I r l p t t Försommarnumret handlar om nybyggarpojken, skolläraren,folkminnesupptecknaren och foto- nummer grafen med mera Nils Eriksson från Lövberg, W! Vilhelmina. Eriksson skulle ha fyllt 100 år i år och därför har hembygdsförbundet och redaktionen tagit initativet till att uppmärksamma honom och hans enastående upptecknargärning.Hans NNEHÅLL arbetsiver och nit har lämnat avtryck i såväl ULMA i Uppsala och Nordiska museet i Stockholm som i Västerbottens museum här i Umeå. Med utångspunkt från Nils Erikssons självbiografi som finns i ULMA Nybyggarpojken som blev hedersdoktor 2 ger Rolf Kjellström, välkänd författare och forskare vid Nordiska museet, Rolf Kjellström en bild av hans uppväxt och tidiga år i Lövberg, arbete och skolgång, lärarutbildningen i Luleå och senare upptecknings- och föreningsarbete Nils Eriksson och ULMA i Uppsala 42 i Bäsksjö, Skansholm och Vilhelmina. Rune Västerlund Före detta arkivarien Rune Västerlund från Matsdal, Vilhelmina har arbetat på ULMA och han beskrivervilket enormt material som finns där, till­ gängligt för en tacksam omvärld. Min pappa Nils Eriksson 52 Björn Eriksson är son till Nils och han vittnar om en engagerad fader Björn Eriksson som ständigt var sysselsatt med att notera sina iakttagelser i små,svarta anteckningsböcker. "Den fantastiska Norden-resan" 59 En av Nils Erikssons elever Bo Jonsson som bor i Vilhelmina berättar Bo Jonsson om en fantastisk skolresa till Oslo, Göteborg, Malmö, K öpenham n och Stockholm som Nils Eriksson anordnade tillsam m ans m ed hustrun Mary och sina elever sommaren 1949. I Nära notiser får vi möta en annan stor man inom den västerbott­ niska kulturhistoriens fält,tidnings- och museimannen Ernst Westerlund från Skellefteå. V ästerbottens läns hem bygdsförbund vill framföra ett varm t tack till Västerbottens läns landsting som genom att prenumerera till sina kliniker och mottagningar ger ett välkommet stöd till tidskriftenVästerbotten.

Samtliga bilder är tagna av Nils Eriksson om inget annat anges och de finns tillgängliga i Västerbottens museums fotoarkiv. Johan F. Nilsson i Häggås, Dorotea mal potatis. Bilden är inte beskuren. Foto 1936.

Nils Eriksson har efterlämnat drygt 1 800 negativ som sedan ett antal år finns uppkopierade och till­ gängliga i Västerbottens museums fotoarkiv. Bilder­ bildtexten na är tagna mellan 1928 och 1950 ungefär och de 11111111 m a ■ i ...... skildrar allt möjligt kring folklivet i socknen. Anlägg­ ningsarbete, nyodling, fiske, lekar och spel, skolmil­ uppväxtår. Det är ju först när han återkommit till jöer, slåtter, husbyggen, samer, bymiljöer, föremål, hembygden och etablerat sig som lärare som han hantverk, föreningsverksamhet, listan kan göras hur skaffar sig en kamera. Bland hans fotografier har jag lång som helst. Det är uppenbart att Nils Eriksson fastnat för den av Johan F. Nilsson och hans hustru ansåg att kameran var ett lika viktigt verktyg i upp- Sara från Häggås i Dorotea som mal potatis i "pär­ teckningsarbetet som pennan och de små anteck­ kvarnen", antagligen till höstens brödbak - kokt po­ ningsböckerna, för han har varit lika noggrann i sitt tatis i "mäldbrödet" eller "blandningsbrödet" gjorde fotograferande och försett sina bilder med uppgif­ det segt och mer hållbart. Den oskalade, kokta små­ ter om motiv, plats och tidpunkt. potatisen maldes i potatiskvarnen, de grövsta skalen Vi kan förstås bara presentera en bråkdel av bil­ silades bort med hjälp av ett såll, och sedan var "pär­ derna i detta sammanhang och det ligger också en degen" klar att blanda i "stöpan". svårighet i att det inte finns några från hans egna OLA KELLGREN

1 Nybyggarpojken som blev hedersdoktor ROLF KJ ELLSTRÖM

I år manifesteras 10O-årsminnet av Nils Erikssons födelse och

det är bra, men vi får inte låta oss nöja med det. I ett längre perspektiv måste vi verka för att den kunskap vi fått genom hans upptecknargärning om nybyggarkulturen ges så stor

spridning som möjligt. På det sättet kan vi bäst förvalta och visa vår högaktning, respekt och intresse för Nils Erikssons unika samlargärning som - jämte O.P. Petterssons - saknar motstycke inte bara i Lappland, utan i hela vårt land.

Nils Erikssons far hette Erik Eriksson och var Nils mor, Hulda Augusta Andersdotter, född i Yxsjön i Åsele socken 1861. Nils farfar var född i Laxbäcken 1873. Hennes föräldrar hette Erik Olov Salmonsson och han var född var båda från Laxbäcken och Hulda var äldst i Nästansjö i Vilhelmina socken 1828 och soni en syskonskara på tio barn. till Salomon Olofsson och dennes hustru Utkomstmöjligheterna i Bångnäs var min­ Britta Ersdotter. dre än uppe i trakterna kring Kultsjön. Slåt- Erik Olov Salmonsson gifte sig 1855 med terängarna och fisket var sämre. De bättre bonddottern Anna Magdalena Olofsdotter (f. slåtterängarna och fisket i Kultsjön var säker­ 1838) från Yxsjön. Till en början bodde de ligen det som fick Nils farfar att flytta till där men flyttade redan i början av 1860-talet Lövberg 1872. Familjen bestod av sex perso­ till Bångnäs i Vilhelmina. Här hade paret det ner, tillfälligt utökad med en piga från Saxnäs, mycket svårt att skaffa tillräckligt med mat men hon stannade bara ett år. till familjen - särskilt under svagåren 1866 Farfadern behöll hemmanet till 1894, då och 1867 då det inte var ovanligt att folk dog han sålde det till sönerna Salomon Vilhelm och av svält. Det kan nämnas att Nils far, som Erik. Att han nu överlät det till sina äldsta söner 1867 var sex år gammal, inte kunde gå på berodde nog på att han var rätt gammal, 66 år, grund av undernäring. och att sonen Erik - Nils far - hade gift sig.

2 Hemm ansägare Nils Grahns kor ute på bete. Foto i Strömnäs, Vilhelmina 1935.

3 När farfadern kom till Lövberg, flyttade l / i K / T e - « K e han in i en stuga, som visserligen var mycket få n $ n k i'j s ui^rir Kammare enkel men efter dåtida förhållanden både stor £vU T/ra tSW w 'i ( Till by -0 sen4fe) S o n s s b itig a i- och välbyggd. Erik Eriksson byggde till en Äj Ö v be- fjft k/y s - kammare på baksidan som vette m ot norr, så SKro^ ^4.4 /?±o- (t fy* k T att hans rätt stora familj skulle få plats. Den One1*-.t y p M m -t Jiuj' ■' i/effibKk in/eb. ftorra. S/> ; S kom att bli bostad inte bara för Eriks familj f t > o a /{am w a r~ £• yv i i U K i> £ - utan även för hans föräldrars. Så förblev det K?b uqqh Kå/fas/utfn fram till 1910, då Erik byggde ett eget hus Hfollahfy r — r1 precis öster om det gamla boningshuset. ftor K

f ö r s i e r t Nybyggarstuga från mitten av 1800-talet Nils föddes, liksom de flesta av syskonen, i den gamla stugan - en typisk nybyggarstuga Planritning över Erik Olov Salmonssons stuga i Lövberg från mitten av 1800-talet. Byggnaden bestod upprättad av Nils Eriksson. av ett mycket stort kök, ”stugan” och en stor kammare, där en del avdelats till matbod, J o v c. ft fr 0/» o ”matboa”. Längs ena väggen i matboden fanns en mjöllåda, som var indelad i fack för _/ —*1 f«*£ei u/t/e av olika mjölsorter. Mjöllådan var så tät att råt­ m/KKKz , ^ “h JP&iiMf} sAiso OfOO Sa f-ie oks or v i/ka. torna inte kunde komma in i den. I köket eller ty/* * ^^ ir~ ft* K r Aafrass/ an byooHa o/er se/M ttar cTriffOtao K°at stugan fanns en stor öppen spis med skorsten. tSpfeJyO.p */S6oi)&rtg / Abo b Gfjg a° é. titt 0/e o IJ1 4~ iinKan Ja /S-rik k//o u Sr*f~ Eldstaden var murad av skifferhällar, som det hdt(fucA o/Uc*. Som itflt- fanns gott om i Lövberget. Spisen stod ett /arKSs. hitf /?ÖD, stycke från ena väggen, så där bakom fanns ett iftoé/tu s-el:, Som liM rae/es b/d/f aO rymligt och varmt utrymme mellan spisen f i k O /au. och väggen. Detta kallades grytskåpet, men

K u // Sy on. där förvarades mycket mer än grytor. Där brukade Erik ställa in ”ämnesven”, det vill

Situationsplan över hem m anet i Lövberg. säga trästycken - mest av björk - som han sedan använde till yxskaft, räfsor, skedar, sle­ var, skålar och mycket annat. I öppna spisen brann alltid elden, som lyste och värmde - den fick bara slockna under natten. I köket fanns en stor och bred klaffsäng där föräldrarna låg. Under den fanns en utdragbar

4 Utvändigt var stugan klädd med stora näv­ rar, som hölls fast med smala käppar, som i sin tur spikades fast från taket och ned till marken. Golvet var lagt av stora täljda plankor. Under det fanns en stor potatiskällare, som rymde hela vinterbehovet av potatis, säkert mer än tio tunnor. För att kylan inte skulle tränga in i källaren och stugan var en ”fastgål- ning”, jordvall, lagd runt väggarna, både in- och utvändigt. Jordvallen utanför brukade man förbättra varje år. Råttorna tyckte näm­ ligen om att gräva hål och göra sig bo där. M angårdsbyggnaden på Hulda Erikssons gård i Lövberg, Inne i stugan fanns ett innertak av kluvna byggd 1910 av Nils far Erik. Foto 1942. stockar lagda på åsar, som var synliga i taket. Ovanpå de kluvna stockarna låg en isolering av torv och mossa. Yttertaket var också av säng, ”skottsänga”, och i den brukade Nils och de andra barnen ligga. Vanligen låg det fyra barn där. Möbleringen i köket var mycket enkel. Ett stort omålat bord stod vid söder­ fönstret tillsammmans med några stolar och ett säte, där tre eller fyra kunde sitta, samt en huggkabbe. Det var allt. Stugan var uppförd av rundtimmer men täljd ut- och invändigt. För att göra den tätare hade ”såta”, springorna mellan stockarna, först ”drivits”, fyllts med trasor, som slagits in med en träkil. Rännan mellan stockarna hade se­ dan fyllts med en rappning av hästgödsel, såg­ spån och lim. På en del ställen satt rappning­ en bra, men på andra föll den bort. Nils mam­ ma brukade klistra tidningar, Aftonbladet och Brokiga Blad, på väggarna för att det skulle bli ljusare inne. Rappningen hölls också bättre på plats av tidningarna. Bagarstugan och vedboden. Foto 1942.

5 kluvna små stockar, ”rotven”, som låg på tak­ åsarna. Ovanpå rotet låg näver, och på nävern torv. När farfadern kom till Lövberg, fanns utom boningshuset en liten ladugård, fähuset, söder om stugan vid en kallkälla. Mycket litet skog var undanröjd runt går­ den. Det växte inte mer hö än det rymdes i en enda hässja.

Ibland användes torv som isolering från utsidan. Ladugården fotograferades i Nyhamn 1942.

Nils Eriksson föds

Den 11 februari 1901 föddes Nils Eriksson och han har själv lämnat följande beskrivning av hur det gick till:

En vanlig kall och mörk februaridag, den 11 i Kvickt och utan större uppståndelse klara­ ordningen, år 1901 kände sig mor krasslig, des det hela av i stora klajfsängen i köket. I sedan hon varit i ladugården och mjölkat. skenet från brasan i spisen tvättades jag, lin­ Hon skickade sin den dagen sexåriga dotter dades och lades i tullan, (vaggan, som far Anna till en granngumma med bud, att hon hade gjort och som stod på längsgående med­ skulle komma till henne, då hon kände sig arj som min två år äldre bror, Anselius, nu krasslig. Grannkvinnan förstod genast, vad fick lämna. Jag var nämligen mors fjärde det gällde och tog sina skidor och åkte genast barn på precis sex år. Min syster, Anna, var hem till mor.

6 nämligen född den 11 feb. 1895. Min äldste Men när jag var sex-sju månader fick jag även bror, Frans var fyra år och Anselius två år. annan mat, mest då komjölk och välling. Liksom alla andra barn fick jag ligga lin­ Innan jag fyllde ett är, kunde jag börja stulta dad helt och hållet i sex månader. Hela den och gå på golvet inne i stugan. Men jag fick inte tiden fick jag tillbringa i tullan både dag och vara ute förrän sommaren 1902, då jag var ett natt. N är jag skrek och var missnöjd fick och ett halvt år. Då fick jag vara ute och springa Anna eller Frans tulla (vagga) mig, tills jag tillsammans med mina två äldre bröder. Men vi blev tyst. Men om tullningen inte hjälpte och var allesammans utan skor. Det var vanligt, att mamma var inne, fick jag en skvätt moders­ barnen var utan skor under sommaren ända tills mjölk. På den tiden följde man den principen, de var både sju och åtta år. Jag minns mycket att barnet fick äta, när det skrek och var oro­ väl, när jag som sjuåring fick följa min bror A n­ ligt. Då höll man inte strängt på särskilda selius i getskogen, utan skor. Mina fötter var så mattider för barnen. Torra blöjor, som bestod väl tränade och hade så tjock hud under fotter­ av trasor, fick jag ett par gånger om dagen. na, att jag besvärades inte alls av att obehind- Modersmjölken fick jag äta hela första året. rad springa på sten och ris.

De första barndomsminnena

Det första jag minns från min barndom var till farbror Salomon och farmor. Jag skulle från april 1906. Den 11 februari 1903 hade vara hemma och se efter min fyra år yngre min moder fått ytterligare en gosse, Harald broder, Johan Yngve. Han låg i tullan och Valdemar Alexius. Min moder berättade, att sov. Jag satt vid spisen och lade på något ved­ Valdemar hade blivit förkyld och han dog två trä då och då, så att elden inte skulle slockna. år och två månader gammal. Jag minns, att En stor snödriva hade lagt sig på östra sidan pappa hade gjort en kista åt bror och de hade av stugan och täckte större delen av fönstret. lagt honom dit. Jag minns tydligt när jag gick Bäst jag satt där, fick jag se en råtta, som fram till kistan och såg på honom. Jag hade sprang förbi i snödrivan utanför fönstret. Så klart för mig, att något särskilt hade drabbat kom åter en råtta springande. De sprang fram honom och att han skulle lämna oss. och tillbaka men inte så fort, som jag sett råt­ En annan händelse, har också fastnat i tor springa förut. De kanske trodde, att de minnet från de tidiga barnaåren. Jag tror, att kunde komma in genom fönstret. Jag tyckte, jag då var sex år. Det var en mörk vinter­ att det såg kusligt ut och jag blev rädd. kväll. Mina föräldrar och mina tre äldre sys­ Men lika tyst och stilla satt jag på kabben kon var inte hemma. Sannolikt hade de gått vid spisen. Hur länge jag satt så där och tittade

7 på råttorna, vet jag inte, men minnet av hän­ er åt henne men fick intet svar. Hon vände delsen fastnade för alltid i mitt huvud. genast om och kom till oss och talade om, att farmor fallit av skidorna och låg i snön och Ett par andra händelser från min tidiga sade ingenting. barndom lever också kvar i mitt minne. Far och mina båda äldre bröder skyndade Den 15 nov. 1907 föddes min syster Elise dit. Om en stund kom de dragande med far­ Maria. Vi bodde ju även då i den gamla stu­ mor och bar in henne och lade henne på gol­ gan som huvudsakligen bestod av ett rum. Nu vet. Grannarna kom till oss, så rummet blev hade vi fått en barnmorska till byn, nämligen alldeles fullt. Jag klev upp på klaff sängen för Gustava, som var gift med min farbroder att komma undan och ge plats åt andra. Jag Kristoffer. Hon ville hebt att så många som kände då, att det var något sorgligt som timat. möjligt skulle vara ute från rummet, då ett Jag hade ju varit många gånger till farmors barn skulle födas. kammare och förstod, att nu var det slut med Trots att jag inte var mer än sex och ett alla besök hos henne. halvt år så hade jag gillrat ut ripsnaror efter sjöstranden nedanför gården och på andra En episod av ett helt annat slag minns jag sidan sjön. N är faster ville, att jag skulle gå också från mina tidigaste år. Jag tror, att jag ut, så for jag för att vittja mina ripsnaror. Det inte var mer än fem eller sex år. Bonden och tog ganska lång tid för mig fast jag inte fick handlanden Jonas Ulrik Johansson från Sax­ någon ripa. N är jag försiktigt närmade mig näs, brukade fara omkring i byama omkring stugan, kom min faster, Gustava, ut och sade, Kultsjön och sälja småsaker. Så kom han en att nu fick jag komma in och se min nya syster. dag också till oss. Just då hade jag gjort mig ett musikinstru­ En händelse, som också etsat sig fast or­ ment, som liknade en gitarr. A v ett par dentligt i mitt minne var när min farmor dog. ripsnaror hade jag gjort strängarna. I detta Det var den 9 maj 1909. Jag var då åtta sammanhang måste jag säga, att jag fick år och visste mycket väl vad döden var. mycket tidigt lära mig hantera kniv. Några Farmor, som bodde i en kammare hos Salo­ leksaker fanns givetvis inte, utan vi barn gjor­ mon Eriksson, hade varit och hälsat på oss. de sådana själv. Jag var mycket stolt över mitt Salomons äldsta flicka, Matilda, som var 14 musikinstrument, med vilket jag kunde fram­ år följde henne. N är de for hem åkte de ski­ bringa klingande ljud. dor. Trots att det var maj var det snöhelt i N är Jonas Ulrik kom till oss, visade jag Lövberg. Då de kom nedanför Kristoffer Kristof­ honom mitt instrument. Han var språksam ferssons gård föll farmor plötsligt av skidorna och skojade med att fråga, om han inte fick och blev liggande på snön utan att säga något. köpa min gitarr. Jag hade knappast räknat Matilda blev förskräckt och ropade flera gång­ med detta och blev smått förvånad över, att jag hade gjort ett så hra musikinstrument, att om detta. De lät mig leva i den tron, att jag en vuxen människa ville köpa det. Nog hade kanske kunde få en häst för slanten. - När jag varit glad över att jag kunnat åstadkom­ mor sedan for till fähuset för att mjölka koma, ma en gitarr, men ännu gladare blev jag nu, gick jag också dit. Jag ville fråga henne på tu när jag hade utsikt att fä pengar för mitt ar­ man hand, om jag verkligen inte kunde köpa bete. Jag hade aldrig förut haft en slant, sä en häst för fem öre. Dä mamma satt sig vid en jag hade inget begrepp om dess värde. Men ko och börjat mjölka, frågade jag henne: "Tror att en slant var värdefull det visste jag. Givet- du, att jag får köpa en häst för den här slan­ ms svarade jag genast, att nog fick han köpa ten?" gitarren, om han ville. Jonas Ulrik, som var Mor försökte svara så diplomatiskt som goaktig (givmild) tog upp en femöring och gav möjligt, sä att jag inte skulle få den uppfatt­ mig. Jag blev väldigt glad och tackade honom ningen, att slanten jag fått, inte hade något flera gånger. Både Jonas Ulrik och de andra värde. Hon sade därför: "Nog är den där säg hur glad jag blev, och han frågade, vad slanten du fått mycket värdefull, men du för­ jag skulle köpa för slanten. Efter en stunds står, att en häst är ju så stor och dyrbar, så funderande svarade jag: En häst. för att få en sådan, måste man ha väldigt Mina äldre syskon, som visste huru mycket mycket pengar." - M in glädje grumlades nog man kunde få för fem öre, skrattade och gjor­ något av detta svar, men den där slanten var de narr av mig och sade, att jag inte alls kun­ jag ändå mycket rädd om. H ur det sedan gick de köpa någon häst för den där slanten. Jag med den där femöringen, har jag intet minne blev förlägen och visste inte vad jag skulle tro. av. Far och mor och Jonas Ulrik sade inte mycket

