gift och bodde uppe vid Ramberget och han gick i strejken, så dom hade ingen mat.

Hur strejker kunde drabba familjerna ekonomiskt, avser jag att återkomma till senare i texten när jag skriver om arbetsliv.

I arbetarstadsdelarna fanns många små affärer, där man kunde handla mat. Det fanns en speceriaffär på så gott som varenda gata, dessutom fanns det ett antal mjölkaffärer, charkuterier och fiskaffärer. Gick man till Kvilletorget kunde man köpa potatis, rotfrukter och ägg. Som framkommit gick man – vanligtvis kvinnan i familjen – och handlade så gott som varje dag och ibland flera gånger om dagen. Inköp gjordes i allmänhet inom den egna stadsdelen.

De personer som här tillfrågades säger att de alltid handlade kontant, aldrig på bok, även om de kände till att det var vanligt förekommande. Ett skäl till att kontantbe

talning fördrogs kunde vara följande: ”Bok det vågade jag aldrig ha. Jag är inte rikare den ene fredan än den andre…

Nej, aldrig på avbetalning… Jag har varit utan tills jag har kunnat köpt det”. Citatet vittnar om vikten av att alltid göra rätt för sig och inte stå i skuld. En inställning som tycks vara särskilt utbredd bland arbetarklassen under första hälften av 1900–talet.

I berättelserna understryks vikten av att aldrig lämna mat utan äta upp på tallriken. På samma sätt skulle man undvika att kasta mat utan vara sparsam och ta tillvara det mesta. För att få barnen att äta upp, kallade man ibland sista biten för ”trivsbiten” eller ”minnesbiten”, berättas det.

De olika benämningarna förklaras med att man skulle bli stor och stark av ”trivsbiten” och av ”minnesbiten” blev man duktig att läsa och fick bra minne. Maten var vanligtvis av enklare slag, men för att markera söndagar och helgdagar såg man i allmänhet till att äta lite finare och bättre. Om man i de mer borgerliga hemmen såg samlingen kring måltiden som något värdefullt, fanns inte samma tydliga markering i arbetarhemmen, även om samlingen runt bordet betraktades positivt. Eller som en informant uttrycker det:

Det var nog en liten känsla av gemenskap, hur fort dom

än sen åt. Det var ändå något visst när dom skulle upp och äta middag. Jag tycker nog att det var oändligt mycket mera gediget förr med maten, just detta att man

åt hemma huvudmålet. Det var ett hem. Det är väl väldigt bekvämt att äta på arbetsplatsen, men det blir ingen samling hemma och det tycker jag är synd.

Den positiva känslan av att ha ett hem och glädjen i att kunna samlas inom familjen, gavs som synes ett stort värde.

Gemenskap bland grannar

Av intervjuer som gjordes i början av 1970–talet framgår att vissa sociala mönster förändrats inom Lundby. De tillfrågade påpekar att de inte längre känner grannarna, vilket man gjorde förr. På den tiden när området dominerades av jordbruk var det vanligt att man hjälpte varandra och att man lånade redskap av varandra. Så är det inte längre och i bästa fall känner man dem som är de närmaste grannarna: ”Var och en sköter sitt och lägger sig inte i vad den andre gör, men vi hälsar alltid på varandra”.

Om detta betraktas som negativt framgår inte just här, men många påpekar att gemenskapen har försvunnit och ersatts av ett mer individualistiskt förhållningssätt. Förr umgicks man på kalas och man ställde alltid upp med en hjälpande hand om så behövdes. Många menar att det är samhällsförändringarna som lett till de förändrade umgängesmönstren.

Detta gäller i huvudsak umgänget med släkten och med grannarna. En av de intervjuade menar att det verkar som om folk inte riktigt längre vet hur man skall bära sig åt i umgänget med andra människor:

Jag tror att man kanske har glömt bort hur man gör när man ska umgås. Mycket beror på att man inte (har) den där kontinuerliga kontakten och när man träffas så blir det ofta onaturligt… man rör sig på varsitt håll.

Ja det är lika mycket på telefon… Ja vad beror det på egentligen det här?

Denna informant, liksom många andra, kontrasterar det mot sin egen barndom. De minns att deras föräldrar umgicks med grannarna på ett mer naturligt och okonstlat sätt. Många berättar att man, när man hade lust, knackade man bara på hos grannen och klev på. Man drack kaffe och hade trevligt tillsammans i naturen, exempelvis i

Keillers park. Alla bidrog med det lilla de hade. Det var inte så noga om man hade det sämre ställt än andra i omgivningen:

”Man skämdes inte för vad man hade. Det gör man idag. Det är prylsamhället, man ska ha allting. Man släpper inte in en okänd människa till sej. De var enklare då”. Det framgår tydligt att dessa informanter vänder sig mot den ökande individualiseringen och mot det konsumtionssamhälle de upplever har vuxit fram. Det faktum att det skett många omflyttningar i samhället bidrar också med säkerhet till att umgänge med släkten försämrats. Även om omflyttningar alltid förekommit, har ändå samhället blivit allt mer anonymt, menar många. Människor bor på ett ställe och arbetar på ett annat. När det gäller större städer bor dessutom människor på allt längre avstånd från sina arbetskamrater. I och med den ökande anonymiteten har även grannkontakterna minskat. När dessutom kvinnorna i högre grad kommit ut på arbetsmarknaden, är det få hemma på dagarna i bostadsområdena. Det innebär att det finns ett allt mindre underlag för grannumgänge. Man hälsar på dem som bor i samma uppgång när man möter dem i trappan. Ett av de få tillfällen som ges när det gäller att träffa grannarna är under föräldraledighet. Då händer det att man knyter kontakter med andra föräldrar och det gäller då företrädesvis mammor. När liknande frågor ställdes i mitten av 1980–talet var det ännu inte så vanligt med föräldralediga pappor. En kvinna berättar, att hon träffade andra mammor under sin föräldraledighet för ett antal år sedan, men hon vet inte om samma gemenskap fortfarande förekommer bland de hemmavarande. Några av de tillfrågade erkänner till och med att de närmast avsiktligt undviker sina grannar: ”Det är en gård, men den

är alltid tom alltså. Det är inte nån som utnyttjar den på nåt sätt tycker jag. Man hänger ut sina mattor och sen springer man upp igen”.

Det framgår av uppteckningarna att man skaffar sina

Musikpaviljongen i Keillers park vid Ramberget, fotot sannolikt från tiden vid förra sekelskiftet. Lundby Hembygdsförening.

vänner från annat håll än inom kvarteret: ”Sina vänner in till stan istället. Man kommer från Hisingen så att säga, rekryterar man inte längre på svalen”. Det påpekas dock det är lätt att man fastnar här”. att vännerna gärna återfinns inom den egna stadsdelen. Det förefaller som om dessa ungdomar känner rädsla

När man träffas är det hemma hos varandra eller ute på för att fastna i sin sovande stadsdel. Det gäller att hänga lokal där man äter middag eller tar en öl. När det gäller med och det är inne i centrum eller ”stan” som allt hänungdomarna föredrar de vanligtvis att åka över älven och der. För Hisingen är Hisingen och Göteborg är stan, ett in till Göteborgs centrum, som erbjuder nöjen istället för påpekande som ständigt framkommer i alla uttalanden. att stanna inom den egna stadsdelen: ”Man väljer att åka Det är också vanligt förekommande att informanterna

skyller den utbredda privatiseringen och att människor inte söker sig ut för att träffa andra på TV:n. Detta påpekande

äger säkert sin riktighet och understryks dessutom ofta i många undersökningar. Bland de informanter som tillfrågats här är det dock många som poängterar att TV:n har en avstängningsknapp och att det handlar om den fria viljan.

Det finns inget som tvingar människor att titta på TV om de inte vill.

Även på arbetsplatserna var gemenskapen bättre förr, menar många av de tillfrågade. När det förekom kriser, hot om nedläggning och vid större strejker svetsades arbetarna ofta samman på ett särskilt sätt. Det berättas om att vid den stora metallstrejken på Eriksberg 1945 uppstod en särskild gemenskap som informanterna själva menar var en speciell ”Eriksbergsanda”. Under strejkperioden startades en mängs studiecirklar och även teaterverksamhet, vilket jag återkommer till senare. Man menar att man under den perioden lärde känna varandra på ett särskilt sätt och att små dispyter snabbt reddes upp:

Det har varit en viss anda här på Eriksberg också. Vi kunde stå och skälla på varandra den ena stunden, och stunden efter är allting lugnt. Det var aldrig några långvariga grejer eller så. Det har alltid varit en viss anda.

Andra orsaker till det goda kamratskapet anses vara, dels att man började arbeta ungefär samtidigt under slutet av

1930–talet, dels att alla dessutom var i ungefär samma

ålder. En annan anledning till varför man höll ihop var att Eriksberg ansågs vara lite ”fattigare” jämfört med Götaverken som ansågs ”finare”. En före detta Eriksbergare berättar följande:

De (Götaverkarna) har alltid betraktats som Herrgården och detta var Torpet. Vi har alltid strävat efter att i både

tid och snabbhet kunna överglänsa dom när det gäller reparationsarbeten. De gubbar som vi hade här, och som ligger i den åldersklassen ställde upp i alla lägen.

Det var ingen tvekan när det var frågan om det.

Den troligaste anledningen till att Götaverkarna ansågs finare var att de tjänade mer en Eriksbergarna. Som annars i samhället var således pengar och ekonomi starkt förbundet med status. Den som tjänade mer stod högre i kurs. Det föll det sig därför naturligt att sammanhållningen förstärktes mellan Eriksbergarna, eftersom de alla tvingades arbeta under samma knappa ekonomiska villkor.

Knappheten fungerade som en sammanhållande faktor.

Här som på många andra ställen i de olika berättelserna framkommer, att humorn hade en framträdande plats. Många menar att utan sinne för humor hade folk inte orkat.

Det berättas också att den goda gemenskapen inte bara fanns på arbetsplatsen utan också sträckte sig till fritiden.

Man umgicks, som tidigare nämnts, i studiecirklar, amatörteaterföreställningar och hade fester då även familjerna deltog.

Bland kolarbetarna berättas det att man som barn kunde ta färjan mellan Lindholmen och Sänkverket för att exempelvis handla på Masthuggstorget. En man minns att han åkte den vägen med sin mamma en gång i veckan.

Han frågade en gång sin mamma hur det kunde komma sig att alla verkade känna varandra och pratade sinsemellan.

Hon svarade då att det nog berodde på att de alla kom från landet. Det signaleras att de ursprungliga kolarbetarna som arbetade i Sannegårdshamnen kom från landsbygden. De var ofta hästvana och hade kommit in i kolhanteringen som kuskar eller avbärare som lastade kolet till hästtransporterna. Det framgår inte riktigt om mam- man avsåg att Hisingen stod för landet, eller om befolk

ningen på Lindholmen hade kommit flyttande från landsbygden.

Talet om Hisingsbönder, har som tidigare påtalats, länge hängt fast i folks medvetande. Det var gott om häståkerier på Hisingen och dessa hade vanligtvis mycket kontakt med folket i hamnen.

När det gällde gemenskap under den fria tiden återges många minnen som skildrar söndagsfester för arbetarfamiljerna i Krokängsparken. De tillställningarna arrangerades vanligen av fackföreningen eller av politiska rörelser. Det berättas att man under dessa fester umgicks och hade trevligt, pratade och tipsade varandra om olika vardagsgöromål som kunde röra hus och trädgård. Under sommartid förekom även andra utflyktsmål. Det hände att ett flertal familjer packade matsäckskorgar, slog följe och begav sig in till Slottsskogen eller ut till Skarvik. Genomgående är uppfattningen att gemenskapen och sammanhållningen var bättre förr. Det finns dock ett undantag, vilket framgår av de intervjuer som gjordes på Slottsberget under

1980–talet. Även om det då också talas om sammanhållning mellan grannar och gemenskap förr, framkommer det tydligt att det fortfarande finns en utpräglad slottsbergsanda som förenar de boende. Det uttrycks exempelvis tydligt i följande citat:

Man bor i en viss gemenskap… man kan gå in i pyjamasen till grannen och säga: Äh jag kan väl få en kopp thé, eller jag har inget bröd hemma.

Även om umgänget mellan familjerna fungerar bra under hela året är det kanske särskilt frekvent under sommarhalvåret.

Då har man gemensamma fester och städdagar.

Det berättas att tidigare utsträckte sig gemenskapen till hela området, men så är det inte längre. Förr inkluderades

även de som bodde på det övriga Lindholmen i de gemensamma aktiviteterna, berättas det. Man spelade ex

empelvis fotboll och handboll tillsammans, eller anordnade fester vid påsk, valborg och midsommar. En kvinna berättar: ”Vid Lindholms stänge där var det en stor äng och en lada. Där var midsommarstång och dans… Då löva dom och greja”.

Att folket på Slottsberget, även in på 1980–talet, slutit sig samman på ett särskilt sätt kan förklaras med den ihållande kampen mot myndigheterna de utkämpade under

1970–talet. Jag kommer senare i texten att redogöra mer utförligt för vad som skedde då de lyckades rädda sitt rivningshotade bostadsområde och drev igenom friköp av sina hus. På samma sätt som Eriksbergarna tidigare menar att den gemensamt upplevda fattigdomen svetsade ihop dem, förefaller den gemensamma kampen mot kommunen och Svenska varv ha skapat en särskild anda och känsla för gemenskap på Slottsberget.

Även om många utsagor handlar om fattigdom, slit och umbärandet finns det även många återkommande berättelser om uppskattade enkla nöjen och social sammanhållning, särskilt på sommaren då man träffades utomhus för att leka och roa sig. Tyvärr tillät inte de trånga bostäderna så stort umgänge under vintertid, men på sommaren drog man ut i naturen och umgicks med grannar, släkt och vänner. Det berättas också om ett förr med en större sammanhållning, då man ställde upp och hjälpte varandra i den mån det var möjligt.

Klasskillnader och hierarkier

Som framkommit ovan rådde det en viss klasskillnad mellan de båda varven Eriksberg och Götaverken. Men även inom arbetsplatserna förekom en viss hierarki. Det berättas exempelvis av kolarbetare vid Sannegårdshamnen att det gjordes stor skillnad på folk. Att ha ett fast arbete vär

derades betydligt högre än säsongsarbete, understryker de forna arbetare som uttalar sig. För att få tillgång till fast arbete och därmed tryggad inkomst spelade faktorer som punktlighet och noggrannhet en stor roll, sägs det. Det var inte bara arbetsgivarna utan även arbetskamraterna i laget som avgjorde om man passade in. Den som maskade kunde stoppa den krävande kolförädlingsprocessen, vilket

även utgjorde en nackdel för arbetskamraterna. Således måste ett visst socialt kontrollsystem ha förekommit.

Det kan till och med spåras sociala konsekvenser där extraarbetarna exempelvis inte hade tillträde till de ordinarie tvättrummen. Detta agerande berodde troligtvis på att man inte ville ha okända bland sina klädskåp. Men det kan kanske även tolkas som tecken på ett revirbevakande.

Den hierarkiska ordningen inom kolhanteringen i

Sannegårdshamnen, är noggrant återgiven i berättelserna.

När den mer maskinella hanteringen utvecklades under

1930–talet, förekom en i stort sett likadan organisationsordning bland de flesta av de kända kolföretagen. Högst i ordningen fanns driftschefen, som kallades inspektorn.

Under honom fanns förmännen som bland annat ansvarade för järnvägsvagnarna och deras destination. Sedan var det kolarbetarna som i regel arbetade i lag om fyra man med en informell lagbas. För bilarna och utdistributionen av kolet förekom en annan och parallell hierarkisk ordning.

Där var chauffören ansvarig och hade en avbärare till hjälp. Denne var kolarbetare och arbetade även med andra göromål inom kolgården. Var och en hade således sitt område inom kolhanteringen där de framträdde med sin status och agerade sin roll med kolhamnen som scen.

På 1930–talet beboddes norra delen av Lundby kyrkby i huvudsak av arbetarfamiljer. Arbetsplatserna var då vanligtvis

Lindholmens varv och Gyllenhammars riskvarn.

Några arbetade också på Gahms reseeffektfabrik. I uppteckningar framgår det att andra boende i Lundby kyrkby

var affärsbiträden och hantverkare. De hantverkare som nämns var skomakare, sadelmakare, målare, plåtslagare, slaktare, smed och sömmerska. Även några sjömän fanns bland de boende.

I byn fanns även några som kategoriserades som ”lärda”.

Till dem räknades folkskolläraren, klockaren, kantorn och prästen. Lite högre upp i den sociala hierarkin återfanns

även några sjökaptener samt bönder med lite högre status, som även drev åkerirörelse. Även renodlade åkeriägare var bosatta i området. De bönder som fanns hade tjänstefolk och det kunde röra sig om flera drängar och pigor. När måltiderna intogs åt husbonden i matsalen och tjänarna i köket eller i drängstugan. Anledningen till att drängarna inte åt i boningshuset uppgavs vara deras oborstade beteende:

”Orsaken härtill var, att drängarna var så grovhuggna i munnen”. Det fanns en uttalad klasskillnad och på de större gårdarna kallades husbonden allmänt för patron.

På de mindre gårdarna var det dock inte lika formellt utan husbonden kallades vid förnamn. Var den egentliga gränsen mellan dessa båda nivåer gick framgår dock inte. Medan drängarna hjälpte till i jordbruket arbetade pigorna i köket samt med mjölkning. Det var inte ovanligt att pigorna och drängarna gifte sig med varandra och det uppges att de då vanligtvis flyttade till Ramberget. I de fall tjänstefolket blev kvar på gårdarna, var det vanligt att husbonden tog hand om dem då de blev gamla och sjuka. Vissa åtgärder ansågs ha vidtagits för att förhindra att socknen inte skulle belastas allt för mycket ekonomiskt, berättas det:

Från socknens sida var man noga med att inte ta in gamla drängar, som skulle komma Lundby socken till last. Tjänstefolket skulle helst vara skrivna i byn.

När vi är framme på 1970–talet fanns det inte längre några bönder kvar inom området. De forna drängarna hade flyt

tat eller blivit varvsarbetare eller kommunalarbetare.

Det framgår av källorna att arbetarna i byn så gott som alltid var socialister. Under 1930- och 40–talen var Brämaregården den rödaste platsen i hela Europa. Jag återkommer senare i texten till kommunismens och socialism- ens starka förankring i Lundby.

Det vi idag skulle kalla överklass omnämns inte i någon större utsträckning och det förefaller som om de inte skulle vara boende inom stadsdelarna. Ett undantag utgörs möjligen av fabriksägaren Keiller från Bräcke, som varje morgon kom med sin privatchaufför för att köpa morgontidning hos fröken Ljung som hade en liten speceriaffär vid Gamla Lundbygatan.

Att det ändå fanns stora sociala skillnader, exempelvis i

Brämaregården påtalas av informanterna. Även om området vid första anblicken föreföll homogent, visade det sig vid närmare undersökning finnas en påfallande, upplevd heterogenitet bland befolkningen. Åtminstone verkar det som om informanterna själva såg det så. I områdets utkant bodde under 1920- och 30–talen så kallat ”finare folk” i de större trävillorna. Dessa kunde vara advokater, sjökaptener eller butiksägare. Med andra ord personer som vi idag skulle kalla medelklass eller möjligen övre medelklass.

En kvinna från arbetarklassen minns att hon upplevde klasskillnaden som barn men menar att hon idag

ändå ser på det rådande tillståndet i ett annat ljus:

... nu tänker jag vi var ju lika mycket värda som de…

Den familjen jag tänker på, de hade ju affär och det tyckte jag det var ju, det var skillnad.

Det berättas att då, på 1930–talet, upplevdes dessa personer som överklass. Det innebar att deras barn och arbetarnas barn aldrig lekte med varandra, eftersom arbetarbarnen inte ansågs tillräckligt ”fina”.

Vissa stadsdelar i Lundby var dock mer klassmässigt homogena än andra. Det behövde inte ens vara stadsdelar utan det kunde till och med skilja från en gata till en annan.

Det berättas att på Herkulesgatan, där bodde det mest arbetarklass. De intervjuade menar dock att exempelvis

Brämaregården ändå var en typisk arbetarstadsdel, där invånarna hjälpte varandra och där sammanhållningen var god. Egenskaper som av samtliga av de tillfrågade ur arbetarklass, bedöms som utmärkande för den egna klassen.

På Färjenäs var klasskillnaderna mer synliga för blotta

ögat. De mer välsituerade bodde i stora villor medan arbetarbefolkningen bodde i hyreslägenheter i landshövdingehus.

Mellan dessa båda kategorier boende förekom, enligt utsagorna, inget som helst umgänge.

Arbetarbarnen och skolan

I början av 1900–talet gick barnen i Lundby i allmänhet två år i småskola och fyra år i folkskolan. Det berättas att det ibland hände, att barn som ansågs särskilt begåvade gavs möjlighet att fortsätta i Västra Majornas läroverk eller Majornas Flickläroverk. Inte heller för barnen till dem som ansågs höra till de mer välsituerade i området var det självklart att de skulle fortsätta i läroverk. Några gick i fortsättningsskola på Lindholmen eller Ramberget. De flesta barnen gick alltså sex år i skolan, varefter de började arbeta hemma på gårdarna eller på varven. Vissa av lantbrukardöttrarna från de större gårdarna kunde få en yrkesutbildning, exempelvis till sjuksköterska, lärarinna eller kontorist. De flesta av böndernas barn förväntades dock stanna i hemmet och hjälpa till så att föräldrarna slapp anställa tjänstefolk. Det omtalas att det inte var helt ovanligt att vissa valde att emigrerade till Amerika under början av 1900–talet. Om det var ett sätt att slippa stanna på gården framgår inte här.

Senare under 1920- och 30–talen var det vanligt med sjuårig folkskola för barnen ur arbetarklass. Många valde att gå i endagsskola det sista året, vilket innebar att de gick till skolan endast en dag i veckan. Det berättas också om andra varianter där flickorna gick en så kallad huslig inriktning.

Det innebar att de, istället för det sjunde året, gick en sexveckors kurs under sommaren. Det var först

1937 som det sjunde skolåret blev ett obligatorium, vilket sedan pågick fram till 1962 då den nioåriga grundskolan infördes.

En kvinna som gick i skolan under 1920- och 30–talen omtalar att särbehandling av barnen förekom bland lärarna:

Det var ju lite för fröken också, alltså hon… vi sa ju

”fjäsk” på den tiden… för dom kunde ju inte bättre i skolan, utan där kunde ju vem som helst mäta sig med dom.

De ”dom” som anges här är barn från mer välsituerade hem, vilka hade en särställning bland lärarna, trots att de, enligt kvinnan som berättar, på inget sätt presterade bättre

än arbetarbarnen. Hon säger att de flesta barnen gick i

Rambergsskolan som ligger på Övre Hallegatan vid foten av Keillers park på Ramberget. Skolvägen var inte särskilt lång, vilket innebar att de flesta kunde gå till fots.

Att arbetarbarn fortsatte studera efter folkskolan var, som tidigare nämnts, utomordentligt ovanligt, berättas det. Många var begåvade och hade mycket väl kunnat fortsätta studera om det funnits ekonomiska möjligheter. Istället fick de börja arbeta så fort som möjligt för att bidra till familjens försörjning.

Det var inte heller vanligt att vidareutbildning diskuterades i hemmen. Om det någon gång kom på tal, berodde det i allmänhet på att lärare uppmärksammade för

äldrarna på barnens studiebegåvning och en kvinna berättar:

Mamma hon blev ju uppkallad till fröken, och hon tyckte det att jag skulle fortsätta i skolan, tyckte fröken… men jag sa till fröken med en gång, då hon sa till mig att det går inte för jag har ingen pappa. Så vi är ju ensamma med mamma och det går inte, mamma har inte råd med det.

Som framgår av detta citat var situationen särskilt besvärlig när fadern, som i de allra flesta fall var huvudförsörjaren, inte längre fanns med i bilden.

Det berättas att barnen ibland kunde få åka på utflykter med skolan. Dessa resor företogs exempelvis till Gräfsnäs eller till Kinnekulle och var vanligtvis dagsresor, vilket innebar att barnen kom hem till kvällen. Ibland kunde dock resorna sträcka sig över flera dagar och en kvinna berättar: ”Vi var i Kinnekulle, Kinnekulle var vi två dagar, lördag, åkte på lördag och kom hem på söndag”. Det är lätt att föreställa sig att denna utflykt som ägde rum runt

1920, var en mycket speciell begivenhet för en liten skolflicka, van vid knappa förhållanden.

Fritid och nöjen

Många av berättelserna handlar om barndom och uppväxt under första delen av 1900–talet. Vad som skildras är ofta lekar och nöjen. Trots att de flesta barnen stannade kvar i staden under sommaren, var det ett fåtal som fick

åka på koloni eller ut på landet som sommarbarn. För barnen som stannade i staden över sommaren fanns det dock många utmärkta badplatser att bege sig till och en av dem var Skarvik. Den badplatsen och även andra frek

venterades flitigt och var ett stort nöje för hemmavarande barn under sommaren vilket framgår av berättelserna:

Men sedan hade vi något som hette Hultmans holme, det finns ju än, själva platsen, där var innebad ute i

älven. Vattnet var ju öppet och där var, där tyckte vi var väldigt fint.

Många av de ställen som fungerade som badplatser under

1920- och 1930–talen gör det inte längre, huvudsakligen beroende på vattenföroreningar. I och med att vattnet i

älven blir allt renare kan det kanske bli badplatser där igen.

Det berättas att barnen i Lundbyvassen hade stora fält och klöverängar att leka på i början av 1900–talet. På den tiden var stora delar av området obebyggt. På Pumpgatan låg också Hisingstads lekfält. Det förvaltades av Sällskapet för friluftslekar, vars medel i huvudsak skulle användas till folkskolebarnens lek och idrott. År 1911 fanns det ett tiotal lekfält i Göteborg. Hisingstads lekfält sköttes av en vaktmästare på Hisingsstads skola. Han gick under namnet ”Titt- i-lufta”. Hans uppgift var bland annat att dela ut slungbollar och andra redskap som kunde användas av barn och även äldre ungdomar när de skulle utöva idrott.

De nöjen man hade på vintern var av annat slag. Några minns att det var mycket snö på vintrarna vid 1900–talets början. På Pumpgatan som fått sitt namn av den pump som fanns där, pumpades avloppsvatten upp i dammar. Om detta vatten renades kan ingen av de tillfrågade dra sig till minnes. På dessa dammar åktes det skridskor vintertid.

Barnen samlade också ihop stora snöhögar, en för flickorna och en för pojkarna. Sedan kom brandkåren och spolade snöhögarna så att man kunde åka kana på dem.

Kälke åkte man också på vallarna eller så gick man till

Keillers park, där det fanns backar. Keillers park är en do

nation av fabrikör Keiller till Göteborgs stad. Skridskor

åkte man förutom på Pumpgatan, på Slätta damm, Lundbyvassen eller på ”vallarna”. De flesta av barnen ägde inga egna skridskor men kunde ibland få hyra för en rimlig penning. Det förhöll sig på samma sätt med kälkar och en av de tillfrågade männen minns hur det var för honom:

”Jag hade ingen kälke, utan fick låna en böna. En sån där liten böna, vi hade en familj som skötte om fastigheten och dom hade många slädar och då fick vi hyra”. Det framkommer att det också fanns möjlighet att hyra cyklar på samma vis.

