Fakta Under trettiotalet var Gotlands Järnväg (GJ) en av de mest lönsamma privata järnvägarna i Sverige. På 30-talet köpte GJ in Rälsbussförarens sista tur till Burgsvik en motorvagn. Andra världskriget innebar en mycket god trafikut- veckling men också stort slitage på den rullande materielen. I mitten av 40-talet beställde GJ och KlRJ (-Roma Jernväg) rälsbussar för att effekt- ivisera trafiken samt försöka kon- kurrera med buss och bilismen.. Det ekonomiska resultatet för sidobanorna KlRJ/ SlRJ (- Roma Jernväg) var allt annat än lysande. Gotlands Järnväg tog över KlRJ och SlRJ den 1 juli 1947. Trafiken bedrevs då i statlig bolagsform till den 1 juli 1948 då SJ (Statens Järnvägar) tog över. blev då den 37:e driftssektionen. SJ höjde priserna och minskade så småningom trafiken. Att resa mellan Slite och med rälsbuss tog cirka en och en halv timme med tågbyte i Romakloster. Landsvägsbussarna tog 45 min mellan Slite och Visby. Det var inte konstigt att sträckan Den 30 september är det 50 år sedan järnvägen lades ned på -Romakloster-Slite Gotland. Bertil Blomberg minns den sista turen då han körde lades ned redan den 9/7 1953. rälsbussen från Visby mot Burgsvik. Bettågen på dessa sträckningar gick fram till 1958 då Socker- Eftersom det var en historisk tur hade han tagit med sig familjen. bolaget SSA gick över till lands- Det var ovanligt mycket passagerare, speciellt mellan vägstransporter och sträckan revs och Burgsvik, berättar han. upp. Från 1958 rullade endast sporad- iska godståg på kvarvarande bana Bertil Blomberg startade rälsbussens dieselmotor i Visby för sista Burgsvik-Visby -Lärbro. En orsak gången den där fredagen den 30 september. Karl-Axel Olofsson, till det var att Gotlandsbolaget 1955 satte in den första bilfärjan anställd vid järnvägen med titeln kontorist, gav för sista gången det "Christoffer Polhem" och lastbils- välbekanta klartecknet till Bertil Blomberg så att han visste att allt transporter från dörr till dörr blev var klart, alla passagerare hade tagit plats, alla dörrar var stängda då mycket effektivare. En annan orsak var att Sockerbolaget gick och det var dags att rulla iväg från Visby. över till landsvägstransporter av Samtidigt som Olofsson gav tecknet blev han fotograferad av betor 1958. Gotlands Allehandas fotograf för nästa dags förstasida - "Han sände Den 30 september 1960 gick de sista rälsbussarna mellan ut tåget", löd rubriken över bilden på lördagen. Burgsvik-Visby-Lärbro. Under ett Blomberg ökade farten och rullade spåret österut mot Roma. par år kördes slakteritransporter Den här speciella dagen hängde det kransar försedda med svarta band från Slakteriet i Visby till Visby hamn. 1963 hade de sista rester- på vägbommarna vid Skrubbs. Rälsbussen tog fart och passerade na av GJ rivits upp. snart St Vede. I svängde spåret åt höger och gick nästan (Ur: Gotländsk Järnvägshistoria nästan rakt söderut innan man kom fram till Roma. Toppfarten var av Daniel Åhlén) 80 kilometer i timmen, det gick undan.

Utanför Österport i Visby startade samma dag Elis Engström den andra rälsbussen som skulle köra den sista turen norrut till Lärbro. På Lärbrotåget fanns bland andra elever från Solbergaskolan som tillsammans sin lärare skulle vara med om den sista turen norrut. Bertil Blomberg kände skenskarvarnas välbekanta dunkande då hans rälsbuss lämnade Roma. Han tänkte på hur viktig den här turen var. Just därför hade han tagit med sig frun Maj och barnen Hans och Carina. Det här skulle bli något för barnen att minnas då de växte upp.

Den mörkröda rälsbussen passerade stationerna Viklau, Bjärges, Buttle och . I GA den 1 oktober 1960 kan man läsa om 93-åriga Hilda Didriksson, från Österlings i Stånga, en mycket speciell passagerare. Den här turen var viktig för henne eftersom hon inte bara skulle upp- leva slutet på en epok utan också hade varit med när den startade - hon var nämligen en av passager- arna på järnvägens premiärtur.