Skolgången

Ett av mina första minnen av skolan är inte när de läste läxorna och fick också se i deras precis av de lustigaste slagen. Jag var nog inte böcker. I Anselius ABC-bok såg jag bokstäver­ mer än sex år, när detta missöde inträffade. na, som jag med kol ur spisen skrev av på Jag hade ju tre äldre syskon, nämligen den näverbitar och vedträn. Papper och pennor sex år äldre Anna, Frans, som var fyra år var det smått om. Och sådant fick jag inte tag äldre och den två år äldre Anselius. De gick på, förrän jag kom till skolan. Med kniven, alla i skolan, som var halvtidsläsande och som jag fick använda så mycket jag ville, skar därför var endast halva året i Lövberg och jag också in bokstäver i vedträn. andra halvåret i Klimpfjäll. Jag hörde ju på,

9 A v mina äldre syskon hade jag fått en heller inget ovanligt för mig. Jag brukade ofta gammal ABC-bok, när jag hade lärt mig stör­ följa henne till ladugården. Men när jag kom re delen av bokstäverna. Jag hade också, trots dit, drog mor av mig byxoma och gav mig ett mina sex år, fått följa mina äldre syskon till ordentligt kok stryk med det torra riset från skolan, som då hölls i Jon Jonssons nya bygg- lövkärvama, som fåren fick. Det gjorde mycket ning längst öst i byn. Dit var det inte så långt, ont, och det är bland annat därför jag minns en knapp kilometer. Där hölls skolan av M a­ den här risbastun så väl. ria Jonsson, som var dotter till Jon Jonsson. Trots att det under min barndom var Vid mina tillfälliga besök i skolan hade jag i mycket vanligt, att bamen fick stryk så fort de min ABC-bok fått läxa av lärarinnan. Jag gjort något galet, så kan jag inte erinra mig, läste mycket flitigt i min bok och tuppen, som att jag fick stryk många gånger. Men däremot fanns i slutet av boken, värpte om nättema en var det mycket vanligt, att jag fick en ordentlig sockersmula, som jag mycket uppskattade. I- hårlugg, blev vriden i örat eller fick en örfil, då bland band jag ett snöre omkring ABC-boken, jag varit olydig. men trots detta värpte tuppen, så att pärmar­ Jag tyckte nog, att den agan jag fick av min na bågnade. mor var oberättigad. Jag kände ju, att jag Så en dag ville jag följa mina syskon, då de ville visa lärarinnan, att jag lärt mig min efter middagsrasten gick till skolan, för att läxa. Jag förstod inte, att mor skulle behöva läsa upp min läxa, som jag hade läst på skämmas för att jag var trasig. mycket flitigt. Men mor sade, att jag fick inte Jag tror, att den här episoden i viss mån följa dem, då jag hade så dåliga kläder. Det bidragit till att jag alltid försökt undvika var nämligen inte så lätt för mor att hinna kroppsaga både mot mina egna bam och mot lappa och laga kläderna åt alla sex barnen. mina skolbarn. Kanske den bidrog till min Hon måste ju också själv väva tyget, som hon åsikt, att man inte skall tillgripa våld mot en skulle sy kläder av. Men trots förbudet passa­ svagare för att få sin vilja fram. Men jag vill de jag på att obemärkt smita i väg och följa inte lasta mor och far för att de någon gång mina syskon och andra bam från gårdarna gav oss stryk. Det var ju så vanligt den tiden. väst i byn. På huvudet hade jag en gammal I stället tycker jag, att det var egendomligt, att skärmmössa, som var mycket för stor. vi inte agades oftare. Det fanns ju bam på Hur det gick med läxan minns jag inte, den tiden, som fick väldigt mycket stryk. men däremot minns jag mycket väl, vad som hände, när jag kom hem. Jag har inget minne När jag var sju år fick jag börja skolan, av att hon luggade och grälade på mig, när som då var en flyttande mindre folkskola. Den jag kom från skolan. Men när det blev kväll flyttade mellan Lövberg och Klimpfjäll. Som och mor skulle gå till fähuset och mjölka kor­ lärarinna vid denna skola tjänstgjorde under na, bad hon mig följa henne dit. Detta var hela min skoltid Maria Jonsson, sedan gift med

10 Elis Holmgren, Storvall. Varje skoltermin var kroppsaga. Jag kan heller aldrig minnas, att därför endast 18 veckor. Om jag icke minns fel, jag någon gång fick en hårlugg, fast jag var hade jag gått sammanlagt 360 dagar i skolan. nog inte den snällaste i skolan. Jag var nog Skolan var en del terminer inrymd på vinden ganska livlig och lekfull. Men mina föräldrar i min farbroder Salomon Erikssons byggnad liksom andra i Lövberg tillhöll sina bam att längst väst i byn, och en del terminer hos Jon vara lydiga och ordentliga i skolan. Några Jonsson i hans nya byggning längst öst i byn. disciplinproblem hade inte Maria Holmgren Huvudämnet i skolan var kristendom. fast hon ibland hade stora pojkar i klassen. Läxa i katekesen och biblisk historia hade vi En enda gång fick jag stå i skamvrån några varje dag liksom i psalmboken. Geografi och minuter. Varför kan jag inte minnas. historia läste vi mycket lite. Räkna och skriva I skolan hade vi långbänkar, som hade däremot fick vi göra varje dag. plats för tre till fyra elever. Varje familj skulle Alla barn från sjuåringar till 14- och 15- lämna en bänk till skolan. Den bänk, som åringar gick tilkammans. Jag kan inte erinra pappa hade gjort, hade plats för tre bam. Den mig, att vi var indelade i mer än två klasser. var gjord av bräder och var omålad. Den Första klassen var "ABC-daringama", det vill finns ännu (1973) kvar hos min yngsta bro­ säga de som inte kunde läsa, och så andra der, som övertagit hemmanet. klassen eller avdelningen de som kunde läsa Jag tyckte, att det var roligt att gå i skolan. rent, som det hette. Barnantalet var alltid Jag hade lätt för att slå i mig utanläxoma och litet. Omkring tiotalet. tyckte om att leka med kamraterna. Men till ABC-daringama fick lära sig läsa på tabel­ stor del berodde det nog på, att vår lärarinna ler, som hängdes upp på väggen. Då jag lärt var lugn och godhjärtad och vänlig mot alla mig bokstäverna och kunde läsa något, innan även de, som hade svårt att alltid lära sig jag kom till skolan, behövde jag inte läsa utanläxoma. mycket på tabellerna. Det var mest för att En del föräldrar tyckte att vår lärarinna lära mig "krusibokstävren" (frakturstilen), inte var nog sträng med oss bam och att hon som jag läste på tabellerna. Men rätt snart inte fordrade mer av oss, då det gällde utan- fick jag följa med den äldre gruppen. läxor. Men jag anser, att hon nog gjorde vad Då vi inte var så många i skolan, blev som var möjligt med de små resurser hon undervisningen mycket individuell. Det vill hade till sitt förfogande. Undervisningsmateri- säga vi fick läxor efter som vi kunde och orka­ elen var även efter dåtida förhållanden de de läsa. Några längre förklaringar över det minsta möjliga. De bestod av några läsetabeller, lästa förekom sällan. två kartor, Sverige-kartan och Palestinakartan, Lärarinnan Maria Holmgren var en god­ några läseböcker och nya-testamenten, samt en modig och vänlig människa, som aldrig var svart tavla ungefär en kvadratmeter. Det var våldsam och använde, sä vitt jag vet, aldrig allt.

11 Skolflickan Sylvia Nilsson i klass 4, Skansholms skola 1945.

12 Vi bam hade inga skrivböcker. Vi skrev vilket väder som helst. Vi var inte påpälsade. och räknade på vära stentavlor. När vi någon Ytterkläder förekom inte. Jag var 19 år då jag gäng tecknade, skedde det på stentavlorna. fick min första överrock. Vi var nog vällappa- Vår skoldag började kl. 9 på förmiddagen de allesamman och hade dåligt med underklä­ och pågick till kl. 12. Då hade vi en timmes der. Jag var väl 15-16-åring innan jag börja­ middagsrast. Vi alla bam hade inte längre de ha strumpor. Långbyxor hade jag liksom hem, än vi gott hann hem för att äta. - Efter andra från det vi fick ha byxor i 4-5-årsål- frukostrasten hade vi också tre timmar. - Före dem. Under vintem hade vi vadmalsbyxor, middagsrasten hade vi alltid kristendom efter som med skoband bands fast vid lappskorna, morgonbönen. På kristendomstimmama skulle vilka var fullstoppade med skohö. Upptill vi i tur och ordning rabbla upp utanläxoma och hade vi en bussaron av halvylle. På huvudet så fick vi nya läxor. Den, som inte kunde sin hade jag vintertiden en skinnmössa av får­ läxa nöjaktigt fick bakläxa till nästa dag. Ofta skinn. Trots att jag var lätt klädd, minns jag gick det åt två timmar, innan vi klarat av kris­ inte, att jag besvärades av kylan, fast jag mer tendomen. Trots, att jag inte gick så länge hann än en gång fick "nagelbitn" (frös om fingrarna, jag lära mig Luthers lilla och stora katekes samt så det sved), då vantama blivit blöta. Någon Bäckmans bibliska historia utantill. De flesta gång förfrös också örsnibbarna, men det var hann med detta. Dessutom läste in mycket i en småsak, som ingen fäste sig vid. Jag kan Nya testamentet. Men där fick vi inga utan- heller inte minnas, att varken jag eller mina läxor. Många psalmer lärde vi utantill. syskon blev ordentligt förkylda. Hosta hade vi De övriga timmarna hade vi läsning i folk­ väl någon gång, men det brydde vi oss heller skolans läsebok, välskrivning på stentavlan efter inte om. Hade vi hosta, så gav oss mor het, förskrift på svarta tavlan. Räkningen bestod i, kokt mjölk med iblandad ingefära. Jag kan att vi fick räkna de tal lärarinnan skrev upp på inte minnas, att jag eller några av mina sys­ svarta tavlan. N är den äldre gruppen skrev och kon var borta från skolan på grund av sjuk­ räknade, läste lärarinnan med ABC-daringa- dom. Jag tror, att det delvis berodde på att vi m a på tabellerna och i ABC-boken. alltid hade frisk luft både inne och ute. I vår Sång förekom endast då vi sjöng psalmerna trånga stuga, där vi var så många personer, på morgonbönen . Gymnastik och slöjd före­ hade vi dels den öppna spisen med den vida kom icke. Men under rastema rasade vi gan­ skorstenen som sörjde för att det blev ordentlig ska friskt. Oavsett vilket väder det var, sa var luftväxling, och dels var ju väggarna så glesa, det aldrig fråga om att någon skulle vara att luften, trots alla försök att göra dem täta, inne. Det var en orimlighet. Vi alla från sju­ silade in genom alla springor. åringarna var klädda så, att vi skulle tåla

13 Idrottslekar och andra lekar

Att vi skolbarn aldrig frös under rastema marna under motståndarens armar. Det var även om det var 30-40 minusgrader berodde "önnertag" och godkändes inte. Likaså var det väl främst på, att vi ständigt var i röreke. Att förbjudet, att med händerna ta i motstånda­ "hurbakk" (åka nedför backar med skidor) rens byxor eller andra kläder. Förbjudet var var ett omtyckt nöje på rastema både för oss det också att "slå tjyvben" dvs att sätta ett ben pojkar och för flickorna. Jag hade ett par gam­ bakom mot ståndarens och så bryta honom la skidor, som var både breda och långa, men bakåt. Det var fegt att försöka slå tjyvben och flöt lätt på snön. Inga bindslen av något slag räknades inte om man på detta sätt fick om­ hade vi på skidorna. Vi stack lappskon i ”öla” kull sin motståndare. Vid ryggkast gällde det (tåremmama) och så åkte vi. Jag kan inte att böja sig något bakåt och lyfta sin motstån­ erinra mig, att jag någon gång använde de dare från marken och först hastigt svänga skinnremmar till bindslen, som en del jägare motståndaren åt ett håll och sedan lägga ho­ använde, under hela min ungdomstid tilk jag nom i marken åt motsatta hållet. I snön var var 17år, då jag slutade jaga. det ingen fara att kasta sin motståndare hur Snöbolkkrig hade vi, då det var kramsnö, vårdslöst som helst. Han skadades inte i den men det var sällan vi hade sådan snö. lösa snön. Det hände inte någon gång att nå­ Vi pojkar tyckte om att brottas för att prö­ gon på minsta sätt skadades vid brottningar. va vår styrka och vighet. Men vi var mycket Armkast var en ganska vanlig brottning. renhåriga, så att den, som först kom på rygg, Då tog man helt enkelt i motståndarens kläder han var besegrad. Därom var inget att resone­ vid axlama, så att tummen var vid hablinning- ra. Ovänskap och slagsmål förekom knappast. en. Men även vid denna brottning skulle man Det var framförallt tre olika brottningar vi ha en arm innanför och den andra utanför praktiserade, då vi "bråtades" (brottades). De motståndarens arm. Sedan gällde det att dansa var "röggkast" (ryggkast), ’’ärmkast" (armkast) runt med motståndaren och försöka kasta om­ och "lappkast". kull honom, så att han blev liggande på rygg. Ryggkastet var nog det vanligaste. Jag tyckte Men vid armkast var det inte säkert, att den, särskilt mycket om det och blev med åren rätt som först tog initiativet och började kasta, bra på "röggkast". Vid ryggkast tog man om segrade. Det kunde i stället vara motståndaren, varandra och knäppte ihop händerna bakom som segrade genom att själv öka takten i sväng­ motståndarens rygg. När man tog om varandra arna, så att han till sist blev segrare. skulle en arm, vanligen den högra, vara ovan­ Vid lappkast fattade man tag i motstånda­ på motståndarens arm och den andra armen ren som vid armkast men då böjde den kas­ under. Det var förbjudet att sticka båda ar­ tande plötsligt benen och kastade sig bakåt så

14 Barnen leker "klotring''. Foto i Lövberg 1938 (?).

15 hastigt som möjligt och försökte rycka mot­ dan lek var att "kut änkling” (änkleken, spring ståndaren över sig med sädan hastighet, att änkling). Den gick ju till så, att man ställde han gjorde en volt och blev liggande på rygg. upp sig par efter par med en "änkling" längst Den kastande måste då snabbt upp och hälla fram. När han ropade "ut å kut" (ut och motståndaren liggande på rygg. Misslyckades spring) skulle sista paret i ledet släppa man med kastet, blev man själv liggande på varandra och springa fram på var sin sida om rygg och besegrad. ledet och försöka nå varandra, innan "änk­ När två brottande fattade i varandra för lingen" hann ta någon av de springande. Den, armkast fick man bereda sig på att någon av som blev utan make, blev nu "änkling". Den­ dem försökte med ett lappkast. Det var sällan na lek kunde fortsätta så länge man önskade. jag tordes försöka med ett lappkast. Men om En lek, som både pojkar och flickor kunde motståndaren var stor och stark och jag kände, leka tillsammans, var "spott knut”. Leken gick att det var svårt att rå på motståndaren, kun­ så till, att en lekande ställde sig vid en hus­ de jag i ett obevakat ögonblick försöka med ett knut och slöt ögonen och räknade till ett visst lappkast. Men det fordrade både snabbhet och överenskommet tal, 20, 50 eller 100. Under vighet. tiden skulle de övriga lekande gömma sig var Vi pojkar brukade också tävla i att dra de ville. "Tjuven" (den som stod vid knuten) "fingerkrok” genom att fatta i varandras lång­ skulle då försöka söka reda på de, som gömt finger och dra tilb motståndarens finger rät- sig. N är han fick syn på en, till exempel A n ­ nande. ders, sprang han till knuten och spottade på A tt "slå knok” gjorde vi också. Dä knöt man den i det han sade "tjvi för Anders". Anders helt enkelt näven och slog knogama mot mot­ var då ur leken. Men om Anders först hann ståndarens knogar. Den, som först gav sig, till knuten, spottade han på den och sade: hade förlorat. "tjvi för meg". Anders var då också ur leken, Brottningarna utvecklade kroppens alla men han hade friat sig, så han behövde inte muskler och vi blev viga och snabba, vilket nog bli "tjuv" nästa gång. På detta sätt fortsatte var bra för de krävande arbeten, som väntade leken tills tjuven hittat alla eller alla kommit på oss. fram. Leken kunde börja om. Den "tjuven" På hösten, innan snön hade kommit, hade först hittat, utan att han hunnit fria sig, blev vi skolbarn en hel del lekar, i vilka även flick­ den nya "tjuven". orna kunde vara med. En mycket vanlig så­

16 Om skrömt och oknytt

När jag kom hem från skolan vid fyratiden på så mycket av far och mor, som inte var sär­ em. fick jag och min hror Anselius dra in kvälls- skilt vidskepliga, utan främst av barnen från vedenfrån "velirä" (vedboden) och lägga i ved­ en av granngårdarna. lådan. Sedan fick vi äta. Läxorna läste vi i Särskilt väl minns jag hur förskräckt jag skenet från brasan och från den 10-linjers blev en kväll sedan vi hade lagt oss. Jag var fotogenlampa, som hängde i taket. Men den nog inte mer än sex eller sju år då. Vi tre poj­ tändes inte förrän det blivit riktigt mörkt. När kar, Frans, Anselius och jag låg som vanligt vi läste läxorna, läste vi allesamman högt. tiUsammans i samma säng. Min äldste broder Det blev ett väldigt surrande, men det bekom Frans sade, att han hört djävulen fara om­ ingen av oss. Sedan hörde vi upp varandra för kring stugan. Han trodde, att han hade krupit att se, om vi verkligen kunde rabbla upp läx­ under huset. Han sade detta inte för att han an. På morgonen, innan vi gick till skolan, ville skrämma mig och Anselius. Han trodde läste vi också på läxorna för säkerhets skull. själv på det han sade, det hörde jag på ho­ Sällan diskuterade vi det vi läste med för­ nom. Han sade, att han själv var mycket äldrarna eller lärarinnan. Men vi alla, även rädd. Jag darrade av rädsla och kröp så nära våra föräldrar och andra föräldrar i byn, var mina bröder som det var möjligt. Det var övertygade om, att allt vi läste var oomtvistad alldeles mörkt inne i stugan. Endast glödhögen sanning. i spisen syntes röd. Mor och far sov redan. Jag A tt djävulen gick omkring och sökte vem hade mycket svårt att somna och mina bröder han uppsluka kunde, var för oss barn en verk­ bad tyst kvällsbönen. När jag slutligen somna­ lighet. Därför var vi mörkrädda, trots att vi de drömde jag, att djävulen kom och höll på hade så dålig belysning, att vi hade under ta mig. Jag vaknade och var mycket rädd. Jag vintem mörkt överallt utom inne kring brasan lyssnade på alla ljud, men allt var tyst och och därför borde vi ha varit vana vid mörkret. lugnt. Och till sist somnade jag, men jag var Vi var inte så pigga att ensamma gå ut efter länge illa berörd av min broders tal om djävu­ ved eller vatten efter mörkrets inbrott. Vi var len och min kusliga dröm. rädda för "skrömta”, det vill säga alla slags Men det var ju inte bara för djävulen vi osynliga väsen. Tron pä, att de döda kunde barn var rädda. "Skrömta" och "vittra" fruk­ "gå igen” (visa sig), var ganska allmän bland tade vi också. De äldre, även mina föräldrar, de äldre och vi barn påverkades givetvis av trodde, att de döda kunde "gå igen" (visa sig). detta. Vittra var lik människorna men bodde under Tron på att djävulen kunde uppenbara sig jorden och visade sig endast vid enstaka tillfäl­ när som helst hade bibringats oss kanske inte len. De var inte farliga för den, som var döpt.