När barnen växte upp och började arbeta var det andra nöjen än lek som gällde. Efter det att ungdomarna konfirmerats betraktades de som vuxna och gavs ett större utrymme att vara ute och roa sig på egen hand. Det var inte ovanligt att några flickor kunde slå sig ihop och hyra en stuga över sommaren. Sedan utnyttjade de stugan vid midsommar då det var brukligt med några dagars semester och under veckohelgerna. Eftersom ledigheterna var få, gavs det inte så många tillfällen att vara i stugan. Livet var dock inte bara arbete och vardagsbekymmer. Som unga roade sig flickorna ofta både onsdag, lördag och söndag om ekonomin tillät och tillfälle gavs. Det fanns många dansställen att besöka och just dans uppges ofta som det populäraste nöjet. En kvinna berättar att man tidigt lärde sig dansa av syskon och äldre kamrater:

Hemma i porten, vi hade en sådan där ”smutt” och den dansade vi i… det fanns ju inga radioapparater eller så, utan där spelade vi och själv spelade jag munspel på den tiden, då också, och de andra lärde sig efter min musik och var det någon annan som kunde spela och vi dansa. Så vi lärde oss själva hemma.

Krokängsparken var den festplats där människor från ar

Här en grupp barn som åker skridskor på isen vid Lundbyvass innan området exploaterades. Lundby Hembygdsförening.

betarklassen roade sig. Där träffades man och hade trev-orkestern i mitten, och där var modernt och gammalt ligt under sommartiden. På söndagarna förekom ofta upp-och så var det kulörta lyktor runt dem, hur idylliskt trädanden av olika slag och det fanns även karuseller. Detta det hela låg och var. Man tänkte inte alls på det då. var ett nöje som utnyttjades av hela familjen, berättas det: Man tyckte bara en ville dansa.

Krokäng ja, där var det toppen. Man hade ju inte blick Den kvinna som här citeras betraktar den tiden i ett tillför hur vackert det var då. Det var två stora dansbanor, bakablickande perspektiv. Som ung såg hon inte skönhe

Aftonstjärnan på Lindholmen har lång kontinuitet som nöjeslokal.

ten och andra kvaliteter utan uppskattade, på ungdomars sätt, huvudsakligen sin egen glädje i att få dansa.

Krokängsparken var då, liksom än i dag, dock endast

öppen under sommaren. Därför anordnade Lundby IF under

1920–talet danstillställningar i mässhallarna, där ungdomarna kunde hålla till och roa sig hela året. Ett annat ställe som var öppet vintertid var Tingstads Folkets hus.

Ungdomar kunde också roa sig i samlingslokalen Aftonstjärnan på Lindholmen. En gång i veckan var det gammaldans, som var välbesökt av ungdomar. På söndagarna dansades ”vanlig”, mer modern dans mellan klockan nit- ton och tjugotre. Ungdomarna åkte också in till dansställena

Hertzia och Wauxhall som låg inne i centrala

Göteborg.

På 1920–talet fanns det även några biografer på Hisingen.

I Brämaregården låg ”Gnistan” på Kvilletorget. Det talas även om en biograf som hette ”Loppis” och som var belägen i Aftonstjärnan på Lindholmen. Där visades uteslutande barnfilmer och då var biljetterna avsevärt mycket billigare. En annan biograf som nämns är Lundbybion på

Herkulesgatan. Bio kostade dock pengar så det blev inte så många besök och samma gällde för teater som också var ett omtyckt nöje. En kvinna berättar att hon i sin ungdom under 1920- och 30–talen så ofta hon hade råd gick på teater och operett med sina väninnor:

Ja då, vi gick mycket på Stora Teatern, men satt högst upp på ”gelejan”, så långt upp vi kunde komma för vi hade inte pengar till, och det kostade på den tiden 65 eller 85 öre och det sparade vi till och försökte gå på premiären.

Det hände även att man gick på kabaré, något som vanligtvis

ägde rum i Arbetarföreningens hus på Järntorget.

Ett annat populärt nöje var att gå på konditori och då åkte

man ofta in till centrala Göteborg. Ett av de mest frekventerade var ”Oriental” som låg vid Kungstorget, men även det kostade pengar. Att bara ströva runt inne i centrala

Göteborg var populärt och dessutom gratis, vilket skildras här liksom i många andra källor rörande mellankrigstidens

Göteborg. I berättelserna från Hisingen kallades

Östra Hamngatan för ”ströget” av den tidens ungdom. I andra källor framkommer det att Kungsgatan gavs samma namn. Båda dessa gator frekventerades dock i huvudsak av arbetarungdom. Läroverksungdomen höll till på Avenyn, dit arbetarungdomen sällan gick. I berättelserna från

Hisingen och Lundby berättas det att man antingen gick eller tog färjan till ”stan” för att ströva omkring på sträckan mellan Kungsportsplatsen och Gumperts hörna. Detta skedde uteslutande under lördagar och söndagar.

Utmärkta promenader kunde även företas på Hisingssidan.

En plats som var särskilt populär var Keillers park vid Ramberget. Där låg ett café och en musikpaviljong, där det hände att orkesterföreningen spelade på kvällarna.

Ibland var det knytkalas i parken, liksom också vid fotbollsmatcher och träningar där hela familjer samlades för att umgås och ha trevligt.

Frälsningsarméns lokaler på Herkulesgatan tillhörde också gratisnöjena som nämns. Dit gick många ungdomar för att höra musik och träffas, trots att de egentligen inte såg sig som religiösa. Det var inte ovanligt att ungdomar som senare blev par träffades just hos Frälsningsarmén.

Efter krigsslutet 1945 ändrades fritidsvanorna. Ungdomar fick mer pengar att röra sig med. Några skaffade moped eller bil och blev på så sätt mer rörliga och inte så bundna till den egna stadsdelen. Det berättas att detta hade en menlig inverkan på föreningslivet som exempelvis idrottsklubbarna. Fler hade exempelvis råd att gå på bio och när sedan TV gjorde sitt intåg under 1950–talet kom fritids- och umgängesvanor att totalt förändras.

Arbetsplatserna

Kvinnligt arbetsliv

För flickor från arbetarklassen gällde det vanligtvis att börja arbeta direkt efter skolan, då man under 1920- och 30– talen var fjorton år. En ålder som kan förefalla tidig, med våra nutida mått mätt. De första arbetena bestod ofta i att vara springflicka eller att hjälpa till med städning och enklare hushållsgöromål i familjer som hade det bättre ekonomiskt ställt. Ofta tjänade flickorna inte mer än tjugofem till trettio kronor i månaden. För att få lite högre lön, tog många efter en tid arbete i fabrik istället. Den fabrik på Hisingen som hade flest kvinnor anställda var Rörstrands

Porslinsfabrik. En av de tillfrågade kvinnorna motiverar sitt beslut att ta arbete på fabrik, trots att hon trivdes på sitt första arbete i familj, som följande:

Jo, jag trivdes för det var väldigt rara människor och så, men jag ville ju liksom tjäna lite mer pengar, jag hade ju 25 kr i månaden då. Men så gick jag till porslinsfabriken och sökte och fick börja där, ja, och där var roligt och där var vi alla fyra syskon.

Hur mycket hon tjänade i fabriken nämner hon inte, men andra talar om mellan tolv och arton kronor i veckan. Som framgår hade hon turen att trivas gott på båda sina arbetsplatser.

Ändå är det lätt att förstå att det kändes extra tryggt att ha sina syskon på samma arbetsplats, något som för

övrigt inte var alltför ovanligt. En annan kvinna berättar att hon fick sitt arbete genom att hon redan hade en bekant som arbetade på den arbetsplats där hon sökte:

… ja, jag hade en väninna som hade börjat där och så gick min äldsta syster och sökte, så fick hon börja. Och så kom hon hem, så sa hon, nu ska du gå ner och söka sa hon, för att nu tar dom in… Jag gick ner och fick börja med en gång.

Kontakter, referenser och släkt på arbetsplatsen var således god hjälp när flickorna sökte arbete. Eftersom fabrikslönen i allmänhet var tolv till arton kronor i veckan, kan vi förstå att det var ett avsevärt ekonomiskt lyft för de unga flickorna jämfört med att arbeta i familj. Valmöjligheterna när det gällde fabriksarbete var emellertid inte alltför stora för de unga flickorna. Det var en fördel att få arbete i närområdet eftersom de då kunde gå till arbetet och på så sätt spara in på spårvagnsresor. Rörstrands porslinsfabrik som låg i Brämaregården blev härigenom en åtråvärd arbetsplats. Att arbeta på exempelvis Kanolds chokladfabrik i Gårda – också en typiskt kvinnlig arbetsplats – innebar däremot att flickorna fick lägga en stor del av inkomsterna på spårvagnskuponger eftersom de inte kunde gå till arbetet.

Rörstrands porslinsfabrik var som synes populär trots att kvinnorna – fast de utförde ett lika viktigt arbete som männen – vanligtvis endast fick två tredjedelar av de manliga lönerna. De intervjuade kvinnorna skyller dessa orättvisor på tidsandan och säger: ”Det var väldig skillnad på manliga och kvinnliga på den tiden”. Vi kan konstatera att löneskillnader mellan män och kvinnor, ännu idag är orättvisa, vilket skulle innebära att tidsandan inte förändrats nämnvärt.

Herkulesgatan med Rörstrands porslinsfabrik i bakgrunden. Fotot från 1930-tal. Lundby Hembygdsförening.

De flesta som arbetade på porslinsfabriken gick på ack-Vi satt vid ett bord framför varandra två och två, ibord.

Det framgår att lönen varierade, både mellan och inom land fyra. Det berodde på vad man gjorde för någonde olika avdelningarna, beroende på vilka kvalifikationer ting… Mest så målade vi på glaserat porslin alltså… de anställda hade. Många av kvinnorna arbetade i målar-först så drejades det och så... formade porslin gjorde salen där de säger att de trivdes bra. Hur arbetsuppgifte-dom på andra avdelningar och sen skulle det dekorerna såg ut finns tydligt beskrivet: ras… Innan det är glaserat så bränner dom det och så

glaserar dom det. Men annars så är det glaserat och man kan ha tryck å man kan ha dessa här ränderna. Då har man ju en sådan där skiva precis som när man drejar.

Så sätter man penseln så och så håller man under. När man trycker sådant där färgtryck, som jag gjorde. Det kallas för absitryck. Då är det papper man klipper helt enkelt och så har man vatten precis som man trycker när man är barn. Fast man har en massa med någonting man stryker över här, harts. Och så lägger man dessa här trycken på och så ska det läggas i vatten före.

Sen bränns det i gullugn alltså… Det är fajansäkta, det

är genomskinligt. Fältspatsäkta är inte genomskinligt

Och så finns det sådant som man trycker, t.ex. stämplar med någon blandning med harts i. Och så pudrar man det med färg och så fastnar det. Och så finns det ju sprut. Man sprutar på grejerna med schabloner och sådant. Det finns massor utav olika sorters färg och olika sätt som man kan dekorera porslin och sådant.

Koppar gör man ju i dussinvis, kanske på beställningar på en 20-30 dussin. Sen blir det ett annat mönster på en order.

Som framgår är detta en utförlig beskrivning av arbetsmomenten och rutinerna i målarsalen på Rörstrands porslinsfabrik.

Kvinnorna menar att trivseln i målarsalen till stor del berodde på att alla tog ansvar för sina arbetsinsatser.

Här var skicklighet viktigt och det omväxlande arbetet ledde till ett utökat gott självförtroende i yrkesutövandet.

Man kan också tänka sig att trivseln berodde på att just denna avdelning var dammfri och ren i motsats till andra delar av fabriken. Det berättas att i andra delar av fabriken låg det ett ständigt moln av porslinsdamm över lokalerna.

I slutet av 1920–talet gjorde fabriksledningen ett försök att förbättra arbetsmiljön genom att installera fläktanordningar.

Vid en läkarundersökning 1935 påträffades

fem fall av silikos bland arbetarna, vilket ändå visade sig vara lite i jämförelse med andra porslinsfabriker i landet.

Sjukdomen silikos var mycket vanligt bland porslinsarbetare och vid en riksomfattande undersökning på 1930– talet fann man att bland dem som arbetat tjugo till trettio

år i branschen var 50 % drabbade av sjukdomen.

Inte bara damm utan även kemikalier gjorde arbetsmiljön ohälsosam. Det berättas att när kvinnorna doppade porslinet i glasyr andades de in frätande ångor från baden. Eftersom glaseringen innehöll bly ledde det till sex fall av blyförgiftning år 1926. Även om inte de arbetande kvinnorna drabbades lika drastiskt, antyds det att arbetet med glaseringen ändå medförde stora skador, vilket framgår av följande citat:

Å dessa unga flickorna, de hade så vackra tänder. När de hade stått där ett par år så hade de inte en tand i mun… vid glasyren. Så fick dom gå och dra ut dom.

Dom behövde inte vara där i många år för…

I intervjuer med kvinnorna framstod dock inte arbetet som fysiskt tungt, vilket de manliga berättelserna däremot vittnar om.

Manligt arbetsliv

I många berättelser som skildrar manlig arbetarungdom under första delen av 1900–talet, framkommer det att springpojke var det första arbetet. Ofta inleddes arbetet redan under de sista skolåren och då på eftermiddagarna.

Några av pojkarna blev tidigt faderlösa på grund av olyckor.

Under 1930–talet var det dessutom inte ovanligt att fäderna gick utan arbete vilket gjorde att sönerna tidigt fick rycka in och hjälpa till med familjens försörjning. I några

fall berättas det också att det första ”riktiga” arbetet var som fabriksanställd. En av de manliga arbetarna på Rörstrands porslinsfabrik minns det slitsamma arbetet och de tunga lyften, när han kom till fabriken under 1930–talet:

Så fick jag börja med att vara med och lossa leran till kapslarna till framställningen av porslin. Och det var ett farligt tungt arbete, för leran, vid den tiden, lossades i pråmar ifrån skutor, som kom ifrån Tyskland och

England. Och slita och dra i lera, i seg lera, var ett fruktansvärt hårt arbete. Det fanns inga maskiner som kunde göra någonting utan alltsammans skulle ske genom händerna. Och så fick man då köra ifrån pråmen, lägre än vattennivån. Och så upp över en väldigt stor höjd, för att tömma dessa skottkärror.

Arbetena kunde vara tillfälliga inhopp och av skiftande natur. En man, som för övrigt senare kom att bli en av fotbollsspelarna i Lundby IF berättade följande från 1930– talet:

Mitt första jobb var som hjälpare åt en tapetsör i en möbelfirma. Jag fick 3 kronor i veckan. Sedan körde jag ut ostar och höll på till tio på kvällarna. Då fick jag

8 kronor i veckan. Nästa jobb var på ett bageri, där jag körde ut bröd på en lastcykel. När jag kom tillbaka fick jag skrapa plåtar och hugga ved. Jag fick 16 kronor i veckan. Så småningom ordnade min bror ett jobb åt mig på Götaverken. Jag började där ca 1933–34, när jag var 16-17 år. Jag fick 32 kronor i veckan. Det var bra betalt. Jag började som ”nagelapa”.

Nagelapa kallades de unga pojkar som värmde nitar eller naglar. Dessa pojkar var ofta under arton år och omfattades inte av kollektivavtal. Det berättas att nagelaporna star

tade en strejk 1928 för att få höjd timpenning och extra ersättning för att de tvingades arbeta i närmast olidlig hetta under sommaren när skroven värmdes upp. Många av de

äldre arbetarna ställde upp på pojkarnas sida medan andra menade att strejken utlöstes för att ungarna ville ut och bada. Nagelaporna lyckade få timpenningen höjd, men inget gjordes för att skydda dem från den olidliga värmen.

Arbeten på varven gick ofta i arv eller förmedlades av släktingar som i ovanstående fall av en bror. Det var mycket vanligt att ett flertal manliga släktingar arbetade på samma ställe.

”Mina bröder var Götaverkare, liksom mina kusiner”, berättar en man. Han minns arbetet som hårt och smutsigt och många gånger direkt farligt. Med den tidens hygieniska förutsättningar var det heller inte så lätt att tvätta av sig smutsen efter arbetsdagens slut. Samma man berättar att han värmde vatten på spisen vid hemkomsten och sedan satte sig naken på en stol i köket och hällde vattnet

över sig.

Det var som nämnts också mycket riskfyllt att arbeta på varven. Det berättas att olyckor förekom så gott som varenda dag. En man miste sin bror, som fick en plåt på två ton över sig. Det hängde alltid stora plåtar i taket som arbetarna hela tiden fick gå under. I en makaber berättelse skildras mannen som fick huvudet avklippt: ”En av gubbarna tog det under armen och några andra bar iväg kroppen”.

Som framgår var arbete på varven förenat med många risker men betraktades ändå som åtråvärt eftersom det var relativt välbetalt och även förefaller ha givit hög status.

Åtskilliga av berättelserna handlar därför också om arbetet på varven. Många unga pojkar kom till varven som lärlingar och hade då en yrkeskunnig arbetare som invigde dem i de olika sysslorna. Det krävdes av lärlingen, eller hjälparen som han vanligtvis kallades, att han skulle vara

Flygfoto från ca 1931-1934. På bilden syns bl.a. Götaverken, Lundbyvass och Brämaregården. Stadsbyggnadskontoret, Göteborgs stad.

lojal och sköta sig väl. Det berättas att samtidigt som ar-får du fan inte vara med Karlsson och jobba längre. Då betaren lärde hjälparen så skyddade han honom utåt från kan du djävlar åka ombord i båtarna”. repressalier. En sådan repressalie kunde vara att tvingas Samtidigt som de unga lärlingarna fick visa en viss vördarbeta utomhus. Det berättas att förmannen exempelvis nad gentemot förmän och äldre arbetare, berättas det att kunde komma med följande hot om en hjälpare, enligt de ändå förväntades kunna hävda sig i den tuffa och ihans förmenande, inte skött sig exemplariskt: ”Är du dum bland råa miljön. Det framgår att humorn var ett viktigt

inslag i det dagliga livet på varven och att det kunde underlätta det tunga och inte sällan farliga arbetet. Ett av arbetsmomenten var att borra propp, vilket innebar att man tillverkade träproppar för att dölja skruvhuvuden i båtdäcket. Eftersom det arbetet ansågs vara det lättaste, var det inte ovanligt att de som skadat sig på arbetet sattes att utföra dessa sysslor. På så sätt hölls olycksstatistiken nere, menar en av informanterna: ”Det satt kroniskt en gubbe med tummen i bandage… ej behov av propp bara att sitta där”.

Varvsindustrin kom från slutet av andra världskriget och ända in till mitten av 1970–talet att bli en av de viktigaste industrigrenarna i Göteborg. Fortfarande år 1975 arbetade cirka 14 500 personer på något av de tre stora göteborgsvarven; Götaverken, Lindholmen och Eriksberg.

Övriga varv var Arendal och reparationsvarvet Gotenius.

Varven var av oerhört stor betydelse för Göteborg och inte minst för den del av Hisingssidan av älven som återfinns mellan Götaälvbron och Älvsborgsbron.

Varven och nedläggningarna

Hur tänkte då de unga män som valde att söka sig till varvsindustrin? När Ingemar i början av 1960–talet sökte sig ut på arbetsmarkanden minns han hur han funderade:

Man hade hört berättelserna om varven. Det var änna lite spännande. När andra skulle bli brandsoldater skulle jag bli rörläggare på Eriksberg och så blev det till slut.

Ingemar tror att han påverkades av sin farbror som var varvsarbetare på Götaverken. Även fadern hade arbetat på varv, just på Eriksberg, men han hade avlidit när Ingemar endast var åtta år. En annan man kan också berätta att

såväl hans far som hans bror var varvsarbetare och han säger att det var en ren önskedröm för unga killar att komma in och få praktik på varven. Uppenbarligen ändrades inställningen under 1960–talet eftersom det berättas att det började bli problem med att rekrytera arbetskraft under det sena 1960–talet och i början av 1970– talet:

Varvsarbetet hade ungdomen vänt ryggen för länge sen.

Det gjorde de redan på 60–talet. Då hade vi svårigheter att få ungdomar att ställa upp på våra yrkesutbildningar.

I samband med gymnasiereformen urholkades attraktionen. SKF har ju sedan byggt upp en gymnasieskola, men det gjorde ju aldrig varven.

Det sägs att den utökade och förlängda skolgången var orsaken till detta avbrott någon gång under 1960–talet och berättaren tillägger:

Man behöver inte ha gått fyraårigt gymnasieskola för att bli en bra fartygsplåtslagare. Dagens ungdomar är ju inte intresserade av den här typen av jobb. De vill inte bli skitiga om fingrarna. Det är andra ideal, nu ska man sitta framför datorn.

Om 1960–talet var en brytningstid på sitt sätt, kom 1970– talet att bli det på ett annat vis. Såväl stat som kapital hade kommit in i en styrningskris och lösningen blev att kapitalet befriade sig från samhällets krav varvid staten tog som sin uppgift att tjäna företagens konkurrenskraft och acceptera marknadens lagar. Successivt påbörjades varvsnedläggningarna och i ett tillbakablickande perspektiv kan man konstatera att det skedde under en relativt kort period.

Det inträffade kan i viss mån även ha sitt ursprung i att inställningen till varvsarbetet hade blivit ambivalent, me

nar vissa av informanterna. Det fanns fortfarande en stark yrkesstolthet som innefattade gemenskap och trivsel, men

även erfarenheten av en riskfull och obekväm arbetsmiljö, med en hel del enformiga och okvalificerade arbetsuppgifter, ofta med tunga lyft. Man kan även skönja en dubbel samhällelig syn. När det förefaller som om fritiden i stället för arbetet blivit en symbol för frihet, kom det att innebära att arbetets värde minskade.

Under åren 1975 till 1985 försvann Eriksberg och Lindholmen samt Arendal 1990. I dag återstår endast Götaverken

Cityvarvet på Lundby strand, ett varv som inte sysslar med nyproduktion,

De intervjuade personerna verkar dock i huvudsak vara positiva till förändringen på Södra Hisingsstranden, vad som idag benämns Norra Älvstranden. Trots att många ser nedläggningen av varven som oundviklig, lever ändå positiva minnen av varvsepoken kvar i deras medvetande.

Man talar om alla de personer som satt sin prägel på det

skedda under åren och en man utrycker sig på följande sätt: ”Tänk på alla dessa anonyma människor, storslagna människor som man träffat under årens lopp som ingen dokumenterat”. De forna varvsarbetarna accepterar varvsnedläggningen liksom andra samhällsförändringar, men menar att arbetskraftens och varvens historia borde dokumenteras och sparas till eftervärlden:

Det viktigaste är människorna. Det får inte bli kungarnas historia, eller direktörernas, utan det får bli arbetares historia, men det är enormt svårt att få folk att beskriva sin egen situation.

När man vandrar längst österut utefter det som idag kallas

Norra Älvstranden, ter sig spåren efter varvsepoken med sina dockor och kranar som främmande fåglar mitt i den ljusa och lätta IT-industrin som allt mer breder ut sig.

Arbetarna och facket

Arbetsplatser och facklig verksamhet

Ända fram till mitten av 1900–talet fanns det repslagarbanor i Göteborg. Under sent 1800–tal anlades två banor i Lundby: Hafströms bana, nedlagd 1911 och Göteborgs

Tågvirkesfabrik, riven 1958. Den senare var belägen sydost om nuvarande Wieselgrensplatsen – Nya Björlandavägen.

Repslagarbanorna som inrymdes i flera hundra meter långa byggnader utgjorde ett uppseendeväckande inslag i omgivningen. Golvet bestod vanligtvis av stampad jord och längst långväggarna fanns ljusintag med skjutluckor.

Kanske tror många att det var mest män som arbetade som repslagare, men på ett foto taget i början av 1900– talet framgår det att hälften av arbetarna var kvinnor.

I berättelserna återges några exempel på facklig verksamhet på de olika arbetsplatserna i Lundby. När det gäller repslageriarbetarnas fackliga representation framgår det inte helt klart hur det egentligen såg ut. Det förefaller som om en fackförening startades 1896, men att den gick samman med Textilarbetarförbundet i början av 1900–talet.

En årsrapport från 1906 har Göteborgs Repslageriarbetares

Fackförenings stämpel, men året därpå har den Svenska

Textilarbetarförbundets stämpel. Dessa uppgifter är hämtade från Arbetarrörelsens Arkiv i Stockholm. Det finns dock ett foto bevarat av medlemmarna i Göteborgs

Repslageriarbetares Fackförening, där de avbildade utgörs av tolv män och nio kvinnor. Följaktligen var könsfördelningen relativt jämn.

En man säger att hans morfar var fackligt engagerad vid repslagarbanan i Lundby. Han minns att morfadern

berättade att de som arbetade fackligt möttes av ett hårt motstånd:

Ja de hade alltid motstånd, så det förklarade han att det var. Även om de fackliga killarna, som jobbade fackligt, kanske tyckte om det på ett sätt, men svårigheten var ju alltid den att de fick slåss med ledningen på ett helt annat sätt än nu. Men det var ju frågan om att de bara fick gå hem om det inte passade. De kunde till och med ge sämre betalt om de kom i onåd på något sätt, och det har man ju läst att så förekom det. Men det var från morfar jag hörde det.

I citatet talas det bara om killar, men som framgår av det bevarade fotot, arbetade även många kvinnor där. I vilket fall som helst blev repslagarnas fackförening inte långvarig utan försvann runt 1900. Efter att ha legat nere i åtskilliga

år, startades en ny förening vid Göteborgs Tågvirkesfabrik

år 1931. Det berättas att detta fackliga arbete, bland annat, lyckades genomdriva bättre personalutrymmen och avtalsenliga löner.

Det fanns många industrier i Lundby under första delen av 1900–talet. Bland de olika arbetsplatserna arbetade flertalet på de tre varven, speciellt gällde det den manliga delen av arbetskraften. För de anslutna till Metallarbetarförbundet förefaller det ha varit ganska händelselöst ända fram till 1940–talet. Under dessa år hade strejkkassorna fyllts ordentligt, vilket visade sig behövas när den stora metallstrejken startade i februari 1945 och 123 000 svenska metallarbetare gick ut i strejk.

Flygfoto från ca 1931-34. På bilden syns Slottsberget, Lindholmen, Sannegårdshamnen och i bakgrunden Eriksberg. Stadsbyggnadskontoret,

Göteborgs stad.

Metallstrejken vid Eriksbergs varv av många resultatslösa förhandlingar på förbundsnivå.

Verkstadsavtalet hade blivit uppsagt den trettionde sep-

Det var den 5 februari 1945 – således i slutet av andra tember året innan. Strejken uppstod ur ett utbrett missvärldskriget

– som den fem månader långa konflikten som nöje över arbetsgivarnas kompakta motstånd mot arbekallades metallstrejken, inleddes. Strejken hade föregåtts tarnas krav på högre löner. Det hade varit lågt satta avtals

uppgörelser under krigsåren och nu när en högkonjunktur stod för dörren ville arbetarna ha kompensation för flera års försakelser. Kravet var femton öres påslag på minimilönen per timme. Den 15 januari 1945 visade sig förhandlingarna emellertid totalt resultatlösa. Arbetsgivarna ställde sig helt avvisande till generella lönehöjningar och den tillsatta medlingskommissionen kunde inte lätta på det låsta läget. Därmed strandade hela förhandlingen och frågan om strejk gick ut till medlemmarna. Det framkommer att en klar majoritet av förbundets medlemmar var villiga att gå ut i strejk, en strejk som visade sig bli den hårdaste och längsta konflikt som förekommit inom svensk verkstadsindustri.