Detta hände sig den 10 september 1878. Då gick färden till Visby och Hilda berättar om sina minnen i GA. Det var så mycket folk på tåget att man tvingades koppla till grusvagnar som fick bli provisor- iska passagerarvagnar för dagen. De försågs med provisoriska träbänkar för att alla som ville skulle få åka med. Hilda mindes att tåget blev så långt att man knappt kunde se från loket till den sista vagnen. Loket visade dock stor styrka och alla passagerare på tåget var glada och uppsluppna över att få vara med på premiärturen. Det var den nya moderna tiden som kom tuffande på skenorna och de fick alla vara med om det. Men nu var året 1960 och en smula ödesmättad stämning kunde märkas bland de som åkte i rälsbussen mot Hemse station. Förr var det tåg med ånglok som puffade svart rök, men numera var det rälsbussar med dieselmotor- er som rullade på spåren. Vid mitten av 1940-talet hade man bytt ut tågen mot de rödmålade Hilding Carlsson-rälsbussarna. Dessa skulle senare konkurreras ut av lastbilar och bussar. Bertil Blomberg såg under de sista åren på 1950-talet hur det blev allt fler tomma säten i vagnarna och förstod att det bara kunde gå på ett sätt.

Jobbet som rälsbussförare innebar att man övernattade i Burgsvik efter turen för att klockan 06.00 nästa dag kunna köra tåget norrut igen med morgontrötta människor som skulle till jobbet eller till skolan. Likadant var det i Lärbro. Man sov över och körde tåget mot stan klockan 07.00.

Den här fredagen, under sista turen, var han medveten om att han redan på söndagen skulle resa med båten till fastlandet. Järnvägen hade erbjudit honom jobb och bostad i Västerås. Familjen skulle flytta vid årsskiftet. Hustrun Maj kom aldrig att trivas i Västerås. Hon berättar att de fick en lägenhet i ett 500 meter långt hus som låg längs med Skjutbanegatan i Västerås. - Där var det riktigt tråkigt att bo, minns Maj Blomberg. Nu skulle Bertil Blomberg köra en kraftigare sort av rälsbussar på sträckorna: Västerås-Köping, Tillberga-Ludvika och Sala-Uppsala. Att flytta till fastlandet på grund av jobberbjudande inom järnvägen, var inte något nytt för paret. År 1954, då järnvägen Roma-Slite lades ned, fick Bertil och Maj flytta till Skåne och bosätta sig i Simrishamn. Men året efter kallades Bertil till ett militärt repmöte på Gotland. Han besökte då sin gamla arbetsplats och fick veta att de behövde folk och att han kunde flytta tillbaka igen om han ville. Beslutet var lätt, i januari 1956 flyttade Maj och Bertil från Simrishamn till Visby.

Nu var det lite annorlunda. Järnvägsjobb var inte längre att räkna med, året var 1960 och Bertil visste inte vad det skulle kunna vara för arbete som skulle möjliggöra för familjen att flytta tillbaka till hemön. Det skulle bli tre år i Västerås innan lösningen kom.

År 1963 flyttade familjen tillbaka till Gotland och hyrde gamla järnvägsstationen i Väskinde. Bertil hade fått jobb vid LM-Ericssons telefonfabrik i Visby. Då var verksamheten lite utspridd i Visby. De lokaler där Bertil skulle börja arbeta låg på Lännaområdet men snart skulle det stora fabrikshuset byggas i norra stadsdelen. Vid Ericsson skulle Blomberg arbeta fram till pensioneringen, 27 år som uppsättare.

Maj arbetade i Väskinde skola där hon städade. År 1965 köpte familjen stationshuset i Väskinde och Bertil rustade egenhändigt upp det gamla slitna huset till en modern bostad. 1967 föddes yngste sonen Paul. Äldste sonen, Hans Blomberg, blev fotograf, först på Gotlands Tidningar och några år senare startade han ett eget fotoföretag. Bertil har fyllt 85 år och Maj 83 år, de bor fortfarande i den gamla järnvägsstationen. - Ett par år till räknar vi med att bo här i Väskinde. Vi trivs bra här. Om vi flyttar blir igelkotten ledsen - jag brukar bjuda den på pannkakor och det tycker den väldigt mycket om, säger Maj. - Det gör jag också, säger Bertil och skrattar medan han lägger armen runt henne.

Text och foto: Ulf Glimfalk Gotlands Allehanda

Publicerad: 2010-09-18