17 Ungdomarna brukade skrämma oss barn som hjälpte för djävulen och allt annat osyn­ med skrömta och "gammkusn" (djävulen). ligt. Sedan vi hade lärt oss kvällsbönen i sko­ Det gjorde de också med mig. Det var ibland lan, läste jag nog den nästan alltid. Men jag mina äldre syskon och ibland ungdomar från läste den tyst för mig själv. Jag ville inte visa, granngårdarna. Det dröjde väldigt många år, att jag var så rädd, att jag måste läsa kvälls­ innan jag helt hade övervunnit mörkrädslan. bönen. Den där vanan hängde med rätt länge. Först vid sexton - sjutton års ålder insåg jag, Den vanliga bönen vi läste var "Tryggare kan att det inte var värre att gå ut i mörker än i ingen vara ...”. dagsljus. Jag led så mycket av denna skräm­ sel, att jag beslöt mig för att aldrig skrämma N är jag i skolan hade fått höra, att en barnen för mörkret och med osynliga makter. mäktig varelse, som hette Jesus, hade levt på När jag själv fick barn, var jag noga med jorden, men människorna hade dödat honom, att tala om för dem, att mörkret i sig själv inte frågade jag mor, varför han inte fick leva. Då var farligt utan berodde endast på att solen skulle det ju ha blivit så mycket bättre här på gått ned. Detta hade också till följd, att min jorden. Mor sade då, att han dött för att fräl­ tvåårige son en mörk kväll stultade ut i rov­ sa oss. Redan då tyckte jag det var egendom­ landet ensam för att söka sig en rova. Skolhu­ ligt, att Gud skulle fordra, att sonen skulle dö set, där vi bodde låg ensamt ute i skogen och för oss. inget lyse fanns utomhus. Han hade varken Som jag redan nämnt, så har jag inga obe­ då eller sedan någon rädsla för mörker eller hagliga minnen från skoltiden. Inte behövde osynliga väsen, därför att ingen hade skrämt jag sitta inne någon rast och läsa på bakläx­ honom med sådant. an. Ingen fick stryk i skolan. En enda gång Jag liksom mina syskon blev övertygade fick jag stå i skamvrån några minuter. Sällan om, att det endast var Gud och Guds ord, behövde någon annan heller stå där.

18 Arbete som getare En av de viktigaste arbetsuppgifterna för ett barn i Lövberg var att vara getare; det vill säga ta hand om kreaturen och se till att de inte gick in på outnyttjade slåtterställen. Nils var troligen bara sex år, när han första gången följde m ed sin bror Anselius på ett sådant ar­ bete högst uppe på Lövberget. Efter det att han fyllt åtta år fick han vara getare på egen hand, det var 1909. Brodern hade då farit till Norge för att geta åt en man i Kroken. Nils höll på med detta i fem år - från åtta till tretton års ålder. Nils uppfattade inte arbetsuppgiften som svår, det var nämligen inte så många slåtterställen, som korna behöv­ de vaktas för och myrarna var heller inte svåra att hålla korna borta ifrån. Då var det knivigare att se till att de inte trampade ned och åt upp bladfodret vid bäcken. Nils tyckte heller inte det var obehagligt att vara ensam ute i skogen. O m han fick någon ledig stund hittade han på att göra olika saker. Till hans utrustning hörde först och främst kniven som flitigt kom till användning för tillverkning av leksaker, red­ skap och andra småarbeten. Matsäcken eller ”getarköntn” var med och han brukade hushålla med maten så att den räckte till tre mål om dagen. I konten fanns en literflaska med sötmjölk, det vill säga oskum­ mad mjölk, en brödkaka och en smörask. Ofta fanns där också en ostbit och en bit mesost. På söndagarna kunde han också få ”filasken” med sig, en vanlig smörask fylld

Getarpojke i Skansholm 1935.

19 med tjock kärngrädde. I naturen fanns också Det skyddade dock inte benen, men vid elden ätliga växter att komplettera kosten med. kunde kläderna torkas. Trots att han varit så Klädseln var enkel. På fotterna hade Nils utsatt för regn och rusk kunde inte Nils erinra vanliga kängskor men han kunde också gå sig att han varit sjuk en enda dag under sin tid barfota, om kängorna behövde lagas. D et var som getare. Vid de mer permanenta vall- inte heller ovanligt att Nils fick trampa och ningsplatserna gjorde Nils skydd eller kåtor töja ut sina bröders tjärfyllda skor, så att de som täcktes med torv. Han gjorde även enkla­ kunde få dem på sig. re stugor av björkstammar, näver och torv. Byxor och bussarong slets fort ut och blev Denna tillvaro erbjöd givande kontakter snart rikligt försedda med lappar. På huvudet med djur. Vid ett tillfälle lade Nils ett höns­ hade Nils en skärmmössa. Något regnplagg ägg i ett kråkbo, som efter tre veckor resulte­ hade han inte men han brukade göra sig en rade i en kyckling. regnkrage av näver, när det regnade mycket.

En dag som getare

Mamma brukade gå upp till sommarladugår­ Den flyttades sedan. På detta sätt gödslades den för att mjölka koma vid sex-tiden på mor­ hölanne bra och fåren blev inte smutsiga). gonen. Hon hade då lagat till maten i konten. N är alla sex-sju kor samt ungnöt och får Innan hon gick, väckte hon upp mig. Jag steg var släppta, tog jag min käpp och for med min upp och klädde mig samt åt någon kall mat, boskap efter hagen österut. Berget var så som blivit kvar från kvällsmålet. Vanligen åt brant, så jag for aldrig med dem uppför. Väs­ jag något kallgröt och mjölk eller kall kokt fisk terut for jag heller aldrig med koma, därför och potatis. att där var det så pass mycket kor, så de be­ I god tid innan mor släppte ut koma vid hövde det betet så väl. Och där hade de heller sjutiden, var jag uppe vid sommarfähuset. Jag ingen getare, som såg efter koma. hjälpte dä till att "bjes lös” (lösa) koma och Jag for med koma och fåren efter "fevägen" släppa ut fåren från fårhuset eller från "fårjä- (kovägen) ett par kilometer till Tåmmas A n ­ la" (Då jag vissa somrar hade över 30 får - ders Valin och om jag för dagen skulle vara jag gette nämligen även farbror Salomons får med koma på norra sidan av Lövberget, så - blev det så blött i fårhuset, så far hade gjort for jag efter Tåmmas Anders Vall-vägen över fyra ganska stora grindar, som sattes ihop på berget en sträcka på en till två kilometer. I- marken nedanför fårhuset. Det blev en fårjäla bland for jag över Lillbäcken till Lillgämolia = inhägnad där fåren fick vara några nätter. (sydsluttningen av Lillgämon). Där fanns

20 också bra bete åt koma. Men på sensommaren upprepade jag flera gånger. N är koma hörde räknades det vara bäst med bete åt boskapen detta mitt rop och såg röken, kom de genast på Röbergslia (området österom Storbäcken). och ställde sig i röken, som drev bort mygg, Om jag skulle fara dit, då fortsatte jag österut knott och brems. De stod så en stund och bör­ efter "fevägen" från Tämmas Anners Valin jade "järt" (idissla) och snart lade de sig. endera till Brofare vid Storbäcken, dit det var Under min tid som getare, säg jag, att kor­ ungefär fyra kilometer från hemmet, eller ock­ na var kloka och förstod mig, då jag pratade så till Bäckkvihlla vid Storbäcken dit det var till dem. A tt de kom, då jag gjort upp rök åt omkring fem kilometers väg. Vanligen gick det dem och ropade åt dem, kanske delvis berodde bra att fara med koma och fåren dit man på, att de såg röken i de flesta fall. Men vid skulle vara under dagen. Fåren var besvärli­ flera andra tillfällen såg jag, att de förstod gast särskilt i början av sommaren, innan de mig. Bland annat på kvällen, då jag ville fara hade lärt sig att följa med koma. hem med dem, då ropade jag åt dem: "Kossa, På den bästa kon hade vi skällan. Hela kossa, ko, koa, hemma vägen gå”. Då jag tiden jag var getare hemma hade vi en ko, som ropade detta några gånger började först skäll- hette Vippland till skällko. Hon var lugn i alla kon och sedan de övriga sträcka på huvudet väder och sprang inte i onödan på sidan av och sakta gå mot hemmet. Men tydligast såg vägen. På samma sätt var det med fåren. En jag det, när jag kastade vatten. Då ropade jag gammal och lugn tacka hade vi som skälltacka. åt koma: "Kossa, kossa, pissä". Jag behövde Men det tog sin tid, innan man hade lärt inte ropa många gånger, förrän de kom spring­ fåren, att de skulle följa skällfåret och skäll- ande för att komma först till mig och begärligt fåret att det skulle följa koma. äta upp allt gräs urinen kommit på. Ja, de åt N är jag kommit dit jag tyckte, att det var t.o.m. upp torven, så det blev en svart fläck på bra med bete, då fick koma gå som de ville marken. och beta. De for ändå under dagens betesgång Koma kände också igen sina namn. Om flera kilometer. Då såg jag till att fåren inte jag såg en ko sticka iväg från de övriga och jag lämnade koma och for åt annat håll. ropade hennes namn: "Gullros, Gullros, kom N är jag tyckte, att koma hade ätit nog tillbaka”, så vände hon i regel, innan jag länge, och när jag såg att skälikon inte åt så hann fram till henne för att vända henne. ivrigt utan stannade upp i ätandet, då visste Fåren förstod mig också, men jag tyckte, att de jag, att de ville vila. I någon bra backe, där var inte lika kloka som koma. marken var jämn och slät, eller där det fanns Jag tror, att det var omkring klockan tolv, någon slätt, gjorde jag upp en ordentlig eld, som koma vilade. Givetvis hade jag ingen som jag täckte med enris och torv så det bilda­ klocka, men det var ingen svårighet för mig att des tjock rök. Då ropade jag åt koma: "Kossa, veta hur dagen led, då det var klart och jag kossa, ko, koa, vila röken". Detta lockrop såg solen. Men även då det var mulet, såg jag

21 på koma och kände pä mig själv, när det var de åter en gäng. Det var nog omkring klockan tid att göra upp rök åt koma. fyra. Även då gjorde jag upp rök åt koma. N är koma vilade, lade sig också fåren och Men oavsett om koma vilade åter en gång, vilade, fast de var inte så intresserade av rö­ så åt jag ur matsäcken åter en gång på efter­ ken. Deras tjocka ullpäls gjorde att myggen, middagen. Då gjorde jag "köntslut” (åt upp knott och hrems inte kunde bita dem annat än all mat). på henen och juvret. De stampade med benen Under högsommaren fram till slutet av och gned med huvudet hort insekterna. En augusti for jag hem med koma, så jag var liten grå brems med fläckiga vingar kallade vi hemma vid sjutiden på em. Annars var jag "Fårfitt-bremsen”, därför att den brukade bita hemma vid sextiden. fåren i baken, och var begiven på fåren. Det var ingen större svårighet för mig att se, Det fanns en brems, som vi kallade "kör- när det var kväll. När det var klart, såg jag men ”, som koma var mycket rädda för. När ju på solen, men när det var mulet, såg jag på de hörde "körmens" brummande, lyfte de på komas juver och jag kände också på mig, när svansen rakt upp och sprang med väldig fart. det var tid att börja fara hem. De kunde springa ganska långt, ända till en När jag kom hem med koma "bjest” kilometer, innan de stannade inne i tjock skog. (band) jag in dem i fähuset och stängde in Jag var alltid rädd att koma skulle springa i fåren i fårhuset eller i "fårjäla". Mor kom i "körmskjuts". regel samtidigt för att mjölka. Under middagsvilan, som torde vara om­ På sensommaren var det arbetsammast att kring en timme, satt jag i närheten av elden vara getare. I regel var det regnigare och kal­ och åt min matsäck. Då lekte jag också med lare och mindre med bete åt koma, så de for de leksaker jag gjorde. Men det hände också, långa sträckor om dagen. Men värst var det att jag kände mig trött. Då gick jag till skäll- om koma fick smak på "såppen" (svamp). Då kon och lade mig. Jag gjorde det, dels för att blev de som besatta och ”rejd ättä såppen" det var varmt och skönt att ligga hos kon och (sprang efter svamp). Det var främst "kosåp- dels därför, att om jag somnade, så vaknade pen” (karljohanssvampen) de ville ha. De jag när skälikon steg upp. sprang hit och dit och sökte efter svampen och N är middagsvilan var slut, steg koma upp brydde sig inte om att äta gräs. Då fick jag och började åter äta. Om det var riktigt bra springa runt och försöka hålla dem samlade med bete, så kunde det hända, att koma vila­ och inte låta dem springa hur som helst.

22 En folkilsken tjur

Nils Eriksson berättar att under hans tid som getare var det bara två gånger som han behövde vara rädd för djur. Ena gången var för en folkilsken tjur och den episoden återger Nils här:

En dag, när jag varpå baksidan av Lövberget, fick jag höra Salomons kors koskälla. Jag kände väl till alla koskällor i byn. Jag var inte säker pä, att farbrors tjur följde koma den här dagen. Elan brukade nämligen ofta ströva omkring i skogen mellan koflockama. Men för säkerhets skull höll jag mig långt ifrän koma, sä att jag obemärkt skulle kunna se, om tjuren var där. Jag fick ocksä syn pä tjuren utan att han upptäckte mig, men, trots att jag rörde mig med stor försiktighet, fick han ändä syn pä mig och kom springande. Men jag hade redan pä förhand förutsett, att tjuren kunde upp­ täcka mig och gä till anfall, och därför höll jag mig i närheten av en sank myr. När jag fick

se tjuren komma mot mig, sprang jag därför Här har Nils Eriksson kvickt ut på myren. Tjuren kunde inte följa skildrat äventyret mig långt, förrän han sjönk ned upp till buken jag gå pä honom med en vanlig björkpåk. Där­ med den ilskna tjuren. i gyttjan. Det var med största svårighet han till var jag nog för svag och tjuren för okänslig. kunde vända och ta sig upp pä fast mark. Men där jag satt och säg pä mina skinnsko- Där ute på myren satte jag mig för att fun­ band, kom jag pä tanken, att jag skulle för­ dera ut hur jag skulle klara mig för den arga stärka päken med en lämpligt stor sten, som tjuren. Inte kunde jag lämna koma och springa jag kunde binda fast med mina skoband. Jag hem. Det verkade fegt och uselt. Dä skulle de beslöt mig för att göra ett försök att ta upp kanske skratta ät mig. Nog visste jag, att en kampen med tjuren. tjur kunde vara farlig. En getare i Lövberg, Jag gick över till motsatta sidan av myren, Harald Jonsson, hade för tjugo är sedan nästan dit varken koma eller tjuren kunde komma. blivit ihjälstängad av en tjur. Det hade jag Där skar jag mig en lämpligt lång och grov hört av mina föräldrar. Men ändä insägjag björkkäpp. Den var väl något över en meter nog inte, hur allvarligt det var, att ge sig pä en lång. Den fick inte vara för lång, dä skulle det folkilsken tjur. Men jag visste, att inte kunde vara svårare för mig att träffa. Men den fick

23 heller inte vara för kort, då skulle jag inte få När jag kom i närheten av koma, sökte jag tillräcklig kraft i slaget. Det visste jag mycket väl. upp en slät plats, där jag skulle möta tjuren. Så sökte jag mig i backen en lämpligt stor Jag ville inte att där skulle finnas ris, stenar sten. Det fanns gott om stenar där. Det var eller stubbar, som skulle hindra mig i mina nämligen en grusås. Den sten jag tog var något rörelser. större än min hand och något avlång, så den Jag behövde inte stå länge på den där lilla skulle gå bra att binda fast. I käppen gjorde jag slätten, som jag hittat, förrän jag fick se koma, en grop för stenen och så band jag fast den med som gick och betade. I detsamma fick jag ock­ mina skinnskoband, som jag tog från skoma. så se tjuren. Han fick också se mig och kom När jag hade vapnet färdigt gjorde jag flera msande. Men nu sprang jag inte utan ställde provslag mot murkna stubbar och tuvor. Jag mig med min klubba i högsta hugg. Tydligen gick sedan och sökte rätt på koma, som jag blev tjuren mycket förvånad över, att jag inte hörde ett stycke från mig. Min farbrors kor hör­ sprang min väg utan stod stilla. N är han var de jag på annat håll, men jag var nästan säker endast några meter från mig, stannade han på, att tjuren hade stannat hos mina kor. sänkte huvudet och började gräva i marken Innan jag kom fram till koma tog jag av med framföttema samtidigt som han bölade. mig skoma och konten och stoppade in dem Jag förstod, att detta var förberedelserna för bland några risbjörkar. Jag gjorde det, för att språnget mot mig. N u gällde det att handla jag snabbt skulle kunna springa undan tjuren snabbt och förekomma tjuren, tänkte jag. Jag och kliva upp i någon björk, om jag misslycka­ hoppade fram och gav tjuren ett så kraftigt des med att slå honom ordentligt. Konten slag som jag bara förmådde. Jag siktade på skulle ju bara vara till besvär. Och inte kun­ nacken, men jag träffade bakom och på sidan de jag gå med skoma utan skoband. av nacken. Slaget tog i halsen, men det hade Så tog jag käppen på axeln och gick mot ändå den verkan, att han föll på knä, men koma. Jag var nog smått rädd för jag hade ju rusade genast upp. Jag hoppade kvickt undan Harald i tankarna. Han skulle ju rädda sig och var beredd på att ge honom ett nytt slag. upp på en stor sten, men hann inte och blev så Men nu sprang han inte mot mig utan sprang illa mörbultad av tjuren, att han förlorade med­ runt, runt med sänkt huvud på den där lilla vetandet och låg alldeles stilla. Tjuren trodde slätten där vi mötts. Sedan han sprungit runt då, att han var död och lämnade honom. Först några varv lade han sig. sent på natten hittade fadern honom och bar Nu blev jag nästan rädd. Hade jag verkli­ hem honom. Men han blev aldrig riktigt bra gen slagit ihjäl tjuren. Skulle han dö här ute i från det där. Han hade sinter av det hela livet. skogen. Men snart såg jag, att inte var han Men trots detta, trodde jag, att jag skulle död. Han rörde ju både på huvudet och be­ hinna undan honom, om det gick galet. nen. Jag lämnade emellertid tjuren och sprang

24 efter min kont och mina skor och gette koma som vanligt den där dagen också. N är jag kom hem ville jag inte tala om vilket äventyr jag haft med farbrors tjur. Trots allt var jag ju inte säker pä att tjuren skulle stiga upp mera. Dagen efter for jag genast med mina kor till den plats, där jag slagit ned tjuren. Jag frukta­ de, att han skulle ligga kvar där kanske död. Men till min stora glädje var den lilla slätten tom. Tjuren hade stigit upp och gått sin väg. A v gräset såg jag också, att han nog inte hade legat så länge, förrän han stigit upp och sökt upp sina kor. Slaget hade tydligen träffat muskler och senor uppe på halsen. Hade jag däremot träf­ Hulda Eriksson, Nils mamma, gräddar våfflor i köksspisen. F o to 1942. fat i nacken, dit jag siktade, är det inte säkert att tjuren klarat sig. Någon tid därefter träffade jag min farbrors kor där den förut folkilskna tjuren också fanns. Jag var försiktig och beredd att ta tillflykten, om han anföll mig. Men nu hade han ingen lust att springa på mig. I stället såg jag, att han var rädd för mig. Det där slaget hade tydligen botat honom från hans folkilska. boden där. Året efter blev han lilldräng hos sin farbror Kristoffer Eriksson, som var famil­ Efter åren som getare arbetade Nils en som­ jens granne. Arbetsuppgifterna här gällde mar som räfsare åt en bybo. Han var då tret­ veden, framför allt då sågning, utkörning av ton år gammal. Samma höst följde han med gödsel till potatislanden, notdragning, prepa- till Fatmomakke för att hjälpa till i handels­ rering av noten med mera.