I Göteborg deltog omkring 16 000 metallarbetare i strejken. Den centrala strejkledningen hade sammanträde minst två gånger i veckan. På de olika arbetsplatserna hade de lokala klubbstyrelserna ansvaret för strejkens genomförande.

På stora arbetsplatser valdes ett flertal olika strejkkommittéer och tillsammans med klubbstyrelsen utgjorde dessa en lokal strejkledning. De två främsta uppgifterna för strejkkommittéerna var att organisera vakthållningen mot strejkbryteri samt att betala ut strejkunderstödet. På

Eriksbergs varv valdes fem strejkkommittéer ut och man tillsatte sextio strejkvakter.

Understödet till de strejkande betalades ut en gång i veckan och tillsammans med det fick de den för ändamålet speciella strejktidningen ”Strejken”. Det berättas att ersättningen inledningsvis utgjordes av trettiosex kronor i veckan, men sänktes under strejkens gång, från tjugofyra kronor till slutligen endast arton. Som hjälp till de särskilt utsatta ordnades dessutom en insamling bland de övriga fackorganisationerna i Göteborg. Även insamlingar av annan typ gjordes som exempelvis av tidningen ”Ny Tid”.

Pengarna som kom in dit användes till att köpa sättpotatis.

Dessa delades ut till de strejkande arbetarna som hade

tillgång till odlingslotter eller annan odlingsbar mark.

Det omtalas att de strejkande från centralt håll uppmanades att söka tillfälliga arbeten för att strejkkassan skulle räcka längre. Omständigheten att många låg inkallade under den aktuella perioden hade dock en gynnsam inverkan på den hårt ansträngda strejkkassan.

Bränslebristen under de tidigare krigsåren medförde en stor efterfrågan på ved och även på personer som genom arbete bidrog till vedproduktionen. Det gjorde att många av de strejkande arbetarna erbjöds skogsarbete som ett slags extraknäck medan strejken pågick. För att underlätta den omställning som övergången från varvs- till skogsarbete innebar, erbjöds de strejkande ett särskilt omskolningsbidrag.

Om de hade familj och tog arbete utanför hemorten, utgick dessutom ett speciellt familjetillägg.

Det framkommer att många hade någon form av extraarbete under strejkperioden. Detta upplevdes som positivt.

Dels bidrog det till att stärka kampen mot arbetsgivarna och dels gav mer rent ekonomiskt än det magra understödet. Det visade sig att en del aldrig gick tillbaka till varven efter strejken, utan istället valde att stanna kvar i de arbeten som från början var avsedda som tillfälliga.

En man berättar om hur det kunde se ut när det efter strejken blev aktuellt att återvända till den ursprungliga arbetsplatsen på varvet:

Ja, en del kunde komma tillbaka mycket sent, men en del kom aldrig tillbaka /.../ Jag har för mig, att de uppfattade jobbet på varvet som både strängt och som ett hårt och skitigt arbete. Många gånger var det ju också så att oljan dröp om en.

På Eriksberg var det så att de som hade extrajobb fick tre månader på sig för att inställa sig på den ursprungliga arbetsplatsen när strejken upphört. Om de inte gjorde det

förlorade de anställningen. De flesta återvände dock till

Eriksberg direkt efter strejkens slut i juni 1945. Den nittonde till tjugoförsta under denna månad fördes de sista förhandlingarna inför medlingskommissionen. Det bud som erbjöds skickades då ut på omröstning bland förbundets medlemmar. Det var ett förslag som innebar att minimi- och tidlönen skulle höjas med åtta öre per timma och att ackorden som inte nådde upp till fastställd timlön skulle höjas med fem procent. Det visade sig att en majoritet av medlemmarna röstade för en fortsatt strejk, men att förbundsstyrelsen trots detta godkände förslaget. Man menar att det fanns flera orsaker till att förbundsstyrelsen accepterade uppgörelsen och avblåste strejken trots att majoriteten ville något annat. En orsak var att många medlemmar inte deltog i den slutliga omröstningen. En annan orsak var arbetsgivarnas hot om lockout vid en fortsatt konflikt.

För arbetarna slutade strejken som ett ekonomiskt nederlag.

Det ursprungliga kravet på femton öres höjning hade resulterat i endast åtta öre. I slutändan framkom det dock att strejken hade medfört andra och icke ekonomiskt mätbara, men positiva effekter. Det visade sig att metallstrejken medförde ett kraftigt uppsving för studieverksamheten inom förbundet.

Sociala och kulturella effekter av strejken

Eftersom de anställda plötsligt fick fem månaders ledighet – om än ofrivilligt – var den allmänna inställningen att den tiden skulle utnyttjas på bästa sätt. Den inrutade vardagen var bruten och nu gällde det att hitta något nytt att fylla tiden med. I Folkteaterns tidning nr 1/84 kunde man läsa följande:

Flera tusen Eriksbergare med anhöriga hade fått en fritid som dom var mycket ovana vid. Det vanliga mönstret

– upp klockan fem, morgonfika, iväg till jobbet och hem till kvällen – var brutet.

Det brottet innebar att arbetarna fick möjligheter att göra något de inte sysslat med tidigare och de bestämde att

ägna den tiden åt kulturaktiviteter. I inledningsskedet av konflikten valdes ett nöjesutskott inom Metalls avdelning

41 i Göteborg. Gruppens uppgift var att undersöka vilka aktiviteter som var möjliga att genomföra. Det planerades för en egen revy och filmföreställningar anordnades för de strejkande.

Verkstadsklubbarna runt om i landet uppmanades också att själva starta olika former av underhållning. Det visade sig även att det efter en tid fanns sådana grupper på alla de större arbetsplatserna. Metalls nöjesutskott kom att fungera som en samordnande och rådgivande instans.

I Göteborg blev de aktiviteter nöjesutskottet ordnade välbesökta. Vid den första filmföreställningen inställde sig inte mindre än 10 000 personer. Man kan fråga sig hur alla dessa människor fick plats. Utskottet abonnerade också på två teaterföreställningar på Stadsteatern som båda blev utsålda och sågs av nära 2 000 människor. Det fanns en ambition hos utskottet att alla arrangemang skulle vara gratis för de strejkande. Det visade sig ohållbart, men

Metalls avdelning 41 subventionerade pjäserna, vilket gjorde att biljettpriset ändå blev lågt, endast femtio öre eller ibland en krona.

Även idrottstävlingar anordnades i nöjesutskottets regi.

Som exempel drog en boxningsgala mellan Metall i Göteborg och avdelningen från Trollhättan 5 000 besökare.

Fotbollsturneringen som utgjordes av fjorton lag lockade i sin tur över 15 000 personer till sina matcher.

Den i tidningarna omskrivna Strejkrevyn, som bestod

av en trupp på femtio personer, blev snart känd i hela Göteborg och besöktes av mellan 26- och 27 000 personer.

Det berättas att revyn visades sju gånger på Cirkus i Lorensbergsparken och tolv gånger på Lorensbergs biograf. I

Kommunala Mellanskolans aula, nuvarande Burgårdens gymnasium, visades också tre föreställningar och sedan gick pjäsen ut som abonnemangsföreställning i Göteborg med omnejd.

När revygruppen efter en tid sammanställde ett nytt program visades det i stora Mässhallen för en publik på inte mindre än cirka 5 000 personer. Inkomsterna från de offentliga föreställningarna gick till avdelning 41. I deras styrelseprotokoll kan man läsa att ”ett stort engagemang och en god portion entusiasm genomsyrade alla de aktiviteter, som bedrevs i nöjesutskottets regi”.

Från Eriksbergs varv anmälde sig ett trettiotal strejkande till att medverka i underhållningsverksamheten. Alla som kunde spela, sjunga eller på annat sätt roa omgivningen uppmanades av studiekommittén att anmäla sig så fort som möjligt. Studiekommittén sorterade under verkstadsklubben.

Det tog två veckor att sätta ihop en revy under ledning av varvsarbetaren Johan Zander. Man lyckades också rekrytera en orkester som svarade för musiken. Den

6 mars var det premiär på den första strejkrevyn som gick under namnet ”Den glada revyn”. Plats för föreställningen var Nya Teatern i Arbetarföreningens hus vid Järntorget.

Därefter spelades samma revy offentligt inför betalande publik i Högre Allmänna Läroverkets aula i Majorna. De konstnärliga talanger som legat slumrande hos ganska många av varvsarbetarna fick nu fullt utlopp i samband med att de strejkande uppmanades att engagera sig i underhållningen.

En person, som själv deltog i teaterverksamheten, berättade hur det såg ut tidigare, innan alla dolda talanger kom i dagen:

… där var två killar som hade stått och jobbat bredvid varandra i ett helt år och dom visste inte om att ene han var musiker, han var ute och spelade på kvällarna och han kunde såna här funktioner.

Denna strejkrevy blev början på den teaterverksamhet som kom att bli kvar under en lång tid på Eriksberg. Mellan

åren 1945 och 1975 spelades det fortfarande teater på var- vet:

… och alla trodde väl att det var mer eller mindre över när strejken var över och det var slut. Men då visade det sig plötsligt att dom här killarna som hade kommit ihop och spelade, alltså olika instrument, dom slog sig ihop och ville fortsätta och bildade en orkester. /…/ Så var det massor av folk som hade velat vara med i den här strejkrevyn, som aldrig hade vågat och kom och frågade på varvet om dom skulle sätta igång, och det var upprinnelsen till då, att kanske vi får göra det. Och då rullade det igång där med lite revyer och så där…

I källorna framkommer, att teatern vid varvet upplevdes som något alldeles enastående i sitt slag och unikt i svenskt kulturliv. Det berättas att ett femtiotal personer var engagerade för att framföra föreställningarna. Av citatet ovan kan man förstå att många varvsarbetare bar på skådespelardrömmar, ibland kanske något som funnits omedvetet innan strejken, men nu hade fått komma till uttryck. Att bli skådespelare var säkert en ouppnåelig dröm för varvens arbetare och för vissa fanns den inte ens med i deras föreställningsvärld. På grund av strejken och idén att på bästa sätt utnyttja den fria tiden, fick de sedan möjlighet att realisera dessa drömmar och kanske även testa talanger som de inte ens visste att de hade. Stenhammarsalen i

Konserthuset kom att bli teaterns arena. Med en publik

bestående av upptill 3 000 människor vid varje föreställning, uppfattades det som storartat och imponerande för en amatörteater.

Efter en tid kom skådespelaren Bengt-Åke Bengtsson från Stadsteatern att bli gruppens inspiratör och även regissör.

Teaterverksamheten växte och utökades med åren, varvid repertoaren kom att bli såväl omfattande som varierande.

I verkstadsklubbens tidskrift ”Torpet”, kunde man under den aktuella perioden läsa, att förutom revyer spelades det även lustspel, komedier och ”stor” dramatik.

Samma sagesman som den ovan citerade, berättar att med ökande skicklighet i skådespel ställde de medverkande också högre krav på sig själva:

Ja, när vi hållit på med revy ett tag så upptäckte vi ju det att det räckte ju inte till liksom, så vi fick ta tag i någonting så att vi lärde oss att tala och allt sånt där, och det var också upptakten till en väldig verksamhet.

Han berättar vidare att Bengt-Åke Bengtsson höll kurser i talteknik och att han förde in varvsarbetarna i en helt ny värld – nämligen teaterns. Ibland kunde det vara problem med att förena denna nyvunna verklighet med vardagen och det dagliga slitet på varvet. Arbetskamraterna kunde betrakta de skådespelande kollegorna med viss skepsis när

de övade på sina nyförvärvade färdigheter.

Dom här fantastiska historierna då vi börja och försökte lära oss tala, vet du, vi kom då, då hade man talat, så kom vi in och skulle ropa med stödet Haah!

Hööh! tala riktigt ordentligt och kom ner på varvet då dan efter och började tala rikssvenska… Dom trodde ju fan inte att vi var riktigt kloka. Nä, det höll ju ungefär en timme eller två, det där om man säger, det gick ju inte att bygga båtar på rikssvenska.

Studieverksamheten hade för övrigt pågått under åtskilliga

år på Eriksberg, även före metallstrejken. Den första studiecirkeln startade så tidigt som 1925. Under 1930– talet valde man den första studieledaren på varvet och den för metallstrejken så viktiga studiekommittén hade bildats

1944. Den studieaktivitet som fanns ansågs ha få motsvarigheter på andra arbetsplatser. Ända fram till var- vets nedläggning 1979 fortsatte studieverksamheten på samma aktiva sätt. På frågan varför just Eriksberg hade denna studieaktivitet, svarar en av de tidigare anställda att en av orsakerna nog var att det fanns eldsjälar: ”Det är en väldigt svår fråga det här. För den har diskuterats mycket och det är klart att det måste finnas eldsjälar för det första”.

Politisk aktivitet i Lundby

Barrikadkämparna

Det finns ytterligare exempel på hur arbetarna i Lundby kämpade för rätten till arbete och emot de orättvisor de upplevde fanns. Fram till i våra dagar har stadsdelen

Lundby huvudsakligen bebotts av en arbetarbefolkning.

Valstatistiken kan berätta att Vänsterpartiet kommunisterna

(VPK) haft ett starkt fäste i området ända in på 1980– talet då varvsnedläggningen inleddes. Väljarantalet visade sig så gott som oförändrat mellan åren 1973 – 1982. Vi vet att under de efterkommande trettio åren har område genomgått en socioekonomisk förändring vilket visat sig i valstatistiken. Vid valet 1996 kan man se att stora förändringar

ägt rum på den partipolitiska arenan. I de gamla stadsdelarna i Brämargården och runt Kvilletorget hade V fortfarande ett starkt fäste 1996. I valdistriktet Kvillebäcken

1 fick Vänsterpartiet 15,2 % av rösterna, vilket är påfallande högt i riksgenomsnittet. I de moderna och fashionabla bostadsområdena efter älvstranden såg det ut på ett annat sätt. Som exempel fick moderaterna vid samma tillfälle

41,0 % av rösterna i Sannegården 1. Det område som ursprungligen utgjorde Lundby har således genomgått en rejäl strukturomvandling när det gäller befolkningsunderlag ur ett socioekonomiskt perspektiv, som naturligtvis satt partipolitiska spår.

Några Lundbybor som varit aktiva inom VPK, tidigare

Arbetarpartiet kommunisterna (APK) har erfarenheter av hur det tidigare sett ut. Dessa röster från medlemmar i partiet, ända från de första åren av 1920–talet och fram till 1984, skildrar en omvälvande period i arbetarnas

historia. Berättelserna, satta i relief till världen utanför säger mycket om rörelsens framväxt.

År 1921 lämnade en minoritet Sveriges Socialdemokratiska

Vänsterparti för att inta en mer marxistisk ståndpunkt

än moderpartiet. Man kallade sig Sveriges Kommunistiska

Parti (SKP) och utgjorde en sektion av Kommunistiska

Internationalen. Under 1920–talet följde en turbulent tid med ett flertal ytterligare sprängningar. Vissa

återvände successivt till socialdemokratin och SKP var tidvis ett parti med få medlemmar. Av de större distrikten var det bara Norrbotten och Göteborg som fortsatt hade ett större medlemsantal.

Under åren har olika politiska händelser inneburit att medlemsantalet ömsom sjunkit och stigit inom SKP. Sådana händelser är exempelvis Finska vinterkriget 1939–

40 samt Sovjets maktdemonstrationer i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968 då medlemsantalet sjönk. Däremot steg det direkt efter Andra Världskriget då Sovjet agerade på de allierades sida. Året 1967 ändrade partiet namn till Vänsterpartiet Kommunisterna och idag vet vi att kommuniststämpeln helt tvättats bort och partiet bara kallas sig V, Vänsterpartiet.

Vid brytningen 1977 då APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) bildades blev det kännbart för VPK Lundby. Nästan hela styrelsen anslöt sig till APK.

Varför valde då människor att ansluta sig till SKP under den första delen av 1900–talet? Många menar att fattigdomen bland arbetare och de sociala orättvisorna var en starkt bidragande orsak. En man påpekar att det var en betydligt starkare klasskänsla förr, något han kontrasterar

mot hur det kom att se ut senare: ”Man tillhörde arbetarklassen, punkt och slut. Den där knuffen alltså, in i kommunistiska partiet den fick jag liksom många andra av rent personliga skäl genom en arbetskamrat som var kommunist”.

Han minns de ständiga politiska diskussionerna på arbetsplatserna under mellankrigstiden på 1930–talet. Han anslöt sig dock till partiet först 1945. Anledningen till att han till slut gick med i partiet var att han såg hur kommunisterna i allmänhet var förföljda under kriget.

Även politiska händelser runt om i världen spelade in och bidrog till att många sökte sig till APK. En sådan ansågs vara avrättningen av de två vänsteraktivisterna Sacco och Vanzetti i USA. De dömdes 1927 för ett rånmord de inte begått, vilket upprörde många. En informant minns att det utbröt demonstrationer i hela världen och att alla i huset i den arbetarstadsdel han bodde var engagerade. Han påpekar att till och med Vatikanen tog avstånd från denna händelse.

Stundtals samarbetade dock APK och Socialdemokraterna, som exempelvis under 1930–talet då de båda var engagerade i kampen mot Spanska inbördeskriget. Ungefär

500 svenskar for då till Spanien som frivilliga soldater trots att det var förbjudet enligt svensk lag. Det skall dock sägas att ingen av alla dessa personer dömdes.

En av de intervjuade männen anser att många av de dåliga rykten som spreds om kommunismen över världen var lögnaktiga och helt felaktiga och i sin tur bidrog till folks negativa uppfattningar. Han menar att pressen aktivt bidrog till denna svartmålande bild. Eftersom han under den aktuella perioden på 1930–talet var sjöman, hade han möjlighet att själv kontrollera riktigheten i tidningarnas påståenden:

Jag läste tidningarna i Shanghai och där stod det med stora bokstäver MASSFLYKT FRÅN VLADIVOS

TOK. Det var någon som hade berättat för tidningens utsände om hur fruktansvärt det var Vladivostok, att man beslagtog matvaror och alltihop.

Eftersom båten var på väg just till Vladivostok blev besättningen orolig och gruvade sig inför färden. När de kom fram visade sig oron helt obefogad och ingen märkte något av det skräckscenario som utmålats i tidningarna.

Informanten minns att denna händelse ledde till omfattande diskussioner ombord och nog låg till grund för att han anslöt sig till APK vid hemkomsten: ”Det var nog det som mest avgjorde att jag blev intresserad. Det låg la latent innan kanske. Förstod att den kommunistiska idén var den riktiga”.

Jag har ovan visat några anledningar till att människor valde att ansluta sig till kommunistpartiet. Många menar dessutom att de värvades på arbetsplatserna. Inte sällan reagerade man på just den negativa och ibland rent orättvisa behandling kommunisterna utsattes för, vilket blev en direkt orsak till att man närmade sig och tog del av vad företrädarna hade att berätta. Ett annat sätt att värva medlemmar var att knacka dörr och värva prenumeranter till de kommunistiska arbetartidningarna. När prenumeranten haft tidningen ett tag ansågs det som tillräckligt bevis på att det fanns ett intresse, ”så att man visste att dom var rätt stabila och var sympatisörer”. Genom att gå runt och prata med dessa prenumeranter värvades ett stort antal medlemmar.

En man berättar hur han och hans bror lyckade värva den egna fadern till partiet: ”Farsan som var en verklig

100 % sosse lyckades vi faktiskt dra över till kommunistpartiet.

Det var ju en fjäder i hatten”. Deras mor föreföll inte ha något emot bytet av politiskt parti, minns han och han erinrar sig också de övriga syskonens reaktion: ”Syskonen betraktade oss med skräckblandad beundran. De

tyckte vi var en jädrans barrikadkämpar”. I vad mån syskonen själva valde att ansluta sig, framgår inte av citatet.

Det troliga är att de var för unga för att rösta när händelsen med faderns partibyte skedde.

Avhopp från socialdemokraterna förefaller ha varit ganska vanligt förekommande enligt berättelserna. En man berättar att när han började på Götaverken 1939 var han med i SSU. Ganska snart reagerade han på vad han ansåg vara socialdemokraternas oförmåga att driva fackliga frågor.

Han reagerade även på aversionen mot de arbetskamrater som var bekännande kommunister:

Jag gick ur SSU rätt besviken på hur dom kunde hantera arbetskamrater på arbetsplatsen. Det var rätt hem- ska upplevelser egentligen, uteslutning ur facket o.s.v.

Men jag blev egentligen inte aktiv mer än att i fackliga val eller sånt så röstade jag på kommunisterna eller som de hette då Fria Fackföreningsfolket.

Under 1930–talet dominerade kommunisterna i fackföreningarna.

Det innebar att många anslöt sig till partiet just med anledning av att de ansågs driva fackliga frågor mer framgångsrikt än socialdemokraterna. På Eriksberg där APK hade den fackliga majoriteten berättas det att man kunde man ta upp rent fackliga frågor som exempelvis dåliga duschar och bristfälliga klädskåp. Då kunde det hända att socialdemokraterna kom fram och sa: ”Vilka duschar har de i Sovjetunionen?” eller: ”Hur är det med

Stalin, han har ju avrättat den och den, vad säger ni om det?” Detta kunde leda till våldsamma gräl då man gav igen med samma mynt, berättas det. Om detta var ett utbrett beteende på alla arbetsplatser ifrågasätts av den som berättar, men åtminstone gick till så på Eriksbergs varv.

Många vittnar om att man fick utstå en hel del obehag från omgivningen som kommunist. Någon berättar att en

arbetskamrat hotat att klyva hans huvud med en yxa, en annan säger att det inte var ovanligt att tidningsförsäljarna fick stryk när de gick runt på sina försäljningsrundor bland husen.

En mer dold men lika utbredd exkludering var att inte få de jobb man sökte när arbetsledningen fick reda på att man var kommunist. Många vittnar om att jobben gick till andra sökande trots att de själva var mer meriterade:

”Jag fick ju svida för att jag var kommunist, hade svårt att få jobb. Jag var svartlistad”. De drabbade menar att det handlade om rena trakasserierna och en man säger: ”Om dom kunde göra något jäkelskap emot mig så gjorde dom det”. Några berättar att de till slut inte accepterade den behandling de utsattes för utan drev igenom sin vilja. En man berättar att han besökte Sjömansförmedlingen och där fick en lapp att ta med sig till en båt som sökte motormän.

När han kom till den aktuella båten, upplystes han om att det tyvärr inte fanns något arbete, varvid han agerade på följande sätt:

Det har ni visst faan sa jag och slängde fram lappen.

Då var han ju tvungen till att ge mig jobbet. För han kunde inte säga att jag inte fick det. För det var ju helt politiskt och det fick han ju inte basunera ut.

Några menar att omgivningens negativa reaktioner ofta berodde på ren okunnighet: ”Det enda man fick höra var hur hemska kommunister var”. En man berättar att han fick frågan om Sovjetunionen hade någon atombomb, vilket han såg som så dumt att det inte var riktigt klokt.

Andra betraktade kommunisternas skicklighet rörande fackliga frågor som en tillgång och kom därför ofta och bad om råd, även om de själva inte engagerade sig i APK.

Under 1950–talet skärptes motståndet mot kommunisterna ytterligare, berättas det. Ju mer spänt läget blev

mellan USA och Sovjet, desto mer misstänkliggjordes kommunisterna och deras sympatisörer. I berättelserna framkommer det att allt inte var negativt, utan tvärtom. Det fanns ett utpräglat engagemang bland deltagarna och man

Flygfoto från omkring 1970.

Överst syns Lundbyhamnen

(lägg märke till de många hamnkranarna), i mitten ligger

Kvilletorget och till vänster några av områdets stora arbetsplatser, t.ex. Rörstrands. Fastighetskontoret,

Göteborgs stad.

lyckades genomföra många förbättringar i exempelvis de egna bostadsområdena. En man som flyttade till bostadsområdet

Slättadamm när det var helt nybyggt minns den aktivitet som rådde då i början av 1950–talet:

Vi bildade en partiförening där, Slättadamms kommunistiska förening, hette den. Vi fick många medlemmar på en gång, då 1950. Och vi satte igång och ställde krav på bättre lekplatser, bättre vägar. Vi kämpade för att få dit en apoteksfilial. Vi lyckades med det där och det såg folk i området /.../ Vi hade mycket fester som vi ordnade på lördagar och knytkalas och överhuvudtaget hade vi mycket gemenskap.

Man kan tänka sig att kämpaglöden och den samhörighet som fanns gjorde att det var lättare att acceptera den direkta omgivningens och det övriga samhällets negativa attityder. Det framgår också att det myckna arbetet stärkte partiet och det hände till och med att icke kommunistiska föreningar blev språkrör för kommunisterna. Ett sådant exempel är när den lokala Hyresgästförening på platsen

övertog styrelsen och vad det ledde till:

Ja, sedan blev det ju ännu mera arbete naturligtvis. När vi kom in och hade hela styrelsen där. Med att gå runt och mäta upp lägenheter och protestera mot hyreshöjningar.

Det var ett ofantligt arbete i hyresgästföreningen, vilket också stärkte partiet, naturligtvis. De såg att vi gjorde någonting.

Kvinnorna och kommunistpartiet under 1950–talet

Vid den här tiden förefaller det inte som om kvinnorna var särskilt aktiva i de kommunistiska partierna. Detta är något som kanske överensstämmer med den engelska sociologen

Beverly Skeggs iakttagelser att kvinnor inte identifierar sig med arbetarklassen på samma sätt som män. Var

de med så var det som stödmedlemmar: ”Männen kämpade och kvinnorna kokade kaffe”, påpekar en man:

Dom var några slags skuggor. Du vet när man satt där så rätt som det var när de skulle vara kaffe så försvann kvinnorna in i köket och grejade. De var nästan aldrig i diskussionerna. Så det var ingen större skillnad än i

övriga samhället.

Det framkommer att detta inte gällde riktigt alla kvinnor, utan det fanns även undantag. Dessa menar man framstod som:

Riktiga barrikadkämpar, som var nästan värre, bättre alltså. Dom var väldigt hårdföra och många gånger väl så drivande som sina manliga kamrater.

Som framkommer utgjorde dessa kvinnor ett undantag på den tiden men förhållandena kom snart att ändras och kvinnorna blev betydligt mer synliga såväl inom politiken som i fackföreningarna.

”Förr var människor mer engagerade och klassmedvetna”

I många av hågkomsterna från tiden före och runt andra världskriget skymtar en nostalgisk underton. Det var bättre förr och människor var mer engagerade och klassmedvetna.

Det förefaller också som om man menar att de personer som anslöt sig till kommunistpartiet var mer medvetna i sina ställningstaganden än senare generationers medlemmar.

Det fanns då en utbredd uppfattning om orättvisor i det svenska samhället och övriga världen som fick dem att

reagera. Undantag fanns uppenbarligen. En person säger att han lockades av alla de aktiviteter som klubben anordnade.

Om 1950–talet var det decennium då många förutsättningar

ändrades på grund av kalla kriget, frågar man vilka bevekelsegrunder som nu fanns för att värva medlemmar till APK. Högkonjunkturen som rådde under perioden förefaller ha gjort att klasskampen avstannade,

åtminstone temporärt. Några tillfrågade menar att de grundmurade värderingarna som fanns i inställningarna dock kvarstod. En man menar att han aldrig ifrågasatte att det skulle finnas något annat alternativ och säger: ”Att ja, högern har fel, det har varit helt naturligt då”. Den politiska inställningen i föräldrahemmen förefaller ofta ha haft en avgörande betydelse för det egna ställningstagandet.

Om båda föräldrarna varit aktiva kommunister var det en bevekelsegrund till att själv engagera sig eftersom man ”vuxit upp med partiet”. Det kunde ibland hända att ställningstagandet föregicks av vad någon kallar en ”protesttid”, en period då man tog avstånd från föräldrarnas övertygelse och sökte egna vägar. I det här aktuella fallet slutade det dock med att personen återvände till ”fadershuset” eller, i det här fallet, ”modershuset”, eftersom båda föräldrarna var aktiva. Det menas dock allmänt att det hand- lade om ett ”moget övervägande”. En kvinna berättar att hon började med att följa sin man till mötena men att det tog många år innan hon själv på allvar blev aktiv.

Liksom hos tidigare aktiva medlemmar omvittnas det även bland de yngre om att händelser ute i världen kunde stärka dem i övertygelsen. En sådan händelse var exempelvis

USA:s krig i Vietnam. Genom att påverkas av

Vietnamrörelsen och gå med i FNL-rörelsen, stärktes den politiska medvetenheten, vilket så småningom ledde till medlemskap i KU d.v.s. Kommunistisk ungdom. En person som var medlem i SSU under den aktuella perioden

på 1970–talet säger att han nog var mer socialist än vad han själv tidigare trott och därför passade bättre hos VPK som partiet nu bytt namn till.

Under 1980–talet kom aktiviteten inom partiet att bli

ännu lägre och medlemmarna menar att det nu närmast

är långtråkigt och händelselöst. Gemenskapen med andra intressenter väger dock upp mycket av det negativa, menar många.

Frågor som upptog medlemmarnas intresse under den aktuella perioden kunde vara synbart triviala ting som lokalfrågor. Man var missnöjda med den egna lokalens placering vid Myntgatan. Vissa av medlemmarna menar att den ligger för ocentralt och att den inte utnyttjas i den grad som skulle behövas. Den utnyttjas som möteslokal och för medlems- och styrelsemöten fast många menar att den även kunde användas som en naturlig mötesplats där man kunde slinka in, få sig en kopp kaffe, köpa böcker och diskutera, såväl allmänt som politiskt. En tillfrågad menar att om lokalen fick en mer central placering skulle det underlätta för sådana aktiviteter:

... den här vi har då om vi fick flyttat den till Wieselgrensplatsen till exempel då skulle ju den lokalen utvecklas till att bli mer en möteslokal. Då skulle man kunna ha öppet, typ på lördagarna, sälja lite tidningar, böcker. Ja, att det mera blev en social träffpunkt.

Många av de rent politiska frågorna förefaller att ha ersatts av mer vardagliga och praktiska sådana under 1980– talet. Medlemmarna såg dock sig själva som aktiva inom partiet. Någon var aktiv inom VPK Lundbys styrelse medan andra verkade i föreningen genom att exempelvis dela ut flygblad. Som framgick var deltagarna föreningsmänniskor och trodde, att om de inte varit aktiva här hade de varit det i någon annan förening. Röster som att från

varon av föreningsliv skulle ge abstinensbesvär och att ett icke politiskt aktivt liv verkade meningslöst framfördes bland de tillfrågade i VPK Lundby.

Förälder och politiskt aktiv

Att ha barn kan många gånger begränsa medlemmarnas möjlighet att delat aktivt i det politiska arbetet, menar man. Några sådana problem framkommer inte i samtalen med dem som var aktiva före 1960–talet. Med sannolikhet hör fenomenet ihop med den kvinnliga frånvaron i föreningarna. Prioriteringar mellan politik och familj var således tidigare ett manligt ställningstagande. Bland senare

års medlemmar finns många kvinnor och några av dem påtalar problemet med att få det hela att fungera:

Eller i och för sig finns det hur mycket tid som helst, men då får man ju göra avkall på barnen. Och det vill vi inte göra… barn och politik det är svårt. Det är svårt, det kan man inte komma ifrån. Det blir annorlunda när man får barn.

Som framkommer innebär kvinnornas utträde på arbetsmarknaden, såväl ett större engagemang i VPK men även problem med att hinna med både barn och familj. Svårigheter som förefaller att gälla för bägge könen. Det framkommer

även att medlemmarna är utpräglat lite engagerade i fackliga frågor på sina arbetsplatser. Även detta verkar bero på tidsbrist.

Kommunist som ”kuriosa”

I motsats till tidigare kommunister verkade senare tids

medlemmar inte uppleva några negativa reaktioner på arbetsplatserna.

Att vara kommunist är dock ingen direkt fördel, påpekas det:

Det är ju absolut inget plus i kanten. Det beror på var man arbetar, man har ju märkt kanske ibland att en del arbetsgivare tycker ju att kommunister är ju kuriosa i och för sig va, man är ju lite udda, att man går in för det man gör. Kommunister är ju då människor som… ja, man kan ju lita på dom, dom gör sitt jobb bara.

Den starka aversion mot kommunister som kom till uttryck på 1960–talet, förefaller under 1980–talet ha fått ge vika för ett helt nytt synsätt. Informanten säger till och med att han och hans gelikar närmast betraktas som kuriosa på arbetsplatsen. Vi vet att det inte återstod många

år till exempelvis Berlinmurens fall och att nya omvälvande reformer inom Sovjetblocket kunde skönjas. De tidigare farhågorna om en förhärskande världskommunism föreföll därmed inte som realiserbara längre.

Det är även möjligt att personer med kommunistisk grundsyn börjat inta en mer anpassade position på arbetsplatsen.

Den politiska inställningen har mera blivit en privatsak och man undviker direkt agitation på den egna arbetsplatsen.

En man säger exempelvis: ”Du kommer aldrig att få politisk framgång om du inte blir en del av kollektivet på jobbet”. Han menar att ingen lyssnar på den som endast agiterar och väljer att inte ta hänsyn till andras

åsikter. Effekten blir då att man betraktas som lite udda och han tror att då: ”… blir du blir den där kommunisten, då är det kört. Då lyssnar ingen”.

På samma sätt som under 1950–talet och tidigare menar många att vännerna återfinns inom partiet. De vänner som man haft innan det politiska engagemanget finns inte så ofta kvar, någon menar det beror på att man misskött

kontakten. Detta innebär att ju längre medlemskapet pågått, desto fler vänner från tiden innan försvinner och ersätts med mer renodlade troskamrater. Risken blir därmed att samvaron blir mer ljummen än den kanske var tidigare, eftersom alla delar liknande åsikter.

Fortfarande påtalar några att det finns vissa grannproblem.

Var man bor kan alla gånger inte bestämmas helt, varvid risken finns att man hamnar i samma hus som personer med diametralt olika politiska uppfattningar. Många menar att eftersom de inte umgås med grannarna diskuterar de heller inte politik med dem. Man kan föreställa sig att de flesta grannar inte känner till de omkringboendes politiska ställningstaganden. I de fall de gör det kan dock vissa kontroverser inträffa, som en man berättar: ”Ja, dom under oss är blåa, som sagt var… dom river ner våra affischer och vi sätter upp dom”. Med så uppenbara handlingar som affischering är det naturligtvis svårt att undgå att se vilka politiska preferenser grannarna har.

Högervindar under 1980–talet

Många av de intervjuade klagar över de politiska högervindar som blåste i Europa under 1980–talet. I backspegeln vet vi att det aktuella decenniet sågs som en allmänt opolitisk period. Det talas om att arbetet med att värva nya medlemmar går trögt. Förutom de nämnda högervindarna menar man att många aktiva har flyttat. Någon tror att det kanske inte är så lätt att komma i kontakt med VPK om man saknar de rätta kontakterna. En del är självkritiska och menar att de kanske är dåliga på att informera om VPK i Lundby. Motståndet känns och det går trögt.

Det behöver inte nödvändigtvis innebära att det egna engagemanget minskar, menar en kvinna:

Lokalerna i Aftonstsjärnan på Lindholmen har använts flitigt för politiska möten.

Att dom här högervindarna på något sätt ökar ens engagemang och känsla för hur viktigt det är, att vi måste göra något och så där va.

Det är dock vanligare att medlemmarna klagar över passivitet.

Man menar att det är viktigt att gå hårdare fram mot högern. En man påpekar att han dock tror sig märka

av att högern är på tillbakagång. Med facit i hand vet vi att 1980–talet gick i materialismens, yuppieerans och de stora ”klippens” tecken, men att det därefter vänt. Detta har kanske inte visat sig direkt partipolitiskt utan getts uttryck i exempelvis ett starkare miljöengagemang. Vänsterpartiet har varit ute i ytterligare blåsväder sedan 1980– talet, kommuniststämpeln har blötts och stötts och slutligen helt försvunnit i partinamnet, som nu endast har beteckningen

V.

Varför har då vänstern och kommunismen varit så stark inom stadsdelen Lundby? I de senare berättelserna framhålls

1960–talet som särskilt starkt när det gäller vänstersympatier, något som för övrigt också gäller i det svenska samhället som helhet. Självkritiskt menar någon att det är fel frågor som drivits under senare år. Någon påpekar att kulturen borde ha givits ett större utrymme eftersom den

är så pass osynlig i Lundby och på Hisingen i stort. Efter

1980–talet har såväl Backateatern – som nu sitter i nya lokaler på själva älvstranden – samt den gamla biolokalen

Aftonstjärnan skapat sig namn i området. Sådana frågor som etablering av arenor för kulturen, var något som uppenbart efterfrågades på 1980–talet.

Om vi går tillbaka till 1980–talet och VPK:s tillbakagång under den aktuella perioden fanns det fler röster som hördes än de som pekade på dåliga kultursatsningar. En

annan förklaringsmodell ansågs vara bristen på kunskap om vetenskapligt teoribygge. En av de tillfrågade sade som följande:

Grundläggande tror jag är att alltför få av dem som rörde sig i vänsterkretsar fick till sig en vetenskaplig teori om socialismen, man tyckte socialismen var bra och det fanns ju allting. Framför allt partiet skulle jag vilja säga det var en brist och en svaghet hos partiet, vi var alldeles för dåligt rustade och ta hand om, skola, utbilda och skapa kunskap.

Grundläggande kunskaper om vad socialismen är, har gjort att medlemmarna saknat verktyg att motarbeta högervågen som målmedvetet brutit fram under det senaste årtiondet och tillägger: ”Så länge det inte finns en ideologisk motvikt inom arbetarrörelsen kommer högern att växa sig starkare”.

I ett såväl bakåt, som framåtblickande perspektiv, verkar situationen framstå som mörk och dyster för medlemmarna i VPK från 1980–talet. I backspegeln ser de att det fanns mer glöd och många på barrikaderna förr och i framtiden skymtar en höger som tagit allt större utrymme i samhället.

Lundby och idrotten

Fotbollen och spelarna

Vi är vana vid att Göteborg kallas fotbollens huvudstad i

Sverige, inte minst av göteborgarna själva. De lag man då vanligtvis avser är IFK Göteborg, Gais, ÖIS och Häcken.

Vi skall återkomma till det sistnämnda laget, men först koncentrera oss på just det lagets ursprungsförening, Lund- by IF. Denna förening hade ett framgångsrikt fotbollslag redan under andra världskriget, men förefaller idag ha kommit på efterkälken när Göteborgs fotbollslag framhålls.

Istället får utbrytaren Häcken vara med och tävla med de namnkunniga fotbollslagen i Göteborg. Ännu runt

1940 betraktades Hisingen av övriga Göteborg som rena rama ”landet”. Att då ett Hisingslag lyckades frambringa ett så framgångsrikt fotbollslag som Lundby IF, betraktades säkert med såväl respekt som avund av många av de andra göteborgska fotbollslagen på andra sidan älven.

Det har visat sig att rekryteringen av spelare från början skedde inom ett begränsat område, Lundbyvass. Under senare delen av 1800–talet dikades detta område nere vid älvstranden ut för att bereda plats för bostadsbyggande.

Det bestämdes att de gator som drogs fram skulle ha namn efter planeter som Jupiter, Iris, Herkules och åtskilliga andra. Endast ett fåtal av de planerade gatorna kom dock till stånd men vi har exempelvis Herkulesgatan. Bebyggelsen kom att koncentreras till områdena runt Götaverken.

Vi skall hålla i minnet att när Lundby socken inkorporerades med Göteborg 1906 var Hisingen i huvudsak ett rent landsbygdsområde och de nyuppförda arbetarbostäderna blandades med bondgårdar. I denna blandmiljö

av land och stad föddes alltså Lundby IF. Här växte de pojkar upp som skulle komma att bilda stommen i idrottsföreningen och kanske i huvudsak fotbollslaget. När bostadsområdet revs i början av 1950–talet fick man emellertid börja söka spelare även från andra bostadsområden men innan dess hann mycket hända. Det berättas att de ursprungliga spelarna rekryterades ur pojkgäng med hemvist i de olika kvarteren. Dessa gick under olika öknamn som ”Lindholmspaddor”, ”vasskillar” eller ”Rambergs- och

Kvillebäcksgrabbar”. Mellan dessa ungdomsgäng utkämpades så gott som dagligen slagsmål med stenar och käppar som tillhyggen, berättas det. När de fotbollslag som bildades utifrån dessa gäng spelade, lär initialt matcherna haft karaktären av de tidigare slagsmålen. Det allra första namnet på laget kom att bli Lundby IF. Även andra fraktioner bildades utifrån den ursprungliga föreningen. Det talas exempelvis om ”snobblaget” som bildades av några läroverkspojkar på Kvillebäcken. Det allra första Lundby

IF såg dagen 1908 och medlemstalet uppgick då till ca

60-70 pojkar från Lundbyvassen. Under första världskriget förde laget en avsomnad tillvaro eftersom många av spelarna inkallades. Tillsammans med andra omkringliggande idrottsföreningar bildades det nya Lundby IF 1919 efter krigets slut. Det berättas att bollspelet i början skedde ganska oorganiserat och att man sprang omkring på ängarna och sköt mål på varandra. En dag dök så en äldre grabb upp och delade in pojkgänget i två olika lag. ”Det var Ture Bråland som hade flyttat till stan från Stockholm.

Han fick ordning på oss och en dag skaffade han en dräkt till laget, gröna tröjor och vita byxor”, minns en man som

var med på den tiden ihåg och fortsätter: ”Sju kronor tack.

Sen var det bara att skaffa skor och börja spela. Det var på sommaren 1919 och jag var 18 år”. Denne stockholmare,

Ture Bråland, omtalas som en drivande kraft som tog initiativet till att bilda Lundby IF. Det första konstituerande mötet hölls den 21 juli 1919. Vid starten uppgick medlemsantalet till 54 personer och knappt två år därefter, mars 1921, var de 153 till antalet.

Spelarna kom så gott som uteslutande från Lundbyvassen.

Där bodde de vanligtvis i ett rum och kök på adresser som Lundby Hamngata, Pumpgatan eller Thaliagatan som senare bytte namn till Planetgatan. I dessa små trånga lägenheter bodde det ibland ända upp till elva personer.

En man som växte upp med far, mor och nio syskon berättar hur det var i hans barndom:

Vi hade inget vatten inne utan måste gå till en pump

300 meter bort och bära hem vattnet på ok. Vi hade bara en slask inne. Mor fick slita hårt, när hon tvättade och sköljde i iskallt vatten på vintern.

Bebyggelsen bestod i huvudsak av landshövdingehus och trevånings trähus som gav ett ganska prydligt intryck med fasader mot gatan. Passerade man porten såg det dock inte lika prydligt ut. Där fanns ett gytter av mindre prydliga bostadshus samt uthus av olika slag. Så småningom kom

även spelare från andra områden än Lundbyvass. Dessa bodde då exempelvis i Götaverkens ungkarlshotell Gothia.

Så gott som alla spelare var anställda på Götaverken men ett fåtal arbetade på andra ställen som exempelvis Nordiska kullagerfabriken. De pojkar som kom från Lundbyvass gick dock vanligtvis i faderns fotspår och började arbeta på Götaverken efter de sex obligatoriska åren i folkskolan.

Den första stora framgången var 1922 när Lundby IF

startat i Göteborgsserien och vunnit den. Det följande året spelade de i Elitserien och väckte därmed uppmärksamhet i pressen. Det framkommer att de andra göteborgsklubbarna hela tiden var ute efter att värva de duktiga

Lundbyspelarna. Gais tog tre spelare 1924 och även ÖIS och IFK var ute efter att värva. En av spelarna berättar:

Själv spelade jag med Kamraterna på hösten 1925 och våren 1926. Det tyckte de förstås inte om i Lundby.

Jag var arbetslös då, hade bara tillfälliga jobb. Sedan fick jag arbete på Götaverken och gick tillbaka till

Lundby IF.

Om denne person på något sätt kompenserades ekonomiskt av IFK Göteborg och därför spelade med dem under sin arbetslöshetsperiod, framgår inte. Det rådde ett allmänt missnöje bland lundbyspelarna över att de stora klubbarna var framme och värvade talanger från småklubbarna.

En tillfrågad man tror att det fanns mer än en anledning till att detta förfarande, vilket han uttryckte på följande sätt: ”Storklubbarna var rädda för konkurrens och tog bra spelare i småklubbar för att splittra laget så att det ej skulle komma upp…” Om denna konspirationsteori äger sin riktighet handlade det inte bara om att värva nya

”stjärnskott” utan även att splittra och hindra småklubbarnas framväxt. Det paradoxala blev då förstås att även plantskolan där talangerna rekryterades successivt försvann.

Att ett Hisingslag än idag tvekar när det gäller att dela med sig av sina spelare till ett av de andra stora Göteborgslagen, framgår av en artikel i Göteborgs-Posten den 25/6

2008. Rubriken lyder: ”Häcken nobbar – vill inte sälja

Daniel Larsson till Blåvitt.”

Många av spelarna från första delen av 1900–talet vittnar om det goda kamratskapet som fanns inom Lundby

IF. De som tillfälligt valde att lyssna till andra klubbars

”lockrop” säger att de ganska snart vände tillbaka till

Lundby eftersom de saknade det goda kamratskapet. Det faktum att många av spelarna var släkt och ibland rent av bröder bidrog också självklart till en ökad sammanhållning.

Det omvittnas även att de som lämnade Lundby IF, ibland kunde drabbas av direkt utfrysning och indirekt utpressning:

Jag förlorade alla kompisarna för att jag lämnat klubben.

Ingen hälsade på mig längre på Hisingen. Om det stod ett gäng grabbar i ett gathörn så drog de sig undan när jag kom fram. Jag var tvungen att gå tillbaka till

Lundby. Kompisarna var viktigast.

För dem som trots allt tog steget och vågade byta klubb fanns det speciella regler. En sådan var karenstiden på nittio dagar då man inte tilläts att delta i seriematcher. Under vinterhalvåret från första november till trettioförsta mars räknades bara femton dagars karens. Ända fram till på 1960–talet utgick inget arvode i rena pengar till nyförvärv inom klubben. Det hände istället att spelarna kunde få hjälp med inköp av möbler, medel till sitt bröllop eller en ny kostym, berättas det.

En man erinrar sig att fram till ungefär 1924 fick spelarna själva betala sina resor till bortamatcher. Därefter lyckades man samla så pass stor publik på hemmamatcherna att biljettintäkterna räckte till nästkommande resa och till kaffepengar. Efter att under 1920–talet rest med tåg, blev det vanligare att åka buss under de efterföljande decennierna. Det hände att resorna gick både till Dalsland,

Värmland och till och med till Kalmar på dåliga grusvägar.

Men stämningen var alltid god och det hände att någon hade ett dragspel med och spelade eller att man spelade kort under resan.

Ett sätt att få in pengar var att låta supportrar följa med

och betala för sig. Det anordnades även lotterier och danstillställningar för att hjälpa upp ekonomin i klubben. En man berättar om ett speciellt och populärt lotteri:

Och så fanns ju dragkassan, man hade 50 öre stående varje vecka och på lördagarna lottades det ut en halvliter

(brännvin). Dom lotterna gick minsann åt, det var ju motbok att köpa sprit då. Ibland var det paketaktion i klubbhuset. Var och en tog med ett paket och så gjordes det auktion på dem. Det kunde bli 2-3-4 kronor för ett paket. Det innehöll en snusdosa, en leverkorv, en halv öl eller liknande.

Som synes var uppfinningsrikedomen stor när det gällde att få ihop pengar till verksamheten.

Fotbollslagets verkliga storhetstid inföll under tiden för andra världskriget. År 1942 stod Lundby IF som seriesegrare i division II och kvalade därmed till Allsvenskan.

Det talas fortfarande om maj 1942 då Lundby mötte

Halmstads BK i två kvalificeringsmatcher. När den första matchen spelades var det på Rambergsvallen och med publikrekordet 5 927 personer. När det föreslogs att matchen skulle flyttas till Ullevi som kunde ta 10 000 åskådare, avböjde man eftersom många var skrockfulla och ville spela på hemmaplan. Vid nästa kvalmatch som spelades i Halmstad vann dock hemmalaget vilket innebar att Lundby IF fick fortsätta sitt spel i division II. Föreningens olika framgångar har sedan varit skiftande under

åren men många har varit intresserade av medlemskap i

Lundby IF. I början av andra världskriget hade man så många medlemmar att man fick säga nej till nya sökande.

Det ledde till att ”överskottet” från Lundby bildade en ny klubb. Enligt uppgift skedde detta vid en kastanjehäck på

Stilletorpsgatan. Den fick namnet BK Häcken, som sedan blivit ett annat framgångsrikt fotbollslag på Hisingen.

I folkmun påstås det att BK Häcken bildades vid Kvillebäckens missionshus som låg på Stilletorpsgatan. Mötet hölls bakom en kastanjehäck och när laget skulle få ett namn föreslog någon: ”Vi kallar oss Häcken”. Foto från 1941. Lundby Hembygdsförening.

BK Häcken

Fotbollslaget Häcken bildades 1940 av ett gäng tio- till trettonåringar av båda könen. Kravet för att få vara med och spela i seriesystem var att en klubb bildades. Ungdomarna ville att klubben skulle heta BK Kick, men det var redan upptaget, visade det sig. Därför fick kastanjehäcken ge namn åt klubben när någon kom med förslaget: ”Vi kallar oss Häcken”.

När klubben startades kom alla spelare från samma bostadsområde.

Det var gatorna i närheten av de tre varven,

Lindholmen, Eriksberg och Götaverken. På den tiden var det betydligt vanligare än idag att spelare rekryterades från samma och ett ganska begränsat område. På så sätt kom det att bli en starkt lokal prägel över laget. Redan 1941 etablerades BK Häcken bland fotbollslagen i Göteborg.

Det registrerades först inom Sveriges fotbollförbund och ganska snart därefter i Sveriges Riksidrottsförbund.

Laget var redan från början framgångsrikt varför klubben snart växte och många spelare anmälde sitt intresse att delta. Under krigsåren, när många av de äldre spelarna var inkallade, gick de tidigare pojklagsspelarna, trots att många fortfarande var juniorer in i det nationella seriesystemet som seniorer. Klubben inrättade sig i en klubblokal i hörnet av Tunnbindaregatan och Väderkvarnsgatan och i takt med framgångarna etablerades en fast administration där många medlemmar tilldelades eller åtog sig särskilda arbetsuppgifter.

Redan tidigt fördes ordentligt skrivna protokoll vid mötena.

År 1946 bestämdes att spelarna skulle försäkras och det fanns förslag på att anställa en tränare för de kommande säsongerna. I början gick medlemsavgifterna som betalades efter var och ens förmåga till dräkter, bollar och strumpor. Fotbollsskor fick man själv bekosta och det var för övrigt villkoret för att få gå med i klubben. I början hade man heller inga inträdesavgifter utan intäkterna kunde bestå av försäljning av märken. Om det föll väl ut kunde denna försäljning täcka ersättning till domaren samt en dricka för spelarna efter avslutad match. Lagets existens byggde nästan uteslutande på ideella insatser och ekonomisk ersättning diskuterade över huvud taget inte. Det berättas att fotboll inte ansågs som ett arbete utan var helt en renodlad fritidssysselsättning. Eftersom tränare inte förekom under första delen av 1940–talet var det heller inte tal om ersättning till en sådan. Med goda idéer och kollektivt tänkande genomförde man själva träningen av spelarna. Eftersom laget i huvudsak utgjordes av tidigare kvartersgäng kände naturligtvis spelarna varandra grundligt, vilket kan förklara den allt genomsyrande lojaliteten dem emellan.

Under 1950–talet aktualiserades ersättningsfrågan när kraven på professionalitet stärktes. Häcken var då även i behov av ett nytt klubbhus och man beslöt att flytta till

Bjurslätt som hade etablerats som en ny stadsdel längre in på Hisingen. Där fick man möjlighet att köpa en tomt billigt av kommunen. Där uppfördes det klubbhus som gavs namnet ”Häckensborg”.

Efter år av såväl medgångar som motgångar började man från mitten av 1970–talet att bygga upp ett nytt BK

Häcken utifrån de snäva ekonomiska ramar som fanns.

Från att klubben tidigare styrts av personer som utan att vara spelare, ändå ville göra en insats, insåg man att det krävdes någon med ekonomiska och juridiska kunskaper.

Det var därför inte en tillfällighet att den person som valdes till klubbens ordförande 1981 var jurist. Den person som innehar posten 2008 är också jurist och dessutom kvinna i en för övrigt tämligen mansdominerad sfär.

Häcken och ungdomsverksamheten

Tillsammans med Gais startade Häcken 1975, Gothia Cup för juniorer. Även tidningen Arbetet var medarrangör.

Samarbetet försämrades emellertid och 1984 hoppade Gais av eftersom lönsamheten var för dålig. De båda klubbarna blev därefter rivaliserande lag i division II. Häcken var därmed ensam arrangör och ägare av Gothia Cup. Redan första året 1975, fanns det en klass för flickor. Det ansågs vågat på den tiden, men har med åren visat sig vara en succé. Redan efter sex år fanns det fem flickklasser.

Cupen har rönt stor internationell uppmärksamhet och betraktas som ett inofficiellt världsmästerskap för ungdom från hela världen. Under några veckor i juli varje år kommer uppemot 10 000 ungdomar till Göteborg för att tävla.

Kommunen sponsrar evenemanget på så sätt att de ger ungdomarna fria resor på spårvagnen och gratis inträde till Liseberg samt alla museer.

BK Häcken har även etablerat ett samarbete med sko

lan. Många mellanstadieelever har genom åren varit ute i

Häckenborg på Hisingen och deltagit i samtal om droger, kost och idrott. Det berättas att det låg en ungdomsgård på Bjurslätts torg som ansågs illa skött. BK Häcken fick därför frågan om de kunde tänka sig att bedriva ungdomsverksamhet där, med det skulle då inte enbart handla om fotboll. Klubben lovade att ställa upp om de själva fick driva verksamheten utan inblandning utifrån. Avsikten var att samla icke fotbollsintresserad ungdom som exempelvis kunde lyssna på musik, spela teater, spela bordtennis eller själva välja vad de helst ville sysselsätta sig med. Kommunen lovade att överlåta ansvaret men facket gick in och krävde att få ha kvar en städpersonal med lön. När Häcken påpekade att deras ekonomi inte tillät det utan att de själva kunde sköta städningen protesterade facket med påföljden att städerskan fick stanna.