25 En familjetragedi efteråt. Dessutom dödade han skolläraren Lördagen den 14 augusti 1915 var från börj an och knivskar svårt Nils äldre bror Frans, som en helt vanlig sommardag men den skulle för­ dock klarade livhanken. ändra mycket. Det som hände var, att en man Vid efterforskningar dagen därpå följdes kom inkrypande genom en ruta i fönstret i mördarens spår ned till vattnet, och där de såg förstugukammaren, där Nils föräldrar låg, honom ligga död på sjöbottnen. Det visade och knivskar Nils far så illa att han avled strax sig att mannen var på väg till Östersund för undersökning, då han - som man sade - be­ traktades som sinnessvag.

Hemskt dram a i obygden. Konfirmationen Vansinnig lapp dödar två personer och sårar en.

Dränker därpå sig själv. År 1916 konfirmerades Nils i kyrkan i Dika­ Telegram till Soll.-BI. näs. För Nils liksom för de flesta andra där var konfirmationstiden en rolig tid, då man fick UMEÄ den 16. En vansinnig norsk lapp i Löfbergs by, belägen vid Kultsjön, träffa och leka med många andra ungdomar. 13 mil från Vilhelmina kyrkby, harvid 11-tiden natten till söndagen med Nils fick en hel del nya kamrater och några av kniv dödat två personer och sårat en mycket svårt. Lappkateketen Gudmund- dem höll han kontakt med livet ut. son, som under sommaren lämnat undervisning till lappbarn, är en av de

döda. Han knivhöggs under försök att gripa den vansinnige, som då redan Ett problem för alla syskonen i samband

utfört ett mord. Efter fullbordat dåd dränkte sig den vansinnige lappen. med konfirmationen var klädseln, för man

Kronolänsman G. Lindström i Vilhelmina har i dag avrest till platsen. skulle ju vara snyggt klädd. Nils bror Frans fick ta sin fars brudgumskostym som denne hade UMEÅ senare. Om det hemska dådet meddelas ytterligare: haft när han gifte sig 1874. Skräddaren fick ta Den vansinnige lappen, vars namn är Jakobsen, hade under söndagens natt in den litet, så att den skulle passa någorlunda. krupit in genom ett fönster i den stuga, där dramat utspelades, och där först En annan bror, Anselius, hade använt samma och troligen under sömnen stuckit ihjäl husbonden, bonden E. Eriksson, född

1861. Lappkateketen Gudmundson, som vid tillfället bodde hos Eriksson, kostym, och den fick givetvis också duga till

vaknade därvid och sökte avväpna den vansinnige varvid en förtvivlad Nils som för övrigt tyckte att han såg riktigt fin brottning utspann sig, som slutade med att även Gudmundson sjönk död till ut i den. golvet för den vansinniges kniv. Slutligen kom turen till Erikssons son, vilken Efter konfirmationen slog Nils följe hem tillfogades så svåra knivhugg att stor fara för hans liv föreligger. Därpå för­ med några andra pojkar. De åkte först skidor svann den vansinnige och gick ned till sjön, där han dränkte sig. en dryg mil till byn Stennäs, där de övernatta­ Den mördade lappkateketen Gudmundson var sedan i fjol höst anställd

som övningslärare vid Umeå seminarium. Han antog under sommarferierna de. Dagen därpå åkte de i dåligt skidföre över

plats som lappkateket för att lära känna folket och trakten där uppe. Gud­ Marsfjället hem till Lövberg - en sträcka på mundson, som är bördig från Stumsnäs i Rättviks socken i Dalarne, var drygt fem mil.

omkring 30 år gammal. Han efterlämnar hustru och två små barn.

Sollefteå-Bladet 17 augusti 1915.

26 Fortsatt arbete hemmavid stranden och uppe i berget. På vårarna sattes Hemma fortsatte de gängse arbetsuppgifte­ brädor med snaror ut för snösparvar. När Nils rna som förut. Fisket var av stor betydelse i var tio år började han sätta ut snaror även för Lövberg liksom på så många andra platser i gråfågel - tjäder, orre och järpe - och herme­ Lappland. Notfisket var ofta givande och det lin. Senare, när han fick lov att bära lodbössa, bedrev Nils tillsammans med de bybor som jagade han ekorrar. behövde hans hjälp. Men fisket idkades på Av naturliga skäl var konkurrensen om många olika sätt och en fördel var att det gick lämpliga fångstplatser stor i närheten av byn. att fiska året om. D et var först efter 13-årsåldern som Nils bör­ Jakten var också en betydelsefull näring jade sätta ut snaror längre bort från hemmet. som gav möjlighet till varuutbyte. Mjöl var Så småningom innebar ett framgångsrikt rip- till exempel en viktig handelsvara som man snarande periodvis ganska långa vistelser skaffade sig från Norge genom byte mot hemifrån. smör, gråfågel och ripor. Nils var inte mer än sju år när han började sätta ut snaror för harar och ripor längs sjö­

Slåtterarbete

Efter det att Nils far gått bort fick Nils i än högre grad hjälpa till med slåtterarbetet hemma. Vanligen pabörjades arbetet i Sara-veckan i mitten av juli och det tog ungefär en månad att slutföra den vanliga slåttern. Därefter tog man itu med starrslåttern. När man slog med ”krag” underlättades arbetet för räfsaren, men det var ett tungt arbete som krävde stor skicklighet. Slåtterarbetet var visserligen hårt men det innebar en trevlig arbetsgemenskap med andra människor och gav möjlighet till trivsamma raster och upptåg. En arbetsdag under slåttern hemma på gården har Nils Eriksson beskrivit på följande sätt:

Omkring klockan sex steg vi opp och drack en Frans, som var bäst på att slå, tog det bredas­ kopp kaffe. Så gick vi ut och slipade liarna. te skiftet. Anselius tog något smalare och jag, Frans, som var äldst, slipade alla liar och som var yngst och sämst, tog minsta skiftet. Anselius och jag drog slipstenen. Då det var mycket sten på hölanne, fick vi Därpå började vi slå. Vi började alltid nere vara försiktiga, så vi inte slog lien i sten. Då vid sjöstranden och tog ett område på omkring blev den slö och vi gick inte och slipade lien, 100 meters bredd. Vi tog ett visst område var. förrän vi gick in och åt eller drack kaffe. Vis-

27 Olov Holmgren, Klimpfjäll, ställer i ordning räfsan. Foto 1947.

28 serligen hade jag liksom övriga slättare en till kaffet annat än vid särskilda tillfällen, då brynsten pä bältet, men mot stenhugg hjälpte vi fick främmande. Då brukade mamma det inte att bryna. grädda väfflor. Till en början, medan jag var okunnig att Vid tolv-tiden var det middag. Då ät vi slä, högg jag ofta i sten. Men dä fick jag vack­ "tjockmjölk" (filmjölk) [eg. längfil] med "gompa” ert slå med min slöa lie tiUs det blev tid att gä (kokades av de späda stjälkarna av Tolta = in. Aven om jag hade slö lie, gällde det att slä Mulgédium alpinum, numera Lactuca alpina väl. Det fick inte finnas synliga grässträn vid och fick jäsa med kämmjölk) samt bröd. Efter stenarna efter det man slagit. middagen tog vi en middagsvila pä ungefär en När vi slagit ungefär två timmar, var det timme. Innan vi gick ut och fortsatte arbetet, tid att gå in och äta "måran" (morgonmålet), drack vi en kopp kaffe. som bestod av fisk och potatis, smör och bröd Var det torrt väder med sol hässjade vi nu samt mjölk. opp det hö vi slagit föregående dag och möjligen Efter slipningen av liarna fortsatte vi att slå det vi slog tidigt pä morgonen. Det var Frans ytterligare ett par timmar, innan vi gick in och och Anselius som hässjade. Jag och Anna och drack kaffe. ibland även mor räfsade ihop höet till högar. Min syster Anna, som var en duktig räfsare, Vid fyratiden gick vi in och ät "aftavam" hann gott räfsa och "bre" (breda ut höet i ett (aftonmåltiden), som var en lätt måltid och var lagomt tjockt lager på marken för torkning) efter ofta välling och bröd. oss alla tre. Hon var också inne och hjälpte Därefter arbetade vi till sextiden då vi drack mamma på morgonen med mjölken och annat kaffe. Vid niotiden slutade vi vanligen arbetet arbete. för dagen. Då ät vi "kvälln" (kväll) som alltid Kaffet drack vi vid elvatiden och alltid bestod av gröt och mjölk. utan bröd till det. Hemma hade vi aldrig bröd Vi var färdiga att lägga oss vid tiotiden.

Andra arbetsuppgifter julihelgen i Fatmomakke. Det var ett tungt Bland de mer ovanliga arbeten som pålades arbete för den otränade Nils med en kont som Nils var att tillsammans med två kamrater leta var svår att bära. Det blev en otroligt jobbig efter byns försvunna hästar. Det blev långa tur för honom och det dröjde flera veckor vandringar för ungdomarna, som ledde ända innan rygg och axlar hade slutat värka så att ned till Jämtland, men hem kom hästarna. han kände sig någorlunda återställd. Nils kom En annan mer udda arbetsuppgift var bära­ aldrig att glömma det lidande som den där re. När Nils var 16 år hade hans mamma ut­ turen vållade honom. lovat b ärhjälp från Stalon upp till Kultsjön till

29 Stark vilja att läsa vidare sak var att spanska sjukan härjade och även om Nils Eriksson hade tidigt i livet klart för sig, man uppe i fjällvärlden hade sluppit undan fö­ att det var lärare han helst ville bli, även om relåg en fara för att Nils skulle kunna bli sjuk han inte hade någon aning om hur det skulle och dö, om han nu for till trakter där sjukdo­ gå till. Han var naturligtvis medveten om att men rasade. Nils framhöll då, att det var ju inte hans kunskaper var minimala och hade heller alla människor som dog. En sak till var kostna­ ingen uppfattning om vilka fordringar som derna, om det hela trots allt inte var helt kost­ ställdes på den som skulle söka in vid ett se­ nadsfritt. Det slutade med att Nils fick låna 800 minarium. kronor av sin mor som hon tog från de insam­ I september 1918 fick Nils se en annons i lade medel hon fått efter makens död. Västerbottens-Kuriren om en ”kostnadsfri” pre- Resan norrut mot seminariet parandkurs för inträdessökande till folk- skoleseminariet i Luleå. Särskilt lovande tyckte Med en med m at välfylld kont for Nils iväg. I han var att ordet ”kostnadsfri” stod i annonsen, konten fanns torrkött, bröd, smör, ost och det tydde han som att både mat och husrum mesost. Det var dåligt väder när Nils och bro­ var gratis. När därför Nils talade med sin mor dern Frans begav sig iväg i roddbåten till Sax­ och sina äldre syskon var naturligtvis detta en näs. Bröderna försökte ro så nära Kultsjöns stor fördel och de hade ingenting emot att Nils södra strand som möjligt, men när de kom till sökte. De var för övrigt ändå rätt säkra på, att Stornässundet blåste det så mycket att de inte kunde ro över till Stornäs och vila sig. Vågor­ han inte skulle komma in. Så småningom kom emellertid ett medde­ na slog ibland över hela båten så de blev or­ lande om att Nils hade blivit antagen som elev dentligt blöta och även konten blev delvis till preparandkursen läsåret 1918-19. Det blöt. De rodde iland vid Stornässundet och återstod inte så många dagar innan kursen skul­ fortsatte senare till Saxnäs dit de kom fram på le börja, så det gällde att åter prata med dem kvällen. Det hade tagit nästan hela dagen att därhemma. Brodern Frans, som efter faderns ro de tre milen och trötta och blöta var de. död var något av familjens överhuvud, menade Dagen därpå rodde Frans hem och Nils att eftersom kursen var kostnadsfri borde Nils följde postbäraren från Saxnäs till Stalon. åka, men om den kostade något skulle han Färden gick först per båt från Saxnäs till Kult- sjöluspen, sedan gick de den dåliga gångstigen återvända hem. Modern var av olika skäl mycket tveksam. fyra kilometer ned till Bielite för att återigen Hur skulle Nils till exempel kunna fara ända till ro sex kilometer. Att ro var ju mycket lättare Luleå, när han dittills inte hade varit längre än att gå och bära en tung börda. Åter fick de bort än till Stalon? Sj älv hade hon bara varit till vandra en kilometer ned till Gaskelite, en Vilhelmina kyrkplats som längst och hon hade liten sjö som bara är en kilometer lång. Nästa heller ingen aning om var Luleå låg. En annan mårka var också endast en kilometer. På

30 OKÄND OKÄND FOTOGRAF/VBM

Från järnvägsstationen i Vilhelmina 16 februari 1918. Bandelen Dorotea-Vilhelmina invigdes under pompa och ståt några m ånader innan Nils Eriksson gav sig av på den långa resan mot Luleå och sin lärarutbildning.

Vuoellite som är nästa sjö, var det tre kilome­ I god tid nästa morgon var Nils nere vid ter fram till Bångnäs där de åt och vilade sig bryggan med sin stora näverkont för att stiga innan de tog itu med den tolv kilometer långa ombord på ångbåten ”Malgomaj”. För Nils var sträckan ned till Stalon. det en stor upplevelse, att få åka med en båt Under vägen till Stalon fick Nils en extra som gick av sig själv utan att man behövde ro. vila. Eftersom postbäraren hade sitt hem i Hela vägsträckan var ny för Nils och mycket Handsktummen, omkring fyra kilometer från var spännande i dessa för honom okända Stalon, stannade han där en god stund och åt trakter. och vilade. Det var kväll, innan de var fram­ me vid Turistnäset. N u skildes Nils från post­ Övernattning i Vilhelmina föraren, som rodde över till Stalon med sin Eftersom båten lade till vid alla byar efter sjön, så post. Nils sökte så upp Svenska Turistfören­ var dagen nästan till ända innan man var framme ingens kåta och låg där. Han fick sällskap av vid Storholmen. Här fick Nils ta sin näverkont ett par andra personer som också nästa dag på ryggen och gå fyra kilometer fram till kyrk- skulle följa ångbåten efter Malgomaj. platsen. Han fick sällskap med en sameflicka

31 från Kultsjölandet, som han kände sedan tidiga­ Först måste Nils resa söderut till Östersund re. Hon skulle också till Vilhelmina kyrkplats och Bräcke och det tog hela första dagen. Sent på där hon hade varit flera gånger förut, så hon var kvällen kom han till Bräcke, där han fick ligga välbekant med den och visste var man kunde få över natt på en bänk i järnvägsstationen. På mor­ tak över huvudet. Några hotell fanns inte på den gonen kom tåget, som skulle gå norrut. Med det­ tiden. När de kom fram visade hon Nils en plats ta fick Nils åka hela dagen, innan det var framme där han kanske kunde få bo över natten. Det var i Boden och även där fick han övernatta på en hos en fru, ”Flygar-Olivia”. När Nils frågade bänk i väntsalen. Först på morgonen den sjunde henne, om han kunde få ligga där en natt, fick dagen efter det Nils lämnat hemmet i Lövberg han till svar att det visst gick bra men att han fick var han framme i Luleå. ligga i ett rum där tre personer redan låg i span­ Till preparandkursen var ett tjugotal yng­ ska sjukan. Nils ansåg sig inte ha något val utan lingar antagna, men ingen med så klen utbild­ stannade där. ning som Nils. Genast fick han också klart för Dagen därpå skulle Nils gå till pastorsexpedi­ sig, att ”kostnadsfri” kurs endast betydde att tionen för att få ett prästbetyg, som han skulle ta undervisningen var kostnadsfri. Mat, hyra och med sig till seminariet. Men då expeditionen böcker fick deltagarna själva bekosta. Någon öppnade först kl. 11 och tåget gick kl. 8 på mor­ tanke på att återvända hem hade han emeller­ gonen, fick Nils vackert stanna hos ”Flygar-Oli- tid inte, utan han var besluten att försöka klara via” en natt till. sig på de pengar han fått låna av modern. Nu Under den dagen som han var på kyrkplatsen gällde det att skaffa sig en billig bostad och hörde han, att tre personer hade dött i spanska hålla sig med mat själv. sjukan. Men de, som låg tillsammans med Nils i Nils fick genom en kamrat hyra en liten stuga rummet, klarade sig åtminstone medan han var för 15 kronor i månaden på dennes hemgård i kvar. Hemma hade Nils fått rådet att äta vitlök Notviken, en mil från Luleå. Resan fram och åter mot den fruktade sjukdomen, vilket fått mam­ skulle bli billig, då han skulle få åka med loket på man att packa ned några vitlökar i matkonten. morgonen. Stugan var mycket liten och knap­ När därför nu Nils kom tillsammans med dem, past varmbonad. I den fanns en liten kamin med som hade spanska sjukan, åt han därför någon ett plåtrör genom taket. Visserligen var stugan gång då och då en bit lök. kall men hemma var Nils van vid att ligga på vinden, där det nästan var lika kallt som ute. Ankomsten till Luleå Skillnaden var den, att här hade Nils inget varmt Tidigt på morgonen efter två nätter hos ”Flygar- renskinn att ligga på och ingen fårskinnsfäll att Olivia” steg Nils på tåget. Biljetten till Luleå kos­ dra över sig. Visst frös Nils både då han satt och tade 100 kr, så där försvann en åttondel av kas­ läste och då han låg i sängen, men klagade gjorde san sin kos. han inte.