Här stötte man på nya problem då några damer planerade att öppna kafeteria som tillhandahöll smörgåsar och läskedrycker. Kommunen satte sig emot och menade att om kommers skulle bedrivas fick de i så fall betala hyra.

Klubben beslöt då att lägga ner verksamheten eftersom den skulle komma att gå så pass mycket i förlust. Så skrinlades den goda intentionen och lokalerna fick användas till administrativ verksamhet samt inrymma Häckens egna arkiv.

Häcken och kulturen

I början av Häckens tillkomst låg intill deras klubblokal ett gammalt möbellager där IOGT höll till. När Häcken hade sina årsmöten fick de lov att använda dessa lokaler som rymde många fler människor. I dag har vi en ganska klar bild av att alkohol och idrott inte hör ihop, men på

1940–talet var uppfattningen en annan. Det framkom

mer att det dracks en hel del alkohol bland fotbollsklubbens medlemmar, något som naturligtvis stred mot IOGT:s ideal och därför ibland ledde till motsättningar.

Det berättas att på tisdagskvällarna sommartid kom resande teatersällskap till Keillers park. Häcken var själva med som arrangörer och medlemmarna med familjer gick man ur huse för att se framträdandena. Alla bodde på den tiden på ungefär samma ställe och hade i allmänhet inte mer än fem minuters promenad till Keillers park, där de slöt upp med kaffekorgar och barn. Med tiden minskade barnkullarna runt Kvillebäcken vilket ledde till att mycket av fotbollslubbens verksamhet flyttade till andra områden som var barnrikare. Ett gemensamt projekt, som involverade hela familjer, var byggandet av ett gemensamt klubbhus.

Innan TV gjorde sitt intåg var kvällarna relativt fria och många gick från sina arbeten direkt till bygget. Byggkommitté och utskott som hade till uppgift att handha olika göromål i samband med byggandet av klubbhuset bildades. Det bar sig dock inte bättre än att när grunden stod klar var pengarna slut. Några kom då på idén att starta ett nöjesetablissemang med uppträdanden som man valde att kalla ”Kul i backen”. Tanken var att samtidigt som det var inkomstbringande skulle det vara roligt för dem själva och även locka utomstående. I början var det mest lokala förmågor som uppträdde på den inhägnade scenen. Med tiden kom allt fler besökande – även från andra sidan bron

– allt efter som ryktet spred sig. Kravet ökade på mer kända och etablerade artister, varvid de lokala dragspelarna trängdes undan. Vi befinner oss nu på 1950–talet och exempelvis

Carl-Gustav Lindstedt och Arne Källerud, samt en ung Lill-Babs, var sådana som uppträdde på ”Kul i backen”.

Även den tidens fria teatergrupper uppträdde och såväl grekiska dramer som buskis framfördes. När klubbhuset stod klart 1959/60 fanns det inte längre utrymme för scenen, varvid epoken ”Kul i backen” avslutades.

I och med detta var dock inte kulturverksamheten slut utan man startade exempelvis en boklåda och en läsecirkel.

Några år senare kom Häcken i kontakt med skådespelarna

Anders Lönnbro och Bodil Mårtensson samt författaren och skådespelaren Lasse Strömstedt. Dessa tre satte på Häckensborg upp en pjäs, som drog fulla hus under några kvällar. Detta innebar att Häcken kom att knyta framtida och varaktiga band till teaterverksamheten. Klubben skrev exempelvis en pjäs tillsammans med Götateatern.

Den framfördes först under Gothia Cup och spelades därefter upp på skolorna under hösten.

Den ena kontakten ledde automatiskt till nästa och

Häcken blev bekant med den numera avlidne Torsten

Näslund, mera bekant som Totta Näslund. Han var under

1970–talet aktiv inom Nationalteatern, vilket ledde till att Häcken också fick in en fot där. Även med sällskapet

Maneten, en organisation bestående av arkitekter och konstnärer, etablerades en kontakt.

När sällskapet Maneten tillsammans med Nationalteatern, sökte mer rymliga lokaler öppnade sig en möjlighet, när Pustervikshuset vid Rosenlundskanalen blev ledigt.

I samband med detta kontaktades även BK Häcken och tillfrågades om de var intresserade. Inom Häcken röstades det om intresse fanns, men några förhöll sig ganska skeptiska. Exempelvis föräldraföreningen hade farhågor om att det fanns en allt för klar politisk anknytning. Dessa lyckades dock övertygas om motsatsen och jarösterna blev i majoritet.

När Pustervikshuset öppnade i oktober 1978 uppträdde

även de nu avlidna storheterna Sonya Hedenbratt med

Sven Olssons trio på scen. En publik bestående av 700 personer deltog invigningskvällen. Tillsammans hade föreningarna

Sällskapet Maneten, Nationalteatern och BK

Häcken bildat bolaget Pustervik Kultur AB. En intention var att nå så många människor med olika intressen och

preferenser som möjligt. Inom bolaget drevs restaurangverksamhet med musikprogram och teaterföreställningar varje vecka. Även kulturfestivaler och konstutställningar erbjöds, ofta med internationell inriktning med deltagare från Latinamerika, Finland och Polen. Vid de tillfällena serverade restaurangen mat från dessa olika kulturer.

En pjäs som hette ”Bollen är rund” sattes upp och för att skådespelarna skulle förstå jargongen i ett fotbollslag, deltog de i Häckens olika träningsmatcher. Som synes fanns ambitionen att integrera den institutionella kulturen och idrotten. Fotbollspelarna fick sedan möjligheten att delta och kritisera trovärdigheten när pjäsen slutligen sattes upp.

Det kulturella utbud som erbjöds var således brett och

även filmvisningar samt ett bokförlag, som gav ut tre böcker rymdes inom verksamheten. I slutet av juni 1980 begärdes dock Pustervik Kultur AB i konkurs. När det stöd man hoppats på från kommunen uteblev, innebar det att man inte klarade verksamheten. Några månader innan konkursen ställdes alla betalningar in. Då hade

Häcken redan dragit sig ur. De hade inte fått den avkastning de initialt räknat med och insåg på ett ganska tidigt stadium varthän det barkade. Därmed upphörde BK Häckens samarbete med kulturetablissemangen.

Häcken och damfotbollen

Häcken är en av de större fotbollsklubbar i Göteborg som har både herr- och damlag. Hemmaplanen Häckensborg används av herrarna och damerna får hålla till godo med

Slättadamm. Åtminstone såg det ut så under sent 1990– tal när en undersökning om damfotboll genomfördes. Vi vet att damfotbollen har haft stark genomslagskraft under senare år men vi vet också att det gått relativt trögt med att ta sig dit. De båda lagen hade under 1990–talet ingen egentlig kontakt med varandra. Det hindrade dock inte

att när de kvinnliga spelarna vill se fotboll såg de inte på damfotboll utan valde att se på herrfotboll, berättas det.

Man tror att herrfotbollens längre historia kan vara en anledning till dess större popularitet. Det skulle innebära att en förändring är möjlig, vilket det också visat sig att det blivit. En av de kvinnliga spelarna säger: ”Det finns inget vidrigare alltså än att se på damfotboll”. Det är lätt att föreställa sig att med en sådan inställning, kan inte självförtroendet vara det allra bästa när det rör det egna sportutövandet.

Ändå påpekar hon att det egentligen inte är själva herrfotbollen som lockar, utan det är att titta på killarna. Tyvärr gäller inte samma inställning för de manliga spelarna.

De har inget intresse av att se på damfotboll för att titta på tjejer. En av dem säger att han hatar att se vuxna människor gråta, något som han hävdar sker på damfotbollsmatcherna.

Man frågar sig om han verkligen har upplevt detta, eller om det endast är något han tror förekommer.

För säkerhets skull tillägger han också aningen föraktfullt:

” Just det här med tjejer som skall använda fötterna, det går inte ihop”.

Vid den aktuella tiden var intresset för herrfotboll även så mycket större från media och sponsorer, vilket självklart hade stort inflytande. Det har blivit bättre efter de svenska damfotbollspelarnas framgångar i landslaget, kan vi konstatera.

På 1990–talet framkom det att herrarna såg på fotbollsspelandet som ett arbete, medan damerna betraktade det som en fritidssysselsättning. Inte så konstigt när herrfotbollen kunde inbringa stora pengar, vilket inte gällde för damfotbollen. Många upplevde också att det fanns en attityd som sade att tjejer som spelar fotboll är ”manhaftiga”, ett epitet som kanske inte upplevdes som tilltalande.

Många av tjejerna såg som sin dröm att få spela med killarna.

Denna dröm upplevdes dock som tämligen ouppnåe

lig. En av damspelarna konstaterar att ett sådant arrangemang nog skulle vara roligare för tjejerna än för killarna.

När det gäller förebilder inom fotbollen, visade det sig att damerna ofta har svenska förebilder och herrarna utländska.

Det var inte vanligt förekommande att någon hade en kvinnlig förebild. Här framkommer ett tydligt exempel på mannen som norm. På endast ca tio år har dock bilden nyanserats och även omkonstruerats. I dag är det vanligt att höra unga fotbollsspelande flickor uppge kvinnliga förebilder inom fotbollen. På 1990–talet framkommer det att de kvinnliga spelarna själva i allra högsta grad var medskyldiga när det gällde att visa en nedvärderande bild av damfotboll. Man kan fråga sig vad som då drev dem att idka sin sport. Var det som, tidigare nämnts, nöjet att titta på fotbollsspelande killar eller handlade det om ett genuint fotbollsintresse.

Såväl damspelarna som herrspelarna uppvisar en påfallande vidskepelse när det gäller att förbereda sig inför matcherna. Man fick exempelvis inte byta nummer på sin tröja då det betydde otur. Några av de kvinnliga spelarna berättar att de har vad de själva kallar vissa ”fixa idéer”. En sådan ”fix idé” kan vara att springa ut på planen på ett särskilt sätt, genom att böja lätt på knäna. Någon har ett speciellt smycke som absolut inte får tas av under spelet.

En annan har ett speciellt pannband med texten ”Helena

– the star”. Helena berättar att hon inledningsvis började använda pannbandet som ren provokation mot motståndarlaget.

De gånger hon glömt pannbandet har det alltid gått illa. Förutom pannbandet bär hon också två särskilda snoddar i håret, en gul och en svart som är Häckens färger.

Resultatet i matchen är avhängigt att snoddarna är placerade på rätt sida i håret.

I många stycken skiljer sig mellan herr- och damlag i sina beteenden, men när det gäller vidskepelse är förhållningssättet i stort sett det samma. Med tanke på att BK

Häcken ursprungligen bildades av såväl pojkar som flickor

1940, kan det förefalla besynnerligt att damlaget fann sig att vara i skuggan ännu in på 1990–talet. Manlig fotboll ses som normen och det är viktigt att lagen hålls isär och lokalerna samt planer ligger på skilda håll. Fortfarande är det inte särskilt vanligt att män och kvinnor deltar i samma fotbollsmatcher, vare sig i blandade lag eller i rena damlag mot herrlag. Åtminstone inte när spelarna kommer upp i vuxen ålder.

Så här, runt tio år senare kan vi dock konstatera att en hel del skett inom Häcken till kvinnornas fördel. I maj

2008 innehas två av de högsta posterna av kvinnor. Ordföranden för BK Häcken heter Sabine Söndergaard och är affärsjurist, gift och tvåbarnsmor. Hon berättar att hon är enda kvinnan bland sex män i styrelsen. Om en plats blir ledig är dock hennes önskan att den tillsätts av en kvinna.

På frågan om varför just hon har lyckats, understryker hon att det krävs en jämställd man i hemmet, vilket hon uppenbarligen har. Huvudansvaret hemma och chefsposten

är en helt omöjlig ekvation. Det är ett val man måste göra,

säger hon. Inte många kvinnor är beredda att offra åren med barnen för att nå toppen. Arbetsgivare är inte intresserade av att anställa en person som vill ha två år ledigt för att ägna åt varje barn och hon skulle själv inte anställa någon på de villkoren.

Även turneringsledaren för Gothia cup sedan årsskiftet

2008 är en kvinna. Hon heter Lena Rönnefors och berättar att hon har funnits med inom klubben sedan tonåren och började arbeta som projektledare vid tjugotre års ålder.

Även hon talar om ett val som måste göras för att nå dit man vill. Hon säger att även männen måste göra val, men att de dessutom har en tradition att luta sig mot, där det är mer accepterat att göra karriär.

Båda kvinnorna tror att det kommer att ta tid att uppnå jämställdhet inom idrotten. I ett internationellt perspektiv ligger dock Sverige lång framme, konstaterar de. Eftersom titlar och hierarkier är mer tydliga i andra länder möts kvinnorna med förvåning, berättar de, inte minst i en bransch som fotboll som anses som en utpräglat manlig sportsgren.

Kvinnoliv i Lundby

Ungdomstid

Att kvinnorna tillägnas ett särskilt kapitel men inte männen har två orsaker. Den kanske främsta anledningen är att det finns uppsatser som särskilt behandlar kvinnornas situation. En annan orsak är den utpräglat manliga miljön som varven utgjorde. Arbetet på varven gav visserligen hela familjers försörjning, men var samtidigt en renodlat manlig sfär. Berättelserna om varven är därför i huvudsak männens historia. Kvinnornas värld såg ut på ett annat sätt. För den som växte upp från flicka till kvinna under första delen av 1900–talet, rådde särskilda förutsättningar.

Om skolan, med därefter följande arbetsliv var en relativt likartad process för båda könen, socialiserades flickorna samtidigt in i den del av hemsfären som då enbart angick det egna könet. Arbetsuppgifterna var i allmänhet strikt åtskilda. Män och pojkar utförde sällan sysslor som ansågs tillhöra det kvinnliga området. Då var det vanligare att flickor och kvinnor gjorde sådant som räknades som karlgöra. Även om många kvinnor kom att lönearbeta under hela det vuxna livet, var inte den ursprungliga tanken att det skulle bli så. Detta framkommer tydligt i intervjuerna med kvinnor uppväxta i arbetarhem.

Både i skolan och i hemmen inleddes tidigt en inskolning, där kvinnoidealet var att gifta sig, få barn och bilda familj. Pojkarna hade trä- och medaljslöjd i skolan medan flickorna hade syslöjd och skolkök. I hemmen var det vanligtvis bara flickorna som hjälpte mamma i köket och med de husliga göromålen.

Övergången från barn till vuxen skedde vanligtvis i sam

band med konfirmationen. Det var en stor och viktig dag när man dessutom fick nya och mer vuxna kläder. De kvinnor som konfirmerades under tidsperioden 1921 till 1935 berättar att det under den tiden skedde en förändring från svarta skor och strumpor till vita. Den vita klänningen hade redan kommit i allmänt bruk men det kunde fortfarande variera när det gällde strumpor och skor. En kvinna som konfirmerades under den aktuella perioden berättar:

Vi var snyggt klädda. Vi hade vita, det var någon slags crépe i tyget med någon kasack, kasackklänning var det, och längden på kjolen var precis som den är i dag lite nedanför knäet. Och så hade vi då vita fina rosetter i huvudet med en tofs därbak. Och det var hur fint som helst, vita skor och… ja, kanske en svart lacksko du…

Som framgår kunde skon fortfarande få vara svart i början av 1930–talet men övergången från svart till vit klänning hade skett redan runt sekelskiftet. Seden med vit klänning vid konfirmationen hade tagits över från medelklassens unga flickor och sedan etablerats allmänt för att utplåna sociala rangskillnader. De intervjuade kvinnorna säger sig i dag inte minnas att konfirmationen innebar så mycket mer än att de fick nya kläder och tilläts vara ute lite längre på kvällarna. Att de dessutom betraktades som vuxna och därmed förväntades börja fundera på den egna försörjningen förefaller vara en självklarhet de inte finner anledning att kommentera.

Finklädda kvinnor på söndagspromenad i Keillers park, Ramberget. Foto från 1909. Lundby Hembygdsförening.

Lönearbete och hushåll

Det var vanligast, som tidigare nämnts, att flickorna började arbeta direkt efter skolan vid fjorton års ålder. Det första arbetet var då ofta barnpassning eller lättare arbete i familj. Eftersom lönerna var extremt låga vid sådana arbeten, säger flera av informanterna att de sedan sökte sig till fabriksarbete. I mitten av 1920–talet låg fabrikslönen i allmänhet på runt femton till arton kronor i veckan för en ung flicka. Som tidigare påpekats betalades kvinnor sämre

än män fast de utförde samma arbete. Kvinnornas låga löner berodde på att de sågs som en ”tilläggsarbetskraft”.

Den gifta kvinnan hade sin försörjning säkrad genom

mannen och den ogifta kvinnan hade ingen familj att försörja och behövde därför ingen hög lön. Som vi ser kopplades kvinnors produktivitet helt till mäns kapacitet, vilket kan förefalla synnerligen orättvist utifrån dagens synsätt.

För de intervjuade kvinnorna var det ett faktum och en självklarhet som de säger att man vanligtvis inte ifrågasatte på den tiden.

När de unga flickorna, liksom för övrigt även pojkarna, började arbeta, fick de mycket sällan behålla hela sin lön.

Det mesta lämnades till föräldrarna och det rörde sig, enligt informanterna, ofta om merparten: ”Jajamensan, ja, det fick man lämna, 15 kronor lämnade jag vet jag när jag tjänade 18 kronor då”. De pengar de fick behålla skulle

sedan räcka till nöjen och till kläder. Eftersom det var dyrt med färdigsydda kläder var det vanligare och betydligt billigare att köpa tyg och sy själv. Under 1920–talet blev klänningarna, mer eller mindre ett smalt rör, berättas det.

Det innebar att alla kvinnor, oavsett samhällsposition, kom att bära ungefär likadana kläder. För första gången i historien blev det möjligt att klä sig lika, oavsett samhällsställning.

Modet kom också att ha ett förhållandevis maskulint inslag och speglade inte i samma höga grad som tidigare de kvinnliga formerna. Samtidigt blev det också modernt med kort hår varvid det som tidigare kallades

”kvinnohuvudets naturliga prydnad” nu föll för saxen. Med tanken på att klädidealet under den aktuella tidsperioden blev mer androgynt och hamnade någonstans mellan flicka och pojke, var det heller inte så förvånande att kvinnor började bära långbyxor just då.

När kvinnorna tillfrågades om vilka framtidsplaner de haft som unga, säger de: ”Jo jag skulle gifta mig, det hade jag ju tänkt, och så skulle jag ha tre barn, men det blev det inte heller, ja gift blev jag ju förstås”. Det framgår att föräldrarna i arbetarfamiljer aldrig lade sig i flickornas val av

äktenskapspartner. För det mesta träffade de sin tillkommande i de sena tonåren men fick inte ta hem och presentera honom för föräldrarna förrän de sällskapat med honom en längre tid.

När de intervjuade kvinnorna i dag ser tillbaka på sina liv minns de att det var arbetsamt och med slit från morgon till kväll. De påpekar också att de inte hade så mycket att säga till om utan att det var mannen som bestämde.

Modersrollen betraktades närmast som helig under den aktuella perioden och kvinnornas värde bestämdes i stort av att hem och barn hölls i oklanderligt skick. Av berättelserna framgår, att ansvaret ofta kändes tungt att bära: ”Ja, ja. Det måste jag hålla med dig om att det var kvinnan som fick ta alltsammans, som fick bära lasset faktiskt”.

Det förekom att kvinnor även kunde ha någon form av arbete utanför hemmet som skulle förenas med hemarbetet.

I de intervjuer som gjorts med kolarbetare i Sannegårdshamnen framgår, att hustrurna mest var hemma, men det hände att de även bar ut tidningar på morgnarna. För dessa kvinnor, sägs det, var det omöjligt att ta emot bättre bemedlade personers tvätt i hemmen, något som annars förekom bland arbetarkvinnor. De hade fullt upp med makens ordentligt nedsmutsade kläder och i många fastigheter fanns det bara ett enda brygghus som alla hyresgäster gemensamt skulle använda. Det är lätt att föreställa sig att den som bar kolsäckar hela dagarna även bar med sig kol och smuts hem. De egna hustrurnas hårda arbete är också de före detta kolarbetarna väl medvetna om: ”Det var full arbetsdag med mat och barn. Det fanns ju inte mycket hjälpmedel eller bekvämt färdigt sen”. Den tid som här avses är 1940–tal.

Som framgår hade några kvinnor lönearbete utanför hemmet, men det ideala var hemmafrun. Kvinnorna säger att deras egna mammor också var hemmafruar och att de alltid fanns på plats när de kom hem från skolan. Av andra studier framgår det dock att många kvinnor hade någon form av lönearbete när barnen var i skolan på dagarna.

Varför detta så ofta förbises i minnesmaterialet kan bero på dels att de fanns på plats när den övriga familjen kom hem, dels att idealet hemmafru hölls högt. Att en riktig karl själv skulle kunna försörja sin familj var ett ideal som så starkt genomströmmade samhället att verkligheten fick träda tillbaka.

Man bör också ta i beaktande att de lönearbeten som stod till buds, varken var välbetalda eller särskilt attraktiva.

I valet mellan att stanna hemma med egna barn och eget hushåll eller att utföra ungefär samma sysslor hos andra, var självklart det första alternativet att föredra. Om det gick att hanka sig fram på en lön fanns det mycket att

vinna med det, inte minst om man ville anpassa sig till rådande samhällsideal. Ändå framgår det av de kvinnor som intervjuats, att förvärvsarbete, exempelvis på Rörstrands fabrik, inte var ett frivilligt val utan många gånger en nödvändighet för att familjerna skulle klara ekonomin.

Det framkommer i intervjuerna att många flickor fick barn innan de hunnit gifta sig. Detta kontrasterar starkt mot den borgerliga kvinnosynen i samhället under den aktuella perioden. I motsats till medelklassen uppfattades föräktenskapligt barnafödande inte alls som skamligt inom arbetarklassen. Vanligtvis bodde kvinnorna kvar i föräldrahemmet med sitt barn. Att sedan gifta sig var inget hinder, vare sig de gifte sig med barnafadern eller någon helt annan. En kvinna, född 1909 berättar följande:

Det var absolut ingen skam för det var väldigt många som fick barn, både i min ålder och långt innan mig också, som fick barn i förväg, dom bara hade barnen och det var väldigt ofta att man sa ja, den hade hon innan och den hade han innan och det var inte alls någon skam.

Som framgår av citatet kunde även män ha föräktenskapliga barn med sig in i ett äktenskap. Även om det inte gjordes så stor affär av att flickor i arbetarhem blev med barn, gjorde en lag som kom 1918, att män inte längre kunde svära sig fria från faderskap. När kvinnan nu kunde utpeka barnafadern under ed var han inte så benägen att begå mened. Som framgår av citatet ovan förekom det tydligen att barnafadern även kunde bli vårdnadshavare.

Man kan dock föreställa sig att det var hans mor eller möjligen syster som tog hand om barnet fram till dess han ingick äktenskap.

Att kvinnorna på 1930–talet inte ifrågasatte den hierarkiska ordningen mellan könen, får betraktas i ett histo

riskt perspektiv. Den kvinnliga rösträtten hade ganska nyss trätt i kraft och det är troligt att informanterna upplevde det som att ganska mycket ändå förbättrats angående jämställdheten. Om vi jämför med förhållandena under sent 1800–tal, hade ju också mycket förändrats till det bättre. I de instruktioner som riktar sig till husmor på det tidigare skildrade Räddningsinstitutet, framgick att hon helt var underställd maken som var föreståndare på hem- met. Husmodern på institutet skulle helst vara maka till föreståndaren och i sitt arbete hela tiden stå under hans

överinseende. Den lutherska ordningen som förespråkar att det är husbondens plikt att hålla hustru och barn i

”Herrans tukt och förmaning”, genomsyrade det dåtida samhället. Kvinnor och barn ansågs stå närmre naturen än vad männen gjorde. Vissa förändringar i samhället sågs med oblida ögon och ofta inverkade dessa indirekt på kvinnors situation. Exempelvis utpekades industrialismen som orsak till ungdomens förvildning, då den medfört en upplösning av familjen när även modern tvingats ut i förvärvsarbete.

Således beskylldes i förlängningen mödrarna som ansvariga för att sönerna hamnat snett i livet. Utifrån detta perspektiv – som ändå inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden – är det inte så svårt att förstå att 1930–talets kvinnor menade att de, trots allt, hade det bättre än tidigare generationers kvinnor. Dessutom måste vi motvilligt erkänna, att även idag på 2000–talet, händer det ibland i

Sverige att såväl vissa män som kvinnor stöder tanken på mäns överordning. Här handlar det om sega strukturer som det tar åtskilliga år, om inte århundraden att förändra.

Kvinnorna och facket

Även om industrialismen medförde att fler kvinnor bereddes inträde på arbetsmarknaden och i fabrikerna, skedde

det inte på exakt samma villkor som för männen. Som vi sett betalades de betydligt sämre och det framgår att vissa arbetsgivare anställde såväl minderåriga som kvinnor för att slippa betala högre löner. I Lundby var exempelvis många fackligt aktiva på de olika arbetsplatserna. Under

1930–talet var i stort sett varenda arbetare, män som kvinnor anslutna till Porslinsarbetarnas fackförening. Det framgår att det enbart var män som hade förtroendeuppdragen medan kvinnor inte var representerade, även om de deltog på mötena.

En av de manliga sagesmännen kan inte minnas att några kvinnor var förtroendeinvalda: ”Dom kanske inte hade några uppdrag då eller satt på några poster och så inte i fackföreningen, nä nä där fanns inga kvinnor inte”.

Ibland gjorde kvinnorna sina röster hörda, minns samme man, men på frågan om de var aktiva svarar han: ”Nä, det kan man inte säga inte. Jo, vi hade väl ett par stycken som var lite aggressiva, ja sa sin mening. Det var två stycken, om jag inte minns fel”.

Som framgår fanns det kvinnor som var intresserade av det fackliga arbetet, men därifrån till att väljas in i styrelser var steget långt. Istället uppfattades de som aggressiva och kanske till och med besvärliga, när de ville delta i det offentliga samtalet som av hävd dominerades av män.

Kamratföreningen Lundbyflickorna

Föreningsliv var dock inget främmande för kvinnorna i Lundby, om så i speciella former. Kamratföreningen Lundbyflickorna startades 1952. Målsättningen uppges vara att kvinnorna i Lundby skulle ta hand om och hjälpa varandra om så behövdes. Föreningen startades av den trettioåttaåriga

Lisa Sundberg. När det visade sig att intresset var större än hon någonsin förväntat sig, beslöt hon sig för att

ta hjälp av en väninna. En av de medlemmar som lockade till föreningen och som har följande att berätta:

1952 gick djungeltelegrafen att vi skulle samlas på

Institutsparken för att bilda en kamratförening, vi var

225 som svarade, som kom till Institutsparken, och vi fick knappt plats, och så var det en kompis till henne,

Signe Andersson, som hjälpte till att samla ihop oss.

De många kvinnor som kom till det första mötet minns, att det fanns ett stort behov av en förening som denna.

Man får förmoda att många kvinnor på den tiden var hemma med barn och saknade vuxna personer att umgås och utbyta tankar med. Inom föreningen beslutade man gemensamt att kravet för att bli medlem var att man fyllt trettiofem år och gått i någon av Lundbyskolorna. Dessa utgjordes av Rambergsskolan, Kyrkbyskolan, Hisingsstadsskolan,

Kvillebäcksskolan och Färjenässkolan. Däremot fanns det inga krav på att vara född i Lundby församling.

Det bestämdes att inga äkta män var välkomna, utom möjligtvis vid större fester. Det hände däremot att barnen var med på mötena.

Så småningom visade det sig att föreningen växte och blev allt för stor för att fungera som en sammanhållen helhet. Därför bildades, efter ett halvår en annan förening som fick namnet Hisingstadflickorna. Våren 1985 hade den föreningen så gott som upphört beroende på att medlemmarna blivit för gamla.

Det berättas att Kamratföreningen Lundbyflickorna den första tiden träffades i den tidigare nämnda Institutsparken med Lisa Sundberg som ordförande. Efter två år ersattes hon av en annan kvinna, Linnea Andersson och i samband med det bytte man lokal. Sedan kom föreningen att hålla till i den nya lokalen vid Bjurslättstorg tills de i slutet av 1960–talet flyttade till en lokal i Lundby cen

trum. När uppsatsen om Lundbyflickorna skrevs i mitten av 1980–talet, höll föreningen fortfarande till på den adressen.

Många föreningar av samma karaktär bildades vid ungefär samma tid som Kamratföreningen Lundbyflickor.

Man kan tala om en ”trend” när det gäller etablerandet av liknande föreningar för kvinnor. Om den här undersökta föreningen var den direkta startpunkten framkommer dock inte. Övriga föreningar kunde exempelvis heta, som tidigare nämnts, Hisingsstadsflickor, Lindholmsflickor, Lindholmsflickornas kamratförening och Eriksbergsfruar är andra exempel på liknande kvinnoföreningar.

Om föreningen Lindholmsflickor anses det att de höll sig för lite ”finare” än andra kvinnoföreningar. När det gäller föreningen Hisingstadsflickor som splittrats från tidigare

Kamratföreningen Lundbyflickorna, existerar inga klasskillandet eller oenigheter, menar en annan tillfrågad kvinna: ”Nej, nej, nej, inte alls, dom fick inte sätta sig på sina höga bara. Nej dom har i alla tider varit väldigt kamratliga”.

Med uttalandet att inte ”sätta sig på sina höga”, kan man tolka det som att de ursprungligen tillhört samma förening och därför inte hierarkiskt stod högre i rang, kanske till och med snarare en aning lägre.

Klassmässigt kunde medlemmarna i de flesta fall kategoriseras som arbetare. Deras fäder hade i regel arbetat inom varvsindustrin och några hade varit timmermän.

De egna männen var eller hade vanligtvis varit varvs- eller industriarbetare. Bland medlemmarna själva hade affärsbiträde och industriarbete varit de vanligaste inkomstkällorna.

De olika aktiviteter föreningarna bedrev kunde exempelvis vara lotterier där avkastningen gick till årliga utflykter.

Dessa utflykter kunde sträcka sig över två dagar och resorna gick exempelvis till Bengtsfors, Gränna och

Sala. Förutom till utflykter kunde insamlade pengar gå till blommor och presenter till sjuka medlemmar eller till

den årliga stora julfesten. Andra mottagare av ekonomiska medel kunde vara Cancerfonden, Nykter ungdom eller diakonins Bräcke Östergård på Hisingen. Det berättas också att Kamratföreningen Lundbyflickorna hade en egen sångkör och att även allsångsmöten anordnades. Vid dessa tillfällen brukade repertoaren huvudsakligen utgöras av sånger av Evert Taube, Lasse Dahlkvist och Tore Skogman men även av mer moderna och internationella inslag som

Elvis Presley.

Hur det kunde gestalta sig på ett möte i början av maj

1985, skildras här nedan. De inbjudna välkomnas till en stor ljus lokal i Lundbycentrum där stolar och bord arrangerats i långa rader. Borden är dukade med blommor som senare skall lottas ut samt dignande fat med kakor och bullar som medlemmarna själva bakat. Kassören som sitter vid ingången säljer kaffebiljetter för fem kronor.

Mötet öppnas av ordföranden som läser upp meddelanden från förra mötet samt redogör för hur mycket pengar man lyckats samla in och vem som skänkt vad. Därefter informerar sekreteraren om vilka eventuella utflykter som finns på agendan varefter kaffe med dopp intas. När detta är gjort startar två eller fler lotterier och det visar sig att alla köper minst fem lotter var och nästan alla vinner något av de skänkta handarbetena och konserverna. Sist lottas de överblivna kakor ut och den som nedtecknat denna skildring skriver att hon själv lyckades vinna två fulla fat.

Allra sist tar Lundbyflickorna plats på scenen och framförde en egen föreningssång som de sjöng till melodin,

”Flickorna i Småland”.

Vi Lundbyflickor samlas här till en fest

Och glädjen här vi bjuder hit till oss en hedersgäst

Vi skall knyta samman våra vänskapsband

I vår kamratförening gå vi alla hand i hand

Refr. Ty vi är flickorna från Rambergsskolan, Kyrkbyn,

Hisingstad

Vi önskar att vår kväll skall bli trevlig och glad

Vi är alla välkomna, sätt nu fart på stämningen

Ty med glatt humör, ja de är de, som susen gör.

Den person som här skildrar tillfället, säger att hon upplevde det som om sången på ett utpräglat sätt avspeglade hela den goda sammanhållningen och atmosfären i föreningen.

Medlemmarna hade gemensamma upplevelser av att bo och växa upp på Hisingen. Dessa minnen gav underlag till många och långa samtal inom föreningen. Lundbyflickorna var också ända fram till 1984 medlemmar i Hembygdsförbundet.

De valde dock att gå ur på grund av en allmän uppfattning att frågorna inte tillräckligt rörde den egna hembygden. En kvinna motiverar utträdet som följande:

Vi var ju med i Hembygdsförbundet också men flickorna tyckte inte att det var så skojigt för det handlade inte så mycket om Hisingen, så där har vi gått ur.

Den starka lokalkänslan rörande Hisingen och kanske företrädesvis

Lundby speglas i föreningssången ovan. Man hade ingen egentlig kontakt med andra liknande kvinnoföreningar, men hade däremot emellanåt påhälsning av föreningen Lundbypojkar som spelade och underhöll med gamla välkända låtar. Det kan vara intressant att notera att de egna männen inte var välkomna som makar, men däremot, som framgår, om de tillhörde föreningen Lundbypojkar.

Eftersom många medlemmar ursprungligen varit skolkamrater och tidigare nära vänner blev det naturligt att man fortsatte umgås också utanför föreningen. Det berät

tas att kvinnorna brukade träffa varandra i affären och även på andra samlingsställen som biblioteket eller i parkerna.

Vanligtvis räckte inte de fastställda mötena till när man skulle planera tillställningar, vilket gjorde att samverkan

även krävdes på annan fritid. Detta innebar att kvinnorna lärde känna varandra väl även i de fall de inte känt till varandra innan.

Det framgår att 1960–talet blev ett omvandlingsskede för Lundbyflickornas kamratförening. När medlemsantalet stagnerade i andra stadsdelsföreningar, minskade den till och med kraftigt hos Lundbyflickorna. Liksom det framkommit i många andra undersökningar var det vanligt att många kvinnor vid denna tidpunkt sökte sig ut till förvärvslivet. Den kommunala barnomsorgen som infördes underlättade utträde i arbetslivet för många kvinnor, på ett helt annat sätt än för föregående generationer. Efterfrågan på kvinnlig arbetskraft ökade också under samma tid. Det gällde då särskilt inom sjuk- och socialvård som byggdes ut under den aktuella perioden. Medlemmarna själva skyllde också problem med nyrekrytering på att unga kvinnor nu hade andra intressen än vad de haft. En kvinna antydde att de yngre inte vill göra något och därför inte ville ta sig tid utan prioriterade annat, som exempelvis TVtittande.

Kraven för att få vara medlem hade vid 1980–talet mitt inte förändrats sedan 50–talet. Man skulle ha fyllt trettiofem och gått i någon av skolorna i Lundby. Förutom sviktande nyrekrytering hade några även lämnat föreningen under de senare åren. Detta förfarande betraktades som ovanligt, men inträffade ändå beroende på sjukdom eller hög ålder. Medlemmarna kände sig därför modstulna och såg inget framtidshopp för föreningen.

Vid undersökningens genomförande var snittåldern hög och låg på sjuttio till sjuttiofem år. Inga trettiofemåriga medlemmar fanns längre, den yngsta medlemmen visade

sig vara fyrtiofem år. Trots att genomsnittsåldern hade stigit markant sedan starten och medlemsantalet sjunkit från

225 till sjuttiofem medlemmar, försökte föreningen i möjligaste mån bibehålla aktivitetsutbudet. Kvinnorna träffades regelbundet en gång i månaden och då anordnades bingo och lotteri. Allsång utövades fortfarande och föreningen Lundbypojkarna kom fortfarande på besök och underhöll med sina välkända låtar. Av de insamlade pengarna gick en del till den årliga resan men den största delen till föreningens medlemmar. Många av dem befann sig på sjukhus där de förärades med den sedvanliga blomman som uppmuntran.

Vid förfrågan framkom, att medlemskap även i andra föreningar inte var ovanligt bland Lundbyflickorna. Det kunde handla om pensionärsföreningar eller Kyrkans sånggrupp och en informant berättar: ”Många av flickorna är med i Kyrkbyns sånggrupp. Vi sjunger på sjukhus och begravningar”.

Andra föreningar i området som kvinnorna tillhörde var exempelvis Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Vänstern, har som framkommit, alltid haft ett mycket starkt fäste i Lundby.

Frälsningsarméns hemförbund

En annan kvinnoförening som studerades i Lundby under mitten av 1980–talet, var Frälsningsarméns hemförbund.

Föreningen etablerades i Lundby på 1940–talet och var från början ett litet förbund. Den första kvinnoföreningen, d.v.s. hemförbundet, grundades i Sverige 1926.

Frälsningsarmén kom från England till Sverige och startade i Göteborg i februari 1883. Den här gjorda undersökningen behandlar åren från 1940 och in i 1950–talet.

Enligt de intervjuade medlemmarna, bestod föreningen

under 1940–talet endast av ett trettiotal medlemmar. Anledningen till det, menar de, berodde till stor del på att

Hemförbundet var en så pass ny företeelse och att möjligheten att göra reklam inte var lika omfattande som den senare blev. I början utgjordes medlemmarna, förutom av ett fåtal äldre, av kvinnor mellan trettio och fyrtio år. De var vid den tiden hemmafruar efter att tidigare ha arbetat som exempelvis affärs- eller hembiträden. Själva kategoriserade sig kvinnorna som arbetarklass eftersom de kom från arbetarmiljöer och de män de var gifta med vanligtvis arbetade i produktionen på ställen som SKF, Volvo eller

Götaverken. Några av dem hade även sedan barnen vuxit upp börjat arbeta som exempelvis städerska på Volvo, fabriksarbetare på Göteborgs Bult eller som brevbärare. Deras mödrar däremot hade aldrig gått ut förvärvsarbete efter småbarnsåren med hemarbete.

Ett möte bland Frälsningsarméns kvinnor i lokalen på

Herkulesgatan kunde se ut som följer. Kvinnorna träffades varje måndag mellan klockan 13.00 och 15.00. Sedan följde ett program utifrån ett fastställt tredelat schema som ser likadant ut över hela världen. Innehållet bestämdes emellertid av kårledaren, som för tiden för mötet samtidigt var Hemförbundsledare. Hon började med att hälsa de närvarande medlemmarna välkomna till mötet, varefter den första halvtimmen ägnades åt sång samt åt förböner för sjuka och för andra hemförbund. Därtill anmäldes hälsningar från icke närvarande medlemmar som av olika skäl inte kunde delta. Därefter följde en kafferast på ungefär en halvtimme som vanligtvis avslutades med att en gäst talade. Uppsatsförfattarna berättar att dessa tal inte nödvändigtvis behövde vara religiöst färgade. Det visade sig att exempelvis representanter för polisen eller olika hälsokostbutiker kunde komma och besöka hemförbundet.

Frälsningsarméns täta kontakt med det omgivande profana samhället bekräftas även i andra sammanhang. Det

Frälsningsarméns lokaler låg initialt vid Herkulessgatan (se foto sidan 55). Numera finns lokalerna vid Kvilletorget.

berättas exempelvis, att människor under de aktuella åren kvinna berättar exempelvis: ”Vi träffas och så dricker vi i mitten av 1980–talet ofta besökte Frälsningsarméns lo-kaffe och Rut spelar och så sjunger vi Barnatro och sådär”. kaler vid Kvilletorget för att äta för en billig pennig eller Uppsatsförfattaren menar att den varma och välkomdricka kaffe. Många av dessa personer hade ingen annan nande stämningen i lokalen gjorde att många ensamma anknytning till Frälsningsarmén. Så småningom kom per-människor gick dit för att få känna gemenskap och komma sonerna i lokalen att lära känna varandra i någon grad. En i kontakt med andra. Många av de yngre kvinnorna i kvin

noföreningen hade sina barn med på mötena. Den barnpassning som ursprungligen planerats var uppenbart bristfällig i Lundbyföreningen. Barnen uppfattades inte som störande eftersom de vanligtvis hade penna och papper med och satt och ritade under mötena: ”De var med ända tills de började skolan... de satt som tända ljus”.

Denna tidiga inskolning i Frälsningsarmén visade sig leda till medlemskap som vuxna. Vissa av de intervjuade kvinnorna berättade att de kom i kontakt med Hemförbundet, just därför att de följde med sina mödrar som barn. Under mötena hade kvinnorna i allmänhet handarbeten med, som sedan, på samma sätt som hos de tidigare skildrade Lundbyflickorna, lottades ut. Övriga gåvor som tillfördes kåren skänktes antingen bort eller såldes vid de större försäljningarna som ägde rum, en på våren och en på hösten. Under sommarhalvåret gjordes ofta utflykter och då företrädesvis till Arendal där Frälsningsarmén

ägde en fastighet.

Som tidigare nämnts var det inte ovanligt att kvinnorna rekryterades till Hemförbundet genom att de följt med sina mödrar som barn. Andra rekryteringsvägar kunde vara väninnor eller släktingar. Det var inte ovanligt att fler kvinnor ur samma släkt var medlemmar. Samtliga intervjuade kvinnor kom från hem som på ett eller annat sätt varit religiöst präglade. Det kunde vara Missionsförbundet eller

Pingströrelsen och det var vanligtvis mödrarna som var aktiva. I vissa fall ställde sig fäderna till och med direkt avvisande.

Det visade sig också att ingen av de intervjuade kvinnornas makar var aktiva inom Frälsningsarmén. Att fruarna var aktiva hade de oftast inget emot. De kunde ibland följa med på festerna som hölls, men var för övrigt mer intresserade av exempelvis idrott.

Det berättas att föreningen drogs med ekonomiska problem och att lokalerna var slitna och dragiga på vintern.

Ibland hölls mötena i kvinnornas hem istället. Den goda sammanhållningen i föreningen betraktas dock som en viktig drivfjäder. Trots dåliga lokaler kunde det ibland ända vara trivsamt säger en informant: ”På vintern var det dragigt och kallt, fastän de eldade ju med vanlig kamin, men det var hemtrevligt på något vis”.

Många såg möjligheten att komma hemifrån några timmar som något positivt och en kvinna säger. ”Jag tyckte alltid att det var en skön avkoppling, att slippa ha en karl med sig vart man gick”. Anledningen till att kvinnorna valde just hemförbundet, förutom den goda kvinnogemenskapen kanske berodde på de kristna värderingar som de inte fann inom andra kvinnoföreningar.

Om vi går fram till 1960–talet och vidare till 1980–tal ser vi att ungefär samma omvandlig skedde inom hemförbundet som inom föreningen Lundbyflickorna. Medlemsantalet sjönk under 1960–talet eftersom nyrekrytering av yngre kvinnor avstannade. Också i hemförbundet, blev det en förskjutning i åldersstrukturen, vilket förklaras av kvinnorna:

Det var ju när barnen hade växt upp… då började de arbeta, när barnen var något så stora. Då kom inga unga.

Det var på 60–talet så där. Det var inte många fruar som var hemma.

Utbyggd barnomsorg och positivt konjunkturläge gjorde, som tidigare behandlats, att arbetsmarknaden öppnade sig avsevärt för kvinnor. Andra intressen, som exempelvis idrott visade sig också ta en allt större plats i unga kvinnors liv, påpekas av de intervjuade kvinnorna. Vid 1980– talets mitt hade medlemsantalet åter ökat. Genomsnittsåldern var hög då de flesta kvinnorna var mellan sextio och åttio år. Uppgången förklarar kvinnorna själva med att två kårer slagits ihop samt att allt fler äldre kvinnor

sökt sig till hemförbundet. Det sistnämnda stämmer väl med att många äldre och friskare kvinnor började söka sig till offentligheten och föreningslivet under 1980–talet.

Vissa fick ett ökat utrymme för sig själva när de blev änkor och en kvinna säger: ”Min man hade just dött det

året, så jag var alldeles ensam och kunde rå mig själv. Då kom jag hit och jag trivdes med en gång”. Fortfarande rekryteras medlemmarna från arbetarklassen.

Inte mycket tycks ha förändrats inom hemförbundet sedan 1950–talet. Mötena ser i stort sett likadana ut som de gjorde då, framgår av de intervjuer som gjordes i mit

ten av 1980–talet. Lokalerna hade möjligen blivit bättre.

Den goda gemenskapen som ansågs genomsyra föreningen sågs som något mycket positivt och inte önskvärt att förändra.

Eftersom många ensamma, äldre kvinnor deltog i föreningslivet blev hemförbundet ett ”andningshål”, när det omgivande samhället upplevdes som allt mer rörligt och svårgreppbart. Vissa smärre negativa påpekande finns, som att vissa medlemmar är allt för passiva. I stort verkar det dock vara som en äldre kvinna uttryckte det: ”Vi trivs så bra, det kan inte vara bättre”. Som framgår gör hon sig till taleskvinna för hela föreningen genom detta uttalande.

Stadsdelar och boende

Lundby kyrkby

Byn låg under Storskiftet på 1700–talet på ungefär samma plats som den nuvarande låg när den studerades under tidigt 1970–tal och som den fortfarande ligger idag. På

1700–talet bestod byn av nitton hemman fördelade på trettiofem gårdsbruk. Dessa manbyggnader var i regel timrade och innehöll stuga, kammare och kök. När Laga skiftet genomfördes mellan åren 1829 och 1836 hade antalet gårdsbruk ökat med tjugotvå stycken. År 1830 vid skiftet beordrades tjugo gårdar att flytta ut. De utflyttade gårdarna har sedan i vissa fall fått ge namn åt stadsdelar som Sannegården, Brämaregården och Biskopsgården. Vi

återfinner dock fortfarande Putsegården från 1700–talet strax bortanför Lundby gamla kyrka. Därifrån kan man följa den bevarade bygatan mot söder.

Under 1800–talet och i takt med att byggnationen

ökade efter älvstranden, huvudsakligen beroende på industriernas etablering, började allt fler småhus utan anknytning till jordbruk byggas i Lundby. Även skolor, butiker och lokaler för hantverk uppfördes under den aktuella perioden. De bostadshus som byggdes var huvudsakligen av två slag, enklare arbetarbostäder samt en mer påkostad bostadstyp av villakaraktär.

När Lundby socken inkorporerades med Göteborg

1906 bestod kyrkbyn av tretton bondgårdar och ett trettiotal bostadshus. På 1930–talet började jordbruken successivt läggas ner, varvid själva betingelserna för byns existens

ändrades. Nu inleddes radikala förändringar av bebyggelsestrukturen i Lundby och hyreshus uppfördes

såväl öster som väster om byn. Under 1950- och 1960– talen kom flera av de äldre husen i bykärnan att rivas. Detta var helt i linje med vad som skedde i övriga samhället vid den aktuella perioden. Vi kan se samma fenomen i resten av Göteborg liksom i landet i stort.

Det berättas att flertalet av jordbruksfastigheterna i

Lundby hade gått i släkten under många generationer. Vid en undersökning i början av 1970–talet bestod hushållen i snitt av tre personer. Genomsnittsåldern var påfallande hög med ca 25 % pensionärer och det bodde då endast två yngre barn i de forna jordbruksfastigheterna. Det framkom

även att yrkesstrukturen påtagligt förändrats i jämförelse med hur det såg ut fyrtio år tidigare. Då bodde det mest bönder, fabriksarbetare, hantverkare, handlare och personer som var verksamma inom sjöfarten i området.

Vid sjuttiotalets början fanns inga verksamma bönder kvar och heller inga handlare. Däremot återfanns ett flertal småföretagare och lägre tjänstemän. De arbetare som bodde i området var i många fall anställda vid Volvo, inte oväntat eftersom företaget var en av de större arbetsplatserna och dessutom låg på bekvämt avstånd. Det gällde inte minst den del av fabriken som då liksom nu har sina fabrikslokaler i själva Lundby.

Personer som bott länge i området och intervjuades i början av 1970–talet, sa att åtskilligt hade förändrats sedan det fanns jordbruk i Lundby. En informant säger exempelvis:

Nu känner vi inte grannarna ens. Förr umgicks vi mycket på kalas och födelsedagsbjudningar här i byn.

Gamla landsvägen genom Lundby kyrkby. Fotot troligtvis från 30-talet. Lundby hembygdsförening.

Det var på den tiden, då det var jordbruk i Lundby. hälsade på varandra när man möttes, men inte mer. De

Grannarna hjälpte varandra. De lånade redskap av var-flesta menade dock att de trivdes bra i Lundby och att det andra. fortfarande kunde betraktas som en ren idyll. Det var lugnt och fridfullt och man stördes inte av grannarna, även om

I intervjuerna vid 1980–talets mitt framkom det att man villorna ligger tätt. En del hade särskilda funderingar när möjligen visste vad närmaste grannen hette och att man det gällde det egna boendet. Några oroade sig exempelvis

Det mesta av bebyggelsen i det forna Lundby kyrkby finns idag bevarad. Husen är varsamt renoverade och området har behållit mycket av sin gamla karaktär. I huset längst ner till vänster huserar idag Lundby hembygdsförening och delar av Varvshistoriska föreningen.

för att vägar och gator skulle breddas så att det skulle inkräkta på deras tomter och byggnader. Alla var dock överens om att ifall de skulle tvingas flytta, var det nödvändigt att de fick bo kvar på Hisingen och inte tvingades flytta

över älven. Några ville renovera sina bostäder eftersom de började bli omoderna, andra ville flytta för att lägenheterna var för stora och svårskötta. Vissa hade redan flyttat till moderna lägenheter i området. Som exempel kan nämnas ett äldre syskonpar som just flyttat från sin omoderna villa i Lundby och sa: ”Huset är till salu, om stan vill köpa det. Vi har flyttat till en modern lägenhet på Eketrägatan, då vi är pensionärer och vill ha det lättskött”.

Det förefaller som att de allra flesta var nöjda med sin boendesituation och trivdes bra i Lundby kyrkby. En man uttryckte angående sin och partnerns framtida önskemål:

”Vår högsta önskan är att få bo kvar i byn, så länge vi lever”. Eftersom detta önskemål uttalades av en äldre person för mer än trettiofem år sedan, får vi hoppas att det också blev så att de tilläts uppleva sina sista år i Lundby.

Brämaregården

I Brämaregårdens församling på Hisingen återfinns två kvarter med landshövdingehus vid Västra Stilletorpsvägen.

De två kvarteren går under benämningen Harven och Plogen och studerades i en undersökning som gjordes i början av 1980–talet. Följaktligen har mycket hunnit hända i det aktuella området sedan dess, men här skildrades den tidsanda som rådde under den aktuella undersökningsperioden. Dessa båda bostadskvarter byggdes på 1930–talet och hade i mitten av 1980–talet, genomgått varsin grundlig renovering. I kvarteret Harven företogs renoveringen åren

1974/1975 och i kvarteret Plogen 1982. Det senare kvarteret var således helt nyrenoverat vid tiden för studien.

Det berättas att på den mark intill Ramberget där bostäderna uppfördes, hade det tidigare endast funnits ängsoch

åkermark. Den närmaste bebyggelsen mot norr bestod av villor från 1900–talets början. Dessa kom sedan att rivas under 1940–talet. Mot väster låg och ligger Rambergsstaden som etablerades mellan åren 1916 och 1919 och fortfarande existerar om än delvis i ny och modernare tappning. I nordost återfinns Brämaregården som även den genomgått förändringar under årens gång.

Vad som i huvudsak skiljer de båda kvarteren är boendeformen.

De fem husen som utgör kvarteret Harven byggdes

1933 och uppläts från första början som hyresrätter och var så fortfarande i början av 1980–talet. Kvarteret

Plogen med sina tre hus byggdes tre år senare och var hela tiden avsett som bostadsrättsförening samt fick namnet

Bostadsföreningen 2-rumsstandard no2. Som en förklaring till det en aning besynnerliga namnet visar det sig att föreningen no1 hade startats några år tidigare i nybyggda bostadshus i Masthugget. De båda föreningarna har under

årens lopp haft en viss kontakt men kontakttillfällena har successivt blivit allt färre. Det sägs dessutom att det ursprungligen var menat att ytterligare två föreningar skulle ha bildats, men att detta aldrig kom till stånd.

Att kvarteret Harven i huvudsak bestod av ettor medan

Plogen innehöll tvåor, förklaras med att det just under

åren mellan byggnationerna inträffade en brytningstid gällande allmän bostadsstandard. Efter renoveringarna har husen fått mer varierande planlösningar och lägenheterna innehåller olika rumsfördelningar där även trerummare förekommer.

Det framkommer att husen i initialskedet i huvudsak befolkades av en homogen grupp bestående av varvsarbetare och att det gällde i både Plogen och Harven. I början av 1980–talet var de inte samma utpräglade arbetarkvarter eftersom tjänstemän och arbetare från Volvo utgjorde de

huvudsakliga boendekategorierna, men det fanns även boende från andra yrkesgrupper.

Umgänget mellan de boende var under 1980–talet mer utpräglat i Harven, vilket i viss mån kan förefalla märkligt eftersom Plogen som bostadsrättsförening borde skapa ett gemensamt intresse för de boende. Att det inte såg ut så kan möjligen förklaras med att det bodde fler barnfamiljer i Harven och att dessa träffats på lekplatsen, där de etablerat kontakter. Ett viss negativ kritik mot ägarna

Göteborgshem kan naturligtvis även det ge anledning till ett kollektivt missnöje som fungerar förenande. Även om en del klagade på Göteborgshems skötsel av fastigheterna, menade andra att tillfälliga fel vanligtvis åtgärdades omedelbart.

En av de tillfrågade informanterna påpekade att tomma utrymmen i exempelvis källare utnyttjades dåligt:

Jag tycker framförallt dom utrymmen som huset har och som vi, de facto, ju mer än väl betalar för, så är det ju, vad skall man säga, som vi inte har tillgång till, trots att det skulle kunna ställas in bordtennisbord, man skulle lätt, rolla väggarna, så skulle det se lite trevligare ut /.../ eller man skulle kunna ha ett ordentligt skojutrymme, att ha så att lite mer vuxna ungar, skulle kunna när det regnar, vara inne och i princip leka och föra bus utan att det behövde störa under dagtid.

I kvarteret Plogen skedde det under mitten av 1980–talet en tydlig generationsväxling. De äldre, som bott i husen sedan deras tillkomst, höll på att försvinna och yngre flyttade in. Detta innebar naturligtvis att folk inte längre kände varandra som tidigare vilket gav upphov till färre grannkontakter.