32 Med maten gick det bra. Det enda som Lärarutbildningen Nils köpte var bröd på brödkorten. Från hem­ På våren blev det inträdesprövningar till semi­ met fick han både smör, ost och torkat kött. nariet och Nils var överlycklig när han såg sitt Lärarna vid kursen var mycket förstående, namn bland dem som hade kommit in. Nu även om de märkte att Nils knappast hade återstod emellertid svårigheten att skaffa peng­ några förkunskaper med undantag möjligen ar till fortsatta studier. Sommaren gav en del för kristendomsämnet, där han åtminstone inkomster i samband med awittringsarbetet var välbekant med bibeln. och modern fortsatte att låna honom pengar. Vid ett tillfälle frågade läraren i biologi och Studierna vid seminariet gick bra under botanik om det inte växte något i hans hem­ hösten och tiden gick fort. Höstterminen slu­ trakter, eftersom han inte kände namnet på tade en vecka före jul och vårterminen skulle någon enda av de vanligaste svenska växterna. börja en vecka efter nyår, så Nils beslöt sig för Nils svarade, att det visst fanns massor av väx­ att försöka åka hem. Tågbiljetten till Vil­ ter men att folk hade sina egna namn på dem. helmina kostade som förut 100 kronor. När Nils Eriksson var en mycket flitig elev. Han Nils kom till Vilhelmina träffade han en bon­ läste mer eller mindre varenda m inut han var de från Skansholm som lovade Nils skjuts dit. ledig från skolan, såväl kvällar som helgdagar. Där fick han låna ett par skidor, på vilka han Han började också inse att resorna från Not­ skulle åka de återstående tio milen till Löv­ viken tog alltför lång tid från studierna, så han berg. Ute på Rönnäsviken fick Nils klabb un­ skaffade ett vindsrum nära seminariet, som der skidorna, som gjorde dem omöjliga att han delade med en kamrat. färdas vidare med. Med en kopparslant, en Modern fortsatte att skicka mat, men ibland femöring, skrapade han så skidorna hjälpligt tog den slut. Nils hade köpt en påse ärter, och rena från is och kunde fortsätta fram till byn. när allt annat var slut brukade han tugga på I Rönnäs fick han så låna en kniv att skrapa dem, men de var torra. Nere vid hamnen skidorna med och för femöringen köpte han fanns också ett soppkokeri, och där var Nils mjölk att styrka sig med. När Nils lämnade flera gånger och fick sig en varm sopptallrik Rönnäs rådde ett ymnigt snöfall som inte för 40 öre. Ett brödbageri sålde också kassera­ gjorde det lättare att skida. I Strömnäs köpte de brödkakor billigt och där köpte han ofta Nils ytterligare lite mjölk - han hade ingen bröd för en liten penning. Trots vanan vid reskassa så han fick hålla sig till mjölken som mjölk köpte Nils aldrig någon mjölk i stan - inte kostade mycket. Även i Lövnäs köpte det blev aldrig någon annan dryck än vatten. han mjölk. När Nils skulle åka till Stalon, en När det blev jul for kamraterna hem, men sträcka på 15 kilometer, var vägen nästan Nils ansåg sig varken ha råd eller tid med detta. igensnöad och det var redan mörkt. Nils be-

33 Nils Eriksson var nyfiken och följde med på det mesta som hände i hem trakterna. Här är en av hans tidigare bilder - Elmer Israelsson döps i Bäsksjöån 1928.

34 slöt sig för att vända tillbaka. Dagen efter Nils blir folkminnesupptecknare kunde Nils ta sig sträckan på cirka tre mil Under seminarietiden i Luleå lyssnade Nils fram till Bångnäs. Hem kom han på självaste Eriksson på ett föredrag om folkminnesforsk­ julafton, sex dagar efter det han lämnat Lu­ ning, som hölls av dåvarande docenten och leå. En vecka kunde Nils vara hemma, så av sedermera professorn Carl Wilhelm von Sy­ jullovet tog alltså resorna fram och tillbaka dow. Ämnet kom att intressera Nils mycket två tredjedelar av tiden. Dessutom hade de och det gjorde att han när han kom hem om kostat mycket pengar, så Nils beslöt sig för att kvällarna brukade anteckna gamla seder och aldrig mer åka hem under jullovet. bruk som hans mor och andra beskrivit. Han Under hela studietiden var ekonomin ett skrev ned det han hörde i en liten anteck­ problem. Modern lånade ut det hon hade, ningsbok. men det räckte inte. Från landstinget fick Nils När Nils kom till Bäsksjö började han upp­ låna några hundra kronor och han erhöll ock­teckna gamla seder och bruk därifrån. Det var så några lapska stipendier på 300 kronor per ganska tacksamt eftersom byn varit ganska år sedan han ordnat intyg på att han kunde så isolerad fram till att landsvägen drogs dit mycket samiska att han kunde klara sig i en 1923. En del uppteckningar insändes för öv­ församling där samiska förekom som samtals­ rigt till JUF:s arkiv. språk. Av ett par släktingar fick Nils också År 1926 deltog Nils i en pristävlan om låna några hundra kronor, men trots alla an­ ”Gamla lekar, spel och upptåg”, somVäster- strängningar att vara sparsam gick det ändå bottens-Kuriren och Nordiska museet hade inte helt ihop. Han blev skyldig sin värdinna anordnat. Han tyckte ämnet var intressant några hundra kronor för inackorderingen. och hade tillgång till många bra sagesmän, I juni 1923 fick Nils ut sin examen. Första bland annat sin kollega i Bäsksjö, småskol­ tjänsten blev i Bäsksjö i Vilhelmina kommun lärarinnan Hulda Forsberg. Till sin stora för­ och där hade han sådan tur att han på grund av våning vann Nils första pris, vilket stimulera­ lärarbrist blev ordinarie lärare med en gång. de honom att fortsätta och göra uppteckning­ Vägen till byn var precis färdig till sommaren, ar för museet. Samtidigt började han samla in men inte skolan när undervisningen skulle bör­ en del gamla bruksföremål för samma upp­ ja, och inte heller lärarbostaden. Förhållandena dragsgivare. Resultatet av det arbetet ledde var primitiva. Utrustningen bestod endast av till att Nils Eriksson redan 1932 tilldelades skolbänkar, ett bord för läraren, en svart tavla Hazelius-medaljen i silver. av ihopspikade bräder, ett par kartor och några Under tiden i Bäsksjö kom Nils också av läseböcker. Nils kom att stanna i Bäsksjö i tio år någon anledning i kontakt med Landsmåls- och som vi kan läsa i sonen Björn Erikssons ar­arkivet i Uppsala. Denna kontakt kom emel­ tikel var han mycket aktiv i byns föreningsliv lertid att upphöra några år tills professor Her­ och gemenskap. man Geijer besökte honom i Skansholm, dit

35 han senare flyttat, och därvid framhöll att några hundra meter från skolan i Bäsksjö. Den man gärna ville att han skulle fortsätta arbeta andre var bonden Fredrik Norman i Risträsk, åt arkivet. Så skedde också. född 1839. Med den bakgrund Nils Eriksson Intresset för folklivsforskning ledde också hade och den dialekt han behärskade var det till att Nils blev ortsmeddelare åt Västerbot- inga problem för honom att snabbt komma på tens-Kuriren till vilken han skrev små bidrag, god fot med sagesmännen. Under somrarna som ofta byggde på uppteckningar av folk­ blev cykeln ett bra kommunikationsmedel minnen. Samarbetet med tidningen blev allt med turer som kunde sträcka sig över 40 mil. mer omfattande och någon tid på 1940-talet Nils bildar familj var han också lokalredaktör i Vilhelmina. Av de cirka 300 sagesmän Nils Eriksson kom Nils kollega i Bäsksjö, Hulda Forsberg, hade att ha var det två som blev särskilt betydelseful­ två vuxna döttrar. Den äldsta av dem, Mary, la och som båda levde tills 92 års ålder. Den ena fick ibland hjälpa till med städning och annat var Märta Forsberg, född 1854 och bosatt bara i Nils lägenhet. Tycke mellan de båda upp­ stod och i augusti 1926 förlovade de sig för att därefter gifta sig på nyårsdagen 1927 i Vil­ helmina kyrka. Det var inget liv i lyx precis som väntade paret. Trots lärartjänsten var lönen låg och Nils hade fortfarande studieskulder, bland annat till sin mor. Genom att både Mary och Nils var mycket sparsamma kunde de dock skuldfria lämna Bäsksjö 1933 för Skansholm. Paret fick fyra barn: Björn, Kerstin, Gertrud och Martin. Flyttningen till Skansholm berodde främst på två saker: bostaden i Bäsksjö var kall och rätt obekväm och skolformen i Skansholm var bättre. Här skulle nämligen Nils bara be­ höva ansvara för två klasser samtidigt medan han i Bäsksjö hade fyra klasser och därtill ett stort barnantal (långt över 30 barn). I Skans­ holm byggde sig Nils en egen modern villa. Under åren här kom Nils att intressera sig för politik och när han 1936 invaldes i kommunal­ fullmäktige hade han redan varit ordförande i Nils Erikssons hustru Mary tillsammans med fru Jenny Grahn vid den nas jordgubbsland i Strömnäs. Foto 1939. taxeringsnämnden under sju år. Uppdragen

36 avlöste varandra och blev väl många, av vilka de mest betungande var ordförandearbetet, dels i inkomst- och fastighetstaxeringsnämnden,dels i pensionsnämnden. Ett arbete som gav många utblickar var sty­ relseuppdraget i Sveriges allmänna folkskol- lärarförening, där Nils ingick i den centrala styrelsen. Det gav möjligheter till övervarandet av många skolmöten, även i de nordiska grann­ länderna. Ett annat uppdrag som också gav mycket var utredningsarbetet om försörjnings- och ar­ betsförhållanden i Vilhelmina socken. Genom det fick Nils kontakt med många olika män­ niskor och fick lyssna på deras berättelser om sina liv och de problem de hade. Arbetet Det nybyggda hem m et i Skansholm fotograferat 1935. skulle vara färdigt till nyåret 1936. En del av materialet sammanställdes senare till en liten skrift om Vilhelmina. År 1948 köpte paret Eriksson en större fastighet i Vilhelmina, där de stannade tills 1952, då familjen flyttade till Järna i Söder­ manland där Nils skulle tillträda en rektors- tjänst. I själ och hjärta förblev dock alltid Nils Eriksson Vilhelminabo.

Hedersdoktor vid Uppsala universitet Nils Eriksson strävade på efter sin pensione­ ring på samma sätt som han gjort tidigare med att sitta och skriva ned sina minnen och iakttagelser. Jag kan inte säga att jag kände honom personligen, men vi hade träffats helt kort någon gång på Nordiska museet. Det var när jag började ta del av hans insamlade mate­ rial som jag förstod, att jag hade att göra med en ovanlig upptecknargärning. Utsikt över trädgårdslandet ner m ot Malgomaj. Foto 1935.

37 Långt senare, när jag mer satte mig in i den, slagit två stycken. Men jag måste också tillstå visade det sig att det var så mycket mer om­ att det som i någon mån bidrog till mitt in­ fattande än jag insett tidigare. Jag förstod re­ tresse för denna sak var en annan Vilhelmina- dan då, att hans material var unikt och insam­ bo, nämligen O.P. Pettersson. När jag tänkte lat under en period som aldrig skulle komma på de värdefulla arbeten han hade gjort blev tillbaka, och som heller aldrig senare skulle jag ledsen och besviken över att han aldrig kunna beskrivas på ett mer gediget och in­ ansågs värdig att bli hedersdoktor. Något lik­ siktsfullt sätt än det Nils Eriksson gjort. När nande fick inte ske med Nils Eriksson. jag därför som tillförordnad professor under Hans hustru Mary berättade för mig, att ett år i Uppsala hade möjlighet att inkomma Nils en förmiddag som vanligt hade gått ut med förslag till Humanistiska fakulteten på och hämtat posten i brevlådan utanför villan lämpliga hedersdoktorer var det självklart att på Violstigen 9. Året var 1978. Han kom in mina tankar gick till Nils Eriksson. Det är inte med ett stort kuvert från Uppsala universitet så vanligt med sådana här förslag och jag kan och han undrade vad de ville honom. När han väl få nämna, att jag under en nästan 40-årig öppnade kunde han läsa, att Uppsala univer­ lärarverksamhet vid universitet bara har före­ sitets humanistiska fakultet hade beslutat att utse honom till filosofie doktor honoris cau­ sa, hedersdoktor. Det kom som en fullkomlig överraskning för honom och var aldrig heller något som han hade åstundat. Men han blev mycket, mycket glad. När det så småningom skulle bli installa- tionsfest på Uppsala slott blev jag uppringd av Nils Eriksson, som frågade om han fick bjuda mig på festen. Han hade nämligen av Rune Västerlund på ULMA fått reda på att det var jag som tagit initiativet till hans utnämning. Jag frågade då, om det inte var lämpligare att bjuda barnen, men han svarade att de skulle fira ho­ nom följande dag, så det var inte nödvändigt. Så kom festen och den bild jag aldrig glömmer var den: Mary satt där i en vacker klänning och Nils i frack och de satt och höll varandra i han­ Taxeringsnämnden i Dikanäs taxeringsdistrikt samlad 1930.1 främre raden Frans Nilsson, Nästansjö, Nils Söderström , Storsele, Erik Hansson, Hacksjö, den. Man kan tolka det som man vill, men den P.O. W esterlund, Storsele sam t ordförande Nils Eriksson, Skansholm. bilden har ofta återkommit i mitt inre och har I bakre raden till höger står E.A. Vesterlund, Dikanäs. alltid gjort mig varm i hjärtat.

38 Slutord ningar av det så att kunskapen om nybyggar- Nils Erikssons insats som upptecknare är minst kulturen får så stor spridning som möjligt. Det sagt imponerande. Hans insatser berör en tid är ett spännande och givande arbete som vän­ med långa traditioner bakåt men med levnads­ tar, för det är en mycket intressant kulturform förhållanden som snart skulle ändras. Vi fors­ det gäller. kare, vi kan bytas ut, men det material som På det sättet kan vi också bäst visa vår hög­ dessa upptecknare av lappländskt folkliv sam­ aktning, respekt och intresse för Nils Erikssons lade in, det kan aldrig ersättas, det kan bara i unika samlargärning och förvalta det rika arv bästa fall kompletteras. som han lämnade efter sig, när han 1980 gick Nils har beskrivit så gott som allt och det på ur tiden, efterlämnande minnet av en av de fli­ ett förvånansvärt objektivt sätt. Han betrakta­ tigaste och mest värdefulla folklivsuppteckna- de alla grupper av människor med samma res­ re som någonsin funnits i vårt land. pekt. En sak som man också måste fråga sig, när Denna uppsats bygger till stor del på man ser hela mängden av hans material - hur de självbiografiska anteckningar som hann karlen? Jo, i stort sett alla semesterdagar Nils Eriksson lä m n a t efter sig (ULMA 21 019:42). och all fritid ägnades insamlingsarbete och be­ arbetning. Och det höll han på med hela livet! Hans son Bjöm har berättat för mig, att fadern satt och skrev hela kvällarna. Inte förstod bar­ nen vikten av det han höll på med och ännu mindre förstod väl andra. Men en som förstod att detta arbete en gång skulle få ett värde, det var Nils Eriksson själv. Man kan väl inte förne­ ka, att man gärna hade önskat att Nils Eriksson även under sin levnad hade fått uppleva mer uppskattning än vad han verkligen fick för den möda och omsorg han ägnade åt den kultur som han i så hög grad själv var en del av. Vil­ helmina kommun skulle vara betydligt fattiga­ re utan de insatser som Nils Eriksson gjort. I år manifesteras 100-årsminnet av Nils Erikssons födelse och det är bra, men vi får inte nöja oss med det. I ett längre perspektiv måste vi verka för ett närmande av Nils Erikssons ma­ terial, sprida kunskap om det, publicera det Gångstigen mellan Kultsjön och Marssjön är spångad över myrarna. och göra populärvetenskapliga sammanställ­ F o to 1946.

39 Gåtor upptecknade inom Vilhelmina socken

1 En vit häst står i stall och slår rompa i 8 Lille trille låg på hylle. 1 4 En liten man stod på ett hälleberg och ta k e t. Lille trille ram la n ed . höll en stor börda. SvarSpiselmuren i ett rum. Lille trille gick sö n d er. SvarSpisstolpen. Ingen man i detta land 2 Titom, totom, pela mellan fotom, 1 5 Högg östa bäck, högg västa bäck men Lille trille laga kan. ökas fram, minskas bak. ingen tvet (spån) föll. SvarÄ gget. SvarV ävstolen. SvarKläppen i koskällan. 9 Går över vatten men står ändå stilla. 3 Ett hål jag har, ett hål jag gör, igenom 1 6 En liten m an lu t fram och skall stjäla SvarBron. det förra en svans jag drar men jag går men kan icke. före och visar vägen. Och när jag gått 1 0 Ett par jag känner, kvinna och man. SvarB esm anet. Än är hon störst, än är det han. fram har jag fyllt igen stegen. 1 7 Alla trampa mig på huvudet, men ändå 1 ålder lika äro båda SvarSynålen. håller jag mig rak. mer åldrigt par man ej får skåda. 4 Min fader hade ett underligt ting SvarSpiken i golvplankan. Men svart är kvinnan, mannen vit. som hade ögon runteromkring Hon älskar sömn, hans lust är flit 1 8 Tolv små stintor dansa inom ett bälte. på buken och på sin skalle. Därför kan ingen dem förlika SvarEkrarna i spinnrockshjulet. Det göm des såväl i lådor och skrin de alltid för varandra vika som i säckar och skinn 1 9 En liten h im m el skit vitt. Mer klara ögon kvinnan har och hjälper den enögde som jämt SvarSållet. än örnen som i höjden far står i fora. Hon likväl sämre ser än han 2 0 En liten h im m el piss vitt. SvarFingerborg och synål. Som blott ett öga bruka kan. SvarSilen.

5 Runt som solen, svart som jorden med svarNatt och dag. 21 En liten liten nätta, dansa på en stätta, en svans efter. 11 Om dagen full av kött och blod luden som ett får, men har inte ett hår. SvarStekpannan. Om natten står och gapar. SvarBrödnaggen.

6 Runt som ett ägg, räcker runt kring en svarSkon. 2 2 En liten fågel hade flugit in i ett berg så v äg g . 1 2 Var mötas alla gamla pälsar? att endast stylet var framme. SvarTrådnystanet. SvarPå bröstet. SvarSpjället i muren. 7 Jag går till sjön och tvättar mig men 1 3 Fadern är icke född förrän sonen är på 2 3 Hugget av stubben, täljt av tall, lämnar magen efter. ta k e t. lam m et i fårhus, föla i stall. svarÖ rn g o ttet. SvarElden och röken. svarFiolen och stråken.

40 2 4 Flera tänder än ett lejon men kan 3 3 Bing, bång i byn, knipp knapp i dyn 4 2 Vilken sjuka är det som ej finns i något varken tugga eller äta. två lyss i skyn, två visa vägen till byn land? S var K am m en. fyra gångare, fyra slängare S var Sjösjukan. och en efterhängare. 2 5 Vilket brinner längre, ett stearinljus 4 3 Vilken stavärden minsta men S var Kon. eller e tt talgljus? mäktigaste? S var De blir ej längre utan kortare. 3 4 Vad är det som växer nedåt med roten s v a r B okstaven. upp? 2 6 Svart är kräftan när hon lever, men blir 4 4 Morgonen på fyra, middagen på två, s v a r Istap p en . röd då hon dör, men jag är röd då jag aftonen på tre? lever och blir svart, då jag dör. 3 5 Bördan tröttnar men icke bäraren. S var Människans åldrar. S var Eldkolet. Svar Båten och roddaren. 4 5 Ät genom ögat, skit genom sidan? 2 7 Har du sett ett hus brinna upp? 3 6 Tio jungfrur kläda av sig och kläda på S var Kvarnen. Svar Nej, det brinner ner. sig, men äro ändå lika oklädda. 4 6 En h u n d raårig g am m a l m an m ed S var F ingrarna. 2 8 Vad är det för en svart höna som ligger nattgammal huva. på röda ägg? 3 7 Ändan ned och roten upp. Tio dra fyra. S var En stu b b e m ed snö. S var Grytan på glöden. s v a r Kon, som mjölkas. 4 7 Vad gör en vit häst i månsken? 2 9 Ju mera man tager från mig desto större 3 8 Trind som ett nystan, mitt på som en S var En sv art sk u g g a. blir jag . säck, eftersom en käpp. 4 8 Vad är det som aldrig ses eller höres S var Hålet. S var K atten. eller känns, men ändå har namn? 3 0 Liten häst står i stall, häng bak, skjut 3 9 En liten g u b b e s tå r vid en v äg g m ed Svar Intet. före och smäll efter. läppar av horn och skinn till skägg. 4 9 Vad är en fot långt och en fot brett men S var V ävstolen. S var T uppen. ändå ej fyrkantigt? 3 1 Liten lustig gumma utan händer, utan 4 0 Vad är det som är fött två gånger, men S var Foten. fötter skaffar bröd åt alla. ändå odöpt? 5 0 Vem talar alltid sanning, om han blir S var Mjölsäcken. S var Kycklingen. tillfrågad. 3 2 Svart som ett kol, springer som ett föl, 4 1 Vilken man har sex ben att befalla över s v a r S p egeln. hundra män kunna ej lägga betslet i men använder sällan mer än fyra på en m u n n en . g ån g ? Västerbotten 1929 S var Loppan. S var R yttaren.