När kvarteret Harven genomgick en renovering några år tidigare, innebar det en omvälvande generationsväxling.

Eftersom många av de äldre inte orkade med att bo evakuerade under ombyggnadstiden, valde de att

flytta någon annanstans. Detta är ett bekant fenomen och ett tydligt sådant exempel är restaureringarna i stadsdelen

Sandarna under 1980–talet. För många av de äldre hyresgästerna där, hade det katastrofala följder och ledde till och med till dödsfall. Många av hyresgästerna hade flyttat in när husen var nybyggda och hade sedan bott kvar under alla år. Eftersom de åldrats avsevärt under åren hade de inte orkat med den påfrestning en omfattande renovering innebar. Samma sak hade gällt i kvarteret Harven.

Att inte lika många valt att lämna kvarteret Plogen vid renoveringen kan möjligen förklaras av att de boende hade större inflytande eftersom de ägde bostäderna och kunde påverka renoveringarna. Därför kunde de i mer utökad omfattning bo kvar under ombyggnadsperioden och lösa omflyttningsfrågorna mer individuellt.

De boende verkade i gemen trivas i området under

1980–talet och i de fall de flyttade berodde det vanligtvis på ändrade arbetsförhållanden. Några barnfamiljer hade

även flyttat inom området för att kunna bo närmre lekplatserna.

När det gällde kvarteret Plogen berättades det att gemensamma dagar för gårdsskötsel hade anordnats av arrangörer i bostadsrättsföreningen. Inte sällan hade det slutat med att arrangörerna själva fått utföra arbetet. Även andra gemensamhetsaktiviteter hade föreslagits men sällan lett till handling. Det förklarades med bristande engagemang, avsaknad av lokal att vistas i eller knappt om tid. En av de tillfrågade uttryckte dock vad han tyckte var den huvudsakliga anledningen:

Det är snarast brist på initiativ, än brist på lämplig lokal, för finns viljan så går ju allt att lösa, det är inga som kommit på idén, det finns väl, jag skulle föreställa mig att det finns gemensamma intressen, det borde finnas mycket som folk har gemensamt, som gör att man

kanske just bor här också, speciellt kanske många äldre, föreställer jag mig, har ganska mycket tid.

Att engagemang saknades och att folk inte umgicks som de gjort tidigare, förklarades av vissa med att TV:n fått en så pass betydande plats i hemmen. Andra menade att homogeniseringen i området gjorde att människor inte vågade släppa in nya människor i sina liv. En informant tror exempelvis att blandade grupper av människor skulle verka vitaliserande:

Jag tror inte man skall plocka in mängder utav turkar i ett hus, som då umgås med sig själva, eller pensionärer som kanske inte har förståelse för att ett barn gråter eller att en hund skäller eller någonting. Jag tror på blandade grejer, jag. Jag tror att vi skall umgås naturligt med varandra. Det spelar ingen roll, det finns ungar som är äldre än pensionärer och det finns pensionärer som är yngre än de yngsta är.

Detta är tankar och frågor som sedan fortsatte att dryftas under åren och ofta togs upp till debatt. Som bekant har inte så mycket förändrats på den punkten sedan 1980– talet.

En bidragande orsak till trivseln i området, menade många var närheten till naturen på Ramberget. Man kallade gärna sitt bostadsområde för Ramberget och påpekade att berget också är ett riktmärke som alla göteborgare känner väl till. På den västra sidan av Ramberget längst Hallegatan som följer berget, ligger fortfarande idag ett antal små bostadshus från förra sekelskiftet. På sluttningen ligger även stora villor i trädgårdar. Bland dem finns även, den nu rivna porslinsfabrikens, eleganta disponentvilla.

Längst ner ligger Brämaregårdens kyrka från 1920–talet och ritad av Masthuggskyrkans arkitekt, Sigfrid Ericsson.

Nya småskaliga hus har även byggts i kvarteret under 1980– talet.

Lindholmen

De bostadsområden som hittills beskrivits kan inte inräknas i det område som utgör den egentliga kärnan av vad som i dag kallas Norra Älvstranden. Det kan däremot de stadsdelar som nu följer. Lindholmen var ursprungligen en ö med två berg, Slottsberget och ”Skaddeberget” eller Skatberget och omflutet av Lella-kvilla och Stora-kvilla i norr och Göta älv i söder. Det berättas att det låg en större gård och ett varv på ön och att det där byggdes skepp för bland annat svenska flottan. År 1844 köptes öns gamla lastageplats av göteborgaren T.V. Tranchell och ett varv byggdes och igångsattes. Vid slutet av 1800–talet hade varvet i perioder mer än 1 000 anställda och blev därmed en av

Göteborgs största industrier och arbetsplatser.

Varvet Alex Keillers & Co, i folkmun ”Keillers” grundades

1841 av Alexander Keiller d.ä. och låg ursprungligen vid Badhusgatan på andra sidan älven. Företaget växte emellertid och behövde ökat utrymme varvid området vid

Lundbyvass inköptes 1855. Åren 1868 till 1869 flyttades den del som utgjorde varvsverksamheten över älven till fyllet i Lundbyvass och blev med tiden Götaverken. Annan verksamhet blev kvar på den södra sidan av älven.

Det berättas att sonen James Keiller som övertog varvet efter fadern hade ett speciellt fritidsintresse. Det var astronomi, vilket avspeglar sig i namnen på de omkringliggande gatorna i varvsområdet på Norra Älvstranden. Här finner vi därför idag gator med namn som Polstjärnegatan, Ceresgatan och Plejadgatan som några exempel.

Många av arbetarna som bodde på fastlandssidan, upplevde att det var lång resväg till varvet. För att råda bot på

Arbetaregatan på Lindholmen, foto från 1930-talet. Göteborgs Stadsmuseum.

detta bestämde de sig för att bygga och bosätta sig ute på

Hisingen. Varvet tilldelade arbetarna mark och sedan gick familjerna ihop och byggde sina bostäder. Lindholmen och

Slottsberget är idag de enda bevarade bostadsområdena i anslutning till de ursprungliga varvsmiljöerna.

På Lindholmens torg bedrevs livlig kommers in på

1950–talet. Därefter började området successivt avfolkas varvid torghandeln flyttades till Kvilletorget, där man bedrivit torghandel ända sedan 1924. Husen på Lindholmen började så smått förfalla och under många år var de hemvist för bland annat uteliggare. Därefter började ungdomar flytta in i husen och renoverade dem efter bästa förmåga. Detta var under 1970–talet och förenligt med tidens anda. Man kan också gott föreställa sig att hyrorna var låga och i en nivå vad exempelvis studenter förmådde, eller var villiga att betala.

I dag finner vi en bevarad och upprustad trähusmiljö på Lindholmen. Husen med små trädgårdar och staket har därefter kompletterats med nya hus som är anpassade till den ursprungliga bebyggelsen.

På Lindholmen återfinner vi också biografen Aftonstjärnan som omnämns av många som växt upp i området.

Denna lokal har en lång och intressant historia. Idag fungerar den som teater och är pietetsfullt renoverad. I många år förde dock Aftonstjärnan en tynande tillvaro.

Det berättas att huset ursprungligen byggdes av ungdomar

år 1891. Efter en ödesdiger brand byggdes huset återigen upp 1903, med drag av landshövdingehus och med ett hörntorn över entrén. Aftonstjärnan har använts bland annat för boxningsträning och kurslokal för maskinskrivning.

Här startades också två fackföreningar. År 1910 fick

Aftonstjärna elektricitet och 1915 började man visa film i huset. Under åren 1987–93 rustades huset upp och fick sitt nuvarande utseende. Arbetet med renoveringen och upprustningen utfördes av frivilliga krafter.

Det idoga arbete som lagts ner för att bevara det bebyggelsehistoriskt värdefulla Lindholmen har lönat sig. Den

5 november 1987 utnämnde Riksantikvarieämbetet området som varande av riksintresse ur kultursynpunkt.

Slottsberget

Slottsberget är den del av Lindholmen som ligger längst ut mot Göta älv. Runt 1985 avgränsades området i öster av Lindholmens torrdocka – i dag ett bostadsområde – och i norr av höga stup samt i söder och väster sluttningar ner mot älven. Slottsberget byggdes i anslutning till varvsetableringarna under 1800–talet. Sitt namn har området fått på grund av att det under medeltiden låg ett slott på berget. Denna borg eller slott lär drottning Blanka 1335 fått som morgongåva av sin make kung Magnus (1316–

74).

Stadsdelen Slottsberget anses vara ett av de första bostadsområdena som växte fram i anslutning till Lindholm- ens varv, Eriksbergs mekaniska verkstad och Göteborgs mekaniska verkstad. Under 1870–talet upplät Lindholmens varv mark till arbetarna vid varvet. De fick själva bekosta byggnadsmaterialet och stå för arbetsinsatsen.

Några familjer slog sig ihop för att bygga ett gemensamt större hus. Storleken på husen varierade och det kunde vara allt ifrån två till sju familjer som slog sig samman.

Lägenhetsstorlekarna varierade dock inte och det var, som vanligen för Göteborgs arbetarfamiljer, ett rum och kök.

Alla husen uppfördes i timmer med liggande panel. Det berättas att familjerna ibland hyrde ut vindarna till sjömän och andra tillfälliga hyresgäster. Som mest var det närmare trettio hus på berget och varje skrymsle användes som bostad. Ändå ansågs Slottsberget stå högre i status som bostadsområde än den del av Lindholmen som låg

Slottsberget.

lägre nere vid varvet och en tillfrågad person säger: ”Nere på Lindholmen bodde arbetare, på Slottsberget förmän och på Skatberget tjänstemän”. Det bör nämnas att bebyggelsen på Skatberget kom att rivas under 1950–talet när stora delar av berget sprängdes bort för att ge ytterligare utrymme åt varvet. Omkring år 1985 beskrevs området

Lindholmen som ”sammangyttrat” med tätt liggande hus efter en gata som går rakt över berget. Vid den aktu

ella tiden var största delen av Lindholmen socialt nedgången med stora delar av bebyggelsen nedbrunnen. Detta gällde dock inte för Slottsberget som framstod som socialt, men även rent fysiskt avgränsat från övriga Lindholmen eftersom ett högt stup skiljer de båda områdena.

Inledningsvis hade alla hus varit privatägda, men under

årens lopp hade varvet, som för övrigt alltid ägt tomterna, successivt köpt in många av husen. Under 1940

och 1950–talen hyrde de sedan ut lägenheterna till varvsarbetare.

Under slutet av 1960–talet övergavs kravet att det endast skulle bo varvsarbetare på Slottsberget och en intervjuad man trodde att anledningen till detta var:

Det var då som varvet släppte dom tomma bostäderna där uppe. För då hade dom någon konstig policy att deras arbetare skulle minsann inte behöva bo i slum- men på Slottsberget där det inte fanns vatten i husen.

Fram till dess, menade informanten, att det hade varit ett stabilt boende med äldre som bodde kvar tills de inte längre orkade eller avled.

Trots att det exempelvis länge inte fanns vatten indraget, menar många att Slottsberget aldrig genomgick samma förslumning och sociala nedgång som övriga Lindholmen och för övrigt många andra arbetarstadsdelar. En orsak till att området inte drabbades av samma utslagningsfenomen som många andra gjorde, berodde enligt de tillfrågade på den sociala sammanhållningen. Även den geografiska avgränsningen och områdets relativt begränsade yta kan även enligt andra tolkningar utgöra en förklaring. Det senare, inte minst eftersom det medförde en större social kontroll.

Det bör dock påpekas att social kontroll och social sammanhållning, rimligtvis bör kunna ske i växelverkan, vilket innebär att de olika förklaringarna har liknande effekt på skeendet.

I slutet av 1960–talet flyttade emellertid nya, och i många fall unga människor in på Slottsberget. Många skäl till inflyttningen anges och vissa såg det som en tillfällig bostad, vilket exempelvis en av de tillfrågade uppger: ”Jo, så visste jag att det stod en tom lägenhet och då tänkte jag kan bo där någon vecka eller så liksom att vänta tills jag får något ordentligt”.

Det visade sig att många av dem som betraktat Slotts

berget som en tillfällig lösning ändå kom att stanna kvar och rota sig där. Många studenter bosatte sig exempelvis i området eftersom det var billig hyra. Andra skäl till varför människor bosatte sig där var möjlighet att bestämma sin egen standard, men även att de såg en långsiktighet och en potential att bo nära hamninloppet med vatten och båttrafik. Vissa säger sig även ha attraherats av den livliga verksamheten vid varven, en verksamhet som sedan kom att avtrappas i samband med varvsnedläggningarna under

1980–talet.

Slottsberget har många gånger varit hotat under 1900– talet. På 1940–talet planerade man exempelvis att spränga hela berget för att kunna utvidga Sannegårdshamnen och

Lindholmens varv. Trots åtskilliga protester, bland annat från Evert Taube och från Svenska Akademien, sade beredningen för natur och kulturskydd ja till industriutvidgning av området. Eftersom det fanns rester av den gamla slottsruinen på berget rekommenderades dock att denna del skulle sparas i en parkanläggning. Hur det sedan gick berättas i det följande.

Under 1960–talet fanns det hela tiden kvar ett intresse för att utvidga industrierna. Samtidigt pågick en arkeologisk utgrävning av den gamla slottsruinen på berget. En intendent Widén som var ansvarig för utgrävningen, ansåg att hela bebyggelsen borde rivas för att bereda plats för en mer omfattande utgrävning. Detta motiverade han med det stora kulturhistoriska intresse 1300–talsborgen borde utgöra för göteborgarna. Detta lyckades han dock inte genomdriva.

I början av 1970–talet blev det sedan aktuellt att anlägga en cementterminal på Sannegårdshamnens östra sida.

De flesta samhälliga och kommunala krafter verkade för denna industriexploatering och såg det som en utvecklingsmöjlighet.

I samband med detta startades återigen en diskussion om vad som skulle ske med Slottsberget. Från

Stadsbyggnadskontoret inleddes en inventering av bebyggelsens

ålder, taxeringsvärden, markägare, service och övriga verksamheter. Resultatet av denna inventering blev att man ansåg att merparten av bebyggelsen på Slottsberget var av stort kulturhistoriskt värde och att det skulle bevaras till eftervärlden. Här ser vi tydligt hur inställningen till stadsbyggandet ändrades från 1960–talet till 1970–talet.

Även Chalmers bedrev en undersökning i området och i den rapport de presenterade rekommenderades att mar- ken i huvudsak skulle vara kvar som bostadsområde. Något som vi i dag kan konstatera ha skett. Vad som vid den tiden inte var känt var att ett betydligt större område skulle komma att disponeras för bostadsbyggande och bilda det område som vi idag kallar Norra Älvstranden.

Omkring år 1985 var det huvudsakligen unga familjer som bodde på Slottsberget. Det var inte längre personer anställda vid varven, utan folk från de mest spridda yrkeskategorier.

Boendeytan per familj hade också ökat betydligt sedan husen byggdes och det var inte ovanligt att en familj kunde disponera en yta på 100 m2. Det bodde vid den tidpunkten mellan femtio till sextio vuxna personer på berget och femton barn.

Det berättas att det startades en förening för bevarandet av bebyggelsen på berget 1967. Detta skedde ungefär samtidigt som gamla Landala skulle rivas och personer därifrån gick med i föreningen. Föreningens främsta syften var att bevara äldre bebyggelse i större utsträckning samt motverka ekonomiska intressens inverkan på äldre bostadsområden. Föreningen var initialt mycket livaktig men redan

1973 började de boende på Slottsberget planera för en ny förening. Denna förenings kanske främsta intresse var att friköpa husen och marken från Eriksbergs varv men

även arbeta för att behålla hela Lindholmen som en levande stadsdel. Jag återkommer till föreningens fortsatta arbete i ett särskilt stycke om stadsomvandling och med

borgaraktioner. Som framgått finns stadsdelen fortfarande kvar.

När de boende i mitten av 1980–talet tillfrågades om alternativ till att bo på Slottsberget nämnde de gärna näraliggande områden som övriga Lindholmen eller Lundby kyrkby. Även stadsdelar på andra sidan älven angavs, då exempelvis Kungsladugård, Majorna och Haga. Ingen kunde däremot tänka sig att bo i någon av de moderna förorterna. De boende menade att det var onödigt att riva många av de äldre bostadsområden och att det satsades alldeles för mycket på olika skrytbyggen. Istället borde resurser sättas in för att rusta upp de gamla stadsdelarna.

Vidare uppfattade de det som alldeles för lätt för kommunen och fastighetsbolagen att köra över invånarna. De som bodde på Slottsberget vid den aktuella tiden var väl insatta i bevarandefrågor och hade ett uttalat intresse för

äldre bebyggelse. De boende kände väl till husens historia och vilka personer som tidigare bott i dem.

Inför renoveringen av de tjugotvå husen på Slottsberget kunde det konstateras att många var i mycket dåligt skick. Vissa smärre upprustningar hade visserligen gjorts men de flesta hade väntat på klartecken om friköp innan de påbörjade något mer omfattande arbete. Om husen renoverades till lägsta godtagbara standard utgick statliga lån.

Det innebar att vissa hus som tidigare bebotts av två familjer vid renoveringen blev enfamiljshus. Därför gavs tillstånd att bygga tre nya hus för att ingen skulle behöva flytta. Eftersom Slottsberget klassades som ett bevarandeområde fanns det regler för ombyggnad och renovering:

Vid förändring av bebyggelse skall byggnadernas ursprungliga utseende vara vägledande.

Den yttre formen får inte ändras och eventuell nybyggnad skall harmoniera med den befintliga kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen till yttre form och befintliga karaktär.

Såväl färg på fasad som takhöjd var noga reglerat.

Eftersom ombyggnaden i förekommande fall krävde specialtillverkade byggnadsdetaljer innebar det en merkostnad för de boende. Det framkommer att de boende och betraktarna av det nya Slottsberget menar att renoveringarna blev tillfredsställande men de ställer sig mer skeptiska till nybyggnationen. Särskilt ett av nybyggena ses som mindre lyckat då det tydligt syns att huset kommit monteringsfärdigt och att fönstren är av modernt slag och med påklistrade spröjsar. På stadsbyggnadskontoret antyddes att ”det kanske inte alltid var så lyckat genomfört”. En tillfrågad tjänsteman förklarade det med att det är byggnadsavdelningen som ger byggnadslov och den har en:

… formell möjlighet ställa precis vilka preciserade krav de vill, bara att man inte gått in så i detalj på det här huset och ställt dom kraven.

Det menade han var beklagligt, men dock inget att göra

åt. En fundering är om det ofta sker sådana selektiva bedömningar eller om det skett någon förändring och förbättring under senare år.

Vid en undersökning genomförd 1985 höll de boende precis på att ombilda bevarande föreningen till en samfällighet, med en styrelse som skulle besluta om underhåll och drift och att delägarna skulle vara skyldiga att betala en avgift till samfälligheten. Man tyckte sig märka en påtaglig vi-känsla bland de boende på Slottsberget. Även om denna känsla upplevdes som ännu starkare på den tiden när de socioekonomiska villkoren och allmänintressena var mer likartade bland de boende, fanns vi-känslan fortfarande kvar menar de tillfrågade personerna. Det föreföll exempelvis självklart på 1980–talet att fritt kunna gå in till sina grannar närhelst det passade. En kvinna gav som exempel:

Just det att jag kanske kunde höra en granne skratta, genom väggen och jag kunde inte gå in och fråga: ”Vad skrattar du åt?” Jag skulle känna mig utestängd.

Även om det på 1980–talet inte var så vanligt att kvinnorna bykade och hämtade vatten gemensamt på samma sätt som förr, skedde många verksamheter ändå kollektivt, berättades det. På samma sätt som mötena mellan människor förr ofta skedde inom ramen för gemensamma och praktiska göromål, anordnade man på 1980–talet fortfarande gemensamma städdagar. Förr var det alltid en självklarhet att ställa upp för varandra påpekade några av de boende. Även om det inte längre var lika vanligt, pågick det fortfarande på Slottsberget. Det fanns alltid någon som högg ved åt den som inte längre orkade. Det var heller aldrig några problem med att skaffa någon som ställde upp som barn- och/eller kattvakt. Det sistnämnda var inte minst viktigt, påpekades det, på Slottsberget hade nästan alla katt.

Liksom i de bohuslänska fiskesamhällena ligger husen tätt. Det innebär att det kan vara svårt att röra sig i allt för vida cirklar, såväl inom som utomhus. Man kan tänka sig att det skapade upplevelser av en stark social kontroll. Det

är inget som nämns, däremot talas det om en social trygghetskänsla, inte minst för de äldre på berget.

De boende såg i allmänhet enbart fördelar med Slottsberget:

Det är ju som en liten by mitt i stan. Man har liksom den lilla byns fördelar och den stora stadens fördelar.

Man kan leva på ett friare sätt. Det gör man ju i en storstad samtidigt som man har den tryggheten av att här känner alla mig.

En nackdel är naturligtvis det slitage alla utomstående

besökare utsätter området för. Vissa av de boende var bekymrade

över att området betraktades som en turistattraktion.

Eftersom gatan är allmän kunde de många besökande på Slottsberget under 1980–talet, utgöra ett ganska stort problem. Därför menade man att kommunen gott kunde gå in och betala en del av slitaget. På samma sätt som i kustområdena kunde flera hundra besökare kan komma och ströva runt, exempelvis under en vacker söndag.

En annan nackdel, som för övrigt eliminerats, var problem med buller från varvsverksamheten. Det mesta larmet kom från blästring, påtalades det. Det skedde mestadels på natten och gav höga decibel. Det framkommer att just dessa frågor även har bekymrat Hälsovårdsnämnden.

Ändå ville de boende ha kvar den levande verksamhet som hamnen och varven utgjorde. De tyckte dock att det var bra som det var och ville inte att det skulle utökas ytterligare.

Med facit i hand vet vi att det istället gick åt motsatt håll och att varvsnäringen nu är ett minne blott. I vad mån det kvarvarande Cityvarvet stör, är förstås en undran.

Slottsberget är idag en välbevarad idyll, liknande ett bohuslänskt fiskeläge, där det ligger på sitt berg blickande ner på nybyggen av helt annan karaktär. Bakom bevarandet av denna idyll finns en historia som handlar om en lång och segsliten kampanda på 1970–talet.

Medborgaraktioner för bevarandet av Slottsberget

I början av 1970–talet föreslogs det att en större cementanläggning skulle anläggas på Sannegårdshamnens östra sida. Denna anläggning skulle komma att täcka en stor del av Lindholmen. Det framkom att även fastighets

nämnden var intresserad av att området skulle disponeras för industriutbyggnad. När även Slottsbergets framtid ifrågasattes startade de boende en förening som aktivt gick in för att förhindra att det skedde. Föreningen beslutade att inte uppträda demonstrativt som många andra samtida agitationsgrupper, exempelvis Hagagruppen, utan agera mer seriöst och byråkratiskt. När det 1976 aktualiserades att hela stadsdelen skulle rivas ordnades ett stort opinionsmöte.

Dessförinnan hade medlemmarna satt upp affischer med texten ”Rädda Lindholmen” runt om i Göteborg.

Sedan Sten Gustavson flyttat till Slottsberget och blivit ordförande i föreningen blev han, enligt de andra medlemmarna, förgrundsgestalten och den mest drivande när det gällde bevarandet av Slottsberget. I en intervju på

1980–talet framhöll han vikten av att uppvakta rätt tjänsteman i de olika nämnderna för att förhindra onödigt byråkratiskt arbete. Han berättade hur han åkte runt till de olika sammanträdena som hölls i kommunalfullmäktige och där höll föredrag. Han upptäckte att de beslutande ibland inte hade en aning om var Slottsberget låg än mindre hade varit där på besök. De hade endast läst andras rapporter. Sten Gustavsson minns att det var ett oändligt skrivande av rapporter och brev. Allt detta tog naturligtvis mycket av hans tid och hade inte varit möjligt om han inte haft förmånen att ha en ledig dag i veckan. Egenintresset hade förstås även stor betydelse och han säger i intervjun: ”Och sen när det gällt detta så har jag ju jobbat lika mycket för mig själv så det har inte spelat mig någon roll om jag fått ta extra ledigt för att gå på ett möte eller någonting sådant”.

Ungefär från 1979 upplevde föreningens medlemmar att de började få gehör från kommunen. Man började nu så sakta hoppas att möjligheten att friköpa husen skulle kunna realiseras. Eftersom Svenska varv nu hade köpt in

samtliga varv fick föreningen ytterligare en part att börja förhandla med. En tillfrågad man tror att vissa av tjänstemännen nu började se direkta fördelar i att låta de boende på Slottsberget få sin vilja igenom: ”Det var vissa tjänstemän som var så framsynta… att här får vi ett kulturområde mitt i Göteborg gratis om vi ställer upp på folket här lite grann”.

När Svenska varv begärde 1 450 000 för marken och tolv hus vägrade kommunen att betala, eftersom marken räknades som råmark. Då ingrepp Sten Gustavsson och sa att han var villig att bjuda en miljon och frågade om parterna kunde ta det. Två dagar snare accepterade kommunen budet och uppenbarligen också Svenska varv. Det kan upplevas som ovanligt våghalsigt av Sten Gustavsson att komma med detta bud, men det berättades att han tillsammans med ett par andra medlemmar gått runt på berget och frågat invånarna vad de var beredda att betala för sina hus. Utifrån de svaren bedömdes att en miljon skulle kunna räcka för att säkerställa köpet. Sten Gustavsson säger att utan de garantierna hade han aldrig agerat som han gjorde: ”Annars hade jag aldrig vågat säga det: ”Jag bjuder en miljon kronor. Jag hade inte fem kronor i plånboken”.

Friköpet skedde i oktober 1980 och tomträtten löper på

60 år. Från den tiden och fram till 2040 får således husägarna betala tomthyra.

Vi kan konstatera att uppenbarligen spelade en drivande ledare och varvskrisen de boende i händerna.

Färjenäs

Allra längst ut i väster och närmast Älvsborgsbron återfinner vi Färjenäs. Det ursprungliga namnet på stadsdelen är

Färjestaden och denna stadsdel utgör faktiskt det allra första egentliga Göteborg. Vi får dock inte glömma att dessför

innan hade vi Göteborgs föregångare Lödöse längre upp efter Göta älv och Nya Lödöse som låg i stadsdelen Gamlestaden.

Enligt Folke Eriksson som studerat Hisingens historia, beslöt Kung Karl IX en marsdag 1603 att anlägga en stad på Hisingen. Den skulle placeras mitt emot Älvsborgs slott, som var beläget på den södra sidan av älven och kunde skydda den nya staden. Älvsborgs slott försvarade sedan tidigare med sitt strategiska läge älvmynningen och den sjötrafik som företogs till Lödöse.

Kungen kom att bosätta sig på slottet fram till i maj för att övervaka att ett bygge av staden började genomföras.

Hus, sjöbodar, bryggor och kyrkor började byggas, liksom den första egentliga hamnen vid den delen av Göta

älv. Välbärgade holländare inbjöds därefter att bosätta sig där och lockades med tjugo års skattefrihet. De personer som kom att bli de första göteborgarna, erhöll dessutom tullfrihet genom Öresund som svenska medborgare. Det framkommer att den holländska befolkningen lyckades få igenom alla sina önskemål, eftersom kungen så hett eftertraktade dem som invånare. Däremot känner man inte till några överflyttningar av boende från Nya Lödöse till Karl

IX:s stad som år 1607 fick sina stadsprivilegier.