Andra artiklar av Nils Eriksson iVästerbotten: "Hur man friade bland lapparna före vår tid" (1924/25), "Gamla lekar, spel och upptåg: en pristävling" (1929), "Beskrivning över Vilhelmina socken" (1941), "Övertro i lappmarken: uppteckningar av Nils Eriksson (1941), "Glimtar från nybyggarlivet i Lappland" (1946),

"Skalmodalen” (1968) och "Akvelina Fjällström, Ransarkungens dotter" (1975).

41 Nils Eriksson och ULMA i Uppsala RUNE VÄSTERLUND

Vilhelmina kan glädjas åt att ha ägt flera framstående forskare och traditionssamlare som utifrån skilda infallsvinklar dokumenterat folkkulturen och språket inom socknen - O.P. Pettersson (1859-1941), Lisa Johansson-Sandberg (1894-1982), Nils Eriksson (1901-1980) och Karl-Hampus Dahlstedt (1917-1996). Här ska inte göras något försök

att rangordna dessa fyra, av vilka de tre förstnämnda var infödda vilhelminabor. Nils Eriksson intar otvivelaktigt en hedersplats och är

synnerligen väl värd att nämnas bland de andra tre. Alla är också rikligt företrädda i de samlingar som nu förvaras vid Språk- och folk-

minnesinstitutet i Uppsala arkivcentrum.

När Nils Eriksson studerade vid seminariet i del gamla seder och bruk levde kvar. I ännu Luleå 1919-1923 höll docenten i nordisk och högre grad gällde detta grannbyn Risträsk, jämförande folklivsforskning, sedermera pro­ som då fortfarande saknade utfartsväg. fessorn Carl Wilhelm von Sydow från Lund, I början sände Nils Eriksson en del upp­ ett föredrag där om sitt ämne. Löredraget teckningar till Jordbrukareungdomens för­ väckte ett livligt intresse hos Nils Eriksson, bunds, JUF:s, arkiv, och han besvarade även och när han kom hem igen efter seminarieti­ en del frågelistor som publicerades JUF-bla-i den började han göra små anteckningar om det. År 1926 deltog han emellertid i en pris­ livet i gamla tider efter sin mors berättelser. tävlan om »Gamla lekar, spel och upptåg», När han strax därefter kom som lärare till som hade anordnats avVästerbottens-Kuriren byn Bäsksjö i Vilhelmina, det var 1923, fort­ satte han med sitt uppteckningsarbete även Nils Eriksson gjorde folkm innesuppteckningar där. Byn hade varit ganska isolerad ända tills på varje ledig stund, även under beredskapstiden landsvägen dragits fram samma år, och en hel på Abmoberget i Sorsele 1943.

42

och Nordiska museet. Materialet hade han kunna göra uppteckningar som han sedan sän­ insamlat i Bäsksjö, och för detta erhöll han de till ULMA och fick honorerade därifrån. första pris. Priset stimulerade honom till att Man får förmoda att det var dessa sistnämn­ arbeta vidare: han började göra uppteckning­ da diskussioner som fick Nils Eriksson att kän­ ar för Nordiska museets räkning samtidigt na sig så pass kränkt att han beslöt sig för att som han även samlade in gamla bruksföremål avbryta allt vidare samarbete med ULMA. till museet. För dessa sina arbeten erhöll han Under en drygt årslång period i mitten av 1932 Hazelius-medaljen i silver. 1930-talet fick inte heller arkivet några ytterli­ Under sin tid i Bäsksjö kom Nils Eriksson gare uppteckningar från honom. Men så hände också i förbindelse med det centrala institutet det sig att Landsmålsarkivets dåvarande chef, i Uppsala för undersökning av svenska dialek­ professor Herman Geijer, under en vecka i ter och folkminnen, grundat 1914, som då början av juli 1936 gjorde en tjänsteresa till kallades Landsmålsarkivet (förkortat ULMA, Vilhelmina och då även besökte Nils Eriksson i Uppsala landsmålsarkiv), sedermera namn- Skansholm i sällskap med prosten Nordenfors ändrat till Dialekt- och folkminnesarkivet. i Vilhelmina. Vid detta besök kunde uppen­ Uppteckningar av Nils Erikssons hand flöt in barligen eventuella misshälligheter klaras upp, i en jämn ström till ULMA under de första och Herman Geijer vädjade till honom att åter sex åren. Detta var en tid då det ännu unga ta upp sina tidigare arbeten för arkivets räk­ arkivet av nödtvång tillämpade en ganska ning, vilket också skedde. hård styrning av sina meddelare i både stort och smått. Det ställdes bestämda krav såväl Skildrade nybyggarlivet i Fatmomakke på det upptecknade materialets äkthet och På 1940-talet sammanträffade Nils Eriksson hållbarhet ur vetenskaplig synpunkt som på vidare med docenten Åke Campbell som då hur uppteckningarna skulle utformas. I Nils var föreståndare för arkivets folkminnesavdel- Erikssons fall ville man också undvika att han ning. Campbell ville att Nils Eriksson skulle skulle syssla med sådant som redan fanns med skriva något om nybyggarlivet i Fatmomakke, i O.P. Petterssons stora samlingar från Vil­ vilket denne också tog itu med och kom att helmina, varför han blev rekommenderad att ägna sina mesta krafter åt under de närmaste mera vända sig m ot socknarna inom Lycksele fyra årtiondena fram till och med 1970-talet. lappmark som då var dåligt undersökta. Vida­ Denna stort upplagda skildring, som fick re hade Nils Eriksson vid mitten av 1930-ta- titeln »Nybyggarlivet i Västra Fatmomakke» let fått ta emot ett par stipendier, dels från (ULMA 21019:1 -4 7), kom att bli den digras­ Stiftelsen Längmanska kulturfonden och dels te och mest mångsidiga av alla Nils Erikssons från Svenska Turistföreningen. Från ULMA:s uppteckningar i Uppsalaarkivet. Den omfat­ sida ville man då förvissa sig om att han inte tar över 5 700 handskrivna blad i kvartofor- hade använt sig av dessa stipendiemedel för att mat, jämte en mängd instruktiva teckningar,

44 fotografier och kartor; allt fördelat på 47 kapi­ tel. Arbetet inleds med en geografisk beskriv­ ning av Västra Fatmomakke jämte en historisk översikt, varefter Nils Eriksson skildrar växt- och djurlivet i dessa trakter. Särskilda kapitel ägnas nybyggargårdama och husbyggnadsarbe­ ten samt arbetsåret på en gård. Utförliga be­ skrivningar ges av jordbruket och boskapssköt­ seln, jakten, fisket och handelsfärderna liksom den manliga och kvinnliga slöjden. Ett större kapitel behandlar båtar och båtbygge. Hushåll, mat och dryck, sjukdomar och folkmedicin, barnuppfostran, lekar och upptåg, leksaker och spel ägnas särskilda kapitel. Även andra, rent folkloristiska ämnen som ordstäv och talesätt, gåtor, sagor och sägner har fått sin beskärda del.

Ett omfattande kapitel berättar om lapparna Kyrkbåten lägger till i Fatmomakke, sommaren 1942. och ett annat berör samarbetet mellan nybyg­ gare och lappar. Vidare redogörs för själva Fat­ momakke kyrkplats och kyrkhelgerna där i en större monografi. Många enskilda byar har fått kultur är näst intill omöjligt och ger dessutom en egna monografier, såsom nybygget Avasjö, by­ ofullständig bild av förhållandena. arna Klimpfjäll, Storvallen, Lövberg, Rödberg, Stornäs och Grundfors. Ett stort antal biogra­ Fler omfattande uppteckningar fier över enskilda personer har medtagits i sär­ En större uppteckning om 645 blad kvarto kal­ skilda kapitel, varjämte Nils Erikssons egen lad »Folkliv och folkminnen från Skalmodalen», självbiografi ges i ett långt kapitel kallat »Ny- Tärna socken, Lappland (ULMA 18 974] byggarsonen berättar». Överallt finns också färdigställdes 1947, och den kan ses som en för­ dialektorden inströdda såsom namn på före­studie till »Nybyggarlivet i Västra Fatmomak­ mål, redskap och arbetsmoment med mera, ke». Även här ges en geografisk och historisk det vill säga de olika ämnesområdenas termino­ inledning följd av gårdsbeskrivningar och redo­ logi som i många fall numera snabbt faller i görelser för viktigare delar av näringslivet och glömska. Att göra traditionsuppteckningar hushållningen, däri inbegripet renskötseln samt utan att i viss utsträckning använda ord ur det mat och kläder, liksom också folkloristiska språk som skapats av folket och kulturen på ämnen som livets högtider, sagor och sägner, den ort man vill skildra och som speglar denna väderleksmärken och märkesdagar.

45 hört att det skulle finnas i Mo. Resan anträd­ des i april, tredjedag påsk, med hästar och slä­ dar, och man körde över Nästansjö och Tre­ sund och vidare uppefter Vojmsjön till Dika­ näs och därifrån den vanliga handelsvägen över Umnäs, Forsmark, Tärna och Överuman fram till Mo. Ditresan tog en vecka i anspråk, men återresan blev besvärligare, då det inträffade töväder och isarna blev svaga. På Tverrvatnet körde 15-åringen ned sin häst genom isen, men man lyckades med gemensamma krafter få upp den, och resan kunde fortsätta under stora an­ strängningar. När Norgesfararna kom tillbaka hem till Laxbäcken hade de fått hålla på i tre veckor och tillryggalagt en vägsträcka på sam­ manlagt 70 mil. En annan märklig samling är »Per Anton Svensson berättar minnen från Skansholm, Hans Hermansson, Stornäs, bereder ett fårskinn Vilhelmina socken, Lappland» [ULMA 29 med "sämskkroken". Foto 1944. 477), som omfattar så mycket som 683 blad kvarto, varav 116 fotografier, 24 teckningar Ett par andra större uppteckningar som är och 3 kartor. Sagesmannen för denna upp­ värda att nämnas är »Handelsfärder i Vilhelm­ teckning var född 1870, och på sin ålderdom ina» (ULMA 16 026], innehållande 247 blad berättade han sina minnen för Nils Eriksson kvarto jämte 7 teckningar i större format, 25 och åstadkom därmed denna unika självbio­ fotografier och 2 kartor, samt »Vittra i Lapp­ grafi. En intressant omständighet är att Per land» [ULMA 30 664] om inte mindre än 321 Anton Svensson 1961 vid cirka 90 års ålder blad kvarto. också blev inspelad på band för Dialekt- och I »Handelsfärder i Vilhelmina» berättas folkminnesarkivet, varigenom även hans ål­ bland annat om hur bonden Jonas Olov derdomliga Vilhelminamål blev grundligt Svensson i Laxbäcken, född år 1847, fick vara dokumenterat. (ULMA Bd 825, 827 och 855 m ed om en handelsresa till Mo i Rana i Norge jämte textutskrift ULMA 28 964.) våren 1863. Året innan, som var ett väldigt Trots att Nils Eriksson närmast arbetade svagår, hade allt korn frusit bort, och det råd­ som folkminnesupptecknare, kände han det de bokstavligen hungersnöd. Utsädeskorn naturligtvis som en brist att inte kunna skriva fanns inte att köpa i Sverige men man hade på ett mer ljudenligt sätt de dialektuttryck

46 som han ändå hade behov av att använda. I (ULMA 19 466) i samband med hans dok­ brev till ULMA undrade han om det fanns torsavhandling Det svenska Vilhelminamålet någon lärobok om det svenska landsmålsalfa- 1-2 (1950-62). betet, som ju är en fonetisk skrift avsedd just Förutom de så kallade fria uppteckningar­ för dokumentation av svenska folkmål. Man na skrev han också svar på ett stort antal av kan beklaga att han då av någon oklar anled­ arkivets frågelistor, utarbetade av arkivets ning inte fick stöd i denna fråga utan blev di­ tjänstemän, etnologer, folklorister och dia- rekt avrådd från att försöka lära sig landsmåls- lektologer, som syftade till att få in en allsidig alfabetet på egen hand. I stället uppmanades beskrivning av bestämda och avgränsade äm­ han att skriva dialekten så som han dittills nen inom den traditionella folkkulturen så­ hade gjort, det vill säga enbart med alfabetets som »Idrottslekar», »Gengångare och my- vanliga bokstäver. Detta gör att hans sätt att ling», »Gåtor», »Tjuvmjölkning», »Skogsvä- skriva folkmålsorden ibland kräver kunskap sen» och så vidare. Här får vi veta vad han om ortens genuina uttal för att kunna rätt hört berättas av de gamla i skilda trakter, tolkas. Mycket hade kunnat vinnas om han så bland annat om allsköns oknytt och skrömt bara hade blivit lärd att använda ett par extra som vittra, bjäran och utbölingen. bokstäver, till exempel ä för den mycket öpp­ na ä-vokalen itåla ’tala' och ö för vokalen i tåla 'tåla'. I sådana fall har då Nils Eriksson i stället varit nödsakad att skriva exv. täla res­ pektive tåla, vilket ju lätt blir svårförståeligt, tvetydigt eller rent av missvisande. Under 1970-talet kom han dock, efter kontakter med författaren av dessa rader, att utarbeta även en ren dialektordsamling från Fatmomakke om 1 728 blad i sedesformat (ULMA 31 883), vilken också ingår i arkivets material av hans hand. Vilhelminamålet är ju för övrigt ovanligt väl dokumenterat genom andra forskare, framför allt då genom O.P. Petterssons stora men hittills otryckta ma­ nuskript Ordbok över Vilhelminamålet (1923-24) (ULMA 884) jämte Tillägg 1925 (ULMA 1 087) men också bland annat genom Karl-Hampus Dahlstedts dialekt­ uppteckningar från skilda delar av socknen Nils Eriksson på väg till Grönfjäll 1935. Hade cirka 300 egna sagesman

Om sina meddelare skriver Nils Eriksson i sin självbiografi följande:

Him i / Bäsksjö fanns det många mycket goda sagesmän. Särskilt minns jag fru Märta Forsberg, född 1854, vil­ ken bodde endast några hundra meter från skolan i sin lilla stuga. Hon dog 1946 som 92-åring. Hon var en mycket bra berättare, som visste så oändligt mycket. Hon hade varit smått ’medicinman ’ och bland annat hjälpt till vid över 300 barnsängar då inga barnmors­ kor fanns. En annan synnerligen bra berättare var bon­ den Fredrik Norman i Risträsk, född 1839, som dog 92-årig 1931. Han var mycket intelligent och klar i tankarna ända till slutet. Bland de cirka 300 sagesmän jag haft vågar jag utan tvekan sätta dessa två i främsta rummet. Då jag själv var född och uppväxt under mycket enkla förhållanden och kunde deras språk och förstod vad de berättade om, kunde jag mycket snart komma på god fot med mina sagesmän. Folkminnes- Nils Erikssons uppteckningar ger svindlande upptecknandet [...] har gett mig rika tillfällen att lära utblickar bakåt i tiden - informanten Jonas Olov Svensson i Laxbäcken som omtalas på mig känna böndernas hårda och strävsamma liv på en föregående sida, var född 1847. trakt, som många gånger var karg och ogästvänlig. De utförde sitt arbete med gott lynne och utan klagan. (ULM A 21 019:42.)

Har skapat ett äreminne men ägde en sund självkänsla och visste sä­ Nils Eriksson hade som upptecknare och kerligen sitt värde. Han insåg att han här hade samlare en naturlig vetenskaplig begåvning en uppgift som var nödvändig att fylla, och och han var alltid saklig, objektiv och nog­ han var medveten om sina egna möjligheter grann med sina sakuppgifter. Han arbetade och särskilda förutsättningar för just denna självständigt men samtidigt i nära samverkan uppgift. Arbetet gav ringa ekonomiskt utby­ med arkivets tjänstemän som gav råd och te, då arkivet inte kunde ge mer än ett blyg­ handledning. Han var personligen blygsam samt honorar för de uppteckningar han sände

48 in. Inte heller sökte han publicitet eller ära och berömmelse, även om välförtjänta ut­ märkelser som Hazelius-medaljen 1932 och utnämningen till hedersdoktor 1978 givetvis gladde honom. Driven av sin kärlek till hem­ bygden och av ett brinnande intresse för sa­ ken har Nils Eriksson skapat ett äreminne över nybyggar- och bondekulturen i södra Lappland under det senare 1800-talet och ti­ digt 1900-tal. Hans samlingar utgör en oer­ sättlig källa för forskare av olika schatteringar och från skilda ämnesområden: historiker, kulturgeografer, etnologer och folklorister, släktforskare och språkforskare liksom alla lo-

kalhistoriskt intresserade. J.P. Jonsson, en annan betydelsefull inform ant från Lövberg, Sammantaget fyller Nils Erikssons sam­ plockar vitmossa som skall användas som isolering mellan lingar vid Uppsalaarkivet närmare fyra löp­ timmerstockarna. Foto 1943. meter i arkivskåpen och de omfattar över 11 Hammarskjölds väg 19. SOFI har efterträtt 600 handskrivna kvartoblad, över 1 000 teck­ de tidigare instituten Dialekt- och folkmin- ningar och ca 1 800 fotografier och 100 kar­ nesarkivet och Ortnamnsarkivet i Uppsala tor. Stordelen av uppteckningarna gäller för­ jäm te ett par andra arkiv. stås Vilhelmina, men även övriga socknar De sagesmän som Nils Eriksson hade till­ inom Åsele lappmark liksom hela Lycksele gång till, många av dem födda långt tillbaka lappmark är rikt representerade. I någon mån på 1800-talet, är för länge sedan borta, och har även Jämtland och angränsande trakter i med dem har också deras erfarenheter och Norge berörts. Allt detta har tillkommit un­ kunskaper försvunnit och är i dag oåtkomliga. der drygt femtio år, från 1929 till 1980. Gi­ Nils Eriksson själv ägde genom sin uppväxt i vetvis hade ett sådant resultat inte varit möj­ Lövberg under det tidiga 1900-talet en fond ligt utan en fast arbetsdisciplin, men man kan av minnen från det gamla nybyggarsamhället också anta att Nils Eriksson upplevde en sann som mycket få av oss nu levande kan uppvisa och äkta arbetsglädje under sina mödor. någon motsvarighet till. Eftervärlden kan I dag förvaras dessa unika samlingar, gjorda desto mer tacka denne man som genom sitt av Nils Eriksson för ULMA, i Språk- och folk- hängivna och oförtrutna arbete ändå bärgat minnesinstitutet i Uppsala, förkortat SOFI, en så rik skörd från förgängelsen. som har sina lokaler tillsammans m ed Lands­ Förhoppningsvis kommer den dag då delar arkivet i Uppsala i Arkivcentrum på Dag av Nils Erikssons ovärderliga uppteckningar

49 kan ges u t och göras lättare tillgängliga för en penna, utan den har redigerats av Nils Eriks­ bredare allmänhet. son själv, vilket också framgår av den skrift­ språkliga formen och stilen. Här och var fin­ Avslutningsvis en uppteckning om vittra ner man ändå en återklang av ett genuint dia­ Till slut må det tillåtas mig att ge ett litet prov lektalt uttryckssätt som till exempelalltjämt i ur Nils Erikssons uppteckningar. Här följer betydelsen ’alltid’ eller tätt i betydelsen ’ofta’. en sägen häm tad ur samlingen »Vittra i Lapp­ Dessa språkdrag pekar mera mot Lycksele land», nedtecknad efter en gammal kvinna i lappmark än mot Vilhelmina med dess ånger- Lycksele socken. Uppteckningen är inte en manländska mål, vilket också stämmer väl strängt ordagrann återgivning av vad sages- överens med att sageskvinnan var från Lyck­ kvinnan sagt, vilket ju inte så lätt låter sig göra sele. Rena skrivfel i manuskriptet har här rät­ när man upptecknar direkt med papper och tats.