Staden kom sedan att finnas i fyra år tills danskarna anlände en het sommardag 1611, kan Folke Eriksson berätta.

Staden var då ännu inte befäst, men man var i full gång med att bygga vallgravar, när danskarna kom och utplånade det nyetablerade Göteborg. Älvsborg på andra sidan älven, som förväntades skydda staden hann i praktiken inte reagera på det oväntade och snabbt genomförda anfallet. Karl IX:s Göteborg kom sedan att falla i glömska under många år. Vad som möjligen kan minna om epoken

är Karl IX:s staty som uppfördes 1904 på Kungsportsplatsen, den som i dagligt tal kallas Kopparmärra, samt några gator i Färjenäs. Gatorna är dels Karl IX:s väg och

Flemmingsgatan som är uppkallad efter den arkitekt som

ursprungligen anlade staden. Först 1923, när Göteborg firade sitt trehundraårsjubileum, beslöt man att söka efter alla de historiska lämningar man kunde hitta i staden på

Färjenäs. Det man i många år trott vara en mur som omhägnade en kvarn, visade sig vid närmre undersökningar vara lämningar av en kyrka.

Denna mur kom sedan att äventyras med utvidgade planer för varvsbyggen, berättar Folke Eriksson. År 1979 hade man sprängt sig fram genom klippan och befann sig endast femtio meter från den aktuella kyrkoruinen. Vad som kom att rädda ruinen, menar han, var den varvskris som inträffade. Folke Eriksson kan även erinra sig den gamla stadsbrunnen, som numera är igenlagd.

Namnet Färjestaden kom sig ursprungligen av att det på platsen fanns en herrgård med samma namn. Varför området i dag sällan benämns med det namnet lär bero på följande omständigheter. För att etablera en förbindelse med Nya Älvsborg, något som var av största vikt för försvaret, togs ett kungligt beslut att det skulle gå en färja

över älven. Den allra första färjan gick till en plats som kallades Färjenäs och när sedan väntkuren med namnet

Färjenäs flyttades till Färjestaden, följde även namnet med.

Med tiden kom allt fler att kalla Färjestaden för Färjenäs och det ursprungliga namnet föll mer eller mindre i glömska.

Under 1800–talet uppfördes vackra villor i området och även rader med landshövdingehus byggdes. Många av dessa byggnader revs under årens lopp, men ingen ny bebyggelse uppfördes. Några av husen finns fortfarande kvar men området består av oregelbunden vegetation och mer eller mindre skräpig mark. I dag finner vi golfbanor där det tidigare låg en snickerifabrik. Från denna snickerifabrik kan Folke Eriksson berätta att det var en industri med virkesupplag, bryggor och snickeri. Långt före IKEA:s idé med platta paket tillverkade Färjenäs snickeri bland

annat lådor i byggsatser till whiskyfabrikerna i Skottland.

På Kvarnberget, uppkallat efter den kvarn som fanns på platsen och där kyrkoruinen ligger, fanns det fram till i början av 1970–talet ett bostadsområde. Vad som sedan hände var att Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB beslöt köpa upp området för att utvidga sin verksamhet. De boende blev upplysta om att husen skulle exproprieras och rivas. Inte oväntat upplevde de boende detta som en stor tragedi. En man berättar att en notarie på fastighetskontoret ringde på själva julafton och gav besked om att de skulle behöva flytta eftersom deras hus skulle rivas. Familjen hade samlats för att fira jul efter att under två års tid hållit på att reparera huset. Huset låg vackert med utsikt

över älven och Sessanlinjens båtar som låg vid kaj på andra sidan. Notarien menade att hänsyn måste tas till alla de arbetstillfällen en utbyggnad skulle innebära. Det var därför nödvändigt att de boende skulle flytta och bereda plats för denna utbyggnad. De utflyttade kan berätta om alla de enskilda ödesdigra händelser som följde i beskedets spår.

Några drabbades till och med av sjukdom av det chockartade beskedet och man märkte snart att inga protester hjälpte. Beslutet stod fast och människor tvingades flytta.

Rivningen påbörjades men så kom varvskrisen, kan tyckas som en räddande ängel, men tyvärr för sent för många av invånarna i området.

Efter det att Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB köpt upp husen stod många av dem tomma. Ingenting hände och så småningom började så kallade ”husnallar” flytta in.

De tidigare invånarna menar att husnallarna inte brydde sig om husen och att deras så kallade musikfester snarare gick att jämföra med ”fylleslag”: ” De var inte där för att rädda husen, utan snarare för att hitta tak över huvudet”, säger en man.

Några av de äldre som bott och växt upp i Färjestaden

återvänder ibland för att gå omkring och minnas: ”Det är

ju rena nostalgin att gå där ibland, och titta och filosofera”.

De minns barndomens lekar och all den gemenskap som fanns bland de boende. Det innebar också att man höll på sin egen stadsdel och betraktade boende, i främst de närliggande områdena som främlingar. Inte minst bland barnen förekom så kallade stadsdelskrig i hela Göteborg.

På samma sätt som det mellan Slottsbergets och Lindholm- ens barn fanns en rivalitet, fanns det en mellan Färjenäs och Eriksberg liksom mellan Färjenäs och Skarvik

Andra menar att den så omtalade gemenskapen bland de boende var det lite si och så med. Det gällde dock i första hand för vuxna: ”Men dom hade aldrig kalas, eller gårdsfester eller någonting”. Det sociala umgänget sträckte sig till att man hälsade på varandra när man möttes på gatan. Denna upplysning kan betraktas som ganska ovanlig när det gäller skildringar av gemenskap i stadsdelarna i det tidiga 1900–talets Göteborg. Det kan tänkas att många av dessa berättelser omges av barndomens positiva skimmer, men det kan också bero på att Färjenäs inte var ett så socioekonomiskt homogent bostadsområde. Eftersom området bestod av såväl villor som hyreshus bör det ha funnits vissa klassklyftor som kan ha motverkat en social gemenskap. Detta bekräftas också av de förra invånarna som menar att det fanns en uppdelning i området och en man talar om: ”’the upper ten’, som man säger eller gräddan”.

Han tillägger att det sedan fanns arbetare som job- bade på Eriksberg eller i fabriker och mellan dem och de mer välbeställda fanns det en strikt uppdelning. Denna uppdelning skulle möjligen också kunna utgöra ett hinder när det gäller mobilisering inför det kommande hotet om rivning. Vi kan se hur gemenskapen på Slottsberget bidrog till att ett starkt motstånd mot rivning etablerades.

Vad som hade kunnat bidra till Kvarnbergets bevarande uttrycks av en av de före detta boende i Färjenäs: ”Så att det hade behövts en Evert Taube att rädda även Kvarn

berget”. Som tidigare nämnts var Evert Taube en ivrig förespråkare för bevarandet av Slottsberget.

Vad som diskuterats fram och tillbaka är om man skulle kunna skapa en park av det område som kallas Kvarnberget.

Om det blir så är osäkert eftersom vi i dagsläget kan betrakta hur bostadsbyggandet successivt kryper närmare området mellan Eriksberg och Älvsborgsbron.

Stadsomvandling

I dag används många av Norra Älvstrandens äldre industribyggnader till andra ändamål än vad de ursprungligen var avsedda för. Den dieselverkstad som allmänt gick under benämningen ”Blå hallen” är idag Hotell 11. Den ursprungliga maskinverkstaden intill kallas Eriksbergshallen och inrymmer sedan ett antal år olika arrangemang och utställningar. Några av de tidigare industribyggnaderna har omvandlats till bostadshus. I slutet av 2007 invigde Backateatern sina nya lokaler i en tidigare plåtverkstad på Lindholmen.

Aftonstjärnan har i stort behållit sin ursprungliga funktion, fast nu som teater istället för biograf. Skådespelaren

Kent Anderssons kabaréer utgjorde under flera år ett framgångsrikt

”dragplåster” och föreställningarna har fortsatt efter Kent Anderssons bortgång i november 2005. I dag spelas exempelvis många av Folkteaterns föreställningar i

Aftonstjärnans lokaler.

Dessa omfattande förändringar och omvandlingar av befintliga lokaler har i de flesta fall genomförts under de senaste årtiondena. En byggnad där diskussionens vågor gick heta under många år, var den nu rivna Porslinsfabriken vid Kvillegatan 9, i folkmun kallad ”Pôtta”. Den porslinstillverkning som pågått i byggnaden ända sedan 1898 lades ner 1941 och tillverkningen flyttades till Lidköping.

På denna flygbild från 1960-talet syns området där idag Eriksbergs köpcentrum ligger. På bilden syns också Lundby nya kyrka som efter en förödande brand 1993 är ersatt med en modernare kyrka. Uppe till höger ligger Lundby kyrkby. Fastighetskontoret, Göteborgs stad.

Redan på sommaren året innan kunde man läsa i Göteborgs

Handels- och Sjöfartstidning att samtliga blivit uppsagda från sina anställningar vid porslinsfabriken. Detta var under krigsåren och det framkommer att det fanns svårigheter att ta tag på kol och råmaterial. Fabriken hade då redan under de senaste åren inte varit igång på allvar och det hade funnits långtgående planer på att hela verksamheten skulle flyttas till Lidköping. Porslinsfabriken hade redan 1914 köpts upp av Rörstrands, som sedan successivt flyttade över hela sin tillverkning från Stockholm.

Efter knappt trettio år var det således dags att flytta vidare till Lidköping. År 2005 stängdes sedan fabriken i Lidköping för gott, efter att Rörstrand sammanslagits med det finska glas- och porslinsföretaget Ittala.

Efter det att porslinsfabriken stängdes 1941 har lokalerna brukats för åtskilliga ändamål. Exempelvis flyttade den legendariska Levins gitarrfabrik in i byggnaden 1943.

De lokaler som vid det aktuella tillfället disponerades vid

Norra Larmgatan i innerstan, medgav inte ytterligare nödvändig utvidgning. Lokalerna i porslinsfabriken i Lundby var moderna och nyinredda efter det att Gamlestadens syfabrik disponerat dem i två år. Många av arbetarna valde att flytta med ut till Lundby och utgjorde tillsammans med nyanställda en personalstyrka på ca sjuttio anställda.

Eftersom kommunikationerna inte var de bästa i början av 1940–talet blev alternativet att flytta in i arbetarstadsdelens landshövdingehus. När kommunikationerna förbättrades under 1960–talet flyttade många av fabrikens arbetare till de nybyggda lägenheterna i Biskopsgården. Andra skaffade bil och bosatte sig på helt andra platser i

Göteborg med omnejd. Det framkommer att arbetet vid

Levins gitarrfabrik ansågs vara ett hantverk som gick från den ena generationen till den andra och på samma sätt som vi tidigare sett vid varven vittnar om en utpräglad yrkesstolthet. Sedan Levins gitarrfabrik sålts 1979 lades

tillverkningen ner 1982. Vid en undersökning i mitten av

1980–talet återfanns ett flertal verksamheter som sysslade med bland annat reklam, dekoration och information i olika former, samt en slipverkstad och ett grossistföretag för båttillbehör. Här förekom också olika kulturaktiviteter i form av konstateljéer och inspelningslokaler för musiker.

När hyresgästerna tillfrågades vad som föranledde att de just hade valt dessa lokaler, gavs svar som att det var nära till den egna bostaden, att man blivit mer eller mind- re hänvisade till lokalerna eller att man fick tillfälle att

överta ett företag som redan var anpassat till den verksamhet man avsåg att bedriva. Att det sedan länge bedrivits gitarrtillverkning bidrog säkert till att musiker lockades till byggnaden, vilket även bekräftades av en av de till frågade:

”Ja det skulle vara att det är gamla Levinlokaler. Att det har en genuin klang i musikers öron. Att det har en traditionell anknytning till musik”

I slutet av 1980–talet stängdes emellertid området och omfattande diskussioner om lokalernas framtid vidtog. En central fråga var om det överhuvudtaget fanns möjligheter att bevara byggnaden, eller om den var alltför förfallen.

Skulle man över huvud taget lyckas bevara den? Om så, hur skulle den brukas och vem skulle ha det ekonomiska och administrativa ansvaret? Det fanns idéer om något slags upplevelsecentrum, men det talades även om att byggnaden skulle kunna inrymma butiker och kontor.

Vid en inspektion som genomfördes 2003, fann man dock, att den gamla fabriksbyggnaden var i så pass dåligt skick att endast rivning ansågs återstå. Man kan fråga sig om ett annat beslut kunde ha tagits om man kunnat komma fram till en lösning betydligt tidigare. På rivningstomten började sedan bostadsbolaget PEAB undersöka möjligheten att uppföra bostäder. I PEAB:s annonser kan man läsa att i november 2009 är det inflyttningsklart i den första etappens

83 lägenheter. Förutom att lägenheterna framställs

som ljusa och luftiga, understryks även utsikten samt närheten till skolor, service och butiker i Lundby. Promenadstråk som löper efter bryggor och kajer, är ett annat argument liksom förmånen att kunna bo på den plats där porslinsfabriken tidigare låg. Dessutom tar det bara fyra minuter in till centrala Göteborg, tack vare goda och fungerande kommunikationer. På bostadsbolagets hemsida visas ett bildspel med musik där plan- och fasadritningar skall locka den intresserade bostadsköparen.

Med tanke på att den gamla porslinsfabriken var en av de allra äldsta arbetsplatserna på Hisingen borde det kanske ha funnits ett kulturhistoriskt värde i att bevara den.

Tillsammans med varven stod den för en verksamhet som nu gått förlorad. Många röster hävdade att fabriken borde ha dokumenteras och sparats till eftervärlden för att leva i människors medvetande när de som ännu minns gått ur tiden.

Några av de stadsdelar som skildrats och där en arbetarbefolkning bott och levat, finns kvar som relativt orörda.

Andra är förändrade och vanligtvis vad man kallar gentrifierade, d.v.s. lyxrenoverade och bebodda av en helt annan kategori människor än de som tidigare bott där. Av några bostadsområden kan endast enstaka spår skönjas.

Den barnrika och myllrande arbetarstadsdelen Lundbyvass, som skildrats i så många berättelser, existerar inte längre.

Vid hamnens utbyggnad på 1950–talet jämnades hela bostadsbebyggelsen med marken varvid invånarna fick flytta. Inte sällan skedde förflyttningen till de nybyggda områdena i Backa och Brunnsbo, eller till det av den franske arkitekten Le Corbusier, inspirerade Biskopsgården som färdigställdes under 1960–talet. Under 1950–talet stod stadsplanerare och arkitekter inför problemet att bostadsbristen

ökade och att det samtidigt gällde att få så många rum som möjligt på små ytor. Lösningen på detta blev att i möjligaste mån bygga på höjden. Som reaktion på den

tidigare trångboddheten blev idealet nu att alla barn i familjerna skulle få egna rum, åtminstone om de var av skilda kön. Le Corbusiers idéer om storslagna landskap, stora trafikleder och höga hus förverkligades i den nya stadsdelen

Biskopsgården. Tanken var att de höga byggnaderna skulle stå som en skärm mot trafiklederna och det buller som uppstod. Det blev en bebyggelse som kontrasterade i allra högsta grad mot den låga trähusbebyggelsen där hamnens och varvens människor tidigare bott. Åtskilliga undersökningar har visat, att de som flyttade till nya bostäder såg moderna ytor, centralvärme och badrum som mycket positiva förändringar. Andra menar dock att granngemenskapen från de tidigare bostadsområdena byggdes bort och försvann i ett upplevt främlingsskap.

Slutord

Slutligen vill jag åter understryka att boken inte gör anspråk på att ge en heltäckande bild av livet på Norra Älvstranden förr. Uppsatserna från 1980–talet utgör själva stommen och är i viss mån kompletterade med andra texter.

I uppsatserna skildras inte heller hela det område som utgör det som idag kallas Norra Älvstranden. Olika nedslag har gjorts i vissa stadsdelar, medan andra inte uppmärksammats.

Eftersom största delen av det område som bebyggts och fortfarande håller på att bebyggas tidigare rymde varv och industri, är det huvudsakligen det vardagliga manliga arbetslivet som skildras, inte boende, fritid eller kvinnors och barns vardag.

Trots rådande lågkonjunktur i Sverige 2009, fortsätter nybyggnationen vid Norra Älvstranden. I tidningarnas annonser erbjuds dagligen bostadsrätter. När detta skrivs kan inga sjunkande priser spåras. Norra Älvstranden är populärt och attraktivt som bostadsområde. Det mesta är nytt och glänsande, men även tecken från flydda dagar

kan spåras i och bland bebyggelsen. Hur livet levdes förr, kan kanske vara roligt att läsa om för de boende och nyinflyttade.

Ambitionen är, att boken skall ge några glimtar av livet förr och väcka intresse och nyfikenhet för strövtåg i den egna stadsdelen med omgivningar.

I strävan efter att få behålla det gamla har många gånger hårda duster utkämpats. Ibland har det lyckats, som i exempelvis i fallet Slottsberget. I andra fall har det gått sämre som i fallet Porslinsfabriken, vilken nu är riven och bebyggs med bostadshus. Ett annat exempel är delar av Kvarnberget vid Färjenäs som sprängdes bort för Eriksbergsvarvets expansion. Någon utökning blev inte av, istället blev det varvsnedläggning. Idag håller även det området på att bebyggas med bostadshus. Andra områden som

Lundbyvass jämnades med marken i samband med hamnens expansion på 1950–talet. Här förefaller det inte som om de boende kämpade för att behålla området. I stället skildrar uppsatserna politisk agitation för att förbättra arbetarnas allmänna ekonomiska situation under den aktuella perioden. Under 1950–talet förknippades gamla hus med fattigdom, kyla och umbäranden. Många, om inte alla, såg en stor vinst i att få flytta till moderna bostäder med varmvatten och badrum. Ett sådant bostadsområde kunde, för dem som ville bo kvar på Hisingen, vara Biskopsgården.

Först fram på 1980–talet började man se vär

den i äldre bebyggelse. Många yngre personer som inte upplevt bristerna i de gamla nedslitna stadsdelarna gick i bräschen. Men även människor ur den äldre generationen uppger att mycket av den forna gemenskapen från de gamla kvarteren försvann med nybyggena.

För många Hisingsbor har Volvofabrikerna i Tuve,

Lundby och Torslanda varit de självklara och näraliggande arbetsplatserna. Den 8 oktober 2008 varslades 3 300 anställda.

Den sjunkande försäljningen av Volvobilar och

övriga förluster är det skäl som anges till att det gått så illa.

Många av människor som arbetat på Volvo och nu hotas med uppsägningen har bott i områdena runt om på Hisingen.

I medias intervjuer med de varslade och uppsagda, menar många att de inte längre kommer att ha ekonomisk möjlighet att bo kvar i sina villor. Mycket kommer med sannolikhet att se annorlunda ut på Hisingen gällande bostadsmönster. Det är sådant vi bara kan spekulera i, men under tiden kan vi fundera över hur det sett ut och hur människor levt och kämpat genom tiderna.

Begrunda noga vad som har hänt i det förgångna, ty det kastar ljus över vad som kommer att hända i framtiden

Francesco Guicciardini 1483–1540.

Florentinsk historiker och statsman

Källförteckning

Uppsatser

Tema Lundby.. Uppsatser från Etnologiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Almström, Björn: Attityder till Arbetarstadsdelen Lundby på Hisingen. En Etnologisk studie av Stadsdelsidentiteter i Göteborg 1900–1960. Tema Lundby nr 19. B1-uppsats vt 1985

Andersson, Berith & Silvander, Margareta: Slottsberget. En småstad i storstaden – en etnologisk stadsdelsstudie av bevarande och lokal identitet. Tema Lundby nr 13. B1uppsats vt 1985.

Andersson, Inger & Andersson, Kristina: Människan och farsoten – en etnologisk källstudie kring smittkoppsepidemin på Lindholmen 1893. Tema Lundby nr 16.

B1–uppsats vt 1985

Bergström, Nancy: Måltidsmönster – en spegling av kulturellt beteende i en arbetarstadsdel under 1920- och 1930– talet. Tema Lundby nr 1. B1-uppsats vt 1984.

Blomkvist, Sigridur & Flagmeier, Marie Louise: I herrans tukt och förmaning – en etnologisk studie av Räddningsinstitutet på Hisingen 1900–1910. Tema Lundby nr 15.

B1-uppsats vt 1985

Borgström, Cecilia & Lindström, Linda: Barrikadkämparna.

Kommunistiska aktiviteter 1920–1960 i Lundby.

Tema Lundby nr 7. B1-uppsats ht 1984.

Carlsson, Ritwa: Kamratföreningen Lundbyflickorna – en etnologisk studie av en stadsdelsförening, åren 1952–1986.

Tema Lundby nr 18. B1-uppsats vt 1985.

Englund, Eva & Nordström, Katarina: Aktiv kommunist idag? – en etnologisk studie av politisk aktivitet i stadsdelen

Lundby. Tema Lundby nr 6. B1-uppsats ht 1984.

Gregorz-Lööv, Helena: Återanvändning av den gamla porslinsfabriken i Lundby 1941–1985. Tema Lundby nr 14. B1-uppsats vt 1985

Halldin, Gwen Nen: Lundby Ångrepslageri. Göteborgs tågvirkesfabrik.

En etnologisk studie kring den sista repslagarbanan i Göteborg. Tema Lundby nr 11. B1-uppsats ht

1984.

Johansson, Liselotte & Kjellkvist, Annika: Kvinnor i arbete.

En etnologisk studie i arbetarkvinnans villkor på

1930–talet. Tema Lundby nr 17. B1-uppsats vt 1984.

Jonsson, Anki & Karlsson, Ingemar: Metallstrejken 1945 vid Eriksbergs varv: ”Gnistan som fick gubbarna att börja studera”. Tema Lundby nr 4. B1-uppsats vt 1984.

Jordán, Gun & Mägi, Laine: ”Det var inte så privat förr” – en etnologisk studie i behov av träffpunkter i en modern stadsdel. Tema Lundby nr 10. B1-uppsats vt 1985

Kaijser, Lars & Nägele, Mattias: Kvarteret Harven och Plogen

– en etnologisk studie av två boendeformer i Lundby.

Tema Lundby nr 2. B1-uppsats vt 1984.

Larssson, Robert & Stahre, Ulf: The Real Bronx. Klotter som samhällsspegel. Tema Lundby nr 12. B1-uppsats vt

1985.

Sagerström, Michael & Swenne, Helene: BK Häcken. Bollen rullar vidare. Tema Lundby nr 3. B1-uppsats vt 1984

Simmons, Karin & Sundebäck, Monica: Lundbybor berättar.

En studie av berättartradition bland vuxna i stadsmiljö.

Tema Lundby nr 9. B1-uppsats ht 1984

Simonsson, Eva & Svensson, Karin: Arbetets döttrar – en etnologisk studie av ungdomstiden på 1920– och 1930– talet i Brämaregården. Tema Lundby nr 5. B1-uppsats vt 1985.

Sjöstrand, Monika & Wolf, Eva: Hemförbund – en studie om en kvinnoförening i Lundby från 1940–talet till

1980–talet. Tema Lundby nr 8. B1-uppsats ht 1984.

Övriga uppsatser

Alblad Wivi-ann och Funksjö, Ninni: Södra Biskopsgården

– en produkt av Socialsverige. Bebyggelseantikvarisk linje.

Göteborgs Universitet. Samhällsundersökningar Uppsats vt 1980.

Alvbring, Ingegerd: Lundby IF – om ett fotbollslag och dess roll i samhället och stadsdelen. Göteborgs universitet.

Avdelningen för etnologi. Skriftlig uppgift B1. ht 1977.

Forsemalm, Joakim: Mer än ögat kan se. En kulturgeografisk uppsats om berättelser i stadsplaneringen, med exempel

Norra Älvstranden och Västra hamnen. Kulturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet. Cuppsats ht 2000.

Hermansson, Agneta: Lundby Kyrkby. Ett försök till dokumentation av en rivningshotad kyrkby på Hisingen. Uppsats i folklivsforskning 2 betyg. (?) Ht 1972.

Hjalmarsson, Marie: BK Häcken – fotbollsspelande och fritid.

En studie om skillnader och likheter mellan herr- och damlag. Tema: Västsverige och Europa -1800-tal och/ eller fritid. Nr 17. B-uppsats ht 1997.

Karlsson, Bengt: Sannegårdshamnen och Kolarbetarna. Cuppsats vid Etnologiska institutionen, Göteborgs universitet vt 1979.

Kristensson, Jenny & Westman, Åsa: Lindholmen. En maritim stadsdel i förändring. Tema: Maritim livsstil.

Etnologiska institutionen, Göteborgs universitet. Buppsats vt 1996.

Olsson, Björn: Varven som försvann. En etnologisk studie om fackets roll vid nedläggningen av en storindustri i Göteborg.

D-uppsats vid Etnologiska institutionen, Göteborgs universitet vt 2002.

Swenne, Helene: Bananterminalen i Göteborgs hamn – en arbetsplatsstudie. C-uppsats vid Etnologiska institutionen,

Göteborgs universitet vt 1990.

Böcker

Andersson m.fl. 1982: Lundby – från bondby till industristadsdel.

Göteborgs arkeologiska museum, Göteborgs historiska museum och Göteborgs naturhistoriska museum.

Bergman, Maria 2005: Sjöfartsmiljöer. Stockholm. Riksantikvarieämbetet och Statens maritima muséer.

Bloom-Adapta, Mimmi 2001: Why Do People Like Living in Certain Neighbourhoods? A pilot case study of a neighbourhood featuring multicultural inhabitants in context of socially and culturally sustainable development.

Chalmers School of Architecture 2001.

Brink, Lars 1982: Masthugget–Majorna. Om hemarbete och vardagsliv i arbetarstadsdelar i Göteborg. Göteborg. Etnologiska föreningen i Västsverige.

Feiff, Christer & Sjölin, Mats (red) 2003: Varvsbilder. Frusna

ögonblick i Göteborgsvarvens historia. Göteborg.

Göteborgs Stadsmuseum och Göteborgska tidsspeglar.

Fritz, Martin 2008: Sveriges industrialisering och släkten

Keiller.

Gunnemark, Kerstin 1998: Hembygd i storstad. Om vardagslivets praktik och den lokala identitetens premisser.

Göteborg. Etnologiska föreningen i Västsverige.

Ek, Sven B m.fl. 2002: Stadens Janusansikten. Göteborgare tycker om Göteborg. Göteborg. Etnologiska föreningen i Västsverige.

Eriksson, Folke & Cavallin, Benedikta 2007: Så var det då. Historiska platser på Hisingen. Göteborg. Tre böckers förlag AB.

Rhedin, Per 1990: Gamla goá Göteborg. En kavalkad av minnesbilder. Göteborg. Typografia Olsén.

Sernhede, Ove & Johansson, Thomas (red) 2006: Storstadens omvandlingar. Postindustrialism, globalisering och migration. Göteborg och Malmö. Göteborg. Daidalos.

Stahre, Ulf 2007: Den globala staden. Stockholms nutida Övriga källor

stadsomvandling och sociala rörelser. Stockholm. Atlas Sandberg, Marta: Kvarnberget – plats och liv i förändring.

Akademi. Oavslutat uppsatsmanus vid Etnologiska institutionen

Upptäck Hisingen 2008: Göteborg. Göteborgs Stadsmu-i Göteborg 2007.

seum.

Media

Göteborgs-Posten 2008-05-12

Tidningen Hisingen 2007-02-25