Getarflickan som blev vittertagen

Min mor berättade om hur vittra en gång Trots att vallflickan Karin lämnat koma for hade tagit en getarflicka, som var ute i skogen de ändå hem som vanligt när det blev kväll. och vaktade sina kor. Modem mjölkade koma och trodde, att Karin Den där getarflickan var mycket vacker och hade förlorat koma och var ute i skogen och sökte hette Karin. Hon bodde tillsammans med sina efter dem. Hon väntade att hennes flicka snart föräldrar i en ensam liten stuga ute i skogen skulle komma hem. Men då flickan inte hade långt från närmaste grannar. I närheten av kommit hem när modem mjölkat färdigt, gick stugan fanns ett stort berg, där många ansåg hon ut i skogen för att söka efter Karin. Men trots att vittra bodde. att hon gick mer än en timme och sökte, kunde En dag när Karin som vanligt var ute i hon inte se något spår av henne. Modem måste skogen med sina kor och får, kom en fin främ­ då gä hem och fadern gick i stället genast ut för mande man fram till henne och frågade, om att söka efter Karin. Han sprang överallt där han hon icke ville följa honom till hans vackra visste att getarflickan brukade vara med sin bo­ hus, som låg inte så långt borta. Flickan var skap, men han såg inget spär efter henne. Han mycket villrådig, men mannen övertalade och ropade tätt och ofta på Karin men fick inget svar. lockade henne med allt hon skulle få hos ho­ Efter många timmars sökande gick fadern hem nom. Om hon inte följde honom, kunde en hel för att se efter, om hon möjligen kommit hem. del olyckor drabba henne Men där fanns hon inte. Flickan gav slutligen med sig och följde den N u blev föräldrarna riktigt oroliga. Vad elegante mannen. hade hänt henne? Hade hon sprungit vilse i

50 skogen ? Knappast. Hon hade varit getare ett mannen sade att klockan tre dagen därpå skulle par är förut, så hon kände trakten mycket väl. Karin komma hem, varpå han tilläde: "Vi får Hade hon farit till Storbäcken och drunknat. ingen nytta av henne. Hon vill nämligen inte äta Dessa och liknande frågor framställde de för­ av den mat vi ger henne. ’’ skräckta föräldrarna. Då deras barn nu sov, När han sagt detta, försvann han lika plöts­ lämnade föräldrarna dem ensamma och gick ligt som han kommit. båda utför att söka efter sin Karin. Trots att Dagen därpå gick hustrun tätt, tätt ut på det nu var mer än midnatt, var det den här förstugubron för att se efter om Karin verkligen tiden ändå nästan fullt ljus. Den här tiden på skulle komma tillbaka, som den obekante man­ sommaren, i juli månad, var det ju ljust nästan nen sagt. Då hustrun en gång kom ut efter att ha dygnet runt. Det var därför ingen svårighet för varit inne endast några minuter, stod Karin på de båda makarna att obehindrat röra sig ute i förstugubron. Men hon var så mager och avtärd, skogen vart de ville. att modem knappt kände igen henne. Modem Hela natten vandrade föräldrarna tillsam­ omfamnade sin flicka som de sörjt som död och mans ute i skogen och längs Storbäcken. Ideligen förde in henne till bordet, där hon fick äta allt ropade de på Karin, men allt var förgäves. Inga hon ville ha. som hebt spår efter henne kunde de upptäcka Flickan berättade nu om hur en fin man kom­ N är det blev morgon måste föräldrarna gå mit till henne ute i skogen och fört bort henne hem till sina barn. Modem måste ju också från boskapen till det stora berget. Där fanns mjölka koma och släppa ut dem i skogen, trots många vackra salar. Allt var av guld. En man att deras getarflicka var borta. Fadern gick ned hade alltjämt följt efter henne och velat ha henne till byn för att be om hjälp i sökandet efter de­ till hustru, men hon hade alltjämt avvisat ho­ ras förlorade flicka nom. Nere i byn fick fadern många villiga med­ Mycket god mat hade de också satt fram på hjälpare. Under dagen genomsökte de skogen bordet ät henne, men då hon efter gammal vana och Storbäcken ända till två mil från hemmet, knäppt sina händer för att tacka Gud för maten, men ingenstans stod Karin att finna. Efter tre förvandlades all den goda maten till allehanda dygns sökande måste de ge upp. Föräldrarna osmakliga djur, som ormar, ödlor och grodor. sörjde flickan som död. Då var det också omöjligt för henne att äta nå­ När en vecka hade gått från det Karin hade got. Hon kunde heller aldrig sova i denna till försvunnit, kom en främmande man till den synes fina men kalla boning. Samme man som ensamma nybyggarstugan, där hustrun var tagit Karin ute i skogen hade också fört henne ensam hemma med sina bam. Den främmande till hemmet. (ULMA 30 664)

51 Anselius Eriksson tillsam mans med Nils hustru Mary och barnen Björn och Kerstin ute på Kultsjön. Lägg märke till trattgram m ofonen. Foto 1933.

52 Min pappa Nils Eriksson B J Ö R N ERI K S S O N

Min far Nils Eriksson skulle ha fyllt 100 år den 11 februari i år. Vi i familjen tänkte mycket på honom i samband med hans födelse­ dag. Vi besökte också hans och mammas grav den dagen för att sedan samlas och prata om honom och om farfar och morfar.

Pappa sade alltid att han skulle bli 100 år. barn. Genom sitt sätt att vara Han försökte hela tiden framhålla hur frisk och sina lite filosofiska funde­ och stark han var och han gjorde också en hel ringar, som han lade fram för del för att behålla formen. Varje dag innehöll oss, fick vi lära oss en hel del. OKÄND FOTOGRAF gymnastikövningar på morgnarna och pro­ menader senare under dagen. Han fick dock Grundmurad tro på den goda problem med sitt hjärta och medicinerade människan mot det. Hans hurtfriskhet och påstående om Vi lärde oss att människan föds att han var pigg och stark kanske blev hans död. god - alla människor är goda. Han var inte särskilt intresserad av att ta sin Ondska hos människor beror på medicin, eftersom han kände sig så frisk. D et är skador eller sjukdomar. Han möjligt att han lät bli att ta sin hjärtmedicin. ansåg också och framhöll det ofta, att männis­ Nils Eriksson. Det bidrog till att han den 19 november 1980, kan är en förnuftig varelse - hon för hela tiden sedan han planterat ett äppelträd på tomten i mänskligheten och gemenskapen här på j orden Järna, fick känning av hjärtat och måste åka in mot förbättringar. Under senare år kunde han till Södertälje Sjukhus. Där fick han en kraftig ibland säga att han inte visste om han kunde hjärtinfarkt som tog hans liv. fortsätta påstå att ”människan är en förnuftig Vi barn i familjen minns nog väldigt gärna varelse”, då det hänt så hemska saker i världen. det positiva och hurtfriska sätt, som omgav Pappa framhöll dock i de flesta sammanhang pappa. Han hade idéer, han tog itu m ed dem ända in till sina sista dagar, att vår värld blir och han klarade av det mesta. Han arbetade bättre och bättre på grund av att samhället alltid hårt, men han hann ändock med oss domineras av de förnuftiga varelserna. Han

53 framhöll dock att det blev stora och svåra förstår att han under denna sorgeperiod hade ”djupdykningar” i utvecklingen. Världskriget behov av att läsa och forma sin personlighet. och dess fasor var väl en sådan djupdykning, Han berättade för oss, att det inte varit så men det fanns också andra nedgångar. lätt att studera. Att komma över böcker och Pappa ville i så hög grad som möjligt stödja studiemateriel var svårt. Det allra svåraste var en positiv utveckling i samhället. Aven på det dock att tänka sig åka iväg till någon skola. tekniska området ville han stödja det nya som Kostnaderna för att åka till Luleå och utbilda kom. En teknisk utveckling, som jag i viss sig till lärare skulle uppgå till cirka 6 000:- och mån fått vara m ed om, är radion. När vi bod­ de pengarna fick pappa låna av mamma Hul­ de i Bäsksjö i slutet på 1920-talet och början da och bekanta. Pappa berättade att de flesta på 1930-talet kom radion till Bäsksjö. Pappa i Lövberg tyckte att han var tokig, som för­ hade tidigt skaffat sig en mottagare med hör­ störde 6 000:- på studier, då han kunnat köpa lurar och lyssnade gärna på utsändningarna. sig ett fint hemman istället. Ibland köpte han nya tekniska prylar, som Resan till Luleå blev också mycket dramatisk mamma tyckte han skulle väntat med till dess på grund av spanska sjukan och många dog i de blivit lite säkrare. Då brukade han säga: hans omgivning. Han hade fått med sig vitlök av - Kommer det bättre utvecklade artiklar mamma Hulda och åt det varje dag. På grund av senare, så har jag kanske hjälpt till med ut­ vitlöken fick han inte själv ”spanskan”, men när vecklingen, genom att jag köpt dessa nya - den tog slut, så insjuknade också pappa. även om de inte är fulländade. De fyra åren på folkskollärarseminariet i Pappa föddes och växte upp i en stor fa­ Luleå var säkert fina år, i varje fall kom denna milj. Det blev inte heller så mycket skolgång period i hans liv ofta på tal. Han berättade om för honom där uppe i Lövberg, men han visa­ sina kamrater och han berättade vad de hade de både för någon lärare och för någon präst för åsikter. Det handlade ofta om riktlinjer för att han var intresserad av att läsa och studera. hur man skall fungera som människa. Jag tror Det var någon av dem som stimulerade pappa att han ofta tog upp detta med oss barn, för att till att försöka komma iväg och läsa vidare, göra oss medvetna om att man måste fundera men möjligheterna för farmor Hulda och far­ och forska kring detta för att finna sin egen far Erik att klara sin stora familj var nog inte linje i tillvaron. de bästa. När pappa var 14 år inträffade de Bildade familj i Bäsksjö fruktansvärda morden då min farfar dödades. Den händelsen kom ju vid en tidpunkt, då När han som nybliven folkskollärare lämnade pappa var i en mycket känslig ålder. Den Luleå, sökte han lärartjänst i Bäsksjö och det måste ha påverkat honom väldigt mycket. Vi blev pappas utvecklingsby under tio år. Han förundrade oss därför över, att pappa aldrig satte igång med det mesta och fick byborna ville prata om detta med oss barn, men man med sig. Vid skolan ordnade pappa odlingar

54 Klasserna 3-6 har gymnastik utanför Bäsksjö skola 1928.

av trädgårdsprodukter, potatis med mera och Pappa var mycket aktiv i Bäsksjö, men varje han ordnade också en form av 4H-verksam- sommar när skolan hade slutat for vi upp till het för ungdomarna i byn. Som kollega i Lövberg. Där byggde pappa en liten sommarstu­ Bäsksjö hade han småskollärarinnan Hulda ga rakt nedanför farmors hus och där upplevde vi Forsberg. Hon hade en stor familj och pappa härliga somrar med fiske och farmors skötsel av Nils gifte sig rätt snart med hennes äldsta korna och framställningen av ost, mese och dotter Mary. Jag blev deras förstfödde. smör. Vi fick också vara med vid höskörden och Det jag minns från åren i Bäsksjö var sam­ jag minns speciellt, när vi åkte till raningarna i varon med forsbergarna och bäsksjöborna. På Klimpfjäll med en trattgrammofon i båten. Slåt- söndagarna var det samlingar av olika slag och tern blev för oss barn riktiga fester. Pappa tog oss pappa var alltid den som ordnade olika lekar också med på fisketurer med utterbrädan, efteråt och vighetsprov. Jag minns hur mina morbrö­ gick vi i land och kokade kaffe och halstrade fång­ der och mostrar kämpade i de olika lekarna, sten över öppen eld. och jag vet att dessa m öten som vi hade sena­ Genom att vi varje sommar åkte upp till Löv­ re omtalades som mycket värdefulla och läro­ berg blev det också min hembygd även om rika. Inte minst för mig och för min morbror Skansholm blev min betydelsefullaste uppväxt­ Arne, som var bara ett år äldre än jag. miljö och det verkliga hemmet. Ty efter tio års

55 minuters ”tupplur”, varefter han kunde jobba för fullt igen. I Skansholm lät pappa grannen till skolan - Henfrid Bergkvist - bygga en bra villa intill Skansholms skola. Även där höll pappa på med en omfattande trädgårdsverksamhet. Det blev en värdefull avkoppling från skolan och alla kommunala uppgifter som han sköt­ te. Förutom i taxeringsnämnden så var han ordförande i pensionsnämnden och skolsty­ relsen och han var dessutom med i kom m un­ styrelse, kommunfullmäktige och landstinget jämte andra styrelser och nämnder. Trots ar­ betsbördan fortsatte somrarna i Lövberg även sedan vi flyttat till Skansholm.

Ständigt sysselsatt med att anteckna Speciellt arbetet som ordförande i pensions­ nämnden krävde mycket arbete med samtal och resor till många Vilhelminabor. Vid dessa "Herrepåtäppan", Skansholm 1938. samtal med människorna i de olika byarna inom Vilhelmina kommun, tror jag att pappa tjänstgöring i Bäsksjö tog pappa tjänst i ofta tog fram sina svarta anteckningsböcker av Skansholm, där han fortsatte sitt aktiva sam­ vaxduk, där han noggrant antecknade syn­ arbete med bybor och allmänhet. Hans in­ punkter på tillvaron och hembygden. Dessa tresse för samhällsfrågor gjorde också att han anteckningar började pappa säkerligen med fick mängder av uppdrag inom Vilhelmina redan under seminarietiden och fortsatte sedan kommun. Han var under många år taxerings­ hela livet. Det blev nog tusentalet fullskrivna nämndens ordförande och han skötte somtjocka vaxduksböcker under hans liv. Han ordförande all administration själv. Vissa ti­ skrev ju även dagbok varje dag i dessa böcker. der på året var vårt hus helt belamrat med Jag tror att pappa började mycket tidigt deklarationsblanketter och bilagor, som skul­ med sina uppteckningar och anteckningar på le sorteras in på rätt plats. Pappa jobbade i grund av den Arthur Hazelius-medalj han princip dygnet runt. Han sov nog bara ett par fick motta redan 1932. timmar på nätterna, men hade också förmå­ Både mamma och vi barn gjorde nästan gan att vid tillfälle under dagen ta en fem -tio narr av honom, när han alltid skulle ta fram

56 vaxduksboken och anteckna. Vi betraktade Den insats, som pappa ägnade sig åt under nästan det hela som en underlig lek; som han hela sin tid före pensionen, var skolan och lä- höll på med. När vi sedan fick uppleva att han rartjänstgöringen. Jag tror och jag vet att pap­ blev hedersdoktor och har fått ta del av de mer pa var en mycket duktig lärare, som blev än tio tusen sidorna, som finns i Uppsala, omtyckt av alla sina elever. Han var också en Stockholm och Umeå, inser även vi vilken fan­ ”annorlunda lärare”, som varje år försökte tastisk insats han gjort vid sidan om allt det göra studieresor och utfärder med sina elever. andra. Det är många före detta elever, som framhål­ Det viktigaste var nog för oss barn att alltid lit dessa resor och samvaron kring dem. Läs­ uppleva pappas arbete på alla områden, men året 1948-49 hade pappa den första sjunde­ ändock att han hade tid att utbyta erfarenhe­ klassen i Vilhelmina med elever från hela ter och diskutera med oss när vi hade något kommunen, tidigare gick man bara sex år i att ta upp med honom. Han var alltid förstå­ skolorna i Vilhelmina. ende och han ville alltid att vi själva skulle avgöra våra ställningstaganden. Han var nog en av de första, som verkade för ”fri uppfost­ ran”. Pappa gav oss full frihet och jag vet inte att han direkt förbjöd oss att göra olika saker. Vi fick ju alltid också följa med på utfärder och resor. Denna frihet innebar också ett an­ svar, som vi måste ta. Jag tycker därför att jag fått den bästa tänkbara uppväxt och uppfost­ ran av mina föräldrar. Skansholm förblev nog ”hemmet" för de äldsta av oss i familjen, även sedan mamma och pappa flyttat till Vilhelmina efter det att jag lämnat hemmet. Det tyckte jag var van­ sinnigt och underligt, men pappa hade fått mer och mer att ordna för hela kommunen och då var ju Vilhelmina centralorten. Pappa köpte ett flerfamiljshus i Vilhelmina och där stannade familjen i fem år. Därifrån flyttade de till Järna där han blev rektor. Som rektor i Järna gjorde han också goda insatser. Järna skola blev i början av 1950-talet en av de le­ dande, när det gällde att införa enhetsskolan. Grannen och byggm ästaren Henfrid Bergkvist, Skansholm. Foto 1944. Storgatan i Vilhelmina 1940.

Denna klass, där jag också hade en viss resa, som man idag inte riktigt kan förstå att tjänstgöring, var en mönsterklass på 31 elev­ den var möjlig överhuvudtaget. Eleverna er. Perfekt ordning och ett gediget engage­ träffades 1999 för 50-årsfirande och då var mang från både min pappa och från eleverna. denna avslutningsresa väldigt aktuell som vi Den klassen fick också vara med om en skol­ kan se i Bo Jonssons artikel på nästa sida.

58 "Den fantastiska Norden-resan" BO J O N S S O N

Minnen, alla ha vi våra minnen. Min­ Vi g av också u t en tid n in g som följd­ cinerades av det grönskimrande vatt­ nen av människor, händelser, upple­ riktigt hette "Sjuan". Birgit Viber från net på den norska sidan. Det var mid­ velser. Som minnet av en skolresa för Lövliden skrev i artikeln "Vår tidning": natt när vi kom fram. Någon trötthet femtio år sedan. Vi elever ur en lands­ "När ni för d e n n a tid n in g b etalar en kände vi inte av. Flickorna hade bjudit kommuns sjunde klass här på tätorten krona, vilket i sanning är ett högt pris, på underhållning med bland annat i Vilhelmina hade under ett skolår lyck­ gör ni det möjligt för en klass svenska sången "Nidälven stilla och vacker du ats skrapa ihop pengar som räckte till gossar och flickor att möta norska gut­ är". en lång resa. Det var vi mycket stolta ter och piker i deras vackra land". Dagen därpå gjorde vi en rund­ över. Vår mycket uppskattade lärare, Till slut h a d e vi en reskassa på 4 700 vandring i stan. Vi besökte bland annat Nils Eriksson hade verkligen förmågan kronor. Det var mycket pengar på den den väldiga Nidarosdomen. Att det att-för att använda en senare tids ord­ tiden. Men det skulle räcka till biljetter, fanns så stora kyrkor hade nog många val - "peppa" oss elever så att vi, efter mat, inträdesbiljetter till en del evene­ av oss inte kunnat föreställa sig. Givet­ var och ens förmåga, bidrog till att re­ mang med mera för två vuxna och tret­ vis skulle vi upp i tornet. 176 trappsteg san blev av. Hur vi gick tillväga m ed det tio u n g d o m ar u n d e r d e d rygt två veck­ som gick runt, runt, runt. Till slut gick är som det brukar heta "en annan his­ or som resan varade. Ett urval av allt det runt, runt, runt uppe i huvudet toria". Lite av vad vi gjorde kan ändå som vi upplevde under resan handlar (nästan i alla fall). Men vilken utsikt det näm nas. d en här lilla b erättelsen om . Vår resa var uppifrån tornet. Vi bildade bland annat en förening, kom också a tt bli m ycket längre än vad Vidare åkte vi båt ut till Munkhol­ "Sjuan". Syftet m ed d en var dels a tt lära som var planerat från början. Men följ men där vi fick höra berättas om dess oss lite föreningskunskap, dels verka m ed tillsam m ans m ed reseledarna Nils historia. Vi gick ru n t i d en lilla fästn in g ­ för ett gott kamratskap, sammanhåll­ Eriksson och hans hustru Mary. en och d e t b e rä tta d e s om vad tyskarna ning och trevnad i klassen. Föreningen Resan, som kom a tt kallas "Den fan­ gjort där under kriget. Båtresan tillba­ hade sammanträde en gång i veckan. tastiska Norden-resan" startade mån­ ka var gropig. Det blåste rejält och jag Redan vid första sammanträdet beslöt dagen 4 juli 1949. Redan första etap­ kommer ihåg att skepparens pojke låg vi a tt försöka sam la in p e n g ar till en p en m ed tåg var en upplevelse. M ånga längst fram i styrhytten och skötte skolresa till Oslo. Vid varje sam m an trä­ av oss hade aldrig åkt tåg tidigare. Ja, vindrutetorkaren manuellt. Det var de behandlade vi något som hade så var det ju på den tiden. Det var nog en del tekniska brister på den bå­ med skolresan att göra. Med vår lärare trampcykeln som gällde. Eller i bästa ten skulle jag tro. Ja, vi besökte flera som den store idékläckaren beslöt vi fall en resa med Hjalmar Skoogs sevärdheter i Trondheim men efter­ oss för att ordna fester, lotterier och turbil'n om man som jag kom "opp ef­ som vi har långt kvar av resan åker vi andra tillställningar. Lotterna med vin­ ter Djupdalsvägen". Nåväl, i Östersund vidare. ster av snidade träfigurer, täljda av b y tte vi till tå g e t m o t Storlien. Där blev Tidigt nästa morgon fortsatte resan Seved Larsson i Lövliden, var mycket det visitation av tullen innan vi kunde mot Oslo. Färden gick över Dovrefjäll. lättsålda. fortsätta resan till Trondheim. Jag fas­ Vilken storslagen fjällnatur. Ty även

59 I Stockholm foto­ graferades klassen mot en lämplig bakgrund tillsam­ mans med sina reseledare Nils och Mary Eriksson.

om vi kom från en fjällkommun hade Kungliga Slottet. Ett museum med vi­ Ja, så åker vi vidare. Nästa resmål är nog inte många av oss varit uppe på kingaskepp b esö k te vi och så åk te vi Göteborg. Där blev vi kvar i tre dagar. ett riktigt högfjäll. Vidare ned genom spårvagn upp till Holmenkollen. Käns­ Några av höjdpunkterna där: Båtturen den vackra Gudbrandsdalen. Den da­ lan uppe i hoppbackstornet gjorde att med Paddan genom Göteborgs kana­ gen åt vi egen medhavd matsäck. Vi tankarna på att bli backhoppare skrin­ ler och hamnområde, en del broar var hade smör och bröd med oss hem­ lädes direkt. Vi besökte också norska så låga a tt d e t gällde a tt ducka o rd e n t­ ifrån. radiohuset och där fick vi bland annat ligt om man ville ha huvudet kvar. Nöj­ I Oslo blev vi kvar i två dagar. Vi berätta om hur vi skaffat fram pengar esfältet Liseberg var den verkliga höj­ hann med att vandra i hamnen och en till vår resa och vad vi tyckte om N orge. daren. Men oj vad mycket pengar det utfärd med båt på Oslofjorden. Vi pro­ Vi bjöd också på sång, bland annat gick åt där. Båtturen ut till Styrsö var m en e rad e efter Karl Jo h an u p p till "Malgomajsången". också trevlig. Där badade vi och hade

60 mer eller mindre angenäma kontakter terna man hade från att orientera sig i sande vy för skolbarn från Lappland. med maneter för första gången i livet. de stora skogarna som getare.Tänk på Alla nöjesfält skulle naturligtvis besö­ Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att myrstackar alltid ligger på sydsidan kas. Så även Gröna Lund i Stockholm. besökte vi och fick se hur fort en tid­ avträd hade jag lärt mig. Det vardåligt Men hela den långa resans höjd­ ning kunde tryckas. Ur tidningsklipp med myrstackar att orientera sig efter i punkt vara ändå flygturen över Stock­ kan läsas att artikelförfattaren var im­ M almö, m en vi kom fram före resten av holm. Det kändes nog lite pirrigt när ponerad över att vi lyckats samla in klassen till vandrarhemmet. På frågan "Ivar Vikings" motorer vrålande drog pengar till en så lång resa: "Somliga vart vi tagit vägen försökte vi vara så igång den stora maskinen. Men väl m änniskor b eg rip e r m an sig inte på. Hr o b esv ära d e som m öjligt och sad e a tt vi uppe i luften var vi alla överens om att Eriksson till exempel. Han kunde ju ha tagit en genväg tillbaka. Stockholm var mycket vackert. suttit på en trädgårdssoffa i Vilhelmina Nåväl, upp tidigt nästa dag. Mor­ Ja, sen åk te vi hem till Vilhelmina och haft det skönt hela långa ferien. I gonfärjan till Köpenhamn med besök och den långa skolresan till tre huvud­ stället har han samlat in pengar som en bland annat på Zoo. Där var det mas­ städer och ytterligare tre städer var rekordtiggare och lotsar hela sjuan på sor av djur. Vi besökte även Amalien- slut. Vi h ad e u n d e r d e dryga två veckor en rundtur genom Skandinavien, vars borg. Högvakten i sina pälsmössor av­ som resan varade provat på de flesta make de allra flesta av dem aldrig får undades vi inte i sommarvärmen som transportmedel som då fanns; tåg, bil, göra i hela sitt liv." rådde. En ny höjdare, Tivoli, nöjesfältet buss, spårvagn, båt och flyg. Det var Nej, nu åker vi vidare. Egentligen i Köpenhamn. På natten återfärd med annat än trampcykel det. Och alla övri­ skulle resan ha g å tt till Stockholm , m en färja till Malmö. Det var vackert med ga upplevelser som vi varit med om. vi hade ju så mycket pengar så resan alla lanternor och blinkfyrar. Men vad Det tog rätt lång tid att smälta alla in­ går istället till Malmö. Det var ju en kort m örkt d e t var. Vi var ju vana vid a tt d e t tryck av denna härliga skolresa. tripp så vi hann med att besöka hamn­ var ljust hela natten. Senare i livet kom vi av olika anled­ området samma dag. Det var alltid Nästa dag reste vi vidare. Det hade ningar att spridas över större delen av spännande med alla dessa stora fina nu hunnit bli lördag andra veckan när Sverige, ja, en flicka bosatte sig i USA. båtar. En ep iso d från an d ra d a g en vill vi kom fram till Stockholm . Där blev vi Lördagen 10 juli 1999 samlades 20 av jag gärna nämna. På hemväg till vand­ kvar i fyra dagar. Programmet var va­ dessa klasskamrater till en 50-årsträff rarhemmet besökte vi Pildammspar- rierande. Vi kan nämna högmässa i på Järja Gårmé i Storsele. Vi hade även ken. Där skulle vi passa på att vila våra Storkyrkan, Gamla stan. Vi såg Kungli­ nöjet att ha Björn Eriksson och hans ben som började bli lite trötta, och ga Slottet med vaktparaden, Skansen, hustru Elvy som gäster. Med deras när­ dricka något läskande i värmen. Några Riksmuseet och många andra platser. varo kändes det som att "magistern" av oss hade väl en hel del spring i be­ Det går inte att räkna upp alla. Roligt var m ed oss. D et blev m ån g a "kom m er nen kvar. Vi gav oss ut på en egen ut­ också var det att gå omkring i de stora du ihåg?" vid träffen och vi var alla flykt. När vi kom tillbaka var klassen varuhusen. De var ju lite större än Pet­ överens om att det som skrivits om borta. Vad vi letade. Vi började se tid­ terssons Järn eller Konsum i Vilhel­ skolresan stämde helt och fullt. "Den ningsrubriker framför oss. "Lapplands- mina. Vid Åhlén & Holm blev vi foto­ fantastiska Norden-resan" hade blivit barn vilse i Pildammsparken i Malmö". graferade. Bakgrunden som valdes var ett minne för livet. Men så roligt skulle inte skåningarna ett naturmotiv med fjäll och lappar. få. Det var till att leta fram erfarenhe­ Förmodligen ansågs det vara en pas­

61 Under denna rubrik är korta notiser från länets hembygdsföreningar och museer välkomna. nara Program, projekt och initiativ är spännande och viktigt för andra att ta del av. Skicka notiser eller idéer för nästa nummer till redaktören

senast den 1 augusti 2001.

Här är alla besöksmål SEVÄRT I 0952-600 00 VÄSTERBOTTENS LÄN Ammarnäs naturum Fjällbotaniska trädgården 0954-301 50 Marsfjällets naturum 0940-377 00 Fatmomakke kyrkstad 0940-752 70 drivs sedan sommaren 1999 av Västerbottens museum Inlandsbanemuseet 0952-140 90 och turist- och hembygdsantikvarie Anders Karlsson. Torvsjö kvarnar 0941-53012,140 78 Syftet med projektet som pågått i Länsstyrelsens regi Björnlandets nationalpark 0943-100 24,070-699 31 69 sedan 1992 är att lyfta fram den västerbottniska naturen Sagabiografen i Adak 0953-303 53,301 75 Underjordskyrkan i Kristineberg 0953-204 54,200 61 och kulturhistorien, framför allt genom att bygga upp Världens längsta linbana 0918-106 15 Naturum och Kulturum - besöksanläggningar som ge­ Bergrum Boliden 0910-58 00 60,070-302 30 79 nom utställningar, bildspel med mera berättar om en Varuträsk mineralpark 0910-500 40 plats eller en företeelse. Det nyligen öppnade kulturum- Finnforsens kraftstation 0910-77 29 01 met i Nyåkers byahus om Tallbergsbroarna är ett sådant Vindelälvens naturum 0933-397 00 exempel, men det finns många fler. Rismyrliden 070-247 50 57 Bjuröklubb/Lövånger* 0913-100 92,103 95 Kulturum Ratan 0934-311 32 Sommaren är naturligtvis högsäsong för alla naturum och Holmöns Båtmuseum 090-552 20 kulturum men flera av dem är öppna året om. Här följer en Umeå Energicentrum/Umeleden 090-480 28 förteckning över aktuella besöksmål. Det går bra att ringa Skärgårdens sågverksmuseum 090-418 30 och kontrollera öppettider, särskilda arrangemang och Norrbyskärs museum 0934-240 94, 090-12 37 00 annat av intresse. Information lämnas också av projektled­ Olofsfors bruksmuseum 0930-131 99,0930-131 96 Stöttingfjället* 0950-57 40 21 ningen vid Västerbottens museum, tel 090-17 18 00 (växel), Tallbergsbroarna 0930-500 51 eller 0930-500 37 eller av Skogsmuseet i Lycksele, 0950-379 45 och Skellefteå

museum 0910-73 55 10 * eg. inget kultur- eller naturum

62 Ernst Westerlund - legendarisk tidnings- och museiman

Det är inte många förunnat att bli läromästare i sin egen hembygd, eller att bli legendariska redan under sin livstid. Ernst Westerlund lyckades med båda delarna.

Ernst Fredrik Westerlund föddes den 9 sammanhängande. Westerlund skrev november 1900 i Ersmark, Skellefteå då som han tyckte att det borde ha socken, son till hem m ansägare C-E varit. Det hände att ifrågavarande präst Westerlund och hans maka Emma. Efter ringde och tackade för det utmärkta 6-årig folkskola i Ersmark, studerade han referatet, ibland med en försiktig kom­ ANNIKA SANDER/SKELLEFTEÅ M USEUM på egen hand bland annat engelska, mentar: "Tänk att jag sa allt det däri". tyska, latin, klassisk och nordisk arkeo­ Under åren 1918-35 deltog Wester­ logi samt etnologi. lund i omfattande undersökningsresor i Ernst hade två generationer goda norra länsdelen tillsammans med arkeo­ berättare och traditionsbärare att lyssna logen och folklivsforskaren Gustaf på, sin far och farfar. Jakthistorier, flott- Flallström från Stockholm. Samtidigt ningsäventyr, bröllopsfester och döds­ fördjupades hans intresse för hembyg­ fall, seder och bruk i gången tid, d et var den och dess förhistoria. Flan fungerade många ämnen som avhandlades i det som Riksantikvarieämbetes ombud i Westerlundska köket. Fadern hade även norra Västerbotten, katalogiserade publicerat en del iSkellefteå Nya Tidning föremål vid museet i Umeå, och fick ett och skrivit vers och poesi. statsstipendium för vidare studier vid Endast 16 år gammal börjar Ernst Statens FHistoriska Museum i Stockholm. skriva bygdebrev i tidningen Norra År 1926 blev Ernst W esterlund sekre­ Västerbotten under signaturen "Erik terare i Västerbottens Norra Fornmin­ DeWahl". Två år senare inleder han den nesförening, som rekonstruerats efter Ernst W esterlund i fält. populära artikelserien "Det Norrland några inaktiva år. Samtidigt flyttades som gått" - nu under signaturen "Ara­ sam lingarna över till m ajorsbostället mis" som blev den signatur som han för Nyborg på Nordanområdet i Skellefteå. det mesta använde, även sedan han Fornminnesföreningen fick löfte om med jobbet som journalist påNorra 1919 blivi fast anställd på "Norran". hjälp med uppordning av sina samling­ Västerbotten. Åren 1935-49 arbetade Andra signaturer är "Vicarius" och "X- ar av hembygdsföreningens intendent Westerlund som redaktionssekreterare berg". Holger Möllman-Palmgren. Denna hjälp på "Norran", en lösning som fungerade Som notisredaktör var det inte bara blev dock ej kontinuerlig, och samling­ tack vare att tidningen kom ut på kväl­ att skriva om det som intresserade - arnas storlek gjorde att arbetet gick len. Eftermiddagarna gav då utrymme stort som smått inom alla områden hade långsamt. År 1929 utsåg fornminnes­ för exkursioner i närområdet. Men när sin plats i lokaltidningen. Ibland gällde föreningen Ernst W esterlund till inten­ "Norran" skulle bli m orgontidning blev det att referera högmässopredikningar, d en t för sam lingarna, det var e tt oav­ det omöjligt för Westerlund att fortsätta som han inte alltid fann så skärpta och lönat arbete som skulle utföras parallellt som intendent för fornminnesförening­

63 ens samlingar. Oron spred sig i länet. grävningsledare tillsammans med Tre män som företrädde landsting, docent Flans Christiansson, Uppsala. I nästa nummer... kommun och fornminnesvården samla­ Bjurselet-utgrävningen blev början på des för att författa en skrivelse och söka en rad vetenskapliga utgrävningar i Flöstnumret ägnas Arkitekturåret pengar för en tjänst vid museet i Skel­ Skelleftebygden. 2001 i Västerbotten. Flera goda skri­ lefteå. Bandspelaren var tidigt Ernsts följe­ benter från bland annat konstveten­ 1 januari 1950 tillträdde Ernst Wes- slagare i fält. Det blev minnesnoteringar skapliga institutionen vid Umeå uni­ för eget bruk, men även inspelade goda terlund tjänsten som (avlönad) inten­ versitet befinner sig just nu runt om i dent på heltid. En lätt motorcykel in­ berättare, mustiga historier och dialek­ länet på spaning efter spännande, köptes och på grusvägarna runt om i ter för framtiden. Ernst Westerlund blev udda, lyckad eller mindre lyckad bygden gick färderna. Westerlund cirkelledare i Bäcks by, och insamlat byggnadskonst, offentliga rum, fotograferade, ritade, upptecknade och material låg till grund för byaboken konstnärlig utsmyckning eller design umgicks med byborna. Vintertid fortsat­ med samma namn. Så kom cirkelarbe­ - med fokus på 1900-talets andra te han som skribent, nu helt och hållet i tet i gång på allvar. Inför kommunsam­ lokalhistoriens tjänst. Åren 1951-55 m anslagningen 1968 ville Jörn få "sin" hälft. skrevs 14 olika byabeskrivningar - först historia skriven, Byske och Bureå hade På spaning efter arkitekturåret för hand och sedan på maskin. Före­ redan fått det. Så kom "Jörnsundersök- 2001 i Västerbotten kommer ut la­ drag, studiecirklar, artiklar, ännu fler ningen", vilket i sin tur gav Ett sekel i gom till seminariet i Umeå 25-26 byabeskrivningar och böcker följde i en Skelleftebygden, vilket i sin tur... Listan oktober på tem at "Arkitekturåret strid ström. Tips och idéer samlades på kan göras lång. Tillsammans med Stu­ 2001 - med fokus på Västerbotten". hög under vintern för att besiktigas och dieförbundet Vuxenskolan satte Skellef­ inventeras på plats kommande som­ teå museum en boll i rullning, som mar. Lättviktaren räckte inte längre till, fortfarande, 33 år efter starten, varje år körkort och bil införskaffades för att resulterar i ytterligare (minst) en ny underlätta insamlandet av föremål till byabok. museet. Ernst Westerlund lämnade över År 1962 startar d e arkeologiska chefsskapet för Skellefteå m useum till undersökningarna i Bjurselet, Byske Peter Gustafsson 1975, för att kunna socken. De är de första vetenskapliga ägna hela sin tid till forskning. Under en I en omröstning nyligen bland umeborna undersökningarna i Norrland, och givet­ dokumentationsresa i Malå den 20 utsågs katolska kyrkan i Umeå till stadens vackraste hus. Kyrkan är ritad av umearki- vis finns Ernst W esterlund där som augusti 1976 gick han bort för alltid. tekten Bertil Flåkansson 1992.

Siw Andersson, Skellefteå museum Rättelse

Omslagsbilden på förra numret "Spi­ sar, kaminer och kakelugnar", före­ ställde Sofia och Carl-Magnus Nilsson tillsammans med Svea Karlsson. Foto i Flelmer Anderssons kök i Rödålund.

64 Västerbotten •

Redigeras vid Västerbottens museum i samarbete med Skellefteå museum. Ansvarig utgivare Gerd Häggman, 090-17 18 04 Redaktör Ola Kellgren, 090-17 18 02 Grafisk form Kikki Lundberg, Ateljé 293, Umeå universitet Prenumeration och distribution Receptionen,090-17 1801 och Lena Bertilsson, 090-17 18 05 Telefax 090-77 90 00 Redaktionens adress Tidskriften Västerbotten Västerbottens museum Box 6083, 906 03 Umeå Telefon 090-17 18 00 Telefax 090-77 90 00 E-post: [email protected] www.vasterbottensmuseum.se Rekvisitioner och prenumeration Västerbottens läns hembygdsförbund Postgiro 6 26 22-6. Offsettryck Tryckeri City, Umeå 2001. Tryckt på Svanen-märkt papper. Prenumeration

Årets nummer 200 :- Årets nummer i en bok 205:- Årets nummer och bok 300:- Taltidning, årets nummer 140:- ISSN 0346-4938 Hilma Fjällström, Grundfors förvarar sina mjölkkärl i en kallkälla. Foto 1939. Tidskriften utkommer med fyra nummer per år. Lösnummerpris 60:-

OMSLAGETS FRAMSIDA Sigurd Kristoffersson, Lövberg, Vilhelmina går på "jänglen". Foto 1940.

BAKSIDAN Teckning av Nils Eriksson 1933 ur Nordiska m useets arkiv. Foto Nordiska museet. Västerbotten • Tidskriften produceras av Västerbottens museum för Västerbottens läns hembygdsförbund

n X X t t .

f\f(tcLscls i a k , & ) frarx Vilhelm i n A- [fic,k&r låbijiÄ.

Joa.cfa.Lkcl I \

r a q r ^ m ( H ociciséL) E, U.6866

MUSBÉTS' å r k t /

Pris: 60